måndag, juli 31, 2006
Moraliskt sammanbrott
I förra numret av Flamman skrev Jörn Svensson en intressant ledarkolumn om samspelet mellan ockupationens förbrytelser och det inre politiska livet i Israel. Detta är en aspekt av problematiken som i fallet Israel diskuteras kanske än mer sällan än USA. Koloniala övergrepp är å ena sidan inte maktpolitiskt slumpmässiga i sin tillkomst, deformerar å andra sidan också kolonisatören (Gammal bloggpost på temat). Jörn Svensson skriver i sin krönika:
Nedanstående är skrivet av Gila Svirsky, som förresten är med i den film som jag tipsade om igår (se den!). Det handlar om en fredsmarsch i Tel Aviv med flera tusen deltagare i Tel Aviv, anordnad av ett flertal organisationer, främst inom kvinnorörelsen. (se: Coalition of Women for Peace. Ett TV-inslag på hebreiska om marschen kan ses här)
Det israeliska samhället är i kris. Och ett sådant samhälle föder rasism och fascism. Och i en slags tvingande process utlöses denna sociala ångest – som vanligt – i krig.Det finns en spiralverkan. Krigspolitikens avhumanisering sätter också sina spår i det israeliska samhället.
Nedanstående är skrivet av Gila Svirsky, som förresten är med i den film som jag tipsade om igår (se den!). Det handlar om en fredsmarsch i Tel Aviv med flera tusen deltagare i Tel Aviv, anordnad av ett flertal organisationer, främst inom kvinnorörelsen. (se: Coalition of Women for Peace. Ett TV-inslag på hebreiska om marschen kan ses här)
It was an amazingly long procession, and we could see people hanging out of balconies to watch and sometimes curse – no surprise, with 90% of Israelis in support of this war. The anti-war movement in Israel seems to be inching forward, though the vast majority of Israelis continue to view us as traitors. The international anti-war movement is a great source of solidarity for us here.
Most disturbing to me is the overwhelming Israeli support for the Qana bombing based on the belief that the Hezbullah were using this building as a launching site for their missiles. It’s more than those killed for whom we have to light candles – it’s the breakdown of morality in Israeli society in general.
Pilger!
En brilijant text av John Pilger i Aftonbladet idag. Sätter Israels övergrepp i sitt sammanhang. Jag försökte hitta ett illustrativt citat, men artikeln är lysande i sin helhet. Läs den! (Den är förresten skriven före massakerna i Qana)
Demokratiskt försvar
USA har tillgång till alla massförstörelsevapen mänskligheten känner till. Nu byggs en ny anläggning för att utveckla nya biologiska vapen – i strid mot internationella avtal. Enligt USA sker detta ”i defensivt syfte”. Det är en betryggande försäkran. Sedan andra världskriget då USA i defensivt syfte bombade en militärt besegrad fiende med kärnvapen, har vi hunnit med en och annan defensiv handling av typen understödd militärkupp mot folkliga regeringar, väpnade räder och militära ockupationer; alla i/mot länder som utgjort ett omedelbart hot mot USA:s territorium, exempelvis Vietnam, Haiti och Afghanistan. (här är till exempel en lista).
söndag, juli 30, 2006
En film att se om
Det var en anonym kommentator som tipsade om den amerikanska dokumentärfilmen Peace, Propaganda & the Promised Land (2004), som går att se i sin helhet på nätet. Den är 1 timme och 19 minuter lång och jag vill rekommendera den mycket starkt för alla som vill få djupare insikter om Mellanösternkonflikten. Det är en välanvänd dryg timme.
En av filmens största förtjänster i mitt tycke är att den gör det som är så väldigt ovanligt i det mesta som har med Mellanösternkonflikten att göra: lyfter blicken från dödandet ibland och ägnar också livet som palestinierna tvingas leva under ockupationen en del uppmärksamhet. (Jag har ganska ofta tagit upp detta hör på bloggen. Läs gärna: Livet och döden i Palestina; En systematiskt brottslig ockupationsmakt; Istället för tal).
Men framför allt rör alltså filmen det mycket effektiva, metodiska pro-israeliska propagandaarbetet. Det är värst hos alliansbrodern USA, men För den som har försökt vara aktiv i samhällsdebatten kring Israels ockupation i Palestina, i till exempel Sverige, är igenkänningsfaktorn väldigt hög.
Filmen är från 2004. Titta på den, för att se vartenda grepp upprepa sig handboksenligt, och för all del för att sätta in ”argumenten” från de ettriga fanatiker som huserar i kommentarsfälten på denna blogg i ett sammanhang, när nu den senaste israeliska våldsorgien, oförsvarlig med varje rimlig måttstock, ska rättfärdigas, spinnas runt.
En av filmens största förtjänster i mitt tycke är att den gör det som är så väldigt ovanligt i det mesta som har med Mellanösternkonflikten att göra: lyfter blicken från dödandet ibland och ägnar också livet som palestinierna tvingas leva under ockupationen en del uppmärksamhet. (Jag har ganska ofta tagit upp detta hör på bloggen. Läs gärna: Livet och döden i Palestina; En systematiskt brottslig ockupationsmakt; Istället för tal).
Men framför allt rör alltså filmen det mycket effektiva, metodiska pro-israeliska propagandaarbetet. Det är värst hos alliansbrodern USA, men För den som har försökt vara aktiv i samhällsdebatten kring Israels ockupation i Palestina, i till exempel Sverige, är igenkänningsfaktorn väldigt hög.
Filmen är från 2004. Titta på den, för att se vartenda grepp upprepa sig handboksenligt, och för all del för att sätta in ”argumenten” från de ettriga fanatiker som huserar i kommentarsfälten på denna blogg i ett sammanhang, när nu den senaste israeliska våldsorgien, oförsvarlig med varje rimlig måttstock, ska rättfärdigas, spinnas runt.
”Please help us not to hurt you”
Västerländsk "nyhetsrapportering" äcklar mig. BBC släppte just fram en israelisk armétaleskvinna som tittade in i kameran och bland annat sa dessa ord: ”Please Help Us Not to Hurt You”. Hon ville ”som en mor” säga till libanesiska mödrar att de skulle lämna hela södra Libanon. “We are only attacking Hezbollah which is a very dangerous terrorist organisation” sa hon samtidigt. Jag tror att man skulle kunna inhysa samtliga libanesiska mödrar som anser att taleskvinnan hör till något annat än en ”very dangerous terrorist organisation” i en betydligt mindre byggnad än det trevåningshus och skyddsrum som israelerna bombade sönder inatt.
Blixtmanifestation
Blixtmanifestation kl. 15 på Sergels torg med anledning av Israels massaker i Qana.
Qana igen
Det är slående hur lite det faktum att Israel uttryckligen och skamlöst deklarerat sig vara i praktiken likgiltig inför mord på civila araber, har funnit sin väg in i den dagliga rapporteringen. Medan Israels justitieminister, som jag skrev om häromdagen, säger att alla i södra Libanon är terrorister, fortsätter våra medier att beskriva det fortsatta mördandet i Libanon som i bästa fall olyckliga misstag. Idag massakrerades uppåt ett femtiotal människor i Qana, många av dem flyktingbarn som sökte skydd undan Israels terror på annan plats. Israel har helt enkelt, medvetet och beräknande jämnat bostadshus med marken. Vi får inte se så mycket av förödelsen och lidandet på nyhetssändningarna här – rapporteringen i andra delar världen tycks vara annorlunda. Den israeliska regeringens svar är lika väntat som vämjeligt:
Israel said Hezbollah militants bore responsibility for using the village as a rocket-launching site.Qana är förresten, som jag nämnt tidigare, samma ställe där Israel för tio år sedan dödade över 100 civila som sökt skydd hos FN.
Kurt Nimmo länkar till nyhetsinslag från några dagar sedan som berör livsvillkoren för de flyktingar som den israeliska terrorregimen angriper som ”terrorister”.
Läs gärna också den här artikeln, om gömma-sig-bland-civila-myten. Dels pekar artikeln på att Hizbollahs militära folk också av rent taktiska skäl – risken för tjallare – inte befinner sig bland civila. Dels visar den på det bisarra med att i ett samhälle med ett sådant starkt och civilt stöd för Hizbollah – ett som för övrigt nu växer kraftigt – bomba ihjäl människor med snacket att de är ”kopplade” till Hizbollahs militära motstånd.
Det är så svårt nu, att stå ut med det som sker. Men man har ett mänskligt ansvar för att inte stänga av, inte förlora förstånd och intresse. Medlidande räcker inte långt för dem som nu slaktas och får sina liv grundligt förstörda. Det som krävs är solidaritet – ställningstagande och aktivitet. Det kan vara så enkelt som att tala med arbets- och studiekamrater, delta i den politiska handelsbojkotten mot Israel, bara visa att man inte accepterar denna monumentala orättvisa.
lördag, juli 29, 2006
Att mörda orden för att fortsätta mörda människor
Haaretz har en lång artikel om hur dödandet av civila diskuteras och rättfärdigas på operativ nivå. Väldigt försiktigt skriven, men intressant likafullt. En stat som så konsekvent och systematiskt sätter sig över internationell rätt utvecklar ett särskilt språk, ett särskilt förhållningssätt till etablerade begrepp. Att stridande ”gömmer sig bland civila” är en populär mytisk fras för alla koloniala regimer. Israel har utvecklat användningen till nya nivåer. Nedanstående citat från den intervjuade flygöversten är hur som helst väl värda att smaka extra noga på:
With all these briefings, how does it happen that 400 civilians have been killed in Lebanon?
Colonel A.: "There are 400 fatalities."
You don't accept the definition that they are civilians?
Colonel A.: "Our soldiers who are killed in Bint Jbail are also civilians."
[...]
Colonel A. has not heard about civilian targets that were attacked. All the targets are "terror targets."
fredag, juli 28, 2006
"Alla i södra Libanon är terrorister"
Israeliska trupper möter hårt militärt motstånd i södra Libanon. Det har visat sig att den israeliska armén helt enkelt ljög när den tidigare uppgav sig ha tagit kontroller över två byar. Istället har ett antal israeliska soldater nedkämpats i striderna. Därför aviseras nu öppet att fler krigsförbrytelser, mer av upptrappad terror mot civilbefolkningen är på gång. Så här säger Israels justitieminister idag:
86,9% av de tillfrågade libaneserna ansåg enligt en undersökning att Hizbollah gör rätt som gör motstånd mot Israels offensiv (rapporterat bl.a. av TT idag). Det är mer än södra Libanon som Israel måste "jämna med marken" - och de arbetar vidare på det.
Ministern menar också att onsdagens möte i Rom ”gett tillåtelse från Världen” (!) att fortsätta operationen. Det är en ”värld” som begränsar sig till George W Bushs terrorregim och dess svansviftare. En ”värld” som hotar liv, utveckling och rättvisa i den verkliga världen. Och vår regering förhåller sig ”balanserad” till förbrytelserna.
PS. Knäpptidningen Washington Times ”rapporterar” att man talat med ”one U.S. official with access to the intelligence reports” som angående Hizbollah-ledaren Nasrallah sagt: ”We think he is in an embassy” i Beirut. Den iranska ambassaden tycks vara en het kandidat, medan man också helgarderar med den syriska. Uppgifterna ”could lead to an Israeli air strike on the embassy, possibly leading to a widening of the conflict”, därför att attackerna “could be considered an act of war”. Hela artikeln är ett smått fantastiskt stycke bombpropaganda. (Via Kurt Nimmo)
"What we should do in southern Lebanon is employ huge firepower before a ground force goes in […] Everyone in southern Lebanon is a terrorist and is connected to Hizbollah”.Alltså: alla som lever i Södra Libanon är terrorister. Så talar en bottenlöst rasistisk våldsmakt. Byar ska enligt justitieministern jämnas med marken.
86,9% av de tillfrågade libaneserna ansåg enligt en undersökning att Hizbollah gör rätt som gör motstånd mot Israels offensiv (rapporterat bl.a. av TT idag). Det är mer än södra Libanon som Israel måste "jämna med marken" - och de arbetar vidare på det.
Ministern menar också att onsdagens möte i Rom ”gett tillåtelse från Världen” (!) att fortsätta operationen. Det är en ”värld” som begränsar sig till George W Bushs terrorregim och dess svansviftare. En ”värld” som hotar liv, utveckling och rättvisa i den verkliga världen. Och vår regering förhåller sig ”balanserad” till förbrytelserna.
PS. Knäpptidningen Washington Times ”rapporterar” att man talat med ”one U.S. official with access to the intelligence reports” som angående Hizbollah-ledaren Nasrallah sagt: ”We think he is in an embassy” i Beirut. Den iranska ambassaden tycks vara en het kandidat, medan man också helgarderar med den syriska. Uppgifterna ”could lead to an Israeli air strike on the embassy, possibly leading to a widening of the conflict”, därför att attackerna “could be considered an act of war”. Hela artikeln är ett smått fantastiskt stycke bombpropaganda. (Via Kurt Nimmo)
Fredspakten
Solidaritet: gemensam kamp för gemensamma intressen. TT rapporterar:
USA får flyga bomber åt Israel via StorbritannienDet hade tydligen blivit lite sura miner när USA tidigare ljugit för de brittiska myndigheterna och sagt att planen var civila. Men nu konstaterar man att bara USA säger till att det är bomber som skyndsamt ska levereras för att döda fler araber, så är allt lugnt för den brittiska regeringen.
USA får troligen tillstånd att sända ytterligare två flyglaster med bomber och robotar till Israel via en skotsk flygplats, säger en hög regeringstjänsteman i tidningen The Times på fredagen.
Radikalisering i Libanon
The Guardian på besök i Libanon, talar med en protesterande kvinna:
Artikeltipsen från Angry Arab, som också fortsätter påminna om att Israel under tiden även fortsätter att mörda palestinier i Gaza.
"The Israelis are radicalising Lebanon, even liberal democrats like me. I took part in last year's demonstrations against Syria. I was a critic of Hizbullah. Now I cannot help but support Hizbullah's fighters who are defending our country." What about Hizbullah's rocket attacks on Haifa? "It's right," she replied. "It's not only Lebanese who should have to suffer. Are human rights available only to Israelis? You can't have winter and summer on the same roof."Jag skrev om att just dessa grupper skulle röra sig mot Hizbollahstöd, för någon vecka sedan.
Artikeltipsen från Angry Arab, som också fortsätter påminna om att Israel under tiden även fortsätter att mörda palestinier i Gaza.
torsdag, juli 27, 2006
Klass med kön
Har läst boken Stureplan – det vackra folket och de dolda makthavarna, som kom ut i mars i år. Inget omskakande wallraffande eller omvälvande analyser. Men det är bra att påminna sig ibland om att överklassen är reellt existerande och mår gott på att göra rätt lite. Samt att den självvalda mentala segregationen också skapar ett drivhus för reaktionära värderingar.
”Nattklubbscheferna vill gärna att vi tar bilder på snygga tjejer och lite äldre, propert klädda killar”, säger Katarina Ljungdahl som fotar åt wannabe-sajten stureplan.se. Hos de verkligt etablerade behöver sådant inte signaleras genom fotografier på nätet. Sanna Björling skriver i sin artikel ”Members Only” om Noppes, uppkallad efter smeknamnet på ägaren, greve Carl Adam Lewenhaupt:
”Nattklubbscheferna vill gärna att vi tar bilder på snygga tjejer och lite äldre, propert klädda killar”, säger Katarina Ljungdahl som fotar åt wannabe-sajten stureplan.se. Hos de verkligt etablerade behöver sådant inte signaleras genom fotografier på nätet. Sanna Björling skriver i sin artikel ”Members Only” om Noppes, uppkallad efter smeknamnet på ägaren, greve Carl Adam Lewenhaupt:
En kvinna säger att hon förändras när hon kommer in på Noppes, att den respekt hon annars möter som yrkeskvinna inte finns där på samma sätt. Ingen av kvinnorna jag talar med är imponerad av de bilder som hänger på toaletterna, stort uppblåsta kvinnokroppsdelar i softat ljus ackompanjerade av ett godisstrumpeband, rinnande salladsdressing och en rå kotlett.Men herrarna vet hur det ska ligga till:
Noppe förklarar vem som är vem på väggarna – ’mamma, pappa, farfars morfar, Karl Fredrik Holstein-Gottorp och det där är en hund inköpt i London’ – och visar runt i lokalerna. Jag får inte se gubbtolvanrummet eftersom det är under ombyggnad. […] Noppe visar däremot gärna fotografierna på toaletterna. ’Är det här kvinnoförakt? För mig är det humor’, säger han och tittar en kort stund på den blanka stjärten, men tillägger att bilderna var nerplockade under en period sedan en kvinnlig medlem tagit illa vid sig. Det väckte i sin tur reaktioner bland medlemmarna så bilderna kom tillbaka.Se där. Kvinnor, de små liven, saknar understundom humor även i överklassen. Men herrarna ställer som så många förr saker och ting i ordning. Ty man är väl ingen bolsjevik heller.
Problemet med regeringens utrikespolitik sammanfattat
"För att vara socialdemokratisk statsminister har Göran Persson en väldigt balanserad syn på de konflikter som finns i Mellanöstern".Fredrik Reinfeldt, ledare för bomb- och batongalliansen, uttalar sig i TT om vikten av att gilla - förlåt, ha en balanserad syn på - kolonialism, krigsförbrytelser och rasism.
Libanonuppropet
De nio socialdemokratiska riksdagskandidaternas initiativ till Libanonupprop – med kravet att Israels ambassadör i Sverige tillfälligt förklaras icke önskvärd i landet – är bra och välkommet. När Israel till och med angriper FN – som ska ha en central plats i svensk utrikespolitik – är det då inte dags för en kraftfull diplomatisk markering? Regeringen säger att det vore dumt att utvisa ambassadören, för att man vill upprätthålla en dialog. Men det är ju inte så att all dialog – om nu Israel skulle önska sig en sådan – sker genom fika på israeliska ambassaden eller UD.
Jag kan i och för sig inte låta bli att tycka att det är lite senkommet. Socialdemokraterna sitter ensamma i regeringsställning. Statsministern har dramatisk försämrat svensk utrikespolitik. Tystnaden inför USA:s och Israels globala terror har varit öronbedövande. Och nästan lika tyst har det varit inne i socialdemokratin kring den utrikespolitiska omsvängningen. Men visst. Om man inte bara nöjer sig med att ha markerat en gång och blivit avfärdad, utan fortsätter att trycka på och diskutera, så är det extra positivt. Det behövs verkligen socialdemokratiska röster i motståndet mot Israels USA-stödda terrorism.
Förresten. Om man inte vill skicka ut den israeliske ambassadören, kan man ju börja med att ta hem Sveriges militärattaché i Israel. Det är en jättelik skam att det finns en sådan på plats till att börja med och att Sverige har ett omfattande krigsmaterielsamarbete med Israel. (Läs palestinagruppernas rapport Det okända vapenbrödraskapet; sammanfattningen här).
Och under tiden attachén packar väskorna, kanske han kan ta en titt på de här nya vittnesmålen, om Israels användning av förbjudna vapen.
Jag kan i och för sig inte låta bli att tycka att det är lite senkommet. Socialdemokraterna sitter ensamma i regeringsställning. Statsministern har dramatisk försämrat svensk utrikespolitik. Tystnaden inför USA:s och Israels globala terror har varit öronbedövande. Och nästan lika tyst har det varit inne i socialdemokratin kring den utrikespolitiska omsvängningen. Men visst. Om man inte bara nöjer sig med att ha markerat en gång och blivit avfärdad, utan fortsätter att trycka på och diskutera, så är det extra positivt. Det behövs verkligen socialdemokratiska röster i motståndet mot Israels USA-stödda terrorism.
Förresten. Om man inte vill skicka ut den israeliske ambassadören, kan man ju börja med att ta hem Sveriges militärattaché i Israel. Det är en jättelik skam att det finns en sådan på plats till att börja med och att Sverige har ett omfattande krigsmaterielsamarbete med Israel. (Läs palestinagruppernas rapport Det okända vapenbrödraskapet; sammanfattningen här).
Och under tiden attachén packar väskorna, kanske han kan ta en titt på de här nya vittnesmålen, om Israels användning av förbjudna vapen.
Fascistisering för skeptiker
Jag skrev häromdagen om polisens brutala tillslag mot SAC:s lagligt varslade blockad mot Fosie stadsdelsnämnd. Se bilder och filmer från tillslaget. Det är något oerhört att polis i Sverige bryter upp en facklig stridsåtgärd med hundar och pepparspray. Och det blir så mycket värre när det får passera relativt obemärkt.
”Vällustiga våldsingripanden mot organiserade arbetskonflikter är så nära den hårda kärnan av ett fascistisk omslag i samhällsklimatet som man kan komma”, skrev jag då. Jag skulle kanske ha tillagt, att processen är farligt nära fullbordan, när borgerligheten börjar hurra och heja.
Visst. Du kanske inte får Reinfeldt att veva igång Täbybor för att knacka fackföreningsfolk än på några månader. Men det bubblar i de bakre leden. En snubbe från nya ultrahögerpartiet Centern har skrivit ett blogginlägg med rubriken ”Sluta med syndikalistdaltet”. De blockerande aktivisterna kallar han för ”en mobb på 80 skränande syndikalister”. Han är kritisk mot polisen – för att de inte tog i mer: ”Kunde inte ordningsmakten köra bort Jerikojuckarna någon gång under dag ett?”.
Den som skriver – Ilan Sadé – var till nyligen förbundsordförande för Centerns högskoleförbund och kandiderar nu till regionfullmäktige.
Muf:s ordförande i Luleå, Johan Grafström var snabbt ute och ropade ”Bra agerande av polisen!”. Vi känner igen orden från det sköna 30-talet: ”Äntligen ett resolut ingripande mot fackligt förmynderi och skurkfasoner”.
”De ledare och aktiva i LO som tror att detta bara kan hända SAC, begår ett gigantiskt misstag”, skrev jag i måndags.
”Att hoppas på att Byggnads blir föremål för samma uppvaktning, när dom stoppar byggprojekt i känd maffiastil, är väl att hoppas för mycket?”, skriver den unge Grafström.
Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson är aningen mer polerad, men ser samma öppning. Polisen ingrep inte såhär mot Byggnads. Orättvist. Det blir enklast att förbjuda sympatiåtgärder för alla, och begränsa möjligheterna till verksamma konfliktåtgärder, blir Olssons slutsats av att polisen sprutat pepparspray på syndikalistiska aktivister.
Man undrar vad som krävs innan LO-ledningen begriper att de fackliga rättigheterna är fundamentalt hotade – och agerar därefter.
PS. Läs gärna ett inlägg från i maj; Reaktionens dagar - och motståndets.
”Vällustiga våldsingripanden mot organiserade arbetskonflikter är så nära den hårda kärnan av ett fascistisk omslag i samhällsklimatet som man kan komma”, skrev jag då. Jag skulle kanske ha tillagt, att processen är farligt nära fullbordan, när borgerligheten börjar hurra och heja.
Visst. Du kanske inte får Reinfeldt att veva igång Täbybor för att knacka fackföreningsfolk än på några månader. Men det bubblar i de bakre leden. En snubbe från nya ultrahögerpartiet Centern har skrivit ett blogginlägg med rubriken ”Sluta med syndikalistdaltet”. De blockerande aktivisterna kallar han för ”en mobb på 80 skränande syndikalister”. Han är kritisk mot polisen – för att de inte tog i mer: ”Kunde inte ordningsmakten köra bort Jerikojuckarna någon gång under dag ett?”.
Den som skriver – Ilan Sadé – var till nyligen förbundsordförande för Centerns högskoleförbund och kandiderar nu till regionfullmäktige.
Muf:s ordförande i Luleå, Johan Grafström var snabbt ute och ropade ”Bra agerande av polisen!”. Vi känner igen orden från det sköna 30-talet: ”Äntligen ett resolut ingripande mot fackligt förmynderi och skurkfasoner”.
”De ledare och aktiva i LO som tror att detta bara kan hända SAC, begår ett gigantiskt misstag”, skrev jag i måndags.
”Att hoppas på att Byggnads blir föremål för samma uppvaktning, när dom stoppar byggprojekt i känd maffiastil, är väl att hoppas för mycket?”, skriver den unge Grafström.
Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson är aningen mer polerad, men ser samma öppning. Polisen ingrep inte såhär mot Byggnads. Orättvist. Det blir enklast att förbjuda sympatiåtgärder för alla, och begränsa möjligheterna till verksamma konfliktåtgärder, blir Olssons slutsats av att polisen sprutat pepparspray på syndikalistiska aktivister.
Man undrar vad som krävs innan LO-ledningen begriper att de fackliga rättigheterna är fundamentalt hotade – och agerar därefter.
PS. Läs gärna ett inlägg från i maj; Reaktionens dagar - och motståndets.
onsdag, juli 26, 2006
FN-attack med anor
Nu har alltså den israeliska krigsmakten vidgat sitt mördande till några obeväpnade FN-observatörer. Ett visst diplomatiskt utbyte pågår för tillfället om hur pass avsiktligt angreppet var. Den in absurdum försiktige FN-chefen Kofi Annan menade att avsiktligheten varit ”uppenbar”. Platsen har varit känd och utmärkt sedan länge. När nu uppgifter kommer om att man från FN-personalens sida tio gånger förgäves kontaktat Israel för att få stopp på den pågående räden tycks det mesta tala för att Annans yttrande ligger nära sanningen.
Motiv är inte svåra att finna. Israel har alltid haft mycket att förlora på att observatörer finns på plats, eftersom dess vålds- och ockupationspolitik helt bygger på övergrepp mot FN-resolutioner, folkrätten och snart sagt varje internationell konvention som går att uppleta. I detta tillspetsade läge finns därtill en ny dimension: den av USA lanserade idén om en slags outsourcad ockupationsstyrka, gärna med deltagande från de auktoritära arabländer vars regeringar USA stödjer, som skulle avlasta Israels egen våldsapparat och dramatisk trappa upp återkoloniseringen av Mellanöstern. Om dessa ”Birth Pangs of a New Middle East”, som Condoleezza Rice talat om ska äga rum, behöver idén om fredsbevarande trupp som upprätthåller fred, inte Israels ockupation och dominans, grundligt utraderas. Israel skapar genom sitt agerande nya ”facts on the ground”. Det är inget nytt. Jag återkommer strax till det.
Men även om man lämnar de verkliga motiven – på hög politisk eller lägre militär nivå –åt sidan, så finns det sådant som medierna är skamligt viskande kring. Angreppet visar hur Israel bedriver sin operation. Den koordinerade luft- och artilleriattacken skedde mot ett skyddsrum. Blir det lättare nu att förstå den skräck och vrede som civilbefolkningen i Palestina och Libanon känner?
Men än mer anmärkningsvärt: Washington Post rapporterar att israeliska styrkor fortsatte att angripa medan en räddningsinsats pågick. Ens om det levt de mest förhärdade soldater i det bombade skyddsrummet, är en sådan handling ett flagrant krigsbrott.
Kurt Nimmo påminner om att USA fick erfara denna procedur när spaningsskeppet USS Liberty angreps av Israel under sexdagarskriget. Då besköt israelerna livbåtar med torpeder och kulsprutor.
Nimmos inlägg är intressant för att den också påminner om det närmast rutinmässiga våld som Israel riktat mot FN-personal. I december 2002 fick ett antal FN-medarbetare nog och undertecknade en petition där man uppmanade Israel att ”sluta med misshandel, trakasserier och dödande” av FN-personal. Den utlösande faktorn var den israeliska krigsmaktens mord på hjälparbetaren Iain Hook som, obeväpnad, arbetade med att förhandla om en evakuering av civila och FN-personal från en FN-byggnad. ”We don't care if you are the United Nations or who you are. F*** off and go home!” rapporteras de israeliska soldaterna ha hälsat Hook, enligt ett ögonvitte. Han sköts av en krypskytt, varpå soldaterna förhalade inträde för en ambulans i en halvtimme, vilket ledde till att Hook förblödde. Också detta är en ofta omvittnad procedur när det gäller palestinier på ockuperade områden.
FN-personalen skrev om hur våldet mot dem trappats upp och misshandel och dödande inte lett till några påföljder för de ansvariga:
Då erbjöds en liten ursäkt, inte mer. Och vad gör Olmert och hans ambassadörer nu när de mördat fyra FN-medarbetare? De beklagar halvgäspande, men riktar mycket hård kritik mot Kofi Annan.
Man vet att man kan lita på Mellanösterns enda demokrati.
Motiv är inte svåra att finna. Israel har alltid haft mycket att förlora på att observatörer finns på plats, eftersom dess vålds- och ockupationspolitik helt bygger på övergrepp mot FN-resolutioner, folkrätten och snart sagt varje internationell konvention som går att uppleta. I detta tillspetsade läge finns därtill en ny dimension: den av USA lanserade idén om en slags outsourcad ockupationsstyrka, gärna med deltagande från de auktoritära arabländer vars regeringar USA stödjer, som skulle avlasta Israels egen våldsapparat och dramatisk trappa upp återkoloniseringen av Mellanöstern. Om dessa ”Birth Pangs of a New Middle East”, som Condoleezza Rice talat om ska äga rum, behöver idén om fredsbevarande trupp som upprätthåller fred, inte Israels ockupation och dominans, grundligt utraderas. Israel skapar genom sitt agerande nya ”facts on the ground”. Det är inget nytt. Jag återkommer strax till det.
Men även om man lämnar de verkliga motiven – på hög politisk eller lägre militär nivå –åt sidan, så finns det sådant som medierna är skamligt viskande kring. Angreppet visar hur Israel bedriver sin operation. Den koordinerade luft- och artilleriattacken skedde mot ett skyddsrum. Blir det lättare nu att förstå den skräck och vrede som civilbefolkningen i Palestina och Libanon känner?
Men än mer anmärkningsvärt: Washington Post rapporterar att israeliska styrkor fortsatte att angripa medan en räddningsinsats pågick. Ens om det levt de mest förhärdade soldater i det bombade skyddsrummet, är en sådan handling ett flagrant krigsbrott.
Kurt Nimmo påminner om att USA fick erfara denna procedur när spaningsskeppet USS Liberty angreps av Israel under sexdagarskriget. Då besköt israelerna livbåtar med torpeder och kulsprutor.
Nimmos inlägg är intressant för att den också påminner om det närmast rutinmässiga våld som Israel riktat mot FN-personal. I december 2002 fick ett antal FN-medarbetare nog och undertecknade en petition där man uppmanade Israel att ”sluta med misshandel, trakasserier och dödande” av FN-personal. Den utlösande faktorn var den israeliska krigsmaktens mord på hjälparbetaren Iain Hook som, obeväpnad, arbetade med att förhandla om en evakuering av civila och FN-personal från en FN-byggnad. ”We don't care if you are the United Nations or who you are. F*** off and go home!” rapporteras de israeliska soldaterna ha hälsat Hook, enligt ett ögonvitte. Han sköts av en krypskytt, varpå soldaterna förhalade inträde för en ambulans i en halvtimme, vilket ledde till att Hook förblödde. Också detta är en ofta omvittnad procedur när det gäller palestinier på ockuperade områden.
FN-personalen skrev om hur våldet mot dem trappats upp och misshandel och dödande inte lett till några påföljder för de ansvariga:
To us, this seems to confirm a pattern of utter contempt on the part of the Israeli army for the lost lives of these men, the safety of UN staff, or the minimum standards imposed by international law which should protect UN staff and other humanitarian workers.Föraktet för FN och dess freds- och hjälparbete har länge varit centralt i israelisk politik. Glöm för all del inte heller det israeliska angreppet mot libanesiska flyktingar som 1996 hade sökt skydd hos FN, nära byn Qana. 106 civila massakrerades. Här är en filmsnutt som visar hur det såg ut efteråt.
Då erbjöds en liten ursäkt, inte mer. Och vad gör Olmert och hans ambassadörer nu när de mördat fyra FN-medarbetare? De beklagar halvgäspande, men riktar mycket hård kritik mot Kofi Annan.
Man vet att man kan lita på Mellanösterns enda demokrati.
Idkande av självförsvar i Gaza
Arabiskt blod är billigare än på länge. Israeliskt angrepp mot familj på åsnedriven vagn igår: ”Terrorist Donkey Joins Family in Death”. Vad tänker den som släpper raketen från sitt skyddade, toppmoderna luftfartyg? Kanske bara samma sak som sin flygvapenchef, ”a slight knock on the wing of the plane when the bomb is released. After a second it passes, and that’s all”.
Internetmegafon
Nedanstående är ett brev från Israels UD. Intressant, tycker jag. Jag har inte testat själv, men den israeliske fredsaktivist som skickade det vidare påpekar att det går utmärkt att använda för egna mål. Med andra ord: Fred och rättvisa – istället för urskuldande av Israels rasism och terror.
Dear friends,
Many of us recognize the importance of the Internet as the new battleground for Israel's image. It's time to do it better, and coordinate our on-line efforts on behalf of Israel. An Israeli software company have developed a free, safe and useful tool for us - the Internet Megaphone.
Please go to www.giyus.org, download the Megaphone, and you will receive daily updates with instant links to important internet polls, problematic articles that require a talk back, etc.
We need 100,000 Megaphone users to make a difference. So, please distribute this mail to all Israel's supporters.
Do it now. For Israel.
Amir Gissin
Director
Public Affairs (Hasbara) Department
Ministry of Foreign Affairs, Jerusalem
”Blackmail by bombs”
I Nasaret uppvisas ett konkret exempel på hur den arabiska befolkningen inne i Israel är andra klassens medborgare. Raketvarningar som går ut till de judiska områdena kommer sent eller inte alls till arabiskt dominerade orter.
Apropå Nasaret och Israels behandling av arabiska medborgare. Jag vill tipsa om en mycket läsvärd artikel av Azmi Bishara. Skriv ut och läs ordentligt! Bishara – en kämpande intellektuell, tidigare universitetslärare och chef för institutionerna för filosofi och statsvetenskap vid Bir Zeit – är ledamot av Knesset. Han är en hängiven antisionist och förkämpe för demokratiseringen av Israel, så att landet blir en medborgarstat för alla dem som lever där. För detta ställningstagande drev Israels överåklagare ett åtal mot honom 2002 och man ville förbjuda honom att ställa upp i val till Knesset. Detta ogillades av Israels HD efter en process.
Inledningen av artikeln pekar med skärpa på hur märklig och förljugen beskrivningen av konflikten är här i Väst:
Apropå Nasaret och Israels behandling av arabiska medborgare. Jag vill tipsa om en mycket läsvärd artikel av Azmi Bishara. Skriv ut och läs ordentligt! Bishara – en kämpande intellektuell, tidigare universitetslärare och chef för institutionerna för filosofi och statsvetenskap vid Bir Zeit – är ledamot av Knesset. Han är en hängiven antisionist och förkämpe för demokratiseringen av Israel, så att landet blir en medborgarstat för alla dem som lever där. För detta ställningstagande drev Israels överåklagare ett åtal mot honom 2002 och man ville förbjuda honom att ställa upp i val till Knesset. Detta ogillades av Israels HD efter en process.
Inledningen av artikeln pekar med skärpa på hur märklig och förljugen beskrivningen av konflikten är här i Väst:
Any comparison between Olmert's and Nasrallah's political rhetoric must conclude that the latter is the more rational. His speeches are more consistent with the facts and rely less than Olmert's on religious expressions and allusions. Nasrallah would never dare seal a parliamentary speech with a lengthy prayer, as Olmert did in his latest speech before the Knesset.Och missa inte heller detta, apropå den soppa som Rice och Olmert håller på att koka ihop för tillfället:
Israeli politicians have no cultural or moral edge over resistance leaders. The latter are far less attached to Iran than the former are to the US, and Hizbullah's constituency is less attached to Iran than the organised Jewish community abroad is to Israel.
A Nato force accepted by the government without the consent of the people will be considered an occupation force and will be the next target of the resistance thus creating a new Iraq, a fragmented Lebanon. If the Lebanese government agrees to the proposed settlement that includes dismantling Hizbullah a process of attrition will start also from the inside aimed at getting Lebanese society to pressure the resistance into conceding. This is how internal strife is ignited and it is part of the plan.
tisdag, juli 25, 2006
Herrefolkets ÖB i klarspråk om terrorbombningar av civila
Israels överbefälhavare Dan Halutz har givit flygvapnet en stående order att
Det är ännu ett flagrant exempel på Israels karaktär som terrorstat. Kollektiv bestraffning av civila och oproportionerlig våldsanvändning som kan drabba civila är var för sig brottsliga handlingar. Nu ser vi en kombination – därtill öppet beordrad av landets överbefälhavare.
Association for Civil Rights in Israel har vaknat till lite och ber försvarsminister Peretz att reagera. Men nu talar vi inte om att tillrättavisa någon eldfängd tjänsteman med högerextrema böjelser. Det är den högste militäre officeren i Israel som ger order av en typ som Nürenbergprocessen fastställde att soldater skulle vägra följa.
Den israeliska människorättsorganisationen påpekar också att Halutz tidigare visat sig hysa liknande förhållningssätt. Tidigare i sin karriär, som flygvapenchef, kommenterade han – det tillika givetvis djupt illegala – mordet på Hamas Sheikh Salah Shahada; ett som därtill tog ihjäl sexton civila, varav nio barn, emedan det genomfördes med en bomb på ett ton, riktad mot Shahadas bostad. Halutz deklarerade senare att flygvapnet haft full kännedom om att Shahada omgavs av civila, och tillade att han ”sov gott om natten”:
Halutz befordrades till vice ÖB och därefter ÖB.
Somligt värderas särskilt högt i Mellanösterns enda demokrati.
”förstöra tio flervåningshus i Dahaya för varje raket som avfyras mot Haifa”.Dahaya är ett tättbebyggt bostadsområde i Beirut.
Det är ännu ett flagrant exempel på Israels karaktär som terrorstat. Kollektiv bestraffning av civila och oproportionerlig våldsanvändning som kan drabba civila är var för sig brottsliga handlingar. Nu ser vi en kombination – därtill öppet beordrad av landets överbefälhavare.
Association for Civil Rights in Israel har vaknat till lite och ber försvarsminister Peretz att reagera. Men nu talar vi inte om att tillrättavisa någon eldfängd tjänsteman med högerextrema böjelser. Det är den högste militäre officeren i Israel som ger order av en typ som Nürenbergprocessen fastställde att soldater skulle vägra följa.
Den israeliska människorättsorganisationen påpekar också att Halutz tidigare visat sig hysa liknande förhållningssätt. Tidigare i sin karriär, som flygvapenchef, kommenterade han – det tillika givetvis djupt illegala – mordet på Hamas Sheikh Salah Shahada; ett som därtill tog ihjäl sexton civila, varav nio barn, emedan det genomfördes med en bomb på ett ton, riktad mot Shahadas bostad. Halutz deklarerade senare att flygvapnet haft full kännedom om att Shahada omgavs av civila, och tillade att han ”sov gott om natten”:
“If you want to know what I feel when I release a bomb – I feel a slight knock on the wing of the plane when the bomb is released. After a second it passes, and that’s all.”Attacken, och Halutz uttalanden, startade en process som ledde till att ett antal israeliska piloter ordervägrade gällande uppdrag på ockuperade områden.
Halutz befordrades till vice ÖB och därefter ÖB.
Somligt värderas särskilt högt i Mellanösterns enda demokrati.
måndag, juli 24, 2006
En tragedi som inte tar slut med bomberna
Hanin Shakrah har uppdaterat sin Libanon-blogg. Det är ett inlägg som fångar mycket mer av verkligheten än det som visas på TV-nyheterna. Precis som det är år efter år i ockupationens Palestina, är Israels mördande bara en del av övergreppet. Ännu viktigare är söndertrasandet, ödeläggelsen av livet, för dem som lever kvar:
Läs Hanins berättelse.
Myndigheterna här säger att det finns 500.000 internflyktingar i Libanon som flytt ifrån sina hem, och ytterligare 300.000 flyktingar i Syrien. Men alla jag pratat med säger att siffrorna vida överstiger 800.000, då stadsdelen som israelerna bombat sönder i södra Beirut tömts på uppskattningsvis 700.000 invånare av den dryga miljon som tidigare bott där. Situationen går inte att förklara i siffror. Det är knappt så att jag själv förstår omfattningen av katastrofen.Det är verkligen så skakande att man svårligen kan förstå det. 800.000 människor på flykt från sina hem! 800.000 människor vars liv är kaos och mörker varje dag. Om bombningarna så skulle ta slut inom en timme, skulle deras tragedi fortgå i åratal.
Läs Hanins berättelse.
Som om vi skulle ha missat det
Nej, nu har det nog inte undgått så många människor att folkpartiets nya profil är en öppen flört med rasism. Därför kan man tycka att Mauricio Rojas vanvettiga artikel i Expressen idag var lite onödig. Men, men. Nyamko Sabunis stigmatiseringsartikel förra veckan var tydligen inte tillräckligt tydlig i sitt uppsåt att skapa misstro och hetsstämning. (Jag kommenterade artikeln i en krönika i Flamman). Nu understryker Rojas att det ska bli mer kulturfokus och att övergrepp mot unga flickors integritet även formellt bör genomföras efter etniska linjer.
Artikeln är kort sagt helt sjuk. Hanna Löfqvist skriver det mesta som behöver sägas i ett utmärkt inlägg. Läs det.
Bara ett tillägg. Rojas tar upp Masoud Kamalis diskussion om hedersbegreppet – som han inte förstår – och jämför med ett uttalande av Gudrun Schyman – som han också missuppfattat. Rojas skriver att Kamalis påstående, som ska vara ”makalöst”, ”liknar Gudrun Schymans tal om att alla män är talibaner”.
Nu är det så att Gudrun Schyman inte alls sa att ”alla män är talibaner”. Hennes tal på vänsterpartiets kongress 2002 går att läsa i sin helhet här. (Jag skrev om det i oktober förra året). Däremot sa hon följande självklara och viktiga:
Artikeln är kort sagt helt sjuk. Hanna Löfqvist skriver det mesta som behöver sägas i ett utmärkt inlägg. Läs det.
Bara ett tillägg. Rojas tar upp Masoud Kamalis diskussion om hedersbegreppet – som han inte förstår – och jämför med ett uttalande av Gudrun Schyman – som han också missuppfattat. Rojas skriver att Kamalis påstående, som ska vara ”makalöst”, ”liknar Gudrun Schymans tal om att alla män är talibaner”.
Nu är det så att Gudrun Schyman inte alls sa att ”alla män är talibaner”. Hennes tal på vänsterpartiets kongress 2002 går att läsa i sin helhet här. (Jag skrev om det i oktober förra året). Däremot sa hon följande självklara och viktiga:
"[Kvinnoförtrycket] tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige".Att högerpopulister som Rojas och Sabuni inte förstår dessa feministiska fundamenta, är inte direkt överraskande det heller.
Oacceptabelt och illavarslande
Det är ett dåligt tecken i tiden, att principiellt tungt betydelsefulla händelser passerar obemärkt förbi.
I fredags sattes polis in mot en facklig blockad, genomförd av SAC-syndikalisterna, mot Fosie stadsdelsförvaltning. Ingripandet var våldsamt. Flera strejkvakter misshandlades och en person fick pepparsprej i ögonen. (Jag klipper in en text från SAC nedan. Se bilder och filmklipp från tillslaget här).
Jag har aldrig gett mycket för SAC:s fackliga strategi. Jag ser det som självklart att man bör vara med i LO- och TCO-facken. Att vara stor är ett självändamål för en fackförening. Den fackliga styrkan är avhängig att så många som bara är möjligt är organiserade, att alla täcks. Men att SAC har fel gör det inte legitimt eller acceptabelt att dess medlemmars arbete kan angripas med polisbrutalitet.
Vällustiga våldsingripanden mot organiserade arbetskonflikter är så nära den hårda kärnan av ett fascistisk omslag i samhällsklimatet som man kan komma. I decennier har det varit närmast otänkbart med sådana i Sverige. Nu sker det i tystnad. De ledare och aktiva i LO som tror att detta bara kan hända SAC, begår ett gigantiskt misstag. Det går fort nu. 2007 väntar en stor avtalsrörelse. Det kommer att kunna bli hårda och sega konflikter i flera branscher. I allra värsta fall kan vi då dessutom ha en regering vars medlemmar är matade med hat mot facket sedan barnsben. Vad händer då?
I lördags skrev Petter Larsson, symptomatiskt nog på notisplats i Aftonbladet Kultur:
----------
Från SAC:
I fredags sattes polis in mot en facklig blockad, genomförd av SAC-syndikalisterna, mot Fosie stadsdelsförvaltning. Ingripandet var våldsamt. Flera strejkvakter misshandlades och en person fick pepparsprej i ögonen. (Jag klipper in en text från SAC nedan. Se bilder och filmklipp från tillslaget här).
Jag har aldrig gett mycket för SAC:s fackliga strategi. Jag ser det som självklart att man bör vara med i LO- och TCO-facken. Att vara stor är ett självändamål för en fackförening. Den fackliga styrkan är avhängig att så många som bara är möjligt är organiserade, att alla täcks. Men att SAC har fel gör det inte legitimt eller acceptabelt att dess medlemmars arbete kan angripas med polisbrutalitet.
Vällustiga våldsingripanden mot organiserade arbetskonflikter är så nära den hårda kärnan av ett fascistisk omslag i samhällsklimatet som man kan komma. I decennier har det varit närmast otänkbart med sådana i Sverige. Nu sker det i tystnad. De ledare och aktiva i LO som tror att detta bara kan hända SAC, begår ett gigantiskt misstag. Det går fort nu. 2007 väntar en stor avtalsrörelse. Det kommer att kunna bli hårda och sega konflikter i flera branscher. I allra värsta fall kan vi då dessutom ha en regering vars medlemmar är matade med hat mot facket sedan barnsben. Vad händer då?
I lördags skrev Petter Larsson, symptomatiskt nog på notisplats i Aftonbladet Kultur:
Det är fullständigt oacceptabelt – och en provokation mot alla fackföreningar. […] Om den grundlagsskyddade rätten att vidta stridsåtgärder de facto inskränks av polismakten är det ett slag mot hela arbetarrörelsen.Man kan till exempel se till att ens fackklubb på jobbet protesterar.
----------
Från SAC:
Polis attackerade facklig blockad i Malmö
Fredagen den 21 juli har polismyndigheten i Malmö genomfört ett anmärkningsvärt brutalt övergrepp på en facklig blockad av Fosie stadsdelsförvaltning. Poliser utrustade med pepparspray angrep helt oprovocerat en lagligt varslad blockad och misshandlade ett flertal strejkvakter. Sex strejkvakter som under fredliga former utförde sitt uppdrag sprayades rakt i ansiktet med pepparspray.
När fackföreningen Social- och Vårdsyndikatet i Malmö av SAC-syndikalisterna tidigt på fredagen den 21 juli i Malmö genomförde sin nionde blockad mot Fosie stadsdelsförvaltning, en stridsåtgärd ämnad åt att få arbetsgivaren att återanställa två sparkade vårdarbetare, så gjorde Malmöpolisen ett brutalt ingripande i den fackliga stridsåtgärden.
Vid 07.30 attackerade Malmöpolisen blockaden genom att börja slita ut strejkvakterna från sin posteringar. Ingripandet var mycket brutalt. Ett flertal strejkvakter misshandlades samtidigt som polisen använde pepparspray på strejkvakter som bara stod stilla i blockaden. En sjuksköterska som övervakade blockaden greps när polisen uppmanades att föra en av de skadade strejkvakterna till närmaste vårdcentral. Totalt frihetsberövades nio personer, varav en i det närmaste medvetslös på grund av pepparsprayen.
Den fackliga stridsrätten är grundlagsskyddad och polisen är skyldig att förhålla sig neutral i arbetsmarknadskonflikter, dvs polisen har neutralitetsplikt och ska förhålla sig opartisk.
I 2 kap 17 § regeringsformen stadgas att "förening av arbetstagare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal".
Bakgrunden är att två vårdarbetare på ett gruppboende i Malmö fått sparken pga sitt fackliga engagemang på arbetsplatsen. Den lokala arbetsledningen och huvudmannen Fosie stadsdelsförvaltning har brutit mot och vägrat respektera de fackliga rättigheter som är inskrivna i svensk grundlag.
Trots förhandlingar vägrade arbetsgivaren att ta tillbaka sin ogiltiga och anti-fackliga åtgärd. Därför genomfördes fackliga blockader mot Fosie stadsdelsförvaltning för att sätta press på kraven om återanställning och rätt till facklig organisering på LSS-boendet på Tallgatan i Malmö.
Vi bektraktar detta som ett angrepp mot hela fackföreningsrörelsen. Vi förväntar oss att ni visar ert stöd i uttalanden och tar avstånd från polisens intrång i fackliga konflikter, brutala övervåld och användandet av pepparsprej mot fredliga blockadvakter.
Tal och krav
Läs gärna Thaher Pelaseyeds utmärkta tal från den manifestation som Ung Vänster och ISM ordnade i Göteborg i lördags. Ett centralt avsnitt:
Ockupationen sätter västvärldens rasistiska koloniala arv i centrum. Både när det gäller reaktionerna mot Israels folkrättsvidriga ockupation av Palestina och nu fullskaliga krig mot Libanon, och när det gäller rapportering i medier är tydligt vilka måttstock som används: En Israel på 10 araber eller 2000 amerikaner på 100 000 araber. Det är med hjälp av dessa koloniala glasögon som västvärldens makthavare och Sveriges statsminister ser på den katastrof som drabbat det palestinska folket och som nu också drabbat deras grannar i Libanon. Västvärldens makthavare stod tysta inför fördrivningen av palestinierna vid skapandet av staten Israel. De stod tysta när kristna libanesiska milisen massakrerade flyktingar i lägren Sabra och Shatila och idag står dem tysta inför kränkningarna mot Libanons gränser och dess folk och den brutala kollektiva bestraffningen som fortgår i Palestina och Gaza.Pelaseyed lyfter också ett konkret krav inför friidrotts-EM i Göteborg, som startar den 6 augusti.
Mitt bland alla deltagande länder finns också terrorstaten Israel. Israel som har bojkottats av det asiatiska idrottsförbundet för brott begångna i Palestina, besöker vår stad Göteborg. Mitt under bojkotten av Palestina och bombningar av Beirut, skickar Israel en delegation av idrottare till Göteborg. Samtidigt innebar samma bomber att fotbollslag från Libanon och Palestina inte kunde besöka årets upplaga av Gothia Cup. Cynismen är slående men vi måste agera och visa vårt avsky mot Israels statsterrorism. Precis som Sydafrikas apartheidregim bojkottades från sportevenemang och precis som Jugoslavien inte fick delta i fotbolls-EM i Sverige 1992, borde Israel inte tillåtas delta i Friidrotts-EM i Göteborg. Den 7 augusti samlas vi igen för att demonstrera mot Israels vidriga ockupation och krig.Ingen hade något personligt otalt med de vita sydafrikanska idrottsmän som under många år inte fick delta i internationella tävlingar. Men deras frånvaro var nödvändig för att världen skulle påminnas om att Apartheid inte skulle få normaliseras. På samma sätt måste världen börja reagera mot Israels rasistiska statsterrorism. Isolera Israel!
söndag, juli 23, 2006
Nära den absoluta nollpunkten
Rapport körde ett av årets mest vansinniga inslag idag. Uttrycket ”det är bara fantasin som sätter gränser” blir ett allt mer konkret sätt att besvara frågan om hur illa rapporteringen kring Israel kan bli.
Rubriken för inslaget är ”Nazistsymboler i palestinademonstration i Malmö ska utredas av åklagare” (9:20 in). Det är en genuint bisarr beskrivning som lättar från varje sannings- och rimlighetskriterium.
Alla som ser rubriken och hör inslagets inledning tror att det förekom nazister i Palestinademonstrationen. Sanningen är så långt bort som man möjligen kan komma.
Sanningen är att det fanns en och annan banderoll och skylt, där man satte likhetstecken mellan hakkorset och Israels flagga. Budskapet är rakt på sak. Det görs en jämförelse mellan det Israel gör nu och det nazisterna gjorde.
Oavsett vad man tycker om jämförelsen – jag tycker, som till exempel Henry Ascher uttryckte det i det citat jag la upp tidigare, att den inte är hållbar; Israels politik har tydligt fascistiska drag men är inte att jämföra med den tyska nazismen – så är den naturligtvis raka motsatsen till ett nazistiskt statement.
Själva förutsättningen för att jämförelsen ska ha en politisk poäng är ju att såväl avsändare som mottagare av budskapet anser att nazismen är det vedervärdigaste av ting. Detta förstår i princip alla människor.
När jag tidigare idag upptäckte att en ung borgare skrivit ett blogginlägg om detta utgick jag därför från att han antingen missförstått hela saken fatalt och/eller var full. Då kunde jag inte för mitt liv tro att detta vansinne skulle bli till ett Rapportinslag. Som jag skrev till honom:
Om Muf gör ett plakat där det står Lars Ohly = Josef Stalin kan man på goda grunder hävda att Muf är idioter. Men man kan inte på basis av plakatet hävda att Muf hyllar Stalin (eller Lars Ohly). Det tror jag nästan alla förstår.
Men detta blir ett ointressant resonemang. Genom den totalt förvrängda beskrivningen av det som hänt kletar man ned stora demonstrationer mot Israels rasistiska politik.
Rapports inslag bygger på en galen artikel i Sydsvenskan igår, med kommentarer från den folkpartistiske riksdagskandidaten Sven-Erik Alhem. Storyn har sedan pushats av de sedvanliga pro-israeliska extremister som brukar sprida islamofobisk hatpropaganda på nätet samt angripa medierna när araber beskrivs som offer för israeliskt våld.
I takt med att Israels övergrepp blir allt mer oförsvarliga, blir greppen för att rättfärdiga övergreppen allt smutsigare.
Kommer förresten Henry Aschers artikel att bli olaglig/nazistisk med sådana resonemang? Ska även överstrukna hakkors betraktas som hets mot folkgrupp i framtiden? Eller som terrorism rent av? Tja… om de förekommer i kritik mot Israel och USA är det långt ifrån otänkbart. Vi närmar oss den absoluta nollpunkten. Precis vad som helst är nu möjligt.
Rubriken för inslaget är ”Nazistsymboler i palestinademonstration i Malmö ska utredas av åklagare” (9:20 in). Det är en genuint bisarr beskrivning som lättar från varje sannings- och rimlighetskriterium.
Alla som ser rubriken och hör inslagets inledning tror att det förekom nazister i Palestinademonstrationen. Sanningen är så långt bort som man möjligen kan komma.
Sanningen är att det fanns en och annan banderoll och skylt, där man satte likhetstecken mellan hakkorset och Israels flagga. Budskapet är rakt på sak. Det görs en jämförelse mellan det Israel gör nu och det nazisterna gjorde.
Oavsett vad man tycker om jämförelsen – jag tycker, som till exempel Henry Ascher uttryckte det i det citat jag la upp tidigare, att den inte är hållbar; Israels politik har tydligt fascistiska drag men är inte att jämföra med den tyska nazismen – så är den naturligtvis raka motsatsen till ett nazistiskt statement.
Själva förutsättningen för att jämförelsen ska ha en politisk poäng är ju att såväl avsändare som mottagare av budskapet anser att nazismen är det vedervärdigaste av ting. Detta förstår i princip alla människor.
När jag tidigare idag upptäckte att en ung borgare skrivit ett blogginlägg om detta utgick jag därför från att han antingen missförstått hela saken fatalt och/eller var full. Då kunde jag inte för mitt liv tro att detta vansinne skulle bli till ett Rapportinslag. Som jag skrev till honom:
Om Muf gör ett plakat där det står Lars Ohly = Josef Stalin kan man på goda grunder hävda att Muf är idioter. Men man kan inte på basis av plakatet hävda att Muf hyllar Stalin (eller Lars Ohly). Det tror jag nästan alla förstår.
Men detta blir ett ointressant resonemang. Genom den totalt förvrängda beskrivningen av det som hänt kletar man ned stora demonstrationer mot Israels rasistiska politik.
Rapports inslag bygger på en galen artikel i Sydsvenskan igår, med kommentarer från den folkpartistiske riksdagskandidaten Sven-Erik Alhem. Storyn har sedan pushats av de sedvanliga pro-israeliska extremister som brukar sprida islamofobisk hatpropaganda på nätet samt angripa medierna när araber beskrivs som offer för israeliskt våld.
I takt med att Israels övergrepp blir allt mer oförsvarliga, blir greppen för att rättfärdiga övergreppen allt smutsigare.
Kommer förresten Henry Aschers artikel att bli olaglig/nazistisk med sådana resonemang? Ska även överstrukna hakkors betraktas som hets mot folkgrupp i framtiden? Eller som terrorism rent av? Tja… om de förekommer i kritik mot Israel och USA är det långt ifrån otänkbart. Vi närmar oss den absoluta nollpunkten. Precis vad som helst är nu möjligt.
Nytt israeliskt tortyrcenter på gång?
Häromdagen skrev Angry Arab ett kort meddelande om hur israeliska plan fällt bomber över Khiam, ett tidigare . Ett fåfängt försök att radera bevis och minnen förknippade med platsen, menade han.
Khiam är ökänt. I närområdet väcker det samma vibbar som Guantánamo och Abu Ghraib. Efter den israeliska invasionen av Libanon 1982 och Israels efterföljande etablerande av lydmilisen SLA som militär vaktstyrka i södra Libanon, användes komplexet som koncentrationsläger; förvars- och tortyrcenter. Israel bedrev alltså, inne i Libanon, godtyckliga massgripanden av människor, åtföljt av massiv tortyr och förnedring. Detta var vida känt, kritiserat av människorättsorganisationer, och pågick i drygt ett och ett halvt decennium (1985-2000). Centrets tortyrverksamhet upphörde när Hizbollah tvingade ut Israel ur södra Libanon och befriade fångarna. Många satt i fängelset i över tio år utan rättegång – som till exempel Ali Kashmar, vars berättelse återgavs av BBC. Han hamnade i koncentrationslägret vid 14 års ålder och satt kvar tills han var 24. Han torterades svårt. Det finns inget som tyder på att han var skyldig till något annat än att vara arab.
Så läser jag idag hos Kurt Nimmo, att den israeliska militären är på väg att hastigt bygga ett ”temoprary detention center” för att kunna hantera de massgripanden som planeras i samband med den nu inledda markoperationen inne i södra Libanon. Armén har fått religiöst specialtillstånd av ”the Chief Military Rabbinate” att arbeta med bygget under gårdagens sabbat, vilket antyder stor brådska.
Det är självklart att detta väcker en omedelbar oro för att detta ska bli en uppdaterad kopia av Khiam. Nimmo i sitt långa inlägg om övergreppen i Khiam, och skriver:
Såsom Khiam när det begav sig används de fångläger som Israel driver i till exempel Negevöknen både till förhör under tortyr och omänsklig behandling, och för att helt enkelt straffa och bryta ned den folkliga motståndsviljan. Detta har varit ett stående inslag i de flesta koloniala situationer. Genom att ta in ett stort antal människor och utsätta dem för förhör tänker man sig att någonstans råka på någon sorts information om vad som pågår – alltså delvis slumpmässigt. Men godtycket i gripandena och behandlingen, som många fångar vittnar om, är också en del av själva syftet. Det ska inte bara inpräntas i befolkningen att varje sorts motstånd är lönlöst – man ska även fås att känna sig värdelös, disponibel. Man vet inte vad som avgör om man får sitta länge eller kort; vad som avgör om man torteras eller ”bara” misshandlas.
Tidigare kolonialmakter misslyckades med att långsiktigt bryta ned den folkliga motståndsviljan och Israel har gång på gång erfarit detsamma. Men under tiden lider och dör människor. Och nu byggs alltså ett nytt fängelsekomplex för att fördjupa brotten i Libanon.
Khiam är ökänt. I närområdet väcker det samma vibbar som Guantánamo och Abu Ghraib. Efter den israeliska invasionen av Libanon 1982 och Israels efterföljande etablerande av lydmilisen SLA som militär vaktstyrka i södra Libanon, användes komplexet som koncentrationsläger; förvars- och tortyrcenter. Israel bedrev alltså, inne i Libanon, godtyckliga massgripanden av människor, åtföljt av massiv tortyr och förnedring. Detta var vida känt, kritiserat av människorättsorganisationer, och pågick i drygt ett och ett halvt decennium (1985-2000). Centrets tortyrverksamhet upphörde när Hizbollah tvingade ut Israel ur södra Libanon och befriade fångarna. Många satt i fängelset i över tio år utan rättegång – som till exempel Ali Kashmar, vars berättelse återgavs av BBC. Han hamnade i koncentrationslägret vid 14 års ålder och satt kvar tills han var 24. Han torterades svårt. Det finns inget som tyder på att han var skyldig till något annat än att vara arab.
Så läser jag idag hos Kurt Nimmo, att den israeliska militären är på väg att hastigt bygga ett ”temoprary detention center” för att kunna hantera de massgripanden som planeras i samband med den nu inledda markoperationen inne i södra Libanon. Armén har fått religiöst specialtillstånd av ”the Chief Military Rabbinate” att arbeta med bygget under gårdagens sabbat, vilket antyder stor brådska.
Det är självklart att detta väcker en omedelbar oro för att detta ska bli en uppdaterad kopia av Khiam. Nimmo i sitt långa inlägg om övergreppen i Khiam, och skriver:
In short, Israel plans to invade southern Lebanon again, kidnap Lebanese, and feed them into an illegal detention and torture system based on the notorious Khiam prison and torture camps where Palestinians are imprisoned for resisting the occupation. In Israel, with racist and sociopathic Zionists at the helm, it will be business as usual in regard to the Lebanese people, who are considered little more than untermenschen.Onekligen ger byggplanerna en indikation om att Israels planer för Libanon sträcker sig längre än det man gör just nu, nämligen att grundligt förstöra viktiga samhällsfunktioner (el- och telenät, broar, skolor, TV-, radio- och mobilmaster, mm) och i processen ha ihjäl hundratals civila. Exakt vad som är tanken återstår att se (Lydstat? Ockupation av delar av landet? Framprovocerat inbördeskrig? --- allt möjligt har funnits i den israeliska arsenalen redan tidigare) och beror förstås också på motståndet. Men vi vet i alla fall hur Israel använt och använder sina repressionsfaciliteter. Deras funktion är vidare än att hålla fångar i förvar.
Såsom Khiam när det begav sig används de fångläger som Israel driver i till exempel Negevöknen både till förhör under tortyr och omänsklig behandling, och för att helt enkelt straffa och bryta ned den folkliga motståndsviljan. Detta har varit ett stående inslag i de flesta koloniala situationer. Genom att ta in ett stort antal människor och utsätta dem för förhör tänker man sig att någonstans råka på någon sorts information om vad som pågår – alltså delvis slumpmässigt. Men godtycket i gripandena och behandlingen, som många fångar vittnar om, är också en del av själva syftet. Det ska inte bara inpräntas i befolkningen att varje sorts motstånd är lönlöst – man ska även fås att känna sig värdelös, disponibel. Man vet inte vad som avgör om man får sitta länge eller kort; vad som avgör om man torteras eller ”bara” misshandlas.
Tidigare kolonialmakter misslyckades med att långsiktigt bryta ned den folkliga motståndsviljan och Israel har gång på gång erfarit detsamma. Men under tiden lider och dör människor. Och nu byggs alltså ett nytt fängelsekomplex för att fördjupa brotten i Libanon.
"När jag är i Auschwitz faller bomber över Gaza"
Barnläkaren Henry Ascher i Aftonbladet:
Nej, isaelerna är inte nazister och palestinier utsätts inte för industriell utrotning. Det behöver knappast påpekas. Men Israel förvägrar sitt lands palestinska ursprungsbefolkning liksom grannländernas befolkningar de mänskliga rättigheter som växte fram ur erfarenheterna från Auschwitz gaskamrar. […] Jag lämnar Auschwitz med en känsla av sorg. Försöken att begripa det obegripliga blandas med regnet och förtvivlan över vad som händer i dag. Jag tänker på det kända citatet som hängde på väggen i en av Auschwitz tegelbyggnader. "Den som inte lär av historien är dömd att genomlida den igen." Det står inte om man måste genomlida den som offer eller förövare.Läs också Susan Nathan om Israels systematiska vardagstrakasserier.
“Now is not the time”
Israelisk general i Haaretz:
GOC Northern Command Major General Udi Adam said Friday that Israel is at war and that human life is important, but now is not the time to count the dead.Det låter illa. Men läser man närmare inser man att det är värre än så. Han refererar till de egna soldaterna som mänskligt liv. De libaneser som dör är inte uppe till diskussion. Inte värdiga.
Västerländsk medierapportering – om angriparen själv får välja
Bilden hämtad hos Olydig. Ett fantastiskt sätt av DN att beskriva Israels angreppskrig mot det libanesiska samhället:
Hanin Shakrah i Libanon
Hanin Shakrah, som förra veckan skrev en tankeväckande essä på Aftonbladets kultursidor, har åkt till Libanon. Hon skriver från resan på en blogg: Trip to Lebanon. Följ den! Och i väntan på att något nytt dyker upp – läs texterna om vägen fram. Till exempel Med chariman Mao i bagaget kan vad som helst hända.
Guillou lysande om Israel och svartvit världsbild
Missa under inga omständigheter Jan Guillous klockrena kolumn i Aftonbladet. Att rasismen är ett fundament för den israeliska statens politik är självklart och blir allt mer uppenbart. Men Guillou pekar vidare på en mycket betydelsefull aspekt av frågan: sambandet mellan rasistisk politik och debatt – manifesterad bland annat i det ohämmade, etablissemangsdrivna arabhatet – på hemmaplan och stödet för Israels hatpolitik i Palestina och Libanon.
Jämförelsen med Danmark, där stödet för den dödsbringande manikeiska världsbild som USA och Israel opererar efter – jag har ofta återkommit till den här på bloggen – är viktig:
Jämförelsen med Danmark, där stödet för den dödsbringande manikeiska världsbild som USA och Israel opererar efter – jag har ofta återkommit till den här på bloggen – är viktig:
I ett land där främlingshatet genom de demokratiska krafternas sjabbel fick bre ut sig som i Danmark är sådana tankegångar inte längre uppseendeväckande. Det visar på två saker. För det första att det verkligen gäller att sätta emot de främlingsfientliga med full kraft på hemmaplan. Och för det andra att vi som land måste bryta oss loss från USA:s svartvita världsbild.Ta strid mot folkpartiet, med andra ord.
lördag, juli 22, 2006
USA, Israel och nyhetesvärdering
Det blev en – för att vara en varm julidag i Stockholm – mycket välbesökt demonstration mot Israels terror. Ungefär 2000 personer hade slutit upp för att visa sitt ställningstagande, och demonstrationen gick från Kungsträdgården till USA:s ambassad, med ett stopp utanför den israeliska.
Allt fler börjar också runt om i Världen diskutera USA:s avgörande roll i Israels övergrepp. Att USA och Israel är täta allierade är ingen nyhet. Såväl Israels militära kapacitet som politiska handlingsutrymme är avhängigt USA:s roll som global hegemon. USA:s stöd till och allianser med de auktoritära arabiska regimerna i området är fundamentalt viktigt för att Israel ska kunna fortsätta våldföra sig på de arabiska folken under stor tystnad från de arabiska regeringarna.
När nu Israel så flagrant trappar upp våldet och begår dagliga krigsförbrytelser, är USA åter garanten för att man till och med ska slippa fördömanden i FN:s säkerhetsråd. FN blir därmed – trots att det bör och ännu kan vara en central del av en fredlig lösning på konflikten – i många människors ögon i den fattiga världen ett sällskap för att klä stormaktshyckleriet i vackra ord; ett forum för hävdande av människovärdet endast i de fall då det inte handlar om araber och dylika, globalt perifera folk.
Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att Israel, trots flitiga USA-veton mot fördömanden av dess människo- och folkrättsbrott, är världsledande i att nedtrampa FN-resolutioner. Här är en lista på resolutioner 1955-1992 – i säkerhetsrådet – som fördömer Israels agerande. Och här en lista på USA-veton när FN försökt kritisera Israel.
Vad gör USA i detta läge? Man vill inte ens skenbart verka för ett stopp på blodbadet. Israel ges fria händer att fortsätta mörda palestinier och libaneser. Condoleezza Rice säger att ett eldupphör är “poänglöst”. Givetvis. Arabiskt blod är billigt. Hennes företrädare Madeleine Albright sade som bekant öppet att 500.000 döda irakiska barn inte var något större problem. Rice vill att man ska se på konfliktens ”root cause”. Det bisarra är att hon då menar Hizbollah. Israels ockupation och de ständiga överträdelserna av libanesisk suveränitet, mord på libanesiska politiker osv. osv. är tydligen inte en ”root cause”. (Läs också Kurt Nimmos kommentar)
Men som om det inte var nog, så hjälper USA till, genom att just i dagarna snabba på en leverans av bomber till Israel, så att fler människor kan tas av daga snabbare. (New York Times rapporterar, här återberättat på Aljazeera).
De är kumpaner i brott – inte bara mot palestinier och libaneser, utan mot hela mänskligheten.
PS. Efter att demonstrationen var slut var vi några som tog oss till Kungsträdgården och satt där för att äta en macka och njuta av solen. Någon timme senare fick vi höra talas om någon slags uppståndelse. Som de allra flesta såg jag inget av det. Det är intressant att till och med polisen säger så här:
– Vi har haft bra kontakt med arrangören av demonstrationen under dagen så ingen skugga ska falla över dem för det som inträffat. Oroligheterna är ett resultat av enskilda bråkmakare som inte hade med demonstrationen eller budskapet att göra, säger Mats Nylén
Ändå bär DN:s och Ekots rapporterar från demonstrationen rubrikerna ”Våldsamt upplopp i centrala Stockholm”, respektive ”Libanondemonstration urartade” (Artikelrubriken på DN.se har blivit ”Oroligt efter demonstration i Stockholm” – upploppsrubriken är det som finns på huvudsidan). Kvällstidningarna kör på samma tema. DN har också i hela demonstrationen med två tusen personer hitta de troligen enda två (jag såg noll) som har någon duk över näsan, och fotograferat dem vid ett polisstängsel.
Istället för att uppmärksamma budskapet i en stor demonstration som hålls samtidigt som hundratals andra runt om i världen, blir ändå den utkablade bilden till dem som inte såg demonstrationen på plats, kaos och bråk. Samtidigt är det uppenbart att för varje gång folk själva deltar i ett politiskt evenemang som dagens breda demonstration, och sedan får se samma händelse återspeglas i medierna, så får ytterligare några människor sitt förtroende för mediernas rapportering och nyhetsvärdering raserat. Det är en positiv bieffekt av att så många människor runt om i Sverige deltog i manifestationer mot Israels våldspolitik.
Allt fler börjar också runt om i Världen diskutera USA:s avgörande roll i Israels övergrepp. Att USA och Israel är täta allierade är ingen nyhet. Såväl Israels militära kapacitet som politiska handlingsutrymme är avhängigt USA:s roll som global hegemon. USA:s stöd till och allianser med de auktoritära arabiska regimerna i området är fundamentalt viktigt för att Israel ska kunna fortsätta våldföra sig på de arabiska folken under stor tystnad från de arabiska regeringarna.
När nu Israel så flagrant trappar upp våldet och begår dagliga krigsförbrytelser, är USA åter garanten för att man till och med ska slippa fördömanden i FN:s säkerhetsråd. FN blir därmed – trots att det bör och ännu kan vara en central del av en fredlig lösning på konflikten – i många människors ögon i den fattiga världen ett sällskap för att klä stormaktshyckleriet i vackra ord; ett forum för hävdande av människovärdet endast i de fall då det inte handlar om araber och dylika, globalt perifera folk.
Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att Israel, trots flitiga USA-veton mot fördömanden av dess människo- och folkrättsbrott, är världsledande i att nedtrampa FN-resolutioner. Här är en lista på resolutioner 1955-1992 – i säkerhetsrådet – som fördömer Israels agerande. Och här en lista på USA-veton när FN försökt kritisera Israel.
Vad gör USA i detta läge? Man vill inte ens skenbart verka för ett stopp på blodbadet. Israel ges fria händer att fortsätta mörda palestinier och libaneser. Condoleezza Rice säger att ett eldupphör är “poänglöst”. Givetvis. Arabiskt blod är billigt. Hennes företrädare Madeleine Albright sade som bekant öppet att 500.000 döda irakiska barn inte var något större problem. Rice vill att man ska se på konfliktens ”root cause”. Det bisarra är att hon då menar Hizbollah. Israels ockupation och de ständiga överträdelserna av libanesisk suveränitet, mord på libanesiska politiker osv. osv. är tydligen inte en ”root cause”. (Läs också Kurt Nimmos kommentar)
Men som om det inte var nog, så hjälper USA till, genom att just i dagarna snabba på en leverans av bomber till Israel, så att fler människor kan tas av daga snabbare. (New York Times rapporterar, här återberättat på Aljazeera).
De är kumpaner i brott – inte bara mot palestinier och libaneser, utan mot hela mänskligheten.
PS. Efter att demonstrationen var slut var vi några som tog oss till Kungsträdgården och satt där för att äta en macka och njuta av solen. Någon timme senare fick vi höra talas om någon slags uppståndelse. Som de allra flesta såg jag inget av det. Det är intressant att till och med polisen säger så här:
– Vi har haft bra kontakt med arrangören av demonstrationen under dagen så ingen skugga ska falla över dem för det som inträffat. Oroligheterna är ett resultat av enskilda bråkmakare som inte hade med demonstrationen eller budskapet att göra, säger Mats Nylén
Ändå bär DN:s och Ekots rapporterar från demonstrationen rubrikerna ”Våldsamt upplopp i centrala Stockholm”, respektive ”Libanondemonstration urartade” (Artikelrubriken på DN.se har blivit ”Oroligt efter demonstration i Stockholm” – upploppsrubriken är det som finns på huvudsidan). Kvällstidningarna kör på samma tema. DN har också i hela demonstrationen med två tusen personer hitta de troligen enda två (jag såg noll) som har någon duk över näsan, och fotograferat dem vid ett polisstängsel.
Istället för att uppmärksamma budskapet i en stor demonstration som hålls samtidigt som hundratals andra runt om i världen, blir ändå den utkablade bilden till dem som inte såg demonstrationen på plats, kaos och bråk. Samtidigt är det uppenbart att för varje gång folk själva deltar i ett politiskt evenemang som dagens breda demonstration, och sedan får se samma händelse återspeglas i medierna, så får ytterligare några människor sitt förtroende för mediernas rapportering och nyhetsvärdering raserat. Det är en positiv bieffekt av att så många människor runt om i Sverige deltog i manifestationer mot Israels våldspolitik.
Påminnelse: Manifestationer mot Israels brott
Här är en lista över manifestationer runt om i landet, mot Israels brott.
I Stockholm: demonstration mot Israels brott
Lördag den 22 juli, 13.00 i Kungsträdgården
- Bojkotta Israel!
- Stoppa massakern i Gaza!
- Frisläpp Palestinas folkvalda regering!
- Riv muren!
Arrangör: Kampanjen solidaritet med Palestina
Har de senaste dagarna tagit en liten stund och här hemma i Rinkeby delat ut flygblad om Israels terrorkrig och lördagens demonstration mot det. Människor tar emot flygbladen med små uppskattande nickar, en del kommer för att hämta några extra att dela ut till vänner och bekanta. Det råder inget tvivel om att känslan av samhörighet med det palestinska folkets öde, och reaktionen mot den bottenlöst orättvisa världsordning som tillåter Israel att bete sig hur som helst, är stark bland dem som lämnat sina hem undan våld och förtryck. Men flera gånger möts man också av uttryckt uppgivenhet. En ung man från Somalia slår ihop sina pekfingrar och säger ”USA och Israel är samma. Vad kan man göra mot dem? Vad ska en demonstration tjäna till? De gör alltid som de vill”. Det är en vanlig reaktion. När man resonerar finns där ändå insikten om att det spelar roll om människor agerar; att makthavarna skulle få ännu friare tyglar att blunda för övergreppen om det inte vore för protester och aktioner. Men känslan av uppgivenhet är knappast obegriplig. Under själva ockupationen är Israels långsiktiga taktik just att kväva hoppet, odla apati. Det är därför man slår sönder varje försök att organisera skärvor av samhällsliv på palestinsk sida; därför man demonstrerar sin övermakt närhelst det passar, systematiskt slumpmässigt. Men lika lite som palestinierna kan eller tänker lägga sig ned och dö, lika lite får vi ge upp våra ambitioner att utsträcka vår medmänsklighet till dem vars liv idag mals ned av Israels ockupation och militära styrkemanifestationer. Motståndet förmänskligar de koloniserade. Vi är skyldiga oss själva detsamma.
I Stockholm: demonstration mot Israels brott
Lördag den 22 juli, 13.00 i Kungsträdgården
- Bojkotta Israel!
- Stoppa massakern i Gaza!
- Frisläpp Palestinas folkvalda regering!
- Riv muren!
Arrangör: Kampanjen solidaritet med Palestina
Har de senaste dagarna tagit en liten stund och här hemma i Rinkeby delat ut flygblad om Israels terrorkrig och lördagens demonstration mot det. Människor tar emot flygbladen med små uppskattande nickar, en del kommer för att hämta några extra att dela ut till vänner och bekanta. Det råder inget tvivel om att känslan av samhörighet med det palestinska folkets öde, och reaktionen mot den bottenlöst orättvisa världsordning som tillåter Israel att bete sig hur som helst, är stark bland dem som lämnat sina hem undan våld och förtryck. Men flera gånger möts man också av uttryckt uppgivenhet. En ung man från Somalia slår ihop sina pekfingrar och säger ”USA och Israel är samma. Vad kan man göra mot dem? Vad ska en demonstration tjäna till? De gör alltid som de vill”. Det är en vanlig reaktion. När man resonerar finns där ändå insikten om att det spelar roll om människor agerar; att makthavarna skulle få ännu friare tyglar att blunda för övergreppen om det inte vore för protester och aktioner. Men känslan av uppgivenhet är knappast obegriplig. Under själva ockupationen är Israels långsiktiga taktik just att kväva hoppet, odla apati. Det är därför man slår sönder varje försök att organisera skärvor av samhällsliv på palestinsk sida; därför man demonstrerar sin övermakt närhelst det passar, systematiskt slumpmässigt. Men lika lite som palestinierna kan eller tänker lägga sig ned och dö, lika lite får vi ge upp våra ambitioner att utsträcka vår medmänsklighet till dem vars liv idag mals ned av Israels ockupation och militära styrkemanifestationer. Motståndet förmänskligar de koloniserade. Vi är skyldiga oss själva detsamma.
fredag, juli 21, 2006
Barn, djur och blattar på utställning och i slaktbänk
Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Afrikaner på zoo – araber på TV”, föranlett av att Augsburgs zoo skulle ställa ut en afrikansk by, med afrikaner. Läs den gärna. Den exotisering som möjliggjorde 1800-talets kolonialism är verksam också idag; återaktiveras och förstärks i ny tappning, framdriven av och åter möjliggörande nya koloniala övergrepp.
Idag skriver DN att Kolmårdens djurpark importerat ett antal massajer som ska ”dansa, sjunga och hoppa” på ”saffarikvällar” i djurparken. Projektet är ett samarbete mellan djurparken, Kenya Airways, Löfbergs Lila och JK Safari.
Det är så galet att man baxnar. Men samtidigt helt följdriktigt i det samhällsklimat vi nu befinner oss i.
Tora Breitholtz skriver lysande om saken: (Läs hela inlägget!)
”Jag visade dem diskmaskinen igår, de kunde inte förstå att en sådan kunde tvätta disken. Det är helt underbart, man ser saker på ett nytt sätt. Det är som att ha barn med sig, som aldrig varit ute förr”, säger Ritva Jansson på Kenya Airways.
”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets
ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig”, kunde man läsa i Nordisk familjebok.
”Palestinierna är] djur [beasts] på två ben”, sa den israeliska premiärministern Menachem Begin i ett tal till Knesset.
“The Arabs are a proud and sensitive people [...] Arab behavior has a propensity for conflict. [...] In the Arab world there is little stigma placed on the loss of self control and what westerners would consider hysterical public outbursts of emotion”, kan man bland annat läsa på det amerikanska legoknektföretaget Blackwaters hemsida, i en artikel med rubriken “Learning to Think like an Arab Muslim: a Short Guide to Understanding the Arab Mentality”. Artikeln är skriven av vicepresidenten för repressionsdepartementet Homeland Security.
“Man måste lära sig den arabiska mentaliteten. Det enda de förstår sig på är våld”, sade en kapten Brown till New York Times i december 2003 där han stod vid en vägspärr i Irak som inhägnade nyss befriade bybor.
”Israel är i krig mot vildar”, sa Ariel Sharon i ett TV-tal till nationen när han 2002 gav order om att rulla in med stridskrafter på Västbanken, mörda människor, beslagta arkiv med palestinska studentexamina och tömma kulturministeriets bibliotek på böcker.
”Jag lär mig från denne man varje gång han kommer hit”, sade George W Bush när Sharon var på besök i Vita Huset i juni 2002.
Idag skriver DN att Kolmårdens djurpark importerat ett antal massajer som ska ”dansa, sjunga och hoppa” på ”saffarikvällar” i djurparken. Projektet är ett samarbete mellan djurparken, Kenya Airways, Löfbergs Lila och JK Safari.
Det är så galet att man baxnar. Men samtidigt helt följdriktigt i det samhällsklimat vi nu befinner oss i.
Tora Breitholtz skriver lysande om saken: (Läs hela inlägget!)
Människor som lever i periferin tycks fortfarande ses som exotiska, avhumaniserade väsen som mest hör djurriket till. Inte bättre förstånd än ett barn, men oberäkneliga, opålitliga och känslokalla. Det går förstås hand i hand med upptrappningen av de nykoloniala krigen världen över. På 1800-talet sades det att den vite mannen hade ansvar att civilisera vildarna. Idag kallar man det demokratisering, men i praktiken är det samma sak. Och hur skulle man kunna bomba människor om de vore som oss? Om de också kände sorg och smärta? Om de också planerade sina liv och sina samhällen, om de också önskade sina barn en lycklig framtid? Nej, bättre då att utmåla dem som fanatiska vildar utan respekt för livet, utan förmåga till empati och medmänsklighet. Blodtörstiga bestar som slår ihjäl sina döttrar och skickar sina söner på självmordsuppdrag i guds namn. Omänskliga.Detta är en nyckel till förståelse av vår tid.
”Jag visade dem diskmaskinen igår, de kunde inte förstå att en sådan kunde tvätta disken. Det är helt underbart, man ser saker på ett nytt sätt. Det är som att ha barn med sig, som aldrig varit ute förr”, säger Ritva Jansson på Kenya Airways.
”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets
ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig”, kunde man läsa i Nordisk familjebok.
”Palestinierna är] djur [beasts] på två ben”, sa den israeliska premiärministern Menachem Begin i ett tal till Knesset.
“The Arabs are a proud and sensitive people [...] Arab behavior has a propensity for conflict. [...] In the Arab world there is little stigma placed on the loss of self control and what westerners would consider hysterical public outbursts of emotion”, kan man bland annat läsa på det amerikanska legoknektföretaget Blackwaters hemsida, i en artikel med rubriken “Learning to Think like an Arab Muslim: a Short Guide to Understanding the Arab Mentality”. Artikeln är skriven av vicepresidenten för repressionsdepartementet Homeland Security.
“Man måste lära sig den arabiska mentaliteten. Det enda de förstår sig på är våld”, sade en kapten Brown till New York Times i december 2003 där han stod vid en vägspärr i Irak som inhägnade nyss befriade bybor.
”Israel är i krig mot vildar”, sa Ariel Sharon i ett TV-tal till nationen när han 2002 gav order om att rulla in med stridskrafter på Västbanken, mörda människor, beslagta arkiv med palestinska studentexamina och tömma kulturministeriets bibliotek på böcker.
”Jag lär mig från denne man varje gång han kommer hit”, sade George W Bush när Sharon var på besök i Vita Huset i juni 2002.
Och så undrar de varför människor stöder Hizbollah
Israel har nu gått in med marktrupper i Libanon. ”Den libanesiska armén hotar att göra motstånd” mot att landet invaderas, rapporterar DN.
Upprop: Häv EU:s frihandelsavtal med Israel
Jens Holm (som ersätter Jonas Sjöstedt som vänsterpartistisk EU-parlamentariker i höst) har tagit initiativ till nedanstående upprop för ett hävande av EU:s frihandelsavtal. Uppropet är möjligt att underteckna fram till torsdag, den 27 juli, och kommer därefter att överlämnas till utrikesminister Jan Eliasson.
För att underteckna måste man klicka på länken. Efter att ha fyllt i att du skriver under får du ett mejl med en länk för att godkänna din underskrift. Gör det!
För att underteckna måste man klicka på länken. Efter att ha fyllt i att du skriver under får du ett mejl med en länk för att godkänna din underskrift. Gör det!
Jan Eliasson,
Israels bombningar och massdödande i Gaza och Libanon är fruktansvärt och oacceptabelt. Hundratals civila har redan dödats, varav en stor andel barn. Hundratusentals människor befinner sig på flykt. Sjukhus, vägar, broar och hela bostadskvarter har utplånats av Israels flygattacker.
Omvärlden kan inte längre stillatigande låta detta fortgå.
EU är Israels viktigaste handelspartner. Israel har idag ett mycket förmånligt handelsavtal med EU. Handelsavtalet är inte ovillkorat. Det ställer bland annat krav på att mänskliga rättigheter ska respekteras. Ett krav som Israel har kränkt med råge.
Genom att ställa krav på Israel kan det internationella samfundet få Israel att upphöra med övergreppen.
Vi kräver att Du skyndsamt verkar för att EU:s frihandelsavtal med Israel upphävs.
Med vänlig hälsning
Presidential Policy Outline
Tack vare en icke avstängd mikrofon vid lunchtid fick vi ju häromdagen, som de flesta säkert sett på TV, en insikt i den knivskarpa analysförmåga som gör att vi kan vara trygga med att lämna de globala frågorna till den store ledaren för världens mäktigaste nation. George W Bush meddelade Tony Blair mellan tuggorna:
Till exempel:
"What they need to do is get Syria to get Hezbollah to stop doing this shit and it's over!"Whitehouse.org kan nu presentera fler "insiktsfulla och nyanserade idéer för att eliminera världens knivigaste problem":
Till exempel:
ON STARVATION IN SUB-SAHARAN AFRICA: "What them African babies need to do is wipe the blowflies out of their eyes and start cracking open some cans of Campbell's Chunky and shit and then they're full!"
torsdag, juli 20, 2006
Heder och rasism
Läs gärna min inrikeskrönika i veckans Flamman. Skriven med utgångspunkt från Nyamko Sabinis (fp) utspel i Expressen häromdagen. (Jag har inte satt rubriken. Jag får dock skylla mig själv när jag skickar in dem utan rubrik).
Rasism måste inte nödvändigtvis ha något med skallmätningar och fantasier om människoraser att göra. I en specifik historisk situation var naturvetenskapliga klassificeringar högsta mode. Idag dominerar andra maktförhållanden och praktiker. Då yttrar sig rasismen annorlunda.
En grundton i vår tid är återkoloniseringen av Mellanöstern och det ”krig mot terrorn”, under vilket de grövsta övergrepp mot människors demokratiska fri- och rättigheter kan genomföras. Bakom denna utveckling finns starka (ekonomiska) intressen. Den både möjliggörs av och kraftigt förstärker en föreställningsvärld, där civilisation ska framföras till de vilda. Sabunis utspel glider in i den rasistiska retorik som bubblar upp i hela Västvärlden, och som folkpartiet i Sverige sedan förra valrörelsen gjort till sitt signum att utnyttja och underblåsa.
Mellanösterns enda demokrati i farten
Nyhetsbyrån AP om Israels militära censor:
She can silence a broadcaster, block information and put journalists in jail. "I can, for example, publish an order that no material can be published. I can close a newspaper or shut down a station. I can do almost anything," Col. Sima Vaknin said Wednesday.AP följer de regler som Mellanösterns enda demokrati sätter upp. Det är nyheter av det slag som AP producerar som dominerar det som kommer fram i våra medier.
Sagans slut?
Alice i underlandet. Tillgängliggjord genom Project Gutenberg. In träder Adobe som hjälper till lite. Notera de därmed följande restriktionerna. Sista förbudspunkten: Read Aloud.
[Tack till Ingvar för tipset]
[Tack till Ingvar för tipset]
onsdag, juli 19, 2006
Hizbollah och luftkonditionerade bussar
Apropå det jag skrev i slutet av förra posten. Dahr Jamail: Hezbollah an emerging political force.
Och så en fundering från Angry Arab:
Och så en fundering från Angry Arab:
Why are the large, air-conditioned Hariri buses that were used to carry demonstrators during the Hummus Revolution not being used to carry the displaced people in Lebanon?
”Is Hezbollah here?”
Guardian rapporterar om bland annat ett israeliskt flygangrepp mot en kanal i närheten av ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Attacken dödade elva badande barn och skadade andra.
En läkare jämför situationen med 1996:
The scene was littered with small plastic sandals, several caked in blood. Ismael, the father of one of the children, sat on the edge of the crater, his head in his hands weeping. "Children! Children!" he roared through his tears, "Children here! My son here." He stood and looked down into the crater: "Is Hizbullah here? Only children here,"
En läkare jämför situationen med 1996:
Asked how it compared to 1996 when Israel launched an attack on the south, killing scores of civilians, Dr Mrouwe said: "It's incomparable, incomparable. In 1996 the majority [of casualties] were fighters. This time we have yet to receive any fighters."Och det är detta som måste och kommer att ske. Vem kommer att organisera det motståndet? Under åren av relativt lugn i Libanon har Hizbollah tappat en del stöd – ett stöd och ett rykte som byggts upp för att man närmast ensamt bjöd motstånd och uppnådde militära framgångar mot Israel. Att stödet nu åter kommer att stärkas igen, i södra Libanon men också bland andra libaneser, till exempel de relativt välmående mellanskikt som innan detta trodde att de skulle få vara i fred om struntade i palestiniernas predikament och omfamnade Västs retorik, är inte en särskilt vild gissning.
tisdag, juli 18, 2006
En fråga om kultur
Blodigt hedersrelaterat brott. Nu frågar vi oss om någon av de inblandade bar slöja samt vilkas underliv som därför måste undersökas.
Demonstration mot Israels brott, Lördag kl 13
Demonstration Lördag den 22 Juli klockan 13.00 Kungsträdgården i Stockholm.
* Bojkotta Israel!
* Stoppa massakern i Gaza!
* Frisläpp Palestinas folkvalda regering!
* Riv muren!
(Parollerna från Palestinagruppernas hemsida. Jag utgår från att övergreppet mot Libanon kommer att få stort genomslag. Kom dit!)
UPPDATERING: Här är en lista med fler arrangemang runt om i landet.
* Bojkotta Israel!
* Stoppa massakern i Gaza!
* Frisläpp Palestinas folkvalda regering!
* Riv muren!
(Parollerna från Palestinagruppernas hemsida. Jag utgår från att övergreppet mot Libanon kommer att få stort genomslag. Kom dit!)
UPPDATERING: Här är en lista med fler arrangemang runt om i landet.
Itfu!
Nedan en bild från Egypten. Apropå arabisk tystnad. Hämtat från Angry Arab, med hans översättning. Nu är förtryckarna i Egypten och Saudiarabien upplyfta till kloka ledare en stund, i Västs ögon. För de mildrar kritik mot det israeliska övervåldet, håller nere sin egen befolkning. Att regimerna i omkringliggande arabländer skulle ersättas av sådana som i större utsträckning är i samklang med sina befolkningar är det största hotet mot USA:s och Israels dominans i regionen. När det här angreppskriget mot Libanon är över, är det nog mer troligt att det hotet är större än innan.
An Egyptian holds a sign: "Your Excellency and majesty [Arab kings, princes and presidents], Itfu (an Arabic word that refers to the sound you make when you spit)."
PS. Titta på fler bilder av angreppet mot “terrorns infrastruktur”, mot “dem som hotar freden”. Civila dödas på flykt. Nu är de flesta större broar i Libanon sönderbombade.
An Egyptian holds a sign: "Your Excellency and majesty [Arab kings, princes and presidents], Itfu (an Arabic word that refers to the sound you make when you spit)."
PS. Titta på fler bilder av angreppet mot “terrorns infrastruktur”, mot “dem som hotar freden”. Civila dödas på flykt. Nu är de flesta större broar i Libanon sönderbombade.
måndag, juli 17, 2006
Avneri om armélogik i Libanon
Att anfallet mot Gaza inte har något djupare samband med tillfångatagandet av en israelisk soldat utan har varit planerat sedan länge torde vara uppenbart för de flesta. Övergreppet mot det libanesiska folket är mer troligt ”bara” ett inövat scenario som spelas upp på grund av en oväntad vändning i norr. Men nog finns det som alltid politiska mål i bakgrunden för de israeliska militära operationerna.
Den moderate israeliske författaren och fredsaktivisten Uri Avneri menar att det verkliga målet med angreppet i Libanon är att tillsätta en quislingdiktator där – USA:s inblandning i att fixa fram en ”revolution” och få Hariri jr till makten var inte tillräckligt resolut ur israelisk synvinkel. Han påminner om att armén också 1982 använde snacket om buffertzoner och raketer som kunde nå den ena eller andra staden som förevändning för en ockupation:
Den moderate israeliske författaren och fredsaktivisten Uri Avneri menar att det verkliga målet med angreppet i Libanon är att tillsätta en quislingdiktator där – USA:s inblandning i att fixa fram en ”revolution” och få Hariri jr till makten var inte tillräckligt resolut ur israelisk synvinkel. Han påminner om att armén också 1982 använde snacket om buffertzoner och raketer som kunde nå den ena eller andra staden som förevändning för en ockupation:
That resembles the 1982 “Operation Peace for Gallilee”. Then, the public and the Knesset were told that the aim of the war was to “push the Katyushas 40 km away from the border”. That was a deliberate lie. For 11 months before the war, not a single Katyusha rocket (nor a single shot) had been fired over the border. From the beginning, the aim of the operation was to reach Beirut and install a Quisling dictator. As I have recounted more than once, Sharon himself told me so nine months before the war, and I duly published it at the time, with his consent (but unattributed).Avneri skriver också om det som mycket sällan kommer fram i analyserna av Mellanösternkonflikten, nämligen vad krigslogiken gör med det israeliska samhället.
[...]
The idea of installing a Quisling in Lebanon is nothing new. In 1955, David Ben-Gurion proposed taking a “Christian officer” and installing him as dictator. Moshe Sharet showed that this idea was based on complete ignorance of Lebanese affairs and torpedoed it. But 27 years later, Ariel Sharon tried to put it into effect nevertheless. Bashir Gemayel was indeed installed as president, only to be murdered soon afterwards. His brother, Amin, succeeded him and signed a peace agreement with Israel, but was driven out of office. (The same brother is now publicly supporting the Israeli operation.)
If Olmert hopes to be seen as Mister Macho-Macho, a Sharon No. 2, he will be disappointed. The same goes for the desperate attempts of Amir Peretz to be taken seriously as an imposing Mister Security. Everybody understands that this campaign – both in Gaza and in Lebanon – has been planned by the army and dictated by the army. The man who makes the decisions in Israel now is Dan Halutz. It is no accident that the job in Lebanon has been turned over to the air force.Mellanösterns enda demokrati skrider till verket. Läs.
Marxistiskt spex
Tidningen vänsterstudenten (VSF) har i sitt senaste nummers Marxistiskt spex sju platsannonser för riksdagspartierna, sökande valarbetare. Jag tycker att det är för bra för att inte få en bredare läsekrets. Nedanstående är avskrivet rakt av. Folkpartiets annons i sin helhet, därefter utdrag.
FANATIKER MED STIRRIG BLICK – SE HIT!
Har du en rolig frisyr, är ung och dum? Då är du säkert liberal! I valet behöver vi dig som är hungrig, frihetsälskande och självgående. Du bör inte ha några samvetsbetänkligheter då vi köpt flygblad och affischer från Sverigedemokraterna och det blir Ditt jobb att dela ut detta för att stärka vår redan tvivelaktiga väljarbas. En pro-israelisk hållning gränsande till fanatism är nödvändig.
God ersättning utgår om du har socionomutbildning. Då kan du säga ”släng ut dom” utan att det låter allt för illa. Att ställa krav på renhet i folkstammen är att bry sig!
Folkpartiet är en kraftigt expanderande rörelse. Vi ser framgång som viktigare än vad vi når framgång med. Delar du denna inställning är du välkommen (världsförbättrare göre sig icke besvär).
(c)
Nyliberal i folkdräkt sökes. Har du en bakgrund som praktikant på Timbro eller Svenskt Näringsliv, men är t.o.m. för inkompetent för att få fast anställning där? Då är du den person vi söker! […]
(kd)
Lön utgår efter kön. För män: Fast anställning med goda förtjänstmöjligheter. För kvinnor: ideellt arbete (för kvinnor är matlagningskunskaper i rätter som rotmos mycket meriterande). Räds inte att kristdemokraterna är ett sjunkande skepp. Vi har Gud vid rodret och behöver fler glada matroser i vårt gäng (och även lite kvinnlig barlast)
(m)
Timid reaktionär? I Sverige får miljonärerna blanda sina egna drinkar medan arbetsskygga drägg lever gott på våra pengar. Är du trött på sakernas tillstånd? Då kanske du är rätt man för att bli en högavlönad aktivist i vårt frontparti inför valet. I och med vår nya strategi ser vi gärna at du är en medelålders man med minst 400.000 kr i årsinkomst, men att du under en kortare period kan låna din trädgårdsmästares kläder så att du kan smälta in bland ”arbetarna”. En god portion humor och självdistans krävs för att klara av detta, liksom förmåga att hålla god min.
(mp)
Lite New age-mentalitet är också ett stort plus i kanten. […] B-körkort är inte meriterande, däremot är cykelhjälm det. Miljöpartiet är en ung rörelse som sällan expanderar utan strävar efter harmoni med sin omgivning. Världen står inför sin undergång: varför inte vara med oss de sista timmarna?
(s)
Nöjd person efterfrågas. Är du en person som är tillfreds med allt precis som det är nu? Tycker du att Sverige är ett mycket bättre land än Senegal, Moldavien eller Honduras? Då ska du söka en av våra tjänster som ombudsman inför valet!
(v)
Du bör vara luttrad vad gäller politiska bakslag, trösta dig med att det går bättre i Latinamerika och beundra LO. Om du dessutom uthärdar både interna och externa maratondebatter om Sovjetunionens historia är det ett plus. [..] Vänsterpartiet är ett sargat parti på jakt efter nytt blod som inte tyngs av bjudresor till österled och som inte ingår i konspirerande nätverk med syfte att sänka partiet. Ett fläckfritt förflutet ses som positivt och unikt i vänsterpartiet.
FANATIKER MED STIRRIG BLICK – SE HIT!
Har du en rolig frisyr, är ung och dum? Då är du säkert liberal! I valet behöver vi dig som är hungrig, frihetsälskande och självgående. Du bör inte ha några samvetsbetänkligheter då vi köpt flygblad och affischer från Sverigedemokraterna och det blir Ditt jobb att dela ut detta för att stärka vår redan tvivelaktiga väljarbas. En pro-israelisk hållning gränsande till fanatism är nödvändig.
God ersättning utgår om du har socionomutbildning. Då kan du säga ”släng ut dom” utan att det låter allt för illa. Att ställa krav på renhet i folkstammen är att bry sig!
Folkpartiet är en kraftigt expanderande rörelse. Vi ser framgång som viktigare än vad vi når framgång med. Delar du denna inställning är du välkommen (världsförbättrare göre sig icke besvär).
(c)
Nyliberal i folkdräkt sökes. Har du en bakgrund som praktikant på Timbro eller Svenskt Näringsliv, men är t.o.m. för inkompetent för att få fast anställning där? Då är du den person vi söker! […]
(kd)
Lön utgår efter kön. För män: Fast anställning med goda förtjänstmöjligheter. För kvinnor: ideellt arbete (för kvinnor är matlagningskunskaper i rätter som rotmos mycket meriterande). Räds inte att kristdemokraterna är ett sjunkande skepp. Vi har Gud vid rodret och behöver fler glada matroser i vårt gäng (och även lite kvinnlig barlast)
(m)
Timid reaktionär? I Sverige får miljonärerna blanda sina egna drinkar medan arbetsskygga drägg lever gott på våra pengar. Är du trött på sakernas tillstånd? Då kanske du är rätt man för att bli en högavlönad aktivist i vårt frontparti inför valet. I och med vår nya strategi ser vi gärna at du är en medelålders man med minst 400.000 kr i årsinkomst, men att du under en kortare period kan låna din trädgårdsmästares kläder så att du kan smälta in bland ”arbetarna”. En god portion humor och självdistans krävs för att klara av detta, liksom förmåga att hålla god min.
(mp)
Lite New age-mentalitet är också ett stort plus i kanten. […] B-körkort är inte meriterande, däremot är cykelhjälm det. Miljöpartiet är en ung rörelse som sällan expanderar utan strävar efter harmoni med sin omgivning. Världen står inför sin undergång: varför inte vara med oss de sista timmarna?
(s)
Nöjd person efterfrågas. Är du en person som är tillfreds med allt precis som det är nu? Tycker du att Sverige är ett mycket bättre land än Senegal, Moldavien eller Honduras? Då ska du söka en av våra tjänster som ombudsman inför valet!
(v)
Du bör vara luttrad vad gäller politiska bakslag, trösta dig med att det går bättre i Latinamerika och beundra LO. Om du dessutom uthärdar både interna och externa maratondebatter om Sovjetunionens historia är det ett plus. [..] Vänsterpartiet är ett sargat parti på jakt efter nytt blod som inte tyngs av bjudresor till österled och som inte ingår i konspirerande nätverk med syfte att sänka partiet. Ett fläckfritt förflutet ses som positivt och unikt i vänsterpartiet.
söndag, juli 16, 2006
Mer Bushzarro World
Hos Ordet hittar jag detta fantastiska Bush-citat, från en presskonferens på G8-mötet i S:t Petersburg (CNN som rapporterar):
Och han fortsätter strö visdomsord omkring sig i S:t Petersburg. Som om ironin inte redan dödats, styckats och begravts, så säger alltså dödsstraffsförespråkaren, överbefälhavaren för världens ojämförligt största terrororganisation, mannen vars regering beväpnade religiösa fanatiker i Afghanistan för att sedan ockupera landet när dessa tagit makten, som använde en obefintlig koppling mellan ännu en tidigare allierad och ett terrorattentat på hemmaplan för att bomba sönder och ockupera ett helt land, så här om de konflikt i Mellanöstern där han just med ett veto stoppat FN från att ens uttrycka den mildaste kritik mot Israels massmord på civila araber:
"I talked about my desire to promote institutional change in parts of the world, like Iraq where there's a free press and free religion, and I told him that a lot of people in our country would hope that Russia would do the same," Bush said.Putin var tyvärr inte omedelbart intresserad av Ryssland skulle bli som Irak, men säkerligen har nu det ryska folket i sin strävan efter demokrati och frihet funnit det förebildsland de tidigare saknat.
Och han fortsätter strö visdomsord omkring sig i S:t Petersburg. Som om ironin inte redan dödats, styckats och begravts, så säger alltså dödsstraffsförespråkaren, överbefälhavaren för världens ojämförligt största terrororganisation, mannen vars regering beväpnade religiösa fanatiker i Afghanistan för att sedan ockupera landet när dessa tagit makten, som använde en obefintlig koppling mellan ännu en tidigare allierad och ett terrorattentat på hemmaplan för att bomba sönder och ockupera ett helt land, så här om de konflikt i Mellanöstern där han just med ett veto stoppat FN från att ens uttrycka den mildaste kritik mot Israels massmord på civila araber:
"The best way to stop violence is to understand why the violence occurred in the first place"
Att mörda barn och ord
Mellanösterns enda demokrati angriper terrorns infrastruktur och visar återhållsamhet i sin rätt att försvara sig.
PS. Just don't mention the occupation.
PS. Just don't mention the occupation.
fredag, juli 14, 2006
Bushzarro world
Bush har koll på läget:
Från gårdagens ”Press Availability”.
Jag hittade citatet tack vare Angry Arab. Håll koll hos denne libanes i dessa dagar.
Jag skrev häromdagen om de arabiska ledarnas tystnad inför det som sker. Angry Arab om Syrien:
My attitude is this: There are a group of terrorists who want to stop the advance of peace. And those of -- who are peace-loving must work together to help the agents of peace -- Israel, President Abbas, and others -- to achieve their objective. You got to understand when peace advances, it's in the terrorists' interests in some cases to stop it. And that's what's happening.Början och slutet blev för en gångs skull helt rätt. Detta är vad Israels terror handlar om.
Från gårdagens ”Press Availability”.
Jag hittade citatet tack vare Angry Arab. Håll koll hos denne libanes i dessa dagar.
Jag skrev häromdagen om de arabiska ledarnas tystnad inför det som sker. Angry Arab om Syrien:
I heard a Syrian propagandist on Al-Jazeera today. It was quite nauseating. Here is a government that shouts about "liberation" and about "resistance" and has never lifted a finger to support Arabs in distress. How could that government speak of "liberation" when the Ba`thist government accepts the humiliating occupation of the Golan Heights, and the government brags about its strict adherence to the cease-fire agreement with an occupying power. When it comes to Palestine (or South Lebanon), the Ba`th has only given us empty and jarring rhetoric.
Strateger i Fokus
Efter att ha kittlats av Jonas Morians inlägg gick jag iväg och köpte sommarnumret av Fokus, med artikeln om partiernas strateger, som de kallas. Väldigt bra journalistik, faktiskt. Saklig och innehållsrik. Mest upplyftande att läsa är det svar som socialdemokraternas Carina Persson ger på frågan ”Kan du säga något som ett annat parti gjort bra i valarbetet”?
Moderaterna måste till varje pris undvika detta. För dem gäller det att skapa en diffus känsla av att man borde byta. De vet det, förstås. Per Schlingmann, informationschef svarar på frågan ”hur fångar man som moderat LO-väljare”:
Det är inte ett annat parti, men jag kan vara imponerad av nej-sidan i EMU-kampanjen. De var bra på folkrörelsearbete, vilket vi på ja-sidan inte var.Det är ett viktigt erkännande, som förhoppningsvis kan ge en viktig insikt. Det här valet har vi mediesituation som liknar den som mötte nej-sidan i EMU-folkomröstningen. Borgarna sitter nu, som ja-sidan då, inte bara på pengarna utan också på problemformuleringsinitiativet. Precis som ja-sidan släppte ungefär en rapport om dagen i slutskedet – som vi visste att de skulle – kommer borgerligheten att presentera ungefär ett utspel om dagen, flankerade av en skandal om dagen. Då måste man jobba annorlunda. För vänsterpartiet finns bara det alternativet. För sossarna gäller det att ställa om i tanken, inse att man nu slår underifrån och att det måste få konsekvenser för retorik och taktik. Valet avgörs av om framför allt stora LO-grupper upplever att det gör skillnad vem man röstar på, och får del av saklig argumentation i direkta samtal.
Moderaterna måste till varje pris undvika detta. För dem gäller det att skapa en diffus känsla av att man borde byta. De vet det, förstås. Per Schlingmann, informationschef svarar på frågan ”hur fångar man som moderat LO-väljare”:
Vår utmaning är att vinna det emotionella slaget. Att få väljarna att lita på oss i sociala frågor.Schlingmann ger för övrigt också artikelns mest oroväckande svar. Frågan är ”vilken blir det här valets språktestfråga?”
Kanske ingen alls. Men jag hoppas på någon brottsfråga.Fem av strategerna får frågan vem som är svensk politisk bästa strateg. Carina Persson svarar att Gunnar Sträng var det. Schlingmann, Jenny Lindahl Persson (v) och Jakob Forssmed (kd) säger alla Göran Persson. Johan Jacobsson, folkpartiets språktestman säger så här:
Min blygsamhet förbjuder mig att svara på den frågan.Och så bläddrar man några sidor och kommer fram till en annan intressant artikel om vad som händer med Danmark. Den svenske sociologen och Danmarkskännaren Erik Berggren intervjuas.
[…] Men han ser ett trendbrott i valresultatet 2001. Då bildar liberala Venstre regering tillsammans med Konservative efter ett smutsigt val fyllt av hätska utspel från Venstre om bidragsfusk och gängvåldtäkter. Regeringen blir beroende av ett Danskt Folkeparti. Statsminister Anders Fogh Rasmussen gör inte bara upp med ”snällismen” mot invandrarna. Han gör rent hus med landets alla ”smakdomare”, och skaffar ett hundratal statliga expertorgan och nämnder.Dokument inifrån visade för ett tag sedan hur Johan Jacobsson varit central i det svenska folkpartiets ”uppgörelse med snällismen”. Och hur man nu fortsätter att snegla mot sitt danska systerparti Venstre.
- Danmark fick en extremt populistisk regering med inslag av fascism i retoriken, säger Berggren.
torsdag, juli 13, 2006
Dagens 2 x god läsning
1. Ann-Charlott Altstadt om pophögern och Högerns nya kläder. Det är få förunnat att kunna vara så roliga, analytiska och arga samtidigt.
2. Hanin Shakrah skriver en essä som verkligen är viktig att läsa, som ställer de frågor som försvinner i rapporteringen om övergreppen i Gaza (och nu Libanon). Ta tid att läsa den. Ställ frågorna. Vilka är fångarna, egentligen?
För drygt tio år sedan höll Timbro i ett seminarium där man diskuterade varför inte högern producerar några intellektuella. Det känns både sorgligt och betryggande att den nya moderatgenerationen inte ens skulle känna igen frågan om den så kom och bet dem i arslet när de sittdansar, tokshoppar, råsuper champagne eller vad nu den nya högern gör den när den härskar.
2. Hanin Shakrah skriver en essä som verkligen är viktig att läsa, som ställer de frågor som försvinner i rapporteringen om övergreppen i Gaza (och nu Libanon). Ta tid att läsa den. Ställ frågorna. Vilka är fångarna, egentligen?
Frågan blir i stället: Kan en israelisk soldats liv jämställas med 1,2 miljoner palestiniers, i det som kallas världens största fängelse? Mediernas svar på den frågan tycks vara ett rungande ja.
[…]
De brott som Israel begår på de ockuperade områdena är inga ”avsteg från fredsprocessen”. De ”gav inte tillbaka” Gazaremsan förra sommaren, eftersom Gazaremsan inte är deras att ge, och aldrig har varit. Men det här är det språk som används, det här är den logik som förmedlas, och det funkar inte, det är inte logiskt. De israeliska regeringarna håller ett folk gisslan, och det har de gjort både före och under den här kidnappningshistorien.
Jämställdhet = "skälla på månen"
Ni som inte förgyllde er morgon med Täbybon och tidigare folkpartistiske kommunpolitikern Samuel Strandbergs insändare om varför kvinnor och ”utlandsfödda” måste tjäna mindre än normala människor, alltså män, bör passa på nu.
Betänk då också att denna argumentation, lätt inlindad och modifierad, är densamma som Svenskt näringsliv begagnar sig av. En bloggkommentar i ämnet från förra året.
Betänk då också att denna argumentation, lätt inlindad och modifierad, är densamma som Svenskt näringsliv begagnar sig av. En bloggkommentar i ämnet från förra året.
”Riktig killer instinct”
Terrorstaten Israel går från klarhet till klarhet genom militära angrepp på sina grannländer, nu också med klockrena krigshandlingar i form av hamn- och luftblockad.
Samtidigt hos bombentusiasten Fredrik Malm, ordförande för ”liberala” ungdomsförbundet: en humoristisk uttagning av ”Alliansens startelva”. Malm skojar till det lite extra med en av mittbackarna:
Förutom staten Israel och de fyra borgerliga partiledarna finner vi i startelvan insatsstyrkan mot skolbarn och andra som inte kan värja sig – batongmajoren Björklund; experten på populistisk invandrarstigmatisering Mauricio ”man får sitt bidrag och äter sitt Halalkött” Rojas; samt redaktören för DN Debatt.
Det ger en skön trygghetskänsla inför årets val. Det är ju så små skillnader mellan partierna, eller hur?
Samtidigt hos bombentusiasten Fredrik Malm, ordförande för ”liberala” ungdomsförbundet: en humoristisk uttagning av ”Alliansens startelva”. Malm skojar till det lite extra med en av mittbackarna:
Staten Israel kan ibland spela lite för brutalt i markeringsspelet och ligger väldigt högt upp i banan, ofta utanför straffområdets gröna linje. Spelar alltid med riktig killer instinct, Alliansens Ulvskog med dubbla benskydd.Ha, ha. En kolonialmakt som as we speak bombar lite flygplats, lite barn. Vi kör ett kärleksfullt you-naughty-boy-nyp i kinden, men annars en kompis att vara stolt över. Killer instinct. Riktig. Stake liksom. Our guy. Kul, kul.
Förutom staten Israel och de fyra borgerliga partiledarna finner vi i startelvan insatsstyrkan mot skolbarn och andra som inte kan värja sig – batongmajoren Björklund; experten på populistisk invandrarstigmatisering Mauricio ”man får sitt bidrag och äter sitt Halalkött” Rojas; samt redaktören för DN Debatt.
Det ger en skön trygghetskänsla inför årets val. Det är ju så små skillnader mellan partierna, eller hur?
”Terrorsvensk” och rättssäkerheten
Vänsterpartiets Alice Åström lämnade igår in en fråga om Usama Kassir, svensk medborgare som suttit frihetsberövad under svåra förhållanden i Tjeckien i drygt ett halvår. Kassir greps vid en mellanlandning på väg till Libanon, av CIA-agenter. USA vill ha honom utlämnad från Tjeckien, och Kassirs vidare öden ska bestämmas den 18 juli. Kassir har varit misstänkt för något slags terrorbrott 1999, men prövats och friats för det i svensk domstol. Men USA:s myndigheter tycks helt strunta i detta och vill alltså ytterligare nedtrampa Kassirs medborgerliga rättigheter genom att sno med honom till USA. Svenska UD:s insatser för Kassir? Noll. Idag har Metro uppgifter om att tjeckiska politiker indikerat att mannen inte ska lämnas ut till USA. Det återstår att se, och därtill om han ändå måste befinna sig i ett ovisst häktestillstånd som många andra löst anklagade för terrorism och försatta i Kafkasituationer. Men notera vad han får heta i Metros rubrik.
onsdag, juli 12, 2006
Arabisk tystnad
Israel går in i Libanon med tunga vapen. Som vanligt är rapporteringen skrattretande tillrättalagd. Israel ”slår tillbaka”! Tidigare i sin senaste våldskampanj har man också kränkt syriskt luftrum och flugit lågt över Damaskus. Att staten Israel är en terrorstat som destabiliserar hela regionen är inte någon nyhet. Eskaleringen av våldet inskärper Israels karaktär.
Inte sällan får man höra ramsan om att Israel är ”Mellanösterns enda demokrati”. Påståendet är förstås märkligt, när denna demokrati är en Apartheidstat, en som för övrigt sätter igång en jättelik politisk och militär angreppsoperation, just med anledning av de ockuperade genomfört demokratiska val.
Det tål att upprepas: Det faktum att många av de arabiska länderna i regionen styrs av korrupta, auktoritära regimer, är naturligtvis en viktig strategisk tillgång för Israel och dess beskyddare och strategiska partner USA. Hade arabländernas ledare varit mer folkligt förankrade, mindre räddhågset fastklamrade vid sina maktprivilegier, hade inte Israels övergrepp mot palestinierna kunnat pågå lika ostört år efter år. Och inte heller hade Israel som nu kunnat öppet förödmjuka grannländerna en och en, efter egen håg.
Inte sällan får man höra ramsan om att Israel är ”Mellanösterns enda demokrati”. Påståendet är förstås märkligt, när denna demokrati är en Apartheidstat, en som för övrigt sätter igång en jättelik politisk och militär angreppsoperation, just med anledning av de ockuperade genomfört demokratiska val.
Det tål att upprepas: Det faktum att många av de arabiska länderna i regionen styrs av korrupta, auktoritära regimer, är naturligtvis en viktig strategisk tillgång för Israel och dess beskyddare och strategiska partner USA. Hade arabländernas ledare varit mer folkligt förankrade, mindre räddhågset fastklamrade vid sina maktprivilegier, hade inte Israels övergrepp mot palestinierna kunnat pågå lika ostört år efter år. Och inte heller hade Israel som nu kunnat öppet förödmjuka grannländerna en och en, efter egen håg.
tisdag, juli 11, 2006
Sedelärande berättelse om arbetslöshet
Om någon vill ha ett skolboksexempel på hur borgerligheten erövrat dagordningsmakten över den mediala rapporteringen om politiska händelser så rekommenderar jag ett inslag i gårdagens Rapport; 20 minuter in (sändes också i A-ekonomi).
Först presenteras några siffror, som man kan tycka är av visst allmänintresse. Så här står det på TV-skärmen:
Men. Nu är det ju som så, att en sjunkande arbetslöshet – en utveckling som pågått hela 2006 – skulle kunna gynna sittande regering. Borgerligheten är ledsen och kinkig över detta, särskilt eftersom den politik som man presenterar som alternativ till nuvarande, är angrepp på sjuka och arbetslösa, rättslöshet på arbetsmarknaden och andra försämringar för vanligt folk, samtidigt som de redan rika ska få mycket mer pengar. Vad göra? I mer än två år har man istället ansträngt sig för att lätta från verkliga förhållanden och istället ägna sig åt att imageproduktion, framsuggerering av nedgångsstämning och diffust, osakligt misstänkliggörande av allmänt tillgänglig och öppet redovisad statistik. (Den egna politiken, den ska vi ju inte tala om).
Det är förstås inte så mycket att orda om. Mer anmärkningsvärt är däremot att se hur borgerlighetens utgångspunkter översätts till inslag efter inslag i nyhetsmedierna. Rapportinslaget om arbetslösheten är som sagt talande.
Det börjar redan med den första skylten.
Den officiella arbetslöshetsstatistiken i Sverige mäts av Statistiska centralbyrån, SCB, genom de så kallade arbetskraftsundersökningarna, AKU. Därutöver gör AMS vecko- och månadsstatistik, baserat på förmedlingssystemet vid Arbetsförmedlingen. Man kan säga att man skattar arbetslösheten genom två olika ingångar. Siffrorna kan därför variera, och man måste ha koll på vad som är vad, men det finns en anmärkningsvärt stor samstämmighet mellan arbetslöshetssiffrorna. Rapports siffror är hämtade hos AMS. Rapport har dock egenhändigt ändrat den benämning som dyker upp i rutan. Det som i Rapports skylt betecknas ”arbetslösa” är alltså – vilket visserligen sägs, men inte står – arbetslösa, plus personer verksamma i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det som enligt gängse definitioner är arbetslösa, betecknas här ”öppet”.
Man kan förstås diskutera vilken siffra som ger den bästa bilden av arbetsmarknaden. Det korrekta är att säga att olika mått tillsammans ger en djupare bild. Men nog är det lite märkligt att hämta siffror från en källa, men byta denna källas beteckningar.
Nåväl. Ännu viktigare i sammanhanget är att båda måtten sjunker. 45.000 människor lämnade för övrigt i juni arbetslöshet eller åtgärdsprogram, för jobb. Men eftersom det i rutan inte står något om ”åtgärder” är det svårt för den som inte är van vid statistiken, att inse att något är fishy med det inslag som sedan följer.
För det är ju så, att statistik som visar ökande arbetslöshet konsekvent har följts av inslag om regeringens misslyckande. Men motsatsen kan inte gälla. Siffror om sjunkande arbetslöshet måste nu på något sätt bortförklaras, eller, som i inslaget, faktiskt vändas till ett angrepp mot regeringen i total samstämmighet med det borgerliga valmanuskriptet.
I inslaget ifrågasätts nu om det inte är så att de sjunkande arbetslöshetssiffrorna ”bara” beror på att det är val. Genomgående är att mycket är effektivt outsagt, så man behöver inte riktigt stå för det, men det förmedlade budskapet blir ändå glasklart: det är något fuffens här.
Hela inslaget hängs upp på att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat under senare tid. Detta är förvisso sant, och helt i enlighet med de intentioner som riksdag och regering haft. Men det som antyds i programmet, och som de flesta nog tar med sig som intryck, nämligen att arbetslösheten på något sätt ”egentligen” ökar – det är helt enkelt inte sant. Både arbetslösheten (den öppna) och arbetslöshet + åtgärder minskar. Sysselsättningen ökar.
I programmet skymtar ett mycket märkligt diagram förbi. Det är en kurva med valen inlagda och tre rödmarkeringar, ett för varje val. ”Inför två av tre val har antalet människor i program ökat”, säger speakerrösten. Sant, men en märklig utsaga. Påståendet gäller för det första, två av de tre senaste valen. Vidare: man kan, på basis av just detta, lika gärna säga att tesen om att antalet människor i program beror på allmänna val, har mycket svagt stöd.
Och så de röda markeringarna, som alltså inte har att göra med ”två av tre val” utan alla pekar åt samma håll, och som är det som ger störst intryck för tittaren. Vad de röda markeringarna visar, är att antalet människor i arbetsmarknadspolitiska program har minskat efter de tre senaste valen. Det som dessutom framgår av diagrammet – om man tittar på det; pausa gärna 21:28 – är att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder dramatiskt ökade under de borgerliga regeringsåren i början av 90-talet, för att därefter, under socialdemokratiska regeringsår, ha minskat mycket kraftigt trendmässigt. De senaste åren har det tagits vissa kraftigare tag för att rycka i arbetsmarknaden och det har bland annat inneburit en viss ökning av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, jämfört med bottenåret 2003. Detta sägs förstås inte. De flesta människor som ser ett hastig skymt av inslaget får alltså inte alls med sig det intrycket.
Så framletas den alltid alerte chefen på Konjunkturinstitutet – pålitligt konsekvent nationalekonom som alltid tycker att skatter är dåliga och ”marknadslösningar” bra – för att säga saker som antyder att man inte ska öka antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Egentligen är han förvånansvärt försiktig i sin kritik om man lyssnar noga, men i dramaturgin blir han ändå experten som sedan kontrasteras mot regeringen och AMS. Ingen kan undgå att förstå vinken: någonting är märkligt här, de slår ifrån sig.
Som om detta inte var tydligt nog avslutas inslaget med att Anders E Borg (m) oemotsagd får komma fram och vara bekymrad.
Voilá. Kraftigt sjunkande arbetslöshets blir till ett entydigt angrepp på sittande regering.
----------
Vi kan för framtida bruk fastställa denna schablonmässiga dramaturgiska check-lista:
Det finns mycket som är intressant och viktigt som kan diskuteras med arbetslösheten. Nu blir det förryckt. Är det till exempel alltid ett problem om det nu skulle vara så att fler kommer i åtgärder nära val? Tja, om åtgärderna enbart är dåliga och nedbrytande, men så är ju inte fallet generellt. De har varierande träffsäkerhet, och man kan diskutera människors villkor när de är i åtgärdsprogram. De borgerliga vill de dock som bekant ha ett större mått av tvång. Och man kan förstås fråga sig om det beprövade borgerliga alternativet med samtidigt växande åtgärdsgrupper, exploderande öppen arbetslöshet och försämrade villkor för de arbetslösa är ett gott recept.
Sysselsättningen i Sverige hör visserligen till de högsta i världen. Island och Danmark har något högre sysselsättning (i Danmark är för övrigt många i just åtgärder), men annars ligger Sverige långt före andra länder, däribland exempelvis USA och Storbritannien. Dock är svensk arbetslöshet ändå skamlöst hög, i ett välfärdssamhälle som visat att det går att trycka ned arbetslösheten mycket mer dramatiskt än vad som nu sker, och som har mycket goda förutsättningar för att lyckas med det. Det behövs en grundläggande förändring av politiken, där full sysselsättning är högsta prioritet. Då krävs det att man utmanar den nyliberala ideologi som fortfarande kastar sin skugga över finansdepartementet – en skugga där borgare och kanslihussossar tyvärr trivs alltför väl tillsammans. Men det är i alla fall fullt klart att det inte är Anders E Borg som vi ska förlita oss för att få fler i arbete. Tvärtom.
Först presenteras några siffror, som man kan tycka är av visst allmänintresse. Så här står det på TV-skärmen:
ArbetslösaMinussiffrorna indikerar alltså en minskning jämfört med samma period förra året. Det är med andra ord en förbättring av läget.
362.300 (- 13.200)
Öppet
236.700 (- 34.100)
Men. Nu är det ju som så, att en sjunkande arbetslöshet – en utveckling som pågått hela 2006 – skulle kunna gynna sittande regering. Borgerligheten är ledsen och kinkig över detta, särskilt eftersom den politik som man presenterar som alternativ till nuvarande, är angrepp på sjuka och arbetslösa, rättslöshet på arbetsmarknaden och andra försämringar för vanligt folk, samtidigt som de redan rika ska få mycket mer pengar. Vad göra? I mer än två år har man istället ansträngt sig för att lätta från verkliga förhållanden och istället ägna sig åt att imageproduktion, framsuggerering av nedgångsstämning och diffust, osakligt misstänkliggörande av allmänt tillgänglig och öppet redovisad statistik. (Den egna politiken, den ska vi ju inte tala om).
Det är förstås inte så mycket att orda om. Mer anmärkningsvärt är däremot att se hur borgerlighetens utgångspunkter översätts till inslag efter inslag i nyhetsmedierna. Rapportinslaget om arbetslösheten är som sagt talande.
Det börjar redan med den första skylten.
Den officiella arbetslöshetsstatistiken i Sverige mäts av Statistiska centralbyrån, SCB, genom de så kallade arbetskraftsundersökningarna, AKU. Därutöver gör AMS vecko- och månadsstatistik, baserat på förmedlingssystemet vid Arbetsförmedlingen. Man kan säga att man skattar arbetslösheten genom två olika ingångar. Siffrorna kan därför variera, och man måste ha koll på vad som är vad, men det finns en anmärkningsvärt stor samstämmighet mellan arbetslöshetssiffrorna. Rapports siffror är hämtade hos AMS. Rapport har dock egenhändigt ändrat den benämning som dyker upp i rutan. Det som i Rapports skylt betecknas ”arbetslösa” är alltså – vilket visserligen sägs, men inte står – arbetslösa, plus personer verksamma i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det som enligt gängse definitioner är arbetslösa, betecknas här ”öppet”.
Man kan förstås diskutera vilken siffra som ger den bästa bilden av arbetsmarknaden. Det korrekta är att säga att olika mått tillsammans ger en djupare bild. Men nog är det lite märkligt att hämta siffror från en källa, men byta denna källas beteckningar.
Nåväl. Ännu viktigare i sammanhanget är att båda måtten sjunker. 45.000 människor lämnade för övrigt i juni arbetslöshet eller åtgärdsprogram, för jobb. Men eftersom det i rutan inte står något om ”åtgärder” är det svårt för den som inte är van vid statistiken, att inse att något är fishy med det inslag som sedan följer.
För det är ju så, att statistik som visar ökande arbetslöshet konsekvent har följts av inslag om regeringens misslyckande. Men motsatsen kan inte gälla. Siffror om sjunkande arbetslöshet måste nu på något sätt bortförklaras, eller, som i inslaget, faktiskt vändas till ett angrepp mot regeringen i total samstämmighet med det borgerliga valmanuskriptet.
I inslaget ifrågasätts nu om det inte är så att de sjunkande arbetslöshetssiffrorna ”bara” beror på att det är val. Genomgående är att mycket är effektivt outsagt, så man behöver inte riktigt stå för det, men det förmedlade budskapet blir ändå glasklart: det är något fuffens här.
Hela inslaget hängs upp på att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat under senare tid. Detta är förvisso sant, och helt i enlighet med de intentioner som riksdag och regering haft. Men det som antyds i programmet, och som de flesta nog tar med sig som intryck, nämligen att arbetslösheten på något sätt ”egentligen” ökar – det är helt enkelt inte sant. Både arbetslösheten (den öppna) och arbetslöshet + åtgärder minskar. Sysselsättningen ökar.
I programmet skymtar ett mycket märkligt diagram förbi. Det är en kurva med valen inlagda och tre rödmarkeringar, ett för varje val. ”Inför två av tre val har antalet människor i program ökat”, säger speakerrösten. Sant, men en märklig utsaga. Påståendet gäller för det första, två av de tre senaste valen. Vidare: man kan, på basis av just detta, lika gärna säga att tesen om att antalet människor i program beror på allmänna val, har mycket svagt stöd.
Och så de röda markeringarna, som alltså inte har att göra med ”två av tre val” utan alla pekar åt samma håll, och som är det som ger störst intryck för tittaren. Vad de röda markeringarna visar, är att antalet människor i arbetsmarknadspolitiska program har minskat efter de tre senaste valen. Det som dessutom framgår av diagrammet – om man tittar på det; pausa gärna 21:28 – är att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder dramatiskt ökade under de borgerliga regeringsåren i början av 90-talet, för att därefter, under socialdemokratiska regeringsår, ha minskat mycket kraftigt trendmässigt. De senaste åren har det tagits vissa kraftigare tag för att rycka i arbetsmarknaden och det har bland annat inneburit en viss ökning av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, jämfört med bottenåret 2003. Detta sägs förstås inte. De flesta människor som ser ett hastig skymt av inslaget får alltså inte alls med sig det intrycket.
Så framletas den alltid alerte chefen på Konjunkturinstitutet – pålitligt konsekvent nationalekonom som alltid tycker att skatter är dåliga och ”marknadslösningar” bra – för att säga saker som antyder att man inte ska öka antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Egentligen är han förvånansvärt försiktig i sin kritik om man lyssnar noga, men i dramaturgin blir han ändå experten som sedan kontrasteras mot regeringen och AMS. Ingen kan undgå att förstå vinken: någonting är märkligt här, de slår ifrån sig.
Som om detta inte var tydligt nog avslutas inslaget med att Anders E Borg (m) oemotsagd får komma fram och vara bekymrad.
Voilá. Kraftigt sjunkande arbetslöshets blir till ett entydigt angrepp på sittande regering.
----------
Vi kan för framtida bruk fastställa denna schablonmässiga dramaturgiska check-lista:
1. ”Så här säger X”. En uppgift presenteras, från regeringen eller någon myndighet.----------
2. ”Men en granskning som Rapport/Aktuellt/Henrik Brors har gjort visar att…”. Någon annan statistik presenteras, händelsevis med samma utgångspunkt som i en nyligen eller i Bankeryd presenterad ”rapport” från ”Alliansen” eller Timbro.
3. ”Våra uppgifter bekräftas av Y”. En expert, vanligen en man i övre medelåldern som är nationalekonom eller Bo Rothstein, är bekymrad.
4. ”Men detta förnekas av Z”. En socialdemokratisk minister och/eller någon ansvarig byråkrat – ofta lätt svettig – får säga något som vi alldeles uppenbart inte ska tro på.
5. ”Oppositionen är dock kritisk”. Anders E Borg eller Jan Björklund kommer med facit.
[I två fall av tre – dock inte det ovan diskuterade]:
6. Mats Knutson, KG Bergström eller motsvarande person diskuterar Göran Perssons personliga ansvar för att det har blivit så här, samt hans nuvarande sinnesstämning.
Det finns mycket som är intressant och viktigt som kan diskuteras med arbetslösheten. Nu blir det förryckt. Är det till exempel alltid ett problem om det nu skulle vara så att fler kommer i åtgärder nära val? Tja, om åtgärderna enbart är dåliga och nedbrytande, men så är ju inte fallet generellt. De har varierande träffsäkerhet, och man kan diskutera människors villkor när de är i åtgärdsprogram. De borgerliga vill de dock som bekant ha ett större mått av tvång. Och man kan förstås fråga sig om det beprövade borgerliga alternativet med samtidigt växande åtgärdsgrupper, exploderande öppen arbetslöshet och försämrade villkor för de arbetslösa är ett gott recept.
Sysselsättningen i Sverige hör visserligen till de högsta i världen. Island och Danmark har något högre sysselsättning (i Danmark är för övrigt många i just åtgärder), men annars ligger Sverige långt före andra länder, däribland exempelvis USA och Storbritannien. Dock är svensk arbetslöshet ändå skamlöst hög, i ett välfärdssamhälle som visat att det går att trycka ned arbetslösheten mycket mer dramatiskt än vad som nu sker, och som har mycket goda förutsättningar för att lyckas med det. Det behövs en grundläggande förändring av politiken, där full sysselsättning är högsta prioritet. Då krävs det att man utmanar den nyliberala ideologi som fortfarande kastar sin skugga över finansdepartementet – en skugga där borgare och kanslihussossar tyvärr trivs alltför väl tillsammans. Men det är i alla fall fullt klart att det inte är Anders E Borg som vi ska förlita oss för att få fler i arbete. Tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
