[Apropå prisdumpning på varor som produceras för skitlöner av arbetare utan kollektivavtal]: ”Du har uppenbarligen inte hajat det här med tillgång och efterfrågan. Fast det är ju ett av socialismens mål, att sabba marknadsprinciperna”.OK.
1. Det heter inte tillgång och efterfrågan, utan utbud och efterfrågan. Både "utbud" och "efterfrågan" definieras av marknadsrelationer, och är alltså inte fritt svävande andliga föremål. Den som väljer att bunkra mat under en svältkatastrof minskar utbudet. Den folkmassa som skiter i bunkringen och tar maten ser till att öka sin tillgång. I det fallet är det mycket riktigt en fråga om att förstöra marknadsmekanismer (ett rimligt försök!) men har inget med socialism att göra. Noteras bör att efterfrågan heller varken är samma sak som behov eller önskemål. Jag vill jättegärna ha en stor villa, men jag efterfrågar ingen sådan och finns därför inte i den marknadsvärlden. Människor som är undernärda behöver verkligen mat, men kan många gånger inte efterfråga mat. I en kapitalistisk ekonomi finns de inte. I en värld där människovärdet bedöms på annat sätt, så finns de. Kapitalismen devalverar människovärdet.
2. Det är fackföreningens roll att ”sabba marknadsprinciperna”. På en speciell marknad, nämligen arbetsmarknaden. Facket är en utbudskartell. Det fackliga löftet – den som kodifieras i kollektivavtal, är att ingen tar ett jobb till ett pris under avtalet. Ingen säljer sig billigare än det man genom kollektiv styrka framdrivit. En och en kan arbetsköparen hitta någon som jobbar för en lägre peng (med högre än noll) och därigenom öka exploateringsgraden – hur mycket av det värde som varje arbete producerar, utan att själv få ta del av det. Med kollektivavtal flyttas lite av pressen på arbetsköparen – ingen kan helt enkelt jobba för lägre lön än det avtalet stipulerar. Bra för arbetarna. Lite sämre för arbetsköparen. På en vanlig marknad slår utbud och efterfrågan igenom något tydligare (om än aldrig fullständigt – det är en myt). Om det är mycket bananer eller träplank på marknaden så sjunker priset. Om det är många arbetssökande (och arbetslösa) på arbetsmarknaden, så sätts ett tryck nedåt på priset på arbete – lönerna. Därför är för övrigt arbetsgivarna i grunden positiva till en ”rimligt” hög arbetslöshet – för att de tjänar på det. Men det finns en skillnad mellan arbetsmarknaden och bananmarknaden. Det är mycket, mycket sällsynt att bananer organiserar sig i föreningar. Däremot är fackföreningar vanliga. Det beror på att de flesta människor inte vill vara eller bete sig som bananer. Eller träplank. Kapitalet behandlar arbetskraften som vilken vara som helst. Arbetande människor är dock inga varor som helst. Därför uppstår slitningar. Vi kan kalla det klasskamp. Det är till exempel grunden till att vi inte längre är statare. Jag tycker att det är bra. Skillnaden är rätt viktig när man funderar på höger och vänster i politiken.
3. Socialismens mål är inte att ”sabba marknadsmekanismerna”, utan att avskaffa kapitalismen – det system som bygger på arbetets privatiserade exploatering; människans utsugning av människan. Det löser inte alla mänsklighetens problem och skapar inget paradisiskt tusenårigt rike. Men det är fan så mycket bättre än det som finns idag.

