George W Bush gör en Reinfeldt

Nonsensförslag kompenseras med fräsig mediestrategi.

Jörn Svensson om Venezuela

Kort, koncist och principiellt: sådan är demokratin.

Žižek!

Slavoj Žižek är en av världens häftigaste intellektuella. Han ger sig ut i postmodernt yada-yada och kommer tillbaka med sköna örter. Som i nedanstående klipp, hittad på bloggen The World at night. Slutrepliken är bäst. Kolla även in Slavoj Žižek on Masturbation. Bilden ovan är kanske ett montage, kanske inte. Vi måste ställa oss frågan vad ett ”montage” betyder. Faktiskt.

Politiskt ledarskap - åt vilket håll?

På DN Debatt får vi idag läsa om en pågående attitydförändring i det svenska samhället. Rasism och främlingsfientlighet vinner terräng. Inte särskilt överraskande, för den som är någorlunda känslig för samhällsutvecklingar. Detta är djupt karaktäristiskt för vår tid. Men artikeln på DN Debatt reser förstås bara en liten deskriptiv flagga. För analys och handling krävs andra ingångar.

En viktig förutsättning för att stå emot rasism och främlingsfientlighet är ett politiskt ledarskap som visar prov på initiativförmåga och kunskap.

skriver artikelförfattaren José Alberto Diaz. Problemet är väl snarare att dagens utveckling eldas på av just ett ”politiskt ledarskap” högerifrån, som onekligen visar prov på åtminstone stor ”initiativförmåga”. De som med lust och glädje river ned de sociala välfärdssystemen och propagerar för en fördjupad etnisk uppdelning på arbetsmarknaden (pigavdrag, lönedumpningshets à la Vaxholm…), samtidigt som de bygger diffusa ”främmande” hotbilder och ursäktar inskränkningar i grundläggande demokratiska fri- och rättigheter därmed – det är de som bär det tyngsta ansvaret för det som sker.

Så jag får allvarliga känslor av vämjelse när jag hör Nyamko Sabuni vara ”orolig”. Själv blir jag orolig varje gång Sabuni gör ett utspel som spekulerar i samma grumliga stämningar som DN Debatt pekar på. Vill ministern göra något för ”integration”, kanske hon kan börja med att låta bli med dem.

Josefin Brink skrev häromdagen, apropå hatattacken mot RFSL:s kontor i Stockholm en text med rubriken ”Ensamma galningar är sällan ensamma”. Så är det. Saker hänger ihop. Jag skrev en krönika för nästan två år sedan som jag publicerar här igen. Jag tror tyvärr att den är ännu lite mer aktuell idag. Och det säger väl något om att vi kanske behöver fokusera lite mindre på ”integration” och gå mer medvetet och systematiskt in i en antirasistisk kamp.

- - - - - - - - - -

En 18-årig svart kille blir gruppihjälslagen i norra England. Mördarna kanske inte ens ropade eller påstod att den mördade skulle vara inblandad i terrorism. Och de var nog inte poliser, så de kommer inte att få betald semester, utan möjligen fängslas. Men den som är intresserad av att förstå och avstyra kommande övergrepp och mord måste begripa hur misstänkliggörande och hat uppifrån växlas in i just sådant.

Jag minns hur det var kring 1990-91. Hur snabbt samhällsklimatet slog om. När Ny Demokrati dök upp och började hetsa mot invandrare var det inte Ian och Bert som var problemet för oss som levde i det här landet. Det var när ramarna för vad som var okej började glida. Få tycktes förstå klimatomslaget medan det pågick med full kraft. Ja, vi som kände det in på bara skinnet hade förstås svårt att missa det. Av oss var det också ganska få som blev sådär genuint överraskade när det dök upp en kille som började skjuta på svartskallar. Birgit Friggebo bad oss dock sjunga ”We Shall Overcome”.

Gellert Tamas ger oss i sin bok Lasermannen sammanhanget. Boken fick goda recensioner och en bred läsekrets. Med facit i hand var det lättare att fatta.

Nu skriver krönikörer i tidningarna att man ska kunna dra tillbaka medborgarskap. Utrikespolitiska institutet skrämmer befolkningen som en del av sitt arbete, genom att tala om Heligt Krig mot Västerlandet. En gammal Muf-ordförande refererar i tv till massdödandet i Afghanistan som ”denna underbara sak”.

Då tänker jag på Lasermannen. Och att det är mycket värre nu än 1991. Då var det nyliberalismens era, och nedskärningspolitiken var huvudsak, att den drev fram rasister en bieffekt. Nu är det brunare tider, och nyliberalerna har blivit ”neocons”. Fascistiseringen är grundtonen i eliternas politiska rörelser. Rasismen mycket mer instrumentell, mycket mer central. Ny Demokratis roll har övertagits av folkpartiet och de borgerliga ledarskribenterna.

Agerar vi inte nu, kommer vi inte ens att kunna skriva böcker om det här senare, utan att bli satta i terroristbur.

- - - - - - - - - -


Läs gärna också: Rojas marscherar vidare.

Be afraid, be VERY afraid

Via Audun Lysbakken hitter jag en – till och med för våra dagar – fullkomligt absurd artikel. Av Tony Blair. Publicerad bara i förrgår. Smaka på detta:

We have chosen as a society to put the civil liberties of the suspect, even if a foreign national, first. I happen to believe this is misguided and wrong.

[…]

Over the past five or six years, we have decided as a country that except in the most limited of ways, the threat to our public safety does not justify changing radically the legal basis on which we confront this extremism. Their right to traditional civil liberties comes first. I believe this is a dangerous misjudgment. This extremism, operating the world over, is not like anything we have faced before. It needs to be confronted with every means at our disposal.

Observera att den extremism som avses inte tycks gälla USA:s globala massdödande. Notera också att ”every means att our disposal” – det kan vara rätt många grejer det.

Skarpa analyser

Banal kåserar hejdlöst roligt kring Dick Erixon och begreppet ”skarpa analyser”.

(Jag vill till protokollet föra att jag inte har något alls emot att Dick Erixon begär pengar för sina texter, och kan inte heller, efter att ha noterat hur många internetgalningar på den välbärgade högerkanten det finns här i världen, förvånas särskilt över att han får in pengarna. Vill någon ge mig pengar går det naturligtvis också bra. I nödfall kan jag tänka mig gåvor i form av frukt som ställs ut på fat på heligt laddade platser. Jag är dock något allergisk mot äpplen och kiwi).

Roligt, fast på ett lite annat sätt, är att nämnde Erixon idag valdes till ordförande i ”Medborgarrättsrörelsen”. Denna rörelse startades av Gustaf Petrén, på 30-talet aktiv inom den lundensiska naziströrelsen, som reaktion på antagandet av 1974 års demokratiska regeringsform. Petrén var även senare aktiv i att understödja olika högerpopulistiska rörelser.

Noterar för övrigt att Erixon i styrelsen får sällskap av bland andra Lennart Hane, en lite mer namnkunnig högerextremist, som bland annat bidragit till mänsklighetens väl och ve genom att vara styrelseledamot i det fascistiska svensk-chilenska sällskapet. Hane menar själv att han i sitt arbete ”behandlat två ämnen som jag behärskar bättre än de flesta nämligen manipulatorisk och destruktiv lagstiftning samt förhärskande åsiktsförtyck genom massmedia med dess breda register av knep för att manipulera oss. Förut talade jag om sovjetiseringen av svenskens förstånd - efter Berlinmurens fall behärskas massmedian av samma ihärdiga kommunistpropaganda.” I ”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, där Hane presenterar sig, arbetar man utifrån utgångspunkten att det ”finns en oförstörbar, speciell samhörighet mellan biologiska släktingar, som har med rötter och identitet att göra”. Fräscha vibbar hela vägen.

Jag menar naturligtvis inte att detta i sig innebär att Dick Erixon har fascistanstrukna åsikter - för att förvissa sig om att han har det räcker det gott och väl med att ägna fem minuter åt hans blogg. Men jag antar att Erixon i och med sitt nya uppdrag får större möjlighet att bolla sina ”skarpa analyser”.

”Globaliseringens” kinder-ägg

Det irakiska folket får en tre-i-ett-present. Imperialismen har begåvat landet med ett krig som grundligt förött samhället och tvingat hundratusentals på flykt, samtidigt som det gött korrupta oljeschejker vars rikedom bygger på en parasitär kompradorposition; den kapitalistiska samhällsordningen dömer de fattigaste till ett liv i misär i samhällen som saknar sociala skyddsnät; i en patriarkal värld är kvinnors kroppar till permanent salu för män – och när maktlösheten är som störst frodas sexhandeln som bäst.

New York Times: Desperate Iraqi Refugees Turn to Sex Trade in Syria

Adam och Eva som palestinier

En ganska gammal men rolig historia, på den politiska fotbollsbloggen Partigiani Livornesi Scandinavia.

Det ska vara kul också

Visst kan det vara kul att sänka skatten för sig själv och sina sällskapskollegor, men att införa pigavdrag på väg mot 1800-talets arbetsmarknad, det ger borgerligheten en mer innerlig glädje.

Åka hem

Ok, nu vet jag varför tunnelbanan inte stannade i Rinkeby. Men man kan tycka att när de säger att "ersättningsbussar väntar" så bör det betyda något annat än "du ska vänta på ersättningsbuss i 35 minuter". Samma sak på Östermalm? I think not.

Uppdatering. Med anledning av kommentarer och reaktioner: Jag vill härmed påpeka att jag reagerade mot att avståndet mellan Rissne, där vi igår fick gå av tunnelbanan, och Rinkeby, där stationen var avstängd, tar cirka 20 minuter att tillryggalägga till fots, varför det kändes lite putt att vänta den dubbla tiden på en buss som vi utgick från stod och väntade. Jag vill dock ännu mer understryka att de 35 minuternas väntan var angenäma i försommarnatten. Jag lyssnade på musik och hade det på det hela taget jättebra. Jag har på intet sätt kommit till skada och kände mig varken nedbruten, kränkt eller misshandlad av SL, Connex/det-nya-de-nu-heter eller det svenska samhället. Inga incidenter av allvarlig eller mindre allvarlig karaktär inträffade i samband med denna korta väntan. Jag vill alltså ta avstånd från min småborgerligt kverulanta text, liksom från allt annat dåligt jag sagt och gjort i mitt obetydliga och på intet sätt produktiva liv. Jag vill även passa på att ta avstånd från att köra in bilar i tunnelbanestationer (om inte särskilda, av statsmakterna angivna skäl föreligger) samt det politiska systemet i Nordkorea. Jag vill särskilt be om ursäkt till alla de kvinnor och män som i timmar har väntat på kollektiva färdmedel i svensk glesbygd liksom överallt annars i hela världen. Jag högaktar, beundrar och rent av älskar er. Jag lovar och försäkrar att i framtiden alltid helga det obestridliga faktum att klassmässigt och etniskt motiverad särbehandling på intet sätt har förekommit eller kan förekomma inom Stockholms kollektivtrafik eller verksamhet som sammanhänger därmed. Jag är inte sur. Är det någon som har varit sur så är det inte jag.

Sälj inte ut Söder!

Borgarna på Södermalm i Stockholm planerar att på torsdag fatta ett beslut om att sälja ut i princip all offentlig verksamheten i stadsdelen. Det är borgerlig destruktionspolitik som ger en föraning om hur framtiden blir utan dagligt motstånd i stort och smått. Läs mer om planerna här. Underteckna en protestlista här.

Att ställa krav är att bry sig

(Jo, jag vet att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Problemet är väl att liberaler annars aldrig någonsin lyckas med det. Bra valt tillfälle att börja... [Tack Jonas för tipset])

Hegemoni och valfrihet

Att vinna handlar inte om att få till rätt svar på frågan, utan om att bestämma de möjliga svaren.



[Via Oskar Lindvall]

Som man frågar får man inte svar

SvD:s reseexpert besvarar läsarfrågor, denna gång om Island.

Ur frågan:

Hej, vi funderar på en 4-5-dagars resa till Island. Har du tips om boende och lämpliga utflykter? Hur reser man lämpligast runt? Är ej intresserad av ridning.

Ur svaret:

Bo någon natt i Höfn. Härifrån går det såväl skoterutflykter på Vatnajökull som ridutflykter i området. Vill ni rida på fler ställen finns det tillfällen på vägen mellan Keflavik och Höfn.

Bisarr utnötningsrapportering om Venezuela

Det finns väl få aktuella exempel som så tydligt visar den västerländska mediehegemonins sätt att fungera, som rapporteringen om Venezuela. Landets komplexa, omfattande och imponerande demokratiseringsprocess – utöver allt annat också ständigt bekräftad i parlamentariska val – har från början mötts av en blandning av aggression och förakt. Till och med en regelrätt militärkupp mot folkstyret kunde finna stöd i medierapporteringen – en rapportering som uppvisar ett fåraktigt skockbeteende i klass med hovsam bulletinjournalistik i enpartidiktaturer.

Det som nu sker kring TV-stationen RCTV - den station som alltså inte alls "stängs ned", i motsats till vad vi dagligen blivit itutade - vrider upp absurditetsnivån ytterligare. Här står Västvärldens mediekonglomerat och dessas ekon i Public Service monolitiskt samlade i spridandet av lögnaktiga pressmeddelanden från välbärgade antidemokrater. Vid det här laget har den här typen av grepp i och för sig blivit ett etablerat globalt fenomen. Man sätter en boll i rullning, och sen springer journalisterna själva. Och tror väl på allvar att de gör ett journalistiskt arbete.

Det går att kritiskt diskutera på längden och tvären hur Chavez-regeringen kan och bör agera i mediepolitiska frågor. Och tusen andra frågor för den delen. Men den veritabla kampanj som nu pågår mot den venezolanska demokratin har inget att göra med sådana överväganden. Den är bara ännu ett simpelt element i den alltid återkommande reaktionen på hotet mot rådande egendomsförhållanden – hotet om att vanligt folk ska få mer att säga till om.

Nåväl. Läs nu gärna detta:

Much of the reporting of the non-renewal of the RCTV licence has implied that this station is a lone critical voice of the Chavez government. This could not be further from the truth.

It is estimated that 95 percent of the Venezuelan media is in opposition to President Chávez, and on a daily basis produces vitriolic ‘news pieces’ as well as editorials against the government.[xiii]. The private Venezuelan media includes five major television channels –Venevisión, RCTV, Globovisión, Televen and CMT – which control at least 90 percent of the TV market, with smaller private stations controlling another five percent.[xiv] In addition all of the country’s 118 newspaper companies, both regional and national, are held in private hands, as are 99 percent of radio stations.[xv]

Venezuela’s media enjoys the freedom to report and express opinions without government interference. Despite the clear violations of laws and active support for the overthrowing of a democratic government, not a single TV or radio station has been closed by the government since President Chávez was elected in 1998.

However, two television channels have been shut down temporarily for political reasons, not by the government, but by opponents of President Chavez. One was the public station, Channel 8, which was shut down by the junta responsible for the coup as part of concerted efforts to prevent the truth from getting out. The second is the case of alternative station Catia TV, which was closed in July 2003 by the former Metropolitan Area Mayor, Alfredo Peña, an anti-Chávez member of the opposition and supporter of the April 2002 coup[xvi].

In fact, since the election of the President Chávez, the diversity of media has expanded. Venezuela’s Telecommunications Minister, Jesse Chacón, recently pointed out that during the Chávez presidency the number of TV channels have increased from 30 to 78 and the number of FM radio broadcasters from 368 to 617 since 1999.

Och mycket mer hos till exempel Erik Svensson, Frasse och Erik Andersson/Venezuelanyheter.

Iran-debatt på YouTube

Jag har fått frågor om vad som hände med inspelningen på den Iran-debatt jag hade med Fredrik Malm för några veckor sedan. Eftersom många försökte ladda ner den från arrangörernas hemsida så blev det överbelastning och hemsideskrasch. Men nu har de lagt upp debatten uppdelad på mindre filer.

Ännu en semantisk lösning

Kristina Alvendal tycker möjligen att hennes idoga arbete med att som bostads- och integrationsborgarråd grundligt förstöra möjligheterna till en social bostadspolitik och vidga de etniskt uttryckta klyftorna i staden inte ger spektakulära resultat som så att säga smäller tillräckligt högt. Som ordförande i polisstyrelsen föreslår hon nu att de relaxade grabbarna i piketpolisen ska få prickskyttegevär för att hantera ”extra knepiga och våldsamma situationer”. Man kan med värme minnas en företrädare till Alvendal på posten, Kristina Axen Olin, som ville utrusta polisen med vattenkanoner. Det går framåt. Men bäst är Christer Birgersson, enhetschef för den operativa avdelningen hos polisen i Stockholms län. Han vill gärna att grabbarna ska ha prickskyttepuffror och har samtidigt fattat vad det är för tider vi lever i. Det gäller att hitta de goda begreppen, à la ”extraordinära förhörstekniker” och ”nya arbetarpartiet”:

fast vi vill nog kalla det taktiska förstärkningsvapen, inte prickskyttevapen.

Jamen då så.

Förnyare

Avd. milt partiintern humor.

Liberalt förhållningssätt till ordens betydelse

Tidigare har vi bland annat fått lära oss att i den nya liberala tankevärlden, där är angreppskrig en kamp för fred och frihet, att nedtrampande av individuella och demokratiska rättigheter ska betecknas "krig mot terrorismen" och strävan efter att rädda demokratiska och individuella "värden", samt att moderaterna är det nya arbetarpartiet. Nu skriver DN på ledarplats att människorättsorganisationen Amnesty Internationals små, små försök att problematisera USA:s globala krigs- och tortyrregim och de därmed sammanhängande brotten mot, jovars, mänskliga rättigheter, samt de av denna våldsordning understödda ekonomiska förhållanden som leder fram till kränknigar av mänskliga rättigheter är - ett svek.

Britten Peter Benenson (1921-2005) var en av vår tids stora hjältar. [...] Historien om hur Amnesty International grundades och växte slår de flesta av Hollywoods hjältesagor. [...] Men när jag nu bläddrar igenom Amnesty Internationals senaste årsrapport känner jag mig snarare uppgiven och besviken. [...] I årets rapport har globaliseringskritiken smugit sig in redan i förordet. Amnesty Internationals generalsekreterare Irene Khan inleder med att kritisera George W Bush och "rädslans politik".

Ja, fy fan för dem som inte förstår sig på den mänskliga rättigheten att av världsledningen övervakas, sändas till fänglese utan anklagelser eller massdödas av bomber. Skönt att vi har ädla liberaler som förklarar hur det ligger till.

Berlin. Realsocialistiskt mode

DDR back in the days

Thälmann. Komplettering

Hos Röda raketer.

Prisbild, handikapp

Malmö

Berlin. Lustgarten

Minnesmärke vid Lustgarten utanför Altes Museum i Berlin. Hyllning till en grupp ungkommunister och antifascistiska motståndskämpar som den 18 maj 1942 försökte bränna ner den nazistiska propagandautställningen 'Sovjetiskt paradis'. Upprorsförsök slogs ned ofattbart hårt i nazityskland. För denna aktion fick över trettio unga kvinnor och män plikta med sina liv. De flesta halshöggs i Plötzensee-fängelset. Några dagar efter händelsen genomfördes också en repressionsvåg mot hundratals judar. Minnesmärket sattes upp 1981 av Östberlins stadsfullmäktige. De två halvgenomskinliga förklarande plexiglasplaketter som finns uppsatta så kuben idag täcker den inskription som förklarar (m reservation för min översättningsmiss fr tyska) att 'elden för alltid förbinder i vänskap med Sovjetunionen'

Politisk kommissarie nedgjord

Åsa Linderborg är briljant som vanligt.

Preventivt

Häromdagen såg jag här i Berlin hur helikoptrar bedrev demonstrativ formationsflygning. Uppladdning och övning inför G8-mötet i Rostock, kunde någon upplysa om. Nu läser jag hos Hanna Löfqvist att polisen i preventivt syfte gripit folk som sjöng Internationalen. Härliga tider. (Mats Deland skriver också lite i Aftonbladet)

Berlin. Thälmann

Monument över den ledande antifascisten Ernst Thälmann, legendarisk partiordförande i tyska kommunistpartiet. Han fängslades av nazisterna redan i början av 30-talet när han verkade underjordiskt. Han hölls sedan under isolering och tortyr ända till 1944, då han mördades. Efter den tyska återföreningen diskuterade myndigheterna en rivning av monumentet, men bland annat efter stora protester från Berlinborna blev det kvar.

Jakt på flyktingar

När Israel förra sommaren gick till angreppskrig mot det libanesiska folket, då var den ärorika libanesiska armén helt stilla. Till och med när Israel medvetet eller omedvetet bombade ihjäl stillasittande soldater i baracker vid några tillfällen bjöd officerare istället sina israeliska polare på té (länken till Haaretz-artikel om detta har tyvärr dött). När Israel invaderade delar av landet med marktrupp så "hotade" armén att "göra motstånd". Starkt gjort, men det behövdes lyckligtvis inte, eftersom Hizbollah istället gjorde jobbet.

Men döda civila palestinier i flyktingläger går bra. Det är så det vänder sig i magen. Och mönstret är för all del känt i flera bemärkelser. Varje försök som palestinierna gör att enas i någon form möts av destabilisering genom israelisk och amerikansk försorg någon annanstans. Och korrupta arabiska ledare att ta till hjälp är det aldrig ont om. Liksom fantasifulla terrorskapelser. Nu är det ett härligt hittepågäng som kallas "Fatah Islam". När attackerna på de palestinska flyktingarna börjat häromdagen hörde jag på Sky News hur de förtvivlat försökte hitta någon aptitlig titulering. Det fick bli "tros ha kopplingar till Syrien och al-Qaida". Alltså i klartext: vi vet inte ett skit men säger det spindoktorerna på israeliska underrättelsetjänsten planterat. "Tros ha" föll så småningom bort också. Demokratisk opinionsbildning när den är som bäst.

Och ser man på - visst lönar det sig för den ärorika libanesiska armén att rulla ut ur sina baracker och med artilleripjäser skjuta ihjäl förtvivlade palestinska flyktingar:

Lebanon has asked the United States for $280 million in military assistance to help fight Fatah al-Islam, the Associated Press reported from Washington. State Department spokesman Sean McCormack said about $220 million would go to the Lebanese armed forces and $60 million to security forces. He said U.S. officials are weighing the request, which would represent a significant increase over previous years. McCormack said $40 million in equipment and training was sent in 2006 and about $5 million is earmarked for the current year.

Och jag upprepar det jag skrev förra sommaren, för;

Det tål att upprepas: Det faktum att många av de arabiska länderna i regionen styrs av korrupta, auktoritära regimer, är naturligtvis en viktig strategisk tillgång för Israel och dess beskyddare och strategiska partner USA. Hade arabländernas ledare varit mer folkligt förankrade, mindre räddhågset fastklamrade vid sina maktprivilegier, hade inte Israels övergrepp mot palestinierna kunnat pågå lika ostört år efter år. Och inte heller hade Israel som nu kunnat öppet förödmjuka grannländerna en och en, efter egen håg.

[Följ händelseutvecklingen hos Angry Arab! Och läs också Paolo Pissoffis kommentar]

What else is new?

Mauricio Rojas bekräftar i en rapport att han lever i en egen (förvisso mycket välgödd) värld.

Gudrun Schyman bekräftar i en intervju att hon är en (förvisso ofta lysande) politisk opportunist.

Vaktombyte

Erik Bergs kommentar till den avslutade CUF-stämman är glimrande.

Mellanösterns enda demokrati bedriver dialog och diplomati

Den palestinske fredsveteranen och oberoende informationsministern i samlingsregeringen Mustafa Barghouti misshandlad av israelisk polis.

Indiviiiden är politikens utgångspunkt en man

Fredrick Federley rapporterar från den liberaaala CUF-stämman:

Det blev ett tydligt utslag på föräldraföräskringen. Den ska inte vara individuell.

Liberalt med lön efter kön? Jajemän!

(Ett hjärta är) alltid rött

Ah, det här är himla fint. Alldeles glad blir jag.

Igen, men värre

Den brittiska industriministern Margaret Hodge vill – utöver den existerande omfattande faktiska diskrimineringen – introducera legaliserad etnisk diskriminering i det brittiska bostadssystemet. Hon föreslår ett system där man ska väga in medborgarskap, vistelselängd i landet och hur mycket man hunnit betalat in till socialförsäkringssystemet i kö-systemet till de offentliga ”sociala” boendena. Den privata bostadsmarknaden har ju dragit iväg ordentligt i Storbritannien – av samma skäl som i Sverige: växande inkomstklyftor och kraftig inkomst- och förmögenhetsutveckling för de allra rikaste. Så detta blir bostadspolitiskt lite lök på laxen. Men framför allt är det ett härligt sätt att rida på, och förstärka de rasistiska strömningar som redan fötts av den statssponsrade paranoian i ”kriget mot terrorismen”.

Som så många gånger förut argumenterar eliterna för att detta skulle vara ett sätt att mota högerextrema partiers framsteg. I verkligheten är det naturligtvis precis tvärtom. Detta befäster de högerextrema rasistpartiernas dagordning mycket mer effektivt än de själva någonsin skulle kunna förmå. Det blir i praktiken ett officiellt godkännande – uppifrånhets. Minns till exempel hur det blev i Sverige i början av 90-talet när flyktingpolitiken skärptes. Det ledde knappast till att Ny Demokrati eller skinnskallerörelsen försvagades. Nu sker runt om i hela Europa samma sak igen, men på ett djupare, farligare sätt.

Things to do on a train when you're dead

I en artikel i DN utpekas jag tydligen som kändis. Där hävdas även att jag slutat blogga. Såvitt jag kan bedöma är bägge påståendena helt felaktiga. Däremot har jag stuckit iväg en stund nu, varför det lär bli inget eller lite bloggat den närmaste veckan. Kanske.

Med Ung Vänster mot rasismen

Ung Vänster har riksting i Herräng. Jag är inte där, men kan på avstånd konstatera att det är en riktig bra och politiskt betydelsefull kampanj som förbundet nu startar. Kampanjen Stoppa rasismen, riktar sig mot det nya övervakningssamhället, attackerna mot den svenska arbetsmarknaden och USA:s "krig mot terrorismen" som spridit sig som en löpeld sedan den 11:e september. Att göra de kopplingarna är ohyggligt viktigt, om än smärtsamt och symptomatiskt ovanligt i den bistra tid vi lever i. För det är knappast möjligt att idag bedriva ett verkningsfullt antirasistiskt arbete, utan att ta kamp mot de imperialistiska krigen och mot den antifackliga hets där högern bland annat försöker utnyttja och fördjupa arbetsmarknadens etnifiering i lönedumpningssyfte.

Och Ida Gabrielsson är befriande tydlig i sitt inledningstal:

Det är i den svenska utrikespolitiken och det som händer i världen vi ser rasismens mest brutala konsekvenser. USA och dess allierade genomför angreppskrig och ockupationer. Fredrik Reinfeldt träffar George Bush, myser lite och pratar om alternativa bränslen. Samtidigt lever tusentals människor i omänsklig förnedring, samtidigt dödas människor i Irak och på Gazaremsan. Så vem är egentligen terrorist?

Vi delar en verklighet med en stor majoritet av jordens befolkning när vi inser att det ojämförligt största hotet mot fred och frihet i dag är USA:s extremistiska regering, som hotar, ockuperar och sätter sig över internationell lag.

Det finns en jättefin Rikstingshemsida som man kan kolla in.

Nej det är klart, Israel hotar faktiskt inte någon...

... utan bombar, mördar och terroriserar utan större krusiduller. DN:s utrikesrapportering är fantastisk.

Etzler om Norge

Aron Etzler skriver i Aftonbladet. Missa inte.

40 år är nog!

Upprop och demonstration. Ställ upp!

Skriv under upprop!

I år är det 40 år sedan Israel inledde sin ockupation av Västbanken, Gaza, Östra Jerusalem och Golanhöjderna. Med anledning av det har Palestinagrupperna i Sverige tagit initiativ till en namninsamling som kommer att presenteras i form av en annons i någon av de rikstäckande tidningarna på årsdagen för ockupationen.

För att kunna köpa en bra annonsplats och för att annonsen ska få stor uppmärksamhet behövs många namnunderskrifter och bidragsgivare! Så tveka inte utan skriv under uppropet nedan genom att sätta in minst 100 kr på Plusgiro 147 78 80-7. Glöm inte att skriva namn och titel (eller ort).

För frågor: kontakta Anna Wester anna[a]palestinagrupperna.se eller 08-641 72 88.

Sprid vidare till alla du känner!
Hälsningar
Per Gahrton
Ordförande Palestinagrupperna i Sverige

Alla namnen kommer att publiceras i annonsen och texten kommer att vara som här nedan:

- - - - -
40-års ockupation är nog!

Manifestation
7 juni klockan 17.00 på Sergels Torg i Stockholm

Tal av bland annat:
Per Gahrton, ordförande Palestinagrupperna i Sverige
Carin Jämtin, socialdemokraterna
Lars Ohly, vänsterpartiet
Mattias Gardell, religionshistoriker

Via länk från Västbanken Mustafa Barghouthi, informationsminister i Palestina

Musik och kulturinslag


Häv ockupationen - Israel ut ur Palestina!

Mer Memri

För ett tag sedan virvlade det på medier och bloggar runt ett ”avslöjande” om att palestinsk tv med Hamassympatier skulle ha visat ett barnprogram där en Musse Pigg-liknande figur uppviglade barn till att bli självmordsbombare. Lägligt nog skedde detta samtidigt som Israel genom upptrappade mord- och trakasserioperationer – precis som vid hundratals tillfällen förut – gav sig i kast med att sabotera den palestinska samlingsregeringens försök att ena det palestinska motståndet och skaffa lite kontroll över en katastrofal och desperat situation på de ockuperade områdena.

Musse Pigg-storyn spreds av Memri. Det är en extremistisk propagandaorganisation, startad och ledd av Yigal Carmon, en ex-överste i den israeliska militära underrättelsetjänsten. De har specialiserat sig på att för villig västerländsk media ”följa” och ”översätta” inslag i arabisk och persisk media. Jag har nämnt Memri tidigare. Där producerades bland annat den medvetna och exceptionellt framgångsrika lögnen om att Irans president Ahmadinejad skulle ha sagt sig vilja ”utplåna Israel”.

Nu, en stund efter att målet med desinformationen är uppnått, kommer sakteliga och i periferin fram att det där ju bara var båg, att översättningen återigen var medvetet gjord för att uppnå det politiska syftet att skapa acceptans för Israels folkrättsbrott, massmord och raspolitik. Läs mer hos Angry Arab, på Electronic intifada, och i Guardian, där Brian Whitaker också nämner andra exempel där Memri varit inblandad.

Men det handlar om mer än att svenska och andra västerländska mediekonsumenter dagligen matas med israelisk propaganda förklädd till journalistik. Det handlar om en kolonial exotiserings- och avhumaniseringsprocess som kastar skuggor tillbaka över de västerländska samhällena; fördjupar diskriminering och exkludering långt utanför ockuperad palestinsk mark.

Och när det gäller palestinierna själva, och deras barnprogram, skriver Tom Wallace bra:

Every day Palestinian children face the reality and brutality of occupation. Does anyone really believe that it takes propaganda to teach Palestinian children to hate the occupiers? On a daily basis these children see their homes demolished, their friends killed, their parents arrested, killed, humiliated or all of the above.

What they see on a daily basis is real hate being paid for by the American people, protected by the American government and demonstrated to them through the use of F16 fighter jets, blackhawk helicopters, tanks and M16s.

They don't need a cartoon to teach them hate, they have the Israeli army. Yet, most do NOT. They wear baseball caps of US sports teams, they talk of visiting the US and they ask everyone who visits "why we do this to them?"

17:e maj

På årsdagar är det extra okej att åter-använda texter. Idag – då vi utöver internationella dagen mot homofobi firar Norges nationaldag – länkar jag till en egen liten textsnutt från förra året, en av Audun Lysbakken, och så Torhild Lamo, som är på bilden.

Apropå Norge vill jag också varmt rekommendera den som inte prenumererar på Clarté och/eller Socialistisk Debatt, att först skämmas en stund över detta, för att därefter införskaffa (åtminstone) någon av dessa tidskrifters senaste nummer. Där skriver Asbjørn Wahl, ledande i det imponerande norska nätverket For velferdsstaten, om den norska erfarenheten av ett långsiktigt underifrånarbete för att bygga upp ett progressivt politiskt alternativ, grundat i en nyorientering i fackföreningsrörelsen. Detta var helt avgörande för den rödgröna valsegern och regeringsbildningen, men ännu viktigare för att behålla ett tryck i förändringsprocessen, i en tid som ännu domineras av en nyliberal offensiv. Wahl beskriver konkret hur framgångarna kunde uppnås, och vilka omfattande problem och utmaningar som det norska projektet ännu möter. Man behöver inte skriva under på varje värdering för att förstå att detta är viktig läsning för aktiva på vänsterkanten i Sverige.

I den bästa av (två) världar

Detta är genialt. Hittat hos banal.

Elände och katastrof med vänsterinflytande

När den rödgröna majoriteten i Malmö presenterar sin kommunala budget är en av huvudpunkterna för den skånska högerns kritik, att vänsterpartiet har fått för mycket att säga till om.

– Vänsterpartiet har i flera år krävt bostadsförmedling och att arbetslösa ska få 30 timmars förskola. Nu viker sig socialdemokraterna. Det gillar vi inte.

Säger alltså Eva Bertz från folkpartiet. Moderaten Anja Sonesson, vars parti ju annars inte har mycket till övers för den offentliga barnomsorgen, säger att ”kötiden till dagis riskerar att förlängas om man låter arbetssökandes barn få rätt till 30 timmars förskola”. Skön människosyn.

En bekväm dagordning

Jag brukar väl knappast tycka att det är särskilt skoj att länka till hel- och halvnazister, men här finns ett pedagogiskt värde, och det är ju ganska exakt samma innehåll som man kan finna i efterspelen på Expressens eller SvD:s webbsidor efter, säg en debattartikel av Nyamko Sabuni. Det understryker väl på ett nästan övertydligt sätt det som är huvudfrågan: att Rubars program uppvisar ett monumentalt ointresse för problemet med barnmisshandel, medan syftet är sambubbel med rasistiska strömningar i samhället. Det är för hennes syften skit samma att det finns barn som far illa – det enda som spelar roll är om det går att misstänkliggöra ”kulturer” – andrafiera; göra samhällsproblem till individuella för svensksvenskar, ohjälpligt gruppberoende för De andra. Jublet i rasistkretsar är inte slumpmässigt. Det är inte så att programmet råkade landa på samma slutsatser som dem – programmet utgår från deras sätt att betrakta samhället. Det är förresten nästan parodiskt när Evin Rubar i slutet av programmet faktiskt tar med lite suggestiva klipp från ”debatten” om hedersrelaterat våld. Den diskussionen passade ju – förutom en allmän rasistisk diskurs – väl in i en antifeministisk utveckling: mäns våld mot kvinnor i skymundan, för det är ju sånt som någon annan sysslar med, förstås. Det här meningsutbytet från Flahsbacks rasist-bonanza är belysande (kolla igenom hela tråden, det är fascinerande läsning):

Men herregud vilket patetiskt program, slå barnen för helvete!
Kan ingen spränga SVT, jag tål inte den äckliga rösten som berättar och jag tål inte förståsigpåande socionomer.
Varför kan de inte undersöka något som faktiskt betyder något, vem i helvete bryr sig om Ali har fått en örfil eller inte, han förtjänade det säkert.
Varför måste de vägra erkänna den tydliga linjen mellan misshandel och aga?
Programmet är helt jävla onödigt, det gör bara så att barn som förtjänar stryk görs till offer och slipper undan spö.

Det intressanta i sammanhanget är den totala bristen på respekt för det svenska rättsamhället. DET är viktigt och betyder något.

Jorå.

De nya surrealisterna

Reinfeldt är i USA och träffar bland andra George W Bush. Det är bra. Jag tycker om den här DN-artikeln. Det fattas lite beskrivningar av märkliga naturfenomen som ägt rum samtidigt som mötet – av typen ”landets sparvar sjöng ut sin glädje i städerna såväl som på landsbygden – men annars är det klart juche-certifierat.

Reinfeldt och Bush är imponerande väl synkade med den nya tidens innovativa politiska ledarskap, där ord och begrepp lever ett alldeles eget liv, i en alldeles egen värld, lösgjorda från gammaldags, inskränkta krav på relation till ”händelser”, ”tendenser” och ”krafter” i den lite trista mänskliga tillvaron. Vad spelar det till exempel för roll att Bush och Reinfeldt båda har gått i bräschen för att tona ned klimathoten för att därefter ägna energi åt förslag som ska få storföretagen att komma undan? Det viktiga är ledarskap. Och uppskattning för detta:

De berömde varandra för gott och starkt ledarskap, inte minst i klimatfrågor.

Bra gjort. Av båda. Och vem kan efter detta möte påstå att George W Bush inte är en givmild president i en givmild administration:

- Jag delade med mig av min optimism om att vi kan minska bensinkonsumtionen med 20 procent de närmaste tio åren genom alternativa drivmedel, sade George W Bush.

Sharing is caring. (Obs: gäller ej filer på Internet). Vi gläds nu alla, i våra fastighetsskattebefriade villor och utförsäljningspaxade små lägenheter, åt att de båda männen, i kraft av sin förmåga att i vått och torrt visa ledarskap, ”trivdes utmärkt tillsammans”.

Gillar president Bush någon så visar han det, sade en medarbetare.

Ogillar han någon, så dör kanske hundra tusen människor i ett ganska slumpmässigt valt land, glömde han att tillägga. Så vi är alla glada att presidenten, som vår statsminister så vist uttryckte det, visade prov på ”närvaro och bred kunskap”.

Ajbetsmajknaden

*gör en ungdomssatsning*?

Hemma bra, men borta bäst

Gunilla Kinn överskottsjournalistar underhållande från Reinfeldts besök på Svensk-amerikanska handelskammaren.

Gissa om mina kolleger trevade efter anteckningsblocket när det blev tal om förmögenhetsskatt... En av de många utlandssvenskarna i publiken berättade om hur Olof Palme vid ett motsvarande möte på Handelskammaren en gång låtit dem förstå att de inte var välkomna att flytta hem till Sverige igen, om de inte var villiga att betala förmögenhetsskatt. Kjell Olof Feldt hade senare varit inne på samma linje – men Reinfeldts hållning var en annan (och för säkerhets skull förklarade han för utlandssvenskarna, som inte alltid har full koll på vad som händer i den svenska politiken, att även arbetarrörelsen ändrat sig en hel del på den punkten sedan 70-talet)!

Hmmm...nog blir det ändå konstigt när åsiktsgemenskapen blir så kompakt, jag gissar att 90 procent av lunchgästerna röstat på (m) sedan Jarl Hjalmarssons dagar.

De nya moderaterna.

What goes around comes around

En bild som kan illustrera lite vad som helst. Bland annat dagens spekulation.

Hem söta hem

Integration heja heja.

Yo

Testar teknikens under

Vi lever alla i en gul ubåt

Debatt på tisdag: ”Den ekonomiska globaliseringens väl och ve”

Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet ordnar en debatt som jag ska vara med i imorgon.

Vilka möjligheter eller hinder för samhällsekonomisk förbättring ger den ekonomiska globaliseringen vid handen? Blir världen en bättre plats för alla eller bara för vissa? Är den ekonomiska avregleringen enbart ett sätt för de rika länderna att utnyttja fattigare länders resurser eller gynnar den även utvecklingsländernas ekonomier?

Olof Ehrenkrona, globaliseringsrådgivare på utrikesdepartementet
Ali Esbati, ekonom och vänsterdebattör.

Datum: 15 maj 2007
Tid: 15.00 - 17.00
Plats: Stockholms Universitet, Brunssvikssalen

Iran-debatt

Föreningen Initiativ för Demokrati i Iran har nu lagt upp en inspelning av hela debatten mellan Fredrik Malm och mig på universitetet i måndags. Underhållande och intressant, vill jag nog påstå. Kolla gärna.

(Ett tips är att ladda ned hela filen så att man kan spola lite fram och tillbaka. Själva debatten börjar 9 minuter in. Roligast blir det när Fredrik Malm hävdar att påståendet om USA:s oljeintressen i Mellanöstern är "en konspiration". Jag upptäcker för övrigt att jag pratar nästan sinnesrubbat fort, särskilt i början. Märkligt. Note to self: försök låta bli).

Begrepp

Nej, inte terrorism, "riktade mord". Stor skillnad. Det är ju trots allt araber vi talar om här.

OmÅomÅomÅomÅomÅom igen

Om en halvtimme ska Evin Rubar, känd från den intellektuellt nollställda men ack så opportuna hetskampanjen mot svensk feminism, berätta för hela svenska folket att det viktiga inte är att barn misshandlas i Sverige och far illa därpå, utan vilken hårfärg deras föräldrar har, varför det kan bli nödvändigt med ytterligare allmän misstro och hets mot allehanda blattar. Ty de vet man ju hur de är. Har man ju hört. Det är väl därefter bara en tidsfråga innan Forum för levande historia får ännu ett uppdrag.

Konstaterande

Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen är lysande, drabbande, en blivande klassiker.

Balkanisering

Kampen mellan civilisation och barbari rasar runt omkring oss. Varje ögonblick - särskilt på lördags-kvällarna - ett slagfält. Västerlänningen är till sitt väsen rationell, fostrad som han är av marknadsekonomisk fin-individualism och humanitär universialism. Han lägger i svåra stunder undan sådant som irrationell nationalism och mysticistisk sensationslystnad och tänker istället på fair-play, jämlika marknads- och tävlingsregler, en ljusare framtid. Han är en George W Bush, eller en Bert Karlsson.

I Öster frodas kvardröjande dyngkommunistisk estetik, islamofascism, ottomanskt krämeri och märkliga jävla huvudbonader. Är detta tacken för att ha sönderdelats i lätthanterliga entiteter på etnisk grund? Baby, I’m the worrying kind. Ingen kan idag förstå Churchills, Rumsfeldts och Stikkan Anderssons ansvarstyngda smärta bättre än Expressens nöjesredaktion. Kanske måste vi nu låta oss vägledas av barska män av samma kaliber som ”Kent 59”, som i sitt meddelande till omvärlden via nämnda redaktion planterar en russelsk tankenöt: ”Låt öststatsländerna ta över alltihopa. För dem är det ju blodigt allvar”.


PS.
Från SVTs hemsida:

Sverige gav Finland 12 poäng och våra älskade svenska representanter, The Ark, fick 8 tillbaka. Tio poäng kom från Island och de två tolvpoängare vi fick kom från Danmark och Norge. Tack grannar!

Kulturrevolution bland väderkvarnar och papperstigrar

Kamrat Skytte™ småföretagar sig tillbaka till sin ungdoms retoriska pregnans. (Länken fixad)


(Apropå det här)

Examination – att döda ett barn

Det är svårt att hålla tankarna i styr, tårarna i schack. En kvinna som fött en liten dotter, matat, älskat och skyddat henne i sjutton år. En krypskytt som inte kan se en människa genom kikarsiktet. Inte heller något militärt mål, här finns inte ens med den mest paranoida krigsfantasi i världen något självförsvarsmoment. Det är bara en arab. Underlägsen. Disponibel. Sådant är statsrasismens väsen. Vad blir det av dem som är kvar? Vad gör den yttersta orättvisan med människor? Läs och fundera. Känn efter.

Blood on the hands: Two crimson handprints stain the white wall. The tile floor shines in shades of brown, the walls are painted in white and soft pastels, their new house, after the two previous ones were destroyed by the Israel Defense Forces. The bloody handprints stand as silent testimony on the wall of the staircase that goes up to the second floor. This is where Ruqiya stood, the blood of her dead daughter all over her hands, as she pounded them on the wall in a panic, desperately calling to the neighbors for help. She pounded and pounded, her palms staining the wall, when outside stood a line of terrifying jeeps, on the roof of the building down the street stood the snipers and in the other room Bushra lay dead in a spreading pool of blood, a bullet hole in the center of her forehead.

[...]

Bushra, 17, was killed by a sniper's bullet aimed at the middle of her forehead as she paced her room, grammar book in hand, memorizing the material for the exam the next day. A direct hit. The lights were on in the room, the shooter must have seen the person at whom he was firing, whose life he was taking with such dreadful ease.

A sniper's amusement? One bullet in a teenager's forehead and two bullets in the door of the refrigerator, which is in the new kitchen off of Bushra's room, a place where the females of the house hid: Ruqiya, her daughter Suqeina, 23, and Suqeina's three-year-old daughter, Dareen.

Bushs zombie

Tariq Alis text om Blairs avgång är fantastisk.

En artist som läser sin tid

Dom flesta går med strömmen om det går
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaks
så är det du och jag som måste stå emot

Ogräset växer och frodas
Så slipa och vässa din kniv
Om du låter det spridas med vinden över världen
får du plikta för din tvekan med ditt liv

Vakna upp
Börja se dej omkring
Fatta mod
Så du kan säg' till dina ungar när dom frågar dej
att du var en av dom som stod emot

Som ett soundtrack of our times. Från låten Valet. Det är Mikael Wiehe som skrivit svensk text. Peggy Seeger står för text och musik i original. Solas har gjort en grym version. Klistermärket på Wiehes gitarr (foto: Ingrid Paulsson) säger ”This machine kills fascists” – det Woody Guthrie en gång skrev på sin gitarr när han åkte runt i USA.

Wiehe vet vad han gör. Eloge.

Två snabba år och slutet på efterkrigstiden

Igår var det den 9 maj. En dag att fira. Årsdagen av segern över Hitlerfascismen. Här hemma belyst genom statykrisen i Estland.

Jag går tillbaka och tittar på det jag skrev, ganska utförligt, på sextioårsdagen, alltså för två år sedan. Läs gärna. ”Ännu går det inte riktigt för sig att skriva om krigshistorien, men försök pågår”, skrev jag då. Nu två år senare, med statyflytten som blott en indikation bland flera, ser vi en process på väg att fullbordas. Från texten för två år sedan:

Sanningen är dock att det inte var menige Ryan som räddade Europa och världens från nazismens vidrigheter – det var sovjetiska stridsvagnar. Detta måste man kunna begripa, oavsett berättigad kritik mot det sovjetiska systemets förtryck av de egna medborgarna. Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog i kriget. Östfronten avgjorde kriget, även om det naturligtvis var frågan om en i genuin bemärkelse historisk allians – en som alltså ännu påverkar vår samtid – som fällde Hitlertyskland och räddade de överlevande från ett kanske sekellångt barbari.

Vad vi nu ser är alltså hur denna påverkan på vår samtid löses upp, hur ”liberalerna” byter sida i den historiska alliansen. Kallt krig, kommunistjakt och inhemsk repression i vågor till trots, har den maktbärande borgerligheten på hemmaplan dragit en mer eller mindre klar gräns mot fascismen; en kvardröjande återspegling av den demokratiska folkfronten. Men allt mer tränger nu de naturliga, obehindrade impulserna från förkrigstiden igenom i borgerlighetens agerande. Återigen blir hoten mot den rådande och allt skevare egendomsfördelningen viktigare än till och med basala folkstyrelsefunktioner.

Den europeiska borgerligheten var inte nödvändigtvis entusiastisk över massmord på judar (undantag fanns, inte minst i Baltikum), inte ens på arbetarrörelseaktiva. Men så fick det bli. Läget var sådant. Som SAF skrev till sina ombudsmän:

Det finns många som tror, att vi står inför en nyordning i Europa efter tyskt mönster. Skulle så bli fallet, torde det ej finnas någon anledning att öka vår stridsberedskap. En förutsättning härför är emellertid att Tyskland vinner kriget. Skulle Tyskland ej vinna kriget, innebure detta en enorm framgång för arbetarna, varvid arbetsgivarna skulle få svårt att göra sig gällande.

Det var när Tyskland besegrats som en större del av borgerligheten kunde kosta på sig att bli liberal (igen). Det var bra. Och nu kunde folkliga krafter flytta fram positionerna i krigsruinerna. Så kunde ett nytt hopp fylla Västerlandet, och ”morgondagarna sjunga”. Kampen flyttades till delvis andra spelplaner, med andra tabun och regler.

Men nu sneglar borgerligheten åter mot fascismen. Historien förändras i takt med detta. Och det är den fond mot vilken man måste begripa exempelvis gårdagens högerextrema historiepajaseri på DN Debatt, med efterföljande applåder på DN:s ledarsida.

Reaktionärerna i ”Föreningen för upplysning om kommunismen” varnar för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”.

Visst är det allvarligt att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga. (Kvinnor är dock kunnigare än män). Den bisarra idén att ”västerländsk marknadsdemokrati” för det första skulle vara ett styrelseskick (!) och för det andra att det skulle finnas något ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad, är tyvärr, men av lätt insedda skäl, vida spridd i kapitalistiska samhällen. Den nya nivå på vilken borgerlighetens antidemokratiska reflexer får fritt utlopp innebär dock en mer oförställd önskan att använda statlig repression och indoktrinering för att kväsa ungdomens ställningstagande för rättvisa och gemensamhet.

Arbetarrörelsen är svagare, sämre organiserad idag än på 30-talet.. Facken blir ändå – som alltid under vågor av fascistisering – måltavlor. Den globala världsordning där mer kramas ut ur arbetskraften medan sociala protester kan hållas nere, måste samtidigt försvaras med massivt våld mot dem som rister i imperialismens bojor.

Världen hänger ihop. Efterkrigstiden går mot sitt definitiva slut. Det kommer mera. Mörka tider. Där ljus som tänds i ensamhet inte har en chans att överleva.

Fler som tar ställning mot Apartheid

För en månad sedan beslutade det största journalistfacket i Storbritannien, med hela 35000 medlemmar, National Union of Journalists, efter en omröstning på sin kongress, att uppmana till bojkott av israeliska varor. Ett historiskt beslut. De som drev igenom motionen, kopplad till diskussionen om kidnappningen av journalisten Alan Johnston, påpekade att Israel genomför våldsamma krigsförbrytelser – senast i sitt anfallskrig mot Libanon – och att det är en moralisk skyldighet att ta ställning för en koordinerad bojkott på samma sätt som mot den sydafrikanska apartheidstaten.

I den efterföljande debatten har förstås upprörda röster om bristande objektivitet och även – jovisst – antisemitism, kunnat höras. Organisationens generalsekreterare tvingas bland annat förklara att kongressens ställningstagande inte är något beslut om hur rapporteringen ska vara – en fullständig självklarhet. Det är inte vad ett fritt och demokratiskt fackförbund för journalister sysslar med.

Lika självklart är att en objektiv rapportering – oavsett fackliga och politiska resolutioner – rimligen pockar på just ett ställningstagande. Om man objektivt rapporterar om konflikten så rapporterar man om ockupation, rasism och folkrättsbrott. Och det blir då märkligt om man tycker att detta är egalt eller okej. Den dominerande västerländska rapporteringen går medvetet och omedvetet ut på att förvrida strömmen av nyheter från Mellanöstern, så att faktiska skeenden döljs, och konflikten i bästa fall reduceras till ”två som träter”, i sämsta, och vanligaste, fall, till en klassiskt rasistisk och kolonial bild av civilisationens kamp mot det mörka (arabiska) barbariet.

Nåväl. Jag ser hos Anna Wester ännu ett exempel på civilkurage. I efterdebatten om NUJ:s kongressbeslut har nu 130 brittiska läkare i ett upprop gått ihop om kravet om bojkott av Israeli Medical Association. Läs detta noga:

Persistent violations of medical ethics have accompanied Israel's occupation. The Israeli Defence Force has systematically flouted the fourth Geneva convention guaranteeing a civilian population unfettered access to medical services and immunity for medical staff. Ambulances are fired on (hundreds of cases) and their personnel killed. Desperately ill people, and newborn babies, die at checkpoints because soldiers bar the way to hospital. The public-health infrastructure, including water and electricity supplies, is willfully bombed, and the passage of essential medicines like anti-cancer drugs and kidney dialysis fluids blocked. In the West Bank, the apartheid wall has destroyed any coherence in the primary health system. [...] There is a precedent for this: the expulsion of the Medical Association of South Africa during the apartheid era. A boycott is an ethical and moral imperative when conventional channels do not function, for otherwise we are merely turning away."

I det unkna, likriktade svenska medieklimatet är det skamligt tyst om sådant. Men faktum kvarstår: hur motiverar och legitimerar de som inte visar sin avsky mot apartheidpolitik, rasism och folkrättsbrott sitt ställningstagande? Det är en fråga som det finns anledning att ställa nu och i framtiden.

And now...

Blair uppges avgå imorgon. Då kanske det passar bra med det här.

Fast Ingerö är nästan lika rolig. Man måste ju bara älska hur Tredje vägen dundrar in i väggen och ut på andra sidan som bombfanatism.

2 x Läs!

Idag är jag mycket trött, ty mycket är tröttsamt uti vår värld. Skönt då att ha kamrater.

1. Högern i riksdagen klubbar igenom en lag om sjukhusprivatiseringar. Josefin Brink förklarar denna pusselbit i systemskiftet. Läs och sprid!

2. En extremhögerorganisation av pajaserikaraktär (”Föreningen för upplysning om kommunismen”) bereds tillfälle att på DN Debatt upplysa svenska folket om att ungdomar som gillar rättvisa och kritiskt tänkande måste utsättas för statlig indoktrinering. Erik Berg demolerar hårt och skarpt. Läs och sprid!

Integrationspolitik på Södertörn

Möte idag hos Socialdemokratiska studentförbundet på Södertörn:

Tema: Sveriges integrationspolitik
Gäster: Masoud Kamali, som varit statlig utredare kring strukturell diskriminering, och Ali Esbati (v)
Plats: Södertörns Högskola sal MA756
Datum: onsdag 9 maj
Tid: 18.00

JLP om GP

Jag tror att första gången jag fick frågan om vem jag hade som ”politisk förebild” eller möjligen ”idol” var i samband med att jag blev vald till Ung Vänsters ordförande 2001. Då svarade jag CH Hermansson och Jenny Lindahl Persson. Det har jag gjort också sedan dess. Båda de nämnda är imponerande i skärpa och förmåga till nytänkande. Båda är också oefterhärmliga när det gäller att hitta ett alldeles eget politiskt tonfall.

Vad CH tycker om Göran Persson och debatten om honom vet jag inte. Men jag konstaterar att Jenny idag slår till på Expressen med en debattartikel som bär hennes signum: Intelligent, rolig, skär igenom hyckleriet och säger väsentligheter på ett litet utrymme.

Läs ordentligt. Och särskilt den demokratiskt avgörande – från Perssons i sammanhanget rätt oviktiga personliga karriärval särskilda – varningen för en debatt där man beskriver ”politiken” som ”en särskild yrkessektor i samhället, där man har till uppgift att bestämma och stifta lagar, och där partitillhörighet är mindre viktigt än att man är politiker”. Det tycker jag för övrigt att den annars djupt sympatiske och mycket angelägne Göran Greider göra, istället för att hålla på och bli deprimerad.

Man måste vara on the edge, liksom

Kinky Afro filosoferar om medial förnyelseångest. Roligt, roligt.

Meningslös åsiktsjournalistik som ingen bryr sig om är visserligen en gammal fin genre, men den ska inte bedrivas sådär.

"The realization that most Americans can't tell a Qassam from a shwarma sandwich"

Den israeliska regeringen krisar i efterspelet till sin bomborgie i Libanon, som, förutom tusentals döda, demolerade bostadsområden, och efterlämnade fält av klusterbomber, slutade i israeliskt militärt och politiskt fiasko. Vad kommer att hända nu? Ja, det får framtiden utvisa, men ett är tämligen säkert och historiskt väldokumenterat: fler palestinier än vanligt kommer att behöva dödas, som ett slags pr-trick i dragkampen om den kommande debattdagordningen.

Om detta – och det uppochnervända språkbruk som i västerländska medier kommer att omgärda det som sker – påminns vi på bloggen Meanwhile in Palestine and Iraq, i ett kort och skarpt inlägg.

Utterly Forbidden; ett fängslat och torterat folk

De israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Hamoked har tillsammans tagit fram en rapport om den systematiska tortyren i israeliska fängelser. Det är tung läsning, men egentligen inte några nyheter. Vittnesmålen är otaliga. Det har varit så här länge. Betänk då att över 650.000 palestinier har suttit i israeliskt fängelse sedan ockupationen 1967. Det motsvarar runt 40 procent av den manliga befolkningen. Uppemot tio tusen palestinier sitter i fängelse vid varje givet tillfälle. Det är i princip omöjligt att hitta en palestinsk familj, där det inte är någon familjemedlem som suttit i fängelse. Betänk då det faktum att en så stor del av ett folk inte bara befinner sig i under ständiga fängelseliknande villkor – rörligheten är totalt begränsad och kontrollerad av israeliska vägspärrar – utan också titt som tätt hamnar i ockupationsmaktens fängelser. Där de systematiskt utsätts för tortyr och förnedrande behandling. Vad gör det med ett folk? Vad gör det för människors hälsa, relationer, tillit. Och ska de fördra sin situation med uppgivenhet och axelryckningar? Den som förstår att palestinierna är människor, förstår att så inte kommer att ske.

Upp o hoppa

Jaja, men det var säkert jättekul grej att få göra. Kom med i matchen, liksom.

Sarko

Jovars. Det var väntat. Det är sådana tider nu. En ny höger med gamla anor. Den som missade Flammans ledare om Frankrike häromveckan tipsas härmed. Också senaste ledaren om Norge, Fremskrittspartiet och tredje vägens misslyckande kan egentligen läsas i samma sammanhang. Och det lilla jag läst och hört av Royals första kommentarer – ”vänstern måste fortsätta att förnya sig … globaliseringen … nya arbetssätt … alla tillsammans” (här också) – är bara så typiskt politikergeggigt och riktningslöst att det är lätt att misströsta ytterligare. Sarkozy å sin sida börjar spela på alla strängar direkt. Han har för övrigt inte bara grattats av Reinfeldt, utan även Bush himself. I sitt svar till den senare deklarerade han att Frankrikes ”amerikanska vänner” kan ”räkna med” hans vänskap och att ”Frankrike alltid kommer att vara på deras sida när de behöver henne”. Skönt att veta.

Bilden ovan hittad hos Hanna. Bilden nedan från Le Figaro; alla olika – alla lika.

Manifestation mot privatisering av sjukvården

På onsdag fattar riksdagen beslut om regeringens förslag att öppna upp för nästa steg i slakten av svensk offentlig sjukvård. Mot det finns, som jag skrivit om tidigare, ett upprop som samlat många namn. Skriv på du också! Det ordnas också en manifestation klockan 16 den 9 maj, på Mynttorget. Slut upp½

Hello Africa

Hanna Löfqvist fortsätter att rapportera från EU:s hejdundrade femtioårsfirande. Bland annat har man byggt en afrikansk by.

Surprise. I came to liberate your home.

[Både bild och rubrik snodda hos Angry Arab]

Veckans nödvändiga läsning: Om Iran och antisemitism

Oxford-forskaren Arshin Adib-Moghaddam skriver i Monthly Review på nätet, under rubriken ”On the Jewish Presence in Iranian History”. Läs den! [Hittat via Paolo Pissoffi]

Man behöver inte hålla med om varenda rad för att ändå kunna konstatera att det är en mycket intressant text, som placerar den hetsdebatt som nu pågår om Iran och dess regerings förhållningssätt till Israel i ett sammanhang.

Adib-Moghaddam konstaterar, att det uppskruvade tonläget mot Israel från Ahmadinejads sida och de grumliga vatten han fiskar i på hemmaplan, är en del av ett välbekant politiskt förhållningssätt:

[...] a mixture of individual ignorance about the factual circumstances of the holocaust and, more importantly, Machiavellian expediency during a period when the Iranian state was targeted by a relentless public relations campaign in the international media. As such, his comments are quite comparable to Bush's declaration that, after 11 September 2001, the United States was on a “crusade” or Silvio Berlusconi's statement about the inherent superiority of “Western” values during the same period. Indeed, I do not think it an exaggeration to place Ahmadinejad in the same category as Bush and Berlusconi. All three represent that type of politician that adhere to a dichotomous worldview: things are either black or white, good or bad, you are either with them or against them.

Men artikelns kanske viktigaste förtjänst är att den belyser antisemitismen, den vidriga rasistiska ideologi som projicerar samhällsproblem på ”juden”, som särskiljer och nedvärderar judar som grupp, och som varit en förutsättning för några av de största massmords- och förföljelsebrotten i mänsklighetens historia. Antisemitismen är, som Adib-Moghaddam påpekar

a distinctively European invention, and projecting its ideological tenets and political agenda to the Muslim world is intellectually unrewarding and analytically flawed.

Det är i Europa – och i de politiska formationer som varit utlöpare av europeiska förhållanden – som inhemska judiska grupper i särskilda historiska skeden haft en strukturellt underordnad position och av mäktiga reaktionärer gjorts till sociala syndabockar. I Mellanöstern finns en annan historia, och en annan situation idag. Den orkestrerade hets som nu pågår mot Iran mystifierar dessa förhållanden – av lätt insedda skäl, som inte inbegriper viljan att analysera och bekämpa antisemitismen:

There is a particular interest linked to the representation of Iran as an irrational, “anti-Semitic” polity. At the least, it legitimates the demonization of the Iranian state, at most it mobilizes public opinion in support of military action.

Det är en ganska god beskrivning av vad, säg, Fredrik Malm, sysslar med.

För övrigt är det intressant att den incident som beskrivs i artikeln, om den direkta lögn som spreds om införandet av särskilda kläder för judar i Iran, och som blev en världsnyhet innan falsifikationen uppdagades, i Sverige hann leda till ett krigshetsutspel av – Fredrik Malm. (SvD gjorde en väldigt rolig intervju med Malm efter det att det framkommit att hela grejen var båg. Jag hittar inte den nu).

I sammanhanget kan det kanske också vara intressant att påminna om att Ahmadinjead aldrig sagt att Israel ska ”utplånas”.

Alltså: läs artikeln.

Världens folk går man ur huse för att fira marknadsfundamentalistisk byråkrati med imperialistiska ambitioner demokratins hemvist på jorden

Proletär internationalism revisited:

Hela världen deltar i firandet av Europadagen detta speciella år när EU firar 50-årsjubileum. Detta sker i form av matevenemang, festivaler, teaterföreställningar, konstutställningar och TV-program.

Via Hanna Löfqvist, som skriver mer.

Enstaka rötägg

Fortsatt kamp mot barbari; för demokrati, mänskliga rättigheter och jättestora oljeprofiter.

Folkets uppåttjack

Det personliga är politiskt.

Hård mot de hårda sjuka

Vad mer kan en människa önska sig av livet, när hon drabbats av svår muskelvärk, klappat ihop av stress eller malt ner sina axelleder? Jo, kanske att den nya arbetarregeringen ger henne ”en match”. Autentisk rubrik på pressmeddelande från regeringen:

Regeringen ger det ”sjukskrivna Sverige” en match

Folkpartiet

Katrine Kielos slår till igen.

Hoten klarlagda

Den här meningen är beundransvärd:

Och oavsett om Iran kommer att använda vapnen eller inte kan inte Israel acceptera att leva under ett ständigt hot om utplåning.

Ah! Man – läs USA:s massmordsmaskineri – bör alltså ingripa för att utplåna människorna i ett land som inte har kärnvapen, eftersom ett land som har kärnvapen, och som med sin militärmakt ständigt hotar människor utanför landet och på områden det ockuperar med utplåning, och titt som tätt realiserar hoten, annars kommer att känna ”ett ständigt hot om utplåning”, något som man alltså ”inte kan acceptera att leva under”.

Nästa gång någon frågar hur det koloniala medvetandet fungerar, kan man ge dem Fredrik Malms senaste alster i DN för förkovran i ämnet.

På bilderna nedan ses palestinier som av misstag trott sig besitta ett människovärde, utöva oacceptabela hot mot staten Israel.

En välkommen och naturlig inbjudan

Haaretz rapporterar att Sydafrikas regering bjuder in den palestinske premiärministern Ismael Haniyeh till ett officiellt besök. Det skulle i så fall bli Haniyehs första officiella besök i ett icke-muslimskt land. Det är naturligtvis ingen slump att denna inbjudan kommer från regeringen i Sydafrika, och att den minister som utsträcker den, är just Ronnie Kasrils.

De som kämpade mot apartheid i Sydafrika kan på ett djupare personligt plan begripa de umbäranden som palestinierna utsätts för, och behovet av internationell solidaritet för att orka strida vidare mot förtryckarna. Det är inte någon tillfällighet, att en av de absolut varmast mottagna utländska gästerna den där fantastiska dagen då Nelson Mandela svor presidenteden, var Yassir Arafat (näst efter Fidel Castro kanske). Den ideologiska samhörigheten mellan den sydafrikanska apartheidstatens ledare och Israels var inte bara principiell. Den födde ett mycket konkret politiskt och militärt samarbete. Israel agerade mot den internationella bojkotten av Sydafrika. Länderna samarbetade sig framåt till kärnvapen. Israel utbildade också många av de sydafrikanska säkerhetsstyrkor som utförde mord- och tortyroperationer såväl i ”randstaterna” som inne i Sydafrika. När den sydafrikanske premiärministern, ex-nazisten John Vorster besökte Israel 1976, hälsades han av Yitzak Rabin som en man representerande ”the ideals shared by Israel and South Africa: the hope for justice and peaceful coexistence”, medan sydafrikanerna å sin sida kunde sammanfatta läget så här: ”Israel and South Africa have one thing above all else in common: they are both situated in a predominantly hostile world inhabited by dark peoples.”

Ronnie Kasrils var en av många judar i Sydafrika, som satte liv på spel för att störta det rasistiska systemet där. Nu lämnar han ett litet men viktigt bidrag till den pågående kampen mot det i Israel.


[Läs gärna några tidigare inlägg]:
- Israel som apartheidstat
- Cosatu stödjer Israelbojkott
- Att se sig själv i andra

Ett collage säger mer än tusen ord

Estlands premiärminister Andrus Ansip skaldar kring läget:

Vår integrationsprocess har varit ganska lyckosam och ska fortsätta.
Det känns bra att vara i den stora EU-familjen nu.
Marknadsekonomin råder.

Läs nu Röda Raketers nya inlägg.

Debatt om Iran

Kom på debatt på måndag. Arrangör är Initiativ för demokrati i Iran, i samarbete med utrikespolitiska föreningen på Stockholms universitet.

Konfrontationen mellan Iran och väst
- Vilken roll kan, och bör Sverige spela?

Fredrik Malm (fp) debatterar med Ali Esbati (v)
Datum: Mån. 7 maj 2007
Tid: 16.00 - 18.00
Plats: Hörsal B4 - Stockholms Universitet
Moderator: Adam Axelsson

Hans Linde om Afrikas horn och Sveriges regering

Jag missade Hans Lindes debattartikel i Expressen häromdagen. Gör inte det. Den handlar om den etnifierade devalveringen av medborgarskapets betydelse, i spåren av ”kriget mot terrorismen”:

Den nya borgerliga regeringen borde kritisera Säpo för dess tvetydiga metoder. Regeringen borde också agera för att få hem våra medborgare som sitter fast i Somalia och Etiopien, må så vara att de har mörkt hår och icke ”svenskklingande efternamn”.

Det är hög tid att Sverige agerar internationellt för ALLA sina medborgares rättssäkerhet, oavsett hudfärg. Det är dags att alla fängslade svenskar släpps fria. Det är dags att svenskarna på Afrikas horn får komma hem.

Den våg av nazikommentarer, som numera alltid släpps loss på debattartiklar på nätet, säger i sig något om problemställningens vikt och relevans.

Tur att det inte är Venezuela

Erik Svensson konstaterar i en intressant kommentar, att om det här eller det här hade hänt i, säg Venezuela, så hade det blir lite andra reaktioner i västerländska medier.

Men hallå!

Yrsa Stenius skriver en helt ok krönika om Estland. Men inledningsmeningen är snudd på surrealistisk:

Bilderna från kravallerna i Tallinn vittnar om en polisbrutalitet vi inte är vana vid att se här i Norden.

Va? Jag vet mycket lite om Yrsa Stenius, men inte kan hon ha levt i Norden de senaste åren, väl? Göteborg 2001? Polisens tillslag mot SAC:s fackliga blockad i Malmö förra året? Danmark för två månader sen? Tiotals tillfällen däremellan? Hur kan man missa sådant? Märkligt. Jag önskar verkligen att Stenius och andra oftare förmår uttrycka sin bestörtning över polisbrutalitet. Det är farligt att trubbas av. Men man måste också se det som faktiskt sker.

Ser att Anders Svensson gör samma reflexion.

Tillslag mot Schillerska Gymnasiet i Göteborg 2001. Oskyldiga människor fick automatvapen riktade mot sig, tvingades ligga på asfalten med ansiktet nedåt under lång tid, utsattes för polishundar, hot och förnedrande tillmälen.