Back to basics: utbud, efterfrågan, bananer

Kommentardelen på den här bloggen är ju ett kapitel för sig. Man kan snabbt konstatera att den blivit i första hand en slags tummelplats för allsköns debattsugna hellre-än-bra-jeppar på högerkanten. Jag har funderat över denna belägenhet, men ser tillsvidare att komiken överväger andra problem, till exempel att många tappar orken att bry sig om att skriva kommentarer, eller att man bara blir kräkfärdig. En påfallande ”feature” hos ”diskussionerna” i kommentarfälten är att de i princip aldrig rör den konkreta fråga som ursprungliga inlägget handlar om, utan med ljusets hastighet graviterar mot det abstrakta kapitalismförsvarets svarta hål. Det är både lite svårbegripligt och ganska underhållande. Normalt brukar jag inte heller ägna någon energi åt de inläggen, men signaturen ”Johanna” skriver några rader (till någon annan), som förtjänar lite ”back to basics”-kommentarer.

[Apropå prisdumpning på varor som produceras för skitlöner av arbetare utan kollektivavtal]: ”Du har uppenbarligen inte hajat det här med tillgång och efterfrågan. Fast det är ju ett av socialismens mål, att sabba marknadsprinciperna”.

OK.

1. Det heter inte tillgång och efterfrågan, utan utbud och efterfrågan. Både "utbud" och "efterfrågan" definieras av marknadsrelationer, och är alltså inte fritt svävande andliga föremål. Den som väljer att bunkra mat under en svältkatastrof minskar utbudet. Den folkmassa som skiter i bunkringen och tar maten ser till att öka sin tillgång. I det fallet är det mycket riktigt en fråga om att förstöra marknadsmekanismer (ett rimligt försök!) men har inget med socialism att göra. Noteras bör att efterfrågan heller varken är samma sak som behov eller önskemål. Jag vill jättegärna ha en stor villa, men jag efterfrågar ingen sådan och finns därför inte i den marknadsvärlden. Människor som är undernärda behöver verkligen mat, men kan många gånger inte efterfråga mat. I en kapitalistisk ekonomi finns de inte. I en värld där människovärdet bedöms på annat sätt, så finns de. Kapitalismen devalverar människovärdet.

2. Det är fackföreningens roll att ”sabba marknadsprinciperna”. På en speciell marknad, nämligen arbetsmarknaden. Facket är en utbudskartell. Det fackliga löftet – den som kodifieras i kollektivavtal, är att ingen tar ett jobb till ett pris under avtalet. Ingen säljer sig billigare än det man genom kollektiv styrka framdrivit. En och en kan arbetsköparen hitta någon som jobbar för en lägre peng (med högre än noll) och därigenom öka exploateringsgraden – hur mycket av det värde som varje arbete producerar, utan att själv få ta del av det. Med kollektivavtal flyttas lite av pressen på arbetsköparen – ingen kan helt enkelt jobba för lägre lön än det avtalet stipulerar. Bra för arbetarna. Lite sämre för arbetsköparen. På en vanlig marknad slår utbud och efterfrågan igenom något tydligare (om än aldrig fullständigt – det är en myt). Om det är mycket bananer eller träplank på marknaden så sjunker priset. Om det är många arbetssökande (och arbetslösa) på arbetsmarknaden, så sätts ett tryck nedåt på priset på arbete – lönerna. Därför är för övrigt arbetsgivarna i grunden positiva till en ”rimligt” hög arbetslöshet – för att de tjänar på det. Men det finns en skillnad mellan arbetsmarknaden och bananmarknaden. Det är mycket, mycket sällsynt att bananer organiserar sig i föreningar. Däremot är fackföreningar vanliga. Det beror på att de flesta människor inte vill vara eller bete sig som bananer. Eller träplank. Kapitalet behandlar arbetskraften som vilken vara som helst. Arbetande människor är dock inga varor som helst. Därför uppstår slitningar. Vi kan kalla det klasskamp. Det är till exempel grunden till att vi inte längre är statare. Jag tycker att det är bra. Skillnaden är rätt viktig när man funderar på höger och vänster i politiken.

3. Socialismens mål är inte att ”sabba marknadsmekanismerna”, utan att avskaffa kapitalismen – det system som bygger på arbetets privatiserade exploatering; människans utsugning av människan. Det löser inte alla mänsklighetens problem och skapar inget paradisiskt tusenårigt rike. Men det är fan så mycket bättre än det som finns idag.

House Negroes

Jag är sällan precis överens med krönikören Carlos Rojas Beskow. Men i dagens Metro skriver han en kolumn som inte bara är klockren och skarp, utan framför allt väsentlig. Han beskriver och skärskådar ett allvarligt fenomen som vi kanske kommer att tvingas se mycket mer av:

"Hade vi haft en svartskallarnas Malcolm X i Sverige hade den personen räknat Mauricio Rojas och hans likar som ”house negroes”. [...] Mauricio Rojas och hans kompani är house negroes i 2000-talets Svartskalle-Sverige. Husblattar. Och det känns som att det sakta men säkert bubblar fram fler och fler tankevridna offentliga blattar som skulle ge sitt liv för att älskas av alla vita medelålders medelklassare i Sverige. Men eftersom det räcker att tugga på sina egna rötter nöjer de sig med det så länge".

Förra veckan skrev Flamman en bra ledare på samma ämne under rubriken "Fortuyntricket".

Det är som jag skrivit tidgare - Nu måste alla som kämpar mot rasism i Sverige inse att folkpartiet är en av huvudmotståndarna, kanske den främsta. Vi som är invandrare måste börja betrakta och behandla folkpartiet som vad det är – ett parti vars ledning genom sin retorik hotar vårt välstånd och våra medborgerliga rättigheter i Sverige. Gränsen är passerad. Det krävs en demokratisk och antirasistisk samling mot folkpartiet.

Från klarhet till klarhet –Union Busting

Den lilla, extremistiska organisationen Luf (”liberala” ungdomsförbundet) är intressant att följa. Ty här lanseras borgerlighetens verkliga agenda.

Vi är tillbaka i förra sekelskiftets union busting: hetsen mot arbetarnas kollektiva organisering – det som har säkrat lite av människovärde och levnadsstandard för den stora majoritet som inte föds med guldsked i mun eller villigt springer ärenden för dessa. Reaktionärt är ordet. Att det är liberaler som står för de ståndpunkterna är betecknande för tidens politiska klimat.

Sakine Baheci skriver på Luf:s hemsida om ”den fackliga maffian i Sverige”. Mitt i ett sammelsurium av anklagelser om socialdemokratisk korruption hit och dit kommer klasskampens hårda kärna: svenska kollektivavtal skall avvecklas. Under rubriken ”liberala ungdomsförbundet tycker”, kan vi bland annat läsa:

”Arbetsmarknadsorganisationerna ska aldrig kunna sluta avtal som binder företag eller anställda som inte är medlemmar i någon av de organisationer som slutit avtalet. Vid tvister ska de enskilda anställningsavtalen tolkas mot bakgrund av lag, och inte närmast liggande kollektivavtal”.

Notera noga! Detta innebär dels att det svenska systemet med kollektivavtal som träder in där det inte finns direkta bestämmelser i lagen sätts åt sidan. Dels innebär det att arbetsgivaren får möjlighet att rekrytera sådana som torpederar kollektivavtalen. Själva poängen med kollektivavtal är att man inte kan gå under dem i lön. På så sätt – på detta enda sätt – kan arbetarna hävda sin rätt mot arbetsgivaren. En och en kan arbetsgivaren alltid bryta sönder den fackliga solidariteten och behandla arbetarna som vilka stapelvaror som helst, om priset på vilka man kan köpslå på en marknad. Om kollektivavtal inte binder icke-organiserade arbetare får arbetsgivaren en lysande möjlighet att pressa arbetstagare till att inte vara med i facket. I praktiken kan man ställa det som krav för att anställas eller få behålla jobbet. Tillbaka till de bittra klasstriderna mot svartfötter. Luf vill vidare att ”En fackförening får aldrig tilldelas förhandlingsmonopol på en arbetsplats”. Också detta innebär att slå sönder möjligheten för arbetare att agera kollektiv samt i klarttext att arbetsgivaren kan starta egna, ”gula” fackföreningar som inte bråkar.

Och till sist en ren lögn, om det lettiska företaget Laval, vars underbudskonkurrens bland annat Byggnads satte stopp för – genom att kräva svenska kollektivavtal för arbete i Sverige: ”Det lettiska företaget accepterade minimilönen på 100 kronor i timmen och de lettiska arbetarna var mer än nöjda med lönen, fria resor, boende, mat och andra förmåner. Alla var nöjda, utom Byggnads”.

Förutom att de ”nöjda” arbetarna var förbjudna att tala med andra, är inte ens detta sant. Företaget ljög om lönenivåerna. Tidningen Byggnadsarbetaren avslöjade att arbetarna tjänade knappt 4 000 kronor i månaden. För facket uppgav Laval un partneri att lönen var 13 600 kronor och naturaförmåner för 7 000 per månad. Den uppgiften har företaget även lämnat i Arbetsdomstolen. Dokument till skattemyndigheten i Lettland, fejkade kontrakt och löneuppgifter som företaget visat för lettiska facket visade att den verkliga lönen på Laval var individuell och som bäst mindre än hälften av vad företaget angivit.

Men vi får i alla fall en tydlig valrörelse. Det är bra.

1991/2005 - den enda vägens rondell

Jubel i den samlade pressen. Ännu en opinionsundersökning visar försprång för borgarna, denna gång stort, enligt Temo. Största sedan 1991. En intressant aspekt är att för första gången på länge ser vi större övergångar mellan blocken. S och v tappar, m och fp går framåt. (Senaste resultatet drivs just att fp vunnit över främlingsfientliga väljare från s).

Största likheten med 1991 ligger inte i siffror, utan i debattläge. Det är det hegemoniska övertaget i dagordningssättande fora som borgerligheten – den verkliga borgerligheten, där de borgerliga partierna blott är en liten exekutiv del – har återtagit. Det är välbekant.

Samma dag publicerar DN Debatt – i princip en andra, mer effektiv ledarsida – en artikel av (den förre trotskisten och medförfattaren till boken Är Sovjetunionen kapitalistisk?) Klas Eklund. Häromdagen Feldt. Nu mannen som en gång gav ”kanslihushögern” ett ansikte. Och det står samma saker som det gjorde varje dag i början 90-talet. ”Regeringens politik håller jobben borta” skriver Eklund. Receptet välbekant: sänkta skatter, privatiserad offentlig sektor, ändrade regler i sjukförsäkringen.

Man kan gå igenom Eklunds artikel punkt för punkt och skjuta det i sank. Men det är inte det centrala här. Det är att han vinner ändå. Han säljer nämligen inte in några särskilda ståndpunkter, som man kan diskutera, utan en världsbild, ett klimat. Han publicerar i princip för tusende gången en liten grundkurs i nationalekonomiskt resonerande. Nationalekonomi (den neo-klassiska, den som ”är” nationalekonomi idag) är som bekant ingen vetenskap, utan en religiös/my[s]tisk besvärjelsesamling ämnad att försvara rådande ordning och angripa varje försök till kollektiv välfärdsformering. Och det är effektivt när den upprepas varje dag. Det känner vi som minns 1991 väl igen. Det viktiga är inte vilka svar som ges. Det är vilka frågor som kan ställas. Eklund kan lugnt skriva: ”Skattetaket är alltså nått”, med det enda argumentet (exakt samma sedan sent 1800-tal) att vi betalar mycket skatt redan nu.

Som ännu ett tecken i tiden brer Johan Schück – som nästan varje dag under 90-talet förklarade för oss att nedskärningarna var nödvändiga och oundvikliga, samt personligen bidrog till att fördjupa valutakrisen 1992 – ut sig över en sida i ekonomidelen. Han är tillbaka i exakt det gamla tonläget: Persson kan inte bestämma nåt, såvida han inte bestämmer det marknaden kräver. Ingen kan egentligen bestämma nåt. Det som sker måste ske. Förutom att ”hindren” på arbetsmarknaden (skatter, kollektivavtal, sjukförsäkringar) måste bort.

”Inget utrymme finns numera för stora och kostnadskrävande välfärdsreformer”.

Smaka på det där. Det är visserligen en direkt lögn. Utrymmet för offentliga satsningar är större än det varit någon annan gång sedan slutet av 60-talet. Men återigen: det viktiga är inte vad som sägs, utan hur ofta det sägs.

Vi är tillbaka kring 1991. Men det finns sådant som skiljer. Den här situationen har inte föregåtts av ett ”apolitiskt” 80-tal med en långsiktigt arbetande höger. Tvärtom har vi en befolkning – särskilt ungdomar, men också hundratusentals slitsamt arbetande kvinnor – som radikaliserats och fått en del politiskt självförtroende, inte minst i segern i EMU-folkomröstningen.

Läget är alltså på vissa punkter diametralt motsatt mot då. Men man måste agera på det. Ska valet 2006, men ännu viktigare det som återstår av välfärdens grundbultar, räddas, så krävs en offensiv från vänster. Den rödgröna koalitionens arbete utmärks av att inte mycket dramatiskt hänt. Det är förstås mycket bättre än dramatiska nedskärningar och nedrivningar. Men det räcker inte för att vinna opinionen och återta initiativet.

Just för att mycket påminner om 1991 står nu inte taburetterna på spel, utan de närmaste 5-10 årens politiska dagordning. Det är kollektivavtal, generella välfärdslösningen och hela samhällsklimatet som står på spel. Utan ett skarpt vänsterprojekt till valet 2006 blir det Timbro och kanslihushöger för hela slanten. Minns ”den enda vägen”. Väj från den! Nu!

Fräscht med borgerligheten

På DN Debatt figurerar ju som vi vet mest gamla herrbekanta. Är det inte Bo Södersten så är det Kjell-Olof Feldt. Idag med kompisen medieprofessorn (relevans?) Stig Hadenius. De är ledsna och kinkiga över regeringen inte fört mer borgerlig politik. Artikeln innehåller nästan inget substantiellt alls, men några lustigheter kan noteras:

”…svårare att uthärda är beslut som inte fattas och som gäller socialdemokratins övergripande mål: en ekonomi som växer och ett folk som har arbete”.

Fair enough. Kanske kunde det dock vara intressant att nämna, att 1) svensk tillväxt hör till de högsta i Europa, samt 2) arbetslösheten upprätthålls just exakt på grund av den normpolitik politik som Feldt en gång var med och introducerade i Sverige, och med hjälp av den riksbank vars ”oberoende” från politiskt ansvar högern och kanslihussossarna varit överens om att hävda.

I några bisatser slänger herrarna också in några nydanande förslag: slopad förmögenhetsskatt (absurt om man vill ha nya jobb, tyvärr redan beslutat), samt pigavdrag (”som en feministisk [!] motpol” till avdrag för villaägare).

Så vänder vi på bladet och hittar på ledarplats Hanne Kjöllers emblematiska och uppfriskande raka människoförakt omvandlat till politisk prosa. Kjöller har varit på seminarium med LO. Hon har varit observant. Här serverades tilltugg med engångsbestick och engångstallrikar. Slutsatser dras:

”En miljon människor saknar arbete. Men LO anser sig tydligen inte ha råd att anställa någon som diskar kaffekoppar till ett seminarium om arbetslöshet. Eller så det kanske själva arbetsuppgiften som LO menar det är något fel på”.

Problemet i samhället är alltså att det går omkring massa människor ”som inte har någon utbildning och […] inte heller har någon lust att skaffa sig en”. Dessa ska diska kaffekoppar. Ty Hanne Kjöller vet att de inte har lust med annat än att hänga runt och lyfta bidrag. Alla undersökningar som visar att arbetslösa i ännu högre utsträckning än dem som arbetar, vill arbeta, är inget värda. Inte heller de tiotusentals högutbildade invandrare som inte har något jobb. Eller alla (kvinnor) som fått sparken från offentlig sektor, trots skriande behov av vård- och utbildningsjobb. Eller industriarbetare som blivit arbetslösa när profitbegäret lagt ned lönsamma företag.

Men visst. Tänker vi efter så finns det jävligt mycket att diska. Varför inte hemma hos Hanne Kjöller?

Och för att fullborda triaden skriver Peter Wolodarski om tjänstedirektivet under rubriken ”Rädda européer tackar nej till jobb”. Tjänstedirektivet bygger på ”en enkel och genial tanke”, skriver Wolodarski. Det är helt riktigt.

Nämligen denna: om arbetsgivare kan ställa arbetare mot varandra så kan man tvinga fram den lägsta lönen; exploatera varje enskild arbetare (”tjänsteförsäljare”) till max. Kollektivavtal bygger på en lika enkel men genial tanke: Om man går samman och vägrar att spelas ut mot varandra är det arbetsköparen som sitter i klistret. Man kan köpa tillbaka lite av sitt människovärde i kollektiv handling. Wolodarski skriver att facken står för ”särintressen” (alla som lönearbetar – en liten obetydlig klick). Allmänintresset representeras då alltså av byggherrar, fabriksägare och DN:s ledarsida.

Så framträder den underbart sköna borgerliga världsbilden: Ansamlade förmögenheter, pigor, tallriksdiskande biträden och daglönearbetande byggjobbare utan kollektivavtal. Fräscha tankar, aldrig förr prövade! Vi kan kalla det Allians för Sverige. Och vi kan välja ett vårdoftande motto: För Sverige i tiden!

Hatten av för Aktuellt-spin

Om man skulle tillåta politisk reklam i Sverige skulle moderaterna – erkänt skickliga reklammakare till trots – aldrig kunna göra så effektiva klipp som de ”fördjupningar” som SVT:s nyhetsredaktion på sistone börjat leverera.

21-nyheterna toppas med ”avslöjanden” om att svenskar är ”mest borta från jobbet” i EU. Ordet frånvaro upprepas en massa gånger, vi får höra telefonsvararmeddelanden som säger att folk är borta och se bussförare ringa efter ersättning. Ingen kan missa budskapet: vi är slappa i Sverige (som annars trots allt har Europas högsta sysselsättningstal). Folk fuskar och får ut pengar i onödan.

Men vad säger siffrorna egentligen:

1) Redan i Aktuellts egna siffror ingår, förutom sjukfrånvaro, även semester och föräldraledighet! Detta vävs in i det svenska frånvarorekordet. Det är faktiskt helt otroligt. Skulle Aktuelltredaktionen ha kurage nog att göra ett reportage som rätt ut säger att den svenska föräldraledigheten är ett problem? (Lyft upp Italien och Slovenien som föredöme…) Skulle man kunna propagera för en reaktionär offensiv med avskaffade semesterveckor? Inte än, i alla fall. Men man kan slinka in semestersiffror tillsammans med siffror på sjukfrånvaro.

2) Ingenstans ställs den fullständigt centrala frågan: innebär det faktum att människor i andra EU-länder har något lägre sjukfrånvaro, att de mår bättre? Och vidare: Är det bra om människor går till jobbet och sliter ut sig, när de är sjuka? Vill vi ha ett samhälle där människor är ännu mer ängsliga över att förlora arbetet, och därför går med på vad som helst?

3) 1,7 miljoner svenskar har värk i skuldror, nacke eller axlar, varav 440.000 svår värk. 600.000 lider av värk överallt. Problemen har vuxit på sistone, särskilt bland kvinnliga arbetare (se t.ex. LO, Ohälsans trappa). Är det någon som tror att de problemen blir mindre för att det blir svårare att sjukskriva sig, eller man får kortare semester? Och vad är förresten chansen för att utredaren från konjunkturinstitutet hör till dem som lider av stressrelaterade värksymptom på grund av sitt jobb?

4) Sanningen om sjukskrivningarna är att antalet är ungefär detsamma som för 7-8 år sedan. Det som hänt att fler är långtidssjukskrivna (i sin tur beroende på just stress och maktlöshet på arbetet). Det torde vara ännu ett skäl till att i grunden avfärda pratet om ökat sjukskrivningsfusk. (En utförlig artikel)

Men Aktuellts inslag som kablades ut till miljoner svenskar körde ett varv till om vår slapphet och misttänkta fuskande.

Sedan blev det närmast surrealistiskt, när man talade om LO:s arbetsmarknadsseminarium, där också moderaterna deltagit. LO skriver bland annat så här:

”Såväl regeringen som moderaternas arbetsmarknadspolitik bygger idag på att arbetslösa ska söka arbete effektivare och att det ska får ner arbetslösheten. Genom att mer aktivt söka arbete ökar chanserna att få ett arbete väsentligt. Men frågan är om politiken är för ensidigt inriktad på utbudet av arbete? [...] Moderaternas förslag innebär att en ny arbetsmarknad med väldigt lågavlönade jobb skulle etableras. Syftet med moderaternas politik är att ha en lönenivå på 10.000-12.000 kronor i månaden för en stor grupp av vuxna arbetare och tjänstemän. Moderaterna är numera inte främst ett skattesänkarparti utan ett lönesänkarparti.”

Vad är Aktuellts vinkel på detta? Jo att ”LO och moderaterna är överens i sin kritik mot att regeringen gör för lite”!!

Ingen spin doctor på moderaternas kansli hade kunnat göra det bättre.

Global Python-intifada

Följande är taget från Monty Pythons Life of Brian:

Rogers: We get in through the underground heating-system here ,up through an inamane audience chamber here, and Pilate's wife's bedroom is here. Having grabbed his wife, we inform Pilate that she is in our custody, and fore with issue our demands. Any questions?
Revolutionary I: What exactly are the demands?
Reg: We're giving Pilate two days to dismantle the entire apparatus of the Roman imperialist state, and if he doesn't agree immediately, we execute her.
Matthias: Cut her head off?
Rogers: Cut all her bits off! Send them back on the hour, every hour! Seldom why not to be tried for it.
Reg: And of course, we point out that they bear full responsibility when we chop her up, and that we shall not submit to blackmail.
All revolutionaries except Reg: No blackmail!

Följande är taget från verkligheten:

Attentat till stöd för Tjetjenien och Irak
Global intifada uppger sig ha placerat en brandbomb under en rysk ambassadbil. Detta ska ha skett under tisdagen, i protest mot Rysslands krig mot Tjetjenien.

"Brandbomben utlöstes", påpekar Global intifada för säkerhets skull i sitt pressmeddelande.

Global intifada har tidigare sänt ut två pressmeddelanden, där man förklarar sig utfört attentat i protest mot Irakockupationen.

Det har dock rått en del förvirring kring om attentat verkligen genomförts och i så fall varför.

Efter första pressmeddelandet dröjde det länge innan polisen kopplades in, eftersom den skada som orsakats var så begränsad att konsulatpersonalen inte upptäckte den. Dessutom innehöll pressmeddelandet sådana oklarheter att media rapporterade att protesten riktat sig mot Irak, i stället för mot ockupationsmakterna som Global intifada avsåg. Global intifada skickade senare ut en rättelse.

Efter tisdagens attentat skriver Global intifada att attentatet riktar sig mot Ryssland för kriget mot Tjetjenien och tillägger: "Vi, Global Intifada, svarar efter förmåga med sten och eld mot imperialismen och kapitalet." (rapporterat i Flamman)

____________________

(Enligt obekräftade uppgifter kommer organisationens nästa "aktion" bestå i att "medlemmar" ska röka fulknark och spy ned barn- och familjeminister Berit Andnors cykel, i protest mot den globala kapitalismens exploatering av mänsklig skaparglädje, samt att en av revolutionärerna förtrycktes med betyget underkänt på sin sociologitenta).

Prodcerad verklighet och (fp)-precision

Som väntat får den borgerliga kampanjjournalistiken och det amerikaniserade negativa kampanjandet så smått effekter på opinionen. Moderaterna går fram på att i olika utspel säga att man kanske överväger att inte göra riktigt lika tokiga grejer som förut. Det börjar nästan bli parodiskt att titta på TV-nyheterna, och Agenda ligger som vanligt i framkant. Igår var Lars Leijonborg inbjuden för att tala om ett sent hugskott. Bland annat för att en handläggare på arbetsförmedlingen i Nyköping skrivit i ett brev att arbetslösa förutsattes delta på en bussresa till en demonstration, menade Leijonborg att regeringen borde utlysa nyval och statsministern avgå. Om detta fick folkpartiledaren orera en stund, inbegripet några härliga hänvisningar till en kultur inom arbetarrörelsen. Nu kanske någon kan göra en transkription på hela löddret, men jag noterade åtminstone följande knivskarpa resonemang kring tolkningen av grundlagens skrivningar om den extraordinära åtgärden nyval:

Lasse A: "Vad är det för gräns som har passerats?"
Lasse L: "Det har helt enkelt blivit för mycket".

Vattentätt!

I "veckans eftertanke" fick för övrigt filmkonsulenten och särartspredikanten Marianne Ahrne i en monolog gå till angrepp mot (sin egen vanföreställning om) "feminister" och deras "hat". Vi fick bland annat lära oss att våldtäkt "i grunden är en olyckshändelse" (fyra olyckor per timme i Sverige) samt att man inte kan tala om män som grupp när man talar om våldtäkter, eftersom de flesta män som hör talas om våldtäktsmän vill spöa upp dem. Marianne Ahrnes recept mot det strukturella våld som kvinnor utsätts för var "mer kärlek".

Demokratisk dödstortyr

Imorgon börjar en rättegång mot några SEAL-soldater som ”misshandlat” en irakier – Manadel al-Jamadi - som senare dog. Anledningen till att vi vet att han dog, är att fängelsepersonalen tog några tummen-upp-foton med hans sargade kropp, inpackad i is. Jamadi var annars en ”spökfånge” – oregistrerad, en icke-människa som kunde försvinna. SEAL-soldaterna slog honom bland annat med gevärskolvarna och sparkade honom. I deras reglemente är det tillåtet att misshandla – tortera – fångar för att ”get their attention”. Mottot för SEAL-soldaterna är "speed, surprise and violence of action". Det var onekligen vad de utsatte al-Jamadi för.

Men det var inte de som dödade al-Jamadi. Det gjorde CIA. Al-Jamadi överlämnades till dem, naken på underkroppen och med huvudet i en grön platshuva. Han dog under tortyr, upphängd i ett duschrum som regelmässigt användes som förhörsrum av CIA. Han hängde i sina egna armar bakom kroppen – en tortyrmetod som av lätt insedda skäl kallas “palestinsk hängning”. En av arméns fängelsevakter meddelar att blod sprutade från hans mun ”as if a faucet had been turned on”. För denna dödstortyr har ingen ställts inför rätta. (se AP-artikel)

Återigen: Fallet al-Jamadi utmärks inte av sin exceptionella grymhet, utan av att vi råkat se foton på den döda kroppen.

Den hårda och otacksamma kamp som de amerikanska hjältarna bedriver för att sprida demokrati, civilisation och mänskliga rättigheter försiggår annars i skymundan.

Erixon och Irak

Debatterade Irak mot Dick Erixon på SVT24 igår. Klicka på länken själv och titta (fredagens program). Tror att det hela talar för sig själv...

Kanadagäss och svensk nazism

Ramp om historia visade igår en förträfflig och mänsklig dokumentär om Sverige och nazismen. Den svenska nazismen – och framför allt svenska samhällseliten närmast kompakta nazivänlighet – är ett ämne som ännu är obearbetat i svenskt kollektivt medvetande. Hur många svenskar känner idag över huvudtaget till att antisemitism och rasbiologiska resonemang var legio främst i bondeförbundet och i den etablerade högern, eller att den svenska ”samlingsregeringen” internerade antifascister, utan att än idag ha bett om ursäkt? När denna historiska kunskap hålls dold är vi också sämre rustade att förstå vår samtid.

Innan dess hade programmet Faktum några lysande stunder. Visserligen var andra delen av programmet, med allmänt konsumtionskritiska pekpinnar tyvärr rätt tröttsam. Men första delen, med ett ”Mitt-i-naturen”-reportage om Canada Goose-bärande överklassungar, och sedan Piroz Kianresis skarpa reportage, var fullkomligt lysande. Med enkla grepp blixtbelyses klassamhället i ungdomars vardag – ett klassamhälle som alla bär med sig djupt under skinnet; som bara borgerliga ledarskribenter kan blunda bort. Invandrarkidsen på ungdomsgården vet vad som förväntas vara deras plats, liksom innerstadstjejerna. Så mycket sägs på så kort tid. Och just – enbart – för att reportaget tar ställning kan det skildra verkligheten djupare, sannare. Den blir objektiv, istället för att försöka vara dölja de motsättningar som är verkligheten.

Och jag tänker på två favoritrader ur en Göran Greider-dikt:

Därför är modet att förenkla idag så viktigt:
det enklaste klasshat lyser upp världen, gör den glasklar.

19/3 - protestera mot ockupationen!

I dagens SvD skriver jag och elva andra personer ("kända svenskar"...) en debattartikel om ockupationen av Irak:

"Medan många av världens regeringar kryper för USA:s våldsmakt säger vanliga människor ifrån, i självklar solidaritet. För det rimliga är förstås att det som hos oss själva betraktas som givet - att man inte vill leva i ockupation - också måste utsträckas till våra medmänniskor i Irak".

Imorgon är tvåårsdagen av starten för det folkrättsvidriga angreppskriget mot Irak. Över hela världen kommer människor att manifestera mot ockupationen, och för en värld där inte USA:s ekonomiska intressen tillåts leda till massdödande och kolonialism. Här är en lista på ett stort antal planerade protester runt om i Sverige. Slut upp!

"Världs"banken

Paul Wolfowitz föreslås bli ny chef för Världsbanken (av USA, vilket betyder att han nog är vald). Wolfowitz är hökarnas hök. Han är den främste promotorn för angreppen mot Afghanistan och Irak – angrepp som han propagerat för i tio år – och anses lite väl bombgalen, till och med i neocon-kretsar. I Washington går han under benämningen ”Wolfowitz of Arabia”. Efter kriget kunde han till och med kosta på sig att öppet erkänna, att USA

”valde skälet massförstörelsevapen för det var det som gick hem” (DN030529).

Världsbanken har i decennier varit en effektiv förlängd arm för amerikanska ekonomiska intressen. Samtliga chefer har också varit amerikaner, och USA bestämmer i praktiken enväldigt i såväl Världsbanken som systerorganisationen IMF.

”Därmed är det ju inte särskilt överraskande att den ekonomiska politik som dessa institutioner propagerar för ligger mindre i de fattiga utvecklingsländernas intresse än i den marknadsekonomiska ideologins intresse och de länder som företräder den”

sade till och med banken egen före detta chefsekonom Joseph Stiglitz, när han lämnade.

Världsbankens privatiseringspolicy har sedan tidigt 80-talet på ett mycket effektivt sätt förstört utvecklingsvillkoren för fattiga länder, särskilt i Afrika. Bankens ledande ekonomer, som i stor utsträckning rekryterades från Milton Friedmans Chicago-universitet, och ofta gjort ”praktik” i Pinochets Chile, designade program som ödelade den minimala sjukvård och utbildning som staterna satsade på, medan man föreslog omvandling av produktion för inhemsk konsumtion till exportvaror som omöjliggjorde industriell utveckling, och lämnade länderna oerhört sårbara för prisfluktuationer.

Bankens stora paradnummer var det ”asiatiska miraklet” som man ansåg sig ha bidragit till. Sanningen var att den modell med fria kapitalrörelser och fasta växelkurser som banken föreslog var bra för utländska investerare, men mycket farlig för de asiatiska länderna. Mycket riktigt drabbades de också hårt av valutakriserna 1997-1998. Miljoner gick ned i fattigdom. När Världsbanken och IMF hade årsmöte 1999 vägrade man ta fasta på de massiva invändningarna mot fria kapitalrörelser. Kritiken växte, och man medgav lite senare att

”en snabb avreglering av kapitalflödena, om den är dåligt skött, kan öka ett lands sårbarhet för finanskriser. [Men samtidigt att] kapitalreglering inte kan ersätta en sund ekonomisk politik” (SvD 000117).

Det ironiska är att en snabb avreglering var just vad man drivit fram, och att den dessutom var skött just av IMF och världsbanken. Den ”sunda” ekonomiska politik man talar om var just mer av avregleringar och privatiseringar! Intressant är också att Kina och Indien, som till stor del vägrade följa bankens ”råd”, klarade sig från krisen.

Analytikerna på Goldman Sachs kunde då konstatera (rapporterat i Wall Street Journal):

”So far, countries whose currencies have not been freely convertible have done best. This raises the risk that at some point, other countries decide to impose capital controls. The exact consequences for the US outlook are not clear, but they would certainly be negative”.

Notera detta! Ska man förstå Världsbankens faiblesse för avregleringar måste man också bättre förstå USA:s globala behov. USA är världens mest skuldsatta nation, med en katastrofalt dålig handelsbalans. För att kunna upprätthålla en hög konsumtionsnivå måste man använda pengar som andra sparar. Dessutom vill amerikanska företag gärna göra affärer i resten av världen genom att använda resten av världens pengar. Det kan de göra genom att dollarn är världens reservvaluta. Det ger USA ett unikt privilegium. För att det ska fungera måste alla länder vara öppna för amerikanskt kapital, och det är just detta som Världsbanken och IMF tillgodoser. Och det är detta som leder USA ut i krig runt om i världen. Wolfowitz har stora erfarenheter av att tillse det senare. Nu får han också jobba lite med det första. Gränsen är ändå allt tunnare i dagens värld.

(Här kan den som vill skriva under en protest mot Wolfowitz’ nominering)

Producerad verklighet

Att sätta dagordningen för vad som sägs på nyheterna är det mest effektiva sättet att styra människors tankar. Sen kan man alltid krydda med att producera hela inslag och få dem publicerade som ”nyheter”. Web-kanalen Democracy Now rapporterar om hur olika departement på så sätt skapat sina egna nyhetsklipp som sänts till miljoner amerikaner:

”some reports were produced to support the administration's most cherished policy objectives like regime change in Iraq and Medicare reform...They often feature quote, unquote ‘interviews’ with senior administration officials in which questions are scripted and answers rehearsed. Critics are excluded as are any hints of controversy, waste or mismanagement”.

Här kan man se ett inslag som finns på utrikesdepartementets hemsida.

New York Times (13 mars) skriver:

"The explanation begins inside the White House, where the president's communications advisers devised a strategy after Sept. 11, 2001, to encourage supportive news coverage of the fight against terrorism. The idea, they explained to reporters at the time, was to counter charges of American imperialism by generating accounts that ephasized American efforts to liberate and rebuild Afghanistan and Iraq".

Med den strömlinjeformning och personalnedskärningspolicy som drabbar all media i Västvärlden – samtidigt som tankefriheten allvarligt begränsas på bred front – är det inte särskilt svårt att se att motsvarande renodlad propaganda-TV från resursstarka gruppers sida skulle få större plats även i Sverige. Här är visserligen ägandekoncentrationen och självcensuren så stark att det inte är en avgörande fråga, men den senaste tidens politiska utveckling har ju visat att det alltid kan bli sämre.

Edward S. Hermans och Noam Chomskys påpekanden, att medial propaganda är mycket viktigare i formella demokratier än i diktaturer hör till de viktigaste för den som vill förstå vår samtid.

Ungdomar, skatter och drev

Metro/Sifo har också undersökt viljan att betala mer skatt för att finansiera välfärden. Apropå de stora mediernas enstämmiga ”analyser” att socialdemokraternas fall i opinionen beror förslaget om eventuell skattehöjning någon gång i framtiden. Det stämmer helt enkelt inte särskilt väl. 57 procent kan tänka sig att betala mer i skatt. Intressant med undersökningen är också att bland ungdomar (18-29) så är hela 64 procent beredda att betala högre skatt.

Detta bekräftar ett mycket tydligt mönster, som har gällt i några år nu – ungdomar står långt och tydligt till vänster. Det skrämmer borgerligheten. Har så gjort ett bra tag.

I valet 2002 röstade 58% av väljarna 18-21 på (s), (v) eller (mp), varav 18% på vänsterpartiet. 13% i denna grupp röstade på moderaterna. Detta enligt Valu. Då ska vi komma ihåg att valdeltagandet alltid är mycket lägre just bland ungdomar och just bland dem som kommer från sociala grupper, där stödet för (s) och (v) är starkast. Mönstret bekräftades i EMU-folkomröstningen där motståndet mot EMU var starkast bland ungdomar (kring 60%). I europaparlamentsvalet, där många EU-motståndare valde att avstå, var vänsterpartiets siffror i den yngsta gruppen nära 20%.

I valet 2002 fanns de största övergripande rörelserna i opinionen mellan blocken. Moderaterna tappade till folkpartiet och vänsterpartiet tappade till socialdemokraterna. Men det var inte så bland de unga väljarna. Fastän socialdemokraterna gick framåt bland unga väljare (där man 1998 och 1994 gjort katastrofval) gick vänsterpartiet inte tillbaka, utan tvärtom något framåt. För den som deltog i valrörelsen bland ungdomar var läget mycket kännbart. Ung Vänster flyttade ramarna för hela debatten åt vänster – i kraft av en egen skarp politik, god organisering och ett objektivt läge där många ungdomar radikaliserats av en mängd skäl (USA:s bombpolitik, osäkra anställningar, sämre förväntade ekonomiska villkor än föräldragenerationen). SSU fick till exempel taktiskt anpassa sig. Till och med en sådan till utplåning utslätad figur som Mikael Damberg lät ibland upprörd över orättvisor och envisades med att beteckna sig som ”vänster”.

Fredrik Reinfeldt menade att detta berodde på att skolan misslyckats. Samma tongångar kunde senare höras när företaget Ungdomsbarometern förskräckt konstaterade att ”bara var tredje ungdom tror på marknadsekonomin”.

Att vi skulle få se massiva försök att vända opinionen bland ungdomar har varit uppenbart. Det gjorde enorma satsningar mot ungdomar just i EMU-omröstningen. Men eftersom de till exempel gick ut på att göra dataspel där en dalahäst försökte tuta i folk en massa skit så misslyckades det rätt grovt. Under många år har också högern och hippa förståsigpåare massivt bankat in budskapet att ”ungdomar är inte intresserade av att organisera sig”, ”ungdomar vill inte köpa hela paket”. Det är självuppfyllande profetior som det är uppenbart vem som tjänar och vem som förlorar på.

När nu drevet går och en blandning av ensidiga ”avslöjanden” och direkta lögner som aldrig hinner korrigeras får utgöra bilden av verkligheten för befolkningen i stort – en verklighetsbild som inte kan ifrågasättas i normala mediala kanaler, där dagordningen redan är fix – då finns två ord för den som inte vill vara obegränsat naiv, utan undrar varför massa saker som tycks hänga ihop händer på en och samma gång: Go figure.

Hetsen mot (s) och SSU - Quo Bono?

Nyhetssändningarna igår angående (s)-raset i opinionen hörde till de mer kampanjartade på länge. (Jag har skrivit om den mediala skandaldramaturgin kring socialdemokratin förut, och det lär finnas anledning att återkomma).

När partisekreteraren Marita Ulvskog säger något som är helt sant – nämligen att raset naturligtvis har ett samband med den massiva mediala kampanjen mot socialdemokratin; den frammålade bilden av partiet snarare än rörelseri den politiska verkligheten – då måste det naturligtvis bestraffas av samma medier. Den konsekventa och enkelspåriga rapporteringen är därför att Ulvskog “skyller ifrån sig”. I Aktuellt kunde Mats Knutsson stå och “besvara” frågorna om varför (s) tappar i opinionen. Han avfärdade Ulvskog och nämnde istället förslagen om skattehöjningar och Tsunami-efterspelet – intressant nog två frågor som han och Aktuellt-redaktionen själva aktivt ägnat sig åt, ur en entydigt antisocialdemokratisk utgångspunkt. En härlig rundgång.

Som vanligt måste man enträget lyfta frågan om varför vissa saker blir nyheter i ett givet läge. Nu rapporteras till exempel om stora konflikter i SSU. Dessa konflikter har pågått sedan 1917, och i ungefär samma former – faktiskt med i princip samma distrikt som står till höger och vänster – åtminstone under efterkrigstiden. Nu passar det dock förstås att göra gigantiskt uppslagna reportage om konflikten. Det är jättekul att Sydsvenskan rapporterar om det politiska manifest som SSU Skåne antagit, eller om motsättningar i SSU:s Stockholmsdistrikt. Men exakt samma manifest, eller samma konflikter knappast hade rönt någon uppmärksamhet i ett annat läge.

Den mediala hetsen mot socialdemokratin skadar inte i första hand dem med maktapparaten sammanvuxna pamparna i facket eller SSU. Den lyfter bort de faktiska politiska frågorna från dagordningen, och går borgerlighetens ärenden i varje andetag. Också den SSU-vänster som nu tror att den har en historisk chans (liksom inför varenda kongress någonsin) borde möjligen betänka detta.

Välavlönade toppjournalister bestämmer att höjda skatter får man inte tala om, trots folkligt stöd. Ledarskribenter gnuggar händerna över att just arbetarrörelsens organisationer mals ned – vem som sitter på taburetterna är mindre intressant. Och kanske får vi ett regeringsskifte som öppnar för hejdlös högerpolitik, trots att folkmajoriteten i väsentliga frågor står långt till vänster om den “vänsterkoalition” som idag har majoritet i riksdagen.

Sådana är demokratins villkor under kapitalismen. Lösningen ligger inte bara i en fräsigare mediastrategi, utan i en folkrörelsebaserad motkanonad.

Politik - ett lätt sätt att umgås

På senare tid har Liberala ungdomsförbundet utmärkt sig som en extremistisk organisation, där de viktigaste profilfrågorna är att propagera för bombningar och statskupper i olika länder, samt ge helhjärtat stöd till Israels raspolitik i Mellanöstern. Men det finns också en annan sida, som alltid funnits närvarande och som förenar de borgerliga ungdomsförbunden i sin samhälleliga funktion. Ibland kommer det till härligt klarsynt uttryck, bortom pressmeddelanden som mediatränade unga liberaler skickar till sina farsor på de ledarsidor där de själva snart skall anställas. I Sydsvenska dagbladet säger ordföranden i Luf Lund sålunda "med ett generat leende":

"Det handlar mycket om att träffas och umgås. Vi spelar mycket TP, det är en grej hos Luf [...] Vi är ett debattforum som förenas av den liberala ideologin. Fast egentligen är vi ett kompisgäng som leker politik".

Själv minns jag med särskild värme en rad dueller på min gamla skola Tensta gymnasium tillsammans med två från Luf i valrörelsen 2002. Upplägget var alltså att man tog in två ungdomsförbund i taget. Man kan väl säga att det inte gick så bra för våra liberala vänner. De började till exempel alla sina inledningar med att kliva upp på katedern och säga ”OK, nu är jag staten, och nu ska jag bestämma över er”. Poängen var att visualilsera svensk skolpolitik. Efter en hel dag så satt de här två stackarna, som nästan hade blivit sönderslitna av oss och eleverna i samverkan, och glodde med tomma blickar framför sig. Så tittade en av dem på mig med nåt sorgset i blicken, och så sa han: ”Ni är ena hårda jävlar”.

Och jag kan inte heller låta bli att citera Fredrik Malm – numera förbundsordförande i just Luf:

”Likt duracellkaniner upprepade Ung Vänsters debattörer samma mantra i varenda skoldebatt under valrörelsen. (...) Ung Vänsters debattörer tränas likt kamphundar och hetsas mot sina politiska motståndare. De ser politik som en kamp på liv och död”.

Och man kan ju inte låta bli att tycka att det är lite rörande. För när världen är mysig och fin så när som på onda sagodiktatorer som man kan bussa Per Ahlmark och amerikanska TV-spelsbombplan på; och när det så tryggt, så fint och så ombonat i vardagen, förutom att det är för hög skatt på föräldrarnas lön; och när det är trevligt att prata Hayek med varandra på kvällskvisten, utan att nån stör; då kan det bli som Kalle Larsson beskriver i boken Utan Heder; en CUF:are som plötsligt utbrister:

"Vad håller du på med? Kan du inte sluta? Det är faktiskt inte roligt längre".

Två recensioner

Mer kulturkommentarer vore bra, har jag tänkt. Egenhändigt, från veckans Flamman:

Jacques Werup: Hundra dikter från fyra decennier, Bonniers.

Även om saker förbättras så plågas svensk poesi fortfarande av ”språkmaterialism” – med i och för sig talangfulla poeter som knådar ord utan att säga något väsentligt. Därför är det alltid värt att uppmärksamma sådant som bryter av. Jacques Werup gör det, men tyvärr är den här samlingen ofta tjatig och lite trist gubbig. Dock finns en del mycket bra dikt – tät och nära: ”Därför tog jag både livet / och döden i små klunkar, / jag tordes inte dö, / därför knappast heller leva”. (Recensionen här)

Roger Howard: Iran i Kris? Kärnvapenhot och politiska vägval, Tankekraft.

De flesta artiklar och analyser som skrivs om Iran saknar konkretion. Det politiska livet framställs som en svart låda, eller på sin höjd som en konlikt mellan ”reformvänner” och ”konservativa islamister”. Howards bok är annorlunda. Samtidigt är det inte bokens styrka att lyfta fram tankemodeller. Irriterande är också Howards stundtals naiva inställning till syftena med amerikansk utrikespolitik. Nyttig bok för den geopolitiskt intresserade hur som helst. (Recensionen här)

-----
Läs för övrigt numrets ledare! Skarpt om arvskapitalism och feministiskt initiativ: ”Arvet styr. Så i kungahuset, så ock i näringslivet”.

Arbetstidsförkortning och diktatur

Ibland hettar det onekligen till i riksdagen. I snabbprotokollet (se §9) från en interpellationsdebatt i tisdags kan man se hur Mauricio Rojas trampar vidare i kampen mot svensk arbetsrätt och kollektivavtal. Han hävdar på fullt allvar att löner som uttryckligen ska vara under kollektivavtalsnivån inte undergräver kollektivavtal.

Men det är bättre än så. Notera detta nya - och kanske redan smått historiska - argument mot en arbetstidsförkortning:

"Kalle Larsson! När det gäller sex timmar och bibehållen lön så är det med sådana idéer som det slutar som det gör i alla de kommunistiska diktaturer som min vän här är vän av. Därför går det så illa. Du kan fortsätta med detta, men jag hoppas att du aldrig får makten i Sverige och kan förverkliga den här typen av idéer".

Själv är jag kanske inte chockerad. Minns en debatt i Malmö mot ännu-inte-riksdagsmannen Rojas. Den skulle handla om ungdomars och invandrares situation på arbetsmarknaden. Rojas inledde med att tala om kommunismen. När jag hävdade att LAS var en bra grej uppmande Rojas publiken: "Lyssna på den här mannen. Precis så där lät Stalin". Vid ett tillfälle, när hela debatten gick utför för vår vän, så stannade han mitt i ett resonemang, för att bara säga: "Det där kommer du att förstå när du blir äldre". Efter det vägrade Rojas debattera mot mig. När jag en tid senare skulle slängas in som ersättare i en debatt (om "hedersmord"), så ringde arrangörerna tillbaka och sa att det inte gick. Rojas - som var inbokad sedan tidigare - hade vägrat ställa upp, med motiveringen att jag är "en mycket otrevlig person".

Kuriosa. Intressantare är att påminna om att högern även var mot åttatimmarsdagen (1919), 40-timmarsveckan (1963), två (1938), tre (1951), fyra (1963) och fem (1976) veckors semester.

Ja, man vet ju hur sånt slutar, tydligen...

Produkt att sälja in: Nya Libanon

Svensk utrikesjournalistik når nu ständigt nya bottennivåer i aningslöshet och servilitet. Amerikanska media-spinnare behöver inte ens anstränga sig. I Libanon har den regisserade hetsen efter ett politiskt mord som bara med absurd masochistisk “logik” (och naturligtvis knappast några bevis) kan “kopplas” till Syrien nu lett till att USA och Israel ytterligare flyttar fram sina positioner i Mellanönstern. Rapporteringen om händelseutvecklingen skulle ha kunnat följt ett manus utskickat av amerikanska UD. Men självcensur och självbedrägeri är ännu effektivare. Så här rapporterade Aktuellt om de enorma pro-syriska demonstrationerna igår:

"Drygt 100 000 shiamuslimer samlades idag på Beiruts gator för en fredlig manifestation. Syftet var att visa att man kräver en plats i ett framtida demokratiskt Libanon med allmänna val sedan de syriska trupperna lämnat landet."

Smått fantastiskt!

- Manifestationen samlade enligt olika rapporter flera hundra tusen. Fransk TV har rapporterat om över en miljon deltagare. (bbc; guardian).

- Syftet var att visa stöd för Syrien och framför allt att kräva ett stopp på utländska makters inblandning och Israels ockupation.

Rimligt hade varit att notera, att demonstrationerna var mångdubbelt större än dem som krävde Syriens uttåg och regeringens avgång. (TT gör så i en bisats idag).

Skillnaden i rapportering är över huvudtaget oerhört slående och följer ett tydligt och numer nästan förgivettaget mönster (Ukraina...). Den här blogkommentatorn visar effektiv medias pålagda raster.

Inte ett rätt i rapporteringen. Men ett effektivt sätt att producera en behändig världsbild.

Jag är inte rasist, men...

”Alltså, du är ju okej, men alla jävla blattar som inte sköter sig och skaffar mercor för bidragspengar – de ska ju bara ut, eller hur”? Jag vet inte hur många gånger jag hört det där. Särskilt i början av 90-talet – Ny Demokrati-åren. ”Jag är inte rasist, men…”. Och så vidare.

I kvällens Debatt, som handlade om folkpartiets ”integrationspolitik”, var det Nyamko Sabuni (fp) som vi hade nöjet att bli upplysta av: ”Vi har inte problem med invandrare, vi har problem med de kriminella”, sade Nyamko.

Vad säger en sådan mening? Vad säger meningen ”Jag har inga problem med svarta, så länge de inte rånar en?”. Att man är mot att bli rånad? Eller att man antyder att svarta brukar råna folk? Det är få som missar poängen. Och det är precis så folkpartiets förslag är tänkta att fungera.

Men sammantaget lät Nyamko Sabuni faktiskt inte som en överförfriskad okänd yngling man råkar prata med på fest (apropå det inledande citatet). Det var mycket mer obehagligt. Sabuni representerade folkpartiets nya giv med bravur. Hon lät som en väldrillad, rasismanstruken högerpopulist av Sverigedemokraterna-modell. Hela vägen. Så fort effekterna av hennes politik avslöjades talade hon om att bryta tabun. Den massiva forskning som entydigt och noggrant visar hur sådana förslag som folkpartiets exploaterar och fördjupar invandrarnas utsatta position i samhället mötte hon med att man inte läst förslaget! Den på Östermalm boende riksdagsledamoten menade att detta var ”tyckareliten”, ty vanligt folk, de vill minsann ha ordnung och disciplin. Och skötsamma invandrare. ”Pigga goda egenföretagare”, som greve Wachtmeister uttryckte saken – väl med sin piga, den sprallige taxichauffören han åkt med och pizzabagaren som ungdomarna i fyllan skojar till det hos i åtanke.

Greven fick också dra till med att invandringen ”nog” kostar 100 miljarder kronor – en siffra han kommit fram till genom introspektion – samt flera gånger upprepa den absoluta lögnen att det inte finns några beräkningar på vad olika saker kostar och att svenska folket förts bakom ljuset.

Skönt att vettiga människor åter tar täten i diskussionen om integrationspolitiken. Tack folkpartiet!

Ny övergreppsvideo från Irak

Idag har så svenska medier rapporterat om en ny skandal med en inspelad amerikansk soldatvideo, som bland annat visar hur en bunden fånge (som senare dog) sparkas i huvudet och hur amerikanska soldater "vinkar" med döda irakier. Videosnuttarna kan ses här.

Pentagon, som först gjorde allt för att hindra spridningen av videon, kallar uppträdandet för "olämpligt". Upprepar: olämpligt. Det var den PR-ansvarige (!) för Florida National Guard som rapporterade om videon. Han betcknar agerandet som "disturbing" och menar att soldaterna "looked unprofessional and displayed a lack of discipline".

En smått bisarr detalj är att Palm Beach News, som lagt upp materialet, förutom de mest blodiga scenerna också censurerat bort ljudet. Anledningen är förekomsten av "profane language"!

Vem som helst borde kunna begripa, att om det som kommer ut ibland är vad amerikanska militärer själva filmat och sedan råkat sprida till fel person, så är själva agerandet inte något undantag, utan norm. Det koloniala förakt som amerikanska soldater visar, är nödvändigt i upprätthållandet av ockupationen. Och användandet av förskönande omskrivningar för tortyr och massmord är en närmast obligatorisk "feature" hos totalitära förtryckare.

Internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen, 8 mars, firas runt om i landet. Här är en lista med olika platser. Det är en styrka för svensk kvinnorörelse, att 8 mars fortfarande - och nog mer än tidigare - i första hand firas som en dag då kvinnors organisering för egna rättigheter hyllas och uppmärksammas. Det konfliktperspektivet är helt centralt i den feministiska kampen. Att fler kallar sig feminister är förstås bra. Att många från höger till vänster gör aktiva försök att urholka begreppet (till exempel de kristdemokrater som vill hävda tillbaka-till-hemmet-pengen ("vårdnadsbidrag") som "feministisk" reform) gör det bara viktigare att frusta vidare med feminismens radikalt samhällsförändrande och omstörtande budskap om detta till synes så enkla och självklara: lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor. Att det provocerar är ett bra tecken på att det är rätt väg.

Vad händer när det blåser?

Ett omfattande bedrägeri – inklusive urkundsförfalskning och att förstörande av bokföring – för att tillskansa sig själv stora personliga ekonomiska fördelar. Det har en person i Uddevalla gjort sig skyldig till. Rubriken i DN: ”Bedrägerirättegång blottlägger s-kultur”. När Nalin Pekgul, (s)-kvinnornas ordförande tar upp uppenbara utfall av rasistiska antydningar och trakasserier, då är det i TV:s nyhetssändningar en del av det socialdemokratiska partiets kultur. När SSU:are i förbundets sedan 1917 misshandlade vänsterfalang tröttnar på förbundsledningen, då är DN-debatt bredvillig att upplåta utrymme, och tolkningarna är självklara: socialdemokratin är korrupt. De som själva blivit illa behandlade bekräftar.

Det är när saker verkar självklara som man har mest anledning att ställa sig frågor. Är det illa med allvarliga bedrägerier? Är det dåligt med rasistiska strukturer? Är det förkastligt att SSU:s ledning behandlar sin vänster med djupt odemokratiska metoder? Well, det där är inte de svåra frågorna. De ska alla med ett rungande ja besvaras. Det intressanta är om det raster som läggs över de här ”skandalerna”, just här, just nu, är det rimliga, riktiga rastret. Varför nu? Varför så här?

Verkligheten består av en mängd olika händelser. Ibland rapporteras om saker som helt enkelt inte är sanna. Men i formellt demokratiska samhällen är det inte det vanliga sättet att skapa vanföreställningar hos människor. Det är de rapporterade – eller snarare antydda – sambanden mellan händelser som är det centrala. Vem som bestämmer vad som är en nyhet, hur den ska presenteras: dagordningen.

Och när frågor ställs på ett visst sätt så innebär det samtidigt att vissa frågor inte ställs. Visst finns det gott om människor, ofta med tragisk bakgrund, som snor pengar här och där. Oftast går det illa. Och säkert förekommer också sådant i arbetarrörelsen. Men historisk forskning skulle nog visa att sådant var vanligare förr, när kontrollmekanismerna var färre och de enskildas ekonomier mer begränsade, i den fattiga arbetarrörelsens barndom. Är problemet verkligen fallande allmän moral? Eller är problemet dels att rollen som samhällsförändrare förbytts till samhällsförvaltare och självkontrollen därmed ligger på färre händer? Och är den lojalitet som de bedragna ungdomarna i Uddevalla-fallet beskriver verkligen ett problem i sig? Dessutom: är den inte av ett helt annat slag i en ideell organisation, jämfört med ”näringslivet”, där ”lojaliteten” till och med är lagfäst, och där människor råkar mycket illa ut ekonomiskt om de knystar om missförhållanden? Proportioner är inte bara en tilläggsaspekt här – det är själva nyckelfrågan i hur vi uppfattar verkligheten.

Man kan fortsätta. Var är analysen som SSU-situationen som en spänning mellan rollen som radikalt alibi till socialdemokratin och stabil plantskola för regeringen? Var är utrymmet för att ur Pekgul-fallet dra rimliga och konstruktiva slutsatser för hur det verkligen ser ut i hela samhället, hur tiotusentals människor med invandrarbakgrund dagligen behandlas överallt i samhället. När fackpampar super upp medlemmarnas pengar är det ohyggligt allvarligt och det ska straffas hårt av rörelsen. Men detta utan att glömma, att det som upprör – och upprört rapporteras om i det fallet – snarare är legio, självklarheter, i ”privata näringslivet”. Det som med rätta kallas rofferi i arbetarrörelsen kallas prestationslön i ”näringslivet” och verkar allmänt potenshöjande och respektingivande.

Nu läggs ett särskilt raster över varje politisk händelse, till borgerlighetens fromma. Bilden av socialdemokratin framträder inte med alla de allvarliga problem som faktiskt finns, som skulle kunna vara grunden för en vital samhällsdebatt om hela arbetarrörelsens framtid. Istället blir den en anpassad bild, som har ganska lite med verkligheten, men väldigt mycket med borgarnas längtan efter regeringsmakten att göra.

Arbetarrörelsen har inte förlorat greppen över sin inre moral, inte blivit auktoritär, behöver inte mindre av lojalitet. Vad den organiserade arbetarrörelsen – facket och dess bägge partier, i varierande grad – förlorat är den samhällsförändrande udd som manar till organisering. Och problemformuleringsinitiativet.

Men knappast oåterkalleligen. Där ligger utmaningen.

Mordförsök på italienska journalisten?

Den italienska journalisten Juliana Sgrena, som kidnappats i Irak frigavs häromdagen. Men den bil hon färdades i efter frigivandet besköts av amerikanska soldater efter frigivandet, varvid hon skadades och en italiensk underrättelseagent dödades. Sgrena är reporter på den kommunstiska dagstidningen Il Manifesto och hade före kindnappningen rapporterat mycket kritiskt från det ockuperade Irak. Redan själva kidnappningen har därför varit suspekt, och omständigheterna kring beskjutningen gör inte misstankarna mindre. (längre artikel här)

Pier Scolari, Sgrenas kompanjon anklagar nu öppet den amerikanska militären för mordförsök på Sgrena. Han påpekar att amerikanerna kände till att bilen med Sgrena och de italienska agenterna var på väg, och att händelsen inträffade endast 700 meter från Baghdads flygplats. Sgrenas egna berättelse - än så länge bara kortfattad - ger visst stöd åt ett sådant agerande från amerikaners håll.

Även om det inte skulle varit frågan om ett aktivt mordförsök på Sgrena, är det tydligt att amerikanska soldater betett och beter sig ohyggligt skjutglatt i Irak, utan brist för människoliv. Jag klipper här in några bekännelser från en tidigare soldat, som torde ge en skiss av situationen. (längre intrevju här)

Q: What experiences turned you against the war and made you leave the Marines?

A: I was in charge of a platoon that consists of machine gunners and missile men. Our job was to go into certain areas of the towns and secure the roadways. There was this one particular incident - and there's many more - the one that really pushed me over the edge. It involved a car with Iraqi civilians. From all the intelligence reports we were getting, the cars were loaded down with suicide bombs or material. That's the rhetoric we received from intelligence. They came upon our checkpoint. We fired some warning shots. They didn't slow down. So we lit them up.

Q: Lit up? You mean you fired machine guns?

A: Right. Every car that we lit up we were expecting ammunition to go off. But we never heard any. Well, this particular vehicle we didn't destroy completely, and one gentleman looked up at me and said: 'Why did you kill my brother? We didn't do anything wrong'. That hit me like a ton of bricks.

[...]

Q: The reports said the cars were loaded with explosives. In all the incidents did you find that to be the case?
A: Never. Not once. There were no secondary explosions. As a matter of fact, we lit up a rally after we heard a stray gunshot.

Q: A demonstration? Where?

A: On the outskirts of Baghdad. Near a military compound. There were demonstrators at the end of the street. They were young and they had no weapons.

Skattedebatten går vidare

SVT kör som ”nyhet” att tidigare finansministrarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink inte tycker det är bra att regeringen aviserat en eventuell skattehöjning någon gång i framtiden. Bägge herrarna – hyllade av borgerligheten – lämnade på sin tid regeringen i protest mot att nedmonteringen av välfärdssystemen gick för långsamt. Ett av Åsbrinks argument för att ”skattetrycket” inte borde höjas, var i rapportinslaget att

”det har legat på den här nivå i trettio år”.

Nämen precis! Den offentliga sektorns andel av BNP har trendmässigt sjunkit sedan början 80-talet, efter att ha ökat under hela efterkrigstiden och välfärdsstatens utbyggnadsår. Eftersom man samtidigt sålt ut våra gemensamma tillgångar i form av vinstbringande företag, har uteblivna skatthöjningar lett till en urholkning av välfärden. Resultatet är allvarligt vidgade klyftor i samhället, och ett fattigare samhälle när vi låtit ett litet skikt profitörer dra iväg med inkomster och ägande.

Erik Åsbrink, förresten, var med och genomdrev den ”århundradets skattereform” som bidrog till att göra Sverige till ett av de OECD-länder där klyftorna ökade mest i början av 90-talet (Human Development Report, 1996). Det var en gigantisk överföring av resurser från fattiga till rika. Ska vi köra ett varv till nu?

Ur biblioteket: "Kommunistiska damer"

När jag tittar igenom några gamla filer hittar jag ett avskrivet citat ur CH Hermanssons intervjubok Kommunister I (som jag gjorde en omläsning av i början av året – artikel i Flamman). Den som talar är Solveig Rönn, SKP:s första kvinnliga riksdagsledamot, som satt första perioden 1936-1940.

”Under tiden vi var så där förföljda hade jag mött greve von Seth på gatan. Han gick förbi och jag låtsades som ingenting. Men så vänder han och springer ifatt mej, så jag skulle få reda på min förnedring, och säger: ’Jag lyfter inte på hatten åt kommunistiska damer, jag bara nickar!’ Och då sa jag bara: ’Jag blir väldigt smickrad om ni alldeles låter bli att hälsa’.

När jag så mot all förmodan kom tillbaka till riksdagen så stötte jag ihop i dörren med greve von Seth och han lyfte på hatten och sa: ’Ursäkta!’ Jag sa: ’Ni skall inte lyfta på hatten åt kommunistiska damer!’ – ’Skall vi vara ovänner?’ – ’Nej, sa jag, men ni skall hålla på era principer’”

Jag tror förresten att jag ska göra ”Ur biblioteket” till en stående, oregelbunden vinjett. Om detta senare. Just ovan nämnda omläsning skrev jag så här om i Flamman:

Ur intervjuerna framträder bilden av ett överlevarparti som klarat mycket svåra situationer. Det kunde ske tack vare tusentals medlemmars förmåga att i parlamentariska församlingar, men än mer på gator, torg och arbetsplatser uthärda hårda påtryckningar och samtidigt sky dogmatism och inskränkthet. Ombudsmän cyklar till granndistriktet för att organisera, tidningar ges ut och distribueras i ohygglig knapphet. Förutsättningarna är rörelselojalitet och en alternativ kollektiv idéproduktion. Precis här är kanske dagens vänsterparti som allra svagast. Kanske där en faktisk förnyelse måste börja?

Hårdare tag - next stop USA

När det mesta är galet här hemma kan den som är så lagd alltid finna viss förtröstan i att det är värre i USA.

Där har den objektiva, sakliga och frihetsälskande rapporteringen från Fox News skapat groovy vibes hos befolkningen. 65% ger i en opinionsundersökning sitt stöd till lönnmord på "terrorister". 39% tycker att tortyr är en bra grej. Var fjärde kan tänka sig att använda kärnvapen mot "terrorister" här och var i världen. Ständigt nya segrar för frihet, demokrati och entreprenörskap med andra ord.

En ledande företrädare för den nya tidens melodi är USA:s nye justitieminister Alberto Gonzales, som efterträtt John Ashcroft (mannen som förde in nya, fräscha grepp i justitiepolitiken - som till exempel explicita hänvisningar till Gamla Testamentet). Gonzales arbetade tidigare med att juridiskt rättfärdiga tortyr, varför han har riktiga kvalifikationer för uppdraget. På www.whitehouse.org "svarar" han på frågor efter sin utnämning. Jag plockar ut en av de helt hejdlöst sköna "frågorna" - med viss bävan för det som pågår i vårt eget land.

PC Higgins, from Moulton, TX writes:
I understand you had brought along your wife and young children to your confirmation hearings. What was it like for all of you to be together for this historic event?

Alberto Gonzales:
I wanted my lovely, quiet wife and my children to witness a truly historic event in the history of racial relations in this county. Much like Secretary of State Condi Rice, I wanted them to understand that in the 21st Century, any citizen, be he or she black, brown, yellow, or white (but not yet red), can be a power-lusting, self-loathing, right-wing sycophant.

Boktips: Slå tillbaka!

Moa Elf Karlén och Johanna Palmström följer upp succén Ta betalt! med nya boken Slå tillbaka! - om vardagsrädsla & systerskap. Författarna (båda födda 1979) vet vad det innebär att arbeta praktiskt med feministiska frågor. Och de har intervjuat kvinnor som med sitt vardagsslit upprätthåller denna den bredaste och viktigaste av sociala rörelser - den feministiska. Här kommer instruktörer i feministiskt självförsvar, företrädare för tjejjourer och unga tjejer som kräver sin rätt i jämställdssgrupper i skolorna till tals. Bland andra. Den här rörelsen rör sig, bygger, stärker, förändrar.

Upplevda berättelser, analys, fakta och praktiska tips varvas i den bästa kombination av folkbildningstradtion och välgrundad feministisk kaxighet. Dessutom är boken fylld av närmast oförskämt starka och roliga fotografier.

Rasister hyllar (fp)

Igår kom positiva kommentarer från nyfascistiska Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard, beträffande folkpartiets "nya" flykting- och invandrarpolitik. Idag stämmer Sverigedemokraterna in i hyllningarna

"Folkpartiets utspel är förstås välkommet, inte minst då det öppnar upp debatten i en tabubelagd fråga"

säger bland annat den tilltänkte partiordföranden Jimmie Åkesson.

(kd) avslöjar: spermier krävs vid befruktning

Igår kom för en gångs skull en bra nyhet: lesbiska par får äntligen rätt att inseminera assisterat, inom ramen för sjukvården. En diskriminering kan till sist tas bort.

Men, se Göran Hägglund - denne skarpsinte och karismatiske folkledare - angriper nu förslaget, med en invändning som ingen lär ha tänkt på:

"Det krävs en mamma och en pappa för att ett barn ska bli till, det kan inte ens socialdemokraterna ändra på"

säger Hägglund i en kommentar.

Efter närmare undersökningar kan vi nu vidare konstatera att lagstiftaren även underlåtit att ta hänsyn till historiska erfarenheter av att dissa Göran Hägglund och hans uppdragsgivare:

"Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken." (Gen. 19:24)

Möjligen förklarar detta kristdemokraternas nyare linje i kärnkraftsfrågan.

---
(läs även Åsa Peterson kommentar i Aftonbladet)

Re-run: "Koppling" och semantiska innovationer

Såg att någon - i kommentarerna till förra inlägget - postat en länk där Per Ahlmark diskuterar "kopplingen" mellan anti-semitism, anti-amerikanism och anti-sionism. Innan jag springer iväg från datorn kan jag inte låta bli att tipsa om en gammal egen artikel, där jag diskuterar krigens nydanande effekt på språket.

Koppling: Betydde länge något i stil med logiskt samband men är idag snarare ett ord som man bör skjuta in mellan två i övrigt disparata personer, grupper och företeelser, så länge båda betraktas som onda – till exempel; koppling mellan Al-Qaida och Irak, koppling mellan Iran och Nordkorea, koppling mellan skägg och nervgas.

--- men också:

Terrorism: En gång definition på våld mot oskyldiga civila, för att uppnå politiskt syfte. Idag sådant som svartmuskiga män sysslar med, samt sådant som kan misstänkas om folk protesterar mot politiska beslut – dock aldrig våld mot civilbefolkning, om detta våld utövas av regimer som USA:s regering ger militärt bistånd till.

Självförsvar: Stod förr för våld som A utövar för att skydda A från ett pågående angrepp från B. Idag samlingsbeteckning för allt våld som stora och rika stater riktar mot fattiga folk enligt följande princip: Om det går rykten om att någon som ser ut som B (eller har ”koppling” till, se ovan) en gång tänkte tanken att kanske angripa A i framtiden så är det rimligt att A – i förebyggande syfte – dödar B:s grannar och släktingar samt jämnar hans kvarter/stad/världsdel med marken.

Samling mot Svenskt Folkeparti!

Det går från klarhet till klarhet. Folkpartiet befäster och utvecklar sin roll som den främsta kraften i landet i etablerandet av en djupt rasistisk debattdagordning. Det är nu folkpartiets huvudfunktion i svensk politik. I partiets nya flyktingpolitiska program, som ska presenteras senare idag, är huvudlinjerna otvetydiga. Invandrare och utlänningar är som grupp problematiska människor, som begår brott och fuskar. Nu går folkpartiet vidare och kopplar automatiskt ihop utlänningar med bland annat hedersmord, könsstympning och våld mot kvinnor. Till och med Sverigedemokraterna har på sistone dragit sig för att så oförblommerat skylta med ett sådan glasklart rasistiskt grundperspektiv. Effekterna är väldokumenterade – det är bara att titta ut i Europa, med Danmark som främsta exempel.

Nu måste alla som kämpar mot rasism i Sverige inse att folkpartiet är en av huvudmotståndarna, kanske den främsta. Vi som är invandrare måste börja betrakta och behandla folkpartiet som vad det är – ett parti vars ledning genom sin retorik hotar vårt välstånd och våra medborgerliga rättigheter i Sverige. Gränsen är passerad. Det krävs en demokratisk och antirasistisk samling mot folkpartiet.

Josefsson, Aschberg och dagordningen

Ibland finns det bara två ord: Fy fan. Ett inslag i Debatt presenteras som en diskussion om ”vad man får säga om invandrare i media”. Återigen är vi tillbaka i Ny Demokratis glada dagar av invandrarhets. Och bortom det. Janne Josefsson och Robert Aschberg hemfaller åt argumentation som låter som vilken sverigedemokrat som helst. ”Vi måste få säga som det är”. Som det är. De begriper ju inte ens frågeställningen! Att just invandrare görs till skyldig grupp, i egenskap av sitt invandrarskap. Att det är så här den strukturella rasismen ser ut, och att det är så här den reproduceras när det är som värst. De sitter där, adrenalinsprängda, chockerade över att för en gångs skull själva bli ifrågasatta. Och de klarar inte det, utan att gå ned sig i det djupaste träck av schabloner. I ett försök att urskulda sig säger Josefsson att ”vi måste se hur invandrare lever”. Och så gör han ett program om tre invandrare som fuskar med släktingars pensioner! Jovars. Själva grundförutsättningen, är att Josefsson inte kan se hur invandrare lever. Han slipper uppleva effekterna av den hets han sätter igång. Han kan istället prisa sig själv som spridare av ”sanningen”. Vill herrarna se hur invandrare lever? Se till att få sparken från SVT, utan fallskärm. Färga håret, byt namn, börja söka jobb, försök komma in på krogen, låt polisen omhänderta er och kalla er för apor. Fy fan, var orden.

Uppdrag Granskning - nu som fars

”Historien upprepar sig, första gång som tragedi, andra gången som fars”, skrev Marx en gång. Det skulle kunna vara en god karaktärisering av Uppdrag Gransknings ”uppföljning” om vänsterpartiets historia.

Det hela börjar med att Janne Josefsson i kortform upprepar de djupt lögnaktiga ”slutsatser” som presenterades i de två programmen om vänsterpartiets historia i höst. Till exempel att det skulle vara ett ”avslöjande”, att vänsterpartiet fortsatte partiförbindelser med de så kallade realsocialistiska ländernas kommunistpartier. Detta har alltså ”avslöjats” genom att man läser i vänsterpartiets offentligt utgivna kongressprotokoll, samt forskning finansierad av vänsterpartiet.

Sen går Josefsson loss på vänsterpartiets analysgrupp. En av dem som intervjuas är historikern Werner Schmidt, som hoppat av gruppen. Schmidt är en man som gjort mycket av högkvalitativ (om än naturligtvis diskutabel) forskning om vänsterns historia. (Och ibland blir det mest märkligt, som här). Han har nu lämnat gruppen som han valdes in i, i protest mot direktiven och att gruppen har för kort tid att arbeta.

Den 22 januari ordnade vänsterpartiet ett öppet heldagsseminarium på ABF-huset i Stockholm, med diskussion om olika aspekter av partiets historia. Werner Schmidt var en av de inbjudna inledarna. Han hade då valts in i gruppen. Plötsligt kom han stressad fram till mig, och frågade hur länge gruppen skulle arbeta och vad som var sagt om dess direktiv. Jag blev oerhört överraskad. Dels för att jag inte sitter i partiledningen och var fel person att fråga. Dels för att direktiven, samt tidsperspektivet för arbetet, fastslagits och offentliggjorts av partistyrelsen redan i december, och Werner Schmidt ju rimligen kände till dem. Jag tog ingen större notis om detta. Någon timme senare visar det sig att Schmidt är på Ekots nyhetssändningar, och kritiserar att gruppen har för kort tid att arbeta på, dess direktiv och dess sammansättning (enhälligt antagna av partistyrelsen i vänsterpartiet)!

Några dagar senare meddelade Schmidt att han hoppat av gruppen. I TV-programmet framstår det som att han hoppat av för han ”fått intrycket av” att gruppen inte skulle vara intresserad av en djupare analys. Detta är intressant, eftersom han hoppade av gruppen redan innan gruppen hunnit träffas en enda gång.

Sådana är fakta i Janne Josefsson erbarmliga program. Det hela blir närmast surrealistiskt, när en mening från den sammankallande historiken Henning Süssners allmänna krönika, om ”allt mer tröttande utspel om vänsterpartiets historia” (notera: utspel), enligt Josefsson blir ett stöd för stalinismen!

Med detta resonemang kan Josefsson räkna in åtminstone en person till i skaran av stalinister. Troligen tiotusentals.

Intressant är också att Josefsson helt enkelt inte kan hantera en historisk text som har till syfte att beskriva de sociala och politiska villkoren på 30- och 40-talet och därigenom försöker begripliggöra hur människor då resonerade kring politiska ställningstaganden. (Kanske man apropå tidigare diskuterade ”lagar” här få presentera en Lex Josefsson: Att den som läser utdrag innantill i en odramatisk, offentlig text med långsam skådespelarröst och sedan blir tyst och tittar i en halv minut på personen framför, normalt inte har så värst mycket at komma med).

En positiv sak med programmet var hur som helst att Ung Vänsters jubileumsbok Hundra år av gemenskap (ej från 2002 som det sades i programmet, utan 2003) uppmärksammades. Det är en utomordentligt viktig bidrag till svensk arbetarrörelses historieskrivning. Ett 60-tal skribenter ger ett brett spektrum av bilder av en kämpande ungdomsrörelses brokiga hundraåriga historia. Janne Josefssons läsning sätter bara en ytterligare kvalitetsstämpel på den. Köp och läs!

På spaning efter den liberalism som flytt

Sådan är fascistiseringens karaktär: borglighetens företrädare (oavsett partifärg) vänder sig öppet mot sina egna deklarerade ideal. Plötsligt är individuella, liberala fri- och rättigheter – franska revolutionens frukter – på grov tillbakarullning. Exemplen är många, varje dag.

Brittiska underhuset har nu antagit en ny ”terrorlag”. Den tillåter – för första gången i fredstid – att britter sätts under husarrest, enbart på anmodan, alltså enbart på anklagelser, helt utan bevis, från säkerhetstjänsten. Ännu bättre: misstänkta ”terrorister” ska kunna stämplas utan rättegång, och faktiskt utan att man behöver ange anklagelser mot dem. Ens om sådan finns har den anklagade inte nödvändigtvis rätt att känna till anklagelserna eller kunna pröva dem. Terrormisstänkta utlänningar ska kunna hållas i häkte på obegränsad tid utan rättegång. Vidare blir det lagligt att använda ”information” framtagen genom tortyr – så länge den informationen ”extraherats” utanför Storbritannien. En direkt uppmaning till säkerhetstjänster att samarbeta med torterare i utlandet, således. (se Clare Dyers kommentar, liksom flera kritiska brittiska ledarsidor).

Från Italien rapporteras att regeringen nu genomdriver ett lagförslag som förbjuder all icke-godkänd medierapportering från militära aktiviteter; även sådana som sker i landet. Med lagen blir det till exempel förbjudet att rapportera om effekterna från utarmat uran, på de egna trupperna, liksom att rapportera om trakasserier och brott vid militärförläggningar.

Idag skriver Åsa Linderborg och Erik Wijk (i Aftonbladet) ett viktigt svar till Expressens "liberale" PM Nilsson. Slutklämmen är viktig. Lägg detta på minnet:

"Vi har inget behov av att etikettera Nilsson. Men vi finner honom inte liberal. Liberaler bör ha en verklig känsla för varje individs okränkbarhet. [...] Nilsson kallar sig demokrat men säger sig vara "skrämd" över att vi alls får publicera oss. Hans typ av bombiver dominerar visserligen i medierna och har regeringens öra men därtill önskar han att de som tycker annorlunda ska tystas. Nilsson visade sig tack och lov vara ensam i sitt försök att revidera begreppet fascism. Vi hoppas att han är lika ensam om sin tolkning av demokrati".