Mitt i myteriet

Jag befinner mig for tillfallet i Filippinernas huvudstad Manilla, men ar inte en av de svenskar som evakuerats fran det barrikaderade lyxhotellet Peninsula. Daremot var jag i narheten och sag saval anslutande rebellsoldater som den stora uppladdningen av tungt bevapnad polis och militar. Vi horde den skottlossning som initierade den kommande stormningen av hotellet och tvingades ta oss darifran. Det lat som att det skots i luften, men regeringen anvander nu forekomsten av skottlossning – som regeringssoldater mycket val kan ha statt for – som en del av anklagelseakten mot myteristerna. Jag ser att DN skriver att man fran regeringshall skot in i lobbyn innan stormningen borjade. Jag vet inte om det ar samma skottlossning.

Jag hinner inte beskriva bakgrundshistorien, det gors nagorlunda ok i medierapporterna.

Upplosningen av dramat har gatt relativt lugnt till, i den meningen att ingen har skadats eller dodats, troligen huvudsakligen pga att rebellerna tidigt gav upp. Det ar mojligt att de forvantade sig ett snabbare och storre stod utifran. Dock hade ledare for ett antal olika kyrkor, politiska organisationer och fackforbund samlats for att stodja myteristerna inne pa hotellet. Utanfor hade ocksa folk borjat samlas, om an inte i nagra storre skaror annu savitt jag kunde se. Folksamlingarna utanfor skingrades utan valdsutbrott. Bland de gripna inne i byggnaden finns enligt uppgifter har flera biskopar, liksom den aldrade och respekterade ledaren for det progressiva paraplyet Laban ng Masa, tidigare universitetsrektorn i Manilla, Fransisco Nemenzes.

Det kraver mer tid och ett annat lage for att bringa lite klarhet i detta, men man kan kort saga att den politiska situationen i filippinerna ar komplex, och manga grupper vander sig mot den nuvarande regeringen Gloria Arroyo kanske framfor allt for en omfattande korruption, men ocksa inskrankningar i demokratiska fri- och rattigheter samt en USA-vanlig och hogerintriktad politik. Avgangskraven mot Arroyo kommer knappast bara fran militara myterister.

I samband med tillslaget har ocksa ett flertal journalister gripits. Pa en presskonferens meddelades det fran regeringsrepresentanter att det funnits dem som `latsats` vara journalister och att man nu ska utreda om de verkligen skulle bevaka handelserna. Pa presskonferensen meddelades ocksa att det infors utegangsforbud i Manilla klockan 00-05 (17-22 svensk tid). Man anger att alla som skulle gripas har gripits, men att det anda kravs tid for att utfora `post-crisis operations`. Pa fraga om vad detta innebar nu nar alla gripits svarade den ansvarige – som jag inte fick med mig om det var forsvarsministern eller polischefen – flera ganger att detta `ar kant for alla som ar bekanta med sadana har saker`, vilket far erkannas inte ar ett jattebra svar.

Imorgon fredag ar det nationell helgdag i Filippinerna, dar man firar Andres Bonifacio, revolutionsledare i befrielsekampen mot den spanska imperialismen. Dagen ar sarskilt viktig for vanstern och arbetarrorelsen. Det kommer hur som helst att vara en del manifestationer runt om i landet, som sakert kommer att paverkas av dagens handelser, och det finns en viss oro for att regeringen ska anvanda situationen som forevandning for att sla ned pa all opposition.

Las garna vansterpartiet Akbayans (medlem i socialdemokratiska andra internationalen) kommentar till dagens handelser – dar man fordomer gripandet av journalisterna och varnar for angrepp pa oppositionen.

Programdebatt

Vänsterpartiet kommer på sin kongress i juni nästa år att bland annat behandla en del förslag till ändringar i det gällande partiprogrammet. Enligt partiets stadgar väljs på varje kongress en programkommission, som har att behandla eventuella motioner från medlemmarna och föreslå förändringar. Endast kongressen kan fatta beslut om partiprogrammet.

Förslaget från denna programkommission skickades ut till medlemmarna förra veckan. Medierna har rapporterat lite om detta, med fokus på en mindre förändring kring formuleringen om sex timmars arbetsdag. Det finns i stycket Strategiska huvudlinjer. Programkommissionen har menat att formuleringen Normalarbetstiden skall kortas, bättre reflekterar den strategiska inriktningen på vårt arbete. Att överföra en del av den samhälleliga produktivitetsutvecklingen i en allmän förkortning av normen för lönearbetsdagens längd är en viktig strategisk fråga, som vi bör lyfta upp till fortsatt diskussion för att hitta framkomliga vägar.

Huvudfokus i förslagen till ändringar – och till vad som inte ska ändras! – handlar dock om annat. Förslaget ligger ännu inte uppe på partiets hemsida. Men jag publicerar nedan det följebrev som jag skrivit på programkommissionens vägnar. Jag tror att det kan bli en intressant och utvecklande diskussion i partiet inför kongressen.

För övrigt pryds SvD:s artikel av en nästan två år gammal logotyp (den nya här). Och TT skriver om reservationer i partistyrelsen, vilket är felaktigt. Förslaget är lagt av programkommissionen, som alltså väljs i särskild ordning av kongressen. De smärre reservationer som finns bifogade förslaget, står alltså några av programkommissionens ledamöter för.

PS.
Det gällande partiprogrammet kan läsas här.
Helena Duroj, programkommissionär, skriver också några rader.
These Exiled Years funderar över förnyelsebegreppet.

- - - - - - - - - - -

Den programkommission som valdes på partikongressen i Göteborg 2006 presenterar nu sitt förslag till ändringar i partiprogrammet.

Det gällande partiprogrammet är antaget 2004. Partikongressen 2000 beslutade att ett nytt program skulle tas fram och detta nya program fastställdes efter en omfattande process i partiet, med framtagandet av ett flertal debattantologier, en remissrunda och behandling av ett stort antal motioner.

Till kongressen 2006 föreslog den dåvarande kommissionen inga ändringar. Däremot tog den intryck av den diskussion som fördes i samband med antagandet av programmet, om att miljöfrågorna samt partiets antirasistiska teori och praktik var två områden som skulle tjäna särskilt på att diskuteras vidare. Under den förra kongressperioden publicerades bland annat två debattantologier kring dessa respektive områden.

Denna programkommission har valt att ta vid därifrån. Vi har fört diskussioner om partiprogrammets betydelse och funktion, och vi har funderat över vad som behöver utvecklas i det gällande programmet.

Vi har valt att inte göra stora ändringar i partiprogrammet. Detta är ett aktivt beslut. Det gällande programmet antogs efter en grundlig diskussion i partiet. Det beskriver på ett bra och användbart sätt de teoretiska utgångspunkter och de principiella ställningstaganden som är viktiga för ett modernt vänsterparti. Det ger partiets ledning och aktiva medlemmar ett stöd när det gäller att förstå, beskriva och förhålla sig till samhällsutvecklingen i stort och inriktningen på vänsterpartiets stävanden, utan att för den skull binda partiet i detaljfrågor. Innehållet är aktuellt. Det finns för övrigt många intressanta och ibland kontroversiella skrivningar i partiprogrammet som behöver aktiveras snarare än omformuleras. Partiets studiearbete har under en tid varit eftersatt. När det nu har vidtagits positiva åtgärder för att förbättra det arbetet, har partiprogrammet en viktig roll att spela.

Utöver detta ställningstagande har programkommissionen valt att föreslå förändringar på tre områden.

1. Miljö- och klimatfrågor
Programmet har försetts med en mer utvecklad principiell beskrivning av partiets syn på miljöfrågorna och dessas existentiella vikt. Det handlar om ett förhållningssätt till de naturresurser och ekosystem som är en förutsättning för samhällslivet. Samtidigt preciserar och förstärker vi skrivningarna om viktiga åtgärder för att våra samhällen ska kunna närma sig en ekologiskt hållbar utveckling.

2. Rasism och antirasism
Vår rörelse står inför stora utmaningar när det gäller att förstå och möta rasistiska strukturer och tendenser. Vi har i det nya förslaget till program ersatt de nuvarande skrivningarna om den antirasistiska kampen och om ett integrerat samhälle, med ett stycke som har ambitionen att tydligare visa hur rasismen är den del av den globala maktordningen och att rasistiska strukturer återskapas i dagens kapitalistiska system. De principiella programskrivningarna anknyter också till diskussioner och idéutveckling i partiet, när det gäller den antirasistiska praktiken.

3. Strategiska huvudlinjer
Avsnittet Strategiska huvudlinjer kom till i det nu gällande programmet som ett sätt att lyfta fram viktiga krav på medellång sikt som ”inte bara [är] framsteg i sig utan [också] innebär att vi imorgon lättare kan uppnå det som är omöjligt idag”. Vi har uppdaterat skrivningarna i dessa avsnitt med strategiskt viktiga frågor som aktualiserats av de senaste årens politiska utveckling. Två områden där behovet av politiskt arbete från vänster är tydligt och skriande stort – den breda bostadspolitiken och försvaret av de ofta förgivettagna fri- och rättigheterna – är nya under detta avsnitt.

Vår målsättning är att debatten helt ska koncentreras till dessa områden och de skrivningar som programkommissionen har föreslagit. På så sätt kan diskussionen bli djupare, mer konkret och mer meningsfull.

Jag vill uppmana partidistrikt och partiföreningar att ta upp programkommissionens förslag till diskussion. I den processen är det också värt att påminna om skriftserien Vänsterns programfrågor, där häftena #5 och #6 handlar om miljöfrågor respektive rasism och antirasism. De kan beställas från partikansliet.

Ali Esbati
Ordförande, programkommissionen

Intervju med CH Hermansson

CH Hermansson fyller snart 90 år. Han är jämngammal med vänsterpartiet. Flamman har gjort en mycket fin porträttintervju med honom. En långversion av intervjun finns på nätet. Extremt läsvärd.

Att använda ord som fantastisk och imponerande om CH känns nästan futtigt. Han är en häpnadsväckande människa. Ständigt bearbetande nuet på djupet, med blicken mot framtiden. Konkretiserande, systematiserande, analyserande. Alltid, alltid väcks minst en ny tanke när man hör eller läser honom, hur familjära ting han än talar om. Han har bidragit med ofattbart mycket till kampen för ett mänskligare, mer civiliserat samhälle, och han fortsätter att göra det med sin skärpa och sitt godmodiga skratt. Man känner sig liten – men upplyft.

Ordet om NEO

Hunna så långt orkar vi inte läsa mer utan hoppar direkt till det lustiga kåseriet sist i tidskriften av signaturen Tryffel. Att nyliberaler inte har någon humor är dock vetenskapligt bevisat varför vi med en suck slår igen hela decembernumret. Men -slår det oss- kanske är hela NEO tillkommet på samma sätt som Blandaren dvs. med ostrukturerat s.k. bludder nätterna igenom. Och då är det ju roligt.

Hela här.

En liten regression

Jag skrev igår om regeringens märkliga rapport som ägnar sig åt ”benchmarking” och lyfter fram den relativt ett urval andra länder låga andelen privata tjänsteföretagare. Att det tenderar att finnas ett negativt samband mellan andelen företagare och BNP per capita, är förstås inget som lyfts fram av regeringen. Jag resonerar lite kring det i nämnda inlägg. Jag slängde också in en lös uppmaning att någon kunde göra en regressionsanalys på detta.

Jag ser nu att den norske bloggaren Sigve Indregard faktiskt gjort just det.

En regression med BNP per capita (köpkraftskorrigerad) på andelen företagare i landet kan uttryckas som att för varje procent av arbetskraften som är självständiga näringsidkare, så sjunker BNP per capita med cirka 700 dollar. (Resultatet är statistiskt signifikant på 99%-nivå).

Om regeringen genom sina kraftfulla åtgärder lyckas föra Sverige till en topposition i detta avseende, så skulle det enligt denna regression innebära att man lyckas sänka svensk BNP/capita med cirka 8000 dollar, eller drygt 55000 kronor per år. Onekligen en imponerande insats. Eller som regeringen själv uttrycker saken:

Vi vet att regeringens politik för att bryta utanförskapet genom bland annat sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn är rätt väg för att utveckla Sverige.

Ja, nu är det förstås mycket vanskligt att använda regressionsanalyser på det sättet, vilket jag också nämnde i mitt inlägg och Indregard noggrant problematiserar i sitt. Men en poäng här är att antalet borgarrapporter som drar minst lika långtgående slutsatser av betydligt fånigare och mindre robusta regressionsanalyser klart övergår antalet gånger Sven Otto Littorin på en månad lyckas klämma in att det ska löna sig att arbeta.

Det intressanta är att närmare diskutera den mer komplexa verkligheten bakom företagande och ekonomiska framsteg. Självklart spelar det till exempel avgörande roll vad det är för typ av företag som företagarna driver. Regeringen gör ju klart att det är särskilt intressant med företag som agerar inom det som idag är offentligt drivna välfärdsverksamheter. Här har vi gott om annan internationell statistik som exempelvis visar att privat sjukvård generellt sett är dyrare, sämre och mindre tillgänglig.

Så visst har regeringen hittat en verkligt nydanande framtidsstrategi för svensk konkurrenskraft.

Påminnelse: Socialistiskt Forum i helgen

Missa alltså inte årets stora progressiva händelse – Socialistiskt Forum. ABF-huset i Stockholm. Fullspäckat schema med seminarier, debatter och kultur på lördagen. På kvällen är det stor röjfest på Teater Scenario, med gästers som Kjell Höglund & Johan Johansson, Katrine Kielos och Göran Greider. Söndagen är en heldag om revolutionerna 1917/18 med Håkan Blomquist, Lars Ilshammar, Anne- Marie Lindgren, Lars Ohly, m fl.

Jag vill också passa på att påminna om Gun Kessles (bilder) och Jan Myrdals (text) stora utställning anSIKTE i bild & text som förevisats i Örebro och som invigs på ABF fredagen den 23 november. Jan Myrdal håller tal klockan 17.

Nedan de saker som jag själv ska medverka i på Socialistiskt Forum på lördagen:

13.00-14.30, Katasalen 1tr
Enhetsfronten - nyckel till framgång eller återvändsgränd?
Diskusson om enhetsfronter mot imperialism och krig mot bakgrund av FNL-rörelsens erfarenheter. Vad kan vi lära av 60-talsvänsterns arbetssätt?
Samtal med Åke Kilander författare, Ali Esbati debattör, Jytte Guteland ordförande SSU. Samtalsledare: Christer Lundgren.
Arr: ABF och Leopard förlag

15.00-16.30, Hedénsalen 4tr
Istället för socialism?
Arbetarrörelsen och vänstern har under de senaste 100 åren åstadkommit en hel del. Välfärdsstaten, socialistiska experiment, feministisk kamp och miljökamp. Men inte socialism.
Med: CH Hermansson, Linnea Nilsson, Daniel Ankarloo, Ali Esbati, Lena Gunnarsson.
Arr: Socialistisk Debatt och CMS

17.00-18.30, Foajéscenen 4tr
Vad krävs för ett maktskifte?
Panelsamtal om bakgrunden till borgerlighetens parlamentariska maktskifte och om vad som krävs av oss för att få till stånd en förändring.
Ali Esbati och Anna Sjödin. Samtalsledare: Axel Björneke, red. Frihet
Arr: SSU och Ung vänster

Killing the Free Market

Via Nyliberal Utopi.

Joan Baez' pärla

Liberalismens olidliga lätthet

Kalle Larsson har skrivit en väldigt bra artikel på SVT Opinion om en viktig fråga – den bortsmältande liberalismen. Avslutningen är minnesvärd:

Ärligt talat läser jag Frida Johansson Metsos artikel inte i första hand som det angrepp på vänstern hon tror sig ha skrivit, utan som ett desperat försök att försvara sin liberalism och samtidigt sitt parti.

Och jag är, tro det eller ej, den förste att säga att Sverige faktiskt behöver verkliga liberaler. Men uppriktiga liberaler, som står upp för mänskliga rättigheter, integritet och som tror på människors egen förmåga, tycks numera utrotningshotade.

Att vara liberal är numera inte att vara kluven, som det tidigare hette. Att vara liberal är idag att inte vara folkpartist.

Larssons artikel följer på en debattråd med artiklar av Ida Gabrielsson och Frida Johansson Metso.

Apropå Kalle Larsson så rekommenderar jag varmt en snabbtprotokollet från en interpellationsdebatt häromdagen. Interpellationen är riktad till Carl Bildt gäller frågan om det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan – ett uppenbart förhållande som det på ett närmast surrealistiskt sätt tassas runt av regeringen.

Regeringen benchmarkar sig svettig

Regeringen har presenterat en rapport: ”Sveriges företagande och konkurrenskraft – internationell benchmarking”. Den är helt otrolig. ”Rapporten visar tydligt att Sverige haft en låg sysselsättningstillväxt i den privata tjänstesektorn i jämförelse med andra EU-länder”, skriver regeringen i sitt pressmeddelande, och kommer genast till den häpnadsväckande slutsatsen:

Vi vet att regeringens politik för att bryta utanförskapet genom bland annat sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn är rätt väg för att utveckla Sverige.

Regeringen har alltså konstaterat att det fortfarande finns en förhållandevis stark offentlig välfärdssektor i Sverige och vill nu verka för att bryta upp detta förhållande. I rapporten sägs detta ännu tydligare:

Det är viktigt att stimulera en utveckling som bidrar till att sysselsättningen i den privata tjänstesektorn expanderar i relation till den offentliga verksamheten.

Med andra ord menar regeringen att det är bättre med hembiträden än fler anställda i skolan, äldreomsorgen och på biblioteken, eller för all del att en anställd på ett privat vårdhem är viktigare än samma person inom den offentliga vården.

Det verkliga logiska haveriet kommer av att regeringen försöker skapa ett stöd för denna ekonomiskt och civilisatoriskt bakåtsträvande politik genom ”benchmarking”. Man radar alltså upp ett antal länder, konstaterar att på andra ställen är det ibland mer som regeringen skulle vilja att det var i Sverige, och så säger man att eftersom det är så, då måste vi anstränga oss mer för att det ska bli som regeringen vill. Cirkelresonemang is the shit!

I rapporten redovisas också en rad andra indikatorer där det är uppenbart att Sverige står sig väl.

Men kan man möjligen misstänka att det finns ett samband mellan å ena sidan hög sysselsättningsgrad, låg långtidsarbetslöshet, hög utträdelseålder från arbetsmarknaden, stark kompetensutveckling och god satsning på utbildningssystemet, vilket ses som positivt och å andra sidan hög ”skattekil på löneinkomst”, hög ”marginaleffekt vid övergång från arbetslöshet till arbete” och höga värden på ”anställningsskyddets strikthet” vilka alltså listas som problem nödvändiga att åtgärda. Men genom att på så sätt ta in verkliga socioekonomiska förhållanden, skulle hela rapportens grundvalar rasa, varför man klokt nog låter bli.

Det är hyfsat uppenbart att den nordiska välfärdsmodellen, med relativt höga skatter och relativt hög omfördelning (”skattekilar” och ”marginaleffekter”) har gett mycket goda sociala och ekonomiska resultat. Det är denna som högerregeringen angriper på olika sätt – till exempel genom stridsrop om ”företagande” och ”entreprenörskap”; under vilka man döljer det faktum att udden riktas mot allmänt tillgängliga, högkvalitativa välfärdstjänster, och mot en arbetsmarknad där det råder full sysselsättning och där många fler får möjligheten att utveckla sina löner och arbetsvillkor. Låt mig citera en omfattande undersökning från förra året som jämfört olika välfärdsmodeller med avseende på en rad indikatorer:

Tax cuts are disastrous for the well-being of a nation’s citizens.

Findings from this study show that high-tax countries have been more successful in achieving their social objectives than low-tax countries. Interestingly, they have done so with no economic penalty. On the majority of social measures we examine, high-tax countries rank significantly above low-tax countries. On a number of the economic indicators we examine, low-tax countries rank above high-tax countries, but the difference is almost never significant.

We examine 50 indicators that are commonly used to measure a country’s social progress. On over half of these indicators (29), the outcomes in high-tax Nordic countries are significantly better than those in low-tax Anglo-American countries, and on most of the remaining indicators (13), social outcomes are somewhat better in Nordic countries.

För övrigt har jag roat mig med att i all hast plotta ländernas placering när det gäller andel företagare i arbetskraften mot rankningen när det gäller BNP/capita. Sambandet är alltså relativt tydligt – i rikare länder är andelen företagare i arbetskraften generellt sett lägre. Innan en massa muppar går i taket här så vill jag påpeka att jag inte drar en massa långtgående slutsatser av en sådan enkel plottning. Det handlar bara om att väcka den självklara men negligerade frågan om varför vi rent allmänt ska ha fler företagare i arbetskraften och vad det är för företag.

Det som förenar små företag är blott att de är små. De kan vara dynamiska förverkliganden av goda idéer, eller så kan de vara ett tecken på att något står fel till i ekonomin – till exempel att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden, eller att den offentliga välfärden nedmonteras.

Om man lägger ner ett högteknologiskt företag med 100 anställda, varpå 50 personer blir arbetslösa medan 50 börjar jobba med överklassnära tjänster i egen regi, har andelen företagare i arbetskraften ökat. Är det bra?

(Någon med mer tid skulle kanske kunna ta sig tid att göra en i nationalekonomkretsar så populär regressionsanalys. Jag är ganska övertygad om att man skulle kunna få fram ett resultat möjlig att beskriva i termer av att ”för varje x nya småföretagare sjunker landets bnp/capita med y kronor”).

Några äldre relaterade tips:
På bloggen: Galet om småföretag
Approximation: Entreprenörer, innovatörer, rektorer
Inga-Lisa Sangregorio: Bra att kvinnor inte startar småföretag

Stiglitz om finansiellt hyckleri

'It would be a catastrophe if countries were to develop the idea that somehow withdrawing from the global system was right and that building the foundation for a market economy was wrong.'
USA:s finansminister Lawrence Summers, 9 September 1998.

Joseph Stiglitz skriver en kolumn om finansiell stabilitet och kriser, och drar fram lärdomar från Asienkrisen i slutet av 1990-talet. Stiglitz är verkligen ingen marxist. Han går inte bakom kapitalismens maskineri. Men han är ofta en intelligent betraktare av den faktiska ekonomin – i skarp kontrast till den majoritet av det nationalekonomiska prästerskapet, som i princip inte förmår säga något alls av värde om reellt existerande ekonomiska förhållanden.

Stiglitz skriver i sin kolumn om hur ”rekommendationerna” från IMF och Världsbanken lade grunden för den finansiella kris som drabbade de asiatiska länderna i slutet av 90-talet. Två länder som stretade emot och lät bli – Kina och Indien – klarade sig nästan helt oskadda och har kunnat fortsätta att uppvisa en mycket stark tillväxt. Men, som Stiglitz också berör, så handlade det knappast om allmänna missbedömningar från IMF:s sida, utan om tydliga intressen. Som till exempel:

In South Korea, the IMF urged the sale of the country’s banks to American investors, even though Koreans had managed their own economy impressively for four decades, with higher growth, more stability, and without the systemic scandals that have marked US financial markets with such frequency.

In some cases, US firms bought the banks, held on to them until Korea recovered, and then resold them, reaping billions in capital gains. In its rush to have westerners buy the banks, the IMF forgot one detail: to ensure that South Korea could recapture at least a fraction of those gains through taxation. Whether US investors had greater expertise in banking in emerging markets may be debatable; that they had greater expertise in tax avoidance is not.

IMF och Världsbanken är viktiga organisationer för att genomföra den “globalisering” av finansiella marknader som behövs för att USA:s helt ohållbara ekonomiska läge, med bland annat kraftiga dubbla budget- och bytesbalansunderskott, ska bestå. Härigenom sugs helt enkelt resurser ständigt upp i hela världsekonomin och medieras – inte minst genom amerikanska investmentbanker som tjänar gott på kriser och kollapser i periferin – till det parasitärt överkonsumerande skikt av svinrika i USA..

Läs alltså gärna Stiglitz krönika.

Men för den som vill fördjupa sig och läsa något med ett större helhetsgrepp vill jag mycket varmt rekommendera Robert Wades och Frank Venerosos artikel från 1998: The Gathering World Slump and the Battle Over Capital Controls. Man behöver kanske en skrivare och en portion tålamod. Men det är en lysande och lärorik redogörelse för Asienkrisen – en redogörelse som ger en god infallsvinkel på utvecklingen också därefter.

En liten artikel som skulle kunna få stor betydelse

Det som avtalssekreterarna i nio av LO:s medlemsförbund skriver i förra veckans LO-tidningen hör till det mest intressanta som har hänt politiskt i år. I den aviseras ett fackligt samarbete för ett samordnat agerande i avtalsrörelsen 2010. Och härigenom utmanas konkret delar av den ordning som har gällt på svensk arbetsmarknad sedan de centrala avtalen Saf och LO emellan vittrade bort på arbetsgivarsidans initiativ. Industrins fackförbund har varit de normerande på arbetsmarknaden. Det har funnits och finns argument för detta. Men också motargument.

Dels har denna förhandlingsmodell skapat en mycket märklig bild av vad som är ”utrymmet” för löneökningar – en som sopat undan så gott som varje rest av diskussionen om höjda löner på vinsternas bekostnad och mycket konkret har lett till att den genomsnittliga löneutvecklingen knappast motsvarat de samhälleliga produktivitetsökningarna. Suspenderad klasskamp. Dels har det inneburit att arbetarrörelsen gått och småskjutit sig i foten. Att binda fast avtalen när parterna i industrin kommit överens innebär att man tar ifrån andra viktiga fackliga organisationer initiativkraft och möjlighet att flexibelt utnyttja tryck från medlemmar och samhällsopinion. Och det aldrig finns ”utrymme” för de grupper som har låga löner att gå högre än industriavtalet, så kan de inkomstklyftor som vuxit sig stora aldrig minska – vilket försvagar solidariteten och den fackliga kampens möjligheter. Extra kännbart blir det när andra grupper utanför LO sticker iväg samtidigt som man pekar mot LO och kräver ”ansvar”.

I årets avtalsrörelse lyckades LO bryta lite grann mot den utvecklingen genom en samordnad låglönesatsning och jämställdhetspott. Det var mycket viktigt och gav konkret resultat, även om det finns mycket mer att göra. De nios artikel riktar sig tydligt mot IF Metall, vars ledning inte gillade arrangemanget och efteråt gett mer högljutt uttryck för kritiken.

Intressant är också att de nio i sin korta artikel hinner beröra den övergripande samhällsutvecklingen och flagga för viktiga förändringar som nu – då regeringen knappast kommer att verka för dem med lagstöd – behöver tas in i kollektivavtalen:

Under den senaste tiden har arbetsgivarna i termer av globalisering och allmänna krav på flexibilitet sökt utvidga arbetsledningsrätten, öka arbetsgivarens möjligheter att ensidigt fatta beslut om lönesättning, arbetstider, arbetsmiljö, integritet samt över fördelningen av arbetsuppgifter och utbildning.

För att bryta utvecklingen krävs en starkare samverkan mellan oss.

Därmed är detta också – i alla fall potentiellt – en mycket god insats för att vitalisera den politiska processen. Borgerligheten har alltid ett uppenbart intresse av att reducera den politiska diskussionen till vad som händer vid valen – de styr ju ändå det mesta utanför. Men politik händer jämt. Och de breda dragen i samhällsutvecklingen voteras det inte om i riksdagen. Ett fackligt samordningsarbete som börjar nu och siktar mot en tuffare avtalsrörelse 2010 kan i alla fall bli ett av många små startskott för att arbetarrörelsen ska kunna sätta mer av dagordningen.


[Debattartikeln. Kort artikel i DN. Kommentarer i LO-tidningen: LO-förbunden som trotsar industrin; Nu hotas de tidigare ohotade. Relaterat: Josefin Brinks tidigare kommentar om Sacos utspel mot LO:s jämställdhetspott]

Fuskarna!

Petter Larssons genomgång av den senaste i raden av fuskrapporter bör vara obligatorisk läsning.

Och återigen reser den frågor om journalistkårens slappa accepterande av en folkföraktande högers ideologiskt betingade dagordning.

Protester mot social förstörelse

Överklassens politiska gren styr i stadshuset. Det innebär angrepp på allt som är öppet, gemensamt eller kan användas för att lyfta människor och utmana överhetens upphöjda självinstängdhet.

Torg glasas in till shoppingcentra, kulturverksamheter avgiftsbeläggs och görs mer svårtillgängliga, det allmännyttiga bostadsbeståndet slaktas och marknadsanpassas.

Ett ställe där effekterna av den här politiken möter motstånd är i Järva. Här har medborgarinitiativet Husby Unite varit drivande för bildandet av nätverket Järvas framtid efter ett mycket välbesökt möte på Husby Träff. Husby Unite har bland annat arbetat för upprustning av Järvaområdet och mot en ombildning till bostadsrätter – något som skulle innebära en bedräglig övervältring av kostnader på hyresgästerna. Mötet enades igår om följande:

1) Vi vägrar skriva på och flytta.
2) Vi kräver rådrum på minst ett år, och en demokratisk process med information på flera språk.
3) Inga höghus, som alla är fullt funktionsdugliga, får rivas.
4) Hyresgästföreningen får vårt förtroende att förhandla, men får inte gå med på så omfattande och onödiga ombyggnationer att dagens befolkning inte får råd att bo kvar.

Ett lovvärt initiativ!

Framsteg i Latinamerika

Frasse skriver om en ny FN-rapport som visar att antalet och andelen fattiga sjunkit kraftig under senare år. Venezuela och Argentina är de länder som har gjort de snabbaste framstegen. Rapporten visar också att BNP-tillväxten i Latinamerika 2003-2007 varit den högsta sedan 1970-talet. Lågtillväxtperioderna är alltså – även om det inte sägs på det sättet i rapporten – de nyliberala åren; åren då det var Världsbankens och IMF:s ”rekommendationer” som gällde för fulla muggar. Flertalet latinamerikanska länder har kunnat minska de sociala klyftorna – som dock ännu är mycket stora. De offentliga sociala satsningarna på utbildning, sjukvård, bostäder med mera har ökat i de latinamerikanska länderna generellt även om det är stora skillnader mellan länderna. Sådana satsningar har haft stor effekt men är alltså otillräckliga. Rapporten konstaterar att det fortfarande finns starka budgetrestriktioner när det gäller sociala investeringar, ofta som ett resultat av alltför låga skatter.

Vågen av vänsterregeringar i Latinamerika spelar alltså roll för vanligt folk i Latinamerika. Folk får det bättre, men det finns lång väg att gå.

Räkna alltså med att fortsätta höra om hur det faktum att fattigdomen minskar och marknadsfundamentalismen utmanas, blir ett ”hot mot demokratin” och med att fortsatt bevittna hur rapporteringen övergår till skamlös, närmast sinnesrubbad propagandaproduktion.

Här är FN-rapporten på engelska.


(Här är förresten en tidigare rapport från annan källa, om den sjunkande fattigdomen i Venezuela)

Erbjudande om utväg

Den cancersjuke Na’el al-Kurdi var en säkerhetsrisk för staten Israel, ty han fanns. Detta är nu avhjälpt. Han är befriad från fängelset Gaza. Rawia Morra:

Tre gånger försökte han komma ut genom gränsövergången vid Beit Hanoun men skickades hela tiden tillbaka. För tio dagar sedan vädjade han via flera tevekanaler till omvärlden att sätta press på Israel så att han kunde åka ut och fullfölja sin behandling. Hans röst var knappt hörbart. Vid hans sida satt hans mor och hennes tårar bara rann och rann.

“Jag är cancersjuk. På vilket sätt kan jag skada Israel?”

Igår dog Nael. Och han behöver aldrig mer lida!

Nyhetsartiklar om händelsen här och här.

Överkörd i mitten

Missa inte Flammans ledare från i torsdags, om det danska valet!

(Roligt citat också)

”Norman Mailer förförde Clintons flickvän”

När jag ändå har ordet har läst Arthur Schlesinger Jr:s Journals och plockat fram den nyss bortgångne Norman Mailers framträdanden i dem, med en fin liten inledningstext.


(Jag skrev för någon månad sedan om Journals, eller snarare Maureen Dowds läsvärda essä om boken.)

Ännu en framgång i kriget mot terrorn

Polsk man elchockad till döds på flygplats i Kanada, när han letade efter sin mor. Sådär ja. Elektricitet är ju som bekant – vid sidan av waterboarding – det bästa sättet att skilja det rena mjölet från det orena. Cirkulera. Inget att se här.

PS. Bloggen Trotten skriver om den svenska polisen och önskemålen att införskaffa elpistoler.

Om fusk och bävrar

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.

(Inte jag som valt rubriken, men jag bär ansvaret för den ändå - måste börja lära mig att skicka in rubrik samtidigt som texten).

ZC + VZ = CV

Jag tror väl i och för sig inte att Zaida Catalan hade behövt skriva en "debattartikel" om Venezuela för att vara välkommen hos mysborgerligheten, men nu när det är gjort, kan man ta och läsa Frasses totala nedmontering av texten. Även Erik Svensson skriver i ämnet.

Offentlig sexualisering av det privata rummet

Typ.

Uppdatering: Oskar Lindvall har Soundtracket.

Några lästips

• Missa inte Petter Larssons intervju med Naomi Klein i Aftonbladet. Klein skär rakt in i de stora frågorna i dagens globala politiska utveckling – det som binder samman nedskärningarna i välfärden mitt i den privata förmögenhetstillväxten med de USA-ledda oljekrigen och tortyrturnéerna. Men också med motståndet, demokratirörelserna i Latinamerika, trots allt verksamma antiimperialistiska strävanden runt om i världen, och en diskussion inom vänstern i Väst om det egna ansvaret för att komma med i matchen. Läs!

• Andreas Bryhn skriver ofta mycket intressanta och lågmält pedagogiska inlägg om ekonomiska frågor på sin blogg Ekonomikommentarer. Nu senast om den dyra privatiseringen av sjukvården. Kolla också in andra artiklar på bloggen.

• Enn Kokk skriver fint om Vysotskij.
(En egen text om Vysotskij på bloggen från i april här)

Dystert men inte hopplöst danskt val

Mycket finns att säga om det danska valet. Kan i all hast konstatera att det är en politisk utveckling som är intressant att studera för oss i Sverige. Fogh Rasmussen tog sig till makten med löften om att bevara välfärden. Han kunde göra det tack vare en socialdemokrati som blivit oigenkännlig i konturerna och en fackföreningsrörelse som gled bort från denna socialdemokrati utan att hamna till vänster och organisera egna motkrafter. Därefter har denna högerregering, som regerat med stöd av de djupt främlingsfientliga högerpopulisterna i Dansk Folkeparti, genomdrivit systematiska förändringar som steg för steg omvandlat det danska samhället och det danska politiska landskapet. Folkpartiets motsvarighet Venstre – inte Dansk Folkeparti – bär huvudansvaret för att Danmark blivit inpyrt av rasistiska utgångspunkter för den politiska debatten. Och socialdemokrater – inte Dansk Folkeparti – bär genom sin dystra uddlöshet huvudansvaret för att en stor del av de danska arbetarväljarna fastnat för DF och Venstre. I detta har förstås också den bredare vänstern i Danmark del.

Nu ser det ut som att danska SF kommer att göra ett mycket bra val, tack vare en uppryckning i tydlighet när det gäller synen på den offentliga sektorn, och tack vare socialdemokratiskt missnöje. Enhedslistan har gjort ett viktigt arbete under de här mörka åren med att stå upp för inopportuna ståndpunkter i utrikespolitiken och i försvaret av demokratiska fri- och rättigheter. Partiet har drabbats av tumult i valets slutskede och angripits extremt hårt med anledning av att en av deras riksdagskandidater bär slöja – så illa är de facto läget i Danmark. Men det ser just nu ut som att de ändå klarar av att få plats i parlamentet. Socialdemokraterna har haft en del framgångar i opinionen på senare tid, jämfört med senaste katastrofvalet, men de sista opinionsundersökningarna tyder på ett svagt resultat. Det hade behövts en tydligare politik än så för att ändra riktning i dansk politik.

Vi får väl se om det blir regeringsskifte i Danmark efter dagens val. Klart är att Fogh Rasmussens regering tyvärr varit så framgångsrik i att förändra den danska verkligheten att det knappast i sig räcker för att få en ny kurs. Men det kan vara en början.

Hur som helst bör vi se danska exemplet som en viktig varning. Venstre har inspirerat såväl bomb- och batonghögern i folkpartiet, som de nya illusionistarbetarna i moderaterna.


Kalle Larsson har förresten en rolig kommentar om TT:s rätt komiska beskrivning av de danska partierna

Varmt rekommenderad läsning om Danmark; Dino Knudsen: De små stegens kontrarevolution.

Tidningsartiklar om valet: [DN1][DN2][DN3][SvD]

Basarbete

Regeringens klassbas har uttalat sig.

PS. En förbisedd detalj.


Repris, på samma tema:

Folkvald i Bild

Lars Ohly.

Fortsatt surrealistisk Venezuelarapportering

Enstaka dramatiska händelser kan få människor att skifta perspektiv och växla förtroende, kanske världsbild. Men ofta handlar det om en kombination av saker, ett frö av misstanke som sen vattnas av återkommande märkligheter. Vietnamrörelsen är ett exempel; för många människor blev det så småningom uppenbart att det fanns en väldig diskrepans mellan verkligheten och den gängse proamerikanska bilden. I den processen var det många som skiftade världsbild på det hela taget – började se en annan verklighet utanför Västvärlden. Och många var det också som på goda grunder förlorade förtroendet för de egna samhällsorganisationernas oförvitlighet – inte minst polisens. Det där är bara ett mer uppenbart och omtalat exempel. Sådant händer ofta. De flesta som var i Göteborg 2001 och upplevde kontrastens mellan polisens övergrepp och den efterföljande rapporteringen blev säkerligen förändrade i grunden. För att inte tala om alla som direkt eller indirekt berördes av de absurda politiska domar som föll efteråt. För den som engagerat sig mer än ytligt i freds- och rättvisefrågor har processen kring och efter Irakkriget säkerligen kunnat betyda en förändrad bild av symbiosen mellan Västvärldens massmedier, regeringspolitiker och ekonomiska makthavare. Och för all del, den som är folkrörelseaktiv och har upplevt medierapportering om något man själv vet en del om eller själv är en del av, tappar nog en bra bit av förtroendet för medierna.

Allt det där kommer jag ofta att tänka på, när jag till exempel hör de svenska mediernas rapportering från Venezuela. Jag är inte särskilt naivt inställd till mediernas utrikesrapportering. Snarare tvärtom, får man säga. Men Venezuelarapporteringen slår ändå det mesta. Föraktet för folkstyrets framgångar i ett av Latinamerikas länge mest korrupta länder går inte att ta miste på. Kombinationen av klassföraktet uppifrån och rapporteringens unket koloniala mind-set skapar en rapportering som är så lögnaktig att den skulle vara humoristisk à la klämkäcka Pravda-ledare; om det nu inte vore så att den är systematiskt instrumentell för att trampa väg för statskupp, militär intervention, ännu en dränkning av folkliga strävanden i blod och kaos.

Det händer saker med en när man matas med sådant och samtidigt tar sig tid att söka andra källor. Kontrasten blir så skarp att man får svindel.

Nåja. Detta var lösa lunchfunderingar. Egentligen tänkte jag bara be alla läsa Frasses korta kommentar till hallået kring Spaniens (icke folkvalda – liberalt tydligen) kungs uppmaning till Venezuelas (folkvalda – inte liberalt tydligen) president Chavez att hålla käften. Chavez var förvisso drumlig och obstinat på mötet. Men Frasse pekar på att kungens irritation hade flera källor och att det var i ett annat sammanhang han upprört lämnade mötet. Sådana saker – den strukturella politiska glidningen i Latinamerika och Västvärldens reaktioner på densamma – hamnar konsekvent i skymundan i rapporteringen. Läs!

Och ta dig lite tid för detta:

Läs Hands Off Venezuela om oppositionens våld.
Läs Erik Svensson: Kolla olika källor i Venezuelarapporteringen.

Inställt

Den palestinska toppförhandlaren Ahmed Qurei, som skulle möta Israels utrikesminister Livni för att förbereda kommande ”fredssamtal”, då Fatahledningen under mer ordnade former ska sälja ut mer av det palestinska motståndet till ockupationsmakten, stoppades ironiskt nog i en vägspärr när han skulle tillryggalägga den korta sträckan mellan sitt hem i Abu Dis och Jerusalem. Ironin fullbordas av Ny Times rubricering av händelsen: Palestinan Calls off Meeting with Israel.

Plötsligt händer det

Daniel Åberg (hittat via Isobel)

Jämförelseförbud bakfyrar

Noterat av Milton Frihetsson.

Söndagstips – 2 texter och en video

Paul Krugman skriver kort och roligt om ”Reagan’s innocent mistakes” i den amerikanska rasfrågan.

På Meanwhile in Palestine and Iraq, kan man läsa om Old Saybrook, Connecticut som bjudit in en palestinsk folkdansensemble för uppträdanden på flera skolor, men som nu stoppat fortsatta framträden, efter att proisraeliska grupper sett föreställningen som ”stötande”. Några av dansnumren tog nämligen upp centrala delar av det palestinska livet idag; utegångsförbud, vägspärrar och fängslanden. Den västerländska yttrandefriheten i sin prydno. Inte bara blir palestinskt motstånd illegaliserat och misstänkliggjort – till och med att berätta om sin verklighet blir omöjligt; de som stödjer rasförtrycket kan ju uppröras. Kanske kan någon i Sverige – folkpartiet? – ta initiativ till att ersätta de inställda föreställningarna med Lars Vilks ”musikal”. Nåja, läs hela inlägget.

Till sist ett klipp med den fantastiska Nina Simone – lyste upp en annars usel dag en smula.

Lördagsläsning – 3 tips

1.
Josefin Brink och Ulla Andersson skriver i LO-tidningen om en politik som rullar jämställdheten tillbaka – och om hur regeringen anpassar sitt sätt att räkna till det:

Regeringen räknar med att standarden ska öka ungefär lika mycket för kvinnor och män (2,2 procent mot 2,3 procent). Men i en liten fotnot kan man läsa följande: ”Inom hushållen antas en solidarisk fördelning, det vill säga kvinnor, män och barn i ett och samma hushåll antas alla ha samma standard”. Denna byråkratiska fotnot är i själva verket en sensationell ny(gammal)ordning i synen på privatekonomi och ett oerhört kliv tillbaka för decennier av jämställdhetssträvanden. […] En logisk konsekvens av detta resonemang blir rimligen att lönediskriminering, deltidsarbetslöshet och sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen bara är problem för ensamstående och lesbiska kvinnor. Gifta, heterosexuella kvinnor bör däremot nöja sig med de villkor som erbjuds och glädjas åt mannens höjda inkomster.

Läs hela artikeln!

2.
Joseph Stiglitz gör grundligt bokslut över Bush-åren i en oundgänglig artikel i Vanity Fair. Stiglitz påpekar att det elände som Bush-administrationen åsamkat det amerikanska folket sträcker sig bortom det katastrofala Irakkriget, den skamliga legaliseringen av tortyr och övergrepp, och attackerna på medborgerliga fri- och rättigheter. Sammanhängande med detta har det förts en ekonomisk politik som varit katastrofal för folkflertalet på kort och lång sikt, men till glädje för ett svinrikt toppskikt. Det är upplysande läsning i sig, men också för att det i flera centrala avseenden beskriver samma sorts politik som vår nuvarande regering här hemma har sjösatt.

The first major economic initiative pursued by the president was a massive tax cut for the rich, enacted in June of 2001. Those with incomes over a million got a tax cut of $18,000—more than 30 times larger than the cut received by the average American. The inequities were compounded by a second tax cut, in 2003, this one skewed even more heavily toward the rich. Together these tax cuts, when fully implemented and if made permanent, mean that in 2012 the average reduction for an American in the bottom 20 percent will be a scant $45, while those with incomes of more than $1 million will see their tax bills reduced by an average of $162,000. [...] A rising tide lifted all yachts. Inequality is now widening in America, and at a rate not seen in three-quarters of a century. A young male in his 30s today has an income, adjusted for inflation, that is 12 percent less than what his father was making 30 years ago. Some 5.3 million more Americans are living in poverty now than were living in poverty when Bush became president. America’s class structure may not have arrived there yet, but it’s heading in the direction of Brazil’s and Mexico’s.

Läs hela artikeln!

3.
Röda Raketer har tittat på den antikommunistiska propagandan från 1955 och funnit Leland Stowes varningar för att ”Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften”. Det är en skrämmande bild av socialismens fasor som tecknas:

”Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och ’hem’ av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång.”

Läs vidare och begrunda!

Publik Service; Debatt mot Federley

På tisdag, den 13 november, ska jag och Fredrick Federley debattera i Restaurang Stampens källare, Gamla stan. Cecila Garme är moderator. Man kan komma och hänga från 18-tiden. Debatten börjar vid 19. Det övergripande ämnet är Sverige om tio år.

Arrangörer är Publik Service, som tänker sig ordna en serie debatter. Denna är den första.

Inga fler kristallnätter!

Minnet av Kristallnatten 1938 högtidlighålls på en rad platser i Sverige imorgon. På Ung Vänsters hemsida finns en lista. Slut upp på en manifestation nära dig. Vi får inte glömma. Det rasistiska och fascistiska våldet finns ännu – och växer.

Ung Vänster och SSU har startat en gemensam namninsamling: Stoppa det nazistiska och rasistiska våldet.

Uppdatering. Ida Gabrielsson skriver på SVT Opinion: Högern har slutat vara verkligt liberal.

Socialistiskt Forum! 24-25 november

Socialistiskt forum
Öppet forum för vänstern och arbetarrörelsen
Lör-sön 24-25 november, ABF-huset, Sveavägen 41, Fri entré, Välkomna!

Debatt, Samtal, Politisk poesi, Fest, Musik, Konst, facklig strategi, Revolution 90 år!, Antirasism, Feminism, förnyelse av vänstern, Socialism,
90 arrangemang!

Bland de medverkande:
Sven Wollter, Göran Greider, Carin Jämtin, Lars Demian, Johan Ehrenberg, Nisha Besara, Mattias Gardell, Katrine Kielos, Bengt Göransson, Helena Bergström, Roland Spånt, Daniel Poohl, Stefan Carlén, Nalin Pekgul, Mattias Vepsä, Kajsa Borgnäs, Carl Tham, Stefan Jonsson, America Vera Zavala, Andreas Malm, Anne-Marie Lindgren, Pelle Andersson, CH Hermansson, Jytte Guteland, Ali Esbati, Anna Sjödin, Stefan de Vylder, Frances Tuuloskorpi, Lars Ohly, Salka Sandén, Håkan Blomqvist, Paulina de los Reyes, Per Wirtén, Ingemar Lindberg, Nalin Pekgul, Klas Gustavsson, Lotta Fogde, Jan Hammarlund, Anna Thoursie, Aron Etzler, Olle Sahlström.

Läs mer på http://www.abfstockholm.se/ eller beställ program på kultur@abfstockholm.se, telefon 08-453 41 00

Yes sir I can boogie -- and it might be tax-deductible

Magnus Ljungkvist påminner om en i debatten negligerad detalj i regeringens skatteavdrag för överklassnära tjänster – nämligen att den behändigt nog är utformad för att skattebetalarna även ska vara med och bekosta tjänstefolk vid sommarhus i utlandet; en utgift som hittills säkerligen tyngt många låg- och medelinkomsttagare, vilka nu äntligen får möjlighet att kompensera det eventuella obehag som dyrare kollektivtrafik, nedskärningar i den offentliga sjukvården och försämrad trygghet på arbetet kan innebära, med att erhålla billigare skoputs i samband med besök på det egna sommarresidenset i till exempel Spanien.


Jag påminner om några tidigare texter i ämnet, för den som vill förkovra sig. Av Josefin Brink: Låt dem städa de egna dassen; Men ojojoj vad konstigt; Satirens dödgrävare, eller – så blev VD:n dement. Av eder bloggare: Dagens pighysteri; Dagens ord: framtiden.

Rensa upp med kwasten

Ursäkta mig, men nu vore det faktiskt på sin plats att några avgår. Lämpligen alla som tänkte ut den här idén samt kanske också dem som förverkligade den. If you tolerate this...

More to the picture than meets the eye

Enligt uppgift har en grupp moderata statssekreterare föreslagit Per Schlingmann att till nästa stämma byta ut kampanjlåten Nya vägar, mot en annan:

Out of the blue
and into the black
They give you this,
but you pay for that
And once you're gone,
you can never come back
When you're out of the blue
and into the black.

Kosackval

Sundbyberg har idag fått en ny kommunstyrelse, då den tidigare majoriteten inte längre hade stöd i kommunfullmäktige. Gunnar Hökmarks kommentar till denna händelse kan bli en statsvetenskaplig klassiker!

Splitter

Dahr Jamail inbäddade sig hos det irakiska folket istället för ockupationsmaktens militär. På så sätt har han kunnat ge en annan, sannare bild av det massiva brottet, än den koloniala propaganda som filtrerats igenom det amerikanska våldsmaskineriet. Hans bok Beyond the Green Zone: Dispatches From an Unembedded Journalist in Occupied Iraq kommer ut om några dagar. The New Statesman publicerar ett utdrag; What I saw in Fallujah:

Fatima's uncle was shot and killed, his wife had been wounded, and their home was ransacked by soldiers. “Before they left, they killed all our chickens.” A doctor who was with us looked at me and asked, “This is the freedom. In their Disneyland are there kids just like this?”

Another young woman, Rana Obeidy, had been walking home in Baghdad with her brother two nights earlier. She assumed the soldiers had shot her and her brother because he was carrying a bottle of soda. She had a chest wound where a bullet had grazed her, but had struck her little brother and killed him. In another room, a small boy from Fallujah lay on his stomach. Shrapnel from a grenade thrown into his home by a US soldier had entered his body through his back and was implanted near his kidney. An operation had successfully removed the shrapnel, but his father had been killed by what his mother described as “the haphazard shooting of the Americans”. The boy, Amin, lay in his bed vacillating between crying with pain and playing with his toy car.

Inte är det där blott ord som svävar runt i cyberrymden. Sådana små splitter sätter sig fast under huden, i medvetandet. Hos människor som tar sin mänsklighet på allvar. Som sysselsätter sig för att göra något litet för det stora: att värna mänsklig värdighet; som blickar in i en möjlig framtid utan kolonialt förtryck och rasistisk förnedring, in ”i den natt som slutgiltigt / ändrar sitt ljus utanför fönstren”.


[Läs hela artikeln!]

Förrådsställd identitet

Missa inte Åsa Linderborg om konsten på Folkets Hus.

Urarva

”Investors bolagsstämma vill inte se dem”.

Jan Kristiansson, VD på Stockholm City Conference Centre, alltså Folkets Hus, en herre ”vars inriktning är att driva konferenscentret efter strikt kommersiella principer”, förklarar varför arbetarrörelsens konstskatter, i detta fall Amelins fantastiska målning om storstrejken 1909 och ett anti-apartheidverk av Sven X-et Erikssons, tas ned från en av arbetarrörelsens viktigaste samlingslokaler, efter beslut av arbetarrörelsens funktionärer.

Vi vet redan att marknadsfundamentalismen tar livet av kulturen, allra mest den som betyder något för att ta sats i historiska erfarenheter för att gemensamt erövra framtiden. Ska vi därtill stympa oss själva? Peter Gustavsson beskriver det bra:

Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv - låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar - eller göra flashiga konferenscentra av dem.

Det är en jävla skillnad mellan taktiska reträtter å ena sidan och självförnedring och självförnekelse som medveten eller omedveten politiskt strategi å den andra.


[Några artiklar och kommentarer]
- LO-tidningen: Arbetarmålningar göms undan.
- Anders Eriksson: Arbetarrörelsen skäms över sin kulturhistoria
- Helena Duroj: Antikultur

Högt spel med det palestinska motståndet – eller kanske bara korrupt uppgivenhet

Per Gahrton fortsätter blogga från sitt besök i Palestina:

På förstasidan av Jerusalem Post finns en bild av Fatah-poliser som tränar tillsammans med israeliska poliser för att skapa lag och ordning! Mustafa Barghouthi sa till oss att han är rädd för att den Palestinska Myndigheten håller på att förvandlas till en polislakej till Israel. Från Europa minns man ockuperade länder under andra världskriget där vissa politiker valde samarbete med ockupanten och satte egna motståndskämpar i fängelse. Efter kriget blev de avrättade som landsförrädare. Men det är förstås resultatet som räknas. Om Abbas kommer tillbaka från Annapolis med en palestinsk stat inom 1967 års gränser med Östra Jerusalem som huvudstad blir han hjälte och hamnar i historiens finrum. Om inte – då har han en given plats i historiens skräpkammare.

Läs mer på Palestinagruppernas blogg.

Kriget mot terrorismen (u.p.a.) erbjuder kombinerat familjerådgivnings- och konflikthanteringspaket

Denna fantastiska nyhet hade jag missat. Notera svärfaderns missbedömning i stort och smått av vår samtid:

Så jävla blåsta är väl inte myndigheterna att de tror på vad fan som helst. Men det gör de tydligen.

Eh, ja. Och varje dag jobbar makthavare i den politiska och journalistiska sfären för att vi ska tro på vad fan som helst som myndigheterna tror på i detta avseende. Det skapar en god stämning i samhället och samling kring de västerländska värdena.


[Tipstack Mattias H]

Gramsci och pedagogiken

Inte som facit, men kanske som... inpass till ett rådslag: intressant inlägg hos Röda Raketer.

Smalare men vassare

Ivrig.

Globaliseringsdebatt, Umeå 8/11

Försöker ha lite bättre framförhållning med evenemangstips:

En globalisering för alla?
Torsdag 8/11, hörsal E, Humanisthuset, Umeå universitet kl 16:00-18:00

Innebär globaliseringen välfärdsförbättringar för alla?
Leder globaliseringen till ett ekonomiskt sammanbrott?
Hur bör politiken utformas för att bemöta globaliseringens effekter?

Medverkande:
Ali Esbati, ekonom på vänsterpartiets riksdagskansli samt ordförande i partiets programkommission

Magnus Granberg, från Centrum för marxistiska samhällsstudier, sitter i Västerbottens SSU-distrikts styrelse

Fredrik Malm, är riksdagsledamot för Folkpartiet och f d ordförande för Liberala ungdomsförbundet.

Fredrik Segerfeldt, Timbro, har en bakgrund i SAF, Svenskt Näringsliv samt den europeiska näringslivsorganisationen UNICE.

Jan Jämte, doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet

Moderator är Ann-Sofi Rönnbäck, statsvetenskapliga institutionen Umeå universitet

Kom i tid, antalet platser är begränsat!

Gränser och medielogik

Svenska Dagbladet har vänligheten att äntligen ge röst åt den breda allmänheten – närmare bestämt de kroniskt missnöjda högavlönade män som hänger på svd.se. De hälsar att journalisterna ska ”sluta jaga borgerliga politiker”. Att jaga Lars Danielsson och dussinet socialdemokrater för gud vet vad gick bra – that goes without saying. Även drevmoralism mot alkoholinmundigande kvinnor kan passera – det ger trots allt tillfälle till de verkliga ledarna att kliva i. Men vafalls – ska det talas skattefusk – då får det vara nog! Ty om beloppen inte är ringa, och om det handlar om företagsam villainredning – då är det rent oförskämt att använda begreppet fusk. Det är reserverat åt de föraktliga 95% som vi ju alla hört talas om och som håller på och är sjuka, drejar istället för att lägga sig ned och dö, samt ringer tandläkaren på arbetstid och därmed sätter hela den västerländska civilisationen på spel.

Sådan är dagordningsmakten. Win-win för ena parten. Alla springer åt samma håll. Någon kanske ramlar omkull på vägen. Men det centrala är att den politiska arenan töms på innehåll. Det har bestämda återverkningar.

Erik Berg skriver bra om detta:

När den politiska debatten övergår i KU-anmälningar och drevpolitik, istället för sakfrågor, är den enda effekten att människor – med all rätt – vänder sig bort från politiken som alltmer framstår som en överexponerad och meningslös apcirkus.

De som i förlängningen tjänar på ett växande politikerförakt är högern, vars väljare fortsätter att rösta när vänsterns väljare i protest väljer soffan.

Läs hela inlägget!

Hearing om privatiseringars effekter inom vården

Evenemangstips, bokstavligen i elfte timmen:

Nätverket för Gemensam välfärd arrangerar en hearing om effekterna av privatisering och marknadstänkande i vården:

Vittna om vinst i vården
Tid: söndagen den 4 november, 12.00-16.00
Plats: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

• Göran Dahlgren, före detta folkhälsoråd, gästprofessor i Liverpool och internationell expert på folkhälsa och sjukvårdssystem presenterar en erfarenhetsbaserad analys av skillnaden mellan offentlig och privat driven vård.

• Göran Rosenberg, författare och journalist, talar på temat "Varför vårdar vi våra sjuka? Eller varför vården inte kan drivas av vinst".

• Vittnen från vården berättar om sina erfarenheter.

• Nätverket för Gemensam Välfärd presenterar resultaten från den enkätundersökning vi nu genomför om politikernas planer för sjukvården i Sveriges landsting.

Rapport

Enligt Primelabs nya Twingly Report är denna blogg den fjärde mest "inflytelserika" i Sverige, efter Schulmans nedlagda, Politikerbloggen och Jinge. Nu är det förstås inte riktigt så det fungerar med inflytande - men det är ändå roligt att med sitt hobbyskrivande vara den fjärde mest länkade bloggen i Sverige enligt Primelabs sätt att mäta. Jag får passa på att tacka dem som läser och länkar.

Moderatledningen (ml)

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.

Den demokratiska granskningen

Kvalitetsjournalistiken excellerar:

De beställde in rött.

– Båda drack Domaine Lalande Merlot, uppger en källa för Expressen.

Ett rött vin som har inslag av mogna plommon.

Expressen avslöjar även socialdemokraternas ”hemliga plan” – nämligen att en riksdagsledamot ska ställa en fråga under statsministerns frågestund, ett institut tillkommet för att riksdagsledamöter ska ställa frågor till statsministern.

Jag håller inte med om allt Anna Sjödin säger, men som flera gånger förr säger hon många kloka saker i ett hojtigt läge.

Uppdatering: Josefin Brink och Kalle Larsson.


Några tidningslänkar: [DN1][DN2][DN3][SvD1][SvD2][SvD3]

Följ Gahrton

Per Gahrton bloggar från sin resa i Palestina, på Palestinagruppernas blogg.