Fiendens fiende – lite historia

Det är ganska allmänt känt, om än inte särskilt ofta diskuterat, att USA efter andra världskriget rekryterade många prominenta nazister och nazikollaboratörer till olika funktioner.

Det man framför allt tänker på då är att tyska vetenskapsmän bidrog till det amerikanska kärnvapenprogrammet. Men det var också en lång rad nazister som engagerades i USA-ledda antikommunistiska aktiviteter runt om i världen. Radikala och folkliga krafter hade fått ett kraftigt uppsving i många länder och USA:s regering sadlade nu om för att förhindra dessa framsteg i de kapitalistiska länderna. Också i Sverige fanns gamla nazister med i mer eller mindre hemliga nätverk av reaktionära män som vid ”skarpt läge” var tänkta att ingripa mot revolutionära strömningar. En namnkunnig nazist som Klaus Barbie – ”slaktaren från Lyon”, omtalad för sin mefistofeliska grymhet och sin fallenhet att personligen delta i tortyr av franska motståndsmän – rekryterades av USA:s underrättelsetjänst och deltog för dennas räkning i organiserandet av antikommunistiska aktiviteter på olika platser. Han skyddades därmed mot den dödsdom som han ådragit sig i sin frånvaro för sina brott mot mänskligheten. CIA hjälpte honom senare att fly till Latinamerika, där han levde i välmåga och även erbjöd sina tjänster som tortyrinstruktör till flera latinamerikanska USA-stödda juntor. Efter att varit central i organiserandet av en militärkupp i Bolivia kom Barbie på 1980-talet att hamna i trubbel när en icke-fascistisk regering så småningom kom till makten där. Han kunde först 1987 dömas i Frankrike och dog några år senare i fängelse.

En annan bisarr incident, som bara under senare tid blivit mer klarlagd, är att CIA i många år skyddade Eichmann från nazistjägare – han var en ”tillgång” och man var rädd för att hans gripande skulle leda till problem för USA-dirigerad antikommunistisk verksamhet i främst Västtyskland, där många ex-nazister fanns på CIA:s lönelistor. Eichmann greps 1960 i Argentina, av israeliska agenter. Det verkar som att de vid detta tillfälle var tvungna att gå runt CIA och ställa amerikanerna inför fullbordat faktum. (Se till exempel här och här)

Det där blev en otroligt lång introduktion till vad som egentligen bara skulle vara ett artikeltips. Jag skulle skriva att USA är en sak, men något mer överraskande torde det vara med samarbete mellan Israels säkerhetstjänst och nazistiska massmördare. Den israeliska tidningen Haaretz skriver nu om nya avhemligade dokument rörande Walter Rauff. Rauff var en synnerligen entusiastisk nazistisk massmördare. Han designade enligt uppgift personligen mobila enheter för ihjälgasandet av judar, kommunister och handikappade. Haaretz skriver:

In the late 1940s, Walther (Walter) Rauff, an SS officer who was responsible for the murder of at least 100,000 people and was wanted by the Allies as a war criminal, was employed by the Israeli secret service. Instead of bringing him to justice it paid him for his services and helped him escape to South America. Documents of the U.S. Central Intelligence Agency (CIA) that have been released over the past several years show that the Americans were aware that Rauff's case was not exceptional.

Det är illaluktande historia. Den israeliska säkerhetstjänsten gav sig alltså i lag med en av det nazistiska dödsmaskineriets värsta galningar. Efter att ha agerat i Egypten och Syrien för israelisk (och brittisk?) räkning efter andra världskriget, blev Rauff bistådd av israeliska säkerhetstjänsten att, enligt känt nazi-mönster, fly till Latinamerika. Karaktäristiskt nog kom han snabbt att involveras i antikommunistisk aktivitet i olika länder – vad sådan ”aktivitet” innebar för tusentals människor som kämpade för frihet och självbestämmande, torde vara känt. Rauff levde från 1958 i Chile. 1962 greps han och begärdes utlämnad av Västtyskland. Den chilenska högsta domstolen avvisade dock denna begäran riktad mot en respekterad samhällsmedborgare.

Jag rekommenderar varmt en läsning av den långa artikeln i Haaretz. Den är ett stycke märklig efterkrigstidshistoria. Men den påminner också om något som i princip aldrig kommenteras i samtidshistorien, men som säger mycket om staten Israels politiska karaktärsdrag: förutom den speciella relationen till USA har Israels nära politiska allierade och statsideologiska fränder bestått av bland annat Sydafrika under Apartheid och – Pinochets Chile.

I fallet Rauff försökte Allende få Chiles högerinriktade högsta domstol att upphäva beslutet att inte lämna ut honom, dock utan framgång. När Allende mördats i Pinochets militärkupp, verkar Rauff ha funnit sin väg tillbaka till de högsta samhällsskikten igen. Han rapporteras till och med ha blivit chef för den nya chilenska säkerhetstjänsten (vars torterare för övrigt skickades på kurs hos en annan nära USA-allierad, den iranska Shahens SAVAK), men det är omtvistat. Klart är att Pinochet fortsatte att svara nekande på olika länders begäran att lämna ut Rauff.

Israel då?

Then director general of Israel's Foreign Ministry, David Kimche, visited Santiago in 1984. The press reported that he urged his hosts to deport Rauff, whom he described as one of the major war criminals living in a Western country. His wife, Ruth Kimche, said on behalf of her husband that he does not recall this; they were in Chile on a private visit, she says. The sincerity of the Israeli efforts toward Rauff's capture can be gauged from the fact that already in 1979 Israel sold patrol boats to Chile and then overhauled Chilean war planes, and in 1984 was still assisting with their maintenance.

That’s what friends are for.

Komparativa studier

Monty Python-legendaren Terry Jones skriver en krönika i Guardian om de tillfångatagna brittiska marinsoldaterna:

What's more, it is clear that the Iranians are not giving their British prisoners any decent physical exercise. The US military make sure that their Iraqi captives enjoy PT. This takes the form of exciting "stress positions", which the captives are expected to hold for hours on end so as to improve their stomach and calf muscles. A common exercise is where they are made to stand on the balls of their feet and then squat so that their thighs are parallel to the ground. This creates intense pain and, finally, muscle failure. It's all good healthy fun and has the bonus that the captives will confess to anything to get out of it.

Läs! Brittisk galghumor i det nykoloniala massmördandets och tortyrens tidevarv. Och köp för all del också en samling av Terry Jones krönikor: Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen (Karneval).

Starkt varumärke

"Vår fleksible produksjon og dedikerte medarbeidere gjør det mulig for oss å levere produkter etter skreddersøm - med leveringstider andre leverandører bare kan drømme om".

[Hittat hos Lysbakken]

Tips: Flamman om Ordförande Persson

Flammans ledare om Persson-dokumentären är läsvärd:

Göran Persson har, ibland av övertygelse, som när det gäller Israel, ibland av opportunism eller press ändrat Sverige – närmare USA, närmare EU. Marknadsanpassat. Stormaktsanpassat. Nu ligger det i ljusan dager. Även om Fichtelius också flyter med och hellre skildrar personkonflikter istället för den svenska välfärdens förvandling, även om det saknas sammanhang och bakgrund i den hoppiga framställningen och Fichtelius missar att ställa vissa centrala frågor är det en demokratisk tjänst både han och Persson gjort med denna dokumentär. För en gångs skull inte halvtuggade spekulationer från journalist. För en gångs skull inte det vanliga filtret på. Men det var just där skon klämde.

Klassificering

Notera saklig nyhetsrapportering om socialdemokraterna - särskilt den fetstilta frågan. Om nu någon betvivlat vad DN är för sorts tidning.

Monsieur le Professeur / Je vous fais une lettre…

Professor Calmfors har Konsulterat Modellen. Emedan Modellen är så funtad att det är bra med skattesänkningar och dåligt med löneökningar, har Modellen nu meddelat, att om lågavlönade kvinnor får högre löner, så rubbas Jämvikten. Allting kukar ur, med andra ord. Om detta obestridliga faktum upplyses vi i Dagens Nyheter. Inte i politikdelen, utan i ekonomidelen. Professor kolon. Punkt.

Oskar Lindvall har hela listan.

Fräscha gärna upp hjärncellerna med en jävligt lång text: Några ord om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser.

Den nya folkbildningen

Step by step

Högerpakten i Stockholms läns landsting presenterar ett chockpaket med uppsägningar av 560 anställda inom vården. Johan Sjölander skriver om hur nedskärningarna har mörkats för oppositionen och facket.

Högern talar om att ”minska på byråkratin”. Det är häpnadsväckande. Svensk sjukvård befinner sig, trots alltför svag resurstilldelning de senaste 15 åren, i absolut världsklass när det gäller kliniska resultat. Det finns samtidigt brister när det gäller tillgänglighet. Det går alltid att se över en så pass stor organisation och de prioriteringar som görs där. Men det är ganska självklart att stora nedskärningar i administrationen i en redan hårt pressad organisation inte kommer att leda till mer tid med läkare och sjuksköterskor. Genom att sparka många av de duktiga men ofta mycket stressade medarbetare – ofta kvinnor – som ser till att verksamheten flyter på, kommer den rent medicinska personalen att behöva göra mer av det arbetet.

Men det är förstås inte meningen att det ska bli bra. Det här är klassisk högerstrategi, väl beprövad under de borgerliga regeringsåren 1991-1994. Först använder man brister i verksamheten som intäkt skär man ned på resurserna till den offentliga sektorn. När dessa nedskärningar sedan leder till ytterligare problem – sämre service för brukarna, sämre arbetsvillkor för dem som arbetar i offentliga sektorn – då kommer man att hävdar att lösningen är privatiseringar. Så kan de resursstarka ta ut sina stålar till att sköta sig själva. Kvar blir ett sjaskigare, sämre organiserat samhällsliv, där klyftorna växer och majoriteten står som förlorare.


PS. Ett bonus med de privatiseringar som pressas fram är sådant här. Läs mer hos Lisa Rasmussen på Bloggaden.

En bild av framtiden

USA är den kapitalistiska världens politiska hegemon och har under större delen av efterkrigstiden i väsentliga avseenden fungerat som förebildsland för europeisk höger. Viktiga trender i västerländsk kapitalism har ofta med några års fördröjning sköljt in över Europa. I USA har vi de senaste decennierna sett en dramatisk ökning av ojämlikheten och framflyttade positioner för kapitalets politiska företrädare. Det är reaktiv process som började få effekt i mitten på 1970-talet, för att följas som ett eko i Europa något halvt decennium senare.

Ekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez har specialiserat sig på att följa inkomst- och förmögenhetsutvecklingen i olika länder, i synnerhet för de allra tunnaste toppskikten. Jag har refererat till deras forskning i några tidigare inlägg; här och här.

Nu ser jag, via ett blogginlägg här, att Piketty och Saez också tittat på de effektiva skattesatserna för olika hushållsgrupper i USA. Här ser man samma utveckling. Samtidigt som inkomstskillnaderna före skatt har ökat, har även skatterna på dessa inkomster förändrats till de rikas fördel. De rikaste har fått mycket kraftiga skattesänkningar. Breda folkgrupper bidrar därmed i ännu högre utsträckning till de superrikas välstånd och makt.

Den rikaste procenten av befolkningen i USA har nu en större andel av den totala nationella inkomsten än någon gång sedan 1928. Och den rikaste tiondelen, som tjänar ungefär mer än hundra tusen dollar per år, har inte haft en så stor del av den totala inkomsten i landet sedan depressionsåren.

2005 rapporterades inkomsterna i USA ha ökat med nästan 9 procent i genomsnitt. Vad den siffran döljer är att genomsnittsinkomsten för de 90 procent som tjänade minst, minskade under samma period. En person i den rikaste procenten i samhället tjänar nu 440 gånger så mycket som en genomsnittlig person i den undre inkomsthalvan.

Notera att det är för deras – de superrikas – skull, som människor i Mellanöstern massmördas och reaktionärer i Latinamerika göds med vapen och pengar.

Notera också, att denna ekonomiska politik – när det gäller såväl skatter som arbetsmarknad – utgör förebild för den som också förs av vår egen högerregering här hemma.

Nytt besked från nya arbetarpartiet: Alla ska med!

[Skärmdump Håkan]

Alla ska med...

... i byggandet av övervakningssamhället:

Stockholm har nu bestämt sig för att allt klotter ses som skadegörelse och ska polisanmälas, dessutom ska ett nätverk av klotterspioner organiseras.

- Det är framförallt våra pensionärsorganisationer som vill vara med att samarbeta, vara ögon på stan, säger Mikael Söderlund.

Naturlig samtalspartner

Den israeliska regeringen vägrade häromdagen möta statssekreteraren på norska utrikesdepartementet Raymond Johansen. Denna uppseendeväckande handling grundar sig i att Norge erkänt den palestinska samlingsregeringen. Men den israeliska regeringens karaktär blottläggs ytterligare, när utrikesminister Tzipi Livni nu istället med öppna armar tar emot två representanter för det främlingsfientliga och nationalchauvinistiska Fremskrittspartiet.

[Läs också Audun Lysbakken]

Återtåg

De svenska ”hushållens” nettoförmögenheter har ökat dramatiskt på senare år. Runt 700 (!) miljarder kronor – närmare en hel statsbudgets omfång – på två år. Sedan 1990-talets början av hushållens finansiella förmögenhet fyrdubblats. Ordet ”hushållen” döljer det faktum att denna förmögenhet är extremt olika spridd i samhället. De 10 procent rikaste hushållen hade 2004 en genomsnittlig nettoförmögenhet på 4 744 000 kronor. Det är 22 gånger mer än medianvärdet. Denna tiondel av hushållen ägde motsvarande 60 procent av den totala nettoförmögenheten och 80 procent av det totala aktievärdet. Räknar vi bort fondägande så äger den rikaste hundradelen av hushållen över 72 procent av alla privata aktieförmögenheter.

Vad gör man då om man är borgare? Jo, man avskaffar den minimala skatten på de rikastes förmögenheter. Klasspolitiken är grov.

Samhällsekonomiskt innebär beslutet – som inte ska ses isolerat utan som en del av en politik som mer allmänt leder till en omfördelning från folkflertalet till de rikaste – att utrymmet för produktiva, framåtsyftande investeringar beskärs till förmån för lyxkonsumtion och parasitär förmögenhetsansamling. In med resurserna i fastigheter och aktier och alltså – befäst de för tillfället rikas möjlighet att behålla sin makt och sin sociala distans till folkflertalet också i sämre ekonomiska tider; tider då även mellanskikten får vara med och betala de rikas fortsatta överkonsumtion. Ett litet, men tydligt bidrag till tillbakarullandet av svensk välfärd. Det var sämre förr. Dit vill högern ta oss. De tanterna och gubbarna vågar.


[Läs gärna tidigare inlägg på ämnet här och här]

Do try this at home, kids

Moderat kommunpolitiker traumatiserad av barnprogram:

– Jag tittade på programmet med min son och man. Plötsligt började skådespelarna prata om hur bra det var med kommunism. Sedan pratade man om att kapitalister är blodsugare. Det är inget man ska visa små barn, säger Myriam Ekman, kommunalpolitiker för moderaterna i Växjö.

Petter Bragée, producent för programmet, visar sig behöva en dos Per Ahlamark om han ska ha kvar sitt jobb på SVT:

– Men egentligen handlar scenen om kosmonauten Irina, som varit nedfryst i sin Sputnik sedan 1960-talet. När hon vaknar försöker hon taffligt och utan framgång omvända de andra till kommunismen. Hon reser sedan tillbaka i en tidsmaskin tillbaka och upptäcker att generalerna och vetenskapsmännen övergivit henne. Som "kommunistisk propaganda" är det hela tämligen värdelöst.

Lurig jävel. Typiskt kommunister.

Bolibo(m)pa

[Foto: Rolf Hallin. Försvarsmaktens dag 2006]

Upp ur svackan

Fredrick Federley är idag föremål för en längre intervju i SvD. Han levererar där några spirituella och språkligt skimrande funderingar om samtiden, och inte minst historien:

Glad att slippa: ”Sovjet. Det var helt galet, fatta vad de höll på med.”

Bäst är den gode Federley kanske när han karaktäriserar Margaret Thatcher:

– En enastående kvinna. Allt hon gjorde var definitivt inte rätt, men en hel del. Hon slet upp England ur en total svacka. Den tanten vågade.

Thatcher kom till makten 1979. Hon gjorde onekligen oerhört mycket för att chockintensifiera en nyliberal politik som lite smygande hade börjat vinna gehör redan hos Labour. Såväl arbetslöshet som inkomstskillnader kunde därmed ”slitas upp” för att sedan hålla sig kvar på strukturellt höga nivåer. Nu har vi i Sverige också tanter och gubbar som vågar. Det känns tryggt.

By 1987 Thatcher had cut £12 billion from the welfare state. As a result, basic state benefits for the unemployed covered only 55% of the basic necessities of life. The number of working poor had increased by 300%. By the time she was forced out of power, her ‘home-owning democracy’ had led to a 300% increase in private-sector rents and a 100% increase in the rents of the dwindling number of council houses. The money that Thatcher saved was poured into the pockets of the very rich. One tax cut alone gave the richest 550,000 people an extra £33,000 a year each. Altogether, billions were transferred from the pockets of the majority into the moneybags of the very rich.

Ja, så är det, det är poängen, det var det från allra första början, och det var många som försökte säga det då

Nu har en del medier kommit på, att regeringens ”jobbavdrag” gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Detta har visats av en ”granskning”. Bra det. Men man blir ändå lite irriterad. Jag menar, det hade inte behövs någon avancerad grävande journalistik för att ta del av förslaget, sudda bort retoriken, och notera det uppenbara. Detta undvek journalistkåren rätt så nogsamt såväl i valrörelsen som i samband med budgetens framläggning. Det var inte heller så att alla var lika dåliga på att se effekterna av skattesänkningarna.

LO konstaterade i flera rapporter före valet att låginkomsttagare betalar höginkomsttagares skattesänkningar. Och när budgeten väl presenterats med den slutliga formuleringen av jobbavdraget:

Regeringen påstår att denna skattesänkning riktar sig till låg- och medelinkomsttagarna men 75 procent av pengarna går (i en statisk beräkning) till den halva av befolkningen som tjänar mest. Skattesänkningen går till största delen till dem som redan har medan de med låga inkomster får betala. Det är slående hur tunn den fördelningspolitiska analysen av de omfattande skatteförslagen är i budgeten.

Och så här skrev vänsterpartiet i sin budgetmotion:

Vänsterpartiet avvisar regeringens så kallade jobbavdrag och menar att det inte finns något uppenbart samband mellan sänkta skatter och fler jobb. Dessutom är avdraget utformat på ett sätt som i första hand gynnar människor med högre inkomster vilket dessutom bidrar till ökade ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män.

Fast det var förstås ändå bra att detta klarlades en gång till.

Ägg

Svenskt näringsliv ingriper för att stoppa ett avtal som skulle ge lågavlönade kvinnor lite bättre villkor. Josefin Brink skriver som vanligt utmärkt, och förklarar den principiella vikten i den process som nu pågår och som kan leda till en storkonflikt till påsken: Åt helvete med äggen! Nu gäller det kvinnornas löner.

Motståndet från Svenskt näringsliv understryker också ytterligare det faktum att facklig kamp är en avgörande (om än inte uttömmande) del i varje strategi för verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Svenskt näringslivs insatser mot jämställdhet har varit många och kraftfulla. Påminner i sammanhanget också om en äldre bloggpost om en rapport från organisationen, där man sökte föra i bevis att kvinnor inte är diskriminerade på arbetsmarknaden, utan bara råkar arbeta på ställen där lönerna är låga.

Sanktioner och britter

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd på USA:s befallning inför sanktioner mot Iran, med förevändningen att Iran tillvaratar sin otvetydiga rätt enligt internationella avtal att anrika uran för civilt kärnkraftsbruk, pågår en diplomatisk process kring några brittiska marinsoldater.

Jag hade inte tillgång till nätet i fredags, när nyheten om britterna, men väl till TV-nyheter.

På BBC, där det är uppenbart var sympatierna finns och varför, så påpekade man att det var den brittiska marinens uppfattning att soldaterna gripits på irakiskt territorialvatten, men även att Iran menar att gripandet skett på iranskt område, och just därför. Dessutom intervjuades – även om frågorna till honom var mycket kritiska – en iransk statsvetare via satellit från Teheran, där han just underströk den iranska positionen och menade att de militära styrkorna har sina order att ingripa vid gränskränkningar, medan de diplomatiska problemen får hanteras på politisk nivå.

På SVT:s rapport i fredags däremot – inte ett ord om detta. 15 brittiska soldater greps på irakiskt vatten. Punkt. Svensk utrikesrapportering är påfallande pinsam.

Det är förstås omöjligt att veta precis vad som har hänt. Men om man nu ska bilda sig en uppfattning om vem som talar sanning, är det en bra början att åtminstone känna till att det finns olika uppgifter. Nästa steg skulle kunna vara att fundera över bakomliggande intressen.

Britterna befinner sig – återigen – i Irak som kolonial ockupationsmakt. De gör det i en tid då USA och Storbritannien tillsammans har kört stenhårt fast i ett Irak som de omvandlat till ett blodigt helvete. Nu försöker man sig på lite nya, desperata speldrag i Irak, med det irakiska folket som pjäser. Tidigare ”rebeller” och ”terrorister” släpps ur fängelser och förbereds för att ingå i nya konstellationer. Några som är med kanske måste ut. För inte så länge sedan ville man samarbeta med Iran för att få hjälp med läget. Nu förbereder man ett militärt angrepp på Iran och justerar det irakiska galleriet därefter. Den särdeles servile nye FN-generalsekreteraren åker till Irak för att hjälpa upp den nedkörda legitimiteten för denna politik. Militära provokationer, från till exempel Storbritannien, mot Iran är därför en helt naturlig del av denna destabiliseringspolitik.

Iran saknar däremot uppenbart intresse av att göra en raid in på ”irakiskt” vatten – alltså det ockuperade Iraks territorium, där britterna inte har något att göra in the first place – och gripa stormaktssoldater. Däremot är det självklart att man inte utan vidare vill och kan acceptera upprepade gränskränkningar, och att man nu vill hantera det uppkomna läget så fördelaktigt som möjligt från diplomatisk förhandlingssynpunkt.

Min förhoppning är förstås att den här incidenten kan passera lugnt, och inte minst att de brittiska soldaterna snarast kan släppas helt oskadda. Någon förhoppning om att svensk mainstream-medias utrikesrapportering inom en nära framtid ska fungera som något annat än ideologisk hejarklack för Västmakternas imperialistiska äventyr i Mellanöstern, har jag dock knappast.

Blogg och uttalande

Anna Wester på Palestinagrupperna har en blogg. Blir nog intressant att följa för oss som tar ställning för palestinskt självbestämmande och mot Israels statsrasism.

Apropå detta så antog SV-kongressen, som avslutades i eftermiddags, bland annat ett uttalande i Palestinafrågan, med rubriken "Sanktioner mot ockupanten - inte de ockuperade!". Där kan man bland annat läsa i nödvändigt klarspråk:

Kravene til palestinske myndigheter om anerkjennelse av Israel, avståelse fra vold og anerkjennelse av inngåtte avtaler må innfris gjennom en prosess, og kan ikke gjøres til vilkår for videre forhandlinger. Det er urimelig å stille krav til palestinerne uten å stille samme krav til Israel.

SV mener Israels politikk overfor palestinerne må endres, først og fremst ved at Israel behandles som den ulovlige okkupanten landet helt utvilsomt er. SV krever derfor følgende tiltak mot Israel:

• Våpenboikotten av Israel må gjøres langt mer effektiv. Regelverket for våpeneksport må gjennomgås, og regjeringen må arbeide for avtaler med andre land med sikte på å hindre at norskproduserte våpen og våpendeler videreeksporteres til Israel.
• Alt lån og bytte av militært utstyr mellom Norge og Israel må stanses. Norge må fase ut militært utstyr som israelske produsenter har vært med på å utvikle eller forsyne med reservedeler.
• I Nato må regjeringen arbeide for at det ikke handles våpen eller annet militært utstyr med Israel så lenge Israel okkuperer palestinske områder og på andre måter bryter folkeretten.
• Ved første revisjon av de etiske retningslinjene for Statens pensjonsfond, utland, må de utformes slik at midler derfra ikke kan investeres i selskap som har aktivitet i de okkuperte delene av Palestina.
• Riv Israels apartheidmur!

SV vil arbeide videre med å fremme en norsk forbrukerboikott av israelske varer.

Att ett norsk regeringspartis kongress enhälligt ställer sig bakom ett sådant uttalande, betyder mycket för att den norska regeringen också fortsättningsvis ska vara mer rimlig i sitt förhållningssätt till ockupationen, än vad andra Västländer förmår.

SV-notat

Intrycken ær før många, tiden før knapp, uppkopplingen før dålig och jag før trøtt før att blogga något længre från SV:s landsmøte.

Jag konstaterar bara att det ær intressant och hæftigt. Hollændska SP:s partiordførande och en representant från bolivianska MAS har hållit inspirerande inledningsanføranden. Igår øppnade utbildningsministern Øystein Djupedal diskussionen om utbildningspolitik med att berætta att regeringen just øverlæmnat en proposition om stopp før vidare privatiseringar i skolvæsendet till stortinget. En spænnande inledning av viceordføranden Audun Lysbakken markerar startpunkten i en ny fas før SV i processen som ska leda fram till en revidering av partiets principprogram. Och landsmøtet bestæmde efter en omrøstning (ej røstrækning) att slå fast att partiet stæller sig bakom en kriminalisering av sexkøp. Imorgon ær det val.

Før øvrigt har jag pratat med några førstagångsdelegater som oberoende av varandra uttryckt samma sak - en vældig førvåning av att vara på ett møte som ær peppande och præglas av mycket god stæmning, och sedan læsa om samma sak i medierna. "Jag førstår inte - har de verklige varit på samma stælle?", frågade sig någon. Det ær lætt att le lite øverseende nær man har varit aktiv i vænsterpartiet ett tag. Att medierna ger en i huvudsak helt førvriden bild av våra tillstællningar, har nærmast blivit något man tar før givet. Hær finns ændå lite olika røster.

Och så har svensk TV varit hær och førberett något inslag. Jag vet inte riktigt om vad, men jag utgår från att det blir nedlåtande och ohederligt. Jag kan ha fel.

Det går med andra ord vældigt bra før SV, och det ær skoj att få vara på plats och se det.

Norge. Och Palestina.

Idag har norska Sosialistisk Venstres kongress startat. Partiets högsta beslutande organ möts för första gången när partiet är i regeringsställning. Det är spännande. På landsmötet kommer partiets förhållningssätt inför kommunalvalen i år att finslipas. Bland de intressanta politiska diskussionerna finns ungdomsförbundets krav om att SV ska gå in för en sexköpslag enligt svensk förebild, som man nu hoppas få majoritet för. Idag har Lars Ohly hälsningstalat till kongressen, liksom Ståle Dokken från LO-ledningen.

Jag har den stora förmånen att besöka landsmötet från imorgon. Ska även delta i ett seminariesamtal på lördagen, tillsammans med SV:s Gülay Kutal och Serdal Benli från danska SF, på temat ”Uten Grenser - Migrasjon og Minoritete”. Jag tror inte det blir något bloggat från Norge, det beror lite på.

Idag när landsmötet öppnades av finansministern och partiledaren Kristin Halvorsen, var det förresten med den här historiska passagen (hela talet här, en sammanfattning här):

Kjære Landsmøte, kjære gode SV-venner!

Lørdag den 17. mars gav den norske regjeringa verdenssamfunnet klar beskjed: Norge normaliserer kontakten med de palestinske selvstyremyndighetene. Vi avvikler alle økonomiske sanksjoner mot de palestinske områdene. Vi ønsker å ha kontakt med alle offisielle representanter for det palestinske folk og den nye palestinske samlingsregjeringa – enten de er fra Fatah eller Hamas. Vi gjør det fordi vi mener det er riktig å respektere det palestinske folkets valg og den politiske prosessen som har ledet fram mot samlingsregjeringa. Vi gjør det fordi vi mener at det fortvilte økonomiske situasjonen i de palestinske områdene gjør livet uutholdelig for palestinerne – men også fordi massearbeidsløshet og fattigdom i seg sjøl truer sikkerheten i Midt-Østen. Vi gjør det fordi vi mener at dialog og samarbeid legger et bedre grunnlag for en fredelig framtid. For Palestina – og for Israel.

Vår rød-grønne-regjering er den første vestlige regjering som gjør dette. Vi bruker vårt handlingsrom utenfor EU. Vi gjør det fordi at når vi har tatt det første skritt, er det lettere for resten av verden å komme etter. Norge gjør en forskjell!

Visst är det så!

Mera heder

Idag publicerades i SvD en bra replik av Kalle Larsson och Karin Rågsjö (v), på Ulf Kristerssons obehagliga utspel häromdagen. Några minns förresten kanske att liknande utspel körts som testballonger av en nu rätt aktuell person – Mona Sahlin. Jag hittade i datorn en debattartikel av mig och America Vera-Zavala, från 2001 eller 2002. Tyvärr minns jag inte om artikeln blev publicerad när det begav sig. Jag tror inte det. Jag tycker att den är intressant att läsa nu. Man får hoppas att Sahlin är klokare idag.
- - - - - - - - -

Högerpopulism och nyfascism är på stark frammarsch i Europa. Vi har starka främlingsfientliga partier i nästan alla europeiska länder. Italien är det senaste exemplet. Där ingår nu nyfascister och högerextremister i regeringen. Men betydligt närmare, i Danmark och Norge, finns Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Det är starka partier med ett människofientligt budskap.

En viktig effekt av att sådana rörelser dyker upp på den politiska arenan är att själva ramen för vad som är möjligt att tycka, för vad man har att förhålla sig till, förskjuts. I Danmark är det nu socialdemokraterna som talar om muslimer som farliga och invandrare som brottslingar vilka måste tuktas.

Det finns en allmän uppfattning om att Sverige på något sätt skulle ha klarat sig från de problem som finns i resten av Europa. Det är en farlig missuppfattning. Ny Demokratis gästspel på scenen utlöste en rad varningar och fördömanden. Men i praktiken har den flyktingpolitik partiet förordade idag genomförts – huvudsakligen för socialdemokratisk hand. På samma sätt verkar strömningarna i Europa och extremhögerns arbete i Sverige börja ge utslag i den officiella retoriken. Ett flagrant exempel ges av Mona Sahlins uttalanden i DN 8/6.

DN:s artikelserie heter ”Ta seden dit man kommer?” Fokus har varit invandrartjejers situation och kulturkrockar. I den sista delen framträder Sahlin. Hon är, enligt artikeln ”glasklar”. Bland annat har debatten om ”hedersmord […] tvingat integrationsministern att ta ställning”. Sedan följer ett antal uttalanden som visar minst tre saker: 1) Mona Sahlin förstår inte hur integration fungerar. 2) Hon har köpt en ytterst farlig problemformulering kring begrepp som kultur och värderingar, samt 3) Hon saknar grundläggande förståelse för könsmaktsordningen i samhället.

1) Mona Sahlin tycks tro att integration sker genom information eller ännu värre genom undervisning. Hon talar om att ”förmedla värderingar” och om ”en mycket tydligare undervisning i vad som gäller i Sverige”. Hur tror Mona Sahlin att människor som blivit och blir förnedrade i det svenska samhället, människor som ställs utanför arbetsmarknaden, som placeras i segregerade bostadsområden, som behandlas som andra klassens medborgare, kommer att reagera när de blir utsatta för statliga informationskampanjer? Det grundläggande integrationsproblemet är maktlöshet. Människor som inte har makten över sina egna liv kommer att stå – och ställa sig – utanför samhället. En integrationspolitik som inte utgår från detta kommer att misslyckas.

2) Det allvarligaste är att Sahlin blir delaktig i extremhögerns ideologiska projekt. Efter rasistiskt och kolonialt mönster tillskrivs både svenskar och invandrare vissa ”värderingar”. ”I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på”, säger ministern. Dessa värderingar är bland annat ”I Sverige har flickor och pojkar lika rättigheter” och ”Alla har rätt till preventivmedel”. Detta är naturligtvis nonsens. Det är frågan om lagstiftning och om resultat av konkret arbete för rättigheter och möjligheter. Men knappast ”värderingar”. Och framför allt är det inte dessa ”värderingar” som avgränsar svensk kultur från alla andra kulturer. Sahlins argumentation baseras på obehagliga och direkt felaktiga antaganden kring kulturbegreppet. Här återfinns en harmonisk svensk kultur som inbegriper ”gratis och fri abort” som en självklar del. Utanför står ”dom”, som alltså har det gemensamt att de inte är svenskar och därmed inte har alla fina saker som Sahlin talar om i sin kultur.

3) En ledande företrädare för ett parti som nu ska börja kalla sig feministiskt tror att kvinnors underordning och våldet mot kvinnor är något i huvudsak onormalt och importerat. För bara några veckor sedan presenterades resultaten från Brottsoffermyndighetens undersökning Slagen dam. Några av dessa är som följer. Nästan hälften av kvinnorna, 46 procent, har utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag. Våld och/eller sexuella trakasserier är något som nästan sju av tio svenska kvinnor, 67 procent, har erfarenhet av. Var tredje kvinna som separerat eller skilt sig från en man rapporterar att hon har utsatts för våld av en tidigare make eller sambo. Våldet utövas av män inom alla samhällsklasser och av män med olika etniska bakgrunder. Dessutom vet vi att kvinnor fortfarande bara tjänar cirka 70% av vad män får i lön. Vi vet att arbetsgivare systematiskt missgynnar kvinnor. Och mycket mer. Frågan är om allt detta på något mystiskt sätt står helt utanför den svenska kulturen. Hur förhåller sig det faktum att så många arbetsgivare anser kvinnors arbete vara mindre värt till det ”knippe värderingar” Sahlin talar om? Är de svenska män som slår kvinnor eller trakasserar sexuellt inte tillräckligt välinformerade? Har de varit utomlands för ofta?

Begrepp som integration och kultur är komplexa. De måste problematiseras och diskuteras. Och svenska myndigheter måste naturligtvis med alla till buds stående medel se till att svensk lagstiftning följs. Mord, våld, misshandel, frihetsberövande – allt detta måste vara oacceptabelt i Sverige, liksom det är på de flesta andra ställen. Knappast någon ifrågasätter detta och det kan därför inte vara en god utgångspunkt för debatten. Det intressanta är vilka antaganden som finns bakom Mona Sahlins uttalanden och därmed vilka åtgärder som är att vänta.

Det som behövs är ett konkret arbete för att människor ska ingå som en naturlig del av samhället, bli medborgare. Det handlar om diskrimineringslagstiftning, om arbetsmarknadspolitik, om en social bostadspolitik inställd på att bryta segregationen. Människor måste finnas inne i samhället om en samhällelig utveckling ska påverka dem. Det handlar också om att unga tjejer ska ta större plats, höja sina röster, slå tillbaka vid behov. Det är ett arbete som måste föras på många nivåer – i skolan, på fritidsgårdarna, på arbetsplatser. Och det handlar om att polis och sociala myndigheter tar kvinnofridsbrott på yttersta allvar.

Mycket måste göras. Problemet är att åtminstone den ansvarige ministern inte verkar förstå själva frågeställningen. Det är illa.

EMU. Minne och mer

Tredje avsnittet i Perssondokumentären var nog det intressantaste när det gäller återspeglingen av politisk samtidshistoria. Rörande att se bilderna som rörde mordet på Anna Lindh. Spännande med en inblick i de interna slitningarna i regeringen. Och så mäktigt att ett ögonblick återuppleva kämpasegern i folkomröstningen. Åsa Westlunds och Pär Nuders ansiktsuttryck när vallokalsundersökningen presenterats var obetalbara. Det var en stor, stor seger. Dåligt förvaltad, men ändå förbannat viktig. I antologin Skyll på demokratin (red. Emil Berg, Nixon förlag) som gavs ut efter segern bidrog jag med en text, som är för lång för att återge här i sin helhet, men ett utdrag vill jag gärna klippa in ändå.
- - - - - - - - - - -


I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.

Visst är begreppsparet folk-elit i många sammanhang trubbigt och begreppen i sig mångtydiga. Men jag tror att det är nödvändigt att laborera med de begreppen om man ska kunna analysera folkomröstningen.

Uppdelningen skar genom alla möjliga samhällssektorer. Inom fackföreningsrörelsen tog många av topparna ställning för EMU, medan en betydande majoritet av LO-medlemmarna höll sig skeptiska kampanjen igenom och röstade till sist nej. I flertalet politiska partier, socialdemokraterna främst men även inom borgerligheten, var ledningarna EMU-positiva medan det visade sig finnas en djup misstro bland både medlemmar och väljare. Rätt många inom kultureliten sade ett ofta bakåtlutat, ibland aggressivt pretentiöst ja till EMU, medan vanliga kulturarbetare knappast var särskilt entusiastiska. Storföretagarna ställde närmast mangrant upp på ja-sidan med pengar och undergångsvarningar. Småföretagare förhöll sig annorlunda, betydligt mer splittrat. Och så vidare.

Grundregeln tycks vara att brist på kontakt med vanligt folks livsvillkor och problem genererade ett ja till EMU. Det är inte konstigt. EMU-projektet är sjösatt – och marknadsfördes i Sverige – i första hand av en förblindad jetset-elit. Ett tunt men högljutt och självsäkert skikt som suttit och peppat sig själv på konferenser i luftkonditionerade rum, där butler-typer ställt fram mineralvatten och nationalekonomer lagt på meningslösa overhead-bilder. Deras verklighet ser ut därefter.

Ett utpräglat drag i ja-sidans konstituering var att överhetens olika element så öppet fraterniserade med varandra och trivdes med det. Det var inget alliansbyggande dem emellan – det var goda vänners lag. En klassisk bild blev det av utrikesminister Anna Lindhs glada kramande med Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg. Men bilden bekräftades hela kampanjen igenom. Tjänstemän från regeringskansliet trivdes förträffligt med herrarna i Svenskt Näringsliv. Unga karriärsossar som såg en lyckad ja-kampanj som en biljett till lukrativa tjänster på finansdepartementet kampanjade uppsluppet med borgerliga ungdomsförbundare. Och så såg vi en chic-vänster som föll i armarna på överhetens nyliberala flummare.

[…]

Den som är organiserad på vänsterkanten är inte bortskämd med konkreta segrar. Tittar vi brett och historiskt har vi uppnått en väldig massa saker. Men de enkelt kvantifierbara, direkta segrarna kommer mer sällan. Det gäller att lära sig av dem och utnyttja det utrymme de skapar.

Jag har försökt lyfta fram några viktiga lärdomar. En är att EU-frågorna är viktiga att bry sig om och kommer att vara det framöver. De måste angripas konkret och strategiskt utifrån de faktiska förhållandena i Sverige. Den till internationalism maskerade EU-entusiasm som man ibland kan finna under vänsterflagg bör avvisas med kraft. Det är en konstruerad – och i praktiken uppgiven – ståndpunkt som saknar förankring i verkliga förhållanden. Nära kopplat till detta är att vänstern måste ta frågan om nationellt självbestämmande på allvar. Hayek förstod precis varför europeisk federalism kunde vara bra för det nyliberala projektet. ”Mobben” kunde på så sätt lättare hindras att driva fram kollektiva beslut som påverkade ekonomin. Vi borde fatta att Hayek hade rätt. Och därför avvisa EU-federalismen. En annan lärdom av EMU-folkomröstningen är att det finns goda objektiva grunder för nya kraftfulla folkliga allianser. I ett läge när eliterna drar iväg med sina likasinnade måste vi andra samsas kring några grundfrågor i all vår mångfald.

En mindre glamorös men fullständigt avgörande slutsats att dra av EMU-folkomröstningen är att det inte finns någon genväg till politisk framgång. Vägen går över basorganisering. Jag påstår inte att det slår ut allt annat. Vänstern behöver fortfarande skaffa sig tidningar, debattera viktiga framtidsfrågor och formulera visioner. Men man kommer inte ifrån att man måste bygga nedifrån för att hamna rätt.

Segern i folkomröstningen visar att vi kan vinna mot mycket starka motståndare. Men vi kan inte göra det på deras villkor. Inte genom att samarbeta inom ramarna för en dragkamp vars utgång inte kan bli särskilt intressant ändå, utan genom att flytta kampen till andra arenor. Vi ska ut på gatan, in i hemmen; väsnas, jävlas, diskutera, organisera.

På dagordningen står kamp mot den nya EU-konstitutionen, mot nedskärningar och privatiseringar, för en stärkt arbetsrätt och bättre offentlig välfärd, mot imperialistiska krig och för fred.

Det är klart det inte blir enkelt. Detta var en tillfällig framgång, vars effekter kan vändas till sin motsats om vi inte tar strid för att försvara dem.

Men ändå. Bland alla kampanjminnen vårdar jag särskilt ett från en fordonsteknisk gymnasieklass. Av praktiska skäl skulle deras planerade EMU-timme genomföras tillsammans med en teoretisk samhällsklass. När killarna i fordonsklassen fick reda på det ville de först dra därifrån. De tyckte inte om att prata när det var massa verbala samhällsvetare där samtidigt. Jag fick dividera med dem en stund i korridoren och de gick med på att komma in om de fick sitta längst bak. Där satt de, lite ihopkrupna, med kepsarna neddragna. Men så började vi prata om vilka som drev på för ett ja, och med vilka världsfrånvända argument. När någon lyfte frågan om räntan så replikerade en av fordonskillarna och sa att det är ju strunt samma för dem som inte äger några hus. Så småningom ställde de fler frågor och gav fler svar. När lektionen var slut hade de en helt annan kroppshållning än när de kom in. Det där hände med många andra. Folk sträckte på sig och kände sin egen styrka. Det är en god grund att bygga vidare på.

Motståndets estetik

Meddelande om stambyte i nykolonialismens tidevarv.

Nya ekonomihandboken

I veckans Flamman recenserar jag Johan Ehrenbergs och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken.

Att kväva ett folk

Det Israel gör mot palestinierna är egentligen inte ett fullskaligt folkmord. Det som ska mördas är palestinierna som folk, det palestinska samhället. Varje form av försök att stärka palestinska samhällsinstitutioner, eller organisera enkla framsteg – bygga vägar, utveckla utbildningssystemet, säkra historisk statistik, osv. – möts obönhörligen av israeliskt sabotage och våld. Vägstumpar rivs upp, offentliga befattningshavare hindras från att komma till arbetet, studenter möter särskilda problem att passera vägspärrar. För några år sedan, när israeliska stridsvagnar åter rullade in på områden som ”kontrollerades” av palestinska myndigheten, passade soldaterna bland annat på att beslagta vaccinationsregister och arkiv med studentexamina – det säger mycket om vad staten Israel sysslar med, vad den egentligen betraktar som ”terrorns infrastruktur”.

Särskilt i östra Jerusalem är den israeliska strategin mycket tydlig: målet är att förhindra palestinierna att växa i antal, och att långsamt men systematiskt driva ut palestinierna. Förkväva det palestinska samhället. Välkända är de administrativa system som gör det praktiskt omöjligt för palestinier att bygga hus. I östra Jerusalem är det särskilt uppenbart att det är ”den demografiska faktorn” som är nyckeln till myndigheternas agerande. Etnisk rensning, alltså. På ett utstuderat vidrigt sätt, skapar israeliska myndigheter först desperation hos människor, och sedan, när hus ändå byggs, kommer man och river dem. Eller så river man andra hus, av andra skäl som man för tillfället finner lämpliga. Situationen är fullständigt ovärdig människor. Det är naturligtvis själva poängen.

Här en rapport bland många:

An elderly woman, a grandmother, lived in her 100 square meter home for years until the Israeli-controlled Jerusalem Municipality bulldozers arrived. Her son told PNN on Tuesday, “They demolished the house without warning. Today they raided the home, forced everyone outside, and destroyed it.”

[…]

Sheikh Jarrah lived in the 150 square meter house for three years and had tried repeatedly to obtain a license from the Israelis, but they refused to grant it. “My son built a new home for himself and family, but the day will come when the occupation comes to seize his land and destroy his house. Where is the justice?”

Samtidigt meddelar Haaretz att det israeliska parlamentet utvidgar de raslagar som förbjuder palestinsk familjeåterförening i Israel. Medborgarskapslagarna förhindrar i palestinier att återförenas med en äkta hälft – just för att de är palestinier, om israeliska myndigheter hittar på olika säkerhetsskäl relaterade till släktingar. Nu utvidgas lagen till att gälla samtliga medborgare i Syrien, Libanon, Irak och Iran – och ”den palestinska myndigheten”, alltså palestinier under ockupation.

En stat som bedriver såväl etnisk rensning som rasistisk apartheid – vad kallar man den? Mellanösterns enda demokrati, förstås.

Så jävla bra

Ah, tack Nina. När allt är ruttet, kan man i alla fall kolla på det här och bli lite muntrare.

Politisk vardag i USA

En av republikanernas presidentkandidater besöker extremhögern i Miami och lovar att om han vinner så ska USA agera mer resolut för att stoppa spridningen av demokrati och folkligt framdrivna rättviserörelser i Latinamerika. Med tanke på att i princip samtliga latinamerikanska länder utom Kuba under efterkrigstiden har utsatts för fullbordade militära interventioner eller USA-stödda militärkupper, ska man nog i alla fall inte anklaga McCain för tomt prat.

Vissa bildtextredaktörer vs. vissa experter; 1-0

Uppdatering: En vansinnigt söt film.

Utan heder

Noterar för övrigt apropå det moderata mystifikationsutspelet om våld mot kvinnor (som jag skrev om här), att Ung Vänsters Ida Gabrielsson kommit med en väldigt bra kommentar.

Gott nytt år

Emedan nyårsfirandet till sitt väsen är cykliskt kör jag förra årets text (nästan) i repris. Imorgon är det alltså nytt år. Vårdagsjämning. Växlingen sker 01:07.25 svensk tid. Nowrooz (den nya dagen) firas i Iran, Afghanistan, Kurdistan och andra delar av Centralasien. Själva traditionen är för-islamisk och naturreligiös i sin upprinnelse. I Iran har solåret fortsatt använts efter Islam. Det innebär att tideräkningen tar sig samma start som i arabiska länder (Mohammeds resa från Mecka till Medina), men att årsräkningen till skillnad från de arabiska månåren korresponderar med fasta årstider, alltså att åren är 365 dagar långa, även om skiftet vid vårdagsjämningen ger en mer exakt beräkning än den överenskomna växlingen vid midnattsslaget på nyårsafton. (Därför den vandrade tidpunkten på dagen). De persiska månaderna överensstämmer med stjärntecknen. Det nya året är 1386.

Nedan en bild på det traditionella nyårsbordet Haft-sin – på vilket man ställer sju saker vars namn börjar på ”s” och av hävd representerar olika företeelser, som kärlek, fruktbarhet och välstånd. Man brukar dock inte befinna sig under vatten. Bilden hittad hos mission:iran.

Re: glasögon

- Men, säger Krogvig, han borde ha bytt glasögon. Det är det största enskilda misslyckandet. Det pratade jag med honom om redan på kongressen 1990.

Kampanjgeneralen Bo Krogvig, 9 september 1994. Citerad i boken Bakom Mona Sahlin – om Valhall, politiken, medierna, marknaden och valet, Håkan A Bengtsson & Tommy Nilsson. Tiden, 1994 (s. 210-211). Det skulle dröja fyra år ännu.

Lite hederlig antifeminism blandad med fräsch nyrasism

Det är ju fan att man inte är ett dugg religiös. Då skulle man i alla fall kunna intala sig att det allt ymnigare och äckligare dyngspridandet från högern är en prövning som högre makter valt ut åt en, och däri finna något slags ro. När så nu icke är fallet, får man mest kväljningar.

Det räcker inte med att vi fått oss en allmänreaktionär regering, som producerar förslag efter förslag som bidrar till att vidga löneklyftorna mellan kvinnor och män, försämra kvinnors arbetsvillkor, rulla tillbaka familjepolitiken och införa skattesubventionerade pigor. Det är inte nog med att jämställdhetsministern koketterar med att hon inte kallar sig feminist. Nu ska den flagranta bristen på förståelse för feministiska fundamenta kryddas allt hetare med bubblande salongsrasism.

Överklassens politiska gren sitter i Stockholms stadshus och spottar ur sig ett utspel om våld mot kvinnor i hemmet. Nåväl, gott så. Vi talar här om ett av våra största samhällsproblem, och ännu en kartläggning, gjord av professionella krafter, kan säkerligen ge ytterligare insikter, sätta igång fungerande verksamheter.

Men det är inte huvudfrågan för utspelet. Det går ut på stigmatisering, hets och skenmanövrerande. Alltså upp med ett kärt begrepp: hedersvåld. Så här skriver Ulf Kristersson (m):

Hedersvåldet är till skillnad från traditionellt våld i hemmet sanktionerat av omgivningen. Det utförs i ett socialt sammanhang och med sociala syften.

Det är två korta meningar som är helt galna. ”Traditionellt våld i hemmet”. Bra att Kristersson konstaterat att våld i hemmet är en tradition – en svensk, kan vi utläsa. Har han förstått det själv? Vad fan tror han då att detta omfattande våld är om inte de facto ”sanktionerat av omgivningen”. Och hur utförs våldet mot kvinnor om inte just exakt i ett socialt sammanhang. Om man inte har begripit detta, då har man ju faktiskt inte fattat någonting alls.

Och så den här underbara:

Alla som väljer att bosätta sig i Sverige måste förstå vilka värderingar som råder här.

Jaha, men då så. Kvinnoförtryck är ju en känd importgrej som dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Kinarestaurangen. En smårutten värdering, liksom. Och det vet ju alla – särskilt Kristersson – att den man som misshandlar eller mördar sin dotter är felinformerad vid ankomsten till Sverige – attans, om någon bara hade berättat i samband med SFI-undervisningen så… Och vad är det för värderingar som råder här? Att det inte är ok att misshandla/mörda/begränsa friheten för sin dotter, men däremot ok att misshandla/mörda/begränsa friheten för sin flickvän eller fru? Ni vet, ”traditionellt våld i hemmet”, som dock inte sker ”i ett socialt sammanhang” utan i vakuum. Vilken bra maktanalys av Kristersson. Allt blir säkert jättebra. Och behöver man lite fler tips och tricks med hur man ska analysera det här med kvinnor och män och blattar och sånt kan man ju till exempel ta kontakt med någon av alla dem som fyllt 25 sidor med jublande nazikommentarer till jämställdhetsministerns senast repriserade hedersutspel i samband med den högtid för kvinnors rättigheter som högern vällustigt spottar på från sina taburetter.

Äh, jag skulle egentligen bara skriva att jag var förbannad och att orken tröt. Så jag tipsar om att både Tommy Jensen och Zaida Catalán skrivit bra om saken. SvD trycker också lite kritik. Och läs också gärna det jag skrev i somras om detta.

Kielos gästanalyserar

Katrine Kielos är nästan alltid lysande när hon diskuterar klass och kön. Det gör hon här, apropå Mona Sahlins installationstal och frågan om identitetspolitik som (djupt problematisk) motpol till klassanalys. En välformulerad, populariserad utgångspunkt för en mycket viktig debatt. Som förstås gäller både socialdemokratin och andra på vänsterkanten. Läs!

PS. Jag noterar att Kielos bevärdigats ett pris från Socialdemokratiska studentförbundet, för ”radikal, kritisk och välformulerad idédebatt i Ola S Svenssons anda”. Välförtjänt. Gratulerar.

Årsbok

There’s No Business Like Show Business, brukar det heta. Det skulle vara “Krig mot terrorismen”™ då. Kolla in denna kalender från NCTC, National Counterterrorism Center. Sprängfylld med bilder på skäggiga män och noteringar om spännande datum då en fantasifull person kan finna en lämplig årsdag för att ställa till med bombbaluns.

The CT Calendar is designed for anyone concerned with terrorism or threat: law-enforcement, intelligence, military, security personnel, contingency planners, or simply concerned by terrorist threats. The Calendar is oriented primarily to readers in the United States, but we hope that we have also made it useful for citizens of other countries.

Kolla särskilt in sidorna 116-117 i denna fascinerande trycksak. Här finns en samling av organisationslogotyper. Allt möjligt smått och gott. Till och med al-Qaida har fått en logga, året till ära.

Här finns knäppa sekter och allmänt våldsamma bombgäng, blandade med organisationer som organiserar människor i kamp mot inhemskt terror och förtryck – regelmässigt sponsrat av USA:s regering – eller utländsk ockupation – regelmässigt sponsrad av USA:s regering.

Och det blir uppenbart att det som saluförs som ett ”krig mot terrorismen” har en särskild dynamik. Det är den perfekta, ändamålsenligt flexibla förevändningen för upptrappad repression och yttersta godtycke i bemötandet av envar som får för sig att sätta sig upp mot förtryck. Eller vem fan som helst i övrigt – säg, fildelare…

De mystiska skäggubbsen utgör – hur galna de än må vara – knappast en större fara än att krocka med djur som korsar vägar. För den vanlige medborgaren runt om i världen är risken att mördas, lemlästas, göras hemlös eller utsättas för våld och tortyr, av amerikanska stövelsnubbar eller dessas ombud, den klart mest överhängande. Och snabbt växande.


[Tipstack om kalendern till Mats R]

Urval - ett samband anas

Konstaterande

Jag saknar redan Göran P lite grann. Tycker nog att den tröttsamma mediedramaturgi om buffel-Persson som har mage att lägga sig i partiets politik i sitt avslutningstal säger rätt mycket om hur det har varit och hur det kan bli. Och apropå a-kassefrågan – där Persson gjorde en markering i sitt tal, som tydligen inte uppskattades av Sahlin – skrev Josefin Brink bra häromdagen:

Jag utgår från att LO kommer att kräva att en vänsterregering för att förtjäna stöd faktiskt har en politik som till sitt innehåll skiljer sig från den nuvarande. Och om medlemmarna i LO-facken är mer än boskap för den socialdemokratiska eliten utgår jag ifrån att en återupprättad solidarisk a-kassa kommer att stå högt på sossarnas dagordning inför 2010. Om inte, har faktiskt majoriteten av svenska folket all anledning att fråga sig vad det är för mening med att alls bry sig om vem som sitter i regeringen.

Den som lever får se. Men visst lämnar Persson åtminstone som politisk personlighet ett stort tomrum efter sig. Kolla på den här kommentaren om hur man hittar till Stureplan, till exempel.

Fredsdemonstration

Människor över hela världen har idag protesterat mot USA:s globala terror och mot ockupationen av Irak. Frasse skriver mer och länkar till olika rapporter. Här finns bilder från många olika manifestationer. I Stockholm samlades flera tusen människor på Norra Bantorget. Foto-Lasse har fina bilder, liksom Kalle Larsson. Jag hade äran att få vara en av talarna. Här är (ungefär) det jag sa i mitt korta tal.
- - - - -

Mötesdeltagare och fredsvänner,

Det är i dagarna fyra år sedan USA inledde ett väpnat angrepp mot det irakiska folket. Det var ett angrepp som förbereddes med lögner, som såldes in med lögner, som genomfördes under lögnens täckmantel. Det var ett krig som här hemma motiverades med lögner av ett världsfrånvänt etablissemang, och som därefter i fyra långa, blodiga år har försvarats med nya, fantasifulla lögner.

Men vi, mötesdeltagare, vi är inga medgörliga mähän, som låter oss beljugas vecka efter vecka, år efter år. Vi är här, för att vi är medvetna medborgare. Vi kräver rättvisa, fred och sanning och därför säger vi idag med en stämma: USA ut ur Irak!

När de tomma lögnerna skingrat sig, skymtar vi resultatet. Över en halv miljon döda irakier enligt tidningen Lancet. Över 3000 döda amerikanska soldater. Över 2500 miljarder svenska kronor i kostnader för världens skattebetalare. Ett land i kaos och söderfall.

Men varför – varför har alla dessa människor fått betala detta pris.

Den som möjligen har undrat finner nu svaret. Svaret finns i den nya irakiska oljelagen.

Ockupationsmakten stjäl irakiernas olja. En lag som arbetats fram av amerikanska konsulter ger utländska bolag rätten att disponera det irakiska folkets oljeinkomster i minst trettio år. Iraks nationella tillgångar läggs i händerna på ett fåtal västerländska oljebolag. Fredsvänner, vi bevittnar just nu det största väpnade rånet i världen i modern tid.

När Bush och Blair för fyra år sedan bestämt sig för att sätta sig över internationell rätt fick Göran Persson i Sveriges radio frågan om inte de borde kunna ställas inför rätta för sina brott. Och Göran Persson svarade: ”jag har inte ens tänkt på det, det måste jag få reflektera över”. Jag tror inte att Göran Persson har hunnit reflektera klart under de här åren, men kanske får han nu mer tid över till att göra det. Det vore på sin plats, för brottslingarna är nu i full färd med att planera nya brott.

Som en dålig fars, en usel uppföljare, ser vi lögnapparaten dras igång för att nu förbereda ett anfall mot Iran. Vore det inte för motståndet i Irak, hade de kanske redan varit där.

Mötesdeltagare, man kan och bör ha många åsikter om den iranska diktaturen. Men låt oss konstatera att Iran inte har några kärnvapen – det har USA och flera länder i Irans närområde, inte minst Israel. Iran har inte angripit något annat land i modern tid. USA sysslar knappt med något annat. Iran har inte framfört militära hot mot andra länder. Det har USA och Israel, med kärnvapen dessutom. Iran har undertecknat ickespridningsavtalet – som ger landet en odiskutabel rätt att utveckla civil kärnkraft. USA:s allierade i regionen har vägrat – och istället försetts med militär kärnteknologi!

Vem utgör då ett hot mot världsfreden? Vem hävdar sin suveränitet på bekostnad av alla andras självbestämmande? Utanför DN:s och Expressens ledarredaktioner är svaren enkla. Men i en värld där krig är fred och tortyr är demokrati, blir lögnen sanning. Om vi inte säger ifrån. Om vi inte vägrar vara medgörliga mähän för att istället agera som medvetna medborgare.

Mötesdeltagare, vår manifestation handlar om mer än ockupationen i Irak och den massdöd som förbereds åt det iranska folket. Vår manifestation handlar om att svara på tunga men ändå enkla frågor. Vill vi leva i en värld där vilket land som helst kan ockuperas på vilka grunder som helst? Vill vi leva i en värld där världsfrånvända fundamentalister tillsätter och avsätter regeringar, mördar och lemlästar, för att säkra sina ekonomiska intressen? Vill vi, att amerikanskt godtycke ska vara lag också i vårt land?

Om svaret är nej, måste lösningen vara en kamp för freden. Vi har gjort det förr. Fredsarbetet har gång på gång lyckats minska människor lidande. Lyckats stoppa och förkorta krig. Men då måste man jobba. Mot krigets vansinne måste ställas ett förnuftigt, konkret, slitsamt arbete. Det måste demonstreras och manifesteras. Det måste samtalas vid fikabordet på jobbet. Det måste talas, skrivas, väsnas.

Låt oss göra det fredsvänner! För vi är inga medgörliga mähän. Vi är medvetna medborgare. Och därför säger vi idag:

Inget svenskt stöd till USA:s krigsäventyr!
Nej till varje krigshandling mot Iran!
USA ut ur Irak!

Påminnelse: manifestationer på många platser imorgon

Okej, vad är det för människor som konstruerat det här testet? Och var bor de?

What Classic Movie Are You?
personality tests by similarminds.com

What Famous Leader Are You?
personality tests by similarminds.com

Birger skriver brev

Det här är mycket roligt.

Irak och oljan

Ska vara med en kortis i TV8:s utrikesmagasin Världen i Fokus, klockan 20:00-20:30. Ämnet är den nya oljelagen, som går ut på ockupationsmakten snor Iraks olja trettio år framåt i tiden. Motdebattör är Fredrik Malm. Programmet dyker så småningom upp på webben.

Erkännanden och trygghet

20 augusti 1936

Kamenev states: "The terrorist cospiracy was organized and guided by myself, Ayman al-Zawahiri Zinoviev and Usama bin Ladin Trotsky. […] Two paths remained: either honestly and completely to put a stop to the struggle against the New York Stock Exchange Party, or to continue this struggle, but without any hope of obtaining any mass support whatsoever, without a political platform, without a banner, that is to say, by means of individual terror. We chose the second path. In this we were guided by our boundless hatred of the Western way of living leaders of the Party and Capitslist freedom the country, and by a thirst for power with which we were once so closely associated and from which we were cast aside by the course of historical development."

23 augusti 1936

“I want to say once again,” says the accused Zinoviev at the outset of his last plea, “that I admit that I am fully and completely guilty. I am guilty of having been an organizer of the Trotskyite-Zinovievite bloc – second only to Trotsky, the bloc which set itself the aim of assassinating Stalin, Voroshilov and a number of other leaders of the Party and the government. I plead guilty to having been the principal organizer of the assassination of Kirov.

[...]

Continuing, Smirnov says that in 1931 he resumed the fight against the Party leadership. “This was the mistake I made, which later grew into a crime. It induced me to resume contact with Trotsky, it induced me to seek connections with the Zinovievite group, it brought me into a bloc with the group of Zinovievites, into receiving instructions on terrorism from Trotsky through Gaven in November 1932, it brought me to terrorism. I communicated Trotsky's instructions on terrorism to the bloc to which I belonged as a member of the centre. The bloc accepted these instructions and began to act.”

5 mars 1938

VYSHINSKY: I understand. I want to know whether your attitude towards terrorism was a positive one?
Bukharin: What do you mean by that?
VYSHINSKY: That you were in favour of the assassination of leaders of our Party and the government.
Bukharin: You ask whether I, as a member of the centre of Rights and Trotskyites, was in favour of...
VYSHINSKY: Terrorist acts.
Bukharin: I was.

15 mars 2007

På onsdagen offentliggjorde Pentagon en utskrift av ett förhör som nyligen gjordes med Mohammed på Guantánamobasen på Kuba där han sitter fängslad. Mohammeds erkännanden lästes upp av en amerikansk militär som representerade honom under utfrågningen.

"Jag var ansvarig för 9/11-operationen, från A till Z", sade Mohammed enligt utskriften.

Han tar också på sig skulden för attacken mot World Trade Center i New York 1993, sprängdådet mot en nattklubb på Bali och ett försök att spränga två amerikanska flygplan med hjälp av skobomber.

Sveriges radio intervjuar “terroristexpert”:

– Jag tror att det är ganska rimligt, eftersom de här informationsbitarna har kommit fram i andra sammanhang, i andra rättegångar.

Och samma dag, samma expert i DN:

Frågan om han eventuellt blivit torterad vid tidigare förhör kommer nu helt i skymundan av erkännandet, menar Magnus Ranstorp.
- Jag tror inte att det har spelat någon större roll

.
- - - - - - - - - -
När röken lägger sig är det bara att konstatera: Ingen politisk kraft i världen har gjort så mycket sedan andra världskriget för att legitimera och sprida bruket av tortyr, som USA:s regering. Och det var länge sedan de västerländska medierna var så totalt, öppet och lämmelaktigt skyldiga till medlöperi med makten.
- - - - - - - - - -

Läs också:
Yabosid: Med tortyr får man resultat
Äldre inlägg: Tortyr

Möte och demonstration

Öppet möte: USA ut ur Somalia
Fredag 16 mars kl 18:30
Tensta kulturcafé, biblioteket, Tensta gymnasium.
Medverkande:
Riksdagsman Hans Linde (v)
Frilansjournalisten Mikael Nyberg
Amina Said, Kommittén mot krig på Afrikas horn
Arrangör: Vänsterpartiet Södra Järva, Clarté, ABF

DEMONSTRERA MOT IRAKKRIGET LÖRDAGEN DEN 17 MARS
Samling kl. 13.00 på Norra Bantorget, Stockholm.
Avmarsch mot Raoul Wallenbergs torg under parollen ”USA ut ur Irak”. Därifrån avgår en delegation till USA:s ambassad för att överlämna ett protestuttalande.
Arrangör: Nätverket mot krig

För information om demonstrationer på fler orter, se www.motkrig.org

Modern glassiker

Pelaseyed punkterar.

Sexy time!

Kolla in dojorna! [Aktuell i celibatsammanhang. Via Isobel. Här var det också roligt]

I glada vänners lag

American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) är troligen den allra starkaste enskilda lobbyorganisationen i amerikansk politik. Organisationen driver en mycket aggressiv högerlinje i Israelfrågan och gör det i praktiken mycket svårt för någon i ledande politiska kretsar i USA att avvika från en sådan utgångspunkt. Jag skrev häromveckan om fallet Barack Obama, och samtidigt om hur röster höjs för att klargöra att AIPAC i viktiga avseenden inte alls är representativ för politiska ståndpunkter bland amerikanska judar.

Muzzle Watch – en blogg som drivs av just judar för fred, som är trötta på krafter som AIPAC – har de senaste dagarna uppmärksammat AIPAC:s samröre med kristna sionister i USA.

En av de inbjudna talarna på AIPAC:s senaste årliga konferens var pastor John Hagee. Hagee är en man som menar att det pågår en apokalyptisk tvekamp mellan gudlösa (liberala) krafter och guds ställföreträdare på jorden. Han argumenterar nu starkt för ett angrepp mot Iran, då han finner stöd i bibeln för att en ”slutstriden” – Armageddon – kommer att hållas i Israel, och han tror att denna kommer att ta sin början i slutet av ett krig mot Iran.

Som flera kritiker påpekar är Hagees retorik inte bara allmänt krigshetsande och tossig, utan också vad man rimligen skulle ha dömt ut som antisemitisk i andra sammanhang – han antyder bland annat att judarna har sig själva att skylla för den nazistiska förintelsen, då många av dem hade vägrat att uppfylla sin historiska plikt och flytta till Israel:

God then sent the hunters. The hunter is one who pursues his target with force and fear. No one could see the horror of the Holocaust coming, but the force and fear of Hitler's Nazis drove the Jewish people back to the only home God ever intended for the Jews to have -- Israel. I stand amazed at the accuracy of God's Word and its relevance for our time. (Citatet är från Hagees bok Jerusalem Countdown. Se ett längre utdrag i detta kritiska brev av Michelle Goldberg).

Men denne man är alltså inte bara accepterad av AIPAC, utan inbjuden för att hålla ett eldigt tal. Det är en glad, uppskattad allians. På Muzzle Watch tipsar man nu om videoupptagningen från Hagees tal. Ta några minuter och lyssna på det. Det är ett hatiskt och obehagligt anförande – som möts av jubel och upprepade ovationer.

Andra talare på konferensen var kongressens nya talman Nancy Pelosi, vicepresident Dick Cheney och Israels utrikesminister Tzipi Livni. Det är de här människorna som bestämmer USA:s Mellanösternpolitik.

Vägval Iran

Via Mission:Iran. Högerpil: islamiska republiken. Vänsterpil: frihet.

Sami Yusuf ft Outlandish: Try not to cry

[Via Paolo Pissoffi]

Kanske ett års respit med lagen - inte med kampen mot en repressiv utveckling

Mikael Odenberg hälsar per telefon från Afghanistan – möjligen inspirerad av arbetet där – att han ”betraktar Bodström som en nullitet”. Nullitet – det är formuleringsglädje! Mattenörden i mig undrar om han med detta ville säga att man inte kan dividera med en nolla.

Det är förstås väldigt, väldigt bra om man kan lita på Bodströms besked igår att socialdemokraterna ansluter sig till vänsterpartiets och miljöpartiets krav på minoritetsbordläggning av det absurda avlyssningsförslaget som ska ge FRA rätt att kolla svenskars e-post och telefontrafik. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite svårt att ta just Boströms ord – ”vi kan inte utsätta svenska medborgare för detta” – på det allvar som vore lämpligt, med tanke på att han under många år som justitieminister visat sig besitta en särdeles stor nit och fantasi när det gäller att utsätta svenska medborgare för all möjlig ny repressiv lagstiftning. Jag ser att socialdemokraten Magnus Ljungkvist också undrar lite. Och hans skriver att ”Socialdemokratin har ett stort behov av att formulera en tydlig politik kring integritet och öppenhet. Detta måste vara klart innan vi tar över regeringsmakten 2010”. Om Bodströms besked igår kan vara en startpunkt för en sådan formulering är det ju oerhört bra – och jag hoppas verkligen att fler aktiva socialdemokrater kan se detta behov.

Och talar vi partipolitisk vänstersamverkan efter 2010, är det tydligt att synen på grundläggande frihetsfrågor som integritetsskydd, rättssäkerhet, mötes- och demonstrationsfrihet, osv. tillsammans med utrikespolitiken utgör de svåraste fälten. På de här områdena – de hänger också uppenbart samman – har socialdemokratin drivit planlöst iväg i armkrok med högern. Låt oss hoppas att Odenberg får klampa bort allt mer ensamt nu.

Short fuckin’ version

Pubertal humor kan få människor att göra de märkvärdigaste av ting. Här nedan en speciell kortversion av The Departed. Fler kortversioner här. Via Pierre Andersson. Själv måste jag i folkbildningssyfte påminna om klassikern i sammanhanget. Alltså inte den tråkiga You Tube-filmen, utan George Carlin-inspelningen.

Syrén-doftande framtid

Som jag skrev om häromdagen så kallade vår mångförslagne försvarsminister, Mikael Odenberg, tanken att Sverige skulle vara på väg in i Nato, bara för att vi deltar i Nato-ledda attackoperationer i Afghanistan och nu ska åka över till Medelhavet och bedriva Nato-ledd flyktingjakt, så vist för ”en grundlös tanke”.

Idag säger den oberoende försvarsdebattören, Sveriges överbefälhavare Håkan Syrén, att försvaret även vill deltaga i Nato:s så kallade snabbinsatsstyrka, som erbjuder möjligheter för såväl Jas-plan som stridsbåtar att sättas in var som helst i världen, där den kärnvapenbestyckade freds- och dialogorganisationen Nato önskar. Dagens utspel understryker förstås ytterligare hur genuint robust vårt förtroende för försvarsminister Odenbergs försäkringar i detta – och givetvis också andra – avseenden kan fortsätta vara. Det framstår till exempel som tydligt, att farhågan att statens möjligheter att läsa medborgarnas e-post och avlyssna deras telefonsamtal skulle vara ett ingrepp i den personliga integriteten, utgör en minst lika ”grundlös tanke”.

I övrigt har Mikael Odenberg ju som sagt redan slagit fast de bedömningskriterier som bör gälla när staten gör sina bedömningar. Det kan uppenbarligen gälla utkommendering av svensk trupp till rytmigare breddgrader för att där nedkämpa mer eller mindre skäggprydda typer, och säkerligen också avlyssning och annat integritetsstärkande:

- Frågan är vad vi kan bidra med och vad vi kan lära oss.

Detta är en sund och internationellt väl beprövad inställning. I vårt vänaste grannland Danmark, har vi till exempel sett hur deltagandet i Nato-operationer i bland annat Irak har gett lärdomar för det mer dagliga polisarbetet. Idag får vi till exempel veta att den danska polisen infört lokala undantagstillstånd och genomför visitationer utan konkret brottsmisstanke på några platser. (Om någon har en länk i svenska medier, så skicka gärna i kommentarerna). Med lite tur kommer svenskt militärt deltagande runt om i världen att kunna föra tillbaka kunskaper och kompetens, eller kanske ska vi säga know-how och savoir-vivre, till vårt lite stela och byråkratiska land. Varför inte börja med att låta inrätta fler etablissemang som det anrika Bagrambasen för att där inskärpa vikten av ordning och reda samt att det ska löna sig att arbeta?

En stilla undran

Är det någon som förstår vad Merit Wager menar/vill med sin ledarkrönika idag?

Särskilt vore det bra att veta
1) Om det är bra, dåligt eller något annat, att finländarna som vanligt ”har att se fram emot” en konsensusregering, vilket gör att möjligheterna att påverka politikens inriktning små.
2) Om det är bra, dåligt eller något annat, att detta förhållande har grundlagt ett omfattande personvalskampanjande och effektivt omvandlat stora delar av den politiska debatten till jippo.
3) Om det är bra, dåligt eller något annat, att en av de krafter som ägnat sig åt en politisk kampanj i valet, finska LO, fått dra tillbaka kampanjen från TV.

Är detta månne Det nya SvD?

Svar-på-tal-chock

Själv röstade jag visserligen på Måns Z, men The Ark var också grymma, så jag är inte särskilt besviken. Dock måste man konstatera att intensiteten i kampen på scen aldrig kan gå upp mot det som utspelar sig på kvällstidningssidorna efteråt. Missa för allt i världen inte den rafflande artikeln om ”storbråket” som följt på Carolas ”attack” på olika personer och företeelser.

Ola Salo ger svar på tal.
– Det håller jag inte med om, säger Ola Salo.

Vi lever i en tid av hårdnande motsättningar. Och det är jobbigt att vara schlagerartist: ”Här får Anna Book glädjefnatt - och pratar finska”.

Ta mig till havet och gör mig till vakt

Regeringen vill skicka iväg svensk militär till Natos ”terrorbekämpning” i Medelhavet. Uppenbarligen har förhandsbesked redan getts till försvarsmakten. Det är inte så svårt att gissa vad en sådan ”marin övervakning” fyller för syften. Förutom att legitimera och stärka USA:s redan mycket starka militära närvaro i området är det förstås framförallt ”hotet” från flyktingströmmarna över Medelhavet som ska mötas med militära insatser.

Redan Blair och Aznar 2002 lade fram olika planer på ”krafttag” mot illegal invandring, så var man inne på understöd från flottan. Året efter var Umberto Bossi ännu mer frispråkig när han ville att den italienska marinen skulle beskjuta flyktingbåtar. Sådant kan avfärdas när det först presenteras, men vidgar snart av ramverket för det acceptabla.

Det är i det sammanhanget som den svenska regeringens önskan att komma med i ”terrorbekämpningsgänget” ska begripas. Och Mikael Odenberg, han kan inte alls förstå att det här har något med ett svenskt de facto-uppgående i anfallspakten Nato att göra – det är ”en grundlös tanke”. Det mest skrämmande är denna kommentar från Odenberg:

- Frågan är vad vi kan bidra med och vad vi kan lära oss, säger han till TT.

Jag skulle vilja påstå att frågan är vad vi ska göra för att skydda fattiga flyktingar samt svensk säkerhet och självbestämmande mot Mikael Odenberg.

Mur

Vi vet det egentligen redan – att den Apartheidmur som Israel bygger på palestinsk mark är ett övergrepp inrymd i en pågående förbrytelse. Att till och med internationella domstolen i Haag har slagit fast att muren utgör ett brott. Att det är ett ”vansinnigt sjukt” bygge som Carin Jämtin spontant sade vid ett besök, innan hon tvingades svälja sina egna intryck och uttryck. DN illustrerar för ovanlighetens skull lite av verklighetens jävlighet med grafik. Det skapar fortfarande distans, men är ändå närmare än bara flyktiga, självursäktande ord. Kolla här. Johan Andersson beskriver hur de gjort grafiken här. Lotta Schüllerqvist skriver lite om muren här.

För mer samlad information om muren, läs exempelvis hos Electronic Intifada.

Magnus Ahlkvist kommenterar också.