torsdag, januari 31, 2008
onsdag, januari 30, 2008
Allt blått blir brunt
Stora grupper i ett samhälle som det svenska har bristfälliga kunskaper om politiska förhållanden och historiska skeenden. Exempelvis är det många som inte uppfattat det faktum att högerns politiska projekt i grunden har varit och fortsatt är antidemokratiskt, utan går omkring i villfaresen att demokratin är en valprocedur kryddad med fint prat, till vilken alla, till och med moderaterna och Timbro, har anslutit sig. Det är förstås ett problem. Därför är det bra att Marie Söderqvist tydliggör hur det ligger till i sin krönika i Expressen idag. Folkbildning är viktigt för att upprätthålla demokratin.
Marie Söderqvist är för övrigt grundare av och seniorkonsult på företaget United Minds, där hon tillsammans med bland andra Tomas ”Afghanistankriget – denna underbara sak” Idergard, arbetar med att bedöma olika trender. Får man ödmjukt tipsa om att nästa trendrapport skulle kunna handla om borgerlighetens övergång från blått till brunt, med siktet inställt på tiden före franska revolutionen? Jag tror att det kan finnas exklusiv kompetens på företaget, om man vill bidra till att – givetvis för kundens räkning – ”sätta extra fart på en ny trend”.
Marie Söderqvist är för övrigt grundare av och seniorkonsult på företaget United Minds, där hon tillsammans med bland andra Tomas ”Afghanistankriget – denna underbara sak” Idergard, arbetar med att bedöma olika trender. Får man ödmjukt tipsa om att nästa trendrapport skulle kunna handla om borgerlighetens övergång från blått till brunt, med siktet inställt på tiden före franska revolutionen? Jag tror att det kan finnas exklusiv kompetens på företaget, om man vill bidra till att – givetvis för kundens räkning – ”sätta extra fart på en ny trend”.
tisdag, januari 29, 2008
Karismachock
"Det finns ett oerhört stort stöd för Tomas Östros". Plus att han har "den hundraprocentiga energin och lusten". Förändringen "känns trygg och riktig". Här en repriserad bild från socialdemokraterna i Uppsala.
Stadsgerilla
Tydligen har en konsult gjort en häpnadsväckande upptäckt om den stockholmska attackhögerns utförsäljningsbonanza på bostader:
En del av dem som bor i förortsområden har ändå hunnit blir bedragna att köpa sina lägenheter, och därmed både bidra till sämre social rörlighet och ta på sig stora ekonomiska risker.
Häromdagen fick jag se ett brev som mina föräldrar fått, med inbjudan till ett möte där bostadsrättsföreningens styrelse skulle ”presentera boendekostnadskalkyler som visar vad erbjudandet innebär för just Dig om Du förvärvar Din lägenhet med bostadsrätt”, vid övergång från allmännyttan. Representanter från SBAB – det statliga bolåneföretag som borgarna nu ska sälja ut och som är anvisat att agera ”marknadsmässigt” – skulle tydligen närvara vi mötet. Så kommer man till slutet av inbjudan och får läsa detta, under rubriken ”OBS”:
Resultatet blir att ombildningar, med några få undantag, endast kommer kunna genomföras i centrala lägen.Nähä!? Otippat också, att kalkylerna utgått från folk med höga inkomster.
En del av dem som bor i förortsområden har ändå hunnit blir bedragna att köpa sina lägenheter, och därmed både bidra till sämre social rörlighet och ta på sig stora ekonomiska risker.
Häromdagen fick jag se ett brev som mina föräldrar fått, med inbjudan till ett möte där bostadsrättsföreningens styrelse skulle ”presentera boendekostnadskalkyler som visar vad erbjudandet innebär för just Dig om Du förvärvar Din lägenhet med bostadsrätt”, vid övergång från allmännyttan. Representanter från SBAB – det statliga bolåneföretag som borgarna nu ska sälja ut och som är anvisat att agera ”marknadsmässigt” – skulle tydligen närvara vi mötet. Så kommer man till slutet av inbjudan och får läsa detta, under rubriken ”OBS”:
Hyresrättsfrågor får debatteras och behandlas på andra möten. Representanter från Hyresgästsrörelsen brukar tränga sig på och störa bostadsrättsmöten. Sådana störningar kommer inte att accepteras och föreningen avser att polisanmäla sådana störningar som intrång i mötesfriheten.Ännu en härlig illustration av en trend i vår tid: kriminalisering av politisk aktivitet genom privatisering av det offentliga utrymmet - i både allmän och fysisk bemärkelse.
Tipskvartett med sju länkar
1. Arbetslinjen Goes Global: Iraq contractors tap Latin America’s Needy.
4. Röda Raketer skriver om delstatsval i Niedersachsen och Hessen, där vänstern gjort viktiga framstötar. Samt påminner lite om nazismens sociala bas i Sverige.
About 1,200 Peruvians are in Iraq, mostly guarding sites in Baghdad's Green Zone. Chileans, Colombians, Salvadorans and Hondurans have also served as part of the polyglot assemblage providing "conflict labor" in U.S. war zones.2. En alldeles fantastisk centerpartist analyserar läget i landet. Missa inte!
Oponopnssiffror i all ära. Men, nu har det gått för långt. Hur kan så många sympatsera med s-blocket? De flesta av dom jag träffar säger att det är bra med nuvarande regering. De tror på ett systemskifte. Uppenbarligen är det fel, fel, fel. Svenska folket vill leva på bidrag utan möjligheter att kunna styra över sina egna liv. [...] Jag får spader.3. Piratbyrån får ett underbart litet telefonsamtal från polisen.
4. Röda Raketer skriver om delstatsval i Niedersachsen och Hessen, där vänstern gjort viktiga framstötar. Samt påminner lite om nazismens sociala bas i Sverige.
Som en åminnelse denna dag publicerar vi här ett par bilder ur Sveriges närhistoria. Ovan syns den svenska militärledningen som gratulerar Adolf Hitler på 50-årsdagen den 20 april 1939. Från vänster syns Chef des Protokolls friherre von Doernberg, Adolf Hitler, Sveriges minister i Berlin Arvid Richert, Chefen för försvarsstaben generallöjtnant Olof Thörnell, Chefen för marinen viceamiral Fabian Tamm, Chefen för arméstaben generalmajor Helge Jung, Kapten friherre Gösta Stedingk. (Dåvarande moderatledaren Gösta Bagge syns inte på bilden.)(Läs gärna ett lite längre utdrag om samma ämne från P-O Zennströms självbiografi, publicerad på denna blogg tidigare)
lördag, januari 26, 2008
Att besöka en ö
Cuf-ordföranden Magnus Andersson skulle besökta Kuba, men blev strandsatt på sitt eget koloniala medvetande.
Därifrån skriver han en fascinerande, magnifikt tråkig reseberättelse. För den som inte orkar ta sig igenom – jag anbefaller ett seriöst försök! – så har Alliansfritt gjort en grafiskt åskådlig sammanfattning nedan.
Låt mig bara konstatera, att om den kubanska ledningen bättre hade förstått yttrandefrihetens väsen och vikt – såväl principiellt som praktiskt – då hade man till exempel tryckt delar av Anderssons resebrev i det annars minst lika magnifikt tråkiga parti- och regeringsorganet Granma, eventuellt tillsammans med små upplysande kommentarer och jämförelsematerial ur ett digert arv av koloniala resebrev. Nu blir det knappast så. Också detta försvagar Kubas motståndskraft mot imperialismen och blockerar effektivt vägen för en socialistisk utveckling.
Därifrån skriver han en fascinerande, magnifikt tråkig reseberättelse. För den som inte orkar ta sig igenom – jag anbefaller ett seriöst försök! – så har Alliansfritt gjort en grafiskt åskådlig sammanfattning nedan.
Låt mig bara konstatera, att om den kubanska ledningen bättre hade förstått yttrandefrihetens väsen och vikt – såväl principiellt som praktiskt – då hade man till exempel tryckt delar av Anderssons resebrev i det annars minst lika magnifikt tråkiga parti- och regeringsorganet Granma, eventuellt tillsammans med små upplysande kommentarer och jämförelsematerial ur ett digert arv av koloniala resebrev. Nu blir det knappast så. Också detta försvagar Kubas motståndskraft mot imperialismen och blockerar effektivt vägen för en socialistisk utveckling.
Pomme de terre vs. Nomme de guerre
Man kan för övrigt notera att flaggskeppet Neo fortsätter att undervisa i hur en riktigt god och förnyad liberal debattordning ska se ut: smutskastning, drevinitiering samt rop på politisk och ekonomisk repression.
Inte nog med att tidskriften Mana misstänks ha uttryckt kritik mot Israels raspolitik – nu finns också anonyma uppgifter från en missnöjd tidigare medarbetare, att det kan ha förekommit pseudonymer i tidskriften.
Många förstår nu plötsligt vad Nyamko Sabuni egentligen menade, när hon i sitt poetiskt-analytiska mästerstycke på Folk och Försvar häromveckan sammanfattade Hoten Mot Demokratin:
Göran Skytte kommer att vara kampanjens fältmarskalk, samt spela triangel.
Inte nog med att tidskriften Mana misstänks ha uttryckt kritik mot Israels raspolitik – nu finns också anonyma uppgifter från en missnöjd tidigare medarbetare, att det kan ha förekommit pseudonymer i tidskriften.
Många förstår nu plötsligt vad Nyamko Sabuni egentligen menade, när hon i sitt poetiskt-analytiska mästerstycke på Folk och Försvar häromveckan sammanfattade Hoten Mot Demokratin:
Hoten mot demokratin har alltid funnits där. De har skiftat över tiden. Men demokratins fiender och dödgrävare har alltid funnits. De har funnits i olika läger och de har växt fram ur olika ideologier. Nazismen och fascismen på 30- och 40-talen. Kommunismen under efterkrigstiden och den marxistiska vänstervågen under 70-talet.Enligt uppgifter till bloggen kommer Forum för levande historia att inom kort organisera en objektiv skolkampanj för att uppmärksamma brott mot mänskligheten begångna av Philemon Arthur and the Dung.
Göran Skytte kommer att vara kampanjens fältmarskalk, samt spela triangel.
Anecdotal Reference vs. Hard Market Facts
Jag har svarta kompisar som mejlat mig och sagt att de känner sig kränkta av det som skrivits [i Mana], säger Johan Staël von Holstein. (SvD)Jag har queera kompisar som mejlat mig och sagt att det för närvarande finns 765 medlemmar i Facebook-gruppen "Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins krönikor".
torsdag, januari 24, 2008
Etzler om vänsterpartiet
Flammans Aron Etzler har idag skrivit en alldeles lysande ledare om vänsterpartiet. Insatt och skarp. Läs hela!
Att räknas
Mohammad Omar uttrycker det kort och kraftfullt:
Demonstrera på lördag mot Israels terrorattacker i Gaza. 9/11 inträffade en gång i USA, ja, men så många gånger i Palestina att ingen kommer ihåg datumen.Samling i Stockholm: Norrmalmstorg kl. 13. Läs också Hans Linde.
onsdag, januari 23, 2008
tisdag, januari 22, 2008
Vill ni ha det som i Sovjet, eller vadå?
I dag rapporterar Klassekampen om Mana-frågan på kultursidorna. Karin Haugen har bland annat intervjuat Ottar Grepstad, som leder Norsk Kulturråds faglige utvalg for litteratur og allmenne tidskrift. Han förefaller närmast chockad, och svarar så här på frågan om det norska kulturrådet sklle kunna göra en liknande sak:
- Det ville vært helt uhørt om vi skulle vurdert innholdet. Staten skal ikke mene noe som helst om innholdet – gitt att publikasjonene holder seg innenfor norsk lov. Vi har et underutvalg som gir oss anbefalinger og jeg ville steila hvis de hadde basert sine vurderinger på kommentarer om innholdet. […] Det virker for meg som en udemokratisk framferd av den svenske staten […] Liberaliteten er noe vi må slåss for hver dag, for å bruke litt store ord.Tänk va, att man skulle få komma till den sista sovjetstaten för att få höra om liberalismen.
I dag, kl 18 i Stockholm
Den israeliska statens sadistiska massmord på det palestinska folket fortsätter i Gaza. Under tiden åker Sveriges utrikesminister till Israel för att skaka hand med raspolitikens främsta företrädare – de som denna gång kallar sitt utstuderande dödande för att ”behålla trycket”. De ska diskutera ”säkerhet”. Det är frånstötande.
Detta snappar jag upp hos Anna Wester:
Några nyhetsartiklar: AB, DN, SvD
På bilden nedan håller en palestinsk pojke en manuell pump, för att kunna använda när elsystemet slås ut igen och hans bror slutar andas.
Detta snappar jag upp hos Anna Wester:
ISM-Stockholm ska tillsammans med Palestinska föreningen här i Stockholm anordna en demo för Gaza tisdag kl 18.00 från Sergels torg till israeliska ambassaden.Gå dit!
Några nyhetsartiklar: AB, DN, SvD
På bilden nedan håller en palestinsk pojke en manuell pump, för att kunna använda när elsystemet slås ut igen och hans bror slutar andas.
lördag, januari 19, 2008
"Liberal" repression
Flammans senaste ledare handlar om högerns senaste runda av angrepp mot demokrati och yttrandefrihet i Sverige. Läs den! Det är en välformulerad och viktigt text om den djupt obehagliga utveckling som karaktäriserar vår tids ”liberalism”.
Glädjande nog har en skarp socialdemokrat som Enn Kokk sett varåt det barkar och tagit till orda – från det hållet är det annars tyvärr ännu alltför tyst:
Glädjande nog har en skarp socialdemokrat som Enn Kokk sett varåt det barkar och tagit till orda – från det hållet är det annars tyvärr ännu alltför tyst:
Jag är en mycket känd antikommunist och har bland annt gett ut pamfletter och böcker med udden riktad mot olika extremistgrupper. Jag har också - i en 500-sidig bok - granskat IB och de hårdhänta metoder man när det begav sig använde mot kommunister av olika schatteringar - registrering, svartlistning på arbetsplatser med mera - men kan inte finna annat än att utfrysningsmetoden i stort sett var kontraproduktiv. Bättre då att möta extremistiska åsikter i öppen debatt!Just så. Eller som Åsa Linderborg uttryckte det i en artikel från 2005, en som borde läsas om och om igen: Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna.
Jag är också övertygad om att demokrater har bättre argument än de som tvivlar på demokratin eller är antidemokrater.
Framför allt är demokratiska samtal alltid bättre än repression.
Och repression är just det som präglar den nämnda SvD-ledaren och mycket annat inom delar av dagens högerborgerlighet.
[...]
Inte så sällan finner jag, att jag själv - en vänstersinnad socialdemokrat - i praktiken är mycket mer liberal (i ordets bästa bemärkelse) än många av dem som själva kallar sig liberaler.
Nazisterna på marsch igen
Nya hot mot Ung Vänsters medlemmar, från nazistiskt håll. Återigen lustigt att nyheten hamnar under rubriken ”Stockholm” på DN:s hemsida, inte Politik.
Klicka dig vidare till Ung Vänster-bloggen: Vi tänker inte låta oss tystas!
Klicka dig vidare till Ung Vänster-bloggen: Vi tänker inte låta oss tystas!
fredag, januari 18, 2008
Palestina. Två bilder och en kommentar

Israels raspolitik och massdödande fortgår och trappas upp. Ännu en generation palestiner förnedras, såras – och slåss för sin mänskliga värdighet.
Bilden nedan hittar jag hos Rawia Morra. Kommentaren är också hennes:
Den här bilden föreställer för mig palestinierna i ett nötskal. Pojken som springar fram men flaggan barfota, faller, ser kameran, blir generad, ler trots smärtan, men fanan håller han högt!
Den här bilden borde hänga i den israeliska regeringens kontor, så att de kommer ihåg vilka de egentligen har med att göra…
Debilt, var ordet
Ny undersökning: Pengar på banken ändrar attitydernaDetta är en autentisk rubrik hos Timbro idag.
Ja, vad fan ska man säga? Josefin Brink gör vad hon kan, i alla fall.
Parti't e på't
Arbetarbladet har insett vad som egentligen sticker ut rätt ofta - att Lars Ohly är en det svenska politiska livets allra bästa debattörer:
Lars Ohly skriver också idag, tillsammans med Josefin Brink och Eva-Britt Svensson, en väldigt viktig debattartikel i Aftonblandet, om EU-fördraget och löntagarintresset, apropå EG-domstolens marknadsfundamentalistiska utslag i Vaxholmsmålet.
Målet diskuterades idag i riksdagen, och Josefin Brink hade som vanligt skarpa anföranden som man bör läsa och begrunda. Sedan är ju debatten i riksdagen ibland så erbarmligt usel. Eller som Brink skriver:
I gårdagens partiledardebatt var Lars Ohly politikens svar på Charlotte Kalla. Totalt överlägsen motståndet och det med ett leende på läpparna.Kul.
Lars Ohly skriver också idag, tillsammans med Josefin Brink och Eva-Britt Svensson, en väldigt viktig debattartikel i Aftonblandet, om EU-fördraget och löntagarintresset, apropå EG-domstolens marknadsfundamentalistiska utslag i Vaxholmsmålet.
Målet diskuterades idag i riksdagen, och Josefin Brink hade som vanligt skarpa anföranden som man bör läsa och begrunda. Sedan är ju debatten i riksdagen ibland så erbarmligt usel. Eller som Brink skriver:
Där var anförandet slut, och tills riksdagsprotokollet publiceras kan jag för den intresserade leverera en liten teaser:En vanlig dag med svensk borgerlighet alltså.
Littorin replikerade att det är typiskt Vänsterpartiet att komma med ryggmärgsmässiga krav på omedlebart utträde ur EU. (Vilket jag ju inte nämnde med ett ord.)
Annika Qarlsson från centerpartiet levererade en lång och känslosam harang om livet bakom järnridån och att det verkligen inte är dit hon vill återgå. (Och här debatterade vi alltså huruvida en estnisk byggjobbare ska ha samma lön som en svensk för samma jobb i samma land eller inte.)
torsdag, januari 17, 2008
Stop! Hammar time.
Jag ska inte själv recensera gårdagens debatt hos Det Norske Studentersamfund i Oslo. Jag tyckte att det var trivsamt och hyfsat upplysande. Men jag vill varmt rekommendera en slags postpolitisk kommentar, av den tidigare idéproducenten på Timbro, mannen som gett både tanke och smedja ett ansikte, allas vår Johnny Munkhammar, som idag alltså producerat denna idé.
tisdag, januari 15, 2008
Mer Mana
Apropå det tidigare inlägget om försöken att tysta den antirasistiska tidskriften Mana, så skriver Mana-gänget själva i Sydsvenskan. Glädjande är också att Föreningen Sveriges kulturtidskrifter reagerar och ser vartåt det barkar:
– Om en tidskrifts politiska åsikter blir skäl till att inte ge stöd är vi ute på farligt vatten. Idag är det Mana som inte passar, imorgon kan det vara någon annan, säger föreningens ordförande Siri Reuterstrand
måndag, januari 14, 2008
För den som råkar ha vägarna förbi Oslo på onsdag
Debatt: Onsdagsdebatten: Civita - tenketank eller tåkelur?
Wed 16. Jan 2008
Klokken 19:00, Betong
Er tenketanker noe annet enn tilbydere av ideologisk innflytelse, og bør vi i såfall la Stein Erik Hagen og NHO kjøpe seg denne innflytelsen?
I Sverige har tenketanken Timbro holdt på siden 80-tallet og regnes som en av grunnene til at høyresiden der igjen har klart å løfte seg. Kan Civita lykkes med det samme i Norge? Hva er egentlig Civitas prosjekt? Og er denne formen for tenketanker en positiv aktør i offentligheten?
Panel:
Kristin Clemet, leder av tenketanken Civita
Ali Esbati, svensk politisk blogger tilknyttet vänsterpartiet
Bent Johan Mosfjell, liberal debattant og redaktør i Bokavisen
Wed 16. Jan 2008
Klokken 19:00, Betong
Er tenketanker noe annet enn tilbydere av ideologisk innflytelse, og bør vi i såfall la Stein Erik Hagen og NHO kjøpe seg denne innflytelsen?
I Sverige har tenketanken Timbro holdt på siden 80-tallet og regnes som en av grunnene til at høyresiden der igjen har klart å løfte seg. Kan Civita lykkes med det samme i Norge? Hva er egentlig Civitas prosjekt? Og er denne formen for tenketanker en positiv aktør i offentligheten?
Panel:
Kristin Clemet, leder av tenketanken Civita
Ali Esbati, svensk politisk blogger tilknyttet vänsterpartiet
Bent Johan Mosfjell, liberal debattant og redaktør i Bokavisen
söndag, januari 13, 2008
Extremhögern
Sverige kliver ytterligare ett pinnhål längre ner i den blåbruna sörjan. Nu är det Kulturrådet som går loss på tidningen Mana.
Bara något ord om min egen syn på Mana först. Det är inte min favorittidskrift. Där skrivs mycket som är bra och nytt. Men både ur ett vänsterperspektiv och ur ett feministiskt perspektiv är artiklarna många gånger politiskt kontraproduktiva. Men tidskriften har gjort mycket för att slå upp en del frågeställningar, och introducera en del arbeten som framför allt vilar på en radikal postkolonial akademisk tradition i USA. Sen kan man tycka vad man vill om den traditionen. Kvaliteten är varierande, men alltid finns det något som är klart läsvärt.
Men det är inte poägen. Det är inte en sådan värdering som Kulturrådets referensgrupp ska göra. Det finns många tidskrifter i Sverige som skriver smalt och brett och pekar åt olika håll. Det är bra. Det riktigt, riktigt skrämmande; det är när ledamöter i Kulturrådet på så uppenbart grumliga politisk grunder och med skräniga lögner bestraffar en tidning som utmanar deras politiska uppfattningar.
Det är en sjuk tid vi lever i. Det är lika ironiskt som följdriktigt, att den antirasistiska och feministiska tidskriften Mana, skälls för att ha en ”nedvärderande syn på kvinnor” och för ”intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner”. Det är nyspråk som heter duga!
Anförare för attacken mot Mana är Dilsa Demirbag-Sten, som gjort sig en karriär i den välbekanta invandrare-som-”vågar”-vara-reaktionärernas-talesperson-filen och därtill blivit en inpiskad ambassadör i svensk offentlighet för Israels brutala raspolitik. Hon och hennes hejarklack använder nu alltså statsapparaten som replik på kritiken. Med en omisskännlig doft av 30-tal sägs tidning Mana ha en ”förvrängd tolkning av verkligheten”.
Detta föregår i samma tradition som folkpartiet tidigare agerade för att misstänkliggöra och tysta de antirasistiska forskare som blottlade partiets rasistiska glidning; som ledde till högerregeringens politiskt motiverade nedläggning av Arbetslivsinstitutet; som gjort att vårt statliga historieomskrivningsinstitut fått i uppgift att brännmärka kamp för rättvisa som en längtan efter Gulag, och som nu övergår i hetsjakt på folkbildning och politiska samtal i ABF.
Strategin är naturligtvis framgångsrik, inte bara för att pengar spelar en omedelbar roll, utan också i skapandet av den rädslans och självcensurens kultur som är ett kännetecken i och en förutsättning för auktoritära samhällen.
Vi har en regeringen som är desperat nu. Avståndet till oppositionen är nästan tjugo procentenheter. Det är ett nästan ohållbart opinionsläge, som inte är en tillfällig skandalsvacka. Räkna med att högeryttrarna ska ta ut sin frustration på allt de kommer åt. Sverige har idag en av Europas ruttnaste, mest enfaldigt högervridna klimat för offentlig debatt. Därför kan väldigt mycket passera obemärkt.
Allvaret i situationen borde vara uppenbart. Många fler bör inse att det som händer någon annans tidning, tidskrift, förening, politisk organisation, livsstil, bostadsort, hårfärg; också angår dig själv. Inte om fem år, utan kanske om fem dagar.
Bara något ord om min egen syn på Mana först. Det är inte min favorittidskrift. Där skrivs mycket som är bra och nytt. Men både ur ett vänsterperspektiv och ur ett feministiskt perspektiv är artiklarna många gånger politiskt kontraproduktiva. Men tidskriften har gjort mycket för att slå upp en del frågeställningar, och introducera en del arbeten som framför allt vilar på en radikal postkolonial akademisk tradition i USA. Sen kan man tycka vad man vill om den traditionen. Kvaliteten är varierande, men alltid finns det något som är klart läsvärt.
Men det är inte poägen. Det är inte en sådan värdering som Kulturrådets referensgrupp ska göra. Det finns många tidskrifter i Sverige som skriver smalt och brett och pekar åt olika håll. Det är bra. Det riktigt, riktigt skrämmande; det är när ledamöter i Kulturrådet på så uppenbart grumliga politisk grunder och med skräniga lögner bestraffar en tidning som utmanar deras politiska uppfattningar.
Det är en sjuk tid vi lever i. Det är lika ironiskt som följdriktigt, att den antirasistiska och feministiska tidskriften Mana, skälls för att ha en ”nedvärderande syn på kvinnor” och för ”intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner”. Det är nyspråk som heter duga!
Anförare för attacken mot Mana är Dilsa Demirbag-Sten, som gjort sig en karriär i den välbekanta invandrare-som-”vågar”-vara-reaktionärernas-talesperson-filen och därtill blivit en inpiskad ambassadör i svensk offentlighet för Israels brutala raspolitik. Hon och hennes hejarklack använder nu alltså statsapparaten som replik på kritiken. Med en omisskännlig doft av 30-tal sägs tidning Mana ha en ”förvrängd tolkning av verkligheten”.
Detta föregår i samma tradition som folkpartiet tidigare agerade för att misstänkliggöra och tysta de antirasistiska forskare som blottlade partiets rasistiska glidning; som ledde till högerregeringens politiskt motiverade nedläggning av Arbetslivsinstitutet; som gjort att vårt statliga historieomskrivningsinstitut fått i uppgift att brännmärka kamp för rättvisa som en längtan efter Gulag, och som nu övergår i hetsjakt på folkbildning och politiska samtal i ABF.
Strategin är naturligtvis framgångsrik, inte bara för att pengar spelar en omedelbar roll, utan också i skapandet av den rädslans och självcensurens kultur som är ett kännetecken i och en förutsättning för auktoritära samhällen.
Vi har en regeringen som är desperat nu. Avståndet till oppositionen är nästan tjugo procentenheter. Det är ett nästan ohållbart opinionsläge, som inte är en tillfällig skandalsvacka. Räkna med att högeryttrarna ska ta ut sin frustration på allt de kommer åt. Sverige har idag en av Europas ruttnaste, mest enfaldigt högervridna klimat för offentlig debatt. Därför kan väldigt mycket passera obemärkt.
Allvaret i situationen borde vara uppenbart. Många fler bör inse att det som händer någon annans tidning, tidskrift, förening, politisk organisation, livsstil, bostadsort, hårfärg; också angår dig själv. Inte om fem år, utan kanske om fem dagar.
Alla goda ting är tre
"Vi har mycket diskussioner om livet, existentiella frågor och Hälsingland".Malin Berghagen berättar om sin relation till Peter Stormare, i Expressen.
lördag, januari 12, 2008
Banal ställer Dagens Fråga:
Hur många nazister hängdes i Nürnberg trots att de bara "gjorde sitt jobb"?Notera för övrigt den bisarra formuleringen om "hundratals andra extremister" om människor som inte ställts inför rätta och mot vilka vidriga övergrepp begicks.
fredag, januari 11, 2008
Språkövning: Bred Enighet
Idag har jag haft min första egna text på tryck i Klassekampen. En ledarkrönika (vinjetten heter Fokus). Jag lägger upp den norska versionen här. Texten är översatt på redaktionen. SSB är Norges statistiska centralbyrå.
- - - - -
Bred enighet
Innføringen av det nåværende pensjonssystemet i Sverige i 1999 – etter en overensstemmelse mellom sosialdemokratene og de fire borgerlige partiene – innebar at en av svensk arbeiderbevegelses kronjuveler ble solgt ut. Tage Erlander, sosialdemokratenes statsminister fra 1946 til 1969, skriver i sine memoarer om «den mest voldsomme politiske strid vi har hatt siden det demokratiske gjennombruddet»: Det krevdes folkeavstemming, nyvalg og en borgerlig dissidentstemme i Riksdag-avstemmingen for at den allmenne tilleggspensjonen (ATP) skulle komme på plass. Når systemet skulle avvikles var det likevel ikke snakk om å «gjøre hele det svenske folket til en studiesirkel i pensjonsspørsmålet», som Erlander hadde anbefalt – den sosialdemokratiske partiledelsen drev igjennom overenskomsten med hemmelighetsskremmeri og halvsannheter.
Resultatet er et system med automatiske reguleringer, som gjør at pensjonen i framtida kan senkes uten særskilte politiske avgjørelser. Pensjonen regnes ut fra en matematisk formel. Samtidig overlates forvaltningen av midler til et flertall «konkurrerende» fond, mens en voksende del av pensjonsoppsparingene overlates til vill aksjespekulasjon.
Den norske pensjonsreformen, som samlet alle partier utenom SV og Frp bak en prinsippbeslutning i 2005, og som den rødgrønne regjeringen siden har gått videre med, går ikke like langt. Men det finnes store likheter. Levealdersjusteringen skaper en automatisk nedtrapping av pensjonene når gjennomsnittsalderen øker. Og alleårsregelen belønner lange, uavbrutte yrkeskarrierer. I praksis innebærer det, som Klassekampen kunne fortelle 5. januar, en kraftig forverring for likestillingen. Mennesker i yrker der man helt enkelt ikke orker å jobbe i så mange år, kommer også dårlig ut i det nye systemet.
«Valget av pensjonsmodell innebærer at politiske myndigheter har foretatt en avveining mellom effektivitet og fordeling,» heter det fra SSB. Vel er det en avveining, men mellom fordeling og mindre fordeling! Det er uklart hvorfor det skal være mer «effektivt» å kanalisere en større del av de enkeltes oppsparte midler i private framfor felles investeringer – for det er dét det handler om.
Det som burde være åpenbart, er at et pensjonssystem med reduserte ambisjoner lar de strukturelle ulikhetene i yrkeslivet slå tydeligere igjennom etter at man har pensjonert seg. Kort sagt: Det lønner seg å ha en jobb som ikke tar knekken på deg for tidlig, og å være rik. Sammenhengen er sterk.
I Sverige utgjør pensjonsforliket en illevarslende innovasjon. Hvert forsøk på å diskutere systemets utforming eller anvendelsen av de midlene som finnes i det, kveles med henvisning til et slags vokterråd som er satt til å beskytte skapningen.
I sin første regjeringstale nevnte høyrelederen Fredrik Reinfeldt flere reformer som tilsynelatende skulle ha blitt utarbeidet i «bred enighet»: foruten pensjonsreformen blant annet en riksbank som ligger utenfor demokratisk kontroll og medlemskap i EU – en lang liste med høyrevridning ovenfra som har unndratt tunge politiske beslutninger fra den demokratiske dagsorden. Reinfeldt etterlyste nå en bred enighet om sosialforsikringssystemet – i praksis et stille oppgjør med nøkkelprinsipper i den nordiske velferdsmodellen.
Å kalibrere det politiske systemet for å tilby politikerutskiftninger uten politikkskifte, har alltid vært en viktig strategisk målsetting for dem som ivaretar sterke kapitalinteresser. De som vil gjøre seg til talerør for folkelige krefter, må i stedet passe på å ikke havne i passiviserende tvangstrøyer. Da er det ikke gitt at «brede enigheter» uten et forutgående sosialt trykk blir like vellykket.
«Jeg er sikker på at det vi har gjort ikke kommer til å være populært om 20 år, når de som går ut i pensjon ser hva vi har gjort,» glapp det ut av en svensk statsminister, Göran Persson, i 2005.
Så kjøpte han seg herregård.
- - - - -
Bred enighet
Innføringen av det nåværende pensjonssystemet i Sverige i 1999 – etter en overensstemmelse mellom sosialdemokratene og de fire borgerlige partiene – innebar at en av svensk arbeiderbevegelses kronjuveler ble solgt ut. Tage Erlander, sosialdemokratenes statsminister fra 1946 til 1969, skriver i sine memoarer om «den mest voldsomme politiske strid vi har hatt siden det demokratiske gjennombruddet»: Det krevdes folkeavstemming, nyvalg og en borgerlig dissidentstemme i Riksdag-avstemmingen for at den allmenne tilleggspensjonen (ATP) skulle komme på plass. Når systemet skulle avvikles var det likevel ikke snakk om å «gjøre hele det svenske folket til en studiesirkel i pensjonsspørsmålet», som Erlander hadde anbefalt – den sosialdemokratiske partiledelsen drev igjennom overenskomsten med hemmelighetsskremmeri og halvsannheter.
Resultatet er et system med automatiske reguleringer, som gjør at pensjonen i framtida kan senkes uten særskilte politiske avgjørelser. Pensjonen regnes ut fra en matematisk formel. Samtidig overlates forvaltningen av midler til et flertall «konkurrerende» fond, mens en voksende del av pensjonsoppsparingene overlates til vill aksjespekulasjon.
Den norske pensjonsreformen, som samlet alle partier utenom SV og Frp bak en prinsippbeslutning i 2005, og som den rødgrønne regjeringen siden har gått videre med, går ikke like langt. Men det finnes store likheter. Levealdersjusteringen skaper en automatisk nedtrapping av pensjonene når gjennomsnittsalderen øker. Og alleårsregelen belønner lange, uavbrutte yrkeskarrierer. I praksis innebærer det, som Klassekampen kunne fortelle 5. januar, en kraftig forverring for likestillingen. Mennesker i yrker der man helt enkelt ikke orker å jobbe i så mange år, kommer også dårlig ut i det nye systemet.
«Valget av pensjonsmodell innebærer at politiske myndigheter har foretatt en avveining mellom effektivitet og fordeling,» heter det fra SSB. Vel er det en avveining, men mellom fordeling og mindre fordeling! Det er uklart hvorfor det skal være mer «effektivt» å kanalisere en større del av de enkeltes oppsparte midler i private framfor felles investeringer – for det er dét det handler om.
Det som burde være åpenbart, er at et pensjonssystem med reduserte ambisjoner lar de strukturelle ulikhetene i yrkeslivet slå tydeligere igjennom etter at man har pensjonert seg. Kort sagt: Det lønner seg å ha en jobb som ikke tar knekken på deg for tidlig, og å være rik. Sammenhengen er sterk.
I Sverige utgjør pensjonsforliket en illevarslende innovasjon. Hvert forsøk på å diskutere systemets utforming eller anvendelsen av de midlene som finnes i det, kveles med henvisning til et slags vokterråd som er satt til å beskytte skapningen.
I sin første regjeringstale nevnte høyrelederen Fredrik Reinfeldt flere reformer som tilsynelatende skulle ha blitt utarbeidet i «bred enighet»: foruten pensjonsreformen blant annet en riksbank som ligger utenfor demokratisk kontroll og medlemskap i EU – en lang liste med høyrevridning ovenfra som har unndratt tunge politiske beslutninger fra den demokratiske dagsorden. Reinfeldt etterlyste nå en bred enighet om sosialforsikringssystemet – i praksis et stille oppgjør med nøkkelprinsipper i den nordiske velferdsmodellen.
Å kalibrere det politiske systemet for å tilby politikerutskiftninger uten politikkskifte, har alltid vært en viktig strategisk målsetting for dem som ivaretar sterke kapitalinteresser. De som vil gjøre seg til talerør for folkelige krefter, må i stedet passe på å ikke havne i passiviserende tvangstrøyer. Da er det ikke gitt at «brede enigheter» uten et forutgående sosialt trykk blir like vellykket.
«Jeg er sikker på at det vi har gjort ikke kommer til å være populært om 20 år, når de som går ut i pensjon ser hva vi har gjort,» glapp det ut av en svensk statsminister, Göran Persson, i 2005.
Så kjøpte han seg herregård.
Fina Flickor och Bara Bröst
Det är kanske inte en självklar fråga, men det verkar ändå självklart när Helena Duroj skriver fint om Bara Bröst.
torsdag, januari 10, 2008
onsdag, januari 09, 2008
Hundra år sedan - som om det vore idag
Idag är det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes. Hon är en av den moderna samhällsanalysens tyngsta namn och en feministisk ikon värd att återvända till. Det har skrivits mycket om henne idag – av variernade kvalitet får man säga. Nina Lekander i Expressen idag hör till de skarpare. Läs! Åsa Moberg ger en mer uttömmande bakgrundsbild. Här i Norge kör Klassekampen massa Beauvoir-material idag. På nätet finns en intervju med professorn och Beauvoir-experten Toril Moi. Rekommenderas.
I SvD producerar till exempel Björn Erik Rosin denna obegripliga mening:
Helena Duroj kommenterar:
Det finns ett dubbelfel i många av beskrivningarna av Simone de Beauvoirs liv som kämpande intellektuell.
Dels, är det som om en förståelse av och kamp mot strukturella maktförhållanden i något slags idealt tillstånd skulle kunna innebära att dessa strukturer därmed upphäves i en individ: att man skulle kunna lämna patriarkatet som man reser sig och går från en middagsbjudning. Ett sådant förhållningssätt är en ypperlig indikation på att man inte begripit så mycket av just sociala strukturer och relationer. Den som förstår en social struktur kan bidra till att transformera den; inte upprätta en vakuumförpackad relation med sin analys.
Dels, är det som om den objektiva förekomsten och det subjuektiva erkännande av sociala strukturer skulle upplösa individualitet och specificitet. Också detta är ett feltramp. Alla mänskliga relationer föregår i ett patariarkalt maktfält, men de är för den skull unika. De kan peka i skilda riktningar, vara motströms ibland och stereotypa ibland. Det gör friheten – den av sociala strukturer bundna men inte låsta – så åtråvärd i sin komplexitet. Detta är mänskligt liv. Beauvoir gjorde mer av sitt, än de flesta andra.
En ting er at kvinner i alle aldre selv streber etter å framstå som perfekte. Men Moi er også kritisk til at feminister blir utsatt for kritikk dersom de ikke lever som de preker, eller dersom de innrømmer at de er sårbare. Denne kritikken har Beauvoir gjentatte ganger vært gjenstand for, kanskje spesielt i USA, mener Moi.Det Moi pekar på är ett irriterande närvarande element i väldigt många av de texter som man kan läsa i tidningarna denna jubileumsdag.
- Om du tenker at feminister skal være rollemodeller for andre, blir du fort skuffet. Jeg skjønner ikke hvorfor det forventes av feminister at de skal være sterkere og friere og mindre ulykkelige enn andre kvinner oppdratt i det samme samfunnet. Feminister skal vise hvordan kvinneundertrykkelse foregår, og foreslå løsninger. Beauvoir sier i innledningen til «Det annet kjønn» at lykke ikke er poenget for henne, men frihet.
I SvD producerar till exempel Björn Erik Rosin denna obegripliga mening:
Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.Men?
Helena Duroj kommenterar:
Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.Norska Aftenpostens Paris-korrespondent Vibeke Knoop Rachline lyckas också skapa en vidunderlig motsättning i en av sina meningar:
Men selv [sv: även] om Simone de Beauvoir kunne fremstå som en tørr intellektuell, alltid med en streng turban rundt håret og kledd i kjedelige drakter, var hun en lidenskapelig elskerinne.Ja, vad ska man säga? ”Å, det var ju en lättnad att höra”?
Det finns ett dubbelfel i många av beskrivningarna av Simone de Beauvoirs liv som kämpande intellektuell.
Dels, är det som om en förståelse av och kamp mot strukturella maktförhållanden i något slags idealt tillstånd skulle kunna innebära att dessa strukturer därmed upphäves i en individ: att man skulle kunna lämna patriarkatet som man reser sig och går från en middagsbjudning. Ett sådant förhållningssätt är en ypperlig indikation på att man inte begripit så mycket av just sociala strukturer och relationer. Den som förstår en social struktur kan bidra till att transformera den; inte upprätta en vakuumförpackad relation med sin analys.
Dels, är det som om den objektiva förekomsten och det subjuektiva erkännande av sociala strukturer skulle upplösa individualitet och specificitet. Också detta är ett feltramp. Alla mänskliga relationer föregår i ett patariarkalt maktfält, men de är för den skull unika. De kan peka i skilda riktningar, vara motströms ibland och stereotypa ibland. Det gör friheten – den av sociala strukturer bundna men inte låsta – så åtråvärd i sin komplexitet. Detta är mänskligt liv. Beauvoir gjorde mer av sitt, än de flesta andra.
söndag, januari 06, 2008
Lästips, handel
Andreas Bryhn skriver bra om handelsminister Ewa Björlings extremistiska utfall om "frihandel" härom veckan.
lördag, januari 05, 2008
Tillfälligt avbrott i avbrottet
1. En länk
Sjukt roligt: Kungafamiljen som ett sönderavlat Simpsons.
2. En bild
(Foto Åsa B. Via Pelaseyed)

3. En film
(Tack till Mia)
Sjukt roligt: Kungafamiljen som ett sönderavlat Simpsons.
2. En bild
(Foto Åsa B. Via Pelaseyed)

3. En film
(Tack till Mia)
tisdag, januari 01, 2008
Tack för i år
Det överraskar mig att besöken på bloggen blev något fler 2007 jämfört med valåret 2006. Tack till alla besökare. Som jag skrivit om tidigare, vet jag inte hur mitt bloggande från Norge kommer att se ut. Det får ge sig. Jag kommer att ha mycket att göra och därtill dåligt med internettillgång inledningsvis. Men fortsätt gärna att kika in då och då.
Limboåret 2007
Av alla årskrönikor jag sett på olika bloggar skulle jag vilja tipsa om Tankesmedjan Limbos, publicerad på Badlands Hyena Vomit Titbits.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

