EU ut ur Sverige

EU-domstolen har idag bestämt att Apotekets monopol ska avskaffas. Det är en naturlig följd av den nyliberala grundsyn som är inbyggd i EU-systemets regelverk och styrdokument. Företagens rätt att få göra vinst på bekostnad av människors hälsa och välfärd är alltid överordnad andra sociala mål. Det är denna grundsyn som ska befästas som oomkullrunkelig konstitution, som franska folket avvisat, och som vår styrande elit inte vill att vi ska få folkomrösta om. Återigen framstår socialdemokratins fagra löften om bibehållet svenskt självbestämmande och till och med starkare möjlighet att bibehålla social välfärd i unionens tvångströja som hycklande fraser. Borgerlig politik behöver inte röstas igenom i val eller tas politiskt ansvar för – den kan genomföras och påtvingas av icke-valda tjänste- och ämbetsmän. En av de stora demokratistriderna i dagens Europa står därför om att förkasta överstatligheten och återta makten till en nationell arena, där vi åtminstone kan ha en politisk debatt och folklig mobilisering kring olika beslut.

Moderat flyktingcynism

Moderaterna vill ha en misstroendeomröstning mot Barbro Holmberg och har skickat brev till v och mp för att söka stöd. Det är helt crazy. I decennier har m och s utgjort en järnaxel i svensk asylpolitik. Inskränkningar i asylrätten och en chockerande omänsklig behandling av asylsökande har blivit vardagsmat i Sverige. Senast den 6 april gick s och m ihop för att avslå förslag om amnesti till apatiska flyktingbarn. Moderaterna har också varit garanten för att Holmberg och regeringen kunnat genomdriva transportörsansvar för asylsökande och sänkt boendeersättning för flyktingar. Har moderaterna bytt fot i flyktingpolitiken? Inte ett dugg. Tvärtom passar man samtidigt på att komma med två ytterligare innovativa förslag med udden mot asylsökande. Man vill light-förverkliga sin dröm om desperata utlänningar på arbetsmarknaden, som kan utnyttjas och även hjälpa till att sänka lönerna. Det görs genom införandet av en extrakö för arbetskraftsinvandrare, som även asylsökande ska kunna ställa sig i. De som får avslag får sin asylansökan ska bli återbetalningsskyldiga för statens asylprocess! Dessutom vill m införa DNA-tester familjeåterförening.

Så var kommer misstroendevotumet mot Holmberg in? Enligt moderaternas gruppledare ska hon ha ”misskött frågan om utredning av arbetskraftsinvandring samt den nya insatsordningen i asylärenden”. I klartext: blaj. Det uppenbara skälet är att man vill hitta ett sätt att hoppa på regeringen i en fråga där man själv driver samma linje, men som mött stora protester. Holmberg har fått allt stöd hela tiden. Nu, när hon äntligen tvingats lägga förslag på en ny processordning vill moderaterna ha bort henne. Barbro Holmberg är en minister som gärna får avgå eller avsättas. Men till och med hennes långvariga cyniska förhållningssätt övertrumfas av moderaterna. Den som någon gång betvivlat att vi har ett kallhamrat USA-inspirerat högerparti i Sverige, har all anledning att tänka om.

Och vad händer förresten imorgon? Jo, moderaterna kommer - jag får gärna fel på den här punkten! - i riksdagen att rösta ned förslaget om flyktingamnesti igen. Så ser politiskt taskspeleri ut när den är som fulast.

Tolkningar uppifrån

Det är helt otroligt att så här på morgonen titta på de svenska politiska journalisternas kommentarer till det franska nejet. SVT:s EU-analytiker säger att många fransmän röstat nej ”av helt fel orsaker”, och nämner småfnittrande oron för att ”rumänska arbetare ska arbeta i Frankrike till rumänska löner”. Koketterar därmed med sin egen högfärdiga okunnighet – just en sådan lönedumpning och en antifacklig liberalisering av arbetsmarknaden är jn grundtonen i det förslag som fransmännen uppenbarligen både läst och förstått. I ett inslag som spelades in vid midnatt pratar SVT:s reporter med en kvinna som vältaligt förklarar att detta varit ett tydligt vänsternej mot liberalismen. Sedan ställer hon sig framför ett jättehav av jublande människor som viftar med röda fanor och sjunger internationalen, och säger att de som sagt nej är ”en brokig skara”, och nejet kommer att ta lång tid att analysera och förstå, ty de som sagt nej (55 procent!) består av ”främlingsfientliga krafter till yttersta vänstern”.

Jaaaa! Det blev nej.

Det franska nejet till konstitutionen är stort. Historiskt. Det är en seger för folkliga krafter i hela Europa, en som skapar öppningar för progressiva förändringar, om partier och organisationer i Frankrike och i andra europeiska länder lyckas ta tillvara det momentum som folkomröstningskampanjen skapat. Fransmännen har återtagit politiken. Det har talats politik, det har organiserats massmöten, det har lästs, skrivits och debatterats. Det råder ingen tvekan om att detta är ett vänster-nej; ett folkligt underifrån-nej. Det politiska fältet har spruckit upp vertikalt. Folket mot eliten.

Många har i analyser talat om den impopulära franska högerregeringen, och om Chiracs ställning. Men det som nu hänt i Frankrike, och som jäser i många andra länder, är i första hand ett underbetyg åt de socialdemokratiska partiledningarna. Alla Europas regeringar driver – oavsett färg – ett ja till konstitutionen. Att högerliberala regeringar gör det är lättförklarligt. Men att socialdemokratin i Europa så till den grad förlorat själ och rötter, att man gjort detta upphöjande av marknadsliberalismen till grundlag till sin egen hjärtefråga, det är det verkligt intressanta. Och illavarslande. De gör alltså gemensam sak med andra eliter istället för med arbetarklassen, och söker sälja in produkten med falska vänsterargument, när de plötsligt inser att elektoratet ropar efter en politik för folkligt inflytande och minskade klyftor, som de inte velat och kunnat leverera.

Att höra Göran Persson förenas i argumentation och arrogans med Maud Olofsson (som i Agenda passade på at tala lite till om freden) och Fredrik Reinfeldt, när han avfärdar et franska nejets betydelse för den fortsatta processen i Sverige, är minst sagt beklämmande. Men sista ordet är inte sagt.

Strejk- och protestvågen i Frankrike 1995 gav kraft åt ett helt nytt politiskt klimat i Europa, där den enda vägens politik började ifrågasättas och den politiska apatin övergick i hårdnande motsättningar. Efter 11/9 har vi sett mer av repression och enkelspårig högerpolitik. Jättedemonstrationerna 15 februari 2003 var viktiga reaktioner, men kunde sedan inte växlas in i en varaktig fredsrörelse. Därtill var organiseringen för svag och tilliten till den nyimperialistiska retoriken om ”demokratisering” i Irak ännu alltför stor. Dagens Non har alla möjligheter att bli en ny vändpunkt.

-----
Läs gärna också ett tidigare inlägg: Röde Dany pickar vidare.

Vem tycker att män är djur, egentligen?

Har snott följande roliga rakt av från Pernilla Karlssons blog, under rubriken "AHA, nu kryper de fram":

Man(som uppenbarligen inte är feminist): "Fy vad dumma i huvudet dom där extremfeministerna är, att dom på ROKS tycker att alla män är djur är ju bara för sjukt!".
Feminist: "Fast jag tycker att det låter konstigt, man bör nog vara kritisk, vad menade hon egentligen? Jag menar ROKS enda mål är ju att få bort mäns våld mot kvinnor."
Man(s.u.i.ä.f.): "Fast alltså det kan man nog aldrig få bort, jag menar män är ju fysiskt starkare, behöver mer sex och sånt... det e ju biologiskt liksom."
Feminist: "Så du menar att män är djur...?"

Bloggforum 2.0 och det skrivna ordet

Det känns nästan obligatoriskt att skriva något om Bloggforum 2.0 igår. För en gångs skull verkar jag tycka som de flesta andra. Det var både intressant och trevligt. I den panel jag satt med i (med Mark Comerford, Lisa Falk, Jonas Morian) hann vi, även om tiden var kort, komma in på flera viktiga frågeställningar. I hajpen kring bloggande har fenomenet alltför sällan placerats i ett politiskt och socialt sammanhang. Om det politiska bloggandet är starkt dominerat av unga högermän, och de samtidigt får en påverkan på det som sägs i övrig media, får vi knappast en breddning av debattutrymmet, utan precis tvärtom, mer av samma sak, och ett ännu smalare utrymme för åsikter som bryter av.

För övrigt är det lite kul att läsa det Fredrick Federley skriver om ”konspirationstänkandet” i diskussionen. Om till exempel framlyftandet av Timbros opinionsbildande arbete utifrån bestämda intressen – det de finns och får pengar för – betraktas som ”konspirationsteorier”, så landar man onekligen i en fascinerande tankevärld. Vilka politiska organisationer sysslar då inte med konspirationer? Och varför? (Det är i och för sig möjligt, eller till och med troligt, att drivandet av bestämda ståndpunkter i syfte att förändra verkligheten och människors medvetande, just i centerpartiet betraktas som något suspekt, så man måste visa viss förståelse här).

Federley har också grundligt missförstått den diskussion om skrivande och klasstillhörighet som Mark Comerford lyfte. Naturligtvis finns det ett klassmönster i tillträdet till det skrivna ordet, i hur läsande och skrivande (inte) kommer in i vardagen i olika hem och livsmiljöer.

Men det är ändå mycket mer komplext än det sätt som Mark la fram det på, menar jag. Det pågår förändringar i läsande och skrivande hela tiden, som inte är entydiga i alla avseenden (se till exempel den här LO-rapporten om läsande och skrivande). Klart är att i offentligheten så är (särskilt skrivna) skildringar av arbetarklassens villkor sällsynta. Det påverkar förstås utgångspunkterna för samhällsdiskussioner, liksom identifikation med och därmed intresse för det som skrivs.

Jag håller med Mark när han talar om arbetarrörelsens bitvisa abdikation från att värdesätta och utveckla det talade ordet i mötet mellan människor. Men det är inte en teknisk eller kulturell fråga i första hand, utan en fråga om rörelse och mål. Jag brukar ofta citera den här fina passagen i en text av ekonomhistoriken Örjan Appelquist (i Antologin Utan heder):

”Organisation är styrka. Och detta saknar inte betydelse. Om det fanns något dokument som var heligt för den svenska arbetarrörelsen så var det inte Marx Kapitalet utan ABF:s mötesteknik. I ett evigt tragglande med dagordningar, mötesregler och protokoll växte en fast rotad demokratisk kultur fram, gemensam för kommunister och socialdemokrater. Det var i denna träning som hundratusentals vanliga svenskar fick sin viktigaste utbildning, som de lärde sig att ta ordet och framföra sina krav. De lärde sig att diskutera, fatta beslut och ta ansvar för dem”

Och – skulle jag vilja lägga till – att skriva referat, läsa och ge ut egna tidningar och bilda sig bokligt, ofta väsentligt mycket grundligare än borgarklassens studentikosa brackor.

Dokument inifrån - ohederligt och oetiskt

När nu SVT efter påtryckningar släpper en längre sekvens av Evin Rubars intervju med ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt blir man bara ytterligare bedrövad över undermåligheten och det aggressivt tendensiösa i Rubars reportage. Nu kan man knappast säga annat än att det famösa ”män är djur”-uttalandet är helt taget ur sitt sammanhang. Precis som ROKS redan påpekat i pressmeddelanden, är uttalandet fällt i en diskussion kring en recension av Valerie Solanas bok SCUM-manifesto (på svenska i översättning av Sara Stridsberg) i föreningens tidning.

Det är uppenbart att Wachenfeldt är nervös och pressad i intervjun – inte särskilt konstigt, med tanke på att hon väntat sig ett HELT annat upplägg. Men hon säger ändå saker som är ganska självklara; ”Så då menar du så här att bara för att den är med i våran tidning, då står hela vår rörelse för just det uttalandet. Det är ju en skildring utifrån boken”. Rubar fortsätter upprepa sin tes om att boken ”hyllas” och att ROKS därmed skulle stå bakom själva idéinnehållet i boken. Wachenfeldt är fortfarande rimligt tydlig, som mest här: ”Ja, och så här upplever vi, om vi tittar på hela sambandet som finns i vårat samhälle idag, med all sexistisk reklam, så går det ju igen, och då är det precis så som hon skriver där. Så framställs män”.

Att män i sin mansroll förväntas vara ”vandrande dildos” som inte kan kontrollera sin sexualitet, och därmed också insocialiseras i en sådan roll, är knappast något märkligt påstående, och inget som någon på ROKS kommit på. Det är bara att slå upp tidningen, eller följa argumentationen i många våldtäktsrättegångar.

För den allmänna debatten reser detta viktiga frågor. Är det så man ska betrakta recensioner av och diskussioner om kontroversiella böcker i framtiden? Ska en recensent som säger något kontextberoende uppskattande om ett udda och extremt verk med historiskt och politiskt värde, bli utsatt för ett platt och ohederligt tankedrev? Och ännu mer: ska det medium som publicerar inlägget få stå till svars för det (bortom tryckfrihetsförordningens bestämmelser)?

Det finns mycket man skulle vilja diskutera. Också om ROKS och radikalfeminismen. Men nu omöjliggörs sådana vettiga debatter ett tag framöver. Det skulle kännas som att diskutera litterära trender med analfabeter. Nu är det mer grundläggande saker som måste försvaras och förklaras.

På DN Kultur kommer för övrigt Ulrika Kärnborg med en ännu mer förödande beskrivning av bakgrunden till den händelse som Evin Rubar använder som ingång till hela programmet, trots att det saknas egentlig organisatorisk koppling mellan ”Bellas vänner” och ROKS. Kärnborg berättar att storyn förekommit i Västerbottens Kuriren, dementerats och fällts på avgörande punkter av Pressens Opinionsnämnd. Kärnborg levererar också följande rätt skakande påstående kring Caroline, som berättar historien om kidnappningen:

"Caroline mår dåligt och vet inte efteråt vad hon egentligen har sagt. SVT flyger upp henne till Stockholm för att hon ska se på den inspelade intervjun. Så fort hon kommer fram till Stockholm hamnar hon på S:t Görans psykakut. Det är där SVT och Evin Rubar, tvärtemot den journalistiska etik som säger att man inte ska utnyttja psykiskt sjuka, missbrukande eller labila individer, håller kontakten med henne."

Antingen är alltså programmet bara uselt och tendensiöst, eller så är den därtill lögnaktig och etiskt svårförsvarbar. Se där den ”avslöjande granskning” som ett reaktionärt antifeministiskt drev nu baseras på.
---

PS. Solanas bok går (ännu) att köpa på de flesta boklådor och på nätet.

Skamlig Mellanösternpolitik

Biståndsminister Carin Jämtin blev för några dagar sedan djupt skakad av att se det israeliska murbygget. Till TT sa hon då att att "muren är helt obegriplig, det går inte att uttrycka med ord hur vansinnigt sjuk den är". Det är ju så det är. Detta är ett av de vidrigaste monumenten över israeliska raspolitik. Denna apartheidmuren kommer att vara dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren. Den förmörkar ytterligare palestiniernas redan förstörda vardagsliv. Den spolierar varje möjlighet till en palestinsk stat, eftersom det som territoriellt återstår skulle bli en bantustanlösning.

Dessutom byggs muren inne på palestinskt territorium, på sina håll flera kilometer in. Det utökar alltså ockupationens gränser också juridiskt. Internationella domstolen i Haag har fördömt murbygget och krävt att den rivs där den går in på palestinskt territorium. Efterföljden av denna dom är andra länder enligt Genèvekonventionen tvungna att driva på för. Och som Per Gahrton och Hernik Carlborg konstaterade i en artikel:

"Domstolen noterade på flera ställen att muren tvingar palestinierna att flytta från de områden som drabbas värst, eftersom de berövas tillgång till arbete, sjukvård och vatten. Domstolen satte detta i samband med de illegala judiska bosättningarna på ockuperat område; palestinier fördrivs, judiska bosättare flyttar in. Den gängse termen på en sådan politik är etnisk rensning, även om den termen inte användes av domstolen."

Det är denna internationella brottslighet och rasistiska arrogans som Carin Jämtin reagerade på. Mot detta reste sig så en arg borgerlighet. Moderaternas Mikael Odelberg hasplade ur sig att Jämtin ”babblar” och ville att statsministern skulle ”ta henne i örat”. Göran Hägglund ställde fråga i riksdagen.

Det säger mycket om borgerligheten i detta land. Reaktionerna är i sin kontext nästan lika vansinnigt sjuka. Vore det rimligt om Sveriges regering hade betraktat det sydafrikanska Apartheidsystemet som ”småtrist”? Varför då ha överseende med det israeliska apartheidsystemet? Att de inte skäms för sitt ockupationskramande och stöd till folkrättsbrott är hyfsat anmärkningsvärt.

Men då blir det också anmärkningsvärt och tragiskt att statsministern inte vill ge sitt stöd till Jämtin på det sätt som både Laila Freivalds och Marita Ulvskog har gjort. I sitt försvar för uttalandets sakinnehåll säger han: ”Israel har rätt att bygga en mur för att skydda sitt eget territorium på eget territorium. Bygger man ett staket mellan två grannar, så bygger man den inte på grannens mark”. Grannar? Vilken värld lever Persson i, om han dristar sig till den liknelsen? Vad finns det för grannrelation mellan en kärnvapenmakt och ett ockuperat folk som dagligen förnedras?

Och så fortsätter patriarken med sitt mästrande: ”Som ungt statsråd har man något större frihet än statsministern, och en gång i tiden var jag också ung och uttryckte mig ganska rappt, direkt och intresseväckande”. Nej, det är varken rimligt eller roligt. Det är konsensusbygge i glada grabbars lag, på bekostnad av ryggrad och solidaritet i utrikespolitiken, på bekostnad av insikt i det palestinska folkets villkor. Ibland skäms man för att vara svensk.
---

Läs mer om muren här och här.

Världskatastrof på söndag?

”En katastrof för, inte bara för Europa, utan hela världen”, säger Luxemburgs finans- och premiärminister, tillika nuvarande EU-ordföranden Jean-Claude Juncker om effekterna av ett franskt nej i folkomröstningen på söndag. Eliternas nervositet på gränsen till desperation är påtaglig. Varför skulle det då vara en katastrof för ”hela världen” om det franska folket skadeskjuter ett nyliberalt och antidemokratiskt grundlagsförslag? Jo, för att ”omvärlden skulle inte veta åt vilket håll Europa är på väg”, säger Juncker. Det är ett fantastiskt uttalande. Det ligger helt utanför Junckers tankevärld, att det kanske är precis detta som det franska folket, liksom miljoner andra européer vill visa: att de vill att Europa ska vara på väg åt ett annat håll. Att anledningen till att de förvandlas till ”nej-sägare”, är att de – vi! – aldrig får ställa frågorna.

Typiskt är att man nu från den välbärgade elitens sida riktar in sig på att vinna vänsterväljarna med flumargument om ett ”socialt Europa”, och inslängande av en och annan glad intellektuell radskrivare åt makten. Men även om trycket är hårt går det förhoppningsvis inte vägen. DN rapporterar från ett möte i sydfranska Martigues, med 5000 deltagare och med talare från kommunistpartiet och trotskistiska LCR men också från lokala fackföreningar och protestgrupper.

- Det franska folket har äntligen funnit ett sätt att säga "dra åt helvete" åt liberalismen, sade LCR-ledaren Olivier Besancenot till jublande åhörare medan de röda fanorna vajade och "Internationalen" steg mot taket.

Debatten; några synpunkter

Det var en debatt som började bra men blev lite tjatig och enkelspårig. Vem vann? Oavgjort, kanske med visst övertag för Reinfeldt, säger Sifo. Men det är att läsa siffrorna platt. Utgångsläget i samhällsdebatten har varit sådant att oavsett vad Reinfeldt & co. rört vid har det presenteras som nydanande (!) och lyckat, medan varje rörelse från socialdemokraterna har stämplats som skandalöst, meningslöst eller maktfullkomligt. Därför är det verkligen ett överraskande bra, snudd på imponerande, resultat för Göran Persson.

Tittar man närmare ser man dessutom något helt avgörande, som kommit bort i sifferanalyserna. Av dem som svarat att de sett hela eller delar av debatten fördelar sig svaren på vilket parti man skulle ha röstat på om det var val idag så här: Borgerliga blocket 154; s+v+mp 113; inget parti 76. (Vägt bastal 161, 104 resp. 73). Det indikerar att en helt annan tolkning är rimligare – att Persson vann debatten på poäng. Intressant är att Persson gick hem hos LO-medlemmar. Det blir avgörande att få ett politiskt klimat där arbetarväljarna uppfattar det som viktigt att rösta och inte vänder sig bort från hela valdebatten.

Debattmässigt är Göran Persson oerhört skicklig, men Reinfeldt är en värdig motståndare. Persson måste nog börja släppa några av sina käpphästar. OK att man vill berätta om hur det var 1991, men man kan inte göra det tre-fyra gånger i en entimmesdebatt. Och Reinfeldt kommer nog att vara ännu skickligare på att spela på sina egna kort nästa gång – det innehållslösa upprepandet av ord som ”förnyelse”, ”bidragsfusk” och ”trött socialdemokrati”.

Politiskt var det intressantaste ändå att Reinfeldt inte sa någonting om det som är kärnpunkten i hela borgerlighetens politik: tanken att det skapas fler jobb och mer välfärd om arbetslösa och sjukskrivna får mindre pengar. Persson var väl kanske inte heller någon hejare på att säga de mest politiskt substantiella sakerna, men det framgick ändå mycket tydligt att klyftan är innehållslig. Jag blev överraskad av att Persson var så tydlig med att han inte vill ha mer betygshets i skolan. Den viktigaste politiska insikt som förmedlades är att moderaternas A-kasseförslag framför allt handlar om att sänka lönerna på arbetsmarknaden. Det var bra att det nämndes, och det är viktigt att den argumentationen fortsätter fram till valrörelsen.

När frågor ställdes om kvinnoförtryck och feminism var både uppenbart obekväma, även om Persson i sak gav bättre svar än Reinfeldts genuint insiktslösa högersnömos. Men detta är en allvarlig frågeställning både innehållsligt och valtaktiskt. Tydliga socialdemokratiska feminister kommer att behövas i valdebatten, på högsta nivå, inte bara som insläng i specifika debatter.

För övrigt vill jag meddela att jag tyckte Lars Adaktusson skötte sig utmärkt, mina farhågor till trots (även om det kanske mest beror på att han sa väldigt lite och verkade tagen av stundens allvar). Noterar också att morgonnyheterna fortfarande hade svårt att komma ur sin förutbestämda dramaturgi. Analyserna av själva debatten – som gick åt lite olika håll – varvades med ett inslag där en gammal dam fick säga att Persson ”säger samma saker som alltid”, medan Reinfeldt verkar ”ung och fräsch”.

Men ändå. Socialdemokratin och vänstern vinner på att tala politik och på att debattera, konfronteras. Rätt skött är gårdagens debatt en bra utgångspunkt för att mödosamt börja vända opinionen.

Neutralt bildval

Webredaktörerna på Sveriges radio inte alls påverkade av den allmänna tidsandan i media när man väljer porträtt på kvällens två debattörer (bild från www.sr.se/p1).

Idag är vi alla djävulsfeminister

Jag har undvikit att kommentera det helknäppa sammelsurium av klipp som SVT presenterat som "granskning" av det okända fenomenet "extremfeminismen". Det är helt enkelt för dåligt. Vidare ska man normalt undvika att använda motståndares begrepp för att beskriva sig själv. Men när tvättäkta antifeminister och familjefundamentalister som Maria Abrahamsson på SvD och kd:s Maria Larsson nu går till storms mot kvinnorörelsen, är det kanske inte så illa att börja sätta det av Abrahamsson påkomna epitetet "Djävulsfeminist" på sig själv. Jag anmäler alltså mig härmed som djävulsfeminist. Är det häxjakt, då får man fan i mig ställa upp och slåss!

(PS. Läs ROKS eget pressmeddelande om dokumentären! Det förklarar bakgrunden och avslöjar en del om den usla journalistiska metoden. Gudrun Schyman var brilijant mot Abrahamsson i TV i morse. Samma får sägas om Margareta Winbergs insats mot Evin Rubar som gjort programmet, i P1 morgon igår. Båda slår framför allt hål på flera rena faktafel, men placerar också programmet i ett politiskt sammanhang).

Fest, forum, festival

Tipsar om tre evenemang.

På torsdag 26/5 är det Stödgala för Alla kvinnors hus. Stor fest på Mondo. Bland andra Marit Bergman och Catti Brandelius (aka Profesora) uppträder. Nasim Aghili spelar skivor. 120 kronor i dörren, 100 kronor förköp.

På lördag 28/5 är det bloggforum (2.0) Ska själv delta i någon paneldiskussion om bloggande inför valet 2006. Det är gratis, men man måste anmäla sig.

27-29/5 är det Popaganda på Stockholms universitet. Massa musik i dagarna tre. Gratis. Tydligen ska Riksteatern/JAM uppträda med "en punkig festivalversion av feelgoodmusikteaterföreställningen" Kärlek Extra Allt. Jag har ingen aning om vad det innebär och vilka texter som ingår i den här uppsättningen, men ska försöka få en glimt av det. 18:30 på lördagen.

Nyval i Tyskland ger föraning

Socialdemokraternas valnederlag i Nordrhein-Westfalen kommer i en delstat som utgjort ett kärnområde för SPD under hela efterkrigstiden. Just lågavlönade arbetare och arbetslösa har visat sitt missnöje med nedskärningar och sänkta ersättningar med att antingen stanna hemma eller gå över till vad de uppfattat som enda alternativet – konservativa CDU, som givetvis medför ännu mer av högerpolitik, men blott presenteras som att det "behövs något nytt". Det är en god illustration av vad som väntar i förlängningen också i Sverige, om inte socialdemokraterna och vänstern kan visa upp en vänsterpolitik under året. (Jag skrev längre om det häromdagen). Nyval är utlyst i Tyskland till hösten. I Rapport talade Bo-Inge Andersson om at det nu också kunde bli tal om en "stor regering" med CDU och SPD, medan Aktuellts analys handlade om de "nödvändiga reformer" (läs fortsatta nedskärningar) som "måste genomföras" oavsett vem som kommer till makten. Exakt detta är grundreceptet för att ytterligare alienera befolkningen från den demokratiska processen och påskynda det mörker som sänker sig över Europa.

EU-agenda

Vi fick möjligen en försmak av hur bra det kan bli när Agenda och Lars Adaktusson ska stå som värd för debatten mellan Persson och Reinfeldt, när det ordinarie programmet tog upp den stundande folkomröstningen i Frankrike. Först ett inslag där den majoritet som lutar åt ett nej beskrevs som extremhögern och extremvänstern, och där man försökte föra i bevis att de socialister som är mot konstitutionen egentligen vill ha mer federalism. Därefter skulle Sören Wibe och Inger Segelström diskutera, med ingången att socialdemokratin är splittrad. Fast först läste programledaren upp en beskrivning av vad konstitutionen innebär. Bland annat levererade beskrivningen av ökad centralisering av makten som att beslutsystemet ska ”effektiviseras”, samt det smått fantastiska påståendet att nationella parlament får mer makt, när EU i själva verket ges rätten att själv utöka sitt beslutsområde. Programmet gör fortsatt skäl för sitt namn.

I sammanhanget får nämnas att Inger Segelström på allvar hävdade att Sverige får ”undantag för alliansfrihet”. Det är helt barockt. I konstitutionen står det uttryckligen att säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar”. En regel om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden införs, som enligt den förre ordföranden i EU:s militäre kommitté Gustav Hägglund, är mer långtgående än motsvarande Nato-klausul. Dessutom skrivs det in i grundlagen att länderna ska upprusta! Inger Segelströms kan dock i lugnan ro fortsätta med sitt ohederliga snack, eftersom etablissemanget samtidigt bestämt sig för att svenska folket inte ska få någon möjlighet att bedöma sådana påståenden i val.

Rymningsvansinnet

I en liten notis rapporterar TT att antalet rymningar sjunkit drastiskt sedan förra året. Är det en uppgift som präglat svensk kriminalpolitisk debatt? Well, inte direkt. Minns ni förresten förra sommarens debatt om alla rymningar, när borgerlighet krävde ”hårdare tag”, mer förnedring i fängelserna samt Bodströms avgång? Medierna svämmades då över av artiklar om ”svängdörrar” och ”slapphet” på svenska fängelser. Det framstod som att de flesta fångar egentligen var på rymmen. Om någon hade velat kolla upp siffrorna hade man noterat följande resultat för antalet rymningar från slutna anstalter: 1993: 128, 1994: 112, 1995: 68, 1996: 44, 1997: 48, 1998: 36, 1999: 40, 2000: 41, 2001: 25, 2002: 44, 2003: 39 (Kriminalvårdsstyrelsen). Tre gånger fler rymningar 1993 som 2003. Åren 1993 och 1994 hade vi borgerlig regering. Justitieministern hette Gun Hellsvik och hade som främst punkt på programmet att skaffa oss högre straff. Att det ofelbart leder till mer och grövre kriminalitet var inte intressant. Sanningen om rymningarna och ”svängdörrarna” var tydligen inte heller det (fräscha upp minnet med några avvikande röster i sommarens vansinne här, och här). Media svalde allt med hull och hår. Lögnen blev sanning i det allmäna medvetandet.

En sorglig slutsats kan dras. Vi har färre rymlingar på gatorna. Men desto fler galningar i den kriminalpolitiska debatten.

Kvinnohatet är norm

I Aftonbladet tas idag ett ohyggligt angeläget ämne upp i tre artiklar av tre skrivande kvinnor; Helle Klein, Åsa Linderborg och Åsa Petersen. Läs artiklarna! Alla beskriver de ett begrundansvärt fenomen; hatbrev som särskilt riktar in sig på kön. Kvinnor som tar sig ton provocerar. Provocerar oerhört. Det går bortom irritation, in i hat. ”Det som händer i min mejlbox är inte privat. Det är politiskt”, skriver Åsa Petersen. Det är en avgörande insikt. Kvinnohatet är legio i våra samhällen. Den tar sig naturligtvis olika uttryck, beroende på en mängd olika faktorer – sammanfattat i kvinnokampens aktuella positioner. Men den är som strukturellt fenomen universell. Petersen skriver:

”hatmejlen har egentligen inte med mig att göra - utan med relationen mellan könen. Hon som kallas hora på skolgården har en syster i samhällsdebatten som kallas fitta. Det är samma struktur här som där, för att citera Gudrun Schymans talibantal”.

Just så. Och vidare ännu. I ett styrelserum kan uppkäftiga kvinnor tuktas med skratt och hån av en adrenalinstinn, i bastuns tysthet samövad flock, av män. Efter en krogrunda kan den uppkäftiga tjejen som provocerade genom att vara högljudd, sexuellt utmanande på egna villkor eller öppet ointresserad av inviter utsättas för kränkningar, hot, gruppvåldtäkt. Och framför allt: i hemmets helgd kan den belevade mannen slå om till tyrann på en sekund. I botten ligger samma strukturer. Och detta är inga unika händelser, inga obskyra undantag. 46% av kvinnorna har utsatts för våld av någon man efter sin 15-årsdag. Var femte kvinna har erfarenhet av att bli hotad av en man någon gång efter sin 15-årsdag. 56% av alla kvinnor har trakasserats sexuellt.

Vad misshandeln och hoten gör är att begränsa kvinnors livsvidd. Det handlar om kontroll. Kränkande ”skämt” på en arbetsplats drabbar inte bara den som prickas, utan också alla andra kvinnor som sänker blicken, håller käften. En våldtäkt är inte bara ett grovt brott mot den som våldtas, utan skrämmer också andra kvinnor till snävare handlingsmönster, beskär rörelseutrymme.

På olika nivåer gör hatmejl, den hotfulle kille som sätter sig bredbent bredvid på tunnelbanan, en örfil på fredagskvällen för att hon ”betedde sig som en hora” och systematiska våldtäkter i krig, samma sak. Och bygger på samma sak: kvinnohat; den yttersta garanten för samhällets könsmaktsordning.

Det förekommer överallt. Också i progressiva kretsar kan den kvinna som är självständig, tydlig, rak, analytiskt briljant och annat som är manliga dygder men kvinnliga generalsynder, få rejält med stryk. Hon blir stämplad som otrevlig, kall, dryg. Men det ska heller inte skymma det faktum att det finns skillnader. Åsa Linderborg beskriver hur Staffan Skott i DN kallar henne ”den kommunistiska revanschens ungmö”, och PM Nilsson jämför henne med Ulrike Meinhof, ”Hotfulla kvinnor. Aggressiv, hämndlysten. Sån är du!”, noterar Linderborg. Att vilja förändra samhället provocerar allra mest, konstatera alla tre skribenter. För att fortsätta med Åsa Linderborg:

”jag blir tyngd när jag ser att varje bagatellartat exempel tillsammans bildar ett mönster som egentligen inte handlar om mig. ’Kommunistfitta’ var polisens vanligaste sätt att tilltala de kvinnliga demonstranterna under kravalldagarna i Göteborg”.

Kvinnohat och allmän samhällelig reaktion i naturlig, arkaisk förening. Fundera förresten på det, när du tittar på Dokument Inifråns fortsatta ”avslöjanden” om ”extremfeminismen”, som hävdar det oerhörda: att kvinnoförtryck inte är något avvikande, utan en normerande grundbjälke i vårt samhälle.

Ultimate Guide to Orange

Jag skrev ett inlägg förut om Ukraina och de borgerligas val av orange för att paketera sin glada jippokampanj för sänkta ersättningar och sämre fackliga rättigheter. Måste dock erkänna mig slagen med hästlängder av Aron Etzlers vidare förklaring (i Flamman) av varför färgvalet är sällsynt lyckat och precist:

”… Just det, orange. Direkt från Ukraina, där den demokratiska revolutionen skapat ett lyckorike på jorden genom helt spontana gräsrotsaktioner från George Soros, Vatikanen, CIA och EU. Det är svårt att sammanfatta sin politik med en enda färg. Men det går att hitta fler skäl än ett, till att det är en bra färg för fyra borgerliga partier.
1. Det är Guantánamofärgen, alltså en symbol för demokratiseringen av världen. Det är faktiskt skillnad på tortyr i Saddams fängelsehålor och tortyr i ett fritt land. I det senare fallet är förhörsledarna till exempel en del av den privata företagsamheten och därmed närande för samhällsekonomin.
2. Det är samma färg som på pensionskuverten, symbolen för hur bra välfärdsinrättningar blir när de är beroende av börskurser och marknadens fria spel. Och en antydan om hur sjukförsäkringen kan komma att förnyas i framtiden.
3. Den har historiska kopplingar till liberalismens kamp för demokratin. Användningen av Agent Orange, i en av världens första humanitära bombningar, bidrog till att den totalitära utvecklingen i Vietnam avlövades”.

Synd att backa om debattledare

Socialdemokraterna har uppenbarligen vikit sig för trycket och ställer upp på debatt i Agenda mot Fredrik Reinfeldt och Lars Adaktusson. Det är från början märkligt tänkt att det ska vara SVT som arrangerar en debatt som s bjudit in till och m till sist släpats till. Det rimliga hade förstås varit att partierna själva arrangerat debatten. Den hade varit tillräckligt intressant för att sändas i SVT. Det fullt rimliga kravet på en kvinnlig debattledare hade naturligtvis - visade det sig - inte ställts av moderaterna. Nu backar s även på den punkten. Av Marita Ulvskogs kommentarer att döma kan man misstänka att hon blivit överkörd internt. Det sista är bara en gissning. Men resultatet är trist hur som helst.

Dubbelt skamligt i Åre

Nästa vecka står Sverige värd för ett skamligt möte i Åre. Det heter ”euro-atlantiska partnerskaprsådet i säkerhetsfrågor”. I praktiken kommer ett gäng krigsförbrytare från angreppspakten Nato till Åre för att samordna framtida insatser tillsammans med länder som ännu inte är med i Nato, men är beredda att underordna sig. Som Sverige, numera. Om detta kan man i dagens Expressen läsa två intressanta artiklar.

På ledarplats ställer man en rimlig fråga: ”Varför är regeringen så oerhört mån om att hela tiden fördjupa samarbetet med en organisation – Nato – som man inte vill vara med i?”. Det är en mycket berättigad fråga. Expressen vill att Sverige ska vara med i Nato. De flesta svenskar vill inte det. Vi närmar oss Nato med stormsteg, anpassar vår politik, vår teknik, vår syn på internationell rätt och mänskliga rätigheter, vårt nationella samvete. Men det förs ingen vettig debatt i frågan. Det ljugs. För detta bär socialdemokraterna det fulla ansvaret. Processen har pågått länge.

När Anna Lindh i februari 2002 presenterade den nya säkerhetspolitiska doktrinen löd den bland annat:

”EU och Nato utgör, tillsammans med Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, grundvalarna för Europas säkerhetsarkitektur. USA:s engagemang för Europa förblir också centralt. […] Sverige är alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl”.

Notera tempus.

Det lustiga är att man till och höger och vänster var helt överens om hur detta rimligen tolkas – nämligen genom innantilläsning. Det är en öppning för Natointräde. Bara socialdemokraterna (och i viss mån centern) låtsades som att det regnade.

Bo Lundgren (ni kanske inte minns honom, men har varit moderat partiledare) sa:

”Uppgörelsen mellan oss moderater, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna har gett en modern och öppen beskrivning av svensk säkerhetspolitik. Vi lämnar den gamla neutralitetspolitiken bakom oss. […] Formuleringarna ligger väl i linje med det borgerliga förslaget från augusti förra året. […] Den ryggradslösa säkerhetspolitikens tid är förbi. Det är inte tabu att tala om Nato som Europas självklara militära ryggrad. För Europas säkerhet är det av avgörande betydelse att det transatlantiska bandet inte försvagas. Det förutsätter ömsesidig respekt. Ett medlemskap i Nato är ett naturligt nästa steg på vägen mot ett ökat internationellt samarbete – en väg som har varit Sveriges väg sedan början av 90-talet”.

Lars Ohly blottlade i ett av sina bästa anföranden regeringens monumentala hyckleri:

”Hur skulle det då ha kunnat låta? Exempelvis så här: Sverige är militärt alliansfritt. Det är den säkerhetspolitiska linje som ger oss störst handlingsfrihet i olika krislägen. Om en konflikt trots allt skulle bryta ut i vårt närområde står det oss fritt att i enlighet med FN:s stadga agera, vara icke krigförande eller förklara oss neutrala. Den svenska militära alliansfriheten, grundad på en betryggande försvarsförmåga, bidrar till stabilitet i vår del av Europa. Den är en god plattform för fortsatta svenska strävanden för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Så löd det förslag som regeringen stod för i augusti. Det var det förslag som man förhandlade bort i överenskommelsen med de tre borgerliga partierna. Doktrinen kunde också ha kunnat låta så här: Sverige ska vara militärt alliansfritt. Alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Alliansfriheten ger oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i krislägen, och också i frågor som nedrustning och kärnvapenavveckling. Som militärt alliansfria kan vi välja att ställa oss neutrala i en eventuell kris- eller krigssituation. Det var den socialdemokratiska partikongressens beslut när man fattade beslut om nytt partiprogram på kongressen i höstas”.

Frågan som dyker upp är alltså den som Expressen ställer på ledarplats. Alla ser att vi närmar oss Nato, men regeringen vägrar öppnar upp en debatt. Man föredrar den ljusskygga taktiken, de små stegens tyranni. Det är lika skamligt som värdskapet för Åremötet.

På debattplats i Expressen tar Svenska Freds- och Skiljedomstolen ännu ett jättekliv in i etablissemangets famn och samtidigt irrelevansen. ”Det är dags att lämna kalla krigets neutralitetspolitik bakom oss”, och hoppas att ”kampen mot terrorismen” ska föras på ett humant och mysigt sätt. Detta är ännu ett tecken på den vertikala omstruktureringen av det politiska landskapet. Samma dynamik som avskiljt en chic-radikal med i väsentliga frågor helt för makten helt ofarlig etablissemangsvänster, driver Svenska freds in i ståndpunkter som säkert vinner gillande och respekt bland samhällets makthavare – inklusive de värsta krigshetsarna – men placerar organisation i rak motsättning till den fredsrörelse som faktiskt arbetar för fred.

Facklig-politisk samverkan i hetsens tid

Publicerar här min ledarkrönika från dagens Flamman.
---

Å ena sidan: Den symbiotiska relationen mellan SAP och LO-facken har varit, och är, på många sätt en styggelse för arbetarrörelsen. Grova övergrepp mot kämpande medlemmar har begåtts i samarbetets namn. Politiskt har symbiosen inneburit att regeringens intressen ofta gått före fackets medlemmars. Rörelsen har snörpts åt. Många av turerna i senaste Kommunalstrejken minner åter om problemen. En fackföreningsrörelse, som inte sneglat åt regering och kommunförbund, hade nog inte bara uppnått bättre löneresultat utan också skapat politiskt tryck för ett underifrånförsvar av välfärden.

Å andra sidan: Det är den höga anslutningsgraden till facket och kollektivavtalsmodellens styrka – inklusive en hög grad av institutionalisering – som hållit svensk socialdemokrati trots allt förhållandevis långt till vänster, och rest hinder mot rasering av kärnan i arbetarrörelsens framgångar. Det förutsätter någon organisering.

Jag kan sätta mina sista slantar på att det kommer en borgerlig hetsvåg – kanske kryddad med någon ”skandal” – inför valet 2006, som handlar om den fackligt-politiska samverkan, inte minst LO:s ekonomiska stöd till s.

Då gäller det för vänstern att landa rätt. Det lär, som vi vant oss vid, dyka upp en ”frihetlig” ståndpunkt – att aningslöst eller medvetet göra gemensam sak med borgarna, i kritiken av allt strukturerat i arbetarrörelsen som ”auktoritärt” och allt fungerande som ”gammaldags”. En självständig och relevant vänster måste sky en sådan position utan att förneka sig själv. Offensiva politiska linjer, baserade i arbetarrörelsen snarare än i lösa ”värderingar”, och ett eget fackligt basarbete, är oundgängligt.

Det danska exemplet måste analyseras kritiskt. Brytningen med s har där försvagat socialdemokratin, men har det lett till ett radikalare och slagkraftigare fack? Det som avgör utfallet efter en sådan distansering kommer att vara grunderna för uppbrottet och den konkreta organisatoriska styrka som kan uppbådas efteråt. Två paroller måste kunna resas samtidigt: Gör facket till en kamporganisation. Slå vakt om arbetarrörelsen och dess institutioner.

Granskningsnämnden fäller Kaliber

Granskningsnämnden har beslutat fälla det inslag i radioprogrammet Kaliber som ledde till en obehaglig och intellektuellt djupt ohederlig hets mot Revolutionär kommunistisk ungdom, RKU. Programmet framställde det som att statliga pengar använts för att finansiera olika ”märkliga resor”, vilket är en märklig problembeskrivning i sig, men framför allt helt enkelt var osant. Programmets beskrivning av RKU:s ställningstagande i Mellanösternfrågan (som inte heller hade någon relevans i kopplingen till Ungdomsstyrelsen) kunde lika gärna ha gjorts av israeliska ambassaden. RKU skriver i ett pressmeddelande att nämnden kritiserat detta, men inte ansett det vara tillräckligt för att strida mot saklighetskravet.

Det är glädjande att Granskningsnämnden ändå kommit till det fällande beslutet – som borde varit uppenbart. ”Förhoppningsvis så kan dagens beslut även ge den statliga åsiktspolisen Ungdomsstyrelsen en tankeställare”, skriver RKU i sitt pressmeddelande. Man kan tycka vad man vill om formuleringen, men den pekar på ett djupt och allvarligt problem. För faktum är ju att statliga Ungdomsstyrelsen, på basis av detta grovt osakliga program, och efterföljande hets från borgerliga riksdagsledamöter, faktiskt ändrade sin myndighetsutövning och plötsligt berövade RKU statsbidrag. Det reser allvarliga frågetecken kring Ungdomsstyrelsen. Och det bör förstärka de varningssignaler om ett medels borgerlig mediehets och statliga ingripanden inskränkt debattutrymme som länge funnits.

Detta är inte bara RKU:s problem. Det är demokratin som sådan som står på spel.

[Läs gärna ett tidigare inlägg i frågan]

Utfrågning av Nuder

Utfrågar idag Pär Nuder i SVT24:s program Korseld. Den andre utfrågaren är Johnny Munkhammar. Programmet sänds 18.35 samt 21.35. Ungefär en timme efter sändning och en vecka framåt kommer den också att ligga ute på nätet här.

(Förresten slår det mig att det kanske är så SVT tänkt sig med att ha Persson och Reinfeldts debatt i Agenda med Lars Adaktusson – att det egentligen ska betraktas som en Korseld-utfrågning av Reinfeldt. En från höger och en från vänster).

Duell med tre deltagare?

Jag trodde först att jag hade läst fel. När socialdemokraterna och moderaterna kommit överens om att köra en debatt i TV mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, med en kvinnlig debattledare, då säger SVT nej. För man ska minsann inte bara ha en manlig debattledare, utan en äkta karlakarl – Lars Adaktusson! Adaktusson ägnar som bekant ett helt program varje söndag åt att vrida den politiska dagordningen åt höger och (de gånger det inte handlar om att sända hyllningsreportage om den amerikanska ockupationen i Irak, eller varna för svartmuskig världsterrorism) pusha för borgerlig valseger. Den enda gång jag kan minnas att den borgerliga alliansen kritiserats har det varit för att den varit otydlig med kraven på skattesänkningar. Så kan det vara. Men nog borde väl till och med SVT-ledningen – förutom det direkt pinsamma med att man inte vill ha en kvinnlig debattledare – förstå att det blir smått farsartat att ha Lars Adaktusson som någorlunda opartisk debattledare, särskilt när moderaterna krävt och fått igenom att det inte ska finnas formella replikskiften och bestämda talartider. Jag köper att Reinfeldt får ha med sig en medhjälpare, men man kan ju inte kalla honom debattledare då.

Processen kring debatterna har annars i media beskrivits som ett tjafsande mellan s och m. Det är lite konstigt. För nu har det varit helt uppenbart att s, som tog initiativ till mötena, verkligen velat debattera, eftersom den senaste tidens dagordningen präglats av skandaler och allmänt imageprat, medan m velat undvika debatterna, av precis samma skäl. Marita Ulvskog påpekade i ett pressmeddelande den 12 maj:

”Vi gick med på att halvera antalet debatter från 23 till 12, ändra på orter och även rubriker. Men inget har kunnat tillfredställa moderaterna. Därför tvingas vi idag sätta ner foten. Det är självfallet tråkigt att det inte gått att komma överens och att moderaterna inte vågar stå upp för sin egen sakpolitik - men vi genomför debatterna som planerat och hoppas att de ändå väljer att dyka upp”.

Inte för att jag är så förtjust i socialdemokratiska debattörer eller tror att de kommer att dundervinna folket för regeringens politik (även om Göran Persson är en fruktansvärt duktig retoriker). Men klart är att moderaterna har mycket att förlora på att diskutera innehållet i sin politik med vilken motståndare som helst. Strategin är klar – skapa en aura kring politiken istället, förmedla en bild, upprepa bara några nyckelfraser utan innehåll. Innehållet i politiken finns där, men den bör inte diskuteras så mycket, eftersom det kan bli tydligt att de flesta faktiskt förlorar på den.

Jag vill påminna om EMU-folkomröstningen. Stiftelsen Sverige i Europa gav inför den kampanjen ut en ”samtalshandledning” till de sina (”Hög tid för Europa”). Den var skriven av förre Muf-ordföranden Tomas Idergaard och Johnny Munkhammar från Svenskt Näringsliv och Timbro. Vid sidan av vanliga kampanj- och debattknep kunde man här läsa det som kom att bli ja-debattörernas signum: ”Ett förslag är at låta kärnan i ja-argumentation utgöras av de tre begreppen ’fördelar’, ’inflytande’ och ’utanförskapet’”. Dessa exceptionellt fluffiga påståenden, eller snarare allmänna koncept, kunde dock effektivt vederläggas var gång de utsattes för kritisk granskning bortom reklamtavlornas envägskommunikation. Det är alltså inte så överraskande, att samtalshandledningen föreslog ja-aktivister att ”undvika klassiska debattsituationer”. Man borde, kunde man här läsa, även ”försöka få arrangören av debatten att minimera tiden för inledningar och gärna stryka replikskiftena helt”. Det var inte sällan som det blev märkliga diskussioner om upplägg, just på grund av denna grundläggande motvilja hos ja-sidan att debattera istället för att ”performa”. På nej-sidan sökte vi tvärtom debatter, och det blev ju bra, när vi lyckades få till sådana.

Det är inte så svårt att se borgarnas motvilja mot precis samma saker den här gången. Det gäller att tvinga dem ändå. En TV-debatt är en start, men det kommer inte att vara sosseministrar som vänder opinionen, utan hundratals, tusentals små debatter i sak fram till valet. Arbetarrörelsens organisationer måste sätta igång.

Snygg blogg?

Noterade att beöksstatistiken hade hickat till (uppåt) och trodde att det var någon iranier som varit framme igen. Men det visade sig vara ett hedrande omnämnande på Helle Kleins nya Aftonbladet-blogg som var förklaringen. Detta har i sin tur föranlett en ganska lustig "diskussion" om denna bloggs utseende. Med anledning av detta vill jag officiellt påpeka att jag själv saknar tekniskt kunnande (och tid/ork om jag ska vara ärlig) för att ändra bloggens utseende eller lägga in olika häftiga features. Om någon har enkla tips är man alltid välkommen per mejl. Några har hört av sig och sagt att det är lite svårläst med vit text på svart bakgrund. Men jag gillar den här standardtemplaten mest. I alla fall just nu. En terapeut skulle kanske också kunna få det till att jag på grund av en traumatisk partibakgrund är extra känslig för utseendeförändringar, vilka omedvetet förknippas med djupgående kriser.

Läs opinionen!

Nya Sifo. Borgarna leder med ungefär tio procentenheter, men fallet för s och v tycks för tillfället ha upphört. Det här är möjligen/förhoppningsvis ett basscenario att utgå från. Men det finns annat intressant med undersökningen.

Det politiska mönster som tydligt utkristalliserat sig under 2000-talets första halva, inte minst i samband med EMU-folkomröstningen, kvarstår, om än förstås påverkad av den allmänna opinionsvinden. Unga röstar åt vänster. Bland förstagångsväljarna har s+v+mp ett försprång med fem procentenheter mot borgarna. Det är klart mindre än vad som till exempel gällde valet 2002, men det är fortfarande en enormt tydlig avvikelse. Kvinnor röstar också tydligt mer vänster – en spricka som varit tydligt under ett antal år. Moderaterna är i undersökningen största parti i alla tre storstäder. Uppdelningen mellan särskilt Stockholm och resten av landet var tydligt också i EMU-folkomröstningen. Här finns de med de högsta inkomsterna, men här finns också stora klyftor. I SvD:s artikel kan man inte läsa något om inkomster, men det har alltid varit den i grunden viktigaste förklaringsgrunden till hur man röstar. Borgarnas kärntrupper är i huvudsak män med medelhöga eller höga inkomster. Men givetvis lockar man nu till sig också andra grupper, på allmän image och på att kontrollera dagordningen.

Det debattläge som präglar den nuvarande politiska situationen, är ovanlig för Sverige, men det har berott på flera specifika faktorer i Sverige, i första hand en ovanligt stark arbetarrörelse. Snarare ser vi nu ett mönster som vanligt i många samhällen där klyftorna växer.

De allra sämst ställda blir angripna och stigmatiserade – vi ser hur borgerligheten kan göra framgångsrik politik på att göra förtidspensionärer, långtidssjuka, arbetslösa och invandrare till måltavlor. Även om man fortfarande måste akta sig lite för den grövsta retoriken, blir tonen mer reaktionär för varje dag som går. Konceptet är väl beprövat. I USA och Storbritannien kunde Reagan och Thatcher till exempel använda ensamstående mödrar som ansvariga för ekonomiskt och moraliskt förfall, trots att det sakligt förstås var bullshit. Bland de sämst ställda i samhället leder utvecklingen till frustration, missnöje och politisk apati, när inga starka krafter står upp för en. De saknar talan – och slutar att ta de möjligheter som finns till vara.

Den politiska strategin här är att människor som står precis ovanför i gropen ska känna att de inte vill vara just sådana som har det sämst. Detta förstärks genom en aktiv politik med till exempel höjda grundavdrag samtidigt som arbetslöshetsersättningen skärs ned. De mellanskikt som har det rätt ok i samhället, och också fått det lite bättre på sistone, drivs av en tanke att de ska distansera sig från de fattiga och närma sig de rika som drar iväg med löner och förmåner. I verkligheten blir det förstås inte så. Just dessa mellanskikt kommer i allmänhet att uppleva starkt försämrade levnadsvillkor i ett borgerligt dominerat samhälle, där klyftorna växer och bara de rikaste kan klara av att uppnå samma välfärd med privata lösningar. Men det är så här man upprätthåller hegemonin och vinner makten

Om vänstern misslyckas med att vara vänster väntar allvarliga och långvariga kantringar i opinionen. Unga och låginkomsttagare kommer inte att finna någon anledning att delta i den politiska processen. Man vinner heller inga mellanskikt på att appellera till godmodighet. Moderaterna kan vinna väljare på att låtsas gå mot mitten, men i ett tillspetsat läge kan vänstern inte det. Det finns ingen att vinna där, men samtidigt förlorar man kraften i det som ska vara de egna kärntrupperna.

Än finns möjligheten. Det gäller att visa på en politik som inte bara är icke-reaktionär, utan erbjuder ett progressivt alternativ. Men det är ont om tid.

Paris röstar på Alliansen

Den borgerliga alliansen går som bekant tillbaka till de härligt blåbruna rötterna. Man vill göra det roligare att vara rik, samt ersätta den offentliga sektorn med välgörenhet och bön. För att marknadsföra detta har man hittills haft den borgerliga dunderkvartett som träffades hos Maud. Men i brist på politik som folk gillar kommer man gissningsvis att behöva fler maskotar i framtiden. I filmfestivalen i Cannes träder Paris Hilton fram som ett möjligt alternativ som borgerligheten borde skynda sig att enrollera. Världsbilden sammanfaller hundraprocentigt. Kan Svenskt näringliv slicka såren efter EMU-folkomröstningen och punga ut med lite nya cash torde ett kontrakt inte vara omöjligt. Lyssna på Paris visdomsord (DN050515):

- "Simple life" lärde mig hur hårt människor jobbar i sina liv. Jag vet hur det är att vara arbetarklass, jag har jobbat på snabbmatsställen.

Men egentligen är det ingen skillnad på att vara arbetarklass och leva som jag gör, ler Paris Hilton och vickar på axlarna.

- För mig är det viktigt att få tjäna mina egna pengar. Men jag vill också "make a difference" genom att jobba med välgörenhet som djur, barn och aids, ler Paris Hilton.

Monica Z

Det var några efter att vi kommit till Sverige. Jag hade just upptäckt Hasse och Tage. Hon dök upp här och där med dem. Det var stort. När man väl hört en sak ville man höra mer. Den där rösten. Som att man hör en nonchalant släng med huvudet i varje avslut, upptäcker ett leende i de mörkaste av jazznummer. Nu är Monica Zetterlund död. Jag ska lyssna på hennes underbara tolkning av Wiehes Ska nya röster sjunga. (Och sällan har man varit så tacksam att Sveriges Radio finns - med sändningar av gamla godbitar ur arkiven och snabbt ny- och välgjorda minnesprogram).

Recension och KdU

I senaste Flamman recenserar jag kort Bob Hanssons senaste samling, Halleluja liksom, tillsammans med Fredrik Lindströms poesidebut, Jag är en sån som bara vill ligga med dig.

Tipsar också om den här artikeln, av Mohammad Omar, som torde vara det roligaste som någonsin skrivits om KdU/Livets ord. Enligt uppgift har artikeln föranlett kristna hatbrev till tidningen.

Ett belysande citat

Från folkpartiets ekonomiska vårmotion:

”Eftersom stress och vantrivsel med livssituationen tycks ligga bakom mycket av ökningen av sjukskrivningarna vill vi ge folk större inflytande över sin tid. Vi vill ge möjligheter att köpa subventionerade hushållstjänster, som en avlastning i en tung vardag”.

Egentligen behöver kanske det här fantastiska citatet ingen kommentar. Smaka på världsbilden bara.

I verkligen ligger det bland annat till så här: Av alla förvärvsarbetande uppgav 42,8% av männen och 61,4% av kvinnorna att de högst halva tiden kunde ta kortare pauser i arbetet för att prata. Värk i händer, armbågar, ben eller knän har sedan slutet av 1980-talet ökat, särskilt bland äldre kvinnor. Den psykosociala arbetsmiljön har försämrats, på grund av personalnedskärningar. Stressen är svårast bland LO-medlemmar. Viktiga skäl till stress är uppsägningar och omorganisationer på arbetsplatsen. Drygt hälften av de arbetande anger att de gått till jobbet trots att de varit sjuka.

Den borgerliga alliansen är överens om att göra livet jobbigare för arbetslösa och för dem som måste sjukskriva sig. Men folkpartiet vill ge ”folk” större inflytande över sin tid. Inte genom arbetstidsförkortning, inte genom stärkt arbetarinflytande på jobbet, inte genom stärkt arbetsrätt så att man lättare kan ställa krav. Nej då. Genom att man får köpa städhjälp billigare! Lågavlönade småbarnsmammor som blir av med massor av inkomst på grund av lägre sjukpenning och fler karensdagar, ska få ”avlastning i en tung vardag” genom att anställa andra lågavlönade småbarnsmammor som ska diska lite hemma. Eller så är de helt enkelt inte ”folk”. Gissa själva.

Att spela raskortet

Enligt Valu 2002 röstade 80% av de utanför Europa födda på s (46%) eller v (33%). Av dem uppvuxna i Sverige var siffran hela 74%. Man skulle kunna tänka sig att de borgerliga partierna, som nu alla talar mycket om ”integration”, nu senast i DN Debatt igår, ville plocka lite röster där. Men så är det förstås inte. Det är inte invandrarna själva som utspelen riktar sig till. Tvärtom. Det är ”majoritetsbefolkningen” som man söker vinna, genom att återskapa en bild av invandrare som problem vilka måste hanteras. Det är ”playing the race card”. Och det får effekter.

Det har funnits och finns inre gränser i de politiska strukturerna som hållit tillbaka frestelsen. Men de bryts ned. Ny Demokrati var banbrytande 1991. Folkpartiet gjorde en mycket stark insats i att legitimera de rasistiska strömningarnas frågeställningar i valet 2002. Nu kommer en samlad borgerlig satsning på att göra samma sak.

Vad den går ut på är att i varje läge diskutera, inte invandrarnas problem, utan invandrarna som problem. Man talar till en opinion, men man (åter)skapar också och fördjupar de strukturer som föder den rasistiskt anstrukna opinionen. Och det är detta problem är helt centralt för oss som är ”den andre” – invandraren, utlänningen – i dagens samhälle. Det är bland annat så här som de vardagsrasistiska strukturerna reproduceras och möter oss på samhällslivets alla områden – legitimering av makthavare är viktigt.

När folkpartiet går ut och säger att man måste vara ”tuff” och utvisa utlänningar som begår grova brott är det som är viktigaste inte själva utfallet, utan vad det spelar på för strängar. Det var ju också vad TV-programmet Faktum förtjänstfullt påvisade. Det var i praktiken mycket få personer – de flesta nordbor – som skulle komma ifråga. Och inga för hedersmord och annat som folkpartiet så förtjänstfullt ville förknippa med utlänningar och framställa som ständigt förekommande kulturell sedvänja. Men alla på stan reagerade med att få sina fördomar om svartmuskiga brottslingar bekräftade. Samma resonemang gällde ju förslaget om språktest. Det viktiga var knappast innehållet, utan att man gjorde en hel valrörelse baserad på det implicita utbasunerandet av lögnen att invandrare är lata och ointresserade av att lära sig svenska.

Centralt är att invandrare används som slagträn – för att slå på allmänna rättigheter som högern aldrig gillat; för att genomföra ändringar som man vill genomföra, men svårligen kan finna stöd för på annat sätt.

Redan tidigare har vi sett förslag om arbetskraftsimport för att sänka löner och samtidigt nagla fast den utländska arbetskraften vid en specifikt underordnad position i arbetslivet. (En längre analys här). Folkpartiet har varit ute och försökt hävda att arbetsrätten diskriminerar invandrare och därmed velat uppfylla arbetsgivarnas eviga våta dröm att luckra upp den. När det förekom bråk på Hjulstaskolan var borgarna snabba att uppförstora händelsen enormt och samtidigt passa på att kräva vakter och övervakning – återigen med resultatet att bilden av invandrare som bråkiga och ociviliserade jävlar reproduceras.

DN-artikeln är inget undantag. Man vill ”öka valfriheten” genom att ersätta Svenska för invandrare (SFI) med en utbildningspeng – alltså fortsatt privatisering av utbildningssektorn, en utveckling som redan pågått ett tag med kvalitetsfall som resultat. (Jag minns förresten en gammal vän från Lettland som för några år sedan deltog i sin första frivilliga demonstration – hon var allergisk sedan Sovjettiden – mot just outsourcing av SFI för några år sedan). Man kan för övrigt notera att det kanske enda bra förslaget – anonymiserade jobbansökningar – givetvis bara ska gälla inom offentlig sektor.

Förslag om ”avdrag för hushållsnära tjänster” – alltså statligt ingripande för att återgå till pigjobb – upprepas. Men det blir ännu mer vidrig när det görs i samband med ”integrationspolitiken”. Vilka borgerligheten tänker sig ska städa hos den helvita överklassen blir än mer uppenbart. Mest absurt blir det när man använder ”integration av invandrare för att ”uppmuntra till konkurrens och nyetablering inom den sociala och arbetsmarknadsrelaterade servicesektorn” – alltså privatisera välfärden. Arbetslösa invandrare ska låglönekonkurrera sig in i privata tjänsteföretag som tar hand om gamla, städar osv., med sämre rättigheter och sämre löner.

Så byggs en politisk retorik som återskapar de rasistiska strukturerna. Andra hänger på, faller in i tankemönstren. Det allvarligaste problemet med Ny demokrati var att de förvred hela den politiska debattens utgångspunkter, inte minst påverkades socialdemokraternas politik. Nu är det bredare, värre. Och hur presenteras den här utvecklingen i våra medier? TT: ”Den borgerliga alliansen går ihop om förslag som ska underlätta för invandrare att få jobb”. Yeah, right.

Fastighetsägare på krigsstigen

Igår demonstrerade ett gäng vildsinta villaägare mot fastighetsskatten - detta vår tids gissel, som utarmar de redan på svältgränsen balanserade förmögenhetsinnehavarna. Demonstrationen fick även besök av en grupp nazister, varvid följande konversation utspelade sig:

TT: Varför är ni här på en demonstration mot fastighetsskatten?
- Vi tycker att det är en bra målgrupp, undslapp det en nazisterna innan han hänvisade till den officielle talesmannen för Nationalsocialistisk front.

Det kan också vara värt att påpeka att Villaägarnas riksförbund redan tidigare gjort sig kända som en militant våldsorganisation. Jag klipper in ett uttalande från Ung Vänsters förbundsstyrelse 20 maj 2002:

Den av villaägarnas riksförbund arrangerade demonstrationen i Stockholm häromsistens urartade som bekant i kravaller. Beväpnade ligister i övre medelåldern slogs vilt med kryckor och hotade att mörda folkvalda politiker. Det handlar om ren terrorism, som nu måste bestraffas hårt. En sanningskommission måste tillsättas för att utreda kopplingarna mellan Villaägarnas riksförbund och andra terrororganisationer. Polisens videofilmer måste granskas för att särskilja upploppets anstiftare och utdöma orimligt höga straff. Polisen måste även ges resurser för att kartlägga grupper av rena terrorister bland landets villaägare; det är över huvudtaget misstänkt att äga en villa. Återigen aktualiseras frågan om att köpa in fler vattenkanoner till Stockholmspolisen. Ett par rejäla högtrycksstrålar in i villaägarnas kravaller hade gjort susen. Det är nu även dags att diskutera att föra upp Villaägarnas riksförbund på EU:s terrorlista.

Linderborg och Wijk replikerar

I en kort replik bemöter Åsa Linderborg och Erik Wijk Johan Norbergs och Sara Svanströms småknäppa försvar av det koloniala förhållningssättet till irakiernas motstånd mot ockupationen. De skriver bland annat:

"Det var irakierna som pressade fram valet mot USA:s vilja, vilket Norberg och Svanström förtiger. Det skedde under ockupation och truppnärvaro och fyller inte på några sätt de krav på demokratiska val som vi i väst annars ställer, vilket bland andra det ansedda Carter Center, grundat av expresident Jimmy Carter, påpekat. Under alla omständigheter måste det vara legitimt att diskutera huruvida valet ökar eller minskar risken för inbördeskrig".

60 år sedan segern över Hitlerfascismen

Idag har ett gäng stats- och regeringschefer varit i Moskva för att fira 60-årsdagen av segern mot den hitlertyska fascismen.

Ännu går det inte riktigt för sig att skriva om krigshistorien, men försök pågår.

Förvisso: Den officiösa historieskrivningen – från högtidstalen till skolböckerna – har gått hand i hand med en ännu starkare Hollywoodbild av andra världskriget. Churchill har utmålats som någon sorts genomädel härförare för den ”fria världen”, trots att karln på flera sätt var en vidrig reaktionär, bland annat starkt entusiastisk till att använda giftgas mot ”ociviliserade stammar”, som till exempel i Irak efter första världskriget (’The moral effect should be good… and it would spread a lively terror’). Framför allt har amerikanerna framhävts som helt avgörande för krigsutgången, och den som i Väst tänker på strider under andra Världskriget, ser oftast framför sig bilder av Normandie och infanteristrid i Frankrike, à la Band of Brothers (en i och för sig utmärkt serie).

Sanningen är dock att det inte var menige Ryan som räddade Europa och världens från nazismens vidrigheter – det var sovjetiska stridsvagnar. Detta måste man kunna begripa, oavsett berättigad kritik mot det sovjetiska systemets förtryck av de egna medborgarna. Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog i kriget. Östfronten avgjorde kriget, även om det naturligtvis var frågan om en i genuin bemärkelse historisk allians – en som alltså ännu påverkar vår samtid – som fällde Hitlertyskland och räddade de överlevande från ett kanske sekellångt barbari.

Det är förstås svårt att prata bort detta. Att efterkrigshistorien förfalskats i väsentliga avseenden är uppenbart. Men försök pågår alltså även med krigshistorien. Här i Sverige är diverse Ahlmark-adepter på krigsstigen mot sanningen. Det är USA som ska tackas för att idealistiskt ha räddat Europa. (Johan Norbergs påstående att Hitler och Stalin ”startade kriget” utgör väl i sammanhang något slags bisarrhetstopp).

Det kalla kriget kunde förklara behovet av att skriva om för- och efterkrigshistorien – till exempel hyssja ned hur Europas borgerlighet hejade fram fascismen och i allmänhet såg positivt på Hitler; och förfalska hela 50-talet, med ett auktoritärt nedtryckande av all den för de kapitalistiska makthavarna farliga framtidstro som världskrigets slut och segern över fascismen fört med sig. Glidningen nu, i en en-polär värld där den enda supermakten torterar och mördar spridda värnlösa befolkningar, handlar om något annat – om borgerlighetens omvandling och samhällets nyfascistisering som på 30-talet. Det var kommunismen som var hotet då, idag är det motviljan och motståndet mot fascismen och rasismen - de förtrycktas resningar såväl i centrum som i periferin. Den kvarvarande delen av alliansen drar iväg.

Det som angrips i processen är möjligheten att behandla och begripa historiens komplexitet. Medborgarnas förmåga att känna till historien, att kunna placera in saker i ett sammanhang, måste bekämpas om den samtid som nu vecklar ut sig framför oss ska fördras. För ändamålet har vi numera till och med en statlig myndighet (Forum för levande historia), med uppgift att i sovjetisk anda statssanktionera lämpliga historietolkningar, särskilt kring demokratibegreppet.

Nu, liksom för 60 år sedan måste verklig demokrati tas strid för. Mot makthavarnas förfalskning, om vi inte vill komma för sent, finna oss tvungna att ta striden lika bistert och blodigt som dem som då gav sina liv så att vi skulle kunna leva i större frihet.

Bloggkuriosa - iranier

Upptäckte i statistikprogrammet att jag fått massa trafik hit från en för mig okänd blogg. Det visade sig vara en blogg på persiska, skriven av en kille i Kanada (och mycket välbesökt, av anstormningen att döma). Det står ”Och så en weblog som tillhör en svensk med iranska rötter. Jag hittade det av en slump. Vet inte vad det står”. Det finns också en del på engelska. Härifrån klickade jag mig för övrigt till en uppsamling av bloggar som skrivs av iranier, i och utanför Iran. Väldigt många! Man lär sig nåt nytt varje dag.

Två debatter

Gör lite reklam för två egna åtaganden denna vecka:

-----
Debatt om den ekonomiska globaliseringens följder
Ökat välstånd för alla eller handel på de rika ländernas villkor?

Debatterar med/mot:
- Fredrik Erixon, chefsekonom på Timbro
- Alice Bah Kuhnke, generalsekreterare för Rättvisemärkt
- Lena Johansson, generaldirektör för Kommerskollegium

Stockholms universitet. Rotundan, Allhuset, T-bana Universitetet onsdagen den 11 maj Kl. 14.00.
Arr: Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet

-----

Diskussion med utgångspunkt från boken Från förvirring till förändring.

Inleder med en presentation. Kommentar av Werner Schmidt, historiker vid Södertörns högskola.

Torsdagen den 12 maj, 19:30-21:00
Kafé Edenborg, Stora Nygatan 33, Stockholm
Arr: Centrum för Marxistiska Samhällsstudier.

Humor från Flamman

Flamman har i senaste numret en hejdlöst rolig kulturnotis som jag inte kan låta bli att knappa in (prenumrera på tidningen! 35/mån):

Olle Sahlström, LO-ombudsman och Flammanskribent, skaffade nyligen nytt mobiltelefonnummer och fick snart motta telefonsamtal från okända människor. Först irriterad, sedan alltmer nyfiken svarade Sahlström på SMS och telefonsamtal från samhällets högsta toppar. Det visade sig att den som tidigare varit innehavare av numret inte hade talat om för alla att han bytt. Och att denne var Michael Treschow, vd [ska vara ordförande, min anm.] för Svenskt Näringsliv. Det fanns dock gränser för hur roligt det hela var i längden. Ett SMS från ”Carl i S:t Tropez”, en person som Sahlström misstänkte var kronprins Carl-Philip, besvarades därför ”Fuck you. Krossa monarkin”. Sahlström är efter detta officiellt veckans hjälte i Flamman.

I tipsartagen passar jag också på att lyfta fram den utmärkta ledaren om arbetslöshet och sjukskrivningar:

”1980-talet är dessvärre inte bara en inspiration för klädskapare och musikproducenter, utan också för borgerliga opinionsbildare. Det utmärkande för detta årtionde var att det var ett ihållande krig mot bättre vetande” (Läs hela!)

Cykeltjuven

Skulle förstås ha tipsat om Vittori de Sicas Cykeltjuven från 1948, som visades på SVT igår. Tycker att den fortfarande försvarar den sin plats som en av världens bästa filmer. I den ekonomiska krisen efter andra världskriget köar man att får att få påhugg och annat arbete. Huvudpersonen får ett jobb som affischuppsättare, men arbetet kräver en cykel. Han har pantsatt sin egen. Den lilla familjen pantsätter nu istället sina lakan för att kunna lösa ut cykeln, men den blir stulen första arbetsdagen. Med enkla men realistiska grepp visar de Sica vad arbetslöshet och ekonomiska bekymmer gör med människor och samhällen; relationer som ansträngs och förfulas, den psykiska ansträngningen i att inte vara trygg, att inte kunna slappna av, den ständiga och nedbrytande medvetenheten om den egna platsen i klassamhället – en medvetenhet som formar var och en från barnsben.

När mina tårar kommer i slutet, är det inte bara för att det är en stark film, utan också för att den är aktuell. Den som haft det ekonomiska trycket över sig och sina nära kan se och förstå. Och visst: arbetslösa hänger inte i gathörn och tvingas inte panta sina sängkläder idag. Men det beror inte kapitalisternas växande godhet över tid, utan på det skydd som mödosamt byggts av människor som inte accepterat att behandlas som stapelvaror. När kapitalet idag driver klasskamp och flyttar fram positionerna, kan vi blicka tillbaka för att se vad resultatet blir. Om vi inte slår tillbaka. Hyr filmen, om du missade den!

Refuserad replik

Johan Norberg och Sara Svanström skrev i tisdags en av årets märkligaste artiklar på DN Debatt. Jag skickade in en replik till DN, eftersom jag är personligen påhoppad i artikeln, men som väntat blev det nix, av "utrymmesskäl". Här kommer en längre version av den refuserade repliken:

Jag kan inte låta bli att le åt rubriken. ”Rasistiska undertoner i svensk Irakrapportering”. Det är ju en självklarhet. Så noterar jag att det handlar om det vanliga tvärtom-greppet. Sverigedemokraterna brukar tala om att de är bekymrade över ”rasismen”, och menar att svenskar diskrimineras. Moderaterna har börjat tala om sig själva som Sveriges nya ”arbetarparti”. Norberg och Svanström går alltså till offensiv för kolonialism – och gör det med att anklaga dem som ställde sig på motsatt sida för en ”klichéartad” syn på araber. Nåväl.

Ockupationen av Irak både möjliggörs av och återskapar en vidrig rasism. En som inte bara drabbar irakierna, utan miljarder människor i periferin. Den tidigare amerikanske prokonsuln i Irak Paul Bremer talade härom månaden för amerikanska studenter att det varit en ”stor och nobel sak” att ”befria” irakierna. Motståndet mot ockupationen, säger Bremer liksom Norberg och Svanström, kommer från ”islamiska extremister”, som enligt honom när ”ett hat mot oss som är Väst” och ”vill konvertera eller döda alla icke-muslimer”. Bremer tillade också att hatet ”reflekterar det islamiska samhällets misslyckande att erövra Europa”. Det är en god beskrivning av den inställning som gör det naturligt för vanliga soldater att vinka med döda kroppar, skratta åt tortyr och skjuta sönder bil efter bil med civila passagerare. Det är den som föder motståndet – ett brett och brokigt motstånd som korsar politiska, etniska och religiösa gränser. Just den av kolonialmakten organiserade fars som av PR-skäl kallades val hade som viktigt delsyfte att underblåsa och befästa etniska och religiösa motsättningar. Att härska genom att söndra är inget nytt i koloniala sammanhang. USA höll lika riggade val i Sydvietnam. Britterna ordnade ”val” under sitt protektorat i Irak 1958. Vi vet hur det gick i de fallen och många, många andra. Ockupanterna slängdes ut, efter blodiga befrielsekamper. Norberg och Svanström har varje imperialists blinda fläck: de ser inte att förtryck föder motstånd, de missar att irakier är som vilka människor som helst, att människor inte vill hunsas och domineras av den vite mannen med sin börda. Det är mycket som är komplext i Irak. Det enkla är att ockupationen är en förbrytelse och att ockupanterna är förbrytare. De som försvarar dem blir medskyldiga.

Tonårsfascism vs. kristen fundamentalism

Kristdemokratiska ungdomsförbundet har valt ny ordförande. Valberedningen hade föreslagit Charlie Weimers, med bakgrund i högerextrema nätverket Engelbrekt. Med liten marginal valdes dock Ella Bohlin. Hon har istället sin bakgrund i myskristna Livets ord. "Hon kallar sig inte feminist, hon anser att äktenskapet är till för man och kvinna och att livet börjar i befruktningsögonblicket", rapporterar TT. Bohlin anges tillhöra "mittfåran" i Kdu. Skönt.

Mer fräscht med "alliansen" - välgörenhet för hela slanten

Vi talar verkligen om rejäla reaktionära grepp nu. Vi ska inte tillbaka 20 år i tiden, utan hundra. Pigavdrag, lärlinglöner för utlänningar, union-busting med inhyrda strejkbrytare… Och nu tas nya fräscha tag för fattigvård och välgörenhet.

”Alliansen” föreslår enligt DN avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Låter harmlöst, men är allt annat än det. Här finns en mycket medveten och riktigt bakåtsträvande systemskiftesskiss. Målet är att föra tillbaka vård och omsorg från det offentliga till privata och ”frivilliga” krafter. Det får naturligtvis stora effekter. I ett första steg talar man milt och lugnande om att våden ska vara gemensamt finansierad. Pengar ska alltså tas från skatter, men istället för att ges till stabila löner i offentlig sektor ska utförandet privatiseras, och inte nog med det, läggas över på frivilligorganisationer där själva vitsen är att lönevillkoren är annorlunda – att man har hjärteömma volontärinsatser. På så sätt avprofessionaliseras välfärden och dess generalitet urholkas. Nästa steg är naturligtvis att sänka skatterna och dra tillbaka offentliga resurser från välfärdssektorn – en rejäl avmodernisering av samhället helt enkelt; en som reserverar högkvalitativ välfärd för de ytterst besuttna, och lämnar övriga till ihopskrapade besparingar och andras välvilja.

Det viktigaste och tydligaste blir förstås en tillbakarullning av jämlikheten mellan män och kvinnor. I den offentliga sektorn arbetar idag en del män och många kvinnor – till alltför låga löner – med att genomföra sådant som annars i mycket hög utsträckning skulle utföras obetalt – av kvinnor. I ”frivilliga” vårdorganisationer organisationer kommer förstås också kvinnor att vara grovt överrepresenterade. Och den viktigaste skevheten är allt det arbete som inte syns och inte betalas, eftersom den utförs i hemmet.

Det är alltså inte ett dugg överraskande att den som leder detta arbete på den borgerliga sidan är Maria Larsson (kd). Kristdemokraternas ledande roll borgar här för samma säkra resultat för jämställdhetssträvandena, som om man utnämnt Sverigedemokrater till ledande i integrationspolitiken.

Jag får rysningar i hela kroppen när jag läser att Kristina Axen-Olin (m) säger att ”svenskarna har ett större hjärta än man tror”. När överklassens parti talar om vikten av ett stort hjärta, då bör alla varningsklockor man har ringa på en gång. Det förnedrande välgörenhetssamhälle som arbetarrörelsen en gång gjorde upp med ska inte tillåtas komma tillbaka. Människor ska ha rättigheter i samhället, relationen till samhällets hjälpinsatser ska vara en av påverkan och krav, inte underordning och tacksamhet. Jag påstår naturligtvis inte att den nuvarande socialstaten är jättebra. Vi lever i ett klassamhälle och staten har där disciplinerande och repressiva element, också i den sociala vården. Men det är ljusår konceptuellt mellan att ha lagstadgad rätt till vård och att leva i ett samhälle där den rätten vittrar bort till förmån för uppbygglig välgörenhet.

Rekommenderar en utmärkt artikel i ämnet, av Linnea Nilsson. Hon citerar där Göran Greider, vars ord är värda att lägga på minnet: ”Hjärtat är i hög grad en konjunktur”

Och så följer här ett utdrag ur Strindbergs Röda rummet. Den här scenen sammanfattar verkligen kärnan i ”alliansens” förslag. Back to basics. Dags att vara minst lika förbannad:

”- Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.
- Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickarn, som gjorde ett upphåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!
[Välgörerskorna antecknar i sina böcker]
- Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!
- Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk - ”stark otro, förstockelse...”
- Förhärdelse är bättre, Eugenie lilla!
- Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken alldeles för liten ...
- ’Frukten av så kallade arbetarföreningarne...’
- Mycket bra, sade revisorskan.
- Akta er för arbetarföreningarne, ni, sade snickarn. Det har smällt på kungarne nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa, som lever på andras arbete; då ska ni få se på satan!”

Grön järnkoll

Borgerlighetens vänsterflank kongressar i helgen. På kongressen debatteras bland annat bildandet av ett kvinnoförbund. Grön ungdoms Johan S Rydén välkomnar enligt SvD initiativet och säger:

"Sossarna skapar Feministas, vänsterpartiet skapar Feministiskt initiativ ... Klart att vi också skall ha ett kvinnoförbund."

Här är en kille som hängt med i den politiska debatten.

(Jag passar samtidigt på att slå ett slag för seminariet "Jag kommer att rösta på ett feministiskt parti", ABF-huset i Stockholm den 10 maj 18:30)

"Incitament" för fler jobb

Stockholm City idag:

"Länsrätten slår fast i en dom att försäkringskassan gjorde rätt i sin bedömning att inte betala ut sjukpenning till Alam Shafiqul, som varit sjukskriven från januari 2004 till i början av april i år.

Shafiqul har sedan mars 2004 inte fått någon sjukpenning och hans familj lever sedan i juli på socialbidrag. Flera läkarintyg dokumenterar att axeln och armbågen är utsliten efter nio år som städare. Men försäkringskassan, och nu länsrätten bedömer att Alam kan arbeta med annat. Han har nyligen börjat arbetsträna tre timmar om dagen.

- Problemet är att jag fortfarande har jätteont i höger arm. Jag kan inte ens borsta tänderna med högerhanden. Jag ska överklaga domen, men jag vet inte om jag får någon rättvisa, säger Alam Sahfiqul".

Det här är alltså det slappa svenska systemet som nu ska ryckas upp av borgarna. Fler ska ha det ungefär så här, och ersättningsnivåerna för dem som får ersättning ska sänkas. Det ska ”löna sig” för sådana som Alam Shafiqul i Rinkeby att ”gå från bidrag till arbete”. Det är budet för arbetande människor i det här landet. Efter att ha fått sina kroppar nedmalda i arbetslivet ska kärnfriska, högavlönade och fast anställda slipsgubbar hetsa mot en i den allmänna debatten, för att man sedan ska hjälpa till att finansiera ytterligare förmögenhetsökningar för de rika. Det är så man vill kräkas.

Mörkermännens skuggbudgetar

Ärligt talat får man mer och mer känslan av att se Fox News när man hör svensk inrikespolitisk rapportering. De borgerliga skuggbudgetarna har idel presenterats med närmast devot välvilja. ”Borgerliga förslag för fler jobb” utropar SvD. ”Borgerlig förslag om jobbstöd” är rubriken i DN. Men SVT:s nyheter är som vanligt bäst. Här är det nästan som man diskuterar landslaget inför någon turnering. Ska våra grabbar komma överens? Är det någon spelare som har sämre dagsform? Vi är lite oroliga: hur ska de få mittfältet att fungera? Inslaget avslutas med att en tjej på arbetsförmedlingen säger att det här blir nog bra. Hade man inte levt i det här landet själv och behövt vara med om skiten så hade det varit komiskt.

Själva förslagen då? De sammanfattas mest riktigt så här: Man vill göra livet surt för arbetslösa, förtidspensioner och sjuka och ge deras pengar till företagsägare samt dem som anställer pigor i hemmet. Man vill också sänka skatten och därmed omfördela resurser från fattiga till rika, och rasera den välfärd som är gemensam. I övrigt vill man inte göra så mycket precis just nu. Man avvaktar och sprider istället en känsla av att det går väldigt dåligt i ekonomin, när det inte alls är så.

A-kassan ska sänkas – det skojiga livet som arbetslös blir ännu roligare; sjuka ska få ned till 60% av ersättningen – lätt för låginkomsttagare att ta med en klackspark; en andra karensdag i sjukförsäkringen – härligt för barnfamiljer med låga löner; trafikskadade ska straffas.

Tanken att fler jobb skulle skapas av att människor som inte har jobb får det ännu mer stressigt och för jävligt, och att människor i ett sjukt arbetsliv skulle bli friskare av att få mindre pengar, är så människofientlig och socialt efterbliven att den borde väcka offentlig avsky. Istället är det de välnärda kommentatorerna som själva aldrig skulle riskera att konkret ha dagar kvar i slutet av lönen, som med världsfrånvända ekonomistiska resonemang får föra förslagen vidare.

Till det mest hårresande hör att vi nu har en reaktionär grotthöger som gemensamt utlovar aktiv politik för att skapa pigor i det här landet. Folkpartiet – partiet som inhyser ett gäng feminister enligt egen utsago – är också med på pigtåget. Man nämner Finland som exempel, men drar sig lämpligt nog från att säga något substantiellt om detta experiment, som arbetsgivarna lyckades hylla som succé innan utvärderingen visade att den förstås är ett fiasko. För en kostnad av 830 miljoner kronor har uppskattningsvis mellan 210 och 280 heltidstjänster och ca 1500 tim- och deltidstjänster skapats inom vård-, omsorgs- och städsektorn. För samma summa skulle 3000 vårdbiträden kunnat anställas på heltid. 80-90 procent av avdragen har gällt byggarbeten. Av dessa säger hälften av köparna att de skulle köpt tjänsten ändå. De som tvingas till pigjobb – arbete i andras hem är det första man väljer bort när man har ekonomiska möjligheter till det – är förstås de kvinnor, till nästan 100% kvinnor, som är mest utsatta på arbetsmarknaden. Kanske skulle några svartjobb på marginalen bli ”vita” – det vill säga den subventionerade förnedrande behandlingen beskattas något. Men inte ens det är särskilt troligt. Det finns god forskning som visar att det man betalar för inte i första hand är städtjänsten, utan överordningen, ”flexibiliteten” hos den städande. Det är detta system som arbetarrörelsen lyckats bygga bort, som nu ska subventioneras fram av borgerligheten med skattepengar.

Men vem är jag mest förbannad på idag? Pär Nuder! När man ser honom där på presskonferensen vill man smyga fram och skrika honom i örat: för helvete, kom ur det trista ombudsmannatugget och kom in i matchen! I tre valrörelser har jag suttit på debatter och blivit förundrad över hur SSU:are kunnat vara så fruktansvärt tråkiga och i avsaknad av politisk fingertoppskänsla, när de inför en av frågan ointresserad ungdomspublik suttit som små ministerkopior och försökt visa på att borgerligheten är ”splittrad”. I den större samhällsdebatten har det där möjligen funkat lite bättre, men nu är ju läget annorlunda. Nu är det de politiska motsättningarna som måste fram om en förödande borgerlig valseger ska undvikas. Då kan man inte ha ministrar som sitter och försöker hitta skillnader mellan kristdemokraternas och folkpartiets budgetar. Vem fan bryr sig? Det intressanta är ju likheterna. Och till och med rent taktiskt är det den borgerliga röstmaximeringen genom att täcka olika delar av fältet som man borde komma åt. Oavsett vilket av de här fyra partierna man röstar på får man nedskärningar, vidgade klyftor och bortskänkning av våra gemensamt producerade resurser till dem som redan har mer än nog. Återigen blir det tydligt att valet 2006 bara kan räddas från vänster. Det borde även regeringen och fackens ledningar börja begripa, innan det är för sent.

"Riktiga människor" och 1 maj

Rapporteringen från första maj var ännu mer tröttsamt förutbestämd än vad jag förvarnade om. Jag orkar knappt kommentera det längre. Ett återkommande evenemang är för övrigt att trista medelålders män (ibland kvinnor) talar om att det är viktigt med ”förnyelse”. Stig-Björn Ljunggren var i TV i morse och sa samma sak, förbittrade sossar hade framletats för ändamålet i radio igår. Förnyelse innebär alltid mer jippoisering på bekostnad av politiskt innehåll. Det mesta är som vanligt alltså. Att den allra tydligaste tendensen de senaste 8-10 åren varit att vänsterns tåg dels varit större än sossarnas och dels varit påfallande unga, är något som kommentatorerna helt enkelt inte kan ta till sig, inte heller att många av de större tågen präglas först och främst av att man har väldigt kul, spelar musik i tåget och dansar och festar runt. Det är inte så konstigt, med tanke på att de aldrig är där, kommentatorerna. Första maj är också faktiskt den enda dagen på hela året då man kan samla många tusen människor i Stockholm, utan att ens bli omnämnd i tidningen. Det är helt omöjligt att lyckas med det annars. I år gick ungefär tio tusen personer i vänsterns tåg i Stockholm. Noll spaltmilimeter i de stora tidningarna. När jag talade i Stockholm 2002 minns jag att de sista avdelningarna inte kunnat lämna Medborgarplatsen ännu, när täten nådde Kungsträdgården. Vi fyllde hela marschvägen. Noll spaltmilimeter. Självklart kan detta bli delvis självuppfyllande profetior i längden, men det ställer desto större krav på vänstern att stå upp för arbetarrörelsens dag – arbetarrörelsens festdag. Man får ta med sin kompis, för den som varit där en gång, kommer gärna tillbaka, särskilt om arrangörerna inte hänger läpp. I Aftonbladet Debatts sedvanliga ”förnyar”-artikel ger för övrigt en ”eventkonsult” rådet att man ska ”förnya” eller lägga ner. Bland annat skriver eventkonsulten, ”Det måste vara riktiga människor som demonstrerar, inte ombudsmän”! Well. Jag vet inte var eventkonsulten var igår, men det är rätt givet att han inte kan ha varit på Kungsträdgården. Eller så har han en mycket, mycket märklig idé om hur ombudsmän ser ut, och hur många de kan vara.

.
Bilden: nämnde eventkonsult - en helt vanlig, och riktig, människa, säkert ömmande för arbetarrörelsen bästa