Hate to say I told you so

Borgarna jobbar vidare för att skaffa oss en renodlad yrkesarmé. Bland annat såhär skrev jag om den saken i april 2005:

- - - - -
I år efter år har vi varit några som varnat för den här utvecklingen, visat på dess syften och belyst vad som ligger i förlängningen. Det politiska och militära etablissemanget – och här har socialdemokraterna ett alldeles särskilt ansvar genom sin monumentala hyckleri – har avfärdat allt. Här har verkligen de små stegens tyranni varit norm.

Den viktigaste anledningen till att överheten öppnat för avskaffande av värnpliktssystemetär – som många gånger påpekats – detta: Ett försvar som bygger på värnplikt är väsentligt mycket svårare för makthavare att använda i snäva syften, såsom nykoloniala äventyr i supermaktsregi. Frågan om Sveriges närmande till Nato hänger därmed också nära samman med frågan om värnplikten.
- - - - -

Läs gärna hela: Med stormsteg mot lego-här. På samma tema: Försvaret och surrealismen.

Och så en länk till debatt i morgon-TV mellan Lars Ohly och folkpartiets Nina Larsson.

Gratulationer

Enn Kokk och Birgitta Dahl fyller båda sjuttio i år. På Kokks blogg hyllar några av vännerna honom med några fina texter, som innehåller en hel del arbetarrörelsehistoria.

Solidaritet med de utsatta

Om man bara har någon miljard i partikassan, stöd av alla större morgontidningar och hela det organiserade kapitalet bakom sig, då kan livet vara en svår kamp. Analysmannen på DN känner med världens underdogs:

Centerpartiet får också stå ensamt i snålblåsten från facket.

Två mycket olika tips

Pierre Gilly skriver enkelt och bra om propagandan i Sverige.

Piratbion gör en vanvettigt rolig aktion mot den finska yankee-imperialiststaten. [Tack t Mia]

Perspektiv

Förra året dog 70 människor av olyckor på sina arbetsplatser. 32000 arbetsolyckor som medförde frånvaro från arbetet anmäldes. De registrerade arbetsskadorna totalt uppgift till 109000. Ungefär 40 procent av LO-kvinnorna anger att de har hög anspänning i arbetet. Lika stor andel av LO-kvinnor i åldern 18-24 kan inte gå ifrån jobbet ens i fem minuter.

Facket, och vi på vänsterkanten tycker att detta är något man bör försöka förändra.

Det tycker även regeringen, fast så att säga tvärtom. Den har agerat kraftfullt, genom att lägga ned arbetslivsinstitutet och skära ned arbetsmiljöverkets resurser med en tredjedel. Det är dock inte tillräckligt, tycker Magnus Andersson från Centerns ungdomsförbund:

Fokus är fel inställt. Man kommer med förslag för att förbättra arbetsmiljön när man egentligen borde ha fokus på att få fler jobb. Och man kan inte hålla på att ändra i lagen om anställningsskydd (LAS) när den i stället måste tas bort. Man måste utmana facken, men det görs inte.

Nedan ses Magnus Andersson en vanlig dag på jobbet. (Bilden från cuf.se) Arbetsmiljön verkar bra, han slipper ramla ned från en byggställning, mala ned sin rygg när han går böjd med en mopp, förstöra sina leder i tunga lyft under stress i vården, eller för den delen brännas ut av krav på att prestera något över huvudtaget. Han kan därmed fokusera på att föreslå försämringar i andras arbetsmiljö samt en allmän återgång till 1800-talsförhållanden på arbetsmarknaden. Borgerlighetens diskreta charm.

Linderborg om brännmärkning

Den nya arbetarregeringen har som bekant gett en statlig historieskrivningsmyndighet i uppdrag att bedriva skolkampanj med syfte att vaccinera ungdomen mot villfarelser om att strävan mot en rättvis fördelning av ägandet och makten i samhället är möjlig, genom att uppifrån slå fast att sådant med nödvändighet måste leda till ogreppbar och utomhistorisk ondska, skattehöjningar samt massmord.

Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.

Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!

Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.

Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Jag har skrivit om detta tidigare. Till exempel: Inte bara statyer som förflyttas; Två snabba år och slutet på efterkrigstiden.

För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.


[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]

Detta ska du göra i helgen

LÖRDAG, 1 september, kl. 12. Farsta Centrum

TORGMÖTE MOT RASISM – VI LÅTER OSS INTE TYSTAS!
Med anledning av nazistattacken mot Ung Vänster Söder och Söders antirasistiska konsert:

Vi tänker inte låta oss tystas! En vecka efter attacken anordnar Ung Vänster Storstockholm ett torgmöte mot rasism i Farsta Centrum. Seluah Alsaati, distriktsordförande för Ung Vänster Storstockholm och en av de drabbade, håller tal tillsammans med Lars Ohly, partiordförande för vänsterpartiet.

Alla antirasister, slut upp för att visa att vi inte kommer låta oss tystas av det fascistiska våldet!

SÖNDAG, 2 september, kl. 18. Vita Bergsparken

ALLSÅNG MOT HÖGERN
Möt en aggressiv högerregering med sång och festglädje! Vänsterpartiet Storstockholm, Socialdemokraterna och LO-distriktet i Stockholm arrangerar. Medverkar gör bland andra Kajsa Grytt och Stefan Ringbom. Alla är hjärtligt välkomna. Fri entré.

Det bedrägliga polska kavalleriet hotar Tysklands territoriella integritet samt fred och frihet i hela den civiliserade världen

Arkivera detta! (Jag önskar verkligen att jag kunde skriva att sjukare än så här blir det inte).

Och: by the way.

Att krossa för att statuera exempel

Inte bara förvägrades Norman Finkelstein, trots gedigna akademiska meriter och nominering från relevanta akademiska kollegor, sin fasta professur på DePaul-universitetet. Nu dras också hans statsvetenskapliga kurs under det sista tjänstgöringsåret in av den uppskrämda universitetsledningen. Ingen kan missa signalen: att engagemang mot Israels ras- och ockupationspolitik blir personligt kostsam.


[Tidigare blogginlägg om Finkelsteinaffären här och här]

Kereft-khiva

Dagens multikulti-guide. Damon Rasti: 10 tecken på att du är på en persisk kräftskiva.


[Bilden har ingenting med någonting att göra. Den är hämtad härifrån]

Ockupationens vardag

Shlomi Zecharia från den israeliska människorättsorganisationen Yesh Din skriver om en ett av otaliga, konkreta effekter av Israels ockupationspolitik. Den israeliska befolkningen hänger på trenden av miljömedvetenhet. Det är bra. Men det är uppenbart att de israeliska myndigheternas uppfattning om miljöfrågor är sådana som påverkar människors livsmiljö - vad som händer med araber är därmed ointressant.

However, during more than 40 years of Israeli control, the West Bank has become, either consciously or unconsciously, our garbage dump, and particularly that of the settlements and illegal outposts in the area.

Toxic sewage from plants and sewage systems pouring into Palestinian agricultural and pasture areas are a routine matter. Local authorities abandon and neglect the handling of their pollutants as long as the result surfaces a few kilometers away, outside their municipal area. On the other end, Palestinian residents are left to deal with the pollution and filth.

Läs hela artikeln.

Terror

I samband med ett rutinmässigt morduppdrag som resulterade i dödandet av 22-årige Tariq Mulhim oskadliggjorde israeliska ockupationstrupper även den 11-årige pojken Mahmoud Ibrahim Qarwani, som vid tillfället befanns sig lekande under ett fikonträd. Qarwani var ”medborgare” i staten Israel, men givetvis först och sist arab och därmed disponibel. Han lämnades vid fikonträdet av de israeliska styrkorna och förblödde framför ögonen på sin äldre syster. [Mer här]

Säkerligen var agerandet folkrättsligt och allmänmänskligt legitimt. Då Qarwani inte heller i vuxen ålder hade kunnat bli en fullvärdig människa i rasstaten Israel kunde han utan problem tagas av daga redan i förväg. Möjligen kan de israeliska soldaterna dömas för tjänstefel, då de visserligen sköt också mot systern men inte dödade henne – det hade varit det riktiga att göra, som en proaktiv åtgärd mot framtida angrepp på ockupationsmakten.


[Läs också Anna Wester här, och här om det intensifierade israeliska dödandet de senaste dagarna]

Puppet, poppy

Utrikessidorna i SvD:

”Hillary Clinton och Carl Levin är demokratiska människor och borde respektera demokrati. De talar om Irak som om det vore deras egendom”

/ Nuri al-Maliki, Iraks premiärminister är upprörd över att de amerikanska senatorerna sagt att al-Maliki borde bytas ut eftersom han inte lyckats åstadkomma nationell försoning.

Nämen tjena herr ”premiärminister”. Välkommen till ockupationen. Pröva att föreslå ett slut amerikansk truppnärvaro och amerikanskt oljerofferi som ett sätt att börja ”åstadkomma nationell försoning”, så får du säkert ytterligare tillfällen att bedöma hur ”demokratiska människor” ser på sin koloniala egendom.

- - - - - -

Det går bra nu. Pengar rullar in som det ska. I det befriade Afghanistan:

Afghanistan produced record levels of opium in 2007 for the second straight year, led by a staggering 45 percent increase in the Taliban stronghold of Helmand Province, according to a new United Nations survey to be released Monday.

Nazistiskt angrepp

En grupp maskerade nazister angrep igår kväll en antirasistisk konsert som ordnades i Farsta av Ung Vänster. Flera personer misshandlades, varav några så svårt att de fick föras till sjukhus. Bland annat har en ung kille blivit sparkad och hoppad på.

Redan som enskild händelse är det ett allvarligt övergrepp; ett där människofientliga krafter med våld gett sig i kast med att skrämma alla dem som står upp för frihet och rättvisa. De drabbade måste få stöd, och veta att de inte är ensamma.

Men detta är mer än en enskild händelse. Det sker i ett sammanhang. Och ansvaret för skapandet av det sammanhanget är större än ett litet gäng urspårade våldsnazisters.

Luften under fascisternas vingar kommer från unkna vindar som rörs upp i de ekonomiska eliternas folkförakt, de växande klyftor deras rofferi resulterar i, de rasistiska krig deras profitbegär fordrar.

Det som sänker trösklarna för sådana här våldsdåd är överhetens tyngdpunktsförskjutning; det allt vanligare befästandet av en rasistiskt och fascistisk dagordning, och inte minst misstänkliggörandet och demoniseringen av politisk aktivism.

Missförstå nu inte. Anständiga borgare av alla slag, liberaler och konservativa, är det gott om. Och varenda en är viktig, välkommen att på sitt sätt delta i den antifascistiska kampen. Men den ”liberala” hetselit som talar vackert om demokratiska principer och sedan applåderar den faktiska nedtrampningen av dem, när profiterna ska byggas och skyddas – den står redan på andra sidan.

Det tarvar medvetenhet och disciplin i vår fortsatta kamp. Jag skriver det igen:

Som alltid är det en organiserad vänster som måste gå i täten i kampen mot högerextrema och rasistiska krafter. Den striden måste tas på flera plan: genom att aldrig acceptera normalisering av rasistiska manifestationer och trakasserier utan alltid visa att det finns en motkraft, att vi är flera; genom att möta de nykoloniala tankemönster som nu mer öppet än på länge frodas i samhällsdebatten – och de krig och lagar som underblåser dessa; genom att kämpa mot sociala orättvisor och segregation som skapar ett drivhus för växande rasism och högerextremism.


Ung Vänster organiserar Flygbladsutdelning i Farsta Centrum klockan 17 idag.

Läs Ida Gabrielssons kommentar på Ung Vänsters hemsida.

Relaterade tidigare blogginlägg:
- Perspektiv på rasistiskt våld
- Två snabba år och slutet på efterkrigstiden

Nyhetsrapportering: DN och DN (notera: inte på politiksidorna!), Aftonbladet, Ekot, City, Yelah

Två tips

1. Syrran skriver läsvärt och tankekrävande om den demokratiska tortyren.

2. Josefin Brink skriver, apropå trädgårdsrökning, om nyckelord i den juridiska bedömningen.

The Surge

I det val de fick mellan två falanger av storkapitalet röstade en majoritet av den del av det amerikanska folket som orkade ta sig till valurnorna på den falang som sagt att den amerikanska truppnärvaron i Irak skulle minska. För att hedra valresultatet annonserade presidenten – The Decider Guy – att den amerikanska truppnärvaron i Irak skulle öka. The Surge! The Surge iscensattes för att göra Irak säkrare. Inte för att det varit ockupation eller inbördeskrig eller så tidigare, men säkrare kunde det ju förstås bli. Så här sade The Decider Guy:

Our past efforts to secure Baghdad failed for two principal reasons: There were not enough Iraqi and American troops to secure neighborhoods that had been cleared of terrorists and insurgents. And there were too many restrictions on the troops we did have.

Och det gick förstås jättebra. Irakierna hade bara väntat på mer ockupationssoldater som surgade in och ökade säkerheten. Resultat! Så här sade The Decider Guy i juni:

The surge of thousands more U.S. troops into key areas of Iraq is beginning to show results, according to President Bush. “I'm encouraged and, more importantly, the people in Baghdad are encouraged by what we're seeing,”

Såhär har antalet sålunda uppmuntrade irakier som flytt sina hem förändrats efter The Surge, enligt Röda Halvmånen (från NY Times):


Någon väpnad konflikt råder dock inte i Irak.

Ännu ett avhopp: bloggare lämnar sitt rum för att gå på lunch och kanske (även om chansen förhoppningsvis är liten) aldrig återvända

Ulrica Messing vill göra något annat än att sitta i riksdagen. Vad det innebär för henne och för den socialdemokratiska riksdagsgruppen har jag ingen aning om. Spelar inte någon större roll heller. Hur hennes beslut meddelas medborgarna genom våra medier gör dock det. Förutom allmänt ståhej är det betecknande att bland andra SvD och Aftonbladet rubricerar det hela som att Messing LÄMNAR POLITIKEN. (Andra har mer korrekta rubriker). Vad är det för jävla syn på politik och politiskt arbete? Messing ska till och med sitta kvar i socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott. Hur kan en person som är med och leder Sveriges största politiska parti sägas ha lämnat politiken? Ens om hon hade lämnat även dessa förtroendeuppdrag hade det varit förbannat märkligt att beskriva beslutet som att ”lämna politiken”. Inte är politiken ett hus eller ett yrke! Hur ska en person lämna ett uppdrag som man en gång åtagit sig utan att det betecknas som ”avhopp”? Uppenbarligen fungerar det inte heller att exempelvis bara avböja omval (se länkar nedan). Och framför allt: alla de människor som dagligen gör det de kan i smått och stort för att förändra samhället, i politiska partier och andra politiska organisationer – var befinner de sig? I limbo? Det här är inte bara ett slappt och sensationalistiskt språkbruk – det är en ypperligt tydlig exponent av ett borgerligt tankeraster i den offentliga sfären. En politisk journalistik som reducerar politik till något ”politiker” sysslar med, bidrar medvetet eller omedvetet till att lägga en slöja över verkliga politiska frågor, motsättningar och strider. Titt som tätt skriver mediefolk med grund samhällsförståelse och groteskt uppförstorad självuppfattning om ”hoten mot demokratin”. Kolla i spegeln någon gång!


[Tidigare arga inlägg om avhoppshelvetet: Begreppsvandring; samt här, här, här, här och här].

[Förresten, läs hellre det här gamla inlägget av Tora Breitholtz]

Ingen väpnad konflikt, tydligen

Kalle Larsson (v) presenterade idag ett förslag till utskottsinitiativ för en lagändring som skulle möjliggöra för irakier och afghaner på flykt från de väpnade konflikter som följt på USA:s angrepp, att få en fristad i Sverige. Initiativet röstades ner av samma borgare som länge talat om behovet av en generösare flyktingpolitik och som till och med uttalat sig om att en lagändring vore på sin plats i dessa specifika fall. Kalle Larsson deltar nu, för att visa sitt stöd för de utvisningshotade afghanernas kamp, under 24 timmar i deras hungerstrejk.


[Tidigare: Varm borgerlighet…; Democracy is a blast]

Brott pågår

En libanesisk bombexpert dödades idag i arbetet med att rensa upp kvarlämnade klustervapen. Det är minst trettio personer som tidigare gått samma öde till mötes, många av dem lekande barn. Som en extra krydda till sitt angreppskrig mot Libanon, pepprade Israel landet med klusterbomber. Tusentals bomber med miljoner stridsspetsar. Nittio procent av anfallen ägde rum när det var klart att striderna skulle upphöra, under krigets sista 72 timmarna. FN:s sändebud Jan Egeland kallade det ”chockerande och fullständigt omoraliskt”. Svenska ”liberaler” kallar Israel ”Mellanösterns enda demokrati”.


[Tidigare: Om inte detta är terrorism; ”Insane and monstrous”; Apopå hot]

Förråande

Kristdemokraternas argumentation för att den statliga filmcensuren – som ska se till att man inte blir ”förråad” – ska vara kvar, är att den fungerar ”normerande”.

Här är lite andra potentiellt normerande grejer.



Och innan någon börjar hojta sig blåbrun: ja, jag vet att det endast var moderaterna och folkpartiet som reserverade sig sist frågan var uppe i riksdagen. Jag tycker att vänsterpartiets tidigare ställningstagande i denna fråga är fegt och feltänkt. Statens biografbyrå bör läggas ned.

Rörande

Mina irriterande erfarenheter från Gardermoen flygplats i Oslo begränsar sig till att ha blivit av med mitt hårvax till en oförstående yngling i för stor uniform. Att jag bara några dagar tidigare på väg till nämnda flygplats fått de icke föraktligt paranoida Arlandamyndigheternas tillåtelse att bära in samma burk på flygplanet bekom inte denne, varvid jag muttrande gick iväg och tröstköpte en slips. Jan Guillou är en på alla sätt häftigare person, varför han istället blivit tagen på ”snorren”. Händelsen får möjligen lite kvällstidningstypisk behandling, och det är nu inte ett övergrepp i Guantánamoklass som Guillou fått utstå. Men det är inte heller poängen. Det är omständigheterna som helhet som utgör upplevelsen.

Och framför allt: om det hela får ytterligare någon att reflektera över den bisarra säkerhetshets som omgärdar flygandet, har en allt sällsyntare sällsynthet ägt rum, nämligen att Expressen åstadkommit något bra. Kontrollerna har idag väsentligen funktionen av suggestivt stämningsskapande. Det är en välgärning att inte acceptera excesserna utan åtminstone lite mutter.

Dock, och viktigast, kan noteras att allt visserligen, som redan konstaterats [*], blir bättre på tyska, men att samma sak, på ett helt annat sätt, kan sägas om norska.


[*] Uppdatering: "This video is no longer available due to a copyright claim by Malmsteen Management". Fuck it.

Pang i Bygget med Totto

Regeringen har med en i såväl historiskt som internationellt perspektiv anmärkningsvärd systematik och aggressivitet monterat ned de institutioner som ska bidra till att forska om, förebygga och beivra arbetsmiljöproblem. Detta vill nu regeringen kompensera genom ett system där arbetsgivare som inte bryter mot lagen ska kunna få – en smiley.

”Om det hade varit ett skämt hade det varit ganska roligt”, konstaterar Josefin Brink, i ett inlägg som måste läsas.

För övrigt ordnar regeringen idag seminariet ”Arbetsmiljön och utanförskapet - en tankeram för den framtida arbetsmiljöpolitiken”. Att föreslå resurser till att faktiskt beivra arbetsmiljöbrott, eller för all del att minska de osäkra anställningar, som för med sig stor psykisk stress, sämre utvecklingsmöjligheter och minskad vilja att påtala brister i arbetsmiljön – det ligger dock av regeringens politik att döma, uppenbarligen utanför ”tankeramen”.

[Josefin Brink: Smile - It’s the Government!]

Den akademiska friheten når nya höjder

Ok, detta är verkligen helt jävla rubbat.

För några veckor greps den tyske sociologen Andrej Holm, och flögs iväg i helikopter till en federal domstol i Karlsruhe. Därefter har han suttit i isoleringscell i Berlin. Även tre andra personer har gripits under liknande omständigheter. De anklagas, utan att några häktningsförhandlingar hållits, för ”medlemskap i terroristisk sammanslutning”.

Polisens anklagelseakt mot Holm, som forskar om städer och deras sociala utveckling, närmare bestämt den process som betecknas gentrifiering, inbegriper det faktum att ”phrases and keywords” i Holms forskning i stor utsträckning – frekvensen sägs vara ”slående” – sammanfaller med sådana som en militant grupp, anklagad för att ha iscensatt bränder, använt i sina politiska texter. Dessa begrepp inkluderar ”inequality” och – ”gentrification”. En annan indikation på Holms terrorism är att han, när han mötte några som polisen betecknar som ”aktivister”, inte tagit med sin mobiltelefon. Detta tolkas som ett ”konspiratoriskt beteende”. Det mest konkreta som polisen presenterat är att Holm var på plats vid protesterna mot G8-mötet i Rostock. Det var för övrigt även cirka åttio tusen andra människor.

En av Holms sociologkollegor anklagas inte ens för att ha skrivit någon text åt en mystisk militant grupp. Han kommer med för att han bedöms vara intellektuellt kapabel att ”författa de sofistikerade texter” som en sådan grupp kan vara i behov av, liksom för att han, i kraft av sitt forskarämbete haft ”tillgång till bibliotek som han utan att väcka uppseende kan utnyttja för att utföra den forskning som är nödvändig i författandet av sådana texter” åt militanta grupper.

Händelsen har nu börjat väcka uppmärksamhet bland forskarkollegor. Ett antal framstående forskare runt om i världen har undertecknat ett upprop där de i skarpa ordalag varnar för de vidare konsekvenserna av det som sker. Och i Guardian skriver två av dem Saskia Sassen och Richard Sennet, om faran för skapandet av denna sorts juridiska gråzoner och limbon. Om polisen har övertygande bevisning så får den gå tillväga i enlighet med rättsstatens principer, skriver de;

But this police action in a liberal democracy seems to fall more into Guantánamo mode than genuine counter-espionage.

De dåliga nyheterna är att denna “Guantánamo mode” inte längre ett tillstånd att varna för. Den är här. Om man talar om rättsprinciper, men ger sig rätten att godtyckligt ställa dessa rättsprinciper åt sidan, då finns de inte längre som rättsprinciper. Begreppet ”liberal demokrati” används i tilltagande grad som en djupt förljugen fasad, explicit ämnad att dölja en verklighet som varken kan betecknas som liberal eller demokratisk.

Alldeles oavsett de exakta faktiska omständigheter i detta specifika fall: Om man inte begriper att den slentrianmässiga, obegränsat rymliga användningen av terrorbegrepp och speciallag, är själva upphävandet av de ”värden” som släpas upp ur mörka fängelsehålor varje gång det numera ska talas fint om demokratin – då går man omkring i denna ”liberala demokrati” likt ett får på väg till slakthuset.


- Nyhetsartikel i Guardian
- Saskia Sassens och Richard Sennets debattartikel
- Forskarnas öppna brev

Den globala kampen för individens frihet går vidare

Sjuårig pojke gripen och kvarhållen tre gånger i USA, eftersom han hette samma sak som en person som fanns på en lista som någon satt ihop av något skäl. Känns tryggt.

Ny budgetlag för fler investeringar

Idag skriver socialdemokraternas landstingsråd i Stockholm Ingela Nylund Watz på DN Debatt om behovet av att ändra i budgetlagen så att staten bättre kan genomföra investeringar. Det är mycket bra. Dagens budgetsystem är till sin konstruktion sådant, att staten förväntas ta alla kostnader för investeringar över löpande budget, till skillnad från hushåll, företag och kommuner, som helt naturligt kan se investeringar som just investeringar och periodisera redovisningen av kostnaderna. På så sätt minskar statens möjligheter att finansiera exempelvis nödvändiga infrastruktursatsningar på ett ekonomiskt rationellt sätt. Det är i grunden också syftet med lagen. Den bör ändras.

Detta förde vänsterpartiet fram i årets vårbudgetmotion, och det vore glädjande om socialdemokraterna anslöt sig till uppfattningen. Det är viktigt att börja göra upp med den ordning som satt den offentliga ekonomin i tvångströja sedan skiftet mellan åttiotal och nittiotal och som varit till stor skada för svensk ekonomi. Som vänsterpartiet skriver i motionen:

En budgetprocess där någon form av investeringsbudgetering är en integrerad del öppnar i sig för en rimligare och mer långsiktigt inriktad demokratisk debatt kring prioriteringar och en syn på ekonomisk politik som en del av ett samhällsbyggande snarare än en kameral hushållning.

Läs mer i motionens kapitel 11.

But why?

Någon fick en dålig idé, och konkretiserade den. Konkretiserade.

Det måste löna sig att facebooka

Några tidsstudiemän i Australien har räknat ut att det kostar företagen typ massa miljarder kronor (27) att anställda upprätthåller kontakt med andra människor, i det här fallet via Facebook. Johan Sjölander fattar direkt galoppen och spindoktorerar åt Alliansen:

Och det här öppnar ju upp svindlande möjligheter för nya politiska strategier. Istället för att lägga kraften på att jaga sjuka och arbetslösa borde regeringen helt enkelt försöka stoppa denna provokation mot arbetsmoral och produktivitet som fejsbokandet innebär. (Dessutom är det säkert ett hot mot familjen också, så då kan kristdemokraterna få vara med på ett hörn i kampen.)

Man kan tänka sig utspelen. ”Jag fick ens släng av facebookande, men så sov jag i tre dagar så gick det över”. Littorin kan käka lunch med ”årets facebookvägrare”. Och Reinfeldt kan hålla tal någonstans lång borta från bredband och nätuppkopplingar och säga att ”jag talar inte med nätmissbrukare”.

Cuf:s Magnus Andersson har dock inte hängt med i svängarna och avslöjar glatt den pikanta detaljen att gruppen ”Alliansen is the shit” har fler medlemmar på Facebook än socialdemokraterna – alltså Facebookgruppen. Det ser illa ut. Problemet kommer troligen att behöva lösas

a) genom att någon i Luf börjar plantera uppgifter att den förstnämnda gruppens namn ska tolkas mycket bokstavligt, samt kopplas till islamistisk terror
b) genom att Per Schlingmann i en debattartikel kallar Facebook för "det nya folkhemmet"
eller,
c) genom något slags skattesubventioner riktade till överklassen.

Integrationspolitiken måste vara antirasistisk

Idag har jag en debattartikel i norska Dagbladet. Den inleder en debattserie om integrationspolitiken i Skandinavien. ”Tropehjelm” är alltså tropikhatt.

Lågintensiv etnisk rensning

Det fortsätter dag för dag. Metoderna är olika – de varierar från dödsskjutningar till hot till bygglovsförnekande till skapandet av ett administrativt helvete. Men det pågår. Till exempel: Israel förstör brunnar och hem i Jordandalen. Det görs rum för illegala israeliska bosättare, eller så deklareras området som ”militär zon” och tas därmed de facto över av den israeliska staten. När ett område ockuperas, perforeras samtidigt palestinskt land ytterligare, vägar och vägspärrar skär sönder möjligheterna att skapa ett territoriellt och socialt sammanhängande område. Man driver bort palestinierna - försöker döda dem som folk.

Akademisk frihet

Jag har tidigare skrivit om (den till slut framgångsrika) kampanjen mot Norman Finkelstein (och i dess efterföljd också andra som stödde honom). Finkelstein utsattes för en exceptionell smutskastningskampanj, som till sist stoppade hans anställning (tenure) som professor, trots att han nominerats av den statsvetenskapliga fakulteten på DePaul-universitet och trots gediget akademiskt stöd. Finkelsteins kritik mot staten Israels politik var det som fick ockupationsförsvararna – med estradadvokaten och tortyrförespråkaren Alan Dershowitz i spetsen – att sätta igång kampanjen.

Nu rapporterar Muzzle Watch om hur en liknande kampanj har seglat upp, gällande Nadia Abu El-Haj på Barnard-universitetet. El-Haj har i sin forskning pekat på hur israeliska arkeologer tenderat att producera ”facts on the ground” genom en tendensiös tolkning av historiskt material – i syfte att stärka politiskt nyttiga historiska berättelser om judisk urhistoria på de nuvarande israeliska och palestinska områdena. Också El-Haj har rekommenderats och stötts av akademiska kollegor, men det är tryck från lobbygrupper som möjligen kommer att besegla hennes öde och på köpet skrämma ytterligare ett antal akademiker till tystnad i frågor som rör staten Israels ockupationspolitik.

Läs mer: Campaign to deny Nadia Abu El-Haj tenure at Barnard: Is tenure process no longer the domain of academic peers?


[Ett tidigare inlägg om Muzzle Watch]

Tipskvartett

1. DN-intervjun med Cristina Husmark Pehrsson har klassikerpotential. Själv gav jag genast upp alla försök att skriva något roligt om den – ministern är i det avseendet svårbräckt. Men Badlands Hyena levererar återigen lysande satir:

Efter tre dagar var socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson botad från sin utbrändhet, säger hon i DN. Efter tre dygns sömn steg hon upp igen, som Kristus. Det är mirakulöst, men stora andars liv liknar ofta varandra i häpnadsväckande hög grad. Jesus och Cristina Husmark Pehrsson utgör ett mönster för enklare, mindre högtstående lapprimänniskor och visar att ingen behöver ligga utslagen mer än tre dagar, vare sig man lider av utbrändet eller av döden. [Läs vidare!]

2. Ida Gabrielssons krönika om det rådande debattklimatet är verkligt läsvärd. (Lägg förresten upp Ung Vänster-bloggen på dagliga listan).

Idag kommer jag på mig själv med att bli jag glad för att det finns liberaler, yippie, tänker jag. Killen blir inte upphetsad av övervakningskameror, är emot språktest, och gillar inte hedersbegreppet. Men det är ju toppen! Man ska inte ha så höga krav. Han älskar inte angreppskrig i alla fall. Skönt. Nog är det bra att de finns, de utrotningshotade liberalerna. Men samtidigt så säger det mycket om läget när man börjar hurra för något så ynkligt. Och hur skulle det se ut om de var omvänt? Om ramarna för debatten skulle vidgas åt det andra hållet, åt vårt håll. Otänkbart? Hur skulle det låta? Jag lovar, det går lika bra att läsa upp nyheter som har ett relevant och sakligt innehåll med sån där monoton röst, (det går även med den lite chickare TV3update-varianten). [Läs hela]

3. Åsa Linderborg skriver kort och bra om skolan i Finland och i Sverige. (Det har blivit något av en borgerlig paradgren att dra helt uppochnedvända slutsatser av tillgänglig statistik. Så var det till exempel även med just exemplet Finland och de överklassnära tjänsterna). Läs förresten också Röda Raketers kommentar.

4. Oundgänglig artikel om Palestina och vänstern. Ramzy Baroud i Flamman.

Valet i Palestina, i vilket Hamas segrade var en seger av historiska proportioner. Men stora delar av vänstern i Palestina hjälpte till att isolera den legitima regeringen. Nu skördar vi den olycka de sått, skriver Ramzy Baroud. [Läs artikeln]

Terrorisera inte folk med juridiskt försvar och sånt där

[Tack till Erik F]

Brink i LO-tidningen

LO-tidningen har i senaste numret en fin porträttintervju med Josefin Brink. Läs den.

För övrigt är LO-tidningen en tidning som man bör prenumerera på. Intressanta reportage, bra kultursidor och väldigt mycket matnyttigt – både statistik och kommentarer – om arbetslivet och arbetsmarknaden. Så bra att man faktiskt blir beklämd varje gång tidningen kommer. Över att arbetslivsfrågor – det gäller alltså en överväldigande majoritet av den vuxna befolkningens dagliga livsvillkor! – är lågt värderat i det dagliga nyhetsflödet. Och över att det är så sällan som dagstidningar, och TV-nyheter tar upp och utvecklar det som LO-tidningen. Det säger också något om vår tid. Hur som helst: det är billigt att prenumerera. 395 kronor per år, 210 kronor för LO-medlemmar.

Rör inte min, kompis

De nya moderaterna (Jönköpingsdivisionen) fortsätter i nygamla spår.

And Justice for All (fuck the liberty stuff, however)

Ja, varför ska bara folk i andra länder bli övervakade och spionerade på av den imperiella storfinansens våldsapparat? Nu får också folket i USA en större sådan möjlighet – FRA men större liksom. Det kommer att bli bra, eftersom Charles Allen, ”biträdande minister för underrättelseanalys vid departementet för inrikes säkerhet”, säger så här.

- Vi tittar på det och vi kommer att göra det på ett tillbörligt sätt, sade han.

Ett tag blev jag orolig för att det skulle kunna göras på ett otillbörligt sätt. Men tji fick jag. In the Big Business President We Trust.


[Läs gärna detta.]

Vem betalar nästa krasch?

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.

Två lysande

Obs. De här två texterna måste alla läsa idag:

1. Pierre Gilly skriver en superb krönika om en regering med orwellskt språkbruk och ett systematiskt förakt för fakta: Sniglar i regeringen.

2. Josefin Brink har läst en liten skrift från Almega (Hemmets hjältar - en vit bok om hemservicebranschen) och skriver så bra så bra om en debatt med bisarrt förvridna perspektiv: Satirens dödgrävare eller så blev vd:n dement

Men Maud visar en mer storslaget visionär sida också i boken, och drar en anekdot från en resa till USA, där hon bland annat diskuterade hemservice. "Då fick jag klart för mig att där kan man till och med få hjälp med att sätta in sina foton i album. En märklig företeelse i svenska ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas."

Sug på den en stund. Låt det sjunka in. Det är här någonstans jag på allvar börjar frukta för satirens framtid.

[…]

Åsa Keller, vd, för framgångssagan Homemaid presenteras som en kvinna som "med sin livssituation är ett exempel på en av de viktigaste målgrupperna för hemservicebranschen". Hon berättar själv: "Det var först när jag blev vd för bolaget som jag verkligen förstod hur svårt det kan vara att få vardagen att gå ihop". Hon köper själv hemservice (nu alltså till rabatterat pris, min trista anmärkning), eftersom "Jag prioriterar att umgås med min familj när jag är ledig".

Det är lite bättre i Norge

Norge är som bekant inte med i EU. Det ger landet en större frihet från marknadsfundamentalistiska tvångströjor. Dock är Norge anslutet till EES-avtalet, vilket gör att Efta-domstolen kan ha synpunkter på vissa ekonomiska förhållanden i landet.

För flera år sedan startades det en process mot Norge gällande en gammal norsk lag med anor från den nationella frihetsrörelsen på 1890-talet, kodifierad 1909 och uppdaterad med bibehållen grundbetydelse sedan dess. Den går inder namnet Hjemfallsretten. För att säkra den centrala naturresurs som vattenkraften är, bestämdes det att privata koncessioner för dess utnyttjande endast fick ges för begränsad tid, nu högst 60 år. Därefter skulle rätten återgå till staten. I de fall staten eller kommunerna redan kontrollerade företag med koncessioner undantogs dessa, denna rätt skulle vara tills vidare. I början av sommaren beslutade de klåfingrigt marknadsfundamentalistiska juristerna i Efta-domstolen att denna ordning stred mot konkurrensneutraliteten – i det här fallet mellan verksamma privata och offentligtägda bolag.

I Norge har beslutet mötts av bestörtning. LO-ledaren i Trondheim krävde nyligen att staten skulle köpa upp all vattenkraft, såväl från kommunala och privata intressenter – med tvångsinlösen om så krävdes. Det norska centerpartiets ledare, kommunministern Åslaug Haga kallade beslutet för ”ett angrepp på norsk suveränitet”. Statsministern Stoltenberg tvingades understryka att han inte var enig med domen, och uttryckte att det varit bra att Norge drivit saken så långt. Faktum är att (EU-vännen) Stoltenberg meddelade att

Nasjonal kontroll over naturressursene, gjennom lokalt og nasjonalt offentlig eierskap, er avgjørende viktig for Norge. Dagens dom i EFTA-domstolen er så alvorlig at den rokker ved grunnlaget for inngåelsen av EØS-avtalen. Norge må nå ta en tenkepause og drøfte nøye hvordan vi skal håndtere den oppståtte situasjonen

Förnyade röster har hörts om att Norge borde lämna EES-avtalet, som Bruntland-regeringen en gång lovade inte skulle få några effekter på hjemfallsretten.

Nu har den norska regeringen tänkt ut och lanserat en radikal lösning. Man har med omedelbar verkan beslutat att inga nya koncessioner ska ges till privata företag. På så sätt menar man sig ha gjort norsk lag förenlig med domen (som ju inte säger att offentligt ägande i sig är otillåtet). Det är ganska stor skillnad på läget, får man ju säga, när en minister uttrycker sig så här på regeringens hemsida:

Dette er en stor og viktig sak for regjeringen og Norge. Gjennom dagens vedtak beholdes hjemfallsordningen og våre energiressurser forblir i folkets eie. Vi følger med dette opp Soria Moria-erklæringen på et viktig punkt, sier olje- og energiminister Odd Roger Enoksen.

Den här lösningen kommer, som SV:s vice ordförande Audun Lysbakken konstaterar, att leda till en successiv nationalisering av norsk vattenkraft, då nu gällande privata koncessioner så småningom förfaller, utan att förnyas.

Den norska regeringens arbete vilar på Europas mest progressiva regeringsförklaring. Samtidigt är det uppenbart att manöverutrymmet för en progressiv politik inte finns av sig självt, utan måste erövras. Regeringen har fattat många viktiga beslut i rätt riktning, men i ekonomisk-politiska frågor har reformerna varit mer beskedliga. Det här beslutet innebär förstås inte någon jätteförändring i människors vardag. Det återstår också att se var detta slutar. Den juridiska tvisten lär fortsätta. Tidningen Nationen påpekar att det kan uppstå problem med olika ersättningskrav. Men helt klart är att detta är ett principiellt betydelsefullt agerande, som både stärker respekten för regeringen och skapar en glädjande turbulens i EU-systemet (Efta-domstolens utslag baserar sig på tolkningen av marknadsimperativet i EU:s fördrag).

Och Unge Høyre, norska Muf, säger att detta är ”kommunism”.


- - - - -
Det är ganska symptomatiskt att det nästan inte har hörts någonting om detta i Sverige. Jag hittar en gammal grej på Ekot från 2005. Och så blev det en notis efter domen i juni, med vinkeln att Vattenfall nu såg möjligheter att ge sig in på norska vattenkraftsmarknaden!

- - - - -
Förkovrande läsning:

- Ledare i Dagbladet, från juni.
- Artikel i Klassekampen: ”Bryter grunnloven”
- Faktahäfte från Nei till EU

“Terroristen neutraliserades”

Det är nästan outhärdligt. Men läs. Det är viktigt. Gideon Levy skriver i Haaretz om Jihad Shaar, som skulle åka till universitetet i Betlehem för att registrera sig, men som istället misshandlades så brutalt av israeliska soldater att han dog. Livet rann ur honom framför ögonen på hans far:

The taxi to Bethlehem was delayed, and Jihad stood at the dusty taxi stand and waited. He was on his way to the Open University in Bethlehem, to register for the upcoming school year. His father says that he hadn't decided what he wanted to study. Maybe that's what he was thinking about while he stood at the stand, exposed to the burning sun.

And what was going through the heads of the soldiers who beat him mercilessly, with a club, with the butt of a rifle and with kicks to his head, so that he died? Is it possible that he tried to attack them with a knife, even though two eyewitnesses didn't see it? Even if he did, why did the soldiers continue to beat him, even after he lay on the ground, unconscious and perhaps bound as well, as an eyewitness told us? And what kind of monstrous behavior is it to handcuff the bereaved father, and then leave him on the ground, in front of the body of his beaten and dying son? Above all, why did the Israel Defense Forces rush to dismiss this grave incident, “after an initial investigation,” during which nobody interrogated the eyewitnesses, with the conclusion, “the soldiers acted properly”?

Det är intressanta frågor. Men vi vet redan svaren. Varför fortsatte de slå honom? De slog inte honom! För de slog inte en människa, de slog det, de slog en arab. Hur kunde de? Hur skulle de annars! Säger det igen: Palestinierna måste göras till icke-människor för att alla de israeler som dagligen upprätthåller ockupationen ska kunna göra sitt jobb. Förnedra, förvägra, fördriva, emellanåt mörda. Sedan gå hem och vara vanliga israeler. Ockupationen och rasismen är varandras förutsättningar; reproducerar varandra. Det är möjligt, till och med mycket troligt, att de soldater som mördade Jihad Shaar och gjorde ett varigt sår av hans fars sinnen, inte hade för att avsikt att göra det när de gick på sina pass. Det är bara det att de efter ett tag inte ser några barn som leker, inga ungdomar som drömmar, inga föräldrar som älskar. Inte heller denna dag. Bara palestinier. Disponibla. I vägen. Soldaterna mördar inga studenter - de bankar palestinier. Gör just så det jobb de är satta att utföra.

Och varför gick IOF ut med en ”inledande utredning” som i strid mot vittnesmålen friade soldaterna och triumfatoriskt utropade att ”terroristen neutraliserades”? Återigen. Budskapet blir tydligt: vi gör vad fan vi vill, och presenterar det hur fan vi vill. Budskapet till soldaterna är ännu tydligare: immunitet att engagerat mörda eller bara vårdslöst avliva.

Alltså neutraliserades terroristen. Med gevärskolvar och en klubba. Det är ord som utför ett arbete. De söker medskyldiga. De kommunicerar detta: vi bankade sönder en arab för vi fann det lämpligt. Och så säger de till mottagarna i Israel och Västvärlden: Vi erbjuder absolution; ett semantiskt rum att kliva in i med cocktailglas i handen. Vi bankar sönder en arab – du accepterar att en terrorist neutraliserats. Och du läser och hör det igen och igen. Terrorist. Ordet drar ned din rullgardin, stänger ditt fönster för de otäcka dofterna.

Nej tack! Inte likgiltig. Inte neutral. Jag vill vara människa med dem som inte fördrar förnedringen. De salta dropparna på mitt skrivbord kommer att torka, men så länge jag inte neutraliserats, vill jag göra nytta av den luft som också Jihad Shaar andades. Jag vill vara människa. Så Nej tack.

Tillsammans

Den norske kamraten Morten Drægni reflekterar lite över den svenska regeringens skattesänkningsplaner. Siffrorna kommer kanske i slutändan att bli lite annorlunda, men angreppssättet är rimligt. Det finns en god tillväxt i svensk ekonomi. Frukterna av den är skevt fördelade. Om regeringen satsar på att fortsatt öka den andel av de samlade samhälleliga resurserna, som går till privat konsumtion, så vidgas klyftorna i samhället och – som framgår av exemplen – angelägna gemensamma investeringar uteblir. Det är bara ett mycket tunt skikt av riktigt rika, sådana som alltid klarar sig och kan inrätta dyra och ineffektiva, men dem själva bekväma system, som kommer bättre ut av en sådan samhällsutveckling. För oss i vänstern gäller det att kunna beskriva behovet av en samhällelig omfördelning just i sådana konkreta termer som Drægni gör. En höghastighetsbana för resebekvämlighet och miljöhänsyn. Ett bostadsprogram som märkbart, synligt, effektivt minskar bostadsbristen i storstäderna. En ordentlig sänkning – eller helst avgiftsbefrielse – för kollektivtrafiken i länet. Sådant som både är bra på sikt och som märks här och nu.


Notera för övrigt det tydliga samband mellan stagnerande offentlig konsumtion (övre diagrammet, källa: nationalräkenskaperna) som andel av BNP och utvecklingen för de mycket rikas inkomster. (nedre diagrammet, från LO, denna rapport)

Landet är i trygga händer

Fredrik Reinfeldt förklarade igår varför han – med undantag av hovsamt välbevakade hyllningsresor till USA och Tyskland – varit försvunnen sedan valet:

- Jag har nio gånger rest till offentliga verksamheter och träffat lågavlönade kvinnor runt om i Sverige, ofta i små orter. Jag har suttit med dem för att höra deras beskrivning av den svenska välfärden, berättade han.

Tungt. Han har under dessa nio resor gjort en fantastisk upptäckt – av ett för mänskligheten hittills okänt fenomen.

Ofta styrs de av manliga chefer högre upp i organisationen utan någon större kunskap om dessa kvinnors arbetssituation, ansåg Reinfeldt.

Det känns därför helt följdriktigt att Reinfeldts regering arbetar hårt med att privatisera svensk sjukvård. Förutom att vården då blir mindre tillgänglig och dyrare, får vi nämligen dessutom betydligt färre kvinnliga chefer.

Fredrik Reinfeldt har även på andra områden ägnat sig åt tankeverksamhet:

- Min slutsats är att det nu är låginkomsttagarnas tur och inte höginkomsttagarnas.

Det betyder alltså, att sedan det varit höginkomsttagarnas tur att få förmögenhetsskatt och fastighetsskatt avskaffad samt stora inkomstskattesänkningar, blir det nu låginkomsttagarnas tur att drabbas av brutal behandling vid sjukdom, ytterligare åtgärder för lönedumpning samt eventuellt fler karensdagar. Det ska bli 10 miljarder mindre i statliga inkomster tack vare ytterligare skattesänkningar, så att det blir ännu mindre av sociala investeringar och välfärdssatsningar. Låginkomsttagarna har verkligen tur.


Det är vår tur nu – vinden har vänt

Perspektiv

Det handlar om vem som ställer frågorna, vem som definierar problemet. Människor blir sjuka på och av sitt arbete. Det gäller särskilt kvinnor. Man bränner ut sig. Drabbas av depressioner. Det är inte alltid uppenbart varför – människan är en komplex social varelse – men det känns, binder, fräter inuti. Uppenbart är också att ett uppdrivet arbetstempo – ”besparingar”! – kombinerat med små möjligheter att påverka sin egen situation; den brygd som puttrar av egna och andras krav, får många att må dåligt.

Man skulle kunna tänka sig att frågan då blir hur den negativa stressen ska minska. Eller hur den vetenskapliga förståelsen av ”diffusa” – med andra ord negligerade – symptom ska stärkas. Eller hur den som blir deprimerad – depression är en folksjukdom – ska få bättre stöd att lysa upp livet igen.

Man skulle. Men det handlar om vem ställer frågorna, vem som definierar problemet. Här har det en tid suttit folk med trygga, spännande, högavlönade jobb, bostadsrätter som stiger i värde och årslöner på banken om något skulle gå snett, och så har de sagt att ojdå, det var ju mycket pengar som betalas ut till de här människorna eftersom de är så många. Pengar som skulle kunna bli till sköna slantar till oss fastighetsägare och kämpande miljonärer. Och så har vi fått en debatt som rasat från den utgångspunkten. Om ”skenande” kostnader, om ”fusk” och ”överutnyttjande”, och om behovet av ”uppstramning”. Nu kommer ännu ett utslag av den debatten. Utbrända och deprimerade ska stressas och hetsas.

Visst är det bra om människor inte sjukskrivs och lämnas vind för våg. Visst kan ibland det vara en del av rehabiliteringen att arbeta i eget tempo, att bibehålla en social kontakt med arbetskamrater. Men det som nu händer är något annat. Det är ett sätt att banka på redan nedtryckta människor. En del – de som inte alls orkar – kommer om förslaget slår igenom med full kraft, att försvinna ut från arbetslöshetsstatistiken och in i samhällets periferi. Och så blir det pengar till mer skattesänkningar. Det är en obehaglig politik, ovärdig. Håller vi käften, kommer det betydligt mer av de varorna.

Josefin Brink gör efterlängtad comeback efter sommaruppehållet med en text om detta, som alla måste läsa: Borgarpusslet. Idag: de sjuka



Andra som skriver: Hanna Löfqvist, Bloggaden, Jinge.

Artiklar: [SvD] [DN1] [DN2] [DN3] [DN4]

Utredning

Den israeliska armén skjuter rutinmässigt ihjäl civila palestinier, inte sällan barn. Ibland startas det "utredningar" kring morden. Dessa utredningar läggs sedan rutinmässigt ned utan att något sker. Det är ett skådespel för omvärlden och den israeliska befolkningen. Men också riktat till palestinierna och dem som bekämpar ockupationen. Budskapet blir tydligt: vi gör vad fan vi vill, och presenterar det hur fan vi vill. Budskapet till soldaterna är ännu tydligare: immunitet att mörda eller bara vårdslöst avliva.

Anna Wester skriver om ett konkret fall av otaliga. Läs!

F-skattesedel

Nu fortsätter regeringen, med Maud Olofsson i spetsen, att ta fajten mot en modern arbetsmarknad och de arbetandes trygghet. Dagens angrepp består i ett utredningsdirektiv för undergrävande av anställningsförhållandet. Enligt känt mönster presenteras det hela med rubriken ”Regeringen gör det enklare att få f-skattesedel”.

Nu är det naturligtvis inte alls så att det finns några oöverkomliga svårigheter att få f-skattesedel för den som har en affärsidé och ämnar bedriva näringsverksamhet. Regeringen vill med denna utredning inte heller i allmänhet göra det enklare. Det som specifikt ska utredas och ändras, det är det så kallade självständighetsrekvisitet. Idag måste den som vill bedriva näringsverksamhet kunna ha flera uppdragsgivare. Det är egentligen ganska självklart. Om man är hårt knuten till en enda ”uppdragsgivare” då är det inte frågan om fri näringsverksamhet utan då har man ett annat förhållande, som lämpligen regleras i en anställning. Detta är inte en formsak. Med anställningsförhållandet följer viktiga, grundläggande rättigheter och skyldigheter för den anställde och den som är arbetsgivare. Det avser skattefrågor, arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor.

Detta ”problem” vill nu regeringen lösa. Det ska alltså bli enklare att utnyttja en person och gå runt de arbetsrättsliga reglerna. Det är uppenbart att många arbetsgivare kommer att försöka lägga ut uppgifter på ”uppdrag” istället för att anställa människor. Vi kommer i bästa fall att få massor med segslitna processer där man ska bedöma vad som är ny praxis. I sämsta fall, och det är ju det Maud med anhang önskar sig, kommer kollektivavtal och arbetsmiljöarbetet inom ett stort antal branscher att kraftigt undergrävas. (Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som inte är kodifierat, ska inte utredas).

Man måste fråga sig vad det är för typ av livskraftiga och produktiva företag som idag inte startas eftersom de insisterar på att inte ha fler än en uppdragsgivare. Regeringen skriver bland annat i utredningsdirektiven: ”Det har också framhållits [oklart av vem, förutom Maud Olofsson] att detta krav framför allt är negativt för vad som anförts vara typiskt sett kvinnors företagande”. Så har vi alltså ringat in problemet. Till exempel städerskor, som idag har det alltför fett ställt med lyxiga arbetsvillkor och skyhöga lönekrav som skrämmer bort fattiga företagare får nu större möjligheter att konkurrera med varandra med lägre löner och helt fokusera på att städa på ett enda ställe. Så kan de utnyttja den oerhörda friheten som ”företagande” i total beroendeställning ger.

Vad är förresten omfattningen på problemet idag? Som tur är får vi veta det i utredningsdirektiven.

Antalet avslag på grund av att det inte är frågan om näringsverksamhet [inte nödvändigtvis bara på grund av självständighetsrekvisitet; min anm.] var 726 stycken år 1999 och 784 år 2006. Det innebär att under ca 1% av antalet ansökningar avslogs under år 2006 på den grunden att den angivna verksamheten inte ansågs vara näringsverksamhet.

Klart som fan att detta måste åtgärdas med att man börjar rucka på hela den svenska arbetsmarknadsmodellen för några miljoner människor:

Regeringen anser att starka skäl motiverar att näringsverksamhetsbegreppets självständighetsrekvisit i inkomstskattelagen och F-skattesystemet ses över.

Jovars. De ”starka skälen” är högerns eviga önskan att bryta ned de skydd som kollektiva arrangemang på arbetsmarknaden ger arbetstagarna. I pressmeddelandet skriver regeringen på sedvanligt mysmoderat manér:

En förändring får till exempel inte leda till att arbetstagare eller arbetssökande tvingas bli egenföretagare för att man på så sätt ska kunna kringgå lagen om anställningsskydd.

Det som är sant är att en förändring av f-skattereglerna inte omedelbart behöver leda till att det är fritt fram för utnyttjande av arbetstagare. Arbetstagarbegreppet är, som jag nämnde ovan, ett praxisbegrepp. Det innebär att det kan gå att i en process göra gällande att en person de facto är arbetstagare fastän det finns en f-skattesedel. (Se till exempel det här inlägget på Bloggaden för att se vad det kan innebära i praktiken). Men, skrivningen i pressmeddelandet är ändå hal och falsk. Kollar man igenom direktiven, lyssnar in den argumentation som föregått beslutet, och tänker ett litet, litet steg vidare, blir det tydligt att det är precis vad regeringen skriver att förslaget ”inte får leda till”, som den vill ska ske.

Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2008. Regeringen lägger in ytterligare en växel i sin klasskamp. Låt oss göra detsamma. Diskutera förslagen på försämringar ordentligt, hur de hänger ihop, vad de innebär konkret. Att tro att det skulle ske i våra medier – där okunskapen om arbetsmarknadsfrågor gång på gång visar sig vara avgrundsdjup – är naivt. Arbetarrörelsen behöver jobba från grunden.



[Läs gärna några andra saker jag skrivit tidigare, angående detta med småföretagarretoriken:]
- Galet om småföretag
- Företagande – för vems skull?

Nu heter det skolbrand igen

SvD:

Att flera larm kommit in till brandkårer runt om i Sverige de senaste dagarna är dessutom ingen slump. De brandkårer SvD.se pratar med säger att man varje år märker en ökning inför skolstarten.

- Det är det klassiska. Barn och ungdomar kommer tillbaka efter sommarlovet och ännu har kanske ungdomsverksamheter och fritidsgårdar inte öppnat. Varje år inför skolstarten ser vi en ökning, säger Roger Steffen, brandmästare på Farsta brandstation i Stockholm.

Ser man på. Nu reflekteras det lite över verkligheten. Efter något dygn av alarmistiskt snack om upplopp och integration och hej och hå. Apropå det jag skrev häromdagen alltså.

Läsvärt

Erik Berg på Approximation skriver klokt om bränderna i Göteborg och snackar stadsplanering.

Josefin Brink kommenterar Centerns krig mot löntagarna.

Högern rasat ut bland våra bloggar, tankens blommor smälta ned och dö

Tre representanter för Stockholms universitets studentkår sågar idag Lars Leijonborgs förslag om ”flitpremie” till studenter som blir klara snabbt med sina studier. Förslaget skulle kunna ses som ett märkligt hugskott i sommarvärmen, men ingår i ett sammanhang av förslag som skändligen skenmanövrerar kring uppenbara fakta om studenters ekonomiska och sociala verklighet. Som författarna till debattartikeln påpekar:

Studenter har i dag ett studiemedel som ger dem en inkomst ungefär 1.000 kronor under den av myndigheter fastslagna gränsen för fattigdom. Resultatet kan man se i till exempel. SIF:s rapport "Studenter och trygghetssystemet". En fjärdedel av studenterna funderar på att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter och mer än hälften har tvingats söka ekonomisk hjälp av föräldrar eller närmaste omgivningen för att klara sina studier.

För de studenter som inte har välbärgade föräldrar leder detta till att man tvingas välja mellan heltidsstudier eller nedprioriterade studier och extrajobb. Valet mellan att gå på föreläsningen eller att jobba extra någon timme blir inte ens ett val, det blir en förutsättning för att alls kunna studera.

Läget är ganska speciellt. Vi har i Sverige för första gången i modern tid en regering som aktivt och målmedvetet arbetar för att sänka ambitionsnivån i den högre utbildningen och se till att färre studerar på högskolan. Det är snudd på definitionsmässigt bakåtsträvande. Denna väg kantas av förslag som systematiskt missgynnar elever från hem med låga inkomster och svaga akademiska traditioner. Klassamhället skall befästas och koncentrationen av måttligt begåvade men med en i fadershemmet uppblåst självuppfattning utrustade ungdomar höjas på högskolorna. Klassisk högerpolitik i aggressivare tappning med andra ord. Till uppenbart men för svenska folket, på bredden och djupet.

Som bonus kan vi notera blogguppstötningar från såväl den mer glatt förvirrade folkpartisten Tommy Rydfeldt som de mer belevat demokratiföraktande unga herrarna på konjakhögerns organ Neo. Författarna till den nämnda debattartikeln – ordförande, vice ordförande samt politisk sekreterare på Stockholm universitets studentkår – anses inte kunna representera den organisation de ju är demokratiskt valda att representera, med ståndpunkter som de fått uttryckligt mandat att driva, eftersom de inte tycker som det uppstötliga herrskapet. Högerns demokratisyn i ett ruttet nötskal. Att Lars Leijonborg säger sig representera den svenska regeringen, trots att han på övertid leder ett sketet plojparti med högerpopulistisk hetsretorik och ordensliknande inflytande i svensk press, det är inga problem. Karln tycker ju bra grejer.


[Läs Petter också]

Tankepaus i Bologna-processen

I järnnävens grepp

Sambandet mellan (ny)liberal privatisering och – i kapitalismens periferiländer – imperialistiskt massvåld är inte nytt, men framträder som särskilt karaktäristiskt för vår tid. Det amerikanska övergreppet i Irak har redan tidigare varit ett övertydligt exempel.

(Läs gärna några tidigare inlägg på temat, till exempel Konstitutionell exploatering; Friendly Dictators Inc.; Blod och Olja)

Och frihetståget tuffar på. Den irakiska ”regeringen” använder nu lagar från Saddam Husseins tid för att slå ned på fackföreningar inom oljesektorn. Facken har protesterat mot den oljelag som tagits fram för att stjäla den irakiska oljan och med den göda västerländska oljebolag. Härligt.

Från det tal jag höll i mars, på fyraårsdagen av USA:s ockupation, som blev en internationell dag av protester mot USA:s globala våldsregemente:

När de tomma lögnerna skingrat sig, skymtar vi resultatet. Över en halv miljon döda irakier enligt tidningen Lancet. Över 3000 döda amerikanska soldater. Över 2500 miljarder svenska kronor i kostnader för världens skattebetalare. Ett land i kaos och söderfall.

Men varför – varför har alla dessa människor fått betala detta pris?

Den som möjligen har undrat finner nu svaret. Svaret finns i den nya irakiska oljelagen.

Ockupationsmakten stjäl irakiernas olja. En lag som arbetats fram av amerikanska konsulter ger utländska bolag rätten att disponera det irakiska folkets oljeinkomster i minst trettio år. Iraks nationella tillgångar läggs i händerna på ett fåtal västerländska oljebolag. Fredsvänner, vi bevittnar just nu det största väpnade rånet i världen i modern tid.

Ingen orsak

Badlands Hyena slår till igen, nu om bränderna i Angered.

Demokratiskt småplock

* Israeliska ”bosättare” i Hebron sätter eld på en moské och försöker därefter genom stenkastning hindra brandkåren från att släcka.

* Israeliska ockupationssoldater gör en räd i Tulkarem för att gripa Hamasaktivist. Kidnappar hans fru, barn och några släktingar istället.

* Israel bedriver statsbyråkratisk lågintensiv etnisk rensning genom att förhindra palestinska familjer att förenas i Jerusalem. En ”tyst transfer” för att kontrollera ”demografin” i Jerusalem – helt enkelt krossa människors vardag för att rensa Jerusalem från palestinier.

- - - - -

Galghumorbonus: Kuffiya Kraze!

Att måla bilder med begrepp

För ungefär ett år sedan kunde man höra det här på Ekot:

Räddningsverkets statistik visar på 200 anlagda skolbränder förra året. Det är en ökning med 50 procent jämfört med för tio år sedan. Men enligt polisen i både Göteborg och Malmö inträffar betydligt fler skolbränder än det antal som redovisas i Räddningsverkets statistik. Många bränder släcks av skolpersonal utan att brandkår tillkallas.

Och det här:

Var fjärde brand är anlagd, och enligt Räddningsverket är mörkertalet troligen stort och siffran högre. Över hälften av bränderna anläggs av barn och ungdomar under 18 år.

Att barn och ungdomar anlägger bränder och att de gör det just på platser där de själva brukar vistas, inte minst skolor, är varken något nytt eller okänt. Faktum är att detta är så vanligt att Svenska brandskyddsförsvaret den 27-28 september i år tänkt ordna en stor konferens riktad till kommunal personal, med rubriken Skolan brinner.

Att det sker brandincidenter på skolor nästan varje dag gör förstås inte brottet mindre allvarligt eller händelserna mindre farliga för allmänheten (och för förövare själva).

Men – och detta är inte oviktigt – anlagda skolbränder avrapporteras vanligen som anlagda skolbränder. Anlagda bränder mot andra inrättningar avrapporteras vanligen som anlagda bränder mot andra inrättningar. Dock inte om de genomförs i svenskglesa, socialt stigmatiserade förorter. Då kallas de - tydligen – upplopp!

Svenska dagbladet kallar det upplopp. Aftonbladet kallar det upplopp (och kör ett TV-inslag där det heter ”stora upplopp”). DN kallade till nyligen det hela för upplopp, men har tydligen ändrat rubrik på nätet, till vandalisering. GT kör ett lite eget race och kallar det hela ”brandterror” (men upplopp på förstasidan).

Vem kommer på tanken att kalla en grupp ungdomars egenmäktiga, nattliga anläggningar av bränder för just upplopp? En sensationslysten kvällstidningsjournalist med ett slappt språk? Jo, kanske. Men i det här fallet tycks det som att den som matat ut beteckningen är – polisen. Polisen har briefat villiga medier om ”upploppsliknande stämning” i Angered. Inte ”allvarliga bränder”, inte ”upprepade mordbrandsförsök”, inte ”livsfarliga pojkstreck kunde kostat tiotals livet”, utan just ”upploppsliknande” och det sliriga ”stämning”. Efter att ha lanserat denna insinuanta och härligt suggestiva terminologi går tiden, tidningarnas kommentarfält fylls med halv- och helrasistiska det-vet-man-ju-hur-det-där-är-för-det-har-man-ju-minsann-hört-utbrott, samtidigt som excesserna försvinner från rapporteringen – och alltså inte behöver tas ansvar för.

Detta är åtminstone tredje gången på kort tid som polisens information till medierna spelar en sådan här roll. Efter såväl incidenter i Rosengård i april som i Hjällbo i oktober förra året, talade polisen om ”upplopp” och spred initiala uppgifter till medierna vilka efter den första dagens hets visade sig vara överdrivna eller direkt felaktiga.

Om nu regeringen vill beivra myndigheters problematiska opinionsbildning finns här ett ypperligt tillfälle att göra en mycket viktig insats.


[Uppdatering: Missa inte Pelaseyed på Ung Vänsterbloggen!]
[Läs också Anders Svensson]

Att göra ikväll

Idag inleder SVT en intressant filmserie under rubriken Frankrikes skugga. Första filmen är en av världens bästa. Och ohyggligt aktuell. Slaget om Alger. Den går lite sent, men se den! 22:30 på tvåan.

Jag har nämnt filmen i några tidigare inlägg, här och här.

Butterhet och elitism - exemplet Oslo

Vill varmt rekommendera en roligt småprovokativ krönika i Aftenposten, av den norska historieprofessorn Øysten Rian. Det finns viktiga politiska poänger i hans uppmaning till Osloeliten att rycka upp sig och visa lite glädje över det folkligt norska och i hans historiska förklaringar till varför en sådan elitmentalitet uppträder i Oslo. Här finns också – i koncentrat – ledtrådar till den för många svenskar svårbegripliga norska språkdebatten. Det är på det hela taget en ganska god ingång till en folklig-progressiv nationsuppfattning – en som är starkt saknad och hårt ansatt i svensk vänsterdebatt.

Det är för övrigt synd – och symptomatiskt – att den politiska och kulturella debatten i våra nordiska grannländer har ganska liten plats i svensk offentlighet. Vi har en sådan fördel av att enkelt kunna vidga våra vyer på det egna språket och därmed med större djup. Svenskan är ett litet språk, men med bara lite ansträngning kan vi läsa och förstå andra skandinaviska språk. Politiskt och kulturellt fördjupas vår självförståelse om vi kan förhålla oss till samhällen som är väldigt lika på många sätt och ändå inte desamma. För ett land som ligger i utkanten av andra, större kultursfärer är det viktigt att kunna upprätthålla och utveckla sådana relationer. Det skapar ett spänningsförhållande till centralisering, utarmning och likriktning i EU-anpassningens och amerikaniseringens följe. Notera: jag är alltså inte anhängare av en essensialistisk, statisk kultursyn. Precis tvärtom. Inte heller är jag motståndare till ”populärkultur”, och definitivt inte till kulturyttringar som finns i eller kommer från USA. Jag tror att den svenska debatten och den svenska kulturutvecklingen blir bättre, i större utsträckning tillgänglig för bredare folklager, om den får ett bredare resonansfält.

Nåväl, som stöd i läsningen: norskans by betyder alltså stad. Och Erling Lae är ”borgmästare” i Oslo. Han representerar moderaternas systerparti, Høyre. Oslo leds idag av en koalition mellan Høyre och främlingsfientliga, högerpopulistiska FrP. Norge håller kommunval i september.


(Via Audun Lysbakken)

Amerikanska bostadslån och en värld som hänger ihop

SvD hade idag ett intressant reportage om de enorma konstrasterna på bostadsmarknaden i USA. Läs det! Två olika världar på varsin sida om Hudsonfloden. Människor med låga inkomster som får slita hund för att få råd med en enkel bostad, samtidigt som de riktigt rika spekulerar i lägenheter för tio, tjugo, kanske ända upp till femtio miljoner kronor.

Det som nu sker är att den så kallade ”subprime”-marknaden i USA slår i taket och ”korrigeras”. Människor med låga inkomster, som tagit bostadslån får se villkoren försämras och saknar helt enkelt en buffert för att klara av detta. Betalningarna inställes, husen går på exekution och bolåneinstituten åker på kreditförluster. Något sådant drabbar dock inte för tillfället överklassen.

Den här utvecklingen återspeglar den amerikanska ekonomins situation mer allmänt. Inkomstklyftorna i USA har ökat mycket dramatiskt sedan slutet av 1970-talet. Samtidigt som de allra högst avlönades inkomster sköt i höjden så sjönk den genomsnittliga reallönen under åren med Reagan och Bush d.ä. Också under George Bush d.y. har stora grupper av amerikanska arbetare upplevt stillastående eller sänkta reallöner, samtidigt som de superrika dragit iväg med fantasiinkomster. De på andra sidan Hudsonfloden – och på de allra flesta andra ställen i USA – finansierar genom sina eftersläpande reallöner och nu också förhöjda ränteinbetalningar och tvångsförsålda bostäder överklassens excesser.

Detta handlar inte bara om siffror. Växande inkomstklyftor skapar förstås allvarliga samhällsproblem i sig. Och de påverkar – reportaget i SvD visar på ett konkret exempel – samhällsekonomins själva funktionssätt. När de allra rikaste blir ännu rikare, måste de ha något att göra av sina pengar. Lyxproduktmarknaderna sväljer en del av pengarna och blåses upp till groteska proportioner. Men inkomsterna måste också överlagras i förmögenheter av olika slag, och då inte minst bostäder. Denna ”prime”-marknad lever därigenom sitt eget liv. Bostäderna i sig drar iväg till sin konstruktion – en av deras allra främsta funktioner blir att vara så olika vanligt folks bostäder som möjligt. Och eftersom det finns ett antal människor med alldeles för mycket pengar som kan efterfråga mycket dyra bostäder kan priserna skjuta iväg. Marknaderna för olika typer av bostäder går isär, lever parallella liv. De som nu har eller tidigare haft råd att införskaffa sig den typen av bostad blir därigenom ännu rikare.

Och de blir politiskt mäktigare. För pengar köper givetvis politisk makt. I USA – där arbetarrörelsen försvagades tidigare och kraftigare än i Europa – mer än i något annat av de kapitalistiska kärnländerna. I USA:s fall får detta mycket konkreta, mycket dramatiska globala återverkningar. USA är världens mest skuldsatta land och har samtidigt enorma handelsunderskott. För att dess överklass ska kunna överkonsumera mera måste det globala ekonomiska system som ständigt suger in resurser till centrum – och USA:s hegemoniska roll däri – befästas med militär övermakt. Krigen blir oundvikliga.

USA har en särställning i den globala ekonomin. Men världen hänger ihop och överheten i de kapitalistiska kärnländerna har sammanfallande intressen. Utvecklingen i USA har sin motsvarighet i andra västländer, däribland Sverige. De vidgade inkomstklyftorna – och dessas påverkan på samhällslivets skilda delar, ser vi också här, om än i något mindre skala.

Världen hänger dock också ihop åt andra hållet. Krisen för amerikanska ”subprime”-lån kommer kanske inte att få en direkt påverkan på de amerikanska kapitalägarnas inkomster och förmögenheter. (Det beror till exempel på i vilken mån bolåneinstitutens kreditförluster påverkar börserna och vilka som i slutändan får bära kostnaderna för sådana fluktuationer - tänk vår egen finanskris 1992 där vinsterna kammades hem av de rikaste medan förlusterna togs ut på hela folket under ett decennium och mer). Men det motstånd som grusar imperieplanerna i Irak och Afghanistan, liksom folkens organiserade krav på självbestämmande och jämlikhet i Latinamerika, det bidrar. Frigörelsesträvandena i periferin lättar också trycket på den tillbakapressade arbetarklassen i de ockuperande och koloniserande länderna.


[Några tidigare, på olika sätt relaterade texter]:
- Bortom Fastighetsskatten
- ”I spel”
- Det är som det är för det blev som det blev

Detta är ockupationen

Jag återvänder till det här. Viktigare än militärmanövrerna, dödsskjutningarna och det storpolitiska spelet, är att begripa ockupationens vardag; de livsvillkor palestinierna hänvisas till.

Former Palestinian minister of information and chairman of the Palestinian National Initiative, Moustafa Barghouti, explained to a visiting envoy of Emory Universtity in Atlanta, USA, one of the most pressing issues of the Palestinians living under Israeli occupation: the theft of their drinking water resources. Addressing this crucial issue which is largely ignored by Western public opinion, Barghouti stated that from an annual total of 936 million cubic meters of drinking water available in the West Bank, Israel is confiscating as much as 800 million, concluding: “The maximum that is allowed for use annually by the Palestinian inhabitants is restricted to 50 cubic metres of water, while Israeli inhabitants use 2400 cubic metres annually,” revealed Dr Bargouthi.

Detta är nu inget nytt. Men i våra medier, de som bestämmer folkflertalets förståelse av konflikten, lyser sådant med sin frånvaro.

Jag har skrivit om vattenfrågan tidigare, till exempel här och här.

Andreas Malm berör vattenfrågan i sin utmärkta bok Bulldozers mot ett folk (Agora 2002, s. 43f). Han berättar bland annat att en genomsnittlig bosättare konsumerar mer vatten än en genomsnittlig amerikan, medan palestinierna konsumerar mindre vatten än något annat folk i Mellanöstern. Palestinierna måste, till skillnad från illegala bosättare, ha tillstånd för att få borra brunnar. Sådana tillstånd förvägras regelmässigt. Sedan 1967 hade armén beviljat åtta (8) palestinska borrtillstånd.

The Decider slår till igen

Det här hade jag missat: George W Bush tacklar en kritisk fråga om Irak, från BBC:s politiske redaktör Nick Robinson, genom att säga:

“You’d better cover up your bald head, it’s getting hot out.”

Nick Robinson är samme journalist som i december förra året fick Bush att erkänna att ”it’s bad in Iraq” samt hålla ett upprört och förvirrat ideoligiskt/religiöst tal. Se det här Youtube-klippet. Förstnämnda incident tycks dock inte ha funnit sin väg till Youtube.


[Apropå rubriken].