fredag, september 30, 2005
To boldly go where no sheep has gone
Jag tror att humorn i detta inte är tillnärmelsevis lika stor för er som inte råkar vara iranier, men jag fick i alla fall en humorchock när jag hittade nedanstående bild i ett inlägg hos kamrat Pelaseyed. Motsvarande www.får.se har inte samma filosofiskt-kulturella klangbotten. [boz dar sajber espejs]
torsdag, september 29, 2005
40 miljoner i indisk strejk
TT meddelar att omkring 40 miljoner indier gått ut i en endagsstrejk idag i protest mot regeringens planer på utförsäljning av statliga företag.
Strejken är starkast organiserad i de starka kommunistiska fästena i Indien. Fackförbunden har överlämnat en lista på 16 krav, bland annat att staten ska behålla majoritetsägande i vinstgivande statliga företag, skärpta arbetsmarknadslagar och bättre kontroll över utländska direktinvesteringar.
Det är en intressant styrkedemonstration i ett Indien där folket mycket tydligt avvisade kombinationen av nyliberalism och semifascism som BJP drev och som berömdes i Väst. Kongressparti segrade på vänsterretorik, men började direkt efter valet försöka blidka "marknaden". Samtidigt finns starka kommunistpartier och breda folkrörelser till vänster om Kongresspartiet, som agerar för att få till stånd en progressiv politik. Kommentarerna till valet var mycket intressanta, med det välbekanta antidemokratiska folkföraktet i ledande skikt som grundton. Jag skrev ett längre inlägg om det när det begav sig. Läs gärna.
Förresten meddelades det idag också att bomb- och batongalliansen tänker slänga bort 30-40 miljarder av våra gemensamma tillgångar redan första året vid en borgerlig valseger här hemma.
Strejken är starkast organiserad i de starka kommunistiska fästena i Indien. Fackförbunden har överlämnat en lista på 16 krav, bland annat att staten ska behålla majoritetsägande i vinstgivande statliga företag, skärpta arbetsmarknadslagar och bättre kontroll över utländska direktinvesteringar.
Det är en intressant styrkedemonstration i ett Indien där folket mycket tydligt avvisade kombinationen av nyliberalism och semifascism som BJP drev och som berömdes i Väst. Kongressparti segrade på vänsterretorik, men började direkt efter valet försöka blidka "marknaden". Samtidigt finns starka kommunistpartier och breda folkrörelser till vänster om Kongresspartiet, som agerar för att få till stånd en progressiv politik. Kommentarerna till valet var mycket intressanta, med det välbekanta antidemokratiska folkföraktet i ledande skikt som grundton. Jag skrev ett längre inlägg om det när det begav sig. Läs gärna.
Förresten meddelades det idag också att bomb- och batongalliansen tänker slänga bort 30-40 miljarder av våra gemensamma tillgångar redan första året vid en borgerlig valseger här hemma.
onsdag, september 28, 2005
Intifadan lever - leve intifadan
Imorgon torsdag högtidlighålls årsdagen av den palestinska intifadan. Här i Stockholm på Sergels torg klockan 18-20.
Den palestinska intifadan, resningen mot ockupationen, bedrivs under mycket bistra förhållanden idag. Det palestinska folkets umbäranden är oerhörda, förtrycket kvävande och knäckande, det internationella läget präglat av en återgång till rå kolonialism – det som varit och är staten Israels adelsmärke.
Jag tittar i gamla dokument och hittar ett uttalande som jag var med och skrev, behandlat och antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2002, med anledning av just årsdagen av intifadan. Det är smärtsamt att se hur texten är aktuell idag:
Leve intifadan. Isolera Apartheid-staten Israel.
Den palestinska intifadan, resningen mot ockupationen, bedrivs under mycket bistra förhållanden idag. Det palestinska folkets umbäranden är oerhörda, förtrycket kvävande och knäckande, det internationella läget präglat av en återgång till rå kolonialism – det som varit och är staten Israels adelsmärke.
Jag tittar i gamla dokument och hittar ett uttalande som jag var med och skrev, behandlat och antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2002, med anledning av just årsdagen av intifadan. Det är smärtsamt att se hur texten är aktuell idag:
Vi har kunnat följa hur den Israeliska repressionen mot den palestinska civilbefolkningen trappats upp under de här åren, hur demoleringar av palestinska hus, avspärrningspolitiken, utegångsförbuden, och brutaliteten mot upproret blivit regel snarare än undantag. Vi har också tydligt sett hur den Israeliska statens djupt rasistiska politik gentemot det palestinska folket befästs i praktiken: Genom raketbeskjutning mot civila bostäder, genom ständiga trakasserier, genom att förneka palestinier rätten att röra sig fritt, genom att förneka dem åtkomst till vård och vatten, genom att dra åt tumskruvarna för att kväva upproret.Men det palestinska upproret fortsätter, för att grunden till problemet fortsätter. Upprorets ursprung finns att söka i den militära ockupationen, och i den frustration, och rättslöshet som varit palestiniernas lott under det israeliska förtrycket. Behovet av en folklig motståndskamp är därför inte irrationell, eller missriktad, utan en de facto logisk följd av Israels ockupation.Det har stått still. Gått bakåt. Den palestinska intifadan är viktig, för den mänskliggör palestinierna när läget är becksvart. Genom dagligt civilt och väpnat motstånd hävdar det palestinska folket sitt människovärde. Men situationen är sådan att det behövs fortsatta internationella påtryckningar för att inte fler ska gå under i Israels rasistiska våldspolitik. Våra ynkliga politiska eliter kan vi inte räkna med i ett läge när Stormaktens gunstlig är förbrytare. Som folk kan vi dock känna palestiniernas smärta i våra egna bröst – begripa att det också gäller oss. För acceptera vi Apartheid-politiken, förfulas vi själva, öppnar för acceptans av stormaktsövergrepp också i vår egen vardag.
Leve intifadan. Isolera Apartheid-staten Israel.
tisdag, september 27, 2005
Moderaterna: lönesänkarpartiet
Moderaterna går idag på DN Debatt till angrepp mot sjuka och arbetslösa. Ingången i de nya förslag som presenteras är att kontrollen måste öka. Moderaterna "bevisar" sitt påstående om bristfällig kontroll med att få personer får sanktioner! Detta är ju ganska fantastiskt. Med ett sådant resonemang skulle till exempel fler rån eller mord alltid automatiskt vara ett tecken på bättre polisinsatser. Nils Gustafsson har skrivit mer utförligt om det.
Centralt i övrigt är kravet på sökaktivitet. Detta är en borgerlig och nationalekonomisk käpphäst. Ökad intensitet i sökandet ska ge bättre matchning, och denna ökade intensitet ska uppnås genom ”incitament”, alltså sämre villkor. Synsättet utgår från att det inte är människor i ett samhälle som söker jobben.
LO har i rapporten Vem ansvarar för arbetslösheten? med hjälp av arbetskraftsundersökningarna (AKU) visat en bild av arbetsmarknaden som en slags kö, vilket ger en mer realistisk bild av den faktiska sökprocessen. Varje månad under 2003 fanns i snitt 44000 jobb att söka. Man kan dela upp dem som sökte dessa jobb i tre grupper. Först dem som hade jobb men sökte andra. Dessa är de som är mest attraktiva för arbetsgivarna – det är en central sanning på arbetsmarknaden att det bästa sättet att få ett nytt jobb är att redan ha ett – och utgjorde 5,2 sökande per ledigt arbetstillfälle. I andra ledet de öppet arbetslösa som utgjorde 4,9 sökande per ledigt arbetstillfälle. I tredje ledet exv. studerande som står utanför arbetskraften men vill ha jobb om fler blir lediga. I snitt fanns alltså 13 arbetssökande per ledigt arbetstillfälle varje månad. Bakom den kön kommer de som varit sjuka mer än 90 dagar.
Antar man att en ökad sökaktivitet gör att alla arbetssökande söker 10 jobb per månad kommer varje arbetsgivare att få 130 ansökningar per jobb. Arbetsgivarna kommer att få över 5 miljoner ansökningshandlingar. (Moderaterna föreslår krav på minst 8 sökta jobb per månad, vilket ger minst 4 miljoner ansökningshandlingar med samma logik). Det är inget som varje enskild arbetsgivare med vakanser är intresserad av. Tvärtom! Som LO konstaterar vidare: ”Det elaka i denna process är att ju bättre de attraktiva arbetssökande är på att söka arbete, desto mer minskar sannolikheten för dem som har liten eller medelstor möjlighet att få arbete”. Vad det handlar om i första hand om man vill göra något åt arbetslösheten är alltså efterfrågan på arbetskraft, som ju inte är en individuell fråga.
Den verkliga effekten av ökad desperation bland arbetssökande är inte att deras eventuellt ökade sökaktivitet leder till ”bättre matchning” och att fler får jobb, utan att fler kommer att vara beredda att acceptera jobb till låga löner som idag inte finns. Det är poängen med det medvetet och aktivt nedbrytande och hopplöshetsskapande kvantitetsjobbsökeriet.
Den som varit arbetslös på riktigt, eller till och med bara levt nära arbetslösa, vet mycket väl vad som händer när man tvingas söka jobb som man säkert vet att man inte kommer att få, och vad som händer när man får nej-svar från många jobb som man tror sig ha en chans att få. Man bryts ned. Och då blir man inte mer, utan mindre anställningsbar till samma sorts jobb.
Det bör understrykas gång på gång: moderaternas politik handlar främst om att sänka lönerna för ett stort antal människor, alltså även stora segment på arbetsmarknaden, som redan har jobb.
Det kan man se även i det allra mest anmärkningsvärda av kraven i artikeln, nämligen att begreppet ”lämpligt arbete” ska omdefinieras. Redan idag ställs mycket hårda krav på de arbetslösa. Man måste acceptera anställning på långt pendlingsavstånd (upp till 2 timmar i vardera riktning!) och kan tvingas flytta. Man tvingas uppvisa läkarintyg om man inte orkar med arbetet. Det viktigaste är att man måste ta nya arbeten, även om det innebär en inkomstsänkning, ned till 90 procent av den ersättning man får från A-kassan. Moderaterna vill sänka denna gräns till 80%. Det sänker i ett svep de låga lönerna på arbetsmarknaden.
Den som idag har en lön på 15000 kronor i månaden får en ”reservationslön” på 10800 kronor i månaden före skatt. Det är alltså den lön man måste kunna acceptera om man erbjuds jobb. Med moderaternas sänkningar till 70% i ersättning samt gränssänkning till 80% för ”lämpligt arbete” hamnar denna gräns på 8400 kronor i månaden. Det är uppenbart att många människor i det tillståndet pressar fram en låglönemarknad och därmed också lägre löner för dem som redan har ett arbete.
Mycket mer än så kan sägas om förslaget konkret, men kanske ännu viktigare är att notera taktiken. De som sitter i den moderata partiledningen är inte dumma (i betydelsen korkade). Tanken är att på en och samma gång signalera enighet, ge utrymme för olika partier att utveckla sin särart och fortsätta driva på för sin egen egentliga agenda. I Bankeryd var det trivsel och komma överens – om framför allt moderat politik, förstås. Nu kan moderaterna fortsätta vrida debatten åt sitt eget håll, samtidigt som de övriga högerpartierna får möjlighet att gå ut och säga att de vill ha det lite mildare – vilket de alla har gjort idag. Så hamnar man till slut på en ”kompromiss” längre fram, som innebär att lågavlönade och arbetslösa kläms åt ännu hårdare än det som framkom i Bankeryd, men detta ändå framställs som att moderaterna ”backat”, samtidigt som utgångspunkten för debatten helt blivit att arbetslösa är lata och måste sättas dit – inte att den borgerliga politiken förstör förutsättningarna för en modern, utvecklad arbetsmarknad för full sysselsättning.
Detta är taktiken. Och det är bra tänkt. Men en problematisk detalj i sammanhanget är att de flesta förlorar stort på högerpolitiken, och att många också tenderar att se igenom politiskt lurendrejeri vid närmare granskning. Ju mer högern tvingas visa av sin egen politik, desto mer kommer den att förlora.
Centralt i övrigt är kravet på sökaktivitet. Detta är en borgerlig och nationalekonomisk käpphäst. Ökad intensitet i sökandet ska ge bättre matchning, och denna ökade intensitet ska uppnås genom ”incitament”, alltså sämre villkor. Synsättet utgår från att det inte är människor i ett samhälle som söker jobben.
LO har i rapporten Vem ansvarar för arbetslösheten? med hjälp av arbetskraftsundersökningarna (AKU) visat en bild av arbetsmarknaden som en slags kö, vilket ger en mer realistisk bild av den faktiska sökprocessen. Varje månad under 2003 fanns i snitt 44000 jobb att söka. Man kan dela upp dem som sökte dessa jobb i tre grupper. Först dem som hade jobb men sökte andra. Dessa är de som är mest attraktiva för arbetsgivarna – det är en central sanning på arbetsmarknaden att det bästa sättet att få ett nytt jobb är att redan ha ett – och utgjorde 5,2 sökande per ledigt arbetstillfälle. I andra ledet de öppet arbetslösa som utgjorde 4,9 sökande per ledigt arbetstillfälle. I tredje ledet exv. studerande som står utanför arbetskraften men vill ha jobb om fler blir lediga. I snitt fanns alltså 13 arbetssökande per ledigt arbetstillfälle varje månad. Bakom den kön kommer de som varit sjuka mer än 90 dagar.
Antar man att en ökad sökaktivitet gör att alla arbetssökande söker 10 jobb per månad kommer varje arbetsgivare att få 130 ansökningar per jobb. Arbetsgivarna kommer att få över 5 miljoner ansökningshandlingar. (Moderaterna föreslår krav på minst 8 sökta jobb per månad, vilket ger minst 4 miljoner ansökningshandlingar med samma logik). Det är inget som varje enskild arbetsgivare med vakanser är intresserad av. Tvärtom! Som LO konstaterar vidare: ”Det elaka i denna process är att ju bättre de attraktiva arbetssökande är på att söka arbete, desto mer minskar sannolikheten för dem som har liten eller medelstor möjlighet att få arbete”. Vad det handlar om i första hand om man vill göra något åt arbetslösheten är alltså efterfrågan på arbetskraft, som ju inte är en individuell fråga.
Den verkliga effekten av ökad desperation bland arbetssökande är inte att deras eventuellt ökade sökaktivitet leder till ”bättre matchning” och att fler får jobb, utan att fler kommer att vara beredda att acceptera jobb till låga löner som idag inte finns. Det är poängen med det medvetet och aktivt nedbrytande och hopplöshetsskapande kvantitetsjobbsökeriet.
Den som varit arbetslös på riktigt, eller till och med bara levt nära arbetslösa, vet mycket väl vad som händer när man tvingas söka jobb som man säkert vet att man inte kommer att få, och vad som händer när man får nej-svar från många jobb som man tror sig ha en chans att få. Man bryts ned. Och då blir man inte mer, utan mindre anställningsbar till samma sorts jobb.
Det bör understrykas gång på gång: moderaternas politik handlar främst om att sänka lönerna för ett stort antal människor, alltså även stora segment på arbetsmarknaden, som redan har jobb.
Det kan man se även i det allra mest anmärkningsvärda av kraven i artikeln, nämligen att begreppet ”lämpligt arbete” ska omdefinieras. Redan idag ställs mycket hårda krav på de arbetslösa. Man måste acceptera anställning på långt pendlingsavstånd (upp till 2 timmar i vardera riktning!) och kan tvingas flytta. Man tvingas uppvisa läkarintyg om man inte orkar med arbetet. Det viktigaste är att man måste ta nya arbeten, även om det innebär en inkomstsänkning, ned till 90 procent av den ersättning man får från A-kassan. Moderaterna vill sänka denna gräns till 80%. Det sänker i ett svep de låga lönerna på arbetsmarknaden.
Den som idag har en lön på 15000 kronor i månaden får en ”reservationslön” på 10800 kronor i månaden före skatt. Det är alltså den lön man måste kunna acceptera om man erbjuds jobb. Med moderaternas sänkningar till 70% i ersättning samt gränssänkning till 80% för ”lämpligt arbete” hamnar denna gräns på 8400 kronor i månaden. Det är uppenbart att många människor i det tillståndet pressar fram en låglönemarknad och därmed också lägre löner för dem som redan har ett arbete.
Mycket mer än så kan sägas om förslaget konkret, men kanske ännu viktigare är att notera taktiken. De som sitter i den moderata partiledningen är inte dumma (i betydelsen korkade). Tanken är att på en och samma gång signalera enighet, ge utrymme för olika partier att utveckla sin särart och fortsätta driva på för sin egen egentliga agenda. I Bankeryd var det trivsel och komma överens – om framför allt moderat politik, förstås. Nu kan moderaterna fortsätta vrida debatten åt sitt eget håll, samtidigt som de övriga högerpartierna får möjlighet att gå ut och säga att de vill ha det lite mildare – vilket de alla har gjort idag. Så hamnar man till slut på en ”kompromiss” längre fram, som innebär att lågavlönade och arbetslösa kläms åt ännu hårdare än det som framkom i Bankeryd, men detta ändå framställs som att moderaterna ”backat”, samtidigt som utgångspunkten för debatten helt blivit att arbetslösa är lata och måste sättas dit – inte att den borgerliga politiken förstör förutsättningarna för en modern, utvecklad arbetsmarknad för full sysselsättning.
Detta är taktiken. Och det är bra tänkt. Men en problematisk detalj i sammanhanget är att de flesta förlorar stort på högerpolitiken, och att många också tenderar att se igenom politiskt lurendrejeri vid närmare granskning. Ju mer högern tvingas visa av sin egen politik, desto mer kommer den att förlora.
Två guldkorn i dagens bloggskörd
Pernilla Karlsson skriver en text med rubriken ”Måste man vara man för att få vara hon?”. Den är riktigt, riktigt bra. Hon pekar på en mångbottnad problematik som ändå utgår från detta enkla: att i ett patriarkalt samhälle är allt svårare för kvinnor, kvinnor alltid satta på undantag, fel hur de än beter sig, bestraffade i varje livsval, eftersom problemformuleringarna alltid är så grundmurat könsbestämda. Hon beskriver det pedagogiskt och personligt. Läs!
Tony Johansson skriver om missuppfattningen att FN stadgeenligt skulle ha sanktionerat USA:s angreppskrig mot Afghanistan. Det fanns, som Johansson påpekar inget stöd i säkerhetsrådets resolutioner, för bombningarna av Afghanistan. Afghanistan bombades och ockuperades, för att USA:s regering ville bomba ett passande land, och förstås för att befästa USA:s geopolitiska grepp över regionen. Jag minns för övrigt Göran Perssons inledningstal på den socialdemokratiska partikongressen 2001. (Ett pressmeddelande från då det begav sig). Det var verkligen ett isande tecken på förfallet i svensk utrikespolitik, som vi sedan sett åtskilliga exempel på.
Tony Johansson skriver om missuppfattningen att FN stadgeenligt skulle ha sanktionerat USA:s angreppskrig mot Afghanistan. Det fanns, som Johansson påpekar inget stöd i säkerhetsrådets resolutioner, för bombningarna av Afghanistan. Afghanistan bombades och ockuperades, för att USA:s regering ville bomba ett passande land, och förstås för att befästa USA:s geopolitiska grepp över regionen. Jag minns för övrigt Göran Perssons inledningstal på den socialdemokratiska partikongressen 2001. (Ett pressmeddelande från då det begav sig). Det var verkligen ett isande tecken på förfallet i svensk utrikespolitik, som vi sedan sett åtskilliga exempel på.
måndag, september 26, 2005
Ovärdigt kryperi
Jag missade TV4:s dokumentär Guide till Guantanamo, där ett antal människor frivilligt låter sig utsättas för en del av de metoder som används på USA:s koncentrationsläger på Kuba. Att döma av de SMS jag fått av olika bekanta var det rejält vidrigt. Folk bryter rätt snabbt ihop. Man ska då komma ihåg att försökspersonerna kunde avbryta, medan fångarna på Guantanamo suttit och sitter i sina burar i flera år, i de flesta fall utan att några anklagelser över huvudtaget preciserats mot dem. Jag påminner om att Dick Cheney i juni i år menade att man inte ska klaga så mycket, då fångarna lever i ett ”behagligt tropiskt klimat”.
Däremot såg jag Kalla faktas reportage om hur svenska UD gett underhandslöften till USA om att Mehdi Ghezali, en svensk medborgare som i två och ett halvt år satt fängslad i en bur på ett tortyrläger, utan att ens få några anklagelser preciserade mot sig, skulle övervakas av svenska myndigheter och informationen överföras till USA. Svensk polis spionerar på en av sina medborgare utan att han är dömd eller misstänkt för något särskilt brott, på uppdrag av främmande säkerhetstjänst.
Sverige agerar därmed perifer lydstat åt det globaliserade amerikanska våldsmaskineriet. Vår socialdemokratiska regering blir en av de kuggar som möjliggör världsomspännande tortyr och terror. Priset betalas inte bara av Mehdi Ghezali, utan av alla i det här samhället. Medborgarna i Sverige måste få en möjlighet att diskutera detta, besluta om färdriktning och utkräva ansvar. Detta ovärdiga kryperi för supermakten, denna ryggradslöshet hos en regering som villigt inordnar sig i en global elithierarki där inträdesbiljetten är att slicka uppåt och sparka nedåt, kan göras till valfråga om det finns politiska krafter och rörelser som törs och orkar. TV4:s dokumentär är en välkommen tankeställare. Men med den erbarmliga politiska journalistisk vi har idag kan vi inte räkna med att de demokratiska värdena får några försvarare där. Till det behövs som alltid organiserade människor som tar sig ton.
Däremot såg jag Kalla faktas reportage om hur svenska UD gett underhandslöften till USA om att Mehdi Ghezali, en svensk medborgare som i två och ett halvt år satt fängslad i en bur på ett tortyrläger, utan att ens få några anklagelser preciserade mot sig, skulle övervakas av svenska myndigheter och informationen överföras till USA. Svensk polis spionerar på en av sina medborgare utan att han är dömd eller misstänkt för något särskilt brott, på uppdrag av främmande säkerhetstjänst.
Sverige agerar därmed perifer lydstat åt det globaliserade amerikanska våldsmaskineriet. Vår socialdemokratiska regering blir en av de kuggar som möjliggör världsomspännande tortyr och terror. Priset betalas inte bara av Mehdi Ghezali, utan av alla i det här samhället. Medborgarna i Sverige måste få en möjlighet att diskutera detta, besluta om färdriktning och utkräva ansvar. Detta ovärdiga kryperi för supermakten, denna ryggradslöshet hos en regering som villigt inordnar sig i en global elithierarki där inträdesbiljetten är att slicka uppåt och sparka nedåt, kan göras till valfråga om det finns politiska krafter och rörelser som törs och orkar. TV4:s dokumentär är en välkommen tankeställare. Men med den erbarmliga politiska journalistisk vi har idag kan vi inte räkna med att de demokratiska värdena får några försvarare där. Till det behövs som alltid organiserade människor som tar sig ton.
söndag, september 25, 2005
Satans mördare
TT-Reuters:
Det kallas nyspråkligt för att ”ta itu med”. Det är vidrigt.
Och denna vidriga ockupation måste bekämpas – av palestinskt motstånd, understött av internationell solidaritet. Det är en insikt som bränner inuti.
Israels premiärminister Ariel Sharon meddelade på söndagen att landets militära styrkor fått fria händer att ta itu med militanta palestinier.Krigsförbrytaren Sharon ger en öppen order till sin militär att mörda vilka palestinier den vill, när den vill. Det vill säga fortsätta göra som nu, men mer ohämmat. För att stärka sina aktier inför en votering i Likud. För att understryka att utrymningen av Gaza inte innebär en försvagning av ockupationen utan tvärtom. I det ”självstyrande” Gaza slaktar israeliska bombplan försvarslösa skolbarn. Greppet om Västbanken hårdnar.
Det kallas nyspråkligt för att ”ta itu med”. Det är vidrigt.
Och denna vidriga ockupation måste bekämpas – av palestinskt motstånd, understött av internationell solidaritet. Det är en insikt som bränner inuti.
Kommundagar och ekonomisk policy
Har varit på vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar för första gången. Mycket god stämning, samling kring viktiga politiska ställningstaganden om satsningar på riktiga arbeten i offentlig sektor, och diskussioner kring hur man kan skapa vänsterpolitik i det rådande politiska läget. Ibland är det lättare än annars att tycka om vänsterpartiet.
På konferensen presenterades också ett policydokument för ekonomisk politik på medellång sikt, som en arbetsgrupp inom partistyrelsen arbetat med. Jag har haft förmånen att vara knuten till gruppen och varit ute i landet en del och diskuterat innehållet – ett arbete som kommer att fortsätta. Det har varit skoj. Man börjar diskutera viktiga frågor utifrån ett vänsterperspektiv med sikte på framtiden.
En röd tråd i dokumentet är att kliva bakom grundantagandena i den ekonomisk-politiska debatt som den ortodoxa nationalekonomin håller ett strypgrepp om.
Huvuddiskussionen om välfärdens framtida finansiering och behovet av höjda skatter i ett anständigt samhälle som vill modernisera sin ekonomiska struktur, har jag berört flera gånger tidigare här och kommer nog att återkomma till. I snabbrepris kan vi konstatera att tjänstesektorn växer i alla avancerande ekonomier. Ska man ha tjänster effektivt producerade, fortsatt utvecklade och samtidigt inte avstängda för en växande del av befolkningen, måste resurser överföras från privat till offentlig sektor. Och som det står i dokumentet:
Som väntat har rapporteringen varit helt fantastisk. Ledarskribenten på Nerikes Allehanda tror att kapitalismen är en konspiration. Och läs gärna TT:s artikel. Nästan parodiskt vinklad. SVT Text lyckades dock förfina det hela genom att för svenska folket sammanfatta det 59-sidiga dokumentet med (enbart) den glasklara meningen ”dokumentet präglas av traditionalism”.
En rimligare sammanfattning ges av rubriken på avslutningskapitlet: ”En förnuftig ekonomisk politik för utveckling och frigörelse”. Vänstern behöver en offensiv diskussion om den ekonomiska politiken. Det här är förhoppningsvis ett första steg.
På konferensen presenterades också ett policydokument för ekonomisk politik på medellång sikt, som en arbetsgrupp inom partistyrelsen arbetat med. Jag har haft förmånen att vara knuten till gruppen och varit ute i landet en del och diskuterat innehållet – ett arbete som kommer att fortsätta. Det har varit skoj. Man börjar diskutera viktiga frågor utifrån ett vänsterperspektiv med sikte på framtiden.
En röd tråd i dokumentet är att kliva bakom grundantagandena i den ekonomisk-politiska debatt som den ortodoxa nationalekonomin håller ett strypgrepp om.
Huvuddiskussionen om välfärdens framtida finansiering och behovet av höjda skatter i ett anständigt samhälle som vill modernisera sin ekonomiska struktur, har jag berört flera gånger tidigare här och kommer nog att återkomma till. I snabbrepris kan vi konstatera att tjänstesektorn växer i alla avancerande ekonomier. Ska man ha tjänster effektivt producerade, fortsatt utvecklade och samtidigt inte avstängda för en växande del av befolkningen, måste resurser överföras från privat till offentlig sektor. Och som det står i dokumentet:
Alla utvecklade industriländer har under efterkrigstiden kraftigt höjt skatterna. Det hänger ihop med att en komplex ekonomi blir mer samhällelig till sin karaktär och att de arbetande krävt mer av de resurser de tillsammans skapar.Nåväl. Texten innehåller gott om underbyggande resonemang. Det kan läsas i sin helhet här. Gör gärna det!
Som väntat har rapporteringen varit helt fantastisk. Ledarskribenten på Nerikes Allehanda tror att kapitalismen är en konspiration. Och läs gärna TT:s artikel. Nästan parodiskt vinklad. SVT Text lyckades dock förfina det hela genom att för svenska folket sammanfatta det 59-sidiga dokumentet med (enbart) den glasklara meningen ”dokumentet präglas av traditionalism”.
En rimligare sammanfattning ges av rubriken på avslutningskapitlet: ”En förnuftig ekonomisk politik för utveckling och frigörelse”. Vänstern behöver en offensiv diskussion om den ekonomiska politiken. Det här är förhoppningsvis ett första steg.
Foxifieringen av svensk media fortsätter
Den blåbruna neocon-trenden i vårt politiska och mediala etablissemang firar nya segrar. Riktningen är inte överraskande, men hur redo man än är blir det ändå chockerande att notera hastigheten.
Nu är det muslim-hets för hela slanten. Rapport visade idag ett inslag med hopklippta kommentarer om Islam i Sverige. Var för sig kan de frågeställningar sin berördes vara intressanta. Visst kan man diskutera om det ska vara Sveriges muslimska råd som ofta ska representera den i alla avseenden mångfacetterade muslimska befolkningen i Sverige. Visst kan man ha en seriös diskussion om vilka politiska diskussioner som finns i olika miljöer både i huvudsakligen muslimska länder och i Västvärlden – till exempel hur det kommer sig att (på många sätt) socialt reaktionära religiösa rörelser får samma sorts uppsving idag som under 20- och 30-talens antikoloniala kamp. Visst finns det stora problem friskolor, även när de är religiösa, och även när de är muslimska. Och anledning att fundera över vad som driver människor till att vilja ha sådana skolor.
Men ingen sådan diskussion möjliggörs av inslag av den typ som Rapport sände. Precis tvärtom. För i inslaget är den hotfulla undertonen, det rasistiska främliggörandet, den osakliga gödningen av sammanhangsbefriade halvlögner själva huvudsaken, det inneboende syftet.
Folkpartiet och resten av bombhögern har gått i bräschen för det som nu kommer – en politisk och medial dagordning som hastigt blir hotfull mot varenda svartskalle i det här landet. Låt oss minnas detta när vi – knappast utan strid – en gång är igenom skiten.
Rapport utlovar en fortsättning på hetsserien som ”granskar” Islam i Sverige. En gång kommer den här serien förhoppningsvis att kunna visas som ett exempel på hur sjukt det kunde vara år 2005. Den som inte sitter på Guantanamo-basen får se.
Nu är det muslim-hets för hela slanten. Rapport visade idag ett inslag med hopklippta kommentarer om Islam i Sverige. Var för sig kan de frågeställningar sin berördes vara intressanta. Visst kan man diskutera om det ska vara Sveriges muslimska råd som ofta ska representera den i alla avseenden mångfacetterade muslimska befolkningen i Sverige. Visst kan man ha en seriös diskussion om vilka politiska diskussioner som finns i olika miljöer både i huvudsakligen muslimska länder och i Västvärlden – till exempel hur det kommer sig att (på många sätt) socialt reaktionära religiösa rörelser får samma sorts uppsving idag som under 20- och 30-talens antikoloniala kamp. Visst finns det stora problem friskolor, även när de är religiösa, och även när de är muslimska. Och anledning att fundera över vad som driver människor till att vilja ha sådana skolor.
Men ingen sådan diskussion möjliggörs av inslag av den typ som Rapport sände. Precis tvärtom. För i inslaget är den hotfulla undertonen, det rasistiska främliggörandet, den osakliga gödningen av sammanhangsbefriade halvlögner själva huvudsaken, det inneboende syftet.
Folkpartiet och resten av bombhögern har gått i bräschen för det som nu kommer – en politisk och medial dagordning som hastigt blir hotfull mot varenda svartskalle i det här landet. Låt oss minnas detta när vi – knappast utan strid – en gång är igenom skiten.
Rapport utlovar en fortsättning på hetsserien som ”granskar” Islam i Sverige. En gång kommer den här serien förhoppningsvis att kunna visas som ett exempel på hur sjukt det kunde vara år 2005. Den som inte sitter på Guantanamo-basen får se.
fredag, september 23, 2005
Överraskande saker man får reda på om sig själv i bloggsfären
Är det möjligen en begynnande trend att folk tror jag är socialdemokrat? Och hur ska jag tolka det i så fall?
Läs hela...
Ali is not a typical Swedish name, but politically he represents the typical views of the Swedish establishment. Ali is a long-time social democrat, like a large percentage of the population.
[...]
The support for a regulated labor market is strong. The system’s defenders are unions, big corporations and social democratic politicians like Ali Esbati.
Läs hela...
Maskeringsförbud
Diskuterade regeringens nya förslag till maskeringsförbud i Aktuellt (torsdagens 21-sändning, 13 min in).
Förslaget är feltänkt från början till slut. Idén kläcktes i hetsstämningen efter kravallerna i Göteborg. Det var fel då och det är fel nu. Lagrådet, Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och Internationella juristkommissionen sågade förslaget sist. Nu har det gjorts marginella förändringar som inte påverkar i sak. Förslaget är illa i sig, men det måste framför allt placeras i ett sammanhang: att demokratiska rättigheter systematiskt kringskärs när lämpliga ”windows of opportunity” uppstår. Enskilda händelser används för generella, bestående inskränkningar. Det är en obehaglig utveckling, som går vansinnigt fort.
Maskeringar som Thomas Bodström verkligen borde bry sig om att förbjuda, är de som CIA-agenter bar när de med regeringens goda minne opererade på svensk mark och förde bort två egyptier till tortyr.
PS. Namnet i taxin på väg hem: Ali Espatini.
Förslaget är feltänkt från början till slut. Idén kläcktes i hetsstämningen efter kravallerna i Göteborg. Det var fel då och det är fel nu. Lagrådet, Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och Internationella juristkommissionen sågade förslaget sist. Nu har det gjorts marginella förändringar som inte påverkar i sak. Förslaget är illa i sig, men det måste framför allt placeras i ett sammanhang: att demokratiska rättigheter systematiskt kringskärs när lämpliga ”windows of opportunity” uppstår. Enskilda händelser används för generella, bestående inskränkningar. Det är en obehaglig utveckling, som går vansinnigt fort.
Maskeringar som Thomas Bodström verkligen borde bry sig om att förbjuda, är de som CIA-agenter bar när de med regeringens goda minne opererade på svensk mark och förde bort två egyptier till tortyr.
PS. Namnet i taxin på väg hem: Ali Espatini.
torsdag, september 22, 2005
Flyktingarna och budgetsamtalen
När dammet lagt sig klarnar turerna kring flyktingfrågan i budgetsamtalen lite. Det viktiga är att en bred folkrörelse faktiskt lyckats ändra svensk flyktingpolitik i positiv riktning. Det var länge sedan något sådant hände.
Sen kan man konstatera att själva förhandlingarna inte riktigt gått till som det framstått i media (inte minst hos Henrik Brors).
Och idag skriver Ulla Hoffmann (v) och Gustav Fridolin (mp) I GP:
Sen kan man konstatera att själva förhandlingarna inte riktigt gått till som det framstått i media (inte minst hos Henrik Brors).
Och idag skriver Ulla Hoffmann (v) och Gustav Fridolin (mp) I GP:
Vi vill, mot bakgrund av hur det emellanåt sett ut i media, betona att våra partier drivit detta arbete gemensamt, lika hårt och in i det sista tillsammans försökt och lyckats få igenom förbättringar. Ingen av oss bär större skuld för att vi inte nått ända fram, och ingen större ära av det vi trots allt uppnått.Äran tillfaller framför allt tusentals människor som tagit ställning och gjort sina röster hörda.
Mohamed Omar; Tregångare
Recenserar Mohamed Omars debut Tregångare i Flamman idag.
Han skriver om Kompisen, Ayatollan, Lärjungarna, med ett språk som både bär spår av Mellanösterns vardagsreligiösa anekdoter och av den moderna förortslitteraturens engagerade humor, använd som vapen i sökandet efter värdighet och upprättelse. Så blir också många av raderna lågmälda kommentarer till utanförskap och exotiserande. Helgonet är okänt av arbetsförmedlingen och soc, men väntar ”på den sista tredjedelen / före soluppgången / då Allah stiger ner på jorden / för att betala sina anställda”.
onsdag, september 21, 2005
Blatte som blatte
Snubblade över följande något överraskande uppgift på nätet:
Sådana sammanblandningar är annars inte direkt ovanliga. I somras var jag till exempel nära att bli nedslagen av en aggressiv ung man på krogen, som mycket bestämt ville övertyga både mig och sina vänner om att jag var ordförande i SSU, och som tog mitt nekande som en skymf.
Jag ångrar idag att jag inte systematiskt sparat alla olika varianter på mitt eget namn som förekommit i tidningsartiklar och liknande. Men några jag minns är Esboti, Ebat och Estabati. Till och med förnamnet har varit föremål för variation. Eli och Alis är exempel. Särskilt minnesvärd är sammansättningen Ali S Bati. Och en ledarskribent vid Gotlands Allehanda ska ha en eloge för att ha lyckats prestera tre olika stavningar av mitt efternamn i samma artikel.
Allt detta kan tyckas banalt, och är det i varje enskilt fall. Men de blottar samtidigt strukturella problem. Problem som är långt ifrån obetydliga.
För många år sedan bodde en släkting hemma hos oss under en period och sökte, som andra invandrare, kopiösa mängder jobb. Tack-men-nej-tack-breven droppade in då och då. En eftermiddag ringde telefonen och det var en okänd utlandsfödd man som sökte släktingen. Det visade sig att mannen fått numret från en jobbansökan.
- Skolminister Ali Esbati påstår på sin blogg att han visst begriper! På hans blogg kan du även kommentera beslutet. (här)Visserligen är medlemskap i vänsterpartiet en beprövad meriteringsstrategi om man vill bli minister, men det förutsätter som bekant att man först hoppar av med buller och bång. Så nej, jag har inte fått nytt jobb.
Sådana sammanblandningar är annars inte direkt ovanliga. I somras var jag till exempel nära att bli nedslagen av en aggressiv ung man på krogen, som mycket bestämt ville övertyga både mig och sina vänner om att jag var ordförande i SSU, och som tog mitt nekande som en skymf.
Jag ångrar idag att jag inte systematiskt sparat alla olika varianter på mitt eget namn som förekommit i tidningsartiklar och liknande. Men några jag minns är Esboti, Ebat och Estabati. Till och med förnamnet har varit föremål för variation. Eli och Alis är exempel. Särskilt minnesvärd är sammansättningen Ali S Bati. Och en ledarskribent vid Gotlands Allehanda ska ha en eloge för att ha lyckats prestera tre olika stavningar av mitt efternamn i samma artikel.
Allt detta kan tyckas banalt, och är det i varje enskilt fall. Men de blottar samtidigt strukturella problem. Problem som är långt ifrån obetydliga.
För många år sedan bodde en släkting hemma hos oss under en period och sökte, som andra invandrare, kopiösa mängder jobb. Tack-men-nej-tack-breven droppade in då och då. En eftermiddag ringde telefonen och det var en okänd utlandsfödd man som sökte släktingen. Det visade sig att mannen fått numret från en jobbansökan.
- Jag har sökt samma jobb själv. De har skickat flera olika invandrares ansökningar i samma kuvert till mig. Jag ringer runt och bara berättar.En vanlig dag på den svenska arbetsmarknaden.
tisdag, september 20, 2005
Budgetdebatt
Lyssnade på budgetdebatten idag. Rätt underhållande faktiskt.
Först ut efter Nuder var Mikael Odenberg, moderaternas ekonomiske talesman. Jag tycker verkligen om Mikael Odenberg. Han är sådär herrklubbsvitsig, och mycket, mycket få reellt existerande människor (utanför den här skaran) torde riskera att ta hans tillfälligtvis uppflammande omtanke om andra än villaägare på allvar.
Odenberg ägnade typ halva sitt anförande till att diskutera, inte budgeten, utan det han läst i medierna om förhandlingarna. Den andra halvan av anförandet gick dels ut på att raljera över olika handlingsplaner – bland annat för att minska löneskillnader mellan män och kvinnor, denna futtiga frågeställning ute i stugorna – dels på att prata om att förslagen var ”slösaktiga” och ”valfläsk”. Det är ”intressant” att se höjda barnbidrag som bortslösade pengar, medan skattesänkningar för de rika och nedskärningar i försäkringsutbetalningen till sjuka är ansvarsfull politik. Och så var det en massa prat om upplånade pengar. Blajblaj, dels för att statens finanser är exceptionellt starka, vilket ju högerkvartetten känner till (och alla internationella organ uppmärksammat som positivt – egentligen är det ett dåligt tecken som antyder att man borde använda utrymmet till en mer expansiv politik), dels för att borgarna själva inte haft synpunkter på nivåerna för budgetupplåning och generellt inte utgått från att minska den i sina ekonomiska motioner.
Det var samtidigt ett logiskt och väl genomfört huvudanförande. Borgerligheten har uppenbarligen ingen möjlighet för tillfället att vinna något val på sin ärligt presenterade politik. Då får man göra så där och moderata företrädare har varit beundransvärt konsekventa i att följa strategin. De övriga hängde på och var tristare ekon av Odenberg.
Strategin övergavs för en stund när Mats Odell (kd) gick bananer kring förmögenhetsskatten och lät riktigt och innerligt förbannad på att miljonärer och godsägare inte ska få mer pengar över. Riktigt härligt unken högerretorik om att man bestraffar flit och människor minsann inte kan få bli rika i det här landet. Mer sånt!
Tyvärr har snabbprotokollet från debatten inte kommit upp på riksdagens hemsida, men Lars Bäckström (v) var hejdlöst rolig och skarp när han bemötte borgarnas meningslösa tjat om vem som är mest överens och vem som tycker om vem. Beskrivningen av hur lätt det är att ha trevligt tillsammans om man spelar sällskapsspel är väl värd att ta med sig. Det ska också bli kul att se om riksdagens stenografer har med Bäckströms frammumlade ”kul, kul, kul” i protokollet.
Innehållet i budgeten har jag skrivit om tidigare. Det är tydligt att det här är en rätt okej budget när löntagarnas representanter i fackföreningsrörelsen, LO och TCO, och i huvudsak också Saco, är mycket positiva, medan överklassens representanter i arbetsgivarorganisationerna surar. Då har man lyckats med någonting i alla fall.
TT hittade några timmar efter debatten en person på konjunkturinstitutet som inte gillar jobbpaketet i budgeten. Det är ungefär lika överraskande som att Nuder uppskattade budgeten. Är man traditionell nationalekonom så tycker man illa om förslag som är bra för vanliga människor och bra om skattesänkningar. Och så kan det ju få vara. Det intressanta är hur detta därefter inledde alla sammanfattningar från TT, som en slags objektiv sammanfattning. Ännu bättre är rubriksättningen. 15:17 hette det ”KI underkänner regeringens jobbsatsning”. 18:37 uppgraderades rubriken till ”Regeringens jobbpaket underkänt”! Ungefär som ett sporttelegram. För bara några år sedan hade man tyckt att en sådan rubrik var bisarr. Nu är det liksom väntat att det ska vara så här.
För övrigt så utropade KG Bergström i morse miljöpartiet till budgetsamtalens förlorare. Vänsterpartiet var tydligen vinnare. Henrik Brors hävdar dock i DN att miljöpartiet är budgetsamarbetets stora vinnare. Vänsterpartiet har förlorat. Jag missade att kolla om det stod något i astrologispalten i tidningen idag.
Först ut efter Nuder var Mikael Odenberg, moderaternas ekonomiske talesman. Jag tycker verkligen om Mikael Odenberg. Han är sådär herrklubbsvitsig, och mycket, mycket få reellt existerande människor (utanför den här skaran) torde riskera att ta hans tillfälligtvis uppflammande omtanke om andra än villaägare på allvar. Odenberg ägnade typ halva sitt anförande till att diskutera, inte budgeten, utan det han läst i medierna om förhandlingarna. Den andra halvan av anförandet gick dels ut på att raljera över olika handlingsplaner – bland annat för att minska löneskillnader mellan män och kvinnor, denna futtiga frågeställning ute i stugorna – dels på att prata om att förslagen var ”slösaktiga” och ”valfläsk”. Det är ”intressant” att se höjda barnbidrag som bortslösade pengar, medan skattesänkningar för de rika och nedskärningar i försäkringsutbetalningen till sjuka är ansvarsfull politik. Och så var det en massa prat om upplånade pengar. Blajblaj, dels för att statens finanser är exceptionellt starka, vilket ju högerkvartetten känner till (och alla internationella organ uppmärksammat som positivt – egentligen är det ett dåligt tecken som antyder att man borde använda utrymmet till en mer expansiv politik), dels för att borgarna själva inte haft synpunkter på nivåerna för budgetupplåning och generellt inte utgått från att minska den i sina ekonomiska motioner.
Det var samtidigt ett logiskt och väl genomfört huvudanförande. Borgerligheten har uppenbarligen ingen möjlighet för tillfället att vinna något val på sin ärligt presenterade politik. Då får man göra så där och moderata företrädare har varit beundransvärt konsekventa i att följa strategin. De övriga hängde på och var tristare ekon av Odenberg.
Strategin övergavs för en stund när Mats Odell (kd) gick bananer kring förmögenhetsskatten och lät riktigt och innerligt förbannad på att miljonärer och godsägare inte ska få mer pengar över. Riktigt härligt unken högerretorik om att man bestraffar flit och människor minsann inte kan få bli rika i det här landet. Mer sånt!
Tyvärr har snabbprotokollet från debatten inte kommit upp på riksdagens hemsida, men Lars Bäckström (v) var hejdlöst rolig och skarp när han bemötte borgarnas meningslösa tjat om vem som är mest överens och vem som tycker om vem. Beskrivningen av hur lätt det är att ha trevligt tillsammans om man spelar sällskapsspel är väl värd att ta med sig. Det ska också bli kul att se om riksdagens stenografer har med Bäckströms frammumlade ”kul, kul, kul” i protokollet.
Innehållet i budgeten har jag skrivit om tidigare. Det är tydligt att det här är en rätt okej budget när löntagarnas representanter i fackföreningsrörelsen, LO och TCO, och i huvudsak också Saco, är mycket positiva, medan överklassens representanter i arbetsgivarorganisationerna surar. Då har man lyckats med någonting i alla fall.
TT hittade några timmar efter debatten en person på konjunkturinstitutet som inte gillar jobbpaketet i budgeten. Det är ungefär lika överraskande som att Nuder uppskattade budgeten. Är man traditionell nationalekonom så tycker man illa om förslag som är bra för vanliga människor och bra om skattesänkningar. Och så kan det ju få vara. Det intressanta är hur detta därefter inledde alla sammanfattningar från TT, som en slags objektiv sammanfattning. Ännu bättre är rubriksättningen. 15:17 hette det ”KI underkänner regeringens jobbsatsning”. 18:37 uppgraderades rubriken till ”Regeringens jobbpaket underkänt”! Ungefär som ett sporttelegram. För bara några år sedan hade man tyckt att en sådan rubrik var bisarr. Nu är det liksom väntat att det ska vara så här.
För övrigt så utropade KG Bergström i morse miljöpartiet till budgetsamtalens förlorare. Vänsterpartiet var tydligen vinnare. Henrik Brors hävdar dock i DN att miljöpartiet är budgetsamarbetets stora vinnare. Vänsterpartiet har förlorat. Jag missade att kolla om det stod något i astrologispalten i tidningen idag.
måndag, september 19, 2005
Djupare ned i det bruna träsket
Häromdagen skrev yabosid så här:
På DN Debatt gör folkpartiets Mauricio Rojas från en etablissemangsposition samma sak som de fascistiska fårskallarna i Nationaldemokraterna gjorde igår i Södertälje – försöker vinna politiska poänger genom ett rasistiskt utnyttjande av händelserna i Ronna förra veckan. Det hade varit radikalistiskt och oöverlagt – fel helt enkelt – att säga detta för fem år sen, men idag är det en sanning: ur antirasistiskt perspektiv är folkpartiet ett farligare parti än Nationaldemokraterna.
Redan i förra valrörelsen intog Folkpartiet rollen som det etablerade svenska parti som gjort mest för att introducera rasistiska och främlingsfientliga krafters frågor i debatten. Sedan har det gått från klarhet till klarhet. Få tillfällen har försatts. Arbetslöshet föranleder utpekande av invandrare som bärare av ”bidragsmentalitet” och krav på mer kontroll och lägre löner. Terrordåd var som helst i världen passar bra för att hetsa mot muslimer i Sverige och vilja bussa Säpo på skolungdomar. Krav på utvisning av fler för bland annat ”hedersrelaterade brott” har rests, fastän det visar sig att ingen i praktiken skulle komma i fråga – syftet har bara varit själva hetsen. Nu tas ännu ett steg när Maurico Rojas gör alla invandrare som grupp ansvariga för brott som andra begår.
Om händelserna i Ronna finns mycket att säga. Det är en komplex situation där olika strukturer samverkar. Vill man förstå måste man titta på vad diskriminering föder för reaktioner och självbilder, och på den ingrodda rasismen i poliskåren. Man kan diskutera vad som händer när grupper av unga män odlar en reaktionär kvinnosyn som stolthetsmarkör och hur man kan komma till bukt med det. Man kan fundera över varför samma poliskår som är notoriskt dålig på att beivra kränkningar mot kvinnor sätter in en kravallstyrka i det här fallet. Men det krävs gott uppsåt för att sådana diskussioner ska bli meningsfulla. Det har inte Rojas och folkpartiet. I Rojas artikel är all bakgrund borta. Istället är det en tvättad och försåtlig version av samma världsbild som frodas i fascistiska och rasistiska kretsar som saluförs. Rojas bygger hetspolitik på luft, men luft som underblåser redan existerande rasism och fördomar i Sverige.
Det blir därför både ganska omöjligt och orimligt att försöka bemöta artikeln ”i sak”. Det centrala är att förstå och diskutera artikeln som fenomen.
Efter valet i Norge skrev Svenska dagbladet på ledarplats:
Folkpartiet går bakåt i opinionsundersökningarna. En nergång på hela 2.7% sen augusti är statistiskt säkerställd.Och jag tänkte att det där är sant och viktigt, det är bra att vara beredd på det i valrörelsen. Men folkpartiets vandring ut i det bruna träsket går fort, fort. Det kom ett riktigt obehagligt utspel redan idag.
Skall vi ta fram champagnen och fira? Nej, för det finns inget farligare än ett extremistparti i underläge. Det är precis den här typen av situationer som för sådana partier brukar motivera ännu tokigare utspel.
På DN Debatt gör folkpartiets Mauricio Rojas från en etablissemangsposition samma sak som de fascistiska fårskallarna i Nationaldemokraterna gjorde igår i Södertälje – försöker vinna politiska poänger genom ett rasistiskt utnyttjande av händelserna i Ronna förra veckan. Det hade varit radikalistiskt och oöverlagt – fel helt enkelt – att säga detta för fem år sen, men idag är det en sanning: ur antirasistiskt perspektiv är folkpartiet ett farligare parti än Nationaldemokraterna.
Redan i förra valrörelsen intog Folkpartiet rollen som det etablerade svenska parti som gjort mest för att introducera rasistiska och främlingsfientliga krafters frågor i debatten. Sedan har det gått från klarhet till klarhet. Få tillfällen har försatts. Arbetslöshet föranleder utpekande av invandrare som bärare av ”bidragsmentalitet” och krav på mer kontroll och lägre löner. Terrordåd var som helst i världen passar bra för att hetsa mot muslimer i Sverige och vilja bussa Säpo på skolungdomar. Krav på utvisning av fler för bland annat ”hedersrelaterade brott” har rests, fastän det visar sig att ingen i praktiken skulle komma i fråga – syftet har bara varit själva hetsen. Nu tas ännu ett steg när Maurico Rojas gör alla invandrare som grupp ansvariga för brott som andra begår.
Om händelserna i Ronna finns mycket att säga. Det är en komplex situation där olika strukturer samverkar. Vill man förstå måste man titta på vad diskriminering föder för reaktioner och självbilder, och på den ingrodda rasismen i poliskåren. Man kan diskutera vad som händer när grupper av unga män odlar en reaktionär kvinnosyn som stolthetsmarkör och hur man kan komma till bukt med det. Man kan fundera över varför samma poliskår som är notoriskt dålig på att beivra kränkningar mot kvinnor sätter in en kravallstyrka i det här fallet. Men det krävs gott uppsåt för att sådana diskussioner ska bli meningsfulla. Det har inte Rojas och folkpartiet. I Rojas artikel är all bakgrund borta. Istället är det en tvättad och försåtlig version av samma världsbild som frodas i fascistiska och rasistiska kretsar som saluförs. Rojas bygger hetspolitik på luft, men luft som underblåser redan existerande rasism och fördomar i Sverige.
Det blir därför både ganska omöjligt och orimligt att försöka bemöta artikeln ”i sak”. Det centrala är att förstå och diskutera artikeln som fenomen.
Efter valet i Norge skrev Svenska dagbladet på ledarplats:
”Det är ett elände för ansvarsbärande borgerliga att få ett missnöjesparti till höger. Ivern att inteckna mitten får inte bli så stark att man lämnar kärnväljare till höger i sticket”.Främlingsfientliga Fremskrittspartiet är det parti som avses. Folkpartiet följer rådet, och mer därtill. Det farliga är inte att man intecknar främlingsfientliga åsikter – det är att man stampar fram dem. Inte så att folkpartiet har rasismen som drivkraft, men det är inte det avgörande. Det avgörande är att rasismen både blir instrumentell och reproduceras. Och Mauricio Rojas vet att spela sin roll. Det Carlos Rojas Beskow skrev i Metro för några månader sedan passar kanske ännu bättre idag:
"Hade vi haft en svartskallarnas Malcolm X i Sverige hade den personen räknat Mauricio Rojas och hans likar som ”house negroes”. [...] Mauricio Rojas och hans kompani är house negroes i 2000-talets Svartskalle-Sverige. Husblattar. Och det känns som att det sakta men säkert bubblar fram fler och fler tankevridna offentliga blattar som skulle ge sitt liv för att älskas av alla vita medelålders medelklassare i Sverige. Men eftersom det räcker att tugga på sina egna rötter nöjer de sig med det så länge".Detta kommer nog ingen att citera i den aktuella riksdagsdebatt som folkpartiet haft den goda smaken att begära för att fullborda sin hets. Men ett anständighetskrav är att de progressiva partierna markerar mot detta lågvattenmärke och drar tydliga gränser mot den rasistiska retorik folkpartiet gjort till sitt eget.
Men kamma er!
Bosse Ringholm har tydligen blivit lite förbannad efter en intervju och luftat sin upprördhet med nån kollega utan att lägga på telefonen. Inte smart gjort och allmänt kverulerande över att polisen inte gör nåt är sällan förknippat med en charmig världsbild i övrigt. Men allvarligt talat, dels går det mesta av samtalet ut på att Ringholm mycket riktigt påpekar att den polis som nämnt en siffra på antalet illegala spelautomater inte kan ha haft någon täckning för sin uppgift, dels är det lite kul ändå att Bosse Ringholm visar sig ha flera olika tonlägen samt känslor. Nu har han dessutom bett om ursäkt. Saken borde vara ur världen. Men icke. Riktigt farsartad är borgarnas reaktion med avgångskrav och gud vet vad - särskilt när Ringholm uttalar sig i en riktning som högerpolitiker länge gjort. Vi får ännu ett exempel på hur Allians för Sverige tänkt bedriva valrörelse. Blä.
Mer Tyskland
Hos Pelaseyd kan man läsa en bra text om valet i Tyskland och om foxifieringen av Agenda. Gör det!
I de officiella och mediala kommentarerna lyser den faktiska valtrenden nästan helt med sin frånvaro: väljarna har gått åt vänster. Vänsterpartiet är valets stora segrare, SPD:s återhämtning beror på vänsterretoriken i valspurten. Högeralliansen har 286 mandat, medan socialdemokrater, gröna och vänstern har 327 mandat. De tyska väljarna har sagt nej till rå nyliberalism.
Tyskland är också ett delat land där valresultatet ger viktiga signaler till vänstern i resten av Europa. Människorna i de östra delarna har röstat för sin värdighet och för en ekonomisk utveckling – som inte kan byggas på ökad utsvettning av de redan sämre ställda. Och man kan notera att i de delar där vänsterpartiet står stark, så har också socialdemokraterna gjort bra val. I de tre valkretsar i östra Berlin där vänsterpartiet är allra största parti är socialdemokraterna näst störst. I Gregor Gysis valkrets har dessa partier och de gröna tillsammans 77,7% av rösterna. I östra Tyskland får SPD, vänstern och de gröna tillsammans 61% av rösterna. Det finns som sagt många lärdomar att dra av det tyska valet.
Annars fortsätter de sura uppstötningarna att välla fram i kommentarer till valet. Det reaktionära lägret förenas i analysen: man borde köra se till att det förs samma politik oavsett valresultat.
Roland PM vill att Göran Persson ska lära sig av Schröder och Merkel
Den förra FPU-ordförande Johan Schück vidareförmedlar i DN som vanligt ett budskap från ”marknaden” (alltså ett litet gäng män med samma politiska åsikter, men mer pengar att leka med). Marknaden hälsar att den är missnöjd med att det inte blir nedskärningar med fast hand.
Vad säger man? Det är demokratin, dumbom!
I de officiella och mediala kommentarerna lyser den faktiska valtrenden nästan helt med sin frånvaro: väljarna har gått åt vänster. Vänsterpartiet är valets stora segrare, SPD:s återhämtning beror på vänsterretoriken i valspurten. Högeralliansen har 286 mandat, medan socialdemokrater, gröna och vänstern har 327 mandat. De tyska väljarna har sagt nej till rå nyliberalism.
Tyskland är också ett delat land där valresultatet ger viktiga signaler till vänstern i resten av Europa. Människorna i de östra delarna har röstat för sin värdighet och för en ekonomisk utveckling – som inte kan byggas på ökad utsvettning av de redan sämre ställda. Och man kan notera att i de delar där vänsterpartiet står stark, så har också socialdemokraterna gjort bra val. I de tre valkretsar i östra Berlin där vänsterpartiet är allra största parti är socialdemokraterna näst störst. I Gregor Gysis valkrets har dessa partier och de gröna tillsammans 77,7% av rösterna. I östra Tyskland får SPD, vänstern och de gröna tillsammans 61% av rösterna. Det finns som sagt många lärdomar att dra av det tyska valet.
Annars fortsätter de sura uppstötningarna att välla fram i kommentarer till valet. Det reaktionära lägret förenas i analysen: man borde köra se till att det förs samma politik oavsett valresultat.
Roland PM vill att Göran Persson ska lära sig av Schröder och Merkel
Den förra FPU-ordförande Johan Schück vidareförmedlar i DN som vanligt ett budskap från ”marknaden” (alltså ett litet gäng män med samma politiska åsikter, men mer pengar att leka med). Marknaden hälsar att den är missnöjd med att det inte blir nedskärningar med fast hand.
”De flesta ekonomiska bedömare [läs: några polare jag brukar spela golf med] anser att mer måste göras - mer också än vad kristdemokraterna vill åstadkomma. Och nu när valutgången är så osäker och kristdemokraterna troligen måste bilda koalition med socialdemokraterna är det inte troligt att deras ekonomiska program kan gå igenom i sin helhet”.Och den tyska bilindustrin är också missnöjd med valet. Ordföranden i bilindustriförbundet Bernd Gottschalk ”varnar” enligt TT för ”de gamla vanliga koalitionsritualerna”.
Vad säger man? Det är demokratin, dumbom!
söndag, september 18, 2005
Tyskland och kommentatorerna
Valet i Tyskland bekräftar flera tendenser i den europeiska politiska samtiden: att stödet för den välfärd som kapitalet vill riva sönder är stark i breda folklager, att vänster- och socialdemokratiska partier som inte lyckas vara vänster förlorar i existensberättigande och väljarstöd – och att motsatsen också gäller, att högern kan bli framgångsrik med att tona ned sin verkliga agenda och istället satsa på image, samt att den politiska och ekonomiska etablissemanget i land efter land utgör ett av de mer allvarliga hoten mot demokratin just nu.
Tysklands socialdemokratiska regering har de senare åren tappat stort i popularitet på grund av Schröders högersväng och en nyliberalt inspirerad nedskärningspolitik som mött motstånd. CDU/CSU har gått framåt genom att i sina konservativa fästen fördjupa sin reaktionära profil och mer allmänt att inte precisera någon nyliberal attackagenda utan istället målmedvetet hamra in budskapet att det behövs något nytt. När Schröder utlyste nyval efter ett förnedrande nederlag i ett socialdemokratiskt kärnområde som Nordrhein-Westfalen såg det mesta kört ut för den rödgröna regeringen.
Men två saker har ändrat kalkylerna. Dels att vänsterpartiet PDS gjorde gemensam sak med avhoppade vänstersocialdemokrater under ledning av Oscar Lafontaine, och bildade Vänsterpartiet. Dels att socialdemokraterna SPD, inklusive Schröder själv, växlat spår och kört med tydlig vänsterretorik.
Resultatet är nu att CDU:s stora ledning försvunnit och högern inte har majoritet. Vänsterpartiet går framåt mest och landar på runt 8,5 procent. Jag har inte sett några geografiskt nedbrutna siffror, men hörde en siffra på kring 25 procent i östra Tyskland. Socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet får tillsammans majoritet.
Men läget är nu att SPD-ledningen vägrar samarbete med vänsterpartiet, samtidigt som det efterlyses majoritetskonstellationer. Det kan bli frågan om en så kallad ”stor koalition” med SPD och CDU. Merkel tycks ha öppnat för detta nu ikväll, och det har väl Schröder också, genom att säga att han själv borde leda en stabil regering i fyra år. De socialdemokratiska partiarbetare som kämpat för att slippa få högern till makten blir nog inte så glada då, men framför allt är det en demokratisk mardröm av stora mått – där de politiska eliterna tar i hand på att underminera valmöjligheterna. (Jag skrev om det tidigare).
En annan risk finns också att de gröna helt och hållet säljer sig och bildar regering med högern. Tittar man på rörelser i partitopparna vore detta det kanske mest logiska politiskt, men en överväldigande majoritet av dem som har röstat på de tyska gröna torde då bli rejält besvikna över att ha gett sitt stöd till Merkel som kansler och det ärkereaktionära bayerska CSU som huvudstöttepelare.
För nya vänsterpartiet är det nu också en mycket delikat situation. Koalitionen var ett djärvt och riktigt drag från PDS’ sida. Men partiets styrka bygger på ett välorganiserat basarbete i östra Tyskland och ett stöd för en annan väg än den som eliterna drivit på, och det är viktigt att inte spela bort någondera.
Kommentarerna här i Sverige påminner inte så lite om det totala folk- och demokratiförakt som vårt eget etablissemang uppvisade i samband med EMU-folkomröstningen. Utgångspunkten är helt given: det fanns ett självklart bästa resultat och nu måste vi förstå varför det inte blev som det borde. Det spelar ingen roll om man lyssnar på Aktuellt eller Carl Bildt. Överallt talas det om ”nödvändiga reformer” – läs nedskärningar, försämrade fackliga rättigheter och annan destruktiv högerpolitik. Agenda tar in SvD:s Mats Hallgren som kommentator och han talar om en ”olycklig utgång för Tyskland”. De nödvändiga reformerna igen. Tyskland skulle behövt en ”handlingskraftig och reformstark” regering.
Johan Norberg är mer rakt på sak. Han citerar uppskattande Frankfurter Allgemeines synpunkt om det på helt rimliga grunder impopulära nyliberala förslaget om ”platt skatt”. Tidningen skriver att det är ett tecken på att man är på rätt väg om man möter på ”massivt motstånd från folk som representerar särintressen”. Visst. Men det blir lite smålustigt när allmänintresset representeras av svinrika direktörer och en överstepräst i den ortodoxa nationalekonomisekten, medan särintresset är gruppen Nästan alla tyskar.
Bäst är kanske ändå Peter Wolodarski som är skitsur över att tyskarna inte varit mer benägna att sälja ut sina egna rättigheter. (Faktiskt så mycket att han blir ohämmat reaktionär och som tecken på Schröders olämplighet nämner att denne en gång var mot amerikanska kärnvapen i Tyskland!). Wolodarski skriver:
Tysklands socialdemokratiska regering har de senare åren tappat stort i popularitet på grund av Schröders högersväng och en nyliberalt inspirerad nedskärningspolitik som mött motstånd. CDU/CSU har gått framåt genom att i sina konservativa fästen fördjupa sin reaktionära profil och mer allmänt att inte precisera någon nyliberal attackagenda utan istället målmedvetet hamra in budskapet att det behövs något nytt. När Schröder utlyste nyval efter ett förnedrande nederlag i ett socialdemokratiskt kärnområde som Nordrhein-Westfalen såg det mesta kört ut för den rödgröna regeringen.
Men två saker har ändrat kalkylerna. Dels att vänsterpartiet PDS gjorde gemensam sak med avhoppade vänstersocialdemokrater under ledning av Oscar Lafontaine, och bildade Vänsterpartiet. Dels att socialdemokraterna SPD, inklusive Schröder själv, växlat spår och kört med tydlig vänsterretorik.
Resultatet är nu att CDU:s stora ledning försvunnit och högern inte har majoritet. Vänsterpartiet går framåt mest och landar på runt 8,5 procent. Jag har inte sett några geografiskt nedbrutna siffror, men hörde en siffra på kring 25 procent i östra Tyskland. Socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartiet får tillsammans majoritet.
Men läget är nu att SPD-ledningen vägrar samarbete med vänsterpartiet, samtidigt som det efterlyses majoritetskonstellationer. Det kan bli frågan om en så kallad ”stor koalition” med SPD och CDU. Merkel tycks ha öppnat för detta nu ikväll, och det har väl Schröder också, genom att säga att han själv borde leda en stabil regering i fyra år. De socialdemokratiska partiarbetare som kämpat för att slippa få högern till makten blir nog inte så glada då, men framför allt är det en demokratisk mardröm av stora mått – där de politiska eliterna tar i hand på att underminera valmöjligheterna. (Jag skrev om det tidigare).
En annan risk finns också att de gröna helt och hållet säljer sig och bildar regering med högern. Tittar man på rörelser i partitopparna vore detta det kanske mest logiska politiskt, men en överväldigande majoritet av dem som har röstat på de tyska gröna torde då bli rejält besvikna över att ha gett sitt stöd till Merkel som kansler och det ärkereaktionära bayerska CSU som huvudstöttepelare.
För nya vänsterpartiet är det nu också en mycket delikat situation. Koalitionen var ett djärvt och riktigt drag från PDS’ sida. Men partiets styrka bygger på ett välorganiserat basarbete i östra Tyskland och ett stöd för en annan väg än den som eliterna drivit på, och det är viktigt att inte spela bort någondera.
Kommentarerna här i Sverige påminner inte så lite om det totala folk- och demokratiförakt som vårt eget etablissemang uppvisade i samband med EMU-folkomröstningen. Utgångspunkten är helt given: det fanns ett självklart bästa resultat och nu måste vi förstå varför det inte blev som det borde. Det spelar ingen roll om man lyssnar på Aktuellt eller Carl Bildt. Överallt talas det om ”nödvändiga reformer” – läs nedskärningar, försämrade fackliga rättigheter och annan destruktiv högerpolitik. Agenda tar in SvD:s Mats Hallgren som kommentator och han talar om en ”olycklig utgång för Tyskland”. De nödvändiga reformerna igen. Tyskland skulle behövt en ”handlingskraftig och reformstark” regering.
Johan Norberg är mer rakt på sak. Han citerar uppskattande Frankfurter Allgemeines synpunkt om det på helt rimliga grunder impopulära nyliberala förslaget om ”platt skatt”. Tidningen skriver att det är ett tecken på att man är på rätt väg om man möter på ”massivt motstånd från folk som representerar särintressen”. Visst. Men det blir lite smålustigt när allmänintresset representeras av svinrika direktörer och en överstepräst i den ortodoxa nationalekonomisekten, medan särintresset är gruppen Nästan alla tyskar.
Bäst är kanske ändå Peter Wolodarski som är skitsur över att tyskarna inte varit mer benägna att sälja ut sina egna rättigheter. (Faktiskt så mycket att han blir ohämmat reaktionär och som tecken på Schröders olämplighet nämner att denne en gång var mot amerikanska kärnvapen i Tyskland!). Wolodarski skriver:
Tyskarna önskade sig förändringar men svek förändringsbenägna politiker. Ett dystert resultat för hela Europa.Snarare är det väl så här: tyskarna ville ha förändringar, men inte de förändringar Wolodarski vill ha. Så nu vill Wolodarski och resten av Europas etablissemang att tyskarna ska köras över. Det ställer den europeiska demokratins problem och belackare i blixtbelysning.
Den unga borgerligheten avslöjar fackets mörka hemlighet
Så här har tydligen arbetsmarknadsminister Hans Karlsson sagt häromdagen:
Kanske är det för mycket begärt att den unga högern ska ha läst en bok om facket någon gång, eller träffat någon som är fackligt aktiv. Men Internet har man i alla fall. På de flesta fackförbunds hemsidor kan man då läsa följande rader – det fackliga löftet:
Det är fackföreningens roll att ”sabba marknadsprinciperna”. På en speciell marknad, nämligen arbetsmarknaden. Facket är en utbudskartell. Det fackliga löftet – den som kodifieras i kollektivavtal, är att ingen tar ett jobb till ett pris under avtalet. Ingen säljer sig billigare än det man genom kollektiv styrka framdrivit. En och en kan arbetsköparen hitta någon som jobbar för en lägre peng (med högre än noll) och därigenom öka exploateringsgraden – hur mycket av det värde som varje arbete producerar, utan att själv få ta del av det. Med kollektivavtal flyttas lite av pressen på arbetsköparen – ingen kan helt enkelt jobba för lägre lön än det avtalet stipulerar. Bra för arbetarna. Lite sämre för arbetsköparen. På en vanlig marknad slår utbud och efterfrågan igenom något tydligare (om än aldrig fullständigt – det är en myt). Om det är mycket bananer eller träplank på marknaden så sjunker priset. Om det är många arbetssökande (och arbetslösa) på arbetsmarknaden, så sätts ett tryck nedåt på priset på arbete – lönerna. Därför är för övrigt arbetsgivarna i grunden positiva till en ”rimligt” hög arbetslöshet – för att de tjänar på det. Men det finns en skillnad mellan arbetsmarknaden och bananmarknaden. Det är mycket, mycket sällsynt att bananer organiserar sig i föreningar. Däremot är fackföreningar vanliga. Det beror på att de flesta människor inte vill vara eller bete sig som bananer. Eller träplank. Kapitalet behandlar arbetskraften som vilken vara som helst. Arbetande människor är dock inga varor som helst. Därför uppstår slitningar. Vi kan kalla det klasskamp. Det är till exempel grunden till att vi inte längre är statare. Jag tycker att det är bra. Skillnaden är rätt viktig när man funderar på höger och vänster i politiken.
“Vi ska ha fackliga karteller som håller uppe priset på arbete. Den enda kartell som ska vara tillåten.”Detta citerar Fredrick Federley (CUF) som något slags intressant ”avslöjande” (hämtat från smutskastningssajten socialdemokrati.se). Det säger ganska mycket om Federley. Att facket är till för att hålla uppe priset på arbete är annars ungefär lika kontroversiellt som att hammare är till för att slå i spik. Det är både skrattretande och lite skrämmande att dagens unga höger håller sig med en så tillplattad världsbild.
Kanske är det för mycket begärt att den unga högern ska ha läst en bok om facket någon gång, eller träffat någon som är fackligt aktiv. Men Internet har man i alla fall. På de flesta fackförbunds hemsidor kan man då läsa följande rader – det fackliga löftet:
Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsinJag klipper också in en liten förklaring som ingick i ett tidigare inlägg på bloggen, med rubriken ”Back to basics”:
och under några omständigheter
arbeta på sämre villkor
eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta
i den djupaste insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav
Det är fackföreningens roll att ”sabba marknadsprinciperna”. På en speciell marknad, nämligen arbetsmarknaden. Facket är en utbudskartell. Det fackliga löftet – den som kodifieras i kollektivavtal, är att ingen tar ett jobb till ett pris under avtalet. Ingen säljer sig billigare än det man genom kollektiv styrka framdrivit. En och en kan arbetsköparen hitta någon som jobbar för en lägre peng (med högre än noll) och därigenom öka exploateringsgraden – hur mycket av det värde som varje arbete producerar, utan att själv få ta del av det. Med kollektivavtal flyttas lite av pressen på arbetsköparen – ingen kan helt enkelt jobba för lägre lön än det avtalet stipulerar. Bra för arbetarna. Lite sämre för arbetsköparen. På en vanlig marknad slår utbud och efterfrågan igenom något tydligare (om än aldrig fullständigt – det är en myt). Om det är mycket bananer eller träplank på marknaden så sjunker priset. Om det är många arbetssökande (och arbetslösa) på arbetsmarknaden, så sätts ett tryck nedåt på priset på arbete – lönerna. Därför är för övrigt arbetsgivarna i grunden positiva till en ”rimligt” hög arbetslöshet – för att de tjänar på det. Men det finns en skillnad mellan arbetsmarknaden och bananmarknaden. Det är mycket, mycket sällsynt att bananer organiserar sig i föreningar. Däremot är fackföreningar vanliga. Det beror på att de flesta människor inte vill vara eller bete sig som bananer. Eller träplank. Kapitalet behandlar arbetskraften som vilken vara som helst. Arbetande människor är dock inga varor som helst. Därför uppstår slitningar. Vi kan kalla det klasskamp. Det är till exempel grunden till att vi inte längre är statare. Jag tycker att det är bra. Skillnaden är rätt viktig när man funderar på höger och vänster i politiken.
lördag, september 17, 2005
Ernst bygger om språket
Det här ligger möjligen inte i linje med huvudinriktningen på den här bloggen, men tipsarsjälen i mig kan inte leva med att låta följande ur City igår gå obemärkt förbi:
Den brännande frågan
Ett nytt nummer av FiB/Kulturfront finns nu ute. Ett bra, och viktigt nummer. Som vanligt är innehållet varierat, men huvudtemat är ”Motståndsman eller terrorist?”.
Ett stående inslag i tidningen är Hans Isakssons oslagbara filmkrönikor. (För den som inte upplevt dem rekommenderar jag den garanterat tankeväckande och helt hejdlöst roliga samlingen 24 lögner i sekunden som kan köpas via FiB). I detta nummer avhandlas Slaget om Alger. Ingressen till artikeln är en dialog ur filmen:
Temanumret inleds för övrigt med ett enkelt men effektivt foto från Norge, insänt av Rolv Rynning Hanssen. Det är en skylt som sitter i centrala Oslo, på väggen till det som idag är VG:s (största norska dagstidningen) huvudkontor.
Ett stående inslag i tidningen är Hans Isakssons oslagbara filmkrönikor. (För den som inte upplevt dem rekommenderar jag den garanterat tankeväckande och helt hejdlöst roliga samlingen 24 lögner i sekunden som kan köpas via FiB). I detta nummer avhandlas Slaget om Alger. Ingressen till artikeln är en dialog ur filmen:
Upprörd fransk journalist: Monsieur Ben M’Hidi, är det inte lite fegt att använda kvinnornas korgar och handväskor för att frakta sprängämnen som dödar så många oskydliga människor?Filmen var förbjuden i Frankrike under många år. Hans Isaksson avslutar sin krönika med detta stycke:
Ben M’Hidi (fängslad FLN-ledare): Och tycker ni inte att det är ännu fegare att fälla napalmbomber över försvarslösa byar vilket kräver tusen gånger fler offer? Det skulle naturligtvis vara mycket enklare för oss om vi hade ert flygvapen. Om vi får era bombplan så får ni våra korgar!
”Utan att själv skriva någon något på näsan eller att hemfalla till filmkritik vågar jag ändå rekommendera den som bara tänker se en enda film i sitt liv, och inte sett den förut, att se Slaget om Alger. Det gjorde bland annat på sin tid USA:s Svarta Pantrar under Huey P. Newton, som använde den som instruktionsfilm för sina militanter. Tyvärr erbjöd Los Angeles förstäder inte samma politiska förutsättningar som Algers Kasbah, och det sena femtiotalet erbjöd sannolikt den algeriska befrielserörelsen förmånligare världspolitiska styrkeförhållanden än vad tiden idag har att erbjuda irakier och palestinier. Och kryperiet för den iblandade imperialistmakten var definitivt inte lika globaliserat som idag. Å andra sidan hann aldrig Frankrike göra sig lika universellt avskytt som USA idag blivit. Och såväl lärorikt som trösterikt ur dagens perspektiv är att denna film, som till största delen skildrar en antikolonial rörelses militära nederlag, slutar med dess totala politiska seger några år senare. Den visar också övertygande hur denna seger aldrig blivit möjlig utan den väpnade motståndsrörelsens hjältemod”.I en tid då det inte bara är så att den koloniala inskränktheten är officiell propagandanorm, utan då varje avvikelse illegaliseras och förföljs, tål sådant att understrykas.
Temanumret inleds för övrigt med ett enkelt men effektivt foto från Norge, insänt av Rolv Rynning Hanssen. Det är en skylt som sitter i centrala Oslo, på väggen till det som idag är VG:s (största norska dagstidningen) huvudkontor.
18. mai 1944 sprengte Oslogjengen arbeidskontoret som lå her. Aksjonen bidro til å stanse quislingregimets planer om mobilisering av norsk ungdom til tysk krigstjeneste”Noe å tenke på når vi snakka om hva er terror og ikke”, påpekar Hanssen. En helårsprenumeration på FiB/K kostar 490 kronor.
torsdag, september 15, 2005
Koloniala straffexpeditioner
Vi har sett det förr: de koloniala straffexpeditionerna mot olydiga upprorsmakare, byar, städer, folk, nationer. Leopolds män som statuerar exempel i Kongo med att hugga av händer, rader av hängda Sepoyer-ledare i Indien, massavrättade boxer-upprorsmän i Kina, offentligt piskade plantageslavar i Niger och Mississippi, nedmejade Vietcong-byar, skövlade indianstäder.
I Irak tillfogas ort efter ort, händelse efter händelse, till denna digra historiska lista. Vi såg vad legionärerna var kapabla till i Falluja. I Tal Afar har krigsförbrytelserna upprepats, el och vatten stängdes närmast rutinmässigt av, marionettrupper verkar denna gång ha gjort det mesta av det smutsiga jobbet när kolonialmaktens eldkraft mosat rejält med hus och civila.
Via Imad Khadduri läser jag dessa rader från en Washington Post-artikel om Tal Afar:
I Irak tillfogas ort efter ort, händelse efter händelse, till denna digra historiska lista. Vi såg vad legionärerna var kapabla till i Falluja. I Tal Afar har krigsförbrytelserna upprepats, el och vatten stängdes närmast rutinmässigt av, marionettrupper verkar denna gång ha gjort det mesta av det smutsiga jobbet när kolonialmaktens eldkraft mosat rejält med hus och civila.
Via Imad Khadduri läser jag dessa rader från en Washington Post-artikel om Tal Afar:
A masked teenager in an Iraqi army uniform walked slowly through a crowd of 400 detainees captured Monday, studying each face and rendering his verdict with a simple hand gesture, like a Roman emperor deciding the fate of gladiators.Så bygger de demokrati. Roman style. Det är bottenlöst avskyvärt och samtidigt fullt förklarligt. Det är så här det fungerar. De historiska likheterna med tidigare koloniala regimer föds ur de materiella förhållandena. Läser en annan text, skriven av Sam Hamod, i samma post:
A thumb pointed down meant the suspect was not thought to be an insurgent and would be released by U.S. soldiers. A thumb pointed up meant a man would be removed from the concertina wire-encased pen, handcuffed with tape or plastic ties and taken by truck to a military base to be interrogated.
As an American citizen, I cannnot understand why our military is behaving like mongol terrorists in Iraq. Why are they massacring civilians, terrorizing cities, pretending that ordinary citizens are "terrorists," bombing wedding parties and then justifying them by saying that they "appeared to be congregating and were a threat because of that," and "we shot him because he was taking dangerous pictures that could have been used against us," and when speaking of killing a Reuters cameraman, "he was in the way, taking pictures."Jo, det finns bättre svar. Återigen. Den koloniala mentaliteten reproduceras genom tid och rum som en tankesfär ovanför den av våldet vaktade exploateringen. Kolonisatörerna blir blinda för sina egna handlingar, ser inte parallellerna, känner inte lukten av sin egen förmultning. Historien lär oss att de kan fällas. Och att de sällan landar mjukt när de faller.
How has our country and our military sunk to such a low level of morality? How have our military boys and girls been taught to be beasts? How have they been transformed from caring, Christian kids into brutes who kill and are happy they killed men, women and children? Who taught them that Iraqis were animals to be hunted and killed? Who taught them that it was o.k. to go in and terrorize a city like Fallujah, bombing mosques and killing men and boys because they protested the American brutality? Who taught them to go in and terrorize a city like Tel Afar and laugh about it and say it was because of "terrorists"--when it was ordinary citizens they were attacking and killing--often people who were huddled in their homes with fright?
The only answers I have are GW Bush, the devil Dick Cheney, the brute Donald Rumsfeld and the evil pusher, Wolfowitz. If you have any better answers, please let me know.
onsdag, september 14, 2005
Masspropagerad bombhögersolipsism
Roland PM har nu enligt egen uppgift ”fått en summa pengar för att skriva en rapport om svenska mediers bevakning av Katrinakatastrofen”. Rapporten ska vara ”tydlig och rättvis”. Vi önskar lycka till i den bittra och orättvisa kamp som säkerligen måste föras för att få rapporten uppmärksammad på de landets borgerligt bombglada ledarsidor.
tisdag, september 13, 2005
Helt okej regeringsförklaring
Ja, det blev faktiskt en rätt bra regeringsförklaring det här. Ett expansivt program som framför allt har rätt inriktning. Satsningar på jobb, satsningar som på olika sätt driver fram miljöteknik och ekologisk omläggning, nya tag för bättre infrastruktur, kulturen får ordentligt med mer pengar för första gången på länge. Stödet till kvinnojourerna stärks.
Det kanske viktigaste är att kommunerna får mer pengar. Sju miljarder på tre år är inte tillräckligt, men inte heller obetydligt. Det är väl använda resurser, som nu förhoppningsvis i ökad utsträckning också kan gå till nya anställningar.
Och så får vi se lite av det som egentligen bör vara självklart – nya reformer i ett land där ekonomin rullar på bra. Barnbidragshöjningen tidigareläggs, studerande får ett barntillägg, taket i sjukförsäkringen höjs.
Dessutom slipper svenska folket den genuint feltänkta spritskattesänkningen.
Detta är ingen historisk reformbudget, men givet det faktum att nyliberala utgångspunkter sedan slutet av 80-talet varit – och ännu är – gängse i den ekonomisk-politiska debatten, är det här ett steg i rätt riktning.
Göran Persson levererade också en regeringsförklaring som klargör skillnader mellan höger och vänster. På alla viktiga punkter vill de borgerliga gå motsatt väg än den som regeringen, pådriven av vänsterpartiet, folklig opinion och valtaktik beträder: bort med riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder (som nu lett till en bättre trend när det gäller långtidsarbetslösheten), gör livet surt för sjuka och arbetslösa, slå undan benen för hållbar ekonomisk och ekologisk utveckling, ta rejäla tag för att överföra resurser från kvinnor till män och göra kvinnor mer ekonomiskt beroende i parrelationer. Gynna de improduktiva välbärgade på bekostnad av de flesta andra i samhället.
Det fattas i den kommande budgeten ett antal viktiga reformer som det hade funnits stora möjligheter att genomdriva redan nu, och som vänsterpartiet drivit hårt. Men flera av dem kan som mycket annat bra som kommit och kommer ur den socialdemokratiska reformapparaten, förhoppningsvis bli kongressbeslut i regeringspartiet. Det gäller till exempel en ordentlig tandvårdsreform och höjda tak i a-kassan där idag alltför många är underförsäkrade. Och det gäller en individualisering av föräldraförsäkringen, där den socialdemokratiska partistyrelsen för ett tag sedan fattade ett smått obegripligt beslut att avvisa förändringar, nu när det verkligen börjat röra på sig i de egna leden.
Principiellt skulle en riktigt progressiv programförklaring med förankring i arbetarrörelsens uppdrag behöva uttalade mål på två avgörande punkter. 1) En verklig samling kring målet om full sysselsättning, vilket betyder att de institutionella hindren för det – en ”fristående” riksbank, utgiftstak och liknande – tas bort. 2) Ett aktivt arbete för att höja den offentliga sektorns andel av ekonomin – en självklarhet i ett modernt tjänstesamhälle. Vi är inte där idag, och det är viktigt att inte tappa kompassriktningen. Men utifrån rådande förhållanden var det alltså en bra regeringsförklaring.
Och en som naturligt nog möts av exceptionellt innehållslös kritik från borgerligheten. Fredrik Reinfeldt efterlyser enligt SVT ”en redovisning av hur budgetförslagen ska finansieras”. Well... Det är det en budget – till skillnad från fest hemma hos Göran Hägglund – handlar om. Han kan ju fortsätta efterlysa det som han nästa tisdag får i handen. Högeralliansen har naturligtvis svårt för att kritisera de konkreta förslagen, utan koncentrerar sig på att tala om formerna för förhandlingarna – en strategi vi nu vant oss vid. Media hänger på.
Men politiken kan inte vara en tävling i ”enighet”. Sverige har ett parlamentariskt system och en socialdemokratisk minoritetsregering som bygger överenskommelser med andra partier. Vill borgarna enas om en skitpolitik och fira det med ett kalas så får de gärna ge sig själva medalj för det också. Budgetsamarbetet bygger på att tre olika partier kompromissar.
Mitt i alltihop står nu miljöpartiet och bråkar. Den enkla anledningen är att man kört ett chicken race som man för tillfället förlorat, och nu suras det rejält. Detta handlar tyvärr inte om det ohyggligt viktiga amnestikravet, utan om miljöpartiets strikt partitaktiska överväganden. Det går väl att bjuda på den uppmärksamhet som mp nu får, och det finns ingen anledning att skapa en konflikt inom den breda rörelse som arbetat och kommer att fortsätta arbeta för en flyktingamnesti. (Ett viktigt öppet brev från vänsterpartiet med anledning av detta). Imorgon röstas det för övrigt separat om amnestiförslaget i riksdagen. Ledamöter från m och s har möjlighet att slå ett slag för medmänsklighet och en rimlig start för det nya systemet efter utlänningsnämndens nedläggning.
Budgeten handlar i det här läget om annat. Man får bara hoppas att det hela kan sluta med en antagen budget som högern kommer att ha svårt med. Sen får den politiska debatten avgöra fram till valet.
Till sist: Som vanligt är det tristaste med regeringsförklaringen att den börjar med orden ”Eders majestäter”. Ovärdigt en demokrati.
Det kanske viktigaste är att kommunerna får mer pengar. Sju miljarder på tre år är inte tillräckligt, men inte heller obetydligt. Det är väl använda resurser, som nu förhoppningsvis i ökad utsträckning också kan gå till nya anställningar.
Och så får vi se lite av det som egentligen bör vara självklart – nya reformer i ett land där ekonomin rullar på bra. Barnbidragshöjningen tidigareläggs, studerande får ett barntillägg, taket i sjukförsäkringen höjs.
Dessutom slipper svenska folket den genuint feltänkta spritskattesänkningen.
Detta är ingen historisk reformbudget, men givet det faktum att nyliberala utgångspunkter sedan slutet av 80-talet varit – och ännu är – gängse i den ekonomisk-politiska debatten, är det här ett steg i rätt riktning.
Göran Persson levererade också en regeringsförklaring som klargör skillnader mellan höger och vänster. På alla viktiga punkter vill de borgerliga gå motsatt väg än den som regeringen, pådriven av vänsterpartiet, folklig opinion och valtaktik beträder: bort med riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder (som nu lett till en bättre trend när det gäller långtidsarbetslösheten), gör livet surt för sjuka och arbetslösa, slå undan benen för hållbar ekonomisk och ekologisk utveckling, ta rejäla tag för att överföra resurser från kvinnor till män och göra kvinnor mer ekonomiskt beroende i parrelationer. Gynna de improduktiva välbärgade på bekostnad av de flesta andra i samhället.
Det fattas i den kommande budgeten ett antal viktiga reformer som det hade funnits stora möjligheter att genomdriva redan nu, och som vänsterpartiet drivit hårt. Men flera av dem kan som mycket annat bra som kommit och kommer ur den socialdemokratiska reformapparaten, förhoppningsvis bli kongressbeslut i regeringspartiet. Det gäller till exempel en ordentlig tandvårdsreform och höjda tak i a-kassan där idag alltför många är underförsäkrade. Och det gäller en individualisering av föräldraförsäkringen, där den socialdemokratiska partistyrelsen för ett tag sedan fattade ett smått obegripligt beslut att avvisa förändringar, nu när det verkligen börjat röra på sig i de egna leden.
Principiellt skulle en riktigt progressiv programförklaring med förankring i arbetarrörelsens uppdrag behöva uttalade mål på två avgörande punkter. 1) En verklig samling kring målet om full sysselsättning, vilket betyder att de institutionella hindren för det – en ”fristående” riksbank, utgiftstak och liknande – tas bort. 2) Ett aktivt arbete för att höja den offentliga sektorns andel av ekonomin – en självklarhet i ett modernt tjänstesamhälle. Vi är inte där idag, och det är viktigt att inte tappa kompassriktningen. Men utifrån rådande förhållanden var det alltså en bra regeringsförklaring.
Och en som naturligt nog möts av exceptionellt innehållslös kritik från borgerligheten. Fredrik Reinfeldt efterlyser enligt SVT ”en redovisning av hur budgetförslagen ska finansieras”. Well... Det är det en budget – till skillnad från fest hemma hos Göran Hägglund – handlar om. Han kan ju fortsätta efterlysa det som han nästa tisdag får i handen. Högeralliansen har naturligtvis svårt för att kritisera de konkreta förslagen, utan koncentrerar sig på att tala om formerna för förhandlingarna – en strategi vi nu vant oss vid. Media hänger på.
Men politiken kan inte vara en tävling i ”enighet”. Sverige har ett parlamentariskt system och en socialdemokratisk minoritetsregering som bygger överenskommelser med andra partier. Vill borgarna enas om en skitpolitik och fira det med ett kalas så får de gärna ge sig själva medalj för det också. Budgetsamarbetet bygger på att tre olika partier kompromissar.
Mitt i alltihop står nu miljöpartiet och bråkar. Den enkla anledningen är att man kört ett chicken race som man för tillfället förlorat, och nu suras det rejält. Detta handlar tyvärr inte om det ohyggligt viktiga amnestikravet, utan om miljöpartiets strikt partitaktiska överväganden. Det går väl att bjuda på den uppmärksamhet som mp nu får, och det finns ingen anledning att skapa en konflikt inom den breda rörelse som arbetat och kommer att fortsätta arbeta för en flyktingamnesti. (Ett viktigt öppet brev från vänsterpartiet med anledning av detta). Imorgon röstas det för övrigt separat om amnestiförslaget i riksdagen. Ledamöter från m och s har möjlighet att slå ett slag för medmänsklighet och en rimlig start för det nya systemet efter utlänningsnämndens nedläggning.
Budgeten handlar i det här läget om annat. Man får bara hoppas att det hela kan sluta med en antagen budget som högern kommer att ha svårt med. Sen får den politiska debatten avgöra fram till valet.
Till sist: Som vanligt är det tristaste med regeringsförklaringen att den börjar med orden ”Eders majestäter”. Ovärdigt en demokrati.
Konsoliderad bombhögersolipsism
Till skaran av Bush-kramare i kategorin inte-kan-väl-vi-vara-extrema-som-skriver-så-ofta-i-tidningen har nu kramgoa killar som PJ Anders Linder, Tomas Gür och Johan Norberg sällat sig.
Party party. Och en ganska god illustration på skillnaden mellan vidgad och cementerad referensram.
Party party. Och en ganska god illustration på skillnaden mellan vidgad och cementerad referensram.
söndag, september 11, 2005
Referensram
Roland P Martinsson menar att hans angrepp på svensk journalistik för att den inte hyllade George W Bush insatser efter översvämningen av New Orleans, och inte helt lät bli att berätta om den rasistiskt färgade hanteringen av efterarbetet samt den kraftiga kritiken mot den, inte kan kallas extrem. Ty ståndpunkten delas av PM Nilsson, Hans Bergström och Per T Ohlsson.
Får man föreslå begreppet bombhögersolipsism?
Får man föreslå begreppet bombhögersolipsism?
Appetite for destruction
Håkan på Stockholm Blog skrev häromdagen ett läsvärt inlägg om bostadspolitiken och DN:s kampanj för att fördjupa segregationen. Rekommenderas.
Utförsäljningen av allmännyttan och införandet av marknadshyror handlar inte bara om att försämra, utan om att förstöra i grunden. Det är beräknad, effektiv systemskiftespolitik som låser fast de sociala strukturerna, påverkar decennier framåt, svårreversibelt. För jävligt. Och lärorikt.
Det finns grundläggande asymmetrier i kampen mellan höger och vänster. Det vi mödosamt bygger upp kan snabbt raseras - särskilt om vi förlorar medvetheten om att det är viktigt med institutionallisering och självförsvarande system. Våra politiska framgångar bygger på förmågan att aktivera människor för förändring, medan högerns politiska framgångar bygger på att inympa känslan av oundviklighet – att det är som det är för det blir som det måste. Det försvårar förstås. Men å andra sidan har vi alltid detta: fem bostadssökande är fler än fyra villaägare.
- - - - -
PS. Apropå DN, ta en titt på det här inlägget, på samma ställe
Utförsäljningen av allmännyttan och införandet av marknadshyror handlar inte bara om att försämra, utan om att förstöra i grunden. Det är beräknad, effektiv systemskiftespolitik som låser fast de sociala strukturerna, påverkar decennier framåt, svårreversibelt. För jävligt. Och lärorikt.
Det finns grundläggande asymmetrier i kampen mellan höger och vänster. Det vi mödosamt bygger upp kan snabbt raseras - särskilt om vi förlorar medvetheten om att det är viktigt med institutionallisering och självförsvarande system. Våra politiska framgångar bygger på förmågan att aktivera människor för förändring, medan högerns politiska framgångar bygger på att inympa känslan av oundviklighet – att det är som det är för det blir som det måste. Det försvårar förstås. Men å andra sidan har vi alltid detta: fem bostadssökande är fler än fyra villaägare.
- - - - -
PS. Apropå DN, ta en titt på det här inlägget, på samma ställe
fredag, september 09, 2005
Filter
Aktuellt lyckas visa ett långt inslag om den politiska situationen i östra Tyskland inför det stundande valet, utan att över huvudtaget beröra vänsterpartiet/PDS. Vi får höra att väljarna i östra Tyskland misstror "de stora partierna", utan att ett ord nämns om det som mycket väl kan bli det allra största partiet i området, och som redan är det i många valkretsar. Och när människor reagerar på social otrygghet, arbetslöshet och låglöneexploatering, då plockar Aktuellt fram en akademiker som filosoferar kring olika inställning till arbetsdisciplin. Skönt med lite underifrånperspektiv på SVT:s Samhällsredaktion.
torsdag, september 08, 2005
Existentiellt klargörande
Jag publicerar här min ledarkrönika i dagens Flamman.
----------
Det har under en tid pågått en slags uppifrånrevolt i vänstern – smala men högljudda skikt har reagerat mot den försiktiga förnyelse som partiet genomgått på grund av tryck från medlemmarna och verkligheten. Det mediala klimatet har garanterat uppmärksamhet. Några av de mer professionella organisationsförstörarna har belönats med positioner i andra partier.
Det nya greppet är aviserade experiment med kommunalpolitiska utbrytarpartier. Det är logiskt. Stöd för tanken att vänstern ska gå framåt genom att sluta vara vänster finns i princip bara hos ett fåtal parlamentariker.
I Uddevalla preciseras kritiken mot dagens vänsterparti för DN: ”Man kan inte bara säga att allt ska ske skattevägen. Man måste kanske kunna se andra lösningar på hur man ska bedriva verksamheten”. Dessa ”andra vägar” är som bekant privatiseringar, som utestänger delar av befolkningen och omfördelar gemensamma resurser till de rikaste. Detta måste också händelsevis vara den stora inrikespolitiska konfliktlinjen mellan höger och vänster. Men, förklaras kritiken mot skattefinansierad välfärd, ”vi som jobbar kommunpolitiskt idag” vet att ”det får vi inte stöd för”.
Här bränner det till. Det gäller rimligen partiets existensberättigande. Är problemet att välfärden urholkas och folkliga framsteg rullas tillbaka, eller är problemet att andra politiker kan börja ogilla en? Vänsterpartiet och dess ledning har nu ett delikat ansvar att klargöra och dra skarpa politiska gränser. Lägger man sig platt just här kan det enbart gå illa. Ty antingen blir den medvetet bedrägliga och fördärvliga bild som levererats till medierna av kritikerna plötsligt partiets egen självbild, eller så kör partiledningen istället över majoriteten av de egna medlemmarna och anammar den politik dessa aktivt avvisat. Eller så händer bägge sakerna.
Det är då situationen övergår till verklig kris. En rörelse som inte förmår utmana motståndarnas dagordning och begrepp är tillbakapressad. En rörelse som beredvilligt försätter sig i den situationen riskerar självutplåning.
----------
Det har under en tid pågått en slags uppifrånrevolt i vänstern – smala men högljudda skikt har reagerat mot den försiktiga förnyelse som partiet genomgått på grund av tryck från medlemmarna och verkligheten. Det mediala klimatet har garanterat uppmärksamhet. Några av de mer professionella organisationsförstörarna har belönats med positioner i andra partier.
Det nya greppet är aviserade experiment med kommunalpolitiska utbrytarpartier. Det är logiskt. Stöd för tanken att vänstern ska gå framåt genom att sluta vara vänster finns i princip bara hos ett fåtal parlamentariker.
I Uddevalla preciseras kritiken mot dagens vänsterparti för DN: ”Man kan inte bara säga att allt ska ske skattevägen. Man måste kanske kunna se andra lösningar på hur man ska bedriva verksamheten”. Dessa ”andra vägar” är som bekant privatiseringar, som utestänger delar av befolkningen och omfördelar gemensamma resurser till de rikaste. Detta måste också händelsevis vara den stora inrikespolitiska konfliktlinjen mellan höger och vänster. Men, förklaras kritiken mot skattefinansierad välfärd, ”vi som jobbar kommunpolitiskt idag” vet att ”det får vi inte stöd för”.
Här bränner det till. Det gäller rimligen partiets existensberättigande. Är problemet att välfärden urholkas och folkliga framsteg rullas tillbaka, eller är problemet att andra politiker kan börja ogilla en? Vänsterpartiet och dess ledning har nu ett delikat ansvar att klargöra och dra skarpa politiska gränser. Lägger man sig platt just här kan det enbart gå illa. Ty antingen blir den medvetet bedrägliga och fördärvliga bild som levererats till medierna av kritikerna plötsligt partiets egen självbild, eller så kör partiledningen istället över majoriteten av de egna medlemmarna och anammar den politik dessa aktivt avvisat. Eller så händer bägge sakerna.
Det är då situationen övergår till verklig kris. En rörelse som inte förmår utmana motståndarnas dagordning och begrepp är tillbakapressad. En rörelse som beredvilligt försätter sig i den situationen riskerar självutplåning.
Två nya spontantips
På bloggen När jag ändå har ordet hittar jag dessa två inlägg:
- Om Roland PM, tortyr och "tortyr"
- Om Johnny Munkhammars regressions-crusade mot världsfattigdomen
- Om Roland PM, tortyr och "tortyr"
- Om Johnny Munkhammars regressions-crusade mot världsfattigdomen
Spännande i Tyskland. Och skrämmande.
Schröder klarade sig tydligen bra i den enda valduellen mot CDU:s Angela Merkel (enda hon till slut gick med på). Idag kom en opinionsundersökning som för första gången på mycket länge visar att högerns regeringsalternativ tappat sin majoritet.
Situtationen är mycket intressant. Regeringen, bestående av socialdemokrater och gröna har tappat mycket stort i förtroende och röster på grund av arbetslösheten och nyliberala recept för att möta den - nedskärningar i och nedrustning av välfärden, à la tidigt svenskt 90-tal. Resultatet blev att socialdemokratiska kärnväljare tröttnade och började uttrycka sympatier för (och i delstatsval rösta på) det de uppfattade som det enda alternativet - CDU. Men så gjordes det från vänsterhåll en riskabel men modig och spännande manöver: PDS, det starkt reformerade SED, gjorde en valallians med avhoppade vänstersocialdemokrater under ledning av Oscar Lafontaine. PDS har hela tiden varit mycket starkt i östra Tyskaland, medan man trots försök i olika omgångar, haft mycket svårt att skapa en stark väljarbas i Tyskland. Skillnaderna är enorma. Lafontaine har däremot varit populär i de västra delarna. Det bildades alltså ett nytt parti med namnet Vänsterpartiet, där PDS som är ett brett parti med många medlemmar öppnar sina listor för Lafontaines grupp.
Det har ändrat hela det politiska landskapet. Väljare började strömma till vänster och det har också satt igång socialdemokraterna (SPD). Får trodde nog att man på så kort tid skulle ta igen så mycket att det finns en reell chans för att slippa en högerregering, men det är inte alls omöjligt nu.
Samtidigt skriver alltså TT, sådär by the way:
Många demokrater i Europa torde - inte minst med historiska erfarenheter att studera från just Tyskland - ha all anledning att hoppas att det inte blir så.
Situtationen är mycket intressant. Regeringen, bestående av socialdemokrater och gröna har tappat mycket stort i förtroende och röster på grund av arbetslösheten och nyliberala recept för att möta den - nedskärningar i och nedrustning av välfärden, à la tidigt svenskt 90-tal. Resultatet blev att socialdemokratiska kärnväljare tröttnade och började uttrycka sympatier för (och i delstatsval rösta på) det de uppfattade som det enda alternativet - CDU. Men så gjordes det från vänsterhåll en riskabel men modig och spännande manöver: PDS, det starkt reformerade SED, gjorde en valallians med avhoppade vänstersocialdemokrater under ledning av Oscar Lafontaine. PDS har hela tiden varit mycket starkt i östra Tyskaland, medan man trots försök i olika omgångar, haft mycket svårt att skapa en stark väljarbas i Tyskland. Skillnaderna är enorma. Lafontaine har däremot varit populär i de västra delarna. Det bildades alltså ett nytt parti med namnet Vänsterpartiet, där PDS som är ett brett parti med många medlemmar öppnar sina listor för Lafontaines grupp.
Det har ändrat hela det politiska landskapet. Väljare började strömma till vänster och det har också satt igång socialdemokraterna (SPD). Får trodde nog att man på så kort tid skulle ta igen så mycket att det finns en reell chans för att slippa en högerregering, men det är inte alls omöjligt nu.
Samtidigt skriver alltså TT, sådär by the way:
Skulle valresultatet bli sådant kan tyskarna med sannolikhet vänta sig en så kallad stor koalition mellan social- och kristdemokrater. För tanken att socialdemokraterna skulle bygga en ny regering också på stöd från Vänsterpartiet, som huvudsakligen är det före detta östtyska kommunistpartiet, har alla ledande socialdemokrater bestämt avvisatNaturligtvis finns det ett taktiskt element i detta från socialdemokraternas sida. Skulle man säga att allt var frid och fröjd med det nya vänsterpartiet skulle det kunna vara som att dra ur en propp. Väljarna - defintivt många socialdemokrater, jag till och med många av dem som lutar åt CDU! - vill ha vänsterpolitik. Etablissemangets möjlighet att undvika rösttapp dit är att misstänkliggöra Vänsterpartiet på andra grunder. Men samtidigt är det uppenbart att om ett sådant scenario som TT beskriver skulle bli verklighet - då har SPD och CDU helt dödat den demokratiska processen i Tyskland och skapat grogrund för en gigantisk förtroendekris för hela det politiska systemet¨, för då har man spottat alla väljare i ansiktet.
Många demokrater i Europa torde - inte minst med historiska erfarenheter att studera från just Tyskland - ha all anledning att hoppas att det inte blir så.
En bra kampanj, helt enkelt
Vänsterpartiet bedriver kampanjen "Rätt till jobb - rätt på jobbet". Helt rätt. En kampanj kring väsentligheter, som tar upp frågor som många, många människor har nära till, men som sällan eller aldrig tas upp och diskuteras ur de arbetandes perspektiv. Jag har haft förmånen att vara runt lite i partiet på sistone, och man märker av en beslutsamhet och entusiasm som bådar gott.
Dessutom upptäckte jag idag en riktigt rolig och bra frågetävling om skillnaderna mellan höger och vänster.
Dessutom upptäckte jag idag en riktigt rolig och bra frågetävling om skillnaderna mellan höger och vänster.
tisdag, september 06, 2005
Världen är i trygga händer
I New Orleans stora mänskliga tragedi blottas också lite av världshärskarklassens världsbild. Barbara Bush gör en Marie Antoinette:
En världsfrånvänd, repressiv, fundamentalistisk överklass våldför sig nu inte bara på araber och andra disponibla folk, utan också mer uppenbart än vanligt på delar av sin egen befolkning. Det kokar i USA. Den svenska rapporteringen ger en glimt av det, inte mycket mer.
Roland P Martinsson skriver med anledning av detta, att svenska journalister varit för USA-kritiska!
Johan Norberg kliver då fram och benämner honom ”något så ovanligt som en svensk konservativ intellektuell”.
Skål för det. Och för Trent Lotts veranda. Kanske till tonerna av lite charmerande negermusik.
----------
*) Många har väl sett det här nu. Men om du inte har gjort det: missa under inga som helst omständigheter denna – snabbt bortcensurerade – snutt från en Röda Korset-gala. Obetalbart.
*) Yabosid har skrivit många bra inlägg om stormen.
*) Likaså Andrew Sullivan.
"And so many of the people in the arena here, you know, were underprivileged anyway, so this--this (she chuckles slightly) is working very well for them."Hennes son gör, efter att motvilligt ha avbrutit sin ledighet, ett besök hos Fellow Rich Racist Republican Asshole, Trent Lott, och levererar följande rimliga och taktfulla officiella uttalande:
"'The good news is - and it's hard for some to see it now - that out of this chaos is going to come a fantastic Gulf Coast, like it was before. Out of the rubbles of Trent Lott's house -- he's lost his entire house - there's going to be a fantastic house. And I'm looking forward to sitting on the porch.' (Laughter)."Trent Lott, ska sägas för att understryka situationens totala absurditet, fick erfara en storm som till sist svepte bort honom som majoritetsledare i senaten, sedan han hyllat Strom Thurmond, mannen som 1948 – alltså strax efter att miljoner människor gett sina liv för att befria världen från nazismen – körde presidentvalskampanj till stöd för raslagarna:
"I want to say this about my state: When Strom Thurmond ran for president, we voted for him. We're proud of it. And if the rest of the country had followed our lead, we wouldn't have had all these problems over all these years, either."När en miljonstad svepts bort, tusentals människor dött och rasismen i USA visat sitt fula tryne, när fattiga svarta behandlats som boskap, som lort, i Land of the Brave, då talar president Bush om att man ska se saken från den ljusa sidan. Och att rasistgubben Trent Lott ska få en ny veranda medan hundratusentals svarta får svälta. Efter att ha lämnat de svarta och fattiga åt sitt öde ett tag skickar han sedan in militär som ska skjuta ihjäl folk som snor grejer.
Soldater strömmar i dag in till New Orleans med tillstånd att "skjuta för att döda" mot plundrare som hindrar räddningsarbetare från att undsätta de tusentals nödställda människorna.No shit!
300 av soldaterna har just kommit tillbaka från Irak. - De vet hur man gör för att skjuta och döda, sade Louisianas guvernör Kathleen Blanco.
En världsfrånvänd, repressiv, fundamentalistisk överklass våldför sig nu inte bara på araber och andra disponibla folk, utan också mer uppenbart än vanligt på delar av sin egen befolkning. Det kokar i USA. Den svenska rapporteringen ger en glimt av det, inte mycket mer.
Roland P Martinsson skriver med anledning av detta, att svenska journalister varit för USA-kritiska!
Johan Norberg kliver då fram och benämner honom ”något så ovanligt som en svensk konservativ intellektuell”.
Skål för det. Och för Trent Lotts veranda. Kanske till tonerna av lite charmerande negermusik.
----------
*) Många har väl sett det här nu. Men om du inte har gjort det: missa under inga som helst omständigheter denna – snabbt bortcensurerade – snutt från en Röda Korset-gala. Obetalbart.
*) Yabosid har skrivit många bra inlägg om stormen.
*) Likaså Andrew Sullivan.
Get up, stand up
Första delen i serien Get up, stand up på SVT gav mersmak. Mängder av skön musik och sköna musiker placerade i ett samhälleligt sammanhang. I detta första program fick den progressiva amerikanska folkmusiktraditionen med Joe Hill som en initial innovatör. I det sammanhanget berördes också Dylan, och hans komplexa förhållande till proteströrelserna. (Jag skrev om det för någon månad sen här och här).
Blixtrade förbi gjorde också sådana som Harry Belafonte, Pete Seeger och Arlo Gutherie. Flera av amerikanerna talade om den våldsamma antifackliga repressionen under 40- och 50-talen, där polis och väpnade råskinn kunde sättas in mot dem som ville organisera sig för värdigare arbetsförhållanden – en verklighet som lyser med sin frånvaro i det mesta av historieskrivningen om USA – och om den mörka, demokratiskt kvävande mccarthyismen. Beskrivningen av tiden kändes otäckt aktuell.
Bloggen Röda Raketer skrev för ett tag sedan ett inlägg om musikaliska profiler som arbetade med den politiska vänstern i USA, trots personliga risker.
För övrigt kan man konstatera när man se ett sådant program, att Folkpartiet inte bara ska lastas för att stå bakom sådant som en massiv flört med rasism och islamofobi, ”århundradets skattereform” som överförda enorma rikedomar från folkmajoriteten till de rikaste, pensionsöverenskommelsen som gynnar börsmäklare på bekostnad av landets pensionärer, samt Per Ahlmark. Därtill bär partiet ansvar för att under överskådlig tid i Sverige ha förstört en av världens bästa kampsånger, We Shall Overcome.
Blixtrade förbi gjorde också sådana som Harry Belafonte, Pete Seeger och Arlo Gutherie. Flera av amerikanerna talade om den våldsamma antifackliga repressionen under 40- och 50-talen, där polis och väpnade råskinn kunde sättas in mot dem som ville organisera sig för värdigare arbetsförhållanden – en verklighet som lyser med sin frånvaro i det mesta av historieskrivningen om USA – och om den mörka, demokratiskt kvävande mccarthyismen. Beskrivningen av tiden kändes otäckt aktuell.
Bloggen Röda Raketer skrev för ett tag sedan ett inlägg om musikaliska profiler som arbetade med den politiska vänstern i USA, trots personliga risker.
För övrigt kan man konstatera när man se ett sådant program, att Folkpartiet inte bara ska lastas för att stå bakom sådant som en massiv flört med rasism och islamofobi, ”århundradets skattereform” som överförda enorma rikedomar från folkmajoriteten till de rikaste, pensionsöverenskommelsen som gynnar börsmäklare på bekostnad av landets pensionärer, samt Per Ahlmark. Därtill bär partiet ansvar för att under överskådlig tid i Sverige ha förstört en av världens bästa kampsånger, We Shall Overcome.
söndag, september 04, 2005
Partiledardebatten
Tyckte personligen att Göran Persson var helt outstanding i partiledardebatten, särskilt i början. Tydlig, engagerad och pedagogisk. Lasse Ohly var också mycket bra. Skiljelinjerna mellan höger och vänster är klara, och det är viktigt att man känner igen åtminstone en del av den upprördhet man själv upplever när borgarna drar igång lögnmaskineriet, i vänstersidans politiska företrädare. Fredrik Reinfeldt verkade lite tagen i början, av de fräna inledningsangreppen vänsterifrån, men fann sig snabbt och var, tråkigt nog, mycket bra, som han visat sig kunnat vara i många debatter. De andra borgerliga partiledarna var, tycker jag, skitdåliga. Tyvärr gjorde också Maria Wetterstrand ett osäkert och flackigt intryck i flera av inläggen.
I Sifo:s undersökning får Reinfeldt högst betyg. Väntat. Det ska sättas i relation till att 51 procent sa att de skulle rösta på ett borgerligt parti medan bara 32 anger att man skulle rösta på s, v eller mp. Det är naturligtvis ett skevt urval, långt ifrån representativt för opinionen, och att borgerliga sympatisörer gillade Reinfeldt mer är inte chockerande.
Nu är underlaget mycket litet (bara 286 personer), och ingen fråga är ställd om vad folk har tyckte före debatten. En närmare titt på underlaget visar ändå viktiga förklaringar. Urvalet är mycket skevt när det gäller ålder. Av de 286 är 117 personer över 65, medan bara 13 är i åldern 18-29. Vi vet sedan tidigare att det är en mycket tydlig skillnad i opinionen mellan olika åldersgrupper, och att framför allt v och mp, men också s är starkare bland yngre, medan till exempel kd är kraftigt överrepresenterat bland pensionärer, vilket torde förklara det orimligt höga betyget för Hägglund i debatten. För övrigt kan man notera att de borgerliga väljarna gav Göran Persson 2,2 i betyg, medan s+v+mp-väljarnas betyg är 3,7.
Men nu vevas förstås nyheten att ”det borgerliga blocket vann debatten”. Heder åt KG Bergström som ändå nämnde något om detta. Hur mediedebatten kommer att vara imorgon kan man räkna ut.
Jag tror hur som helst att debatten var viktig och bra för samarbetspartierna. Det har varit de borgerliga som haft det politiska initiativet utan att deras faktiska förslag har genomlysts. Nu finns det förutsättningar för en tydligare diskussion och de svaga punkterna blottlades, även om jag dels tycker att de kom alldeles för billigt undan när det gäller nedskärningar på de sjukas bekostnad och det upprörande förslaget om avskaffad förmögenhetsbeskattning, dels att samarbetspartierna var märkligt tysta om de jobbsatsningar som trots allt genomförts och som kommer att genomföras i den ännu inte färdiga höstbudgeten.
Två av de mer uppseendeväckande märkligheter som borgarna spred omkring sig lär det finnas anledning att återkomma till. Leijonborgs påstående om att arbetslösheten ”egentligen” är 17% är ett av dem. Då måste man bland annat räkna in sjuka, förtidspensionärer och studerande i gruppen ”egentligen” arbetslösa. Eller möjligen människor som är på semester och föräldralediga.
Ett annat är Reinfeldts återkommande påstående att man sänker skatterna främst för lågavlönade. Det är struntprat. Naturligtvis går de allra största skattesänkningarna till de rika. De exakta detaljerna i Alliansens skatteförslag är inte redovisade, men så här såg det ut med moderaternas skatteförslag, och Alliansen politik är ett lite mildare eko av det (Diagram från LO):
Detta ska också ställas i relation till att de stora nedskärningar som Alliansen föreslår i första hand drabbar låginkomsttagare och också trycker dessas löner nedåt. Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.
I Sifo:s undersökning får Reinfeldt högst betyg. Väntat. Det ska sättas i relation till att 51 procent sa att de skulle rösta på ett borgerligt parti medan bara 32 anger att man skulle rösta på s, v eller mp. Det är naturligtvis ett skevt urval, långt ifrån representativt för opinionen, och att borgerliga sympatisörer gillade Reinfeldt mer är inte chockerande.
Nu är underlaget mycket litet (bara 286 personer), och ingen fråga är ställd om vad folk har tyckte före debatten. En närmare titt på underlaget visar ändå viktiga förklaringar. Urvalet är mycket skevt när det gäller ålder. Av de 286 är 117 personer över 65, medan bara 13 är i åldern 18-29. Vi vet sedan tidigare att det är en mycket tydlig skillnad i opinionen mellan olika åldersgrupper, och att framför allt v och mp, men också s är starkare bland yngre, medan till exempel kd är kraftigt överrepresenterat bland pensionärer, vilket torde förklara det orimligt höga betyget för Hägglund i debatten. För övrigt kan man notera att de borgerliga väljarna gav Göran Persson 2,2 i betyg, medan s+v+mp-väljarnas betyg är 3,7.
Men nu vevas förstås nyheten att ”det borgerliga blocket vann debatten”. Heder åt KG Bergström som ändå nämnde något om detta. Hur mediedebatten kommer att vara imorgon kan man räkna ut.
Jag tror hur som helst att debatten var viktig och bra för samarbetspartierna. Det har varit de borgerliga som haft det politiska initiativet utan att deras faktiska förslag har genomlysts. Nu finns det förutsättningar för en tydligare diskussion och de svaga punkterna blottlades, även om jag dels tycker att de kom alldeles för billigt undan när det gäller nedskärningar på de sjukas bekostnad och det upprörande förslaget om avskaffad förmögenhetsbeskattning, dels att samarbetspartierna var märkligt tysta om de jobbsatsningar som trots allt genomförts och som kommer att genomföras i den ännu inte färdiga höstbudgeten.
Två av de mer uppseendeväckande märkligheter som borgarna spred omkring sig lär det finnas anledning att återkomma till. Leijonborgs påstående om att arbetslösheten ”egentligen” är 17% är ett av dem. Då måste man bland annat räkna in sjuka, förtidspensionärer och studerande i gruppen ”egentligen” arbetslösa. Eller möjligen människor som är på semester och föräldralediga.
Ett annat är Reinfeldts återkommande påstående att man sänker skatterna främst för lågavlönade. Det är struntprat. Naturligtvis går de allra största skattesänkningarna till de rika. De exakta detaljerna i Alliansens skatteförslag är inte redovisade, men så här såg det ut med moderaternas skatteförslag, och Alliansen politik är ett lite mildare eko av det (Diagram från LO):
Detta ska också ställas i relation till att de stora nedskärningar som Alliansen föreslår i första hand drabbar låginkomsttagare och också trycker dessas löner nedåt. Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.
lördag, september 03, 2005
Tillväxt
Nu är det officiellt. DN har skaffat sig en andra ledarsida. Av någon anledning skrivs den alltid av en och samma person, eller åtminstone av någon som kallar sig Henrik Brors. För att den rent tekniskt-redaktionellt ska gå att skilja från den ursprungliga ledarisdan, kallas den nya för "Analys". Själv funderar jag på att börja kalla den här bloggen för konsumentinformation.
fredag, september 02, 2005
Sänkt sjukersättning nästa (men vi håller tyst om det tills vidare)
Huvuddragen i den borgerliga politiken är presenterade. De viktigaste punkterna handlar om att man sänker skatterna med minst 37 miljarder första året och minst 45 miljarder andra året efter ett eventuellt maktskifte. Dessa skattesänkningar betalas av de sämst ställda och mest utsatta i samhället. Den tydligast preciserade försämringen handlar om kraftiga neddragningar på A-kassan.
En pikant ”detalj” är att dessa smått drakoniska försämringar ska inbringa statskassan sex miljarder kronor. Detta är ungefär vad ett avskaffande av förmögenhetsskatten – en annan del av den presenterade borgerliga politiken – belastar statskassan med. Man klämmer flera hundra kronor i månaden från dem med minst kontantmarginal, och ger pengarna till dem som definitionsmässigt haft tillräckligt för att lägga mer än 1,5 miljoner på hög.
Men borgarna kommer ändå undan alltför lätt. Överenskommelsen har presenterats som att det inte blir sänkningar i ersättningsnivåerna för sjukpenningen. Det är inte hela sanningen. Av de 15 miljarder som ska sparas in på sjukförsäkringarna är 8 miljarder preciserade (trafikskadeförsäkringen). De övriga sju miljarderna ska handla om att ”SGI ska beräknas på ett historiskt genomsnitt” (vilket i klartext innebär att man får mindre pengar, men det är svårt att beräkna hur mycket – ett smart drag) och att ”kostnaderna för förtidspensionerna måste begränsas”. Inget tyder på att det ska ske på något annat sätt än att sjuka människor inte ska få vara sjukskrivna eller förtidspensionerade, när de är i behov av det. Det är varken värdigt eller långsiktigt hållbart. Men i sammanhanget är det detta som är helt centralt:
Det är mycket belysande att skärskåda hur en gigantisk fluffpost med riktigt mycket beskheter placeras allra allra sist i programmet. Alliansen vill: ändra (läs försämra) olika avdragsregler, avskaffa förmån för hemdatorer (bra klassprofil!), avveckla investeringsbidrag till hyres- och studentbostäder (jippi!), reducera räntebidrag för bostadsbyggande och ta bort avdragsmöjligheter för fackavgiften (vilket gör det dyrare att vara med i facket, medan samma möjlighet för företag att dra av medlemsavgiften till Svenskt näringsliv blir kvar). Man vill höja skatten på rulltobak och lågpriscigaretter (enda skattehöjningen?). Och så vill man ”minska statlig byråkrati”. Det anges inte hur, men moderaterna preciserade detta lite mer i vårbudgeten. Bland annat ville man avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet (!) och minska anslagen till bland annat Statens kulturråd, och Arbetslivsinstitutet, utan att föreslå annan organisering. Detta skulle inbringa nästan fyra miljarder (och inga extra arbetslösa)!
Alliansen vill på detta sammanlagt plocka in summan tjugo (20) miljarder! Jag har kollat vad moderaterna (överoptimistiskt) räknade med i sin vårbudgetmotion när det gäller ovanstående poster (mdr kronor).
Avdragsregler: ?
Ej avdrag hemdatorer: 0,8
Avvecklat investeringsbidrag: 1,0
Minskade räntebidrag: 2,0
Höjd skatt rulltobak och lågpriscigaretter: 0,7
"Minskad byråkrati": 3,6
Fackavgift, inget avdrag: 3,2
Summa: 11,4 + ?
Antingen måste man dra in helt enorma summor på försämrade avdragsregler, eller så har man ingen aning om hur man ska ta in 9 miljarder till, eller så har man tänkt sig att genomföra ytterligare nedskärningar, till exempel på miljöpolitiken eller biståndet, som man inte redovisar.
Däremot är två saker säkra:
1) Var man inte ska ta in pengarna: skattesänkningar
2) Var man ska ta in pengarna: försämrade sjukersättningar.
Då kan det vara bra att minnas vilka som drabbas av försämringar på sjukersättningar (källa: LO-rapporten Vad vill egentligen moderaterna):
Tydligare profil kan man knappast få. Alliansens politik handlar om att ta resurser från kvinnor och ge till män, från lågavlönade och arbetslösa och ge till högavlönade och förmögna. Och just nu minst lika mycket om att försöka dölja att det är precis vad det handlar om.
En pikant ”detalj” är att dessa smått drakoniska försämringar ska inbringa statskassan sex miljarder kronor. Detta är ungefär vad ett avskaffande av förmögenhetsskatten – en annan del av den presenterade borgerliga politiken – belastar statskassan med. Man klämmer flera hundra kronor i månaden från dem med minst kontantmarginal, och ger pengarna till dem som definitionsmässigt haft tillräckligt för att lägga mer än 1,5 miljoner på hög.
Men borgarna kommer ändå undan alltför lätt. Överenskommelsen har presenterats som att det inte blir sänkningar i ersättningsnivåerna för sjukpenningen. Det är inte hela sanningen. Av de 15 miljarder som ska sparas in på sjukförsäkringarna är 8 miljarder preciserade (trafikskadeförsäkringen). De övriga sju miljarderna ska handla om att ”SGI ska beräknas på ett historiskt genomsnitt” (vilket i klartext innebär att man får mindre pengar, men det är svårt att beräkna hur mycket – ett smart drag) och att ”kostnaderna för förtidspensionerna måste begränsas”. Inget tyder på att det ska ske på något annat sätt än att sjuka människor inte ska få vara sjukskrivna eller förtidspensionerade, när de är i behov av det. Det är varken värdigt eller långsiktigt hållbart. Men i sammanhanget är det detta som är helt centralt:
”I finansieringen av skattereformens andra steg kan såväl en ytterligare karensdag som lägre ersättningsnivåer i sjukförsäkringen komma att aktualiseras”Alliansen har gått från diffus politik till bedräglig politik. Men man är ärlig nog att säga vad som händer om de oärliga kalkylerna inte slår in.
Det är mycket belysande att skärskåda hur en gigantisk fluffpost med riktigt mycket beskheter placeras allra allra sist i programmet. Alliansen vill: ändra (läs försämra) olika avdragsregler, avskaffa förmån för hemdatorer (bra klassprofil!), avveckla investeringsbidrag till hyres- och studentbostäder (jippi!), reducera räntebidrag för bostadsbyggande och ta bort avdragsmöjligheter för fackavgiften (vilket gör det dyrare att vara med i facket, medan samma möjlighet för företag att dra av medlemsavgiften till Svenskt näringsliv blir kvar). Man vill höja skatten på rulltobak och lågpriscigaretter (enda skattehöjningen?). Och så vill man ”minska statlig byråkrati”. Det anges inte hur, men moderaterna preciserade detta lite mer i vårbudgeten. Bland annat ville man avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet (!) och minska anslagen till bland annat Statens kulturråd, och Arbetslivsinstitutet, utan att föreslå annan organisering. Detta skulle inbringa nästan fyra miljarder (och inga extra arbetslösa)!
Alliansen vill på detta sammanlagt plocka in summan tjugo (20) miljarder! Jag har kollat vad moderaterna (överoptimistiskt) räknade med i sin vårbudgetmotion när det gäller ovanstående poster (mdr kronor).
Avdragsregler: ?
Ej avdrag hemdatorer: 0,8
Avvecklat investeringsbidrag: 1,0
Minskade räntebidrag: 2,0
Höjd skatt rulltobak och lågpriscigaretter: 0,7
"Minskad byråkrati": 3,6
Fackavgift, inget avdrag: 3,2
Summa: 11,4 + ?
Antingen måste man dra in helt enorma summor på försämrade avdragsregler, eller så har man ingen aning om hur man ska ta in 9 miljarder till, eller så har man tänkt sig att genomföra ytterligare nedskärningar, till exempel på miljöpolitiken eller biståndet, som man inte redovisar.
Däremot är två saker säkra:
1) Var man inte ska ta in pengarna: skattesänkningar
2) Var man ska ta in pengarna: försämrade sjukersättningar.
Då kan det vara bra att minnas vilka som drabbas av försämringar på sjukersättningar (källa: LO-rapporten Vad vill egentligen moderaterna):
Tydligare profil kan man knappast få. Alliansens politik handlar om att ta resurser från kvinnor och ge till män, från lågavlönade och arbetslösa och ge till högavlönade och förmögna. Och just nu minst lika mycket om att försöka dölja att det är precis vad det handlar om.
torsdag, september 01, 2005
Folkrätt hemma, ockupationskramande i Irak
Flamman gör i all enkelhet ett viktigt påpekande, genom att bara citera följande:
10 § Riksdagen eller regeringen får icke fatta beslut på ockuperat område. På sådant område får ej heller utövas befogenhet som tillkommer någon i egenskap av riksdagsledamot eller statsråd.Det är Regeringsformen 13 kap. Den svenska alltså. De som idag - likt bland annat vår egen regering - omfamnar valfarsen och den USA-kontrollerade processen kring "konstitutionen" är sålunda antingen ohämmat inkonsekventa, eller bredvilligt redo till quislingeri i händelse av krigstillstånd i detta land. De bör åtminstone tvingas förklara sig.
Det åligger varje offentligt organ att på ockuperat område handla på det sätt som bäst gagnar försvarsansträngningarna och motståndsverksamheten samt civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt. Icke i något fall får ett offentligt organ meddela beslut eller vidta åtgärd som i strid mot folkrättens regler ålägger någon rikets medborgare att lämna ockupationsmakten bistånd.
Val till riksdagen eller beslutande kommunala församlingar får ej hållas på ockuperat område. Lag (1988:1438).
Johnny tycker ooom mej
En sjukt stressig dag räddas av allas vår Johnny Munkhammar och lite uppfriskande male bonding. Han är upprörd över att Martin Tunström, i en analys av borgarnas politik, citerat mig, som i sin tur citerat LO. Detta, ty yours truly är
en av Sveriges mest kallhamrade kommunisterTypiskt sådana att hålla på med kallhamrade saker som att citera LO-rapporter, påpeka att om man sänker A-kassan så sätter man tryck nedåt på de lägsta lönerna, och till och med gå till sådana ytterligheter som att nämna vad som är medianlön i Sverige. Hur som helst slår Munkhammars klassificering till och med epitetet ”klassbekämpare” som jag (tillsammans med efternamnet Ebat) förärades av en lokaltidning i Gävle en gång. Jag är rörd, men inte skakad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
