Folkpartiet vill ha en
minister mot fusk, har vi förstått efter landsmötet. Mer korrekt är att förstå det hela som en fuskminister för en fuskpolitik.
Folkpartiet vill minska antalet frånvarodagar på grund av sjukdom. Det vill förstås alla. Frågan är dock till exempel om man vill göra det genom att ta tag i varför folk blir sjuka, eller genom att tvinga iväg människor till arbete trots sjukdom. Folkpartiet vill göra det senare, men förstår att det låter trist. Därför fuskministern.
Utgångspunkten för ett sådant förslag är naturligtvis att det idag skulle förekomma ett enormt fuskande i sjukförsäkringen. Men detta är inte ett påstående som har förankring i verkligheten. Självklart förekommer fusk i varje system. Och självklart är det dåligt. Men det finns ingenting som visar att detta fusk skulle vara av tillnärmelsevis de dimensioner som folkpartiet målar upp, ingenting som säger att fusket skulle ha ökat och ingenting som tyder på att mer kontroller skulle vara ett rimligt sätt att lösa problemen.
Som det påpekas i LO-rapporten
Krav för tillit har ”få frågor […] de senaste åren utretts i så många offentliga utredningar och forskningsrapporter som de ökade ohälsotalen”. Förklaringarna är komplexa, men tyngre krav i arbetslivet, minskat inflytande över det egna arbetet, äldre arbetskraft, och inte minst
lägre arbetslöshet är förklaringar som det pekats på i flera studier (se till exempel [
1] och [
2]). I den stora sammanställning av existerande forskning, som Arbetslivsinstitutet gjorde [1] skriver författarna:
”Även om det förekommer finns inget stöd för att fusk nämnvärt skulle bidra till Sveriges internationellt sett höga frånvarostatistik, och inte heller ligga bakom den dramatiska ökningen som ägde rum från mitten av 1990-talet”
Den tidigare nämnda LO-rapporten redogör för övrigt för ett antal undersökningar av fusk och felanvändning. Till exempel gjordes stora samkörningar mellan a-kassorna, CSN och försäkringskassorna 1994, 1996, 2003 och 2004:
”Enligt undersökningen 1994 var det 0,35 procent av dem som ingick i undersökningen som fått felaktig ersättning. 1996 var motsvarande siffra 0,23 procent. Samkörningen 2003 visar på att 0,29 procent av de som undersöktes fått felaktig utbetalning. Totalt handlade det om 57,6 miljoner kronor på helårsbasis. Med hänsyn tagen till att det 2003 ingick fler försäkringar, dras i [3] slutsatsen att denna typ av fusk 2003 är på ungefär samma nivå eller något lägre än tidigare. Det gjordes en samkörning vecka 20 år 2004, det var då cirka 2500 personer som hade ersättningar från flera system. [4] […] Preliminära resultat tyder på att antalet felaktiga dubbelutbetalningar minskat avsevärt mellan 2003 och 2004. Fusk med dubbla ersättningar minskade därmed 2004 jämfört med i mitten av 1990-talet. Många av de drygt 500 som fick dubbla ersättningar i 2003-års samkörning anses av [3] ha fått detta på grund av slarv”.
Detta handlar om andra stora delar av socialförsäkringssystemet, men procentsatserna säger ändå något om i vilka storleksordningar vi rör oss. De undersökningar som Riksförsäkringsverket har gjort har inte visat på ett omfattande fusk, även om det visar sig att många tror att andra fuskar (se till exempel [4]). Antalet polisanmälningar från försäkringskassans sida har redan mer än tredubblats mellan 2000 och 2004, eftersom antalet anmälda fall var fusk kraftigt ökat under perioden. ([
5] se sid 18 i LO-rapporten).
Antag nu att denna ökning av anmälningar som kommit till stånd bland annat på grund av det starka fokus som placerats på fusk och överutnyttjande förstärks ytterligare av folkpartiets fuskminister. Antag att vi får
tio gånger fler anmälningar och samma (relativt höga) andel åtal och fällande domar. Då skulle vi kunna få 600 fällande domar. Antag att dessa personer fått ut 50.000 kronor för mycket i genomsnitt. Med dessa mycket väl tilltagna antaganden skulle vi kunna få 30 miljoner i återbetalningsskyldighet. Skulle vi få en tio gånger så stor effekt utanför polisanmälningar kunde vi räkna in 330 miljoer. Säg att vi också tiodubblar det som inhöstades genom samkörningarna ovan. Det skulle kunna ge nästan 600 miljoner. Med dessa orimliga antaganden skulle det gå att få in under en miljard - oaktat de enorma kostnader som ett gigantiskt övervakningssystem skulle föra med sig.
Folkpartiet vill dra in
sexton miljarder. ”I första hand ska fusk, felutnyttjande och onödigt långa vårdtider bekämpas. En särskild minister ska tillsättas med ansvar för fuskbekämpning”, skriver DN. Leijonborg vill bland annat ha ”fler kontrollanter hos Försäkringskassan”.
Folkpartiet snackar helt enkelt skit. Men det fyller sitt syfte. Om folkpartiet och den borgerliga alliansen hade brytt sig om de verkliga grunderna för sjukfrånvaron hade de fått ångest över sin egen politik. När arbetskraftens höga ålder spelar in, vill de att fler ska jobba längre. När makten över det egna arbetet behöver stärkas, vill de försämra anställningstryggheten över hela fältet. När det är uppenbart att förslitningsskador ökat i den offentliga sektorn på grund av personalbrist, vill de skänka bort samhällets resurser i sänkta skatter istället.
Leijonborg säger angående sitt fuskförslag, att ”om det inte lyckas kan även sänkta nivåer diskuteras”. Härligt. Först ska alltså alla de människor som är sjuka, utbrända, arbetslösa, föräldralediga, bli betraktade som fuskare och problemen i arbetslivet skyllas på dem, utan något som helst belägg – regelrätt hets med andra ord. Sedan, när strategin med att fixa 16 miljarder med hjälp av fler kontrollanter misslyckats, ska ersättningarna för dem som behöver dem mest ändå sänkas.
Det är förstås möjligt att borgarna skulle kunna få ned sjukfrånvaron genom olika typer av bestraffningar mot människor som är krassliga. Detta testades i början av 90-talet. Det är troligen en starkt bidragande orsak till det som hänt under senare år – inte fler sjukskrivna, men människor som är
sjukskrivna längre, eftersom de helt enkelt tagit slut i kroppen. Nu minskar ohälsan tack vare ett batteri av åtgärder, vissa bra, vissa diskutabla. Det finns mycket som kan förbättras. Men några saker är klara: Vi behöver ett bättre arbetsliv, inte fler i
sjuknärvaro. Och då behöver vi verkligen inte en ”liberal” politik som bygger på lögner och framsuggererad hetsstämning, istället för fakta och medmänsklig solidaritet.
---------
PS. Det här inlägget dubbelpostas på
Motallians. Det blir min debut där.