lördag, december 31, 2005

Rättelse med mera


Jiizes Christ, vilken upplevelse att öppna mejlen efter knappt ett dygn. Man skulle kunna tro att jag smällt av en nyårsraket på Timbros lokaler.

Som jag skrev i förra inlägget, så råkade jag surfa in på en blogg igår, och la då upp en länk till en artikel från en amerikansk tidning, där en snubbe påstod att han fått besök av amerikanska agenter efter att ha lånat Maos lilla röda på biblioteket.

Senare, visade det sig, erkände killen att han inte talat sanning, vilket föranledde en ny artikel i samma tidning. Detta, noterar man, påtalade till exempel Amir Sariaslan en stund efter att jag lagt upp bloggposten och åkt iväg. Där skulle det hela kunnat få sitt slut, men istället följer en cyberparad med en aggressiv dårpippihöger som drar de mest bisarra slutsatser. Det är så pass underhållande att jag låter inlägget vara kvar, så att man kan gotta sig i kommentarerna.

Ibland under året har jag kunnat misströsta med bloggen – politiskt arbete är inte alltid upplyftande i den sjuka tid vi nu genomlever, man kan bli modfälld och pendlar då och då mellan att undra hur man kan göra mer, och en dragning till cynism och uppgivenhet. Och kommentarerna på den här bloggen vittnar inte sällan om en obehaglig och skrämmande undervegetation av människofientlighet och nyfascistiska böjelser som finns i samhället, och som man varken vill under- eller övervärdera. Men, den där kavalkaden var faktiskt klart stärkande. Om man får folk att gå i taket på det där sättet genom att skicka en länk, då är mödan av att hitta lite tid här och där på dygnet värd något politiskt. (Det gjorde till och med mamma glad, faktiskt. Tack grabbar).

I sammanhanget bör man väl kanske också i all ödmjukhet påpeka att den unge student som hittade på – och tog tillbaka – historien med agenterna, inte verkar ha gjort det i syfte att finna förevändning för statskupp, ockupation eller folkmord – ett annars välkänt och väldokumenterat grepp i den amerikanska historien.

Möjligen är det också läge att påpeka, att bakgrunden till studentens egotripp/practical joke är ett mycket reellt lagkomplex som genomdrevs omedelbart efter 11/9 – och alltså fanns bearbetat långt innan; man utnyttjade bara ett ”window of opportunity” – och som alltså ger rätt till myndigheterna att i hemlighet begära in information om amerikanska medborgares boklån på biblioteket. Så här uttalade sig bland annat The American Library Association om detta när det begav sig (här finns också många länkar till mer att läsa om Patriot Act):
“The American Library Association (ALA) opposes any use of governmental power to suppress the free and open exchange of knowledge and information or to intimidate individuals exercising free inquiry…ALA considers that sections of the USA PATRIOT ACT are a present danger to the constitutional rights and privacy rights of library users.”—
Och här är en konkret effekt som säkert ökar tryggheten i samhället:
Along with the usual reminders to hold the noise down and pay overdue fines, library patrons in Santa Cruz are seeing a new type of sign these days: a warning that records of the books they borrow may wind up in the hands of federal agents.
Det har redan tidigare visat sig att hemlig avlyssning av människor exploderat i USA, och likaså att en mängde inhemska politiska organisationer kommit att registreras av säkerhetsmyndigheter. Någon ”watch list” för just böcker har mig veterligen inte framkommit – men, ärligt talat – skulle någon bli förvånad om det visade sig om två veckor, månader, eller år, att det finns en sån? Bara den situationen – att fler och fler inskränkningar i medborgarnas rättigheter och integritet normaliseras – är allvarlig. Här och här kan man också följa en faktiskt startad process i augusti som ACLU följer (har inte hunnit kolla närmare vad som hänt därefter).

Nu måste jag springa igen. Men jag vill bara påpeka att det viktigaste för mig med förra inlägget nog var att Mats Einarssons snabba kommentar bekräftade min minnesbild av det Maocitat jag hört för elva år sedan.

Så, gott folk, gott nytt år på er, och glöm aldrig detta i stridens hetta:
(1) Put back the doors you have taken down for bed-boards
Puss och kram.

fredag, december 30, 2005

Democracy is coming, to the USA

Jag råkade surfa in på den här bloggen, och fann där denna några veckor gamla artikel. En amerikansk student som skulle skriva ett arbete i skolan beställde ett ex av Maos lilla röda på biblioteket. Då fick han påhälsning av demokrativäktarna på myndigheten med det förtroendeingivande namnet Homeland Security Office [RÄTTELSE: Det visade sig senare att han hittat på detta. Se det här inlägget]:
The student told Professor Pontbriand and Dr. Williams that the Homeland Security agents told him the book was on a "watch list." They brought the book with them, but did not leave it with the student, the professors said."
Listor med förbjudna böcker – däribland en för kinesisk historia, men kanske inte direkt för dagens internationella terrorism viktig citatsamling – och agenter som övervakar dem som läser dessa böcker, är ju, vid sidan av tortyr, onekligen en av många saker som vi förknippar med det öppna, demokratiska samhälle som det är viktigt att ta strid för mot mörka, skäggiga krafter.

I sammanhanget vill jag på detta sätt passa på att fråga eventuella representanter för nämnda säkerhetsorgan – eller möjligen deras svenska samarbetspartners, som under gånga året framträtt som hjälpsamma, bland annat vid logistik på Bromma flygplats – hur de ställer sig till det exemplar av ett annat Mao-verk, som jag själv har i min bokhylla, nämligen samlingen Militärpolitiska skrifter – något av en bonderevolutionär kioskvältare. Det går bra att skicka SMS.

Jag bifogar ett favoritcitat, som kanske kan komma till pass någon gång.

De Tre disciplinära grundreglerna är följande:
1. Lyd order i allt vad ni gör.
2. Ta inte ens en enda synål eller ett stycke tråd från massorna.
3. överlämna allt byte.

De Åtta punkterna att iaktta är följande:
1. Tala hövligt.
2. Betala skäligt för vad ni köper.
3. Återlämna allt ni lånar.
4. Betala för alla eventuella skador.
5. Slå inte människor och svär inte åt dem.
6. Skada inte växande gröda.
7. Ta er inga friheter med kvinnorna.
8. Behandla inte fångar illa.

"Om nyutgivandet av de Tre disciplinära grundreglerna och de åtta punkterna att iaktta - instruktion från det kinesiska folkets befrielsearmés generalhögkvarter" (10 oktober 1947), Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 257-258.
Jag har för övrigt själv en svag minnesbild av citatet ”man ska alltid lämna tillbaka de dörrar man sovit på”, från Maos lilla röda (svensk nyutgåva med förord av Jan Myrdal). Men nu vågar jag tyvärr inte kolla.

Define irony i kvadrat

Den "subversiva konst" som omnämndes i förra inlägget var enligt uppdatering hos Stattin sponsrad av det kulturella monopolkapitalet par excellance. Inga problem för min del. Ty,

1) Projektet verkar coolt
2) Konstnärer behöver pengar
3) En liten liten dos av pomo-chicness kan skina upp klasskampens bistra vardag - om än aldrig ersätta organisering i vårt anletes svett (och därtill hörande risk för musarm)

(Får man förresten beställa en kommentar hos nystartade konstbloggen Pollocksbollocks?)



«I quit smoking with Revolution

torsdag, december 29, 2005

Undervakning

Subversiv konst via Erik Stattin.

(Är det bara jag, eller får alla som kommer till Stattins blogg känslan av nyduschat småbläddrande på cozy bibliotek? Lite i alla fall?)

Define irony...

Igår skrev jag om Demokratiuppropet, som ett antal olika personer, författare, politiskt aktiva, journalister, osv. tagit initiativ till och som uppmanar till ställningstagande och civil olydnad mot det juridiska moras som utmärker ”terrorlagstiftningen” i Sverige och EU.

Försvaret av rättsstatens värden tycks tydligen vara så provocerande att det föranlett följande ”inlägg” på en obskyr blogg.

I uppståndelsen framgår det inte helt klart om den möjligen inte helt balanserade skribenten menar att jag är galen, eller om jag av okänd anledning framställer mig som galen.

Det ironiska i sammanhanget är dock hur nämnda bloggs allra första inlägg och så att säga programförklaring ser ut.
Det stora flertalet inlägg kommer att behandla de missfoster som vill använda statens våldsmonopol när de får moralpanik.
Eh, ja, det är ett möjligen lite djärvt och ungdomligt sätt att beskriva vad uppropet handlar om.

Lyteskomik

Hittade något sjukt roligt och farligt vanebildande hos Nathalie Landin. Man kan langa upp bilder och sen köra dem mot en databas med kända personer. Så får man någon sorts matchning i procent. Väldigt vetenskapligt förstås. Testa själva – det är svårt att låta bli.

Tills vidare kan vi konstatera, att den biometriskt lagde bör vara försiktig i sin framtida bedömning av riksdagsman Kalle Larsson (v).

Uppdatering för er som inte läser kommentarfälten: Ännu mer oroliga bör man vara på högerkanten.

(Själv är jag bara en stackars pojke, fast min historia berättas sällan)

onsdag, december 28, 2005

Ingenmansland

”Ett land utan folk till ett folk utan land” löd en gång den sionistiska parollen när staten Israel upprättades. En vacker paroll med haken att det inte fanns något land utan folk. Det palestinska folket fördrevs i omgångar och palestinierna förvandlades i processen med nödvändighet till icke-människor i ockupanternas ögon. Det bestämmer karaktären på ockupationen. Den är djupt rasistisk, kontinuerligt avhumaniserande, genuint frånstötande.

Idag tas ännu ett av dessa otaliga steg som vittnar om den israeliska våldsmaktens karaktär; den människosyn som finns inbäddad i dess dagliga aktiviteter. Från TT:
ISRAEL BOMBAR FRAM INGENMANSLAND I NORRA GAZAREMSAN

Israel uppmanar palestinier i norra Gazaremsan att flytta om de inte vill riskera livet. Israel ska upprätta en buffertzon på palestinskt område för att förhindra raketattacker därifrån. "För er säkerhet uppmanas ni att undvika de på kartan angivna sektorerna från klockan 18:00 den 28 december och tills vidare. De som bortser från denna varning kommer att sätta sina egna liv i fara."
Ingenmansland. Buffertzon. För er säkerhet. Tills vidare.

Här har vi alltså en ockupant som ”rensar” delar av det ockuperade området. Från människor. Med ett språkbruk som inte låtsas om att det är människors hem som ska bombas, att detta världens mest tätbefolkade område, nedhållet i smuts och misär, ska behandlas som betesmark, människorna som boskap.

Det är så outsägligt vidrigt.

Strukturell idioti

Aftonbladet har dragit ihop en panel som upprättat en lista över de 100 personerna i Sverige med mest makt. Statsministern toppar listan. Zlatan på sjätte plats. Jacob Wallenberg på sjuttonde. I övrigt mest politiker och artister. De man ser ofta på TV har enligt panelen mycket makt. Att den verkligt tunga makten i vårt samhälle utövas av en ”tät herrklubb – i dubbel bemärkelse”, som CH Hermansson uttryckt det, finns inte med i panelens föreställningsvärld. Det är inte bara Wallenbergsfären som tagit sig valspråket ”Att verka utan att synas” – det är en del av kapitalismens grundförutsättning att folkets och de folkvaldas representanter beskärs över de viktigaste besluten i samhället; dem som rör ekonomin, och reproduktionen av det ideologiska ludd som omgärdar denna dagliga inskränkning av folkstyret.

En panel av myndiga män och kvinnor som upprättar en lista över sina egna vanföreställningar, alternativt sådana som de gärna vill att andra ska bära på. Jag skiter i vilket. Dumhet är kul som slapstick, inte som ”journalistik”.

Demokratiuppropet

Respekten för grundläggande rättssäkerhet och medborgerliga demokratiska rättigheter har alltsedan 11 september utsatts för allt allvarliga inskränkningar. Regeringar i många västländer – inklusive vårt eget – går i täten för denna utveckling. Det är upp till varje medborgare att ta ställning och höja sin röst.

När Sverige på initiativ från EU och USA forcerade en så kallade ramlagstiftning för att bekämpa ”finansiering av terrorism” var det ett juridiskt moras som öppnade för uppenbart politiskt godtycke. Mot detta protesterade jag och en kamrat genom att demonstrativt testa lagen med en symbolisk insättning till ett biståndskonto med den palestinska befrielseorganisationen PFLP som innehavare. Det startades en förundersökning, men inget åtal väcktes, bland annat för att åklagaren menade att summan var att betrakta som ringa. Läs om processen här, här och här.

För en tid sedan startade den danska föreningen Oprør ett upprop med rubriken ”Befrielsekamp är inte terrorism”: ”’Kriget mot terrorismen’ hotar oss alla. Försvara yttrandefriheten, de mänskliga rättigheterna och den internationella solidariteten!”. Man gjorde en aktion med uppmaningen att insamla pengar till PFLP och Farc, för att trotsa terrorlagstiftningen.

En dansk domstol har gett den danska polisen rätt att beslagta delar av Oprørs hemsida. Den del det handlar om är det upprop som finns med i detta PM. Oprørs talesman Patrick Mac Manus står dessutom inför två olika åtal i sammanhanget. Det ledde till att andra organisationer publicerade uppropet. Polisen har krävt att tolv andra föreningars hemsidor ska ta ned uppropet. (Jag skrev förresten i juni om hur danska Greenpeace (!) också hotades av terroråtal).

Nu har ett svenskt initiativ tagits till stöd för Oprør. Hoten gäller naturligtvis oss alla, och alla som vill försvara sina egna och andras medborgerliga rättigheter bör vara beredda att agera. Uppropet, med länkar till den danska uppmaningen finns här, och man kan också se undertecknarna. Av ovan angivna skäl publicerar jag dock hela uppropet nedan. Sprid gärna!

UPPROP TILL DEMOKRATISKA KRAFTER I SVERIGE
gemensam kamp mot terroristlagstiftningen
Befrielsekamp är inte terrorism


Vi, undertecknade privatpersoner, vänder oss till alla i Sverige som vill försvara demokratin. Vi uppmanar er att tillsammans med oss stå upp till försvar av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.

I EU-Sverige är genom den nya terroristlagstiftningen grundläggande mänskliga och politiska rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet starkt hotade, för några är hotet redan verklighet. I EU-Danmark har Köpenhamns tingsrätt gett polisen rätt att stänga delar föreningen Oprørs hemsida. Anledningen är att man har pläderat för insamling av pengar till demokratiska och sekulära befrielserörelser på EU:s terrorlista. Tidigare har föreningen på liknande sätt genomfört insamlingar till PFLP i Palestina och Farc i Colombia, vilket en av deras talesmän Patrik Mac Manus nu åtalats för. Vårt upprop, som är en del i en internationell aktion, syftar till att stödja Oprør och att i Sverige väcka opinion mot terroristlagarna.

Sveriges och den Europeiska Unionens terroristlagstiftning är en parodi på allt vad rättvisa heter. EU:s terroristlagar som 2002 implementerades i Sverige har införts på uppmaning av och i tätt samarbete med USA:s regering.

Vem som ska stämplas som terrorist i Sverige och EU bestäms de facto av de listor på organisationer och personer som efter 11 september 2001 upprättas i Vita Huset i Washington. Så har svenska myndigheter, domstolar åklagare, polis och svenska företag och institutioner och ställt tre Somaliasvenskar utanför samhälle och rätt, utan tillstymmelse till bevis på deras terroristanknytning. En av dessa, Ahmed Yusuf, står fortfarande utan medborgerliga rättigheter.

Svenska myndigheter har medverkat till USA:s kidnappning av två egyptier. Två irakier har på ytterst vaga grunder av svensk domstol dömts till mångåriga fängelsestraff och livstids utvisning för penningstöd till terroristorganisationer. I slutet av september avslöjades hur den svenska medborgaren och Guantanamofången Mehdi Ghezali efter frisläppandet förföljs av Säpo på regeringens order enligt ett hemligt uppdrag från USA:s regering.

I Danmark har alltså i skrivande stund undertryckandet av grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter gått längre än i vårt land. Men inget talar mot att terroristlagarna också i vårt land kommer att användas mot frihetskämpar och demokrater som i någon form stödjer legal befrielsekamp mot utländska ockupationsstyrkor.

Vi vill genom detta upprop söka samla ett antal demokrater till stöd för föreningen Oprør och i förlängningen till försvar av yttrandefriheten och andra grundläggande politiska fri- och rättigheter också i vårt land. Tanken från initiativtagarna i Danmark är att i så många EU-länder som möjligt samla ett brett spektrum av demokrater av skilda uppfattningar till ett ekonomiskt till någon av de demokratiska och sekulära befrielserörelser på EU:s terrorlista, vilket alltså är förbjudet enligt EU:s terroristlagar. Förslagsvis skänker varje person 100 kronor. De svenska namnen publiceras på lämpligt sätt i Sverige. Pengarna från alla deltagande länder överlämnas i samband med en konferens i Danmark någon gång 2006 för vidare befordran till respektive befrielserörelse.

Svar till nedanstående e-postadress. demokratiuppropet@demokratiuppropet.se
Stockholm och Göteborg 19 december 2005

tisdag, december 27, 2005

Ett mästerverk på TV

Idag kl. 22:30 visar SVT ett av Monty Python-gängets mästerverk, Monty Python and the Holy Grail. Att filmen fått den svenska pilsnerfilmstiteln Monty Pythons galna värld är ett språkligt och kulturellt mysterium, för att inte säga övergrepp.

Den här scenen handlar på sätt och vis om den liberala historieuppfattningen:
ARTHUR: I am your king!
OLD WOMAN: Well, I didn't vote for you.
ARTHUR: You don't vote for kings.
OLD WOMAN: Well, how did you become king, then?
ARTHUR: The Lady of the Lake, her arm clad in the purest shimmering samite, held Excalibur aloft from the bosom of the water to signify by Divine Providence that I, Arthur, was to carry Excalibur That is why I am your king!
OLD WOMAN: Is Frank in? He'd be able to deal with this one.
DENNIS: Look, strange women lying on their backs in ponds handing out swords that's no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony.
ARTHUR: Be quiet!
DENNIS: You can't expect to wield supreme executive power just 'cause some watery tart threw a sword at you!
ARTHUR: Shut up!
DENNIS: I mean, if I went around saying I was an Emperor because some moistened bint had lobbed a scimitar at me, people would put me away!
ARTHUR: (Grabbing him by the collar) Shut up, will you. Shut up!
DENNIS: Ah! NOW we see the violence inherent in the system.
ARTHUR: Shut up! [...]

Post Tsunami

Nu har det gått ett år sedan tsunamitragedin, en av världens värsta naturkatastrofer i modern tid, som också drabbade många svenskar. Det som följt därefter, här i Sverige, har drivits av mediernas kommersiella och politiska hetslogik och borgerlighetens cyniska strävan efter att vinna riksdagsvalet utan att vilja kännas vid sin impopulära politik. I efterhand kommer det kanske att vara möjligt att tala om de många väsentliga frågor som katastrofen rest och även kunna skärskåda det ovärdiga skådespel som huvudsakligen har karaktäriserat ”debatten”.

Jag har skrivit om katastrofen och debatten, här och här, och länkat till andra inlägg som försökt anlägga en kritisk synvinkel mitt i hetsen. Men idag vill jag framför allt tipsa om en längre artikel av Peter Gustavsson, som under rubriken Dags för klarspråk om tsunamin, sammanfattar problematiken och lägger en grund för en vettigare debatt som skulle kunna växa fram om fler har civilkurage att ta ansvar för den.

Ta en stund och läs artikeln. Och sprid. Den förtjänar en bred läsekrets.

Blixtrande satir

Sveriges bästa politiske satiriker är sedan länge Ann Charlott Altstadt; författare och skribent lite här och var, bland annat i LO-tidningen och Aftonbladet. Jag kan inte påstå att jag alltid håller med ståndpunkterna, men skarp är hon, och sällan kan man läsa satiriker som utvecklar en helt egen stil, med ett sådant politiskt djup som det man kan hitta i hennes Ordfront-alster. I senaste numret skriver hon om ”Polsk nyorDNing”.
DN kommer lagom till valrörelsen lansera en polsk skribent som också heter Maciej Zaremba som i 14 artiklar visar att socialdemokrati, fascism, nazism och kommunism är samma sak.

[…]

Det går en röd tråd från Babi Jar, där 100.000 judar slaktades, till svenska förskolegrupper och deras fruktstunder. Det oskuldsfulla i pärlplattor och att lära sig blanda grundfärg döljer oförmågan att inse vad det övriga Europa tar för självklart, att det faktiskt går precis lika bra med mamma hemma, mormor, polsk barnflicka eller svindyr privatförsäkring.
Läs Ordfront! (Ett års medlemskap inklusive prenumeration kostar 390 kronor)

söndag, december 25, 2005

Palestina Nu

Har bläddrat i senaste numret av Palestina Nu, som utges av Palestinagrupperna i Sverige (PGS).

Bland annat innehåller numret en intressant intervju med Mustafa Barghouti, som var presidentkandidat i det palestinska valet, och fick bedriva sin valrörelse under ganska speciella former; han arresterade åtta gånger av de demokratibefrämjande israelerna, och misshandlad flera gånger. Om Gazareträtten (jag skrev längre om det när det begav sig, här och här), säger han detta viktiga:
”Sharon gick till val på att rent fysiskt förstöra möjligheten till en palestinsk stat. […] Gaza är fortfarande ett gigantiskt fängelse. Det som hänt är att Israel har omorganiserat ockupationen för att förbilliga den och göra den mer smärtsam för palestinierna. De bosättare som man flyttat på har man flyttat till Västbanken och totalt sett så innebär operationen en ökning av antalet bosättare på de ockuperade områdena och inte en minskning”.
Palestiniernas försök att påpeka detta redan när reträtten inleddes dränktes huvudsakligen i den PR-twist som Israel presenterade och Västvärldens medier välvilligt dansade med i.

I Per Gahrtons ledare – som handlar om den frapperande inkonsekvensen i EU:s och Sveriges bemötande av Uzbekistan och Israel – fastnar jag för ett citat från en israelisk skrift, The Other Israel, där man kan hitta refererade vittnesmål av israeliska ockupationssoldater som själva fått nog av det elände de dagligen åsamkar palestinierna:
”När man talar om skottväxling betyder det oftast att någon palestinier skjuter ett eller två skott, vilket åtföljs av att de israeliska soldaterna skjuter hämningslöst på allt som rör sig. Man identifierar aldrig varifrån skottet kom, utan skjuter i 360 grader. Någon identifierar någon i ett fönster. Alla skjuter. Det är en enda röra. Man skjuter inte för att man är rädd. Det är för att man vill kunna sätta ett kryss på kolven. Man vill kunna komma tillbaka och säga: Hallå, jag satte ett kryss, jag dödade en! Så fingret sitter mycket löst på avtryckaren. I korthet: skottväxling, slut på natten, en åttiofyraåring har fått en kula i magen”.
Ännu en bild av vad ockupationen gör med såväl ockuperade som ockupanter.

Palestina Nu kan man prenumerera på för 90 kronor per år, men bättre ändå är att bli medlem i Palestinagrupperna. Tidningen ingår.

O bishop, my bishop

Kyrkan och samhällsdebatten blir fattigare utan KG Hammar. Lyssa gärna på Ekots lördagsintervju med honom. Början av intervjun kretsar kring tsunamikatastrofen och ansvarstagande. Hammars resonemang är kloka och insiktsfulla - kontrastrar därmed skarpt mot den av medierna och borgerligheten framstampade hets- och drevstämning som förhindrat konstruktiv diskussion och samhällelig bearbetning.
- Kraven på ministrars avgång kan stå för många olika saker. Ibland tror jag människor hoppas att deras smärta blir mindre om de hittar någon som är mer skyldig än någon annan.

lördag, december 24, 2005

Julstämning i Mesopotamien

De vänliga men bestämda legionärer som upprätthåller Pax Americana i det gudsförgätna Mesopotamien tvingas ännu en tid slåss mot de mörka krafter som dras till kaoset och när fantasier om att de själva skulle kunna leda och utveckla det land som nu står under nykejserligt ståthållarskap. De heroiska legionärernas förkunnelseförband meddelar sig med omvärlden och med de lokala vildar som själva – huvudsakligen, har vi hört – ropar efter den globala centralmaktens starka eld; hör hur det klingar – inte av hot, förstås, utan av faderlig omtanke:
"It is encouraging that the Iraqi citizens are continuing to choose the side of the new government over the terrorists," said Army Col. Joseph DiSalvo, commander of coalition forces in eastern Baghdad. "The Iraqi citizens know that providing information against the terrorists to coalition or Iraqi security forces will help to improve the security situation in their neighborhoods."
Upprorsmakarna arbetar med bomber och nu även attrapper:
On Dec. 21, a patrol from the same unit captured three terrorists as they were emplacing a fake roadside bomb in eastern Baghdad. At about 6 p.m., the patrol observed a civilian vehicle dropping cement blocks in the median of a major thoroughfare. The patrol intercepted the suspicious vehicle and detained three suspected terrorists. Additional elements of 3rd Squadron, 7th Cavalry, secured the site surrounding the suspicious items and an explosive ordnance disposal team investigated the objects and found them to be hoax roadside bombs.

"These suspected terrorists were not placing cement blocks in the road for any other reason then to terrorize and intimidate the population," said Maj. Paul Reese, operations officer for 2nd Brigade, 3rd Infantry Division. Anyone found guilty of emplacing a hoax roadside bomb is a terrorist - make no mistake about it. The good people of Iraq are disgusted by these types of games."
Fegt är det att använda sig av vägbombattrapper. Legionärerna däremot, upprätthåller lag och ordning med heroiska metoder:
In the skies over Iraq, coalition aircraft flew 34 close-air-support missions Dec. 22 in support of Operation Iraqi Freedom. U.S. Air Force F-15s provided close-air support to coalition troops in contact with insurgents near Samarra. The F-15s used a precision-guided munition to destroy an insurgent bunker.
Så torkar sig legionärerna om pannan efter ännu ett hårt dagsverke för frihet, ordning och marknadsekonomi. Samlar sig till att lyssna på legenderna om det kristna kärleksbudskapet och om den romerska våldsmaktens bestraffning av de upproriska. Glömmer för ett ögonblick bort att vildarna omgrupperar – ty de är också människor.

----------
Filmtips i jul: Slaget om Alger.
----------
(Tack till Camilla I-F för artikeltipset)

fredag, december 23, 2005

Julstämning i det heliga landet

I närheten av Betlehem, numera vänskapligt ockuperad av den inte alls rasistiska, enda demokratin i Mellanöstern:
A Palestinian man, said to have been last seen in the custody of Israeli border police, died after being found wounded and comatose beside a mule to which he had apparently been tied and dragged along a dirt road.

Recension: Sprängkraft i Iran

Läs gärna min (lite senkomna) recension av Shora Esmailians och Andreas Malms bok med texter om Iran: Sprängkraft i Iran - arbetarkamp och krigshot. I veckans Flamman. En sammanställning av reportage och analyser. En kommentar som är skriven efter valet av Ahmadinejad till president avslutar boken.

torsdag, december 22, 2005

Överklassens diskreta charm

Idag noterar vi att huvudägaren i Lundin mining heter Adolf H i förnamn. Han är född 1932. En sökning i Google genererar bland annat ett porträtt i Dagens industri:
Det var i början av 1980-talet som han mer allmänt dök upp i medierna. Den pågående FN-bojkotten av apartheidregimen i Sydafrika hade inte hindrat Adolf H Lundin från att utvinna guld i landet.

"Jag förstår inte det svenska raseriet mot detta vackra land", sa han.
Adolf H Lundin bor på lantgård i Genève. Ibland reser han dock till andra ställen. Till exempel på styrelsemöten i Lundin Oil – där han idag är hedersordförande – för att bland annat ha det fortsatta nöjet att möta Carl Bildt. Under 1998 blev Adolf H utnämnd till ”Årets Svensk i Världen” av Sveriges konung.

"Brist"

Jag är tveksam till identitetspolitik jag. Svenska dagbladet konstaterade igår att moderaterna kan tänkas få en etniskt ren riksdagsgrupp efter valet. Gruppledaren i riksdagen luftar visst missnöje:
– Det är klart att det är en brist att vi har för få kvinnor, för få invandrare och en överrepresentation av män i 50-60-årsåldern.
Möjligen, möjligen kan man tänka sig ett visst samspel mellan vilka grupper som förlorar respektive vinner på moderat politik och hur moderaterna som parti är konstituerat. Alltså, om man för tillfället också bortser från att det nog inte är vilka medelålders vita män som helst som står på de där listorna.

Mikael Odenberg – själv en genuint progressiv man med folklig frisyr – påpekar dock att kraftfulla åtgärder vidtas inom partiet. Bland annat har man valt ny integrationspolitisk talesman, Tobias Billström.

TT folkbildar

Det finns något rörande över att Tidningarnas Telegrambyrå tar sitt ansvar och skickar ut sådant här:
Fakta: Skillnaden mellan tv- och dataspel

Tv-spel kräver en konsol som man kopplar in i teven. Spelas ofta med handkontroll. Spelen går bara att spela i just den konsol som de är tillverkade för.

Dataspel spelas på en vanlig pc men kräver ofta en snabb dator med bra grafik. Spelas oftast med tangentbord och mus. (TT)

Kapitalismen

Analys i ord: Karl Marx, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsägelse till de rådande produktionsförhållandena eller, vad som endast är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka de hittills rört sig. Från utvecklingsformer för produktivkrafterna slår dessa förhållanden om till bojor för dem. Då inträder en epok av social revolution.


Analys i bild: Scott Adams, i Dilbert

"Internationell hyenebrigad"

Årets sista nummer av Folket i Bild/Kulturfront kommer med Jan Myrdals stående skriftställning. Som alltid provokativ och förhållningsframtvingande. Denna gång skriver han under rubriken Att dö för lögnen! Med ett språk som behåller sin precision i den berättigade upprördheten. Ämnet är ohyggligt angeläget. Omläggningen av svensk utrikes- och försvarspolitik har skett utan en rimlig samhällsdebatt. Huvudansvarig är den socialdemokratiska regeringen, som genomfört ett paradigmskifte, men envist vägrat låtsas om det, förrän man med de små stegens tyranni ställt det svenska folket inför fullbordat faktum. Åter Myrdal:

De som nu skall dö i svensk insats har av fala och föraktliga men högavlönade svenska folkföreträdare skickats ut som legoknektar i Förenta staternas, Natos och Europeiska unionens nya kolonialkrig för att säkra herrskapens makt över olja och världshandel och baser för kommande storkrig om världens nyuppdelning

[…]

Från trettiotalet och framåt var det möjligt att se den svenska militären som i huvudsak ett bidrag till Sveriges nationella oavhängighet. Men nu är det inte längre så. Den svenska politiken har lagts om. Nu är den svenska militären inte längre ens formellt en svensk försvarsmakt. Nu är den svenska militärmakten ett verktyg för EU:s, Natos och – i förlängningen – Förenta staternas imperieintressen. Ett slags internationell hyenebrigad.
Texten finns inte elektroniskt tillgänglig. Prenumerera på FiB/Kulturfront! Helår 490 kr. Halvår 270. (För studerande, pensionärer och arbetslösa 350 respektive 195)

----------
- Ett eget tidigare inlägg om svensk trupp i Afghanistan)
- Samtal med Judith om SVT-propaganda för den svenska insatsen

onsdag, december 21, 2005

Demokratiexport av den högre skolan

Ungefär som "Södra Afrikas enda demokrati", boernas Sydafrika en gång i tiden medverkade till demokratiseringen av randstaterna, agerar "Mellanösterns enda demokrati", apartheidstaten Israel för att bidra till demokratiseringen av Palestina. Från Ekot:
Israel förbjuder östra, palestinska Jerusalem att delta i det palestinska parlamentsvalet om en månad.

I de palestinska val som hållits tidigare har vallokaler tillåtits i postkontor i östra Jerusalem, men premiärminister Sharons kansli motiverar förbudet med att den palestinska islamistiska organisationen Hamas deltar i valet.

Would somebody please…

Politisk humor i USA kan vara väldigt rolig.

(Klicka gärna på länkarna också. Och nytillkomna läsare vill jag påminna om ett av otaliga folkliga skämt från Sovjettiden).

tisdag, december 20, 2005

Fars med twist

Att borgerligheten tänker mjölka tsunamikatastrofen maximalt är lika stötande som uppenbart. Ämnet för dagen är Rosenbads telefonlistor. Här skulle man alltså ta fram och titta på vem som har ringt ut (och kanske in) under annandag jul. Statsministern säger nej. Fredrik Reinfeldt enrolleras som allmän kritiker. Ännu en dag kan därmed passera utan att Reinfeldt förklarar hur han vill bygga ett bättre Sverige genom att ta pengar från sjuka och ge till direktörer. Och ännu en dag får vi bevittna en i många kretsar förtroendeingivande halsduksknut.

Det vore trevligt om någon ställde sig följande fråga: På vilket sätt avhjälps eventuella brister i svensk krisberedskap i framtiden, om vi klarlägger huruvida Lars Danielsson och Hans Dahlgren samtalat med varandra noll, en, två eller tre gånger under annandag jul?

Har oppositionen uppställt ett intellektuellt försvarbart schema för vad de olika resultaten ska ge för handlingskonsekvenser? (Lars ringde Hans noll gånger: vi nöjer oss med att påpeka att Göran Persson är dum i huvudet i allmänhet. Lars ringde Hans en gång: Laila Freivalds bör avgå. Lars ringde Hans tre gånger: riksrätt samt champagnefrukost på Schönfeldts gränd för alla utom Maud).

Men (som till exempel Yabosid noterar) mitt i den mediala farsen presterar statsministern ett principiellt argument som är så välformulerat att jag hoppas hans regering – inte minst den firade justitieministern – ska förföljas med det i parti och minut, som ett medborgerligt mantra.
- Om jag skulle börja rota i telefonlistor när det inte finns någon brottsmisstanke, vad finns det då för spärrar för framtidens makthavare att gå in i den typen av handlingar. Fundera på det!
Waaaait a minute: Telefonlistor. Ingen brottsmisstanke. Inga spärrar för framtidens makthavare. Detta är ju exakt vad herr Bodström frenetiskt arbetat för att förverkliga som en glad social innovation i hela EU, för alla medborgare.

OK. Nu, käre statsminister, har jag tagit dig på orden och funderat. Jag har kommit fram till att det där verkar jättedåligt. Jag ser att du själv – stor retoriker som du är – kallat det ”ett sluttande plan”. Jag skulle vilja att du tar lite ansvar för att det slutar rulla. Avsätt inte någon. Utlys inga presskonferenser. Instifta inga myndigheter. Lägg heller inte ned eller ut några. Byt politik. Det räcker gott.

Rollbyten och kontinuitet

Arbetar mig igenom Werner Schmidts politiska biografi över CH Hermansson. Det femte kapitlet heter I kalla krigets korseld. Detta är en tid då hets, paranoia och intellektuell ohederlighet griper omkring sig. Hemliga polisen, i huvudsak samma människor som under kriget haft intima kontakter med Nazityskland för att kartlägga svenska antifascister, trappar upp sin politiska aktivitet, påhejade av den socialdemokratiska partiledningen och tillsammans med socialdemokratiska arbetsplatsombud. Enskilda händelser skapas eller utnyttjas för att driva hetsen vidare. Mytomanen Enbom dyker lägligt upp som rysspion, och Sovjetunionens nedskjutning av ett svenskt spionplan blir ytterligare ett slagträ mot kommunisterna. Jag fastnar särskilt vid detta:
Kommunisterna tillhörde, som Folkpartiorganet Stockholms-Tidningen framhävde, inte vår västliga kulturkrets. Tidningen påminde om att kommunisterna jämförts med ”islams fanatiska skaror […], och visst är att kommunismen efterträtt mohammedanismen som ett hot mot västerlandets kulturvärld”. [s 209]
Citatet är från 5/1 1950. Det är skrämmande.

måndag, december 19, 2005

Bolivia

Evo Morales seger i det bolivianska presidentvalet är en stor händelse. Rapporteringen i Sverige är ofta inskränkt västerländskt oförstående, ibland direkt propagandistisk. Ser att Kalle Larsson redan kommenterat, och även länkat till en intervju som America Vera-Zavala nyligen gjorde med Morales. De mest modesta förslag om att Bolivias folk ska kunna ta del av sina egna naturtillgångar, undvika att privatisera ihjäl sig självt, påverka sin egen framtid, väcker ramaskrin i norr.

Latinamerika prövar sig fram igen, längs olika vägar. Hotet mot utvecklingen är alltjämt USA:s intressen i regionen. USA har stött brutala, högerextrema regimer och statskupper i snart sagt varje latinamerikanskt land. Det är bara att slå upp en atlas och räkna själv. Och fortfarande möts både folkvalda presidenter och folkliga rörelser av trycket från USA och dess hantlangare i lokala eliter, arméer och paramilitära ligor.

Situationen är öppnare än på länge i Latinamerika. Men klart är att det växande antalet regeringar som inte går i USA:s direkta ledband, regeringar framtvingade av folkliga rörelser – om än på olika sätt och med olika stor utrymme för och framgång i att förvalta rörelserna – spelar en viktig positiv roll. Kan dessa sinsemellan olika regeringar utveckla sitt samarbete – det görs försök, och Morales har understrukit självständig samhörighet med Venezuela och Kuba – så förändras den akuta hotbild som ännu möter varje försök att utvidga folkstyret i Latinamerika. Och faktum är att det bolivianska folket – liksom alla andra folk som andas möjligheten att gå en lite annan väg än den som dikteras av USA:s intressen – har motståndet i Irak att tacka för att hotet om militära interventioner något tonas ned. Men det finns där. Och på det rår i slutändan folkligt motstånd och internationell solidaritet.


Ytterligare lästips:
- Tony Johansson om den amerikanska imperialismens track record: här och här.
- En tre år gammal, men tankeväckande, artikel av James Petras, om vänsterregeringar och folkliga rörelser i Latinamerika.

Jingle bombs

Joseph Conrads Heart of Darkness. Kurtz är död. Marlow möter den kvinna som ensam sörjer honom.
-- ’To the very end’, I said, shakily. ‘I heard his very last words. ...’ I stopped in a fright.

-- ’Repeat them,’ she murmured in a heart-broken tone. ‘I want – I want – something – something – to – to live with.’

-- I was on the point of crying at her, ‘Don’t you hear them?’ The dusk was repeating them in a persistent whisper all around us, in a whisper that seemed to swell menacingly like the first whisper of a rising wind. ‘The horror! the horror.

söndag, december 18, 2005

Humor som även är rolig

Jag vill tipsa om två bloggar som är jättekonstiga och väldigt roliga. Nästan all bra humor bygger som bekant på upprepningar. Det fattar de här. Om man inte fattar att det är roligt, ja, då fattar man inte. Så enkelt är det.

Gycklargruppen. Humor ur ett slags senmedeltida perspektiv.
Dubbelt så kul. Dubbel glädje är dubbel glädje.

lördag, december 17, 2005

Borta bra, men...

Det finns ett dialektiskt samband mellan USA:s inrikes- och utrikespolitik. Rollen som våldsankare för den rådande globala exploateringsordningen sätter spår i det amerikanska samhället. Den inrikespolitiska brutaliseringen och fördumningen i samhället är både en effekt av och en förutsättning för det USA-drivna imperialistiska förtryck som hemsöker folken runt om i Världen.

Jag skrev i en text om tortyr för några veckor sedan: Det händer saker med människor som torterar, det händer saker med människor som torteras, och det händer saker med alla runt omkring detta torterande. Torterarna brutaliseras, också gentemot dem de påstår sig försvara och vårda. De torterade kommer att bära sår, långt värre än de ”grova kroppsskador” Vita huset säger sig vilja undvika för att tortyren ska gå mer obemärkt förbi.

Tänkte på det där igen, när någon i kommentarerna på en annan text påminde om ett TV-program om de brutala övergreppen mot fångar i amerikanska fängelsesystemet. Se den. Det är en gripande sammanställning. Titta i början om du inte orkar hela. Och fundera över vad som sker i ett samhälle med sådant här fängelsesystem; rasistiskt, avhumaniserande, förråande. Ett exempel av många:
The tape shows a prisoner lying on an examination table in the prison hospital. The guards are instructing him to climb down into a wheelchair. ‘I can’t, I can’t!’ he shouts with increasing desperation. ‘It hurts!’. One guard then jabs him on both hips with a Taser. The man jerks as the electricity hits him and shrieks, but still won’t get into the wheelchair. The guards grab him and drop him into the chair. As they try to bend his legs up on to the footrest, he screams in pain. The man’s lawyer told me he has a very limited mental capacity. He says he has a back injury and can’t walk or bend his legs without intense pain. The tape becomes even more harrowing. The guards try to make the prisoner stand up and hold a walking frame. He falls on the floor, crying in agony. They Taser him again. He runs out of the energy and breath to cry and just lies there moaning.
Via Yabosid hittar jag också den här videon från australiensiska CNNN. Reportern frågar amerikaner på stan vilket land som borde angripas härnäst i ”Kriget mot terrorn”. Hysteriskt roligt.

fredag, december 16, 2005

Norge, Norge!

Två till bra saker som hänt.

1) Från olika håll, till exempel Anna Herdy, kommer den mycket intressanta rapporten om att Norges utrikesminister låter regeringssamtal i Soria Moria få direkt genomslag i den norska WTO-politiken. Norge ska droppa kraven på U-länderna att förstöra sina utvecklingsmöjligheter genom kommersialisering av den offentliga verksamheten. Det är ett viktigt beslut i sig, och framför allt för att den bryter av mot det som I-länderna sysslar med idag. Precis som Forum Syd påpekar i pressmeddelandet så gör till exempel EU tvärtom och driver hårt på för att fattiga länder ska öppna sina marknader för tjänsthandel och sänka sina industritullar. Den nyliberala katastrof som hemsökt både rika och fattiga länder under 80- och 90-talen går på WTO-export. Och Sverige står bakom EU:s förhandlingslinje. Norges agerande är mycket viktigt för att skapa ett debattutrymme på hög nivå, och det visar sig också att den stora folkrörelsedebatt och det idoga basarbete som till skillnad från Sverige har funnits i Norge, har kunnat påverka politiken.

2) På sitt sätt mer historiskt är detta som Snorre Valen rapporterar om. En stor majoritet, med socialdemokraterna, Socialstisk Venstre (SV), och Röd Valgallians (RV), i fylket (ung. län) Sør-Trøndelag har fattat beslut om en bojkott av israeliska varor. Dels kommer kommunerna att stoppa inköp av israeliska varor, dels kommer befolkningen att uppmanas att inte handla dessa varor. Det kan vara den första regionen i Europa som fattar detta beslut, och man påpekar kontinuiteten med bojkottkampanjen mot den sydafrikanska Apartheidregimen. Sør-Trøndelag var också då först ut i Norge. Även här har folkrörelsearbete spelat stor roll och Norge har legat långt framme, där bland annat LO verkat för bojkott och haft paroller mot Israels rasistiska ockupationspolitik, i sina förstamajtåg. Vi ska minnas att bojkotten av Sydafrika också tog lång tid på sig att komma igång och stödet för den rasistiska regimen där var betydande på högerkanten (och in i det sista hos USA:s, Storbritanniens och naturligtvis Israels regeringar). Men det blev så småningom mer självklart att raspolitiken skulle bekämpas och bojkotten spelade politiskt en stor roll. Låt detta bli en inspiration och nytändning för svenska kommun- och landstingspolitiker som vill ta sitt ansvar för fred och rättvisa i Mellanöstern.

torsdag, december 15, 2005

DN hanterar SCB

Såg att Urban Lindstedt reagerat på samma sak som jag. SCB:s stora väljarsympatiundersökning, som görs halvårsvis och är den mest tillförlitliga tack vare sitt stora urval, visar att borgarna på ett historiskt sätt har tappat sitt tidigare historiska försprång i opinionen. Detta rapporteras först i DN. Därefter träder den så kallade Analysmannen, ledarredaktionens representant på nyhetsplats, in för att idka krishantering. En annan statistisk modell – som i och för sig skulle avskaffa mätningens jämförbarhet med tidigare serier – tillgripes och vips, vi får en ”helt annorlunda bild av opinionsläget”, där de borgerliga leder med 48,8% kontra 45,7%. Ny rubrik kan nu sättas – ”De borgerliga leder i opinionen”. Tryggare så.

Dock uppstår ett roligt problem i sammanhanget, som inte heller Urban noterat. Lite längre ned kan man läsa:
Socialdemokraterna, folkpartiet och kristdemokraterna får lägre siffror i den tabell DN räknat fram: 35,9 för s, 8,6 procent för fp och 3,7 för kd.
Vi får då utgå från att siffrorna för c och mp inte skiljer sig nämnvärt. Men vad läser vi då här mot slutet? 3,7% för kd. Var sitter den lilla lilla spärren? 4,0%. Vad blir 48,8% minus 3,7%? 45,1%. Vad är störst av 45,7% och 45,1%?...

Den riktiga rubriken kunde då ha varit: ”DN:s analys visar: Inget maktskifte vid val idag”. Där ser man.


PS: Det finns mycket som är intressant, åt lite olika håll, i undersökningen. Som brukligt är, kommer framför allt socialdemokraternas, men även vänsterns, största utmaning vara att entusiasmera sina egna väljare och få dem till valurnorna. Undersökningen visar också att klassröstningen fortfarande är den absolut tydligast bestämmande faktorn. S+v+mp har nästan 70% av arbetarrösterna och 60% bland lägre tjänstemän, men 32,5% bland högre tjänstemän och 21% bland företagare. Vänsterpartiets stora tillbakagång bland förstagångsväljare (halverat stöd på två år) har varit kännbar och är trist även om den inte kommer som en överraskning. Dock är unga väljargrupper rörliga och striden börjar nu. Intressant är också att s vinner tillbaka väljare genom att gå till vänster, åtminstone i retoriken. Nu är det match. För övrigt har SCB sedan november 2003 inte råkat på en enda lantbrukare som röstar på vänsterpartiet. (Här är min analys av undersökningen för ett halvår sedan).

Rörelser i tiden

Högerextrema åsikter alltmer accepterade i Frankrike”, rapporterar TT:
Den franske högerextremisten le Pen anses allt mer rumsren, enligt en opinionsmätning. Inte mer än 39 procent av fransmännen tycker att Jean-Marie le Pens åsikter är ”oacceptabla”, visar en undersökning […] Det är fem procentenheter färre än förra året.
Mätningen har gjorts efter upploppen i Frankrike. Alltså efter det att Le Pen först gick ut i angrepp mot invandrare och i Frankrike födda ungdomar med bakgrund huvudsakligen i de franska kolonierna. Och efter det att den ”vanliga” högern – med inrikesminister och blivande presidentkandidat Sarkozy i spetsen – tog över stora delar av den hetsargumentationen.

I juli, efter att de brittiska myndigheterna vilt kopplat terrorattentaten i Londons tunnelbana till diffusa hotbilder med skäggiga och mörkhyade personer och polisen därefter följde upp frågan med att bland annat avrätta en oskyldig elektriker med ett stort antal skott i huvudet, gick utvecklingen åt samma håll. Så här skrev jag då (läs gärna hela inlägget):
Jag kommer väldigt väl ihåg hur det var kring 1990-91. Hur snabbt samhällsklimatet slog om. När Ny Demokrati dök upp och började hetsa mot invandrare var det knappast Ian och Bert som var problemet för oss som levde i det här landet. Det var inte de som var skrämmande. Det var när ramarna för vad som var okej började glida. Rubrikvalen i tidningarna ändrades, liksom politikernas ord- och ämnesval. Och plötsligt var allt annorlunda. Men det som var mest anmärkningsvärt, och mest skrämmande, det ändå var att så få tycktes förstå klimatomslaget medan det pågick med full kraft. Ja, vi som kände det in på bara skinnet hade förstås svårt att missa det.
När så Mauricio Rojas häromdagen än en gång uppläts utrymme på DN Debatt för att använda den strukturella diskriminering som invandrare som grupp utsätts för, för att skuldbelägga och slå mot just invandrare, var det allvarligaste just detta; att debatten utgår från bisarra utgångspunkter, att ramarna förskjuts, att förnuftet försvinner och hetsen tar över.

Den som lyssnade på Studio ett igår och hörde högerkrönikören Marie Söderqvist (Expressen / United Minds) kunde blicka ned i den avgrund som den etablerade högern öppnar åt oss. (lyssna från ungefär 15:30 in i programmet om du inte hinner lyssna på hela).

onsdag, december 14, 2005

Istället för rättigheter – choklad

Välgörenhetshyckleriet firar nya triumfer. Läs det här inlägget hos Kalle Larsson.

Monstret

Hanna L skickade en länk som är helt nödvändig att kolla in. Europeiska Centralbankens utbildningsmaterial riktat till skolungdomar och deras lärare. Varför är prisstabilitet viktigt för dig? Det är helt obetalbart. För den som vill ha ohejdat roligt i 8 minuter rekommenderas en klick uppe till höger, där man kan ta del av en film om – prisstabilitet. Här framträder inte bara de tecknade hjältarna utan även inflationsmonstret!

Ja. Detta är allvarligt. Inflationsmonstret. Den europeiska centralbankens oförvitliga, utanför demokratins smutsiga lockrop stående tjänstemän älskar oss och räddar oss från detta monster. Måste ses.

Och så slog det mig plötsligt att jag skrev om detta för väldigt länge sedan. Söker bland filerna i arkivet och hittar en krönika jag skrev för ganska snart tio år sedan, i Clarté nummer 2/96. Upphovsrättsbrott kanske? Döm själva. Jag rådfrågar min juridiska stab.


---------

Föräldrarna till mina barndomskamrater brukade skrämma dem med något som kallades "Lolo". Nuförtiden kommer jag att tänkta på denna "Lolo" varje gång jag hör eller läser ordet inflation. Det gör livet svårt, eftersom det inte händer så sällan att Mammons prästerskap offentligen uttalar sina besvärjelser. På 80-talet sade de konkurrenskraftig, marknadsandelar och avreglering. Sedan fick de som de ville och det gick åt helvete. Nu har de plockat fram "Lolo".

Jag pratade politik i en gymnasieklass på Lidingö för ett tag sedan. När jag förklarat hur jag tyckte att ekonomin skulle organiseras och varför, räckte en kille i ljusblå skjorta upp handen. Så sade han: "Men det där går inte. För om man gör så kommer inflationen att öka. Och samhället bygger ju på inflation". Han sa faktiskt så: "Samhället bygger ju på inflation". Jag kunde inte låta bli att skratta. Inte för att jag tyckte att det var så roligt det han sa, utan för att jag kom att tänka på alla de gånger någon sagt att "Lolo" skulle komma och äta upp den och den eller göra något annat otrevligt. Det lustiga är att ingen någonsin förklarade vad "Lolo" var för något. Bara att det var något farligt. När "Lolo" åkallats var diskussionen slut. Man kan ju inte argumentera med barn.

En gång var jag på ett kafé för arbetslösa. Jag fick en kuslig känsla av att kunna höra hur människors mänsklighet slets bort från dem. Mänskligt sönderfall i väntan på att få behövas. Få log, fastän lokalerna var fräscha. Man kunde välja mellan te och kaffe. En politiker kom för att berätta varför arbetslösheten är dålig. Någon frågade varför man inte anställde inom sjukvården. Politikern fick något ömt i blicken och berättade om "Lolo". Det blev en tryckt stämning i lokalen. Några gick hem för att titta på Ricki Lake Show.

I min historiebok från gymnasiet står det att det var ett stort steg framåt i människans utveckling när hon började organisera samhällen – när hon tog hjälp av andra människor för att tillfredsställa sina behov. Där står inget om inflation. Däremot en hel del om furstar och prästerskap, om maktens arrogans och illusioner till de styrandes fromma. Det är en rätt gammal bok.

Vår mänsklighet är en ganska tunn fernissa. När vi organiserar ett samhälle där några inte behövs så skrapar vi rejält på den fernissan. Slutar någon skrapa kommer pappa och skrämmer med "Lolo".

Det där brukar fortsätta, ända tills man talar om att man faktiskt blivit vuxen.

Privatskolemoratorium

Via norska Sosialistisk Ungdoms Osloordförande Morten Drægni får jag reda på en mycket intressant och glädjande nyhet. Den nye norske kunskapsministern, Sosialistisk Venstres Øystein Djupedal meddelar att ca 150 ansökningar om start av privatskolor (som i Norge liksom i Sverige ofta går under det missvisande namnet friskolor), som godkänts av den nu utsparkade högerregeringen, kommer att stoppas, i väntan på en ny skolfinansieringslag som antagligen kommer 2007.

De svenska och norska modellerna har stora likheter. Effekterna är därmed också självklart liknande – den offentliga skolan utarmas, segregationen ökar och det blir allt svårare att uppfylla den fullständigt centrala roll som skolsystemet ska kunna ha, att bidra till att uppnå demokratiskt fattade samhälleliga mål som höjd allmän kunskapsnivå och större jämlikhet.

Nu ges i Norge en möjlighet att vända på utvecklingen och förstärka utbildningsväsendet och framtidssatsningarna. Sosialistisk Ungdom skriver i en glad kommentar:
Privatisering av utdanning utgjør i dag en potensiell verdensindustri verdt flere trillioner dollar for de store, private utdanningskjedene. Det at Djupedal og Norge nå stopper privatskolene, kombinert med at vi trekker kravene om å åpne utdanningsmarkeder i fattige land for privatisering er en internasjonal solidaritet som kan skape ringvirkninger i resten av verden. Vi snur en markedsliberalistisk og konkuranseorientert skolepolitikk og slår fast at utdanning ikke er en vare, verken her eller i fattige land.
Jag hoppas verkligen att den svenska vänstern brett kan inspireras och lyfta upp det självklara kravet på att stoppa privatskolorna och stärka ett gemensamt, högkvalitativt skolväsende.

Det norska beslutet är också intressant av ett annat skäl. Øystein Djupedal har länge symboliserat SV:s ”högerfalang”. Det är alltså med glad förvåning som de unga SV:arna tar emot nyheten (klicka till exempel på länkarna längst ned i Drægnis inlägg). Vad det innebär för framtiden är svårt att säga, men det verkar som att den nya norska regeringen åtminstone tills vidare förstår att den måste leverera radikal politik för att behålla sin trovärdighet – och genom att göra det förnyar europeisk politik.

Jag skrev om den norska budgeten när den var färdig, och citerade då bland annat detta viktiga utdrag ur de norska socialdemokraternas pressmeddelande efter uppgörelsen:
Det viktigste er at prosessen med å forandre nå er i gang. I små og store beslutninger skal folk merke at det er et nytt lag som styrer og at det er andre verdier som ligger til grunn for samfunnsutviklingen.
Man ska vara försiktig med att ropa hej för tidigt. Men man kan i alla fall ropa heja.

tisdag, december 13, 2005

Hotet

Ibland uppstår en diskussion om vad som idag utgör det största hotet mot fred, säkerhet och frihet i världen. Frågeställningen är absurd. Vi lever i en tid då en ensam supermakt ledd av religiösa galningar och uppburen av människofientliga, ohämmade ekonomiska intressen, besitter och vidareutvecklar en militär förmåga att kontrollera, plåga och utplåna människor och samhällen var som helst på jordklotet. Och både gjort och gör det. Det finns mycket som är komplext här i världen, men att detta är vår tids allvarligaste och ständiga hot mot fred och mänsklig frihet torde höra till livets mer uppenbara grundfakta.

Den amerikanska ledningen har länge gett sig själv rätten att agera obegränsat våldsamt över jordklotet. Men som till exempel Harold Pinter påtalade i sitt Nobel-tal, så har denna våldsapparat, som ”stött och i många fall skapat varenda högerextrem militärdiktatur i världen efter andra världskriget” nu övergått till ett mer öppet maktspråk – man ”finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande”.

På samma tema skriver kolumnisten Chris Floyd i en briljant text med rubriken ”Sacred Terror: The Global Death Squad of George W. Bush”, om den så kallade exekutivorder som utfärdades den 17 september 2001 och som ger den amerikanska militären uttrycklig rätt till utomrättsliga avrättningar – alltså överlagt mord. Läs artikeln! Den är skriven med ett gnistrande ilsket och njutbart språk:
It's hard to believe that any genuine democracy would accept a claim by its leader that he could have anyone killed simply by labeling them an "enemy." It's hard to believe that any adult with even the slightest knowledge of history or human nature could countenance such unlimited, arbitrary power, knowing the evil it is bound to produce. Yet this is what the great and good in America have done. Like the boyars of old, they not only countenance but celebrate their enslavement to the ruler.

This was vividly demonstrated in one of the revolting scenes in recent American history: Bush's State of the Union address in January 2003, delivered to Congress and televised nationwide during the final frenzy of war-drum beating before the assault on Iraq. Trumpeting his successes in the Terror War, Bush claimed that "more than 3,000 suspected terrorists" had been arrested worldwide – "and many others have met a different fate." His face then took on the characteristic leer, the strange, sickly half-smile it acquires whenever he speaks of killing people: "Let's put it this way. They are no longer a problem."
Ja, han sa faktiskt så, Bush Jr. Helt öppet. Så låter det ut när våldsmän hotar världen. Sådan är den dödsapparat som måste betvingas med folkligt motstånd i varje vrå av världen. Därtill har var och en av oss ett ansvar – ty här är det i ordets sanna bemärkelse frågan om liv och död.

måndag, december 12, 2005

Ledaren

OK, det kanske bara är jag, men jag tycker att det här är lite… speciellt. Och så undrar man ju möjligen om Anders Björck skrivit ledaren, eller om han, så att säga, är det. Kanske också lite, lite grann varför. (Titta här och här)

Tsunamin och opinionen

Ruabs i och för sig sällan särskilt pålitliga opinionsundersökning kom nog som en överraskning för de flesta, och som en kalldusch för de borgerliga politikerna. Mätningen är gjord under den tumultartade period efter Katastrofkommissionens rapport, då regeringen fått brutalskäll i medierna. Socialdemokraterna går framåt. Moderaterna går bakåt. Trots all kritik mot regeringen, skriver alla.

Visst är det överraskande, och mätningen är som sagt osäker. Men låt oss inte utesluta möjligheten att just denna förskjutning faktiskt skett på grund av rapporten och debatten därefter. Björn Elmbrandt antydde att något sådant kunde hända, i sin radiokrönika i fredags, där han bland annat sa:
Men när det gäller katastrofkommissionens rapport finns det förmodligen ingen entydig väljaropinion, den är kluven och sammansatt. Det finns inbitna sossehatare och men också förtvivlade tsunamioffer och deras anhöriga som vill att huvuden ska rulla. […] Och det finns den större allmänheten, där jag misstänker att blodtörsten är starkt överskattad, man skakar ofta på huvudet åt alla mediala turer och är mest intresserad av att få svar på frågan: ”Nästa gång det smäller, vad har vi för beredskap då?”
Jag tror att det ligger mycket i detta. Jag tror att många med rätta reagerat mot borgerlighetens hysteriska försök att slå partipolitiskt mynt av katastrofen utan någon som helst tanke på den faktiska krisberedskapen.

Bloggen Rättvis och balanserad, skriver ur delvis samma vinkel, men mer provokativt. Det finns ett gammalt sossehat som luftas i angreppen mot regeringen, och som får fritt flöde när den kommer i social självsvängning hos medieelit och politiska kommentatorer. Och när sossehatet överskuggar sorgen och omtanken om framtiden, då väcker det reaktioner hos många.

Därmed inte sagt att debatten kommer att upphöra eller att borgarna inte kommer att lyckas vinna poänger ändå. Medias och upprepningens makt är stor. Moderaterna är smarta och vet att man ska dra detta i långbänk, göra politiskt hallå kring KU-förhören och mala på, istället för att presentera sin högerpolitik, som få gillar och ännu färre tjänar på. Men ändå. Det här säger viktiga saker om svenska folket och den politiska opinionen.

Rojas marscherar vidare

Igår visade SVT en dokumentär om Lasermannen. Här framträder bilden av känslomässigt störd psykopat, men också en störd tidsanda, som fick utgöra fonden för de inre processer som till sist fick honom att börja skjuta invandrare. Man går och lägger sig lite omskakad med minnena från åren då det plötsligt började hetsas i tidningarna och man fick räkna med att bli kallad svartskalle i de mest skilda sammanhang, någon gång i veckan.

Så vaknar man på morgonen och möter en debattartikel av Mauricio Rojas i DN som är en kalkylerad och genomvidrig brandfackla för att underblåsa samma typ av stämningar som i 90-talets början. Jordmånen finns. De koloniala stämningar som USA:s bombkrig och global statsterror stampat fram, har redan inneburit en aktivering av existerande rasistiska strukturer i västerländska samhällen. Men nu kommer slag i slag en medveten exploatering av situationen i ytterligare politiska syften – en exploatering som sätter samhällen i brand och skapar hets mot människor som inte kan och inte ska behöva värja sig. Som gör människor illa.

Det Rojas gör är alltså att använda den strukturella diskriminering som invandrare som grupp utsätts för, för att skuldbelägga och slå mot just invandrare. Det är ”the oldest trick in the book” i rasistiska och främlingsfientliga kretsar. Rojas går igenom statistiken och noterar – föga förvånande – att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Rojas menar att invandrarnas socioekonomiskt sämre ställning inte ”förklarar” hela skillnaden. För det första förpassar han då det som är den viktigaste generella faktorn för all strukturell förståelse av brottslighet till periferin i några pennstreck. För det andra spelar han bort korten grovt i ett annat avseende:
Denna allmänna överrepresentation gäller oavsett socioekonomisk status, det vill säga att överrepresentationen består praktiskt taget oförändrad när man jämför exempelvis förvärvsarbete och yrkesgruppstillhörighet i Sverige, samma sak gäller efter kontroll av kön, ålder och bostadsort.
Det som citeras är självklart i ett samhälle där rasismen är ingrodd i vardagen. Det är uppenbart att bostadsort eller inkomst inte är hela förklaringen till hur människor upplever sin situation och kan leva sina liv. Men detta avfärdas av en Rojas som gör sig dum:
Inte heller kan diskriminering eller "rasism" vara en avgörande förklaringsfaktor eftersom det då vore mycket svårt att förstå varför chilenarna enligt samma studie uppvisar en betydligt högre brottsöverrepresentation än exempelvis etiopierna och andra grupper från Afrika söder om Sahara, eller varför personer från Mellanöstern skulle ha dubbelt så hög brottsbelastning jämfört med indier och vietnameser.
Detta är djupt korkat. Det är givet att de problem som drabbar olika invandrargrupper ser delvis olika ut, av en mängd olika orsaker, till exempel vilka grupper som haft anledning att utvandra, vilken tid och vilket sammanhang man kommit att invandra till Sverige, och om det finns en inre social dynamik i exilgruppen och hur den ser ut. Mauricio Rojas vet vilket ord han ska använda för detta för att få den maximala effekt han önskar för sina grumliga och illaluktande syften: ”sociokulturellt arv”. Synsättet är den moderna rasismens adelsmärke. När biologin diskrediterats som särskiljande hierarkiserande faktor, kommer den diffusa och därmed användbara uppfattningen om ”kultur” – betraktat som just ett orörligt klet människor bär omkring på endast om de kommer utifrån – fram som slagträ.

Människor som utsätts för socialt förtryck väljer olika reaktionsstrategier. Ibland kämpar man hårdare och försöker visa sig duktig, ibland ger man upp i cynism, ibland hävdar man sin plats i världen genom brott. Detta är processer som kan analyseras och förstås, om man är intresserad av det. Det är inte Rojas, det framgår med önskvärd tydlighet.

När han alarmistiskt talar om invandrares överrepresentation i brottsstatiken svävar han också snabbt förbi att de flesta brott begås av etniska svenskar. Antalet invandrare som begått brott är lågt. Ändå är det just invandrare som grupp som Rojas är ute efter – eller snarare: han är ute efter den etniska majoritetens reaktioner mot invandrare. Det är dem han vill komma åt. Det är endast invandrare som måste bära hela sin etnicitet i just brottssamanhang. Det är inte så att någon kommer och börjar rota i det "sociokulturella arvet" hos alla blonda svenskar, när någon sådan begår ett brott. Och så skriver Rojas mot slutet av sin artikel:
Vi måste sluta tala i generaliserande termer och ta avsteg från påståenden som drar alla invandrare över en kam. Sanningen är att invandrade personer från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar medan invandrare från andra länder gör det i mycket stor omfattning.
Det är fantastiskt. Först säger han att man ska sluta göra det hela hans debattartikel är ämnad att göra. Dels uppmanar han till misstänkliggörande olika invandrargrupper emellan och försöker än en gång rikta blickarna bort mot grundproblemet: den strukturella rasismen i Sverige; den som han underblåser.

Att det finns gott om forskning och argument som kan och kommer att avfärda Rojas rasistiska argumentation är inte särskilt intressant. Visst kommer det att komma en debatt. (Minns en tidigare omgång. Då gick Rojas och folpartiet istället ut och började säga att forskarna var socialdemokrater!) Men Rojas vill – precis som Sverigedemokrater och Nationaldemokrater – ha just en sådan situation där själva diskussionen bekräftar hans utgångspunkt. Skillnaden är att Rojas har tillgång till DN Debatt och därmed möjligheten att sätta dagordningen.

Ännu mer än Ny Demokrati en gång i tiden vet Rojas vad han håller på med. Vi andra borde sedan länge veta att han och Folkpartiet länge är de som mest aktivt etablerat de rasistiska och främlingsfientliga partiernas dagordning i den allmänna debatten. Antirasister – alla som vill leva i ett annat samhälle än det som föder förtryck och Lasermän – måste börja se Rojas och Folkpartiet som en huvudfiende.


(Tidigare, relaterade inlägg: här, här och här)

söndag, december 11, 2005

SVT:s patriotiska (miss)gärning

När vi drar ut i koloniala krig blir vi också översköljda av kolonial krigsrapportering i uppdaterad form. Sverige bidrar till USA:s ockupation i Afghanistan, i en styrka som står under Nato-befäl. Aktuellt hade idag ett reportage om några av de svenska soldaternas vardag i denna verksamhet. Ett helt obegripligt tokigt krigspropagandainslag av en typ som man bara kan vänta sig i ett krigförande land med pockande behov av att sälja in kriget till befolkningen. Samtal med Judith har en lysande genomgång som säger det mesta. Läs!

(Tidigare inlägg: Hämta hem soldaterna nu!)

UD:s sak är vår?

Den mediala logiken är välbekant. När det etablerats en idé om den dramaturgi som är giltig för tillfället rapporteras och paketeras det mesta så att det funkar med denna dramaturgi. Sådant som inte passar in får inte plats. När det blivit en dygd att rapportera samma sak som alla andra, och utrymmet för avvikande röster är minimalt – av materiella skäl, både ägandeförhållanden och personalneddragningar spelar roll – då blir processen självgående.

Några saker som är givna i den rådande dramatiseringen av sanningen är att borgarna ska vinna valet och att Göran Persson är dum. En mer djupgående och allvarligare problematik är att det som anses vara relevant är socialt bestämt – arbetarklassens vardagsvillkor och situationen på arbetsplatserna lyser till exempel med sin frånvaro i nyhetsrapporteringen.

Nåväl. Ibland blir det där nästan komiskt. Idag har utnämningen av andremannen på den svenska ambassaden i Finland blivit till stor riksnyhet. Stor artikel i DN, långt inslag i Aktuellt.

Jag menar, ärligt talat! Varför skulle det vara jätteintressant att en centerpartist får ett jobb i Finland? Några karriärdiplomater på UD känner sig förbigångna. ”Det är en viktig länk i en karriärkedja som stängs. […] Nu sitter det folk i Manila, Moskva och Washington och här hemma som ingenting får veta”, säger en person på UD. Vilka fruktansvärda orättvisor att stå ut med!

DN kör med den sedvanligt propagandistiska ingressen ”Facken rasar mot att statsministern ger toppjobb till centerpartist”. Nu är det i och för sig bara så att man ”anar” att statsrådsberedningen kommit med önskemål. Men det blir förstås bättre att skriva att Göran Persson ger toppjobb till centerpartist.

Självklart har de anställda på UD samma rätt som alla andra att bedriva fackligt arbete och begära förhandlingar om tjänstetillsättningar. Det är också möjligt att utnämningen kunde ha blivit bättre om den gått till på ett annat sätt. Men denna besatthet med utnämningspolitiken – som ju är regeringens prerogativ – är naturligtvis en del av den dagordning som borgerligheten vill och lyckats etablera. Och vi får därtill en ytterligare förvridning av vilka människors villkor och problem som är värda att belysa medialt. Tröttsamt. Och ett problem för den demokratiska debatten.

lördag, december 10, 2005

Viktigt upprop för grundläggande rättsprinciper

Jag var nere en stund på ett möte i Rinkeby Folkets hus idag. Där framträdde Ahmed Yusuf, den svensk som genom ett godtyckligt, ogrundat och allmänt beslut i Vita huset, som därefter oreflekterat och i strid mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna, trumfades igenom i Säkerhetsrådet. Detta hände för fyra år sedan. Ahmed Yusuf är fortfarande rättslös. Hans tillgångar är frusna, han får inte öppna konton och han får inte ta något betalt jobb.

Inte nog med att inga anklagelser preciserats mot honom. FBI har dessutom gjort en egen undersökning som visar att den organisation han tillhört och som pekades ut får fyra år sedan – finansnätverket Al-barakat – inte kan kopplas till något brott.

Ändå fortsätter Yusuf befinna sig i denna bisarra och inhumana situation.

Idag gör 50 kända svenskar något bra och viktigt. De bryter medvetet mot lagen och betalar i laga ordning arvode – med skatt och sociala avgifter – till Ahmed Yusuf för hans framträdande på mötet i Rinkeby. De hoppas, som Robert Aschberg också påpekade, att detta kan få efterföljare, dels så att Yusuf får framträda på fler platser och får pengar, dels så att situationen uppmärksammas och svenska myndigheter tvingas agera.

Det som hänt Ahmed Yusuf är ett allvarligt hot mot grundläggande rättsprinciper och mänskliga rättigheter. Det är positivt att deltagandet är brett. Uppropet i Aftonbladet har undertecknats av bland andra Jan Myrdal, Johan Norberg, Hans Tilly, Åsa Linderborg och Kjell-Olof Feldt. Heder åt dem i denna fråga.

Och ska vi snacka misstroendeförklaring mot Laila Freivalds, så är detta ett klart rimligare fall än det som nu diskuteras. UD:s kryperi och passivitet i frågan är skamligt.

(Tips: Mikael Nyberg, som är en av initiativtagarna och också deltog på mötet i Rinkeby, har skrivit ett viktigt och omfattande reportage, publicerat i Arena, här på hans egen hemsida. Läsvärt. Det han beskriver är ett exempel på att talet om statens globaliserade bortvittrande till förmån för individuella friheter är fluffigt, och att vad vi snarare ser är ”hur statsmakten frigör sig ur demokrati och grundläggande rättsprinciper”).

För vår egen säkerhet

The Guardian berättar en lite annan historia än den som pumpades ut i medierna precis i början, om den till allt annat än tillfällig sinnesförvirring oskyldiga man som av beväpnade flygplanspoliser sköts ihjäl i Miami häromdagen. Till exempel att mannens fru försökte förklara för poliserna att hennes man var sjuk, och bara missat att ta sina mediciner:
"She was chasing after him," Alan Tirpak, another passenger on board, told CNN. "She was just saying her husband was sick, her husband was sick." After following him part of the way down the aisle the woman returned to her seat saying she needed to get his bags. "She just kept saying the same thing over and over, and that's when we heard the shots."
Passagerare motsäger också påståenden om att mannen mumlat saker om att han skulle haft en bomb, vilket direkt från början lyfts fram som förklaring till dödsskjutningen:
James Bauer, the agent in charge of the Federal Air Marshal Service field office in Miami, said that before Mr Alpizar ran off the plane he had "uttered threatening words that included a sentence to the effect that he had a bomb". But several passengers, including Mike Beshears, said they did not hear Mr Alpizar say anything. "He just was in a hurry and exited the plane," he said.
De civilklädda (i det här fallet bar agenten hawaii-skjorta) flygagenterna har massintroducerats efter 11 september:
On September 11 there were 33 air marshals, but now several thousand are believed to ride on passenger flights.
Ja, nog finns det skäl att vara rädd när man flyger.


(Dags att fräscha upp minnet från sommarens avrättning av en oskyldig elektriker i Londons tunnelbana, och de lögner som omgärdade den. Jag skrev om det när det begav sig. Se här, här och här)

Det hettar till i riksdagen

”Strunt i förspelet, Stefan Attefall!”

Den uppmaningen riktade igår kommun- och finansmarknadsminister [!] Sven-Erik Österberg till kristdemokraternas Stefan Attefall.

De tidningar som specialiserat sig på att rycka ut uttalanden ur sitt sammanhang skulle nog lyssna oftare på de lite undanskymda riksdagsdebatterna. Den här handlade alltså om försöket med trängselskatt i Stockholm.

fredag, december 09, 2005

SVT24 om avgångskraven hit och dit

Har blivit inspelad i SVT24:s program Studio24. Samtal om turerna efter Katastrofkommissionens rapport, tillsammans med Ursula Berge, samhällspolitisk chef vid SSR Akademikerförbundet, Maria Rankka, biträdande chef vid tankesmedjan Timbro, Stina Morian, ledarskribent vid Liberala Nyhetsbyrån. Sänds första gången 21:35. Borde hamna på nätet här.

PS. Om jag förstod saken rätt i studion så kommer det därefter ett inslag om julpyntningen i Vita Huset, där även president Bush hund figurerar. Via initierade källor inom subersiv media har jag uppmärksammats på att hunden, Barney, har en egen sida på Vita Husets officiella sajt.

torsdag, december 08, 2005

Snart på en reklampelare nära dig?

När världen är så mörk hjälper galghumorn ibland som skydd mot cynism och uppgivenhet. Nedanstående slogans skapade genom det fantastiska Sloganizer, mejlades av Elin J, som en slags sammanfattande kommentar till världsläget i allmänhet, och ämnet för de senaste posterna i synnerhet:

"My torture beats everything!"
"Think different, think USA!"
"Can you feel it? Terrorism"
"Iraq - go for it!"
"Lars Leijonborg, since 1845."

---

PS: Många saker – inklusive slogans – blir på något sätt bättre på tyska: ”Abu Ghraib - und Du willst immer mehr“; ”Abu Ghraib. Warum? Darum!”. Usw.

Tortyr

USA:s systematiska övergrepp mot människor runt om i världen pågår dygnet runt. De förgör människor, förstör samhällen, förvanskar språket. Läs detta, från Ekot:
Vita Huset har försökt lösa problemet med nya definitioner på vem som är krigsfånge och vad som är tortyr. Fientligt stridande anser man sig kunna internera så länge kriget mot terrorismen pågår. Tortyr har inskränkts till att gälla metoder som ger grova kroppsskador.
Allt är bisarrt. Vem bestämmer vad som terrorism? Vem bestämmer att kriget mot det har startat? Vem bestämmer när det tar slut?

Och låt oss närmare ställa oss frågan: Varför finns internationella konventioner som reglerar hur krigsfångar ska behandlas? Därför att människor har försökt komma överens om, att till och med i den vanvettiga situation som ett krig innebär, ska de som befinner sig i en ohyggligt utsatt position som krigsfångar, tillerkännas basala mänskliga rättigheter. Det näst sista ordet i den förra meningen är centralt: mänskliga. I samhällen tillerkänns vi rättigheter och skyldigheter i en ständigt pågående social kamp. I anständiga civilisationer kan vi sätta gränser för hur en människa kan behandlas – bortsett från handlingar, situationer och emotioner. När dessa gränser konkret, fysiskt upphävs, samtidigt som vår världs överståthållare gör dem till vara föremål för semantisk skönhetsbehandling – då materialiseras tillbakavandringen in i barbariet.

Nej, de som kidnappats någonstans i världen för att genom amerikansk militär försorg försvinna i en håla någon annanstans i världen är nog inte att betrakta som krigsfångar. De är – oavsett vad man tycker om dem som personer – brottsoffer. Några av dem skulle kunna vara politiskt bekämpade galningar, brottsmisstänkta, häktade, eller kanske dömda brottslingar. Men nu är de offer för barbariska handlingar; bortrövade, plågade, bestulna sina mänskliga rättigheter. Om de fängslades brott vet vi och kan vi veta mycket lite. Den amerikanska våldsapparaten brott skriker oss däremot i ansiktet, runt om i världen. Och det vi vet, vet med absolut säkerhet, det är att de människor som i varje vrå av vår jord misshandlas, torteras, mördas och sprängs av den amerikanska våldsapparaten, är, just, människor.
– Ingen gillar tortyr. Den verkliga och svårare frågan är vad du gör när någon kommer i dina händer som med absolut säkerhet känner till planer på att döda amerikaner i framtiden. Nöjer du dig då med att tillämpa regler som gör att du aldrig kommer att gå veta något? säger den förre CIA-chefen John McLaughlin.
Begrip detta: Tortyr försvaras helt öppet. Men också här indränkt i lögn. Trots hemlighetsmakeriet har vi redan blivit varse ett antal människor som tillbringat ibland år i skymningsland, under grym och omänsklig behandling – alltså tortyr – utan att ha något med några brottsliga handlingar att göra; än mindre ”med absolut säkerhet” ha ”känt till planer på att döda amerikaner i framtiden”.

Begrip också detta: Det händer saker med människor som torterar, det händer saker med människor som torteras, och det händer saker med alla runt omkring detta torterande. Torterarna brutaliseras, också gentemot dem de påstår sig försvara och vårda. De torterade kommer att bära sår, långt värre än de ”grova kroppsskador” Vita huset säger sig vilja undvika för att tortyren ska gå mer obemärkt förbi. Och vad händer i de samhällen som förser tortyrkamrarna med människor? Många saker. Men däribland med ”absolut säkerhet” födseln av ett, två, tre, många ”planer på att döda amerikaner i framtiden”.

Pinter

Harold Pinters Nobelföreläsning var lysande och viktigt. Om den ska sammanfattas med ett ord är det kanske närvaro. I flera bemärkelser. Den bräcklige mannen i sin stol, med en filt över benen, fyllde verkligen hela studion och trängde genom rutan. Han samlade sina krafter och var där, tvingade fram uppmärksamhet. Men ännu viktigare: hans tal var närvarande i det samhälleliga, gemensamma nuet. Han använde sin stund till att belysa allvaret i vår tids utveckling: Det globaliserade komplexet av våld och lögn i USA-regi, manifesterad inte minst av Irak-invasionen. Eller som Pinter uttryckte det:

Sanningen har att göra med hur USA ser på sin roll i världen och hur det vill spela den rollen.
och
USA gör sig inte längre besvär med att bedriva lågintensiv krigföring. Det finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande. Det lägger korten på bordet utan prut. Det ger helt enkelt blanka tusan i Förenta nationerna, internationell rätt eller fördömande kritik, som det betraktar som kraftlös och omotiverad. Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien.
Hur kommer vi att se på Pinters tal i framtiden? Antingen inte alls, för det är bränt, förbjudet och glömt; eller som ett skrämmande tidsdokumentet som satte fingret på en fas av tätande mörker; eller kanske som ett viktigt bidrag till ett historiskt spjärntagande för att börja en annan utveckling – en där vi vågar se och slåss för sanningar:
När vi ser oss i spegeln tycker vi att den bild som vi möter är riktig. Men om vi förflyttar oss någon millimeter förändras bilden. Vi tittar i själva verket på ett oändligt antal spegelbilder. Men ibland måste en författare slå sönder spegeln – för det är på andra sidan spegeln som sanningen grinar mot oss.

Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.

Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.
Läs talet, eller ännu hellre se det!

onsdag, december 07, 2005

Detta sekels terrorister

Den amerikanske utrikesministern meddelar att medeltida tortyr har använts och skall användas av den demokratispridande supermakten:
- Detta sekels terrorister passar inte in i de traditionella formerna för brottsbekämpning civilt och militärt, som utvecklades för andra syften. Vi har tvingats anpassa oss.
Den amerikanska regeringen ger sig själv rätten att kidnappa människor varhelst i världen, på vilka grunder som helst, och utsätta dem för tortyr. Inte bara är det så att normala rättsliga regler, som att man är oskyldig tills motsatsen bevisats, eller att man måste få veta vad man är anklagad för, sätts ur spel. Människor berövas helt öppet och rått alla sina grundläggande mänskliga rättigheter. Ett exempel om förhör med en man med namnet Abu Zubaida, benämnd ”hög terrorledare”, ges via TV-kanalen ABC, här återberättad av TT:
”Så snart den specialinkallade CIA-läkaren [! Känns detta igen från någon tidigare epok, måhända?] lappat ihop honom [efter svåra skottskador] började förhören, med inslag av lindrig misshandel men också vattentortyr”.
Och så kommer denna mening:
”Den var uppenbarligen effektiv eftersom Zubaida började samarbeta efter en halv minut under vattnet”.
Jag läser denna mening om och om igen, och jag måste på fullt allvar nedkämpa sura uppstötningar de första gångerna. Det som beskrivs är bestialisk tortyr. Kallt och systematiskt plågar man människor, i ett globalt nätverk av tortyrceller. Det avhumaniserande språkbruket är i sig kriminellt. Men det är också numera upphöjt till officiellt vokabulär hos världens enda supermakt. Eufemismerna haglar. Tortyren går under namnet ”utökade förhörsmetoder”. Källorna inom militären meddelar att Abu Zubaida efter att ha torterats med medeltida metoder och ”samarbetat”, belönats med Kit Kat och uppskattat det.

Så talar allvarligt rubbade människor som måste förhindras från att ha något som helst inflytande över andra människor.

Men tortyren handlar knappast om enskilda misstag, eller ”rötägg” som ”gått över gränsen”. Detta är systematiska vedervärdigheter. När USA:s utrikesminister öppet säger att det är något som bör fortgå, fullbordas ännu ett steg i en process. Att tortyr förekommer än inte nytt. Att USA står för den inte heller. USA har sedan flera decennier tillbaka varit det land som bidragit mest till att sprida användandet av tortyr. Men när de mäktiga officiellt säger att vissa människor ska kunna torteras, har avhumaniseringen gått från att vara en implicit (men självklar) biprodukt av de imperialistiska strävandena, till att utgöra huvudkaraktäristiken för utvecklingen. Rasismen blir åter helt central i den globala politiken. Den nuvarande situationen saknar på de flesta sätt motstycke under efterkrigstiden – ja, upprättandet av globala terror- och tortyrnätverk av det slag som USA nu sysslar med är en väldig historisk innovation.

”Detta sekels terrorister” är förvisso sofistikerade. De förfogar också för tillfället över världens största militärmakt, riggad för att med våld bevara ett system av daglig ekonomisk exploatering i global skala. Men mot folkmajoriteters allmänmänskliga anständighet är en sådan våldsapparat inte alltid möjlig att ta i bruk.

Vår tids avgörande ställningstagande är att omfatta den anständigheten, istället för att bli medskyldig till brotten. Brott som kommer att kunna drabba vem som helst, när som helst. Det är den terrorn vi måste slåss mot.


Läs också:
Kalle Larsson
Yabosid


tisdag, december 06, 2005

Om partidemokrati

Förre Muf-ordförande Tomas Idergard skrev i en kolumn på ledarplats i SvD igår uppskattande om partidemokratins bortdöende. Apropå Junilistan. Tanken är att partistämmor i hög grad är regisserade av partiledningar och att detta är en bra eller åtminstone oundviklig utveckling.

Det är en intressant artikel. Dels för att man kan ställa sig frågan vad som hade hänt om en vänsterpartist, eller för den delen socialdemokrat, hade skrivit artikeln och implicit pläderat för genomregisserade partikongresser. Dels för att Idergard – naturligtvis utan att själv påpeka det – faktiskt sätter fingret på att organisationsfrågor är politiska, och att de är politiska på ett sätt som skiljer höger och vänster åt. Förutom att det redan idag finns stora skillnader mellan hur partiers beslutande organ fungerar, så finns en viktigare debatt att föra kring varför det bör vara så. Om vänstern och arbetarrörelsen uppfattar sin roll riktigt så får det också konsekvenser på hur man ser på sina egna organisationer; det kan inte finnas en generell debatt om former för demokrati i allmänhet och partiorganisation i synnerhet, som är frikopplat från diskussionen om varför man finns till.

Visst finns också allmänna implikationer. Att den mediala logiken styr mycket av partiernas beteende är förstås sant. För den allmänna debatten mer brett är det relevant att reflektera över den dynamik som nu är helt legio i rapportering från demokratiska möten som partikongresser och –stämmor; en där det är självklart att politiska motsättningar som avgörs genom öppen debatt och demokratiska beslut automatiskt speglas som misslyckanden, svaghet, kaos. Den politiska journalistiken lever därmed i symbios med de krafter som önskar tömma interndemokratiska processer i medlemsorganisationer på innehåll. Slutpunkten ser vi i de amerikanska partikonventen. Detta är inte på något sätt politiskt neutralt. Högerns partier behöver inte basera sitt arbete på inre demokratiska processer. Strikt taget behöver högern inte ens några partier annat än som nomineringsapparater till valen. En skapelse som Junilistan fungerar utmärkt på den kanten. Föraktet för medlemsdynamiken kan med fördel få slå igenom. För arbetarrörelsen är dock den kollektiva organiseringen en central livsnödvändighet och med det också de interndemokratiska processerna, som måste kunna rymma såväl konflikter, kompromisser som manifesterad enighet. Det är en utmaning att kunna hävda och ta sig den rätten.

Detta är ett viktigt ämne som jag skrivit mycket om i olika sammanhang, också här på bloggen. Jag hänvisar den intresserade till en längre artikel i skriftserien Vänsterns programfrågor (#4), här (artikeln börjar på sid 51). Jag klipper in ett avsnitt om varför vänsterpartiers syn på organisationsfrågor måste skilja sig från borgerlighetens. Man kan läsa Idergards artikel i SvD noga och fundera över skillnaderna.

Först det första: Ett klassamhälle kan inte bestå utan att människor i någon mån samtycker till det. I varje samhälle finns det därför härskande tankar – sådant som betraktas som självklart – som är de härskandes tankar. För att tänka något annat så behöver människor en social sfär där tankar kan utvecklas i motsats till den härskande ideologin. En sådan gemenskap måste ha skarpare konturer än – måste definiera sig ut ur – det samhälle som omgärdar det. Högern behöver inte det. Dagens Nyheter kommer ändå att sätta dagordningen för debatten. Och det finns alltid pengar till att utbilda EMU-ambassadörer när det blir så dags. Men vad gör vänstern? Var ska människor få möjlighet att ta del av och diskutera en annan sanning är de borgerliga ledarsidornas när ABF-cirkeln är inställd, Arbetet Nyheterna nedlagt och det enda som avrapporteras på partiföreningens möte är förhandlingar i stadsdelsnämnden? Hur ska en motmakt formeras om varje begrepp som formar tanken är skapad och marknadsförd av motståndarsidan? Lars Herlitz liknar någonstans de rörelser som vill omdana samhällets bärande institutioner vid ”främmande kroppar under huden”. Så bör ett socialistiskt parti se sig själv. Det är naturligtvis ett politiskt ställningstagande.

För det andra: Kunskap uppnås genom praxis. Det gäller såväl cyklande, schackspel som förändrande eller – gud förlåte – omstörtande verksamhet. I organiserat arbete lär man sig saker som man inte alls kan lära sig på annat sätt, därför att de inte lärs ut någon annastans. På jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige är det av naturliga skäl ingen som kommer att lära en hur man rent konkret blir bättre på att avskaffa det kapitalistiska systemet. Ett parti som inte gör saker som skiljer sig åt från vad man gör på jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige kommer därför att misslyckas med att ge sina medlemmar viktiga verktyg för att förändra världen. Ekonomhistorikern Örjan Appelquists ord om den tidiga arbetarrörelsen är viktiga att begrunda också idag:
”Organisation är styrka. Och detta saknar inte betydelse. Om det fanns något dokument som var heligt för den svenska arbetarrörelsen så var det inte Marx Kapitalet utan ABF:s Mötesteknik. I ett evigt tragglande med dagordningar, mötesregler och protokoll växte en fast rotad demokratisk kultur fram (…) Det var i denna träning som hundratusentals vanliga svenskar fick sin viktigaste utbildning, som de lärde sig att ta ordet och framföra sina krav. De lärde sig att diskutera, fatta beslut och ta ansvar för dem”.
När vänsterns partier abdikerar från denna enkla men avgörande uppgift – att i konkret verksamhet ge många människor verktygen för att förändra samhället – då blir de dels sämre på det som i alla fall borde vara deras uppgift och dels mer elitistiska. Medlemmarnas arbete ersätts av pressmeddelanden. Det är problematiskt för ett parti vars mål är en bred omdaning av hela samhället.