1 maj

Årets vackraste dag imorgon. Vår dag.

En lista över vänsterns arrangemang runt om i landet hittar du här.

I Stockholm är det fantastiskt fet fest för hela arbetarrörelsen. Det börjar redan halv fem på Street med några av författarna från turnén "Läs mot Högern-Sätt fart på rörelsen!", fortsätter med allsång, "Sånger från barrikaderna – Musikkväll i arbetarrörelsenstecken", där bland andra Kajsa Grytt deltar. Och så rockar det loss efter sju med bland andra DJ Herdy. Förköpsbiljetterna är redan slutsålda, tydligen! Men för den som är tidigt ute kan det gå att hitta biljetter vid dörren.

The real shit

Linda Skugges sociopolitiska metamorfos har pågått en stund nu. Hennes nya kokbok blir placerad i det sammanhanget, i Doktor Gormanders briljanta recension.

Linda skrattar. Barnen skrattar. Det är kärlek överallt, skriver Linda. Det allra bästa med familjen är överdosen av kärlek, fortsätter hon. Vart man vänder sig finns det en varm famn. Det är sinnessjukt underbart.

Det poetiska i att bli fetägd när man älskar att äga

Det här är mycket roligt.

(Det verkar som att det kan bli problem att komma åt länken ibland. Pröva bilden direkt då).

Paroller

Snart är det Första maj. Katrine Kielos presenterar några förslag på paroller.

Grönt vare' här

Själv blev jag ganska upprymd när jag hittade den jättekonstiga debattartikeln som Grön ungdoms talerör presterat i DN idag. Den klargör i och för sig ingenting, men kanske kan den ändå bidra till att fler begriper miljöpartiets politiska position som ett vänsterborgerligt parti utan egentligt begrepp om fackliga frågor och välfärdens strategiska utmaningar. Det betyder inte att de inte ska ingå i någon sorts rödgrön regeringskoalition efter valet. Men då måste det vara utifrån en realistisk bedömning av vad detta är för parti.

Hur som helst är Birger Schlaugs sågning av artikelns sakinnehåll mycket underhållande.

Mia Sand kommenterar också, hos Vänsterns studentförbund. Bildidén därifrån.

Utanförskapet utifrån

Norska Høyre, moderaternas systerparti, håller landsmøte. Den stora frågan på kongressen är Høyres ansträngningar för att få ihop en borgerlig regering efter valet, med Høyre, Venstre (liberalerna), Kristelig Folkeparti och de främlingsfientliga högerpopulisterna FrP. Inför landsmötet har Høyreledningen släppt en rapport som ska visa att dessa fyra borgerliga partier är överens om 255 frågor. Partiledaren Erna Solberg har till och med försiktigt öppnat för möjligheten att FrP:s Siv Jensen skulle kunna bli statsminister. Än så länge trilskas Venstre och KrF och säger att de inte vill ha något med FrP att göra. Men den som lever får se. När den europeiska borgerligeheten i land efter land genomgår passiv eller aktiv förbruning, villl det mycket till för att bryta av mot mönstret.

I dagens VG – en några ytterligare steg tabloidiserad variant av Expressen, som annars på nyhetsplats framstår som kampanjorgan för FrP – skriver tidningens politiske kommentator Elisabeth Skarsbø Moen (gammal SSU:are, som jag tror själv räknar sig som någon slags vänster, och annars profilerat sig som förespråkare av ännu striktare asylpolitik), från Sverige. Hon har lyssnat på Anders Borg i Uppsala och radar glatt upp hans floskler om ”utanförskapet” (som tydligen har varit på 1,5 miljoner, men blivit mindre), ”skattesänkningar för de lägst avlönade” (utan att nämna den helt extrema förmögenhetsöverföringen till de allra mest förmögna) och ”fler kvinnor i heltidsjobb” (utan att nämna att regeringen kategoriskt avvisat konkret utformat lagstöd för detta, samt slagit undan benen för de fackföreningar som skulle kunna tillkämpa sig sådana avtal). Men det är ju bara ett referat förstås, sådana från-sidlinjen-kommentarer som bär upp den västerländska civilisationen. Anyway, ingressen är tydlig:

Når Høyre samles til landsmøte i dag, kan de se til Sverige for inspirasjon. Her er en ung og dynamisk Høyreregjering i ferd med å forandre Folkhemmet ved å svekke fagbevegelsen og senke skattene.

Skönt att komma från en exportnation.

Saknaden efter sagorna

En ganska lustig grej har väckt upphetsning i delar av den högra bloggosfären. Såväl nyliberalen Norberg som nyfascisten Ingerö, liksom nygammalmoderata SvD, finner det anmärkningsvärt att socialdemokratiska studentförbundet inte har massa fler troende nationalekonomer på den helgkurs om ekonomi som förbundet ordnar.

Reaktionen är intressant. Ska det bli genusvetenskap utan genusvetare härnäst, undrar Johan Norberg. Liknelsen är maximalt förfelad. En ekonomikurs med en massa ”mainstream” nationalekonomer vore ungefär som att anordna ett litteraturvetenskapligt seminarium som bygger på att schamaner läser barnsagor.

Det finns många problem med dagens nationalekonomiska ortodoxi. Det mest framträdande är att den inte säger ett skit om ekonomin.

De flesta intelligenta människor inser detta mycket snabbt. Många slutar ägna sig åt glaspärlespelsidioti i sin dagliga gärning. Andra låter sig sugas med och omformar sitt tänkande efter modellerna; lär sig att behärska kraftfulla verktyg för att missförstå verkligheten. En liten grupp stannar kvar och arbetar i det smala och misshandlade landskap som ligger inom fältet men utanför ortodoxins befästa slottsmurar. Det blir ett karriärmässigt problem för dem förstås, men de gör ofta viktiga insatser.

Inom andra samhällsvetenskaper kan man tala om olika skolbildningar och det förs ofta en ganska livlig debatt både om forskningens innehåll och om metodfrågor. Situationen inom nationalekonomin skiljer sig fundamentalt i detta avseende. Här finns en ortodoxi som är aktivt negativt - många gånger aggressivt - inställd till vetenskapsteoretisk självreflektion och diskussion. Detta kan fortgå och förstärkas, eftersom nationalekonomin har en funktion i dagens samhälle, som producent av pseudovetenskaplig hovpoesi.

Nationalekonomin (den helt dominerande, neoklassiska/nyliberala/positivistiska) opererar med en (implicit) social teori som gör den genuint oförmögen att förklara sociala relationer – därmed ekonomin. Detta är en styrka (elller konkurrensfördel) om man vill legitimera rådande orättvisor och absurditeter, men givetvis ett problem om man vill förstå och förändra världen.

Så här beskriver forskaren och författaren Bent Sofus Tranøy en del av problematiken (i en artikel i Samtiden/Dagbladet, här länkad via en mer lättläst återpublicering):

Hvorfor tenker konvensjonelle økonomer, likt, skjevt og høyrevridd? Jeg vil tro flere års hardt arbeid med å studere og modellere matematisk noe som ikke finnes – perfekte markeder befolket av rasjonelle aktører - etter vil påvirke den hardt arbeidende studentens oppfatning av hva som kan finnes (noe nær perfekte markeder), og hva man bør tilstrebe å realisere (det samme). Alle fag utstyrer sine utøvere med kognitive briller: måter å tenke på, innfallsvinkler som skaper orden i kaos som vi lett tyr til fordi vår utdanning har lært oss å tenke sånn. Vi kanskje si at problemet oppstår når et fag ikke bare gir sine utøvere kognitive briller (briller kan jo tas av), men også preger selve netthinna. På det sosiale plan får man en hybrid kultur, et nerdehiearki hvor evnen til å beherske det som for utenforstående fortoner seg som avansert matematikk erstatter tradisjonelle maskuline dyder som machokriterium. Slik smøres prosessen der man glir fra metodologisk motiverte forenklinger til virkelighetsforståelse og over mot (høyrevridde) normative holdninger.

Nationalekonomins stora inflytande på samhällsdebatten i allmänhet och på den ekonomiska politiken i synnerhet är ett extremt allvarligt samhällsproblem som progressiva krafter – och mer brett alla som intresserar sig för vetenskapligt tänkande och förnuftig samhällsdebatten – borde ägna tankekraft och energi åt. Om socialdemokratiska studentförbundet kan bidra till det med sin kurs, är det en välgärning.


(Och bara så det inte blir några missförstånd: Jag har inte haft någonting med programmet att göra. Och detta är mina åsikter. Vad arrangörerna tycker om nationalekonomer och nationalekonomisk ortodoxi, får man fråga dem om)


[Några saker jag skrivit tidigare på samma tema]: [1] [2] [3] [4]

Å fan!

Israel förgör befolkningen i Gaza, och FN-personal tvingas förtvivlat titta på. Det pågår ett rasistiskt massdödande i Palestina – med aktivt stöd av världens härskarmakter och underlättad genom en västerländsk medierapportering som pumpar ut israelisk ockupationspropaganda med en självbedräglig inpackning av ”objektivitet”.

I detta läge gör Lars Adaktusson en skarpsinnig iakttagelse: om man bedriver raspolitik och kolonial ockupation, kan debatten bli ”polariserad”.

Manlighet med stort Z

Hanna Löfqvist står för dagens citat, apropå en ny Sven Hedin-biografi, som bland annat beskrivs med meningen:"Ingen svensk, vare sig före eller efter honom, har nått samma hjältestatus. Han var Göran Kropp, Jan Guillou och Peter Englund i en och samma person fast tio gånger större".

Om man förkroppsligar Göran Kropp, Jan Guillou samt Peter Englund - hur ter man sig då? Är man då en uppblåst, jätteöverdimensionerad badboll - utan någon som helst distans till sig själv - som studsar än hit, än dit och som spricker i solen, fast lika glad ändå?

Från det här inlägget.

Breaking News: antirasister tog ställning mot rasism!

I en artikel som kraschar rakt igenom golvet för Magnus Andersson-klassen i intellektuell pregnans, har frilansjournalisten Joakim Nilsson, tidigare mest känd för att ha uppmanat svenska journalister att tycka bättre om de mer öppna massmordsförespråkarna i det amerikanska presidentvalet, ”granskat” organisationen Antirasistisk Akademi, vars syfte enligt föreningens hemsida ”är att bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas, och forskningsinstitutionernas alla verksamheter”.

Joakim Nilssons banbrytande metod – att läsa mejl på en mejlinglista – har avslöjat chockerande sanningar som obarmhärtigt måste dras fram i ljuset: allt tyder på att de forskare som deltar i nätverket är motståndare till rasism.

Till den fruktansvärda raden av anklagelser hör att de antirasistiska forskarna intagit en ”Vi mot dom”-attityd gentemot rasister, att de i sitt nätverk har haft ”etablerade kontakter” med andra antirasister, att de försökt arbeta mot rasistiskt inpyrda angrepp på en feministisk och antirasistisk tidning, och att de uttryck skepsis mot apartheidpolitik och statsterror.

Som om detta inte var nog, har en deltagare i nätverket antytt att kolonialismen skulle kunna ha en påverkan på dagens politiska verklighet, en annan har haft mage att bli skärrad över ett mord på en kollega, och en tredje har kallat en sjuk formulering av Lars Leijonborg för en ”sjuk formulering”.

Vi har med andra ord att göra med en mycket farlig företeelse i vårt samhälle – något som antagligen kommer att behöva mötas med statliga kampanjer och foxifierad lämmeljournalistik – akademiker som både analyserar och arbetar aktivt mot rasismen.

Hur kan detta vara tillåtet i ett liberalt samhälle, undrar vän av ordning.

Bäst är Joakim Nilsson ändå i inledningsmeningen:

Något har hänt med tonen i den svenska integrationsdebatten

No fuckin’ Shit mr Joakim Sherlock Nilsson! Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och samhällseliten – med sådana som dig själv som bjällerklangaktivster – använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ”hänt något med tonen”, ja.

Men förlåt att nån försökte säga emot. Nu tycker jag att vi alla istället reser oss upp och sjunger We Shall Overcome.

Brotten i antikommunismens namn

Torbjörn Tännsjö skriver väldigt intressant i Aftonbladet, om brotten i antikommunismens namn. I arbetet med sin nyutgivna bok om Nackas vänster (Medan revolutionen dröjde, Karneval förlag) har han fått titta i en del arkivmaterial från säkerhetspolisen. Han bryter det avtal som han ingått om att inte avslöja fakta om nu levande människor – och lyfter några verkliga öden. Det behöver påminnas i dessa tider, om att kommunister i Sverige stod i spetsen och arbetade aktivt för varenda reform som utvidgat och fördjupat den svenska demokratin i både formell och reell bemärkelse. Det är inte trots detta faktum som de utsatts för förföljelser och övergrepp, det är på grund av det.

Tännsjös avslutning klingar kvar:

Det har skett få brott i kommunismens namn i Sverige. Jag har bara kunnat dokumentera två – i den yttersta periferin till min studie över vänstern i Nacka: Signe Eriksson bröt mot lagen då hon genom illegala radiosändningar under kriget hjälpte den norska motståndsrörelsen. Solveig Hansson bröt mot lagen då hon under kriget hjälpte den tyske flyktingen Herbert Wehner i hans arbete mot nazismen. Det är emellertid brott som hedrar förövarna, och som drar vanära över de domstolar som utmätte straffen.

Däremot har jag kunnat dokumentera många och allvarliga brott utförda i namn av antikommunism bara i en enda av Sveriges kommuner. Om dem har jag valt att berätta. Trots att det är förbjudet.

Några tips

1. Ulla Andersson skriver i ETC om hur regeringen systematiskt och medvetet monterar ned den offentliga välfärden, trots att retoriken är ämnad att skyla över. Läs!

Låt mig ge ett exempel; den borgerliga regeringen skryter om sin stora satsning på Läsa, skriva, räkna i skolan, den är på 900 miljoner på tre år. Men frysningen av statsbidragen innebär att skolan tappar drygt tre miljarder.

2. Andreas Bryhn gör en mycket bra argumentationsgenomgång kring den vansinniga tvångsmarknadiseringen av boendet – ett av de absolut mest effektiva och långsiktigt verkande projekt för utvidgande och cementerande av sociala klyftor som högern igångsatt.

3. Lite glad kuriosa från jobbet. Klassekampen förärades idag ett branschpris i kategorin Årets upplageavdelning, med motiveringen att

avisen kan vise til imponerende resultater med en opplagsvekst på 30 prosent, økning i lesertall på 45 prosent fra 2005 til 2007, og med utgangspunkt i en sterk redaksjonell satsing har opplagsavdelingen fulgt opp med en meget bevisst holdning til markedsarbeidet.

Liberalism på glid

För några år sedan skrev Åsa Linderborg en mycket viktig artikel om en av vår tids allra mest karaktäristiska drag: liberalismens förångning.

”Vänsterns försvagning under högerns galna kvartssekel har lett till att det goda liberala arvet förskingrats” konstaterade hon. Det är en artikel som är värd att läsa igen. Detta är en bred internationell trend, även om det förstås finns variationer. Här i Norge är situationen fortfarande lite bättre jämfört med exempelvis Sverige. Här är till exempel det klassiskt liberala partiet Venstre tydligt mot FrP:s nyrasistiska positioner och retorik, medan det i Sverige på senare år, liksom i Danmark, har varit just liberalerna som själva varit ledande på det fältet.

Men också här i Norge sker förstås förskjutningar, både utrikespolitiskt och i synen på välfärdsstaten. Och även om norska Venstre idag kategoriskt avvisar regeringssamverkan med FrP, utgör partiet i Oslo tolererande parlamentariskt underlag för ett Høyre-Frp-styre. Framför allt har man utrikespolitiskt sedan länge distanserat sig från respekt för folkrätt och internationella lagar, samtidigt som den ekonomiska politiken glidit högerut.

Mot den bakgrunden är det mycket intressant att den kände tidigare Venstre-ledaren Gunnar Garbo – partiordförande 1964-1970 – nu kommit ut med en bok om liberalismens problem. Garbo – som på senare tid framför allt gjort sig bemärkt som en mycket vältalig försvarare av folkrätten och FN-linjen, medan han i skarpa ordalag fördömt och varnat för konsekvenserna av USA:s politik – utvecklar i denna skrift också sin syn på inrikespolitiska frågor.

Bokens titeln är tydlig: «Nyliberalismen er verken ny eller liberal».

Klassekampen gjorde en intervju med Gunnar Garbo i lördags och den är väl värd att läsa också utifrån ett svenskt perspektiv.

- En god liberaler er en god sosialist, og en god sosialist er en god liberaler, sier Garbo.

Han avviser begrepet «sosialliberal», siden det antyder at man kan være liberal uten å ta et sosialt ansvar. En umulighet, ifølge Garbo.

Det borde vara möjligt för svenska liberaler som tar sin idétradition på allvar att begrunda detta, och fundera lite över vad som hänt med de partier och tidningar som ännu profiterar på att kalla sig liberala. Men det är som Linderborg påpekar, det behövs ett tryck från arbetarrörelsen för att sätta igång den processen.

Fortsatta festligheter under 60-årsfirandet

I och för sig har palestinier i åratal kunnat redogöra för systematisk, rasistisk misshandel och tortyr i samband med de dagliga gripanden och razzior som Israel genomför. Det är inte heller någon nyhet att koloniala ockupationer alltid utvecklar den typen av självförhärligande och avhumaniserande handlingsmönster. Men lite mer ovanligt – om än långt ifrån första gången – är det i alla fall när israeliska soldater själva kliver fram och berättar. Här till exempel i norska Dagbladet, om hur soldater på skoj brukar framkalla kvävning hos palestinier i samband med slumpmässiga räder:

Kvel dem, ville en si, og late som han skulle ransake en palestiner. Plutselig ville han skrike som om han ble tilsnakket, og kvele dem... blokkere luftveiene ved å klemme inn adamseplet. Det er ikke behagelig. Se på klokka mens du gjør det, helt til han besvimer. Den som besvimer sist, vinner, forteller soldaten.

Säkert kommer den här typen av frågor att få en framträdande plats på den glamourfest som Fredrik Federley planerar för staten Israel. Men det känns viktigt att inte stanna där. Även om det är lätt att hålla med om att Israel har en slags särställning här, kan man kanske ändå ödmjukt föreslå att det ordnas en mer allmän fest för tortyr – något som en så pass trendkänslig person som Federley borde kunna se blir en alltmer framträdande del av den västerländska livsstilen; demokratin och marknadsekonomin.

Syftet med en sådan pr-fest bör vara att vända den negativa svenska opinionen mot tortyr. En flott fest helt enkelt, riktad mot alla dem som på kultursidor och annat på ett vidrigt sätt protesterar mot tortyren. I det här landet är det nämligen kontroversiellt att säga att tortyr är demokratiskt (beundransvärda försök har dock gjorts). På festen kan man blanda politiker och kändisar. Kändisar behövs nämligen för att lyfta diskussionen och förändra unga människors syn på tortyr.


Läs mer:
Independent-artikel (källan till Dagbladet)
Andra bloggar: Jinge, Rawia Morra
SvD: Nya räder mot Gaza

Arbetarklassens bästa Party Tricks

Via Jens Holm.
Bilden härifrån. Rubriken inspirerad av det här.

Om små ljuspunkter – och rosa världar

Aron Etzler skriver om LO-distriktets årsmöte i Stockholm, och om att saker händer. Man hade ett seminarium, med Asbjørn Wahl från norska For velferdsstaten som huvudtalare, och diskuterade arbetarrörelsens problem att möta den borgerliga offensiven. Den plattform som antogs på årsmötet är riktigt bra, samlande och radikalt. Man skriver bland annat:

Samhället måste vara tydligt i att grundläggande rättigheter som vård, skola och omsorg är att betrakta som social allemansrätt som inte får styras utifrån enskildas betalningsförmåga och vinstintressen.

Som Josefin Brink konstaterar händer det saker i EU-frågan också. Repskapet i Stockholm antog ett uttalande där det bland annat dessa krav står:

* Att rätten att vidta stridsåtgärder för att få kollektivavtal till stånd garanteras.
* Att det inte finns några frågetecken kvar kring den svenska modellen när riksdagen godkänner Lissabonfördraget.

Apropå detta med arbetarrörelsen och EU så måste man konstatera att Sören Wibe skriver uppenbara sanningar i sin utträdesartikel ur socialdemkratin, på DN Debatt. Trist samtidigt, för EU-debatten är inte död hos socialdemokraterna än – kan knappast vara det så länge det finns något liv alls i det partiet, och det gör det ju. Och visst kan det ligga mycket i det som Josefin Brink funderar högt över – att Wibe kanske har egna planer inför EU-parlamentsvalet. Samtidigt får man ju konstatera när man läser sådana här kommentarer från s-högern, att sosse-ja’t rör sig i ett slags parallellt universum där verkliga politiska förhållanden har upplösts i ett rosa syrebad av politiska floskler.

Daniel Mathisen, ”tokstolt ordförande för Stockholms läns SSU-distrikt”, skriver om sin jubel över Wibes avhopp och klargör bland annat följande: ”I stället bör vi fokusera på vad EU ska leverera i politiskt innehåll, och omfamna förändringen”. Jomen tack. Vi andra, som är jävligt fokuserade på att EU levererar politiskt innehåll på löpande band – avreglering av det sociala alkoholmonopolet, underlättande av lönedumpning via förbud mot fackliga stridsåtgärder, krav på upplösning av allmännyttan, avskaffande av presstödet så att likriktningen kan gå från total till absolut, samling kring koloniala militärexpeditioner,godtyckliga terrorlistor, med mera – tycker väl kanske att det finns andra att omfamna. Men vi är förstås ”folkhemsromantiska traditionalister” som inte ”fullt ut tar konsekvenserna av vad internationell solidaritet faktiskt medför”; högerpolitik och mer till de rika alltså.

Maryam Yazdanfar skriver att Wibe ”blandar ihop” Lavaldomen och Lissabonfördraget, som ”äpplen och pären”. Det är ett ganska fantastiskt uttalande. Möjligen har Yazdanfar blandat ihop ”äpplen och päron” med ”äpplen och äppelmos”, eller kanske ”vatten och snömos”.

Kapitalet höjer hyrorna, och staten... miljardöverföringarna till den finansiella sektorn samt garantier till bankerna på vanliga låntagares bekostnad

Eller bättre sagt med en bild. (tagen härifrån)

Bistånd och spinn

Jag har skrivit tidigare om biståndet som ett exempel på högerns politiska metodik. Genom en kedja av utspel skapas en bild som är helt missvisande men som skapar en upphetsad stämning och däri ett politiskt handlingsutrymme. När förändringen väl är genomförd och starka föreställningar etablerade i det kollektiva medvetandet, spelar det mindre roll att det avslöjas hur tunna och felaktiga de ursprungliga utspelen var. Det är bara att dementera, snacka runt och gå vidare till nästa grej.

Men det är bra att veta ändå, både i sak och för att upparbeta en bättre beredskap. Kolla därför in Lennart Kjörlings förgörande artikel i Arbetaren:

Riksrevisionen tittade på 15 projekt i fyra länder i Afrika, flertalet av dessa var projekt där det redan tidigare fanns anledning till farhågor, exempelvis eftersom redovisningar varit försenade. Sida beställde därefter en egen revision av de kritiserade projekten. Uppdraget gick till revionsbyrån Allegretto som kom fram till att det ”i fyra projekt finns otvetydiga felaktiga kostnader till ett sammanlagt belopp av SEK 44233, vilket motsvarar ca 1 procent av de granskade beloppen”. I flera fall fann Allegretto bokföring som inte var genomförd på rätt sätt för att de saknades kvitton. [...] Men det finns ingen grund för att pengarna skulle ha försnillats. Allegretto har inte hittat något fall av den korruption som revisionsdirektören talade om.

Och för all del, för oss som hör till den lilla minoritet -som faktiskt läst och reflekterat över ett antal rapporter från Riksrevisionen, kommer väl inte heller detta som någon överraskning:

Till saken hör också att Staffan Ivarsson är gammal kompis till vår märkligt biståndstveksamma biståndsminister Gunilla Karlsson från den tid de arbetade tillsammans på moderaternas riksdagskansli.

Jag har ett svagt minne av en sajt som kallades enpartistaten. Den lades ned efter valet 2006.

Weithz!

Jesper Weithz är inte bara en av Sveriges bästa grafiska formgivare – du har säkert sett ett gäng av hans bokomslag och tänkt att shit vad snygga – han är också en lysande kulturskribent. Nu har han dessutom börjat blogga. Det är fett bra.

Tyskland och Japan... Mhm, det passar bra på nåt sätt...

Johan Palusa noterar lustig reklam.

(Typ) nazidumt

Efter vissa ”avslöjanden” i den bloggosfäriska bajsfontänen ”Politikerbloggen” har det blivit riksbaloobas kring ett förlupet blogginlägg av någon SSU:are som heter Ingiberg Olafsson. Den västerländska civilisationen tycks åter hotad av en (typ) karikatyr. Det är naturligtvis både jävligt dumt och helt fel att kalla Fredrick Federley nazist, eller för den delen ”(typ) nazist”. Att stödja folkfördrivning och glamourisera statsterror kan man värdera olika. Men nazism är det i det här fallet inte frågan om. Det är även fel att kalla Israel för ett nazistisk regim. Rasistisk apartheid-politik är inte automatisk ”nazistisk”. Det är ett slappt och missvisande bruk av terminologin som grumlar tanken och ger upphov till pseudodebatter. Låt bli.

Annars säger Petter ett och annat som behöver sägas, och avslutar: ”Så, kan vi inte återgå till att diskutera folkmordet i Palestina nu?”


PS. Apropå jämförelser och folkmord, kan vi även konstatera att Stockholmsderbyt igår tydligen ledde till att massa folk fick ”ett fett jävla skott i nacken”.

Toastmaster, här är ännu en festlig historia

Rawia Morra berättar, genom Kazne Samáan, historien om sin egen by i Palestina, Suhmata, från vilken hennes släktingar fördrevs för sextio år sedan. Det är en historia som delas av ohyggligt många. Jag minns hur en kamrat med rötter i Palestina för en tid sedan berättade om hur hon stod på palestinsk mark och talade med en äldre släkting i mobiltelefon – han ville att hon skulle tala om det hon såg; berätta om husen, utsikten, om hur olivträden stod. FN:s generalförsamling slog till exmpel 1974 i resolution 3236 fast palestiniernas rätt att återvända till de platser de fördrivits ifrån. En rättvis lösning på flyktingfrågan – en upprättelse för fördrivningen – är ett minimikrav för fred och framtidstro för palestinierna. Istället fortsätter folkfördrivningen och det lågintensiva mordet på palestinierna som folk. Detta är inte bara accepterad politik i en Västvärld där rasismen blivit en allt mer öppet framträdande del av den propagerade självförståelsen och världsbilden – det är värt hyllningar och firande.


Läs Rawias blogginlägg.

Konstitution och villkor

Socialdemokraternas Skånedistrikt har tagit ställning för en linje i frågan om EU-fördraget som skulle kunna vara en framkomlig utväg för en s- och LO-ledning som barrikaderat sig fast i ett absurt EU-kramande:

Socialdemokratiska partidistriktet i Skåne beslutade på sin distriktskongress i Helsingborg att säga ja till det nya EU-fördraget, men vill att Sverige väntar med att ratificera det till dess att kollektivavtalen kan garanteras. Bakgrunden är de uppmärksammade domarna från EG-domstolen i de s k Vaxholms- och Rüffertmålen, där domstolen gått emot fackföreningsrörelsen när det gäller kollektivavtalens ställning.

Analytiskt är detta ett lite märkligt hopkok – det är ju just en utveckling som aktivt undergräver kollektivavtalens ställning, som är intentionen med de ljusskygga politiska processerna i EU-apparaten och vilkas grundvalar nu ska gjutas i konstitutionell form. Men politiskt är det en välkommen formulering, som bör välkomnas. Vi kan vara eniga om att ratificeringen måste vänta och att en grundlig politisk debatt behövs om fördraget – en debatt där det borde vara självklart att arbetarrörelsen hamnar i konflikt med borgarna. Det bästa sättet att få den debatten på riktigt, är en folkomröstning.

Läs s-distriktets pressmeddelande i sin helhet, plus kommentarer från Peter Gustavsson här.

Några lästips

* Veckans Flamman handlar i stor utsträckning om skatter och välfärdsfinansiering. Mycket matnyttig och intressant läsning. Förutom ledaren, som jag tipsat om tidigare, kan man läsa de övriga artiklarna här, här, här, här och här.

* Henrik Carlborg skriver dagsnotater på Palestinagruppernas blogg om al Nakba – fördrivningen av palestinierna i samband med staten Israels bildande 1948.

* Christian Engström från Piratpartiet tar upp och diskuterar motionerna kring fildelning och öppen källkod, som skrivits av Mikael von Knorring till vänsterpartiets kongress, och som partistyrelsen i flera fall föreslår kongressen att bifalla. (Alla motioner och motionssvar till partikongressen finns här)

* Jan Myrdals artikel i Aftonbladet häromdagen är ett viktigt inpass i debatten om Kina och Tibet.

Grytan

Dominika Peczynski har en minnesvärd kommentar till den festliga rasism- och folkfördrivningsgala som hon och Fredrick Federley planerar:

Alltid kul med lite turbulens, ha ha

Nedan några tråkmånsar som råkade ramla ur när grytan blev omrörd.

60 år sedan:


Ett och ett halvt år sedan:


En och en halv månad sedan:


En och en halv dag sedan:


Och det fortsätter att röras om varje dag. Det måste förstås firas.

De andras kön

Jag publicerar här min ledarkrönika (”Fokus”) i dagens Klassekampen. Denna gång ska jag göra ett undantag och lägga upp den både på norska och svenska (scrolla ned för svensk text). Så får ni som vill en liten språkövning också. Översättningen är gjord på redaktionen.


De andres kjønn

I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.

Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.

Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».

Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.

Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.

Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.

Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.

Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.



De andras kön

I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.

Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.

Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.

Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.

Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.

Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl tunnelbanan i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.

Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.

Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.

Kasrils om en 60-årig historia

Ronnie Kasrils, informationsminister i Sydafrika, och en av många judar som involverade sig i kampen mot Aparthied, skriver en personlig och intressant artikel med anledning av 60-årsjubileet för staten Israels bildande.

Idag för 60 år sedan massakrerades till exempel hundratals människor i byn Deir Yassin, av sionistiska förband.

One of the attacking force, a shocked Jewish soldier named Meir Pa'el, reported to the head of his Haganah command:

"It was noon when the battle ended...Things had become quiet, but the village had not surrendered. The Etzel [Irgun] and Lehi [Stern] irregulars ... started ... cleaning up operations ... They fired with all the arms they had, and threw explosives into the houses. They also shot everyone they saw ... the commanders made no attempt to check the ... slaughter. I ... and a number of inhabitants begged the commanders to give orders ... to stop shooting, but our efforts were unsuccessful ... some 25 men had been brought out of the houses: they were loaded into a ... truck and led in a 'victory parade' ... through ... Jerusalem [then] ... taken to a ... quarry ... and shot ... The fighters ... put the women and children who were still alive on a truck and took them to the Mandelbaum Gate." [4]

Och Kasrils lägger själv till.

Precisely because Israel was allowed to get away with such crimes, it continued on its bloody path. […] Unless Israel confronts the past, as so many have attempted to do in South Africa, it will continue to be viewed with revulsion and suspicion. Israelis will continue to regard Arab life as worthless and will continue to live by the sword and deceit, feigning surprise when Palestinians violently respond. Without dealing with the agony it has caused there can be no healing and no solution.

Jag undrar förresten om Fredrick Federley diskuterade presentationen av Deir Yassin-massakern under sin trevliga lunch med Israels ambassadör häromvecken.

Tipstrippel

1. På många sätt har faktisk mycket av kritiken mot historikeruppropet var varit ännu mer obehaglig än det faktum att den svenska staten nu agerar ut sitt reaktionära projekt med auktoritära metoder – de visar att jordmånen för brännmärkning och utrensning redan blivit god. Missa därför inte Åsa Linderborgs totala avklädning av kritiken, i Aftonbladet igår.

2. Hanna Löfqvist har, på SVT Opinion, skrivit ett inlägg om EU-konstitutionen och om den härligt ”demokratiska” ordning som Europas politiska etablissemang har valt: att lägga fram ett förslag som till 96% procent är detsamma som det redan förkastade, en gång till. Och hos oss är s/m-axeln i EU-politiken överens om att svenska folket inte ska få folkomrösta om grundlagsfästandet av moderat politikk. Läs!

3. Andreas Bryhn har ett intressant inlägg som tar sig an den småbisarra och ahistoriska fundamentalismen kring ”frihandel”. Läs!

Chockbesked idag: vanligt folk vill inte ha det som på 1800-talet

Sveriges kommuner och landsting har gjort en opinionsundersökning som visar att ungefär 9 av 10 föredrar bättre sjukvård, skola och äldreomsorg framför skattesänkningar. Cirka 85 procent kan tänka sig att höja skatten för bättre sjukvård åt alla.

Sedan tidigare är det också känt att offentlig sjukvård och omsorg är mer kostnadseffektiv och ger väsentligt bättre allmänna välfärdsresultat. De välfärdssamhällen av nordisk modell som valt relativt sett högre skattenivåer och mer av offentligt fördelade välfärdstjänster uppvisar sådant som längre medellivslängd, mindre barnfattigdom och färre mord.

Och, vi vet att skattehöjningar är nödvändiga i moderna ekonomier där den offentliga sektorn är tjänstetung och lönerna därför blir en relativt sett växande del av kostnaden för verksamheterna.

Vad ska man dra för slutsats av detta i det politiska och ekonomiska etablissemanget? Självklart – att skatterna ska sänkas och välfärdstjänsterna privatiseras så att alla inte kan ta del av dem!

Det allvarliga är att vanligt folk insisterar på att fortsätta göra anspråk på högkvalitativ välfärd till alla, när samhällets resurser växer. Det rationella är givetvis att överföra dessa växande resurser till Danderyds- och Båstadsregionerna så att folk kan investera i större villor samt spruta mer champagne på varandra.

Den nuvarande reaktionen visar på hur illa det är ställt i den svenska skolan. Frågan för regeringen blir nu om man ska sätta igång den nya posttsunamistiska krisberedskapsordningen, eller om det istället drar ihop sig till en kampanj om marginalskatternas brott mot mänskligheten.

[GP][DN][SvD]


Läs mer:
* Josefin Brink
* Aron Etzler i Flamman
* Ulla Andersson kommenterar på vänsterpartiets hemsida
* Ett tidigare inlägg på bloggen

Obama talade i tungor ”norska”

Barack Obama har varit på besök i North Dakota. Där lever många med norska rötter. Obama la sig därför till med ett uttryck som överlevt tidens tand i skogarna: ”Uff da” – enligt rapporteringen i USA ”a Scandinavian phrase that roughly translates to ’wow.’”

Nyheten har väckt uppmärksamhet i Norge, där exempelvis Bergens Tidene rapporterar att Obama snakket norsk. Viss osäkerhet råder dock, med tanke på att man enligt den norska som talas i Norge inte riktigt kan säga att uff da ”roughly translates to ’wow’”, utan, på svenska, typ ”puh”, ”oj vad jobbigt”, ”jävlar vad trist”.

Kul grepp hur som helst. I South Dakota kommer Obama-kampanjen, för att komma närmare ett uttryck som faktiskt ligger närmare ”wow”, att testa ”La ilaha ill-allah, what a crowd”.

Modiri

Ganska ofta är Navid Modiri sjukt rolig. Som de här två senaste:

* Charlton Heston är död och jag sov jättegott i natt
* Bomb Skägg Terrorism

Lovlig kårverksamhet

Bor du i Uppsala? Då är du troligen student.

Rösta då på Vänsterns studentförbund i kårvalet.

Man röstar här.

Wicked ways

Den som syndar är djävulens barn, ty djävulen har syndat ända från början. Men Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk.
Johannes första brev, 3:8

Tidningen Världen idag rapporterar:

Linda Ådahl i Gävle […] blev upprörd när hon upptäckte att det i ett linne hon köpt fanns två texter som hon inte alls ville bära på sig. ”Jag är på djävulens sida”, stod det bland annat i linnet, som var av märket Cheap Monday, som blivit mycket populärt bland ungdomar de senaste åren.

Konflikt kan vara upplyftande

Det ska gudarna och arkiven veta, att jag inte jublar över allt som kallar eller uppfattar sig som vänster. Och det är inte alltid jag varit enig med alla folksen bakom Tankesmedjan Konflikt. Men det finns mycket tankekraft och erfarenhet där ändå, och jag ser fram emot att följa skriverierna på nättidningen Dagens Konflikt. Här är pressmeddelandet.

Idag lanserar Tankesmedjan Konflikt en nättidning som samlar en bred och ifrågasättande vänster, till sitt väsen hängiven uppgiften att riva ner kapital och patriarkat, byggsten för byggsten.

På Dagens Konflikt kommer läsaren att ta del av initierade analyser, essäer, upprop och debattartiklar med fokus på arbetarklassens liv och verklighet i dagens Sverige. Här ryms tankar och åsikter om vad arbetarrörelsen och vänstern gör för att flytta fram sina positioner men också vad näringslivet och högern gör för att krympa vår möjlighet att leva värdiga liv, säger Jesper Nilsson, chefredaktör för Dagens Konflikt.

I redaktionen för nättidningen ingår utöver chefredaktören tre medarbetare och det finns för närvarande ca tio skribenter som ingår i nättidningens kärntrupp. Reportage och gästanalyser från externa skribenter kommer att beredas plats liksom debatter med meningsmotståndare.

Vi vill skapa utrymme för en debatt på våra villkor. Alldeles för få vänsterröster vågar sätta dagordningen utan reagerar istället på borgerliga initiativ och argument. Då är det lätt att framställa oss som defensiva och handlingsförlamade. Istället måste vi formulera våra egna problem. Vår målgrupp bryr sig mer om det växande avgiftstrycket än skattetrycket och det var här du läste det först, avslutar Nilsson.

In i RSS-läsaren alltså.

Att ge publiken vad den vill ha

Några islamistiska ex-terrorister som tidigare deltagit i bombangrepp för den palestinska saken kommer på bättre tankar, som till exempel att Islam är en dödskult och den nya nazismen, samt att det är viktigt att kämpa för ett stor-Israel som judisk stat. CNN och Fox News intervjuar, och de ska vara med på den årliga ”Christians United For Israel”-konferensen i Washington i juli.

Well, känsliga personer kan tycka att det hela blir lite skruvat, när de terrorangrepp som terroristerna utfört och tagit avstånd ifrån inte har ägt rum i verkligheten, och lite annat sånt där.

Men det viktiga är att vi står fast i kampen mot terrorismen, och alltid tror på det som rapporteras av medier som är lojala mot den vänsterländska civilisationen och dess försvarare.


[Via Mohamed Omar]

Åt rätt håll i fildelningsfrågan

När vänsterpartiets partistyrelse i helgen behandlade motionerna till partikongressen i juni, så beslutade tydligen en majoritet att ställa sig bakom förslag om bifall på en motion om fildelning och bibliotekslösningar för elektroniskt material.

Det är glädjande, tycker jag. Frågan är förstås – precis som de flesta andra intressanta frågor – inte oproblematisk. Men förhoppningsvis kan debatten kring och på kongressen handla om både principiella överväganden och samhälleligt fungerande och smarta lösningar. Det kommer förstås alltid att finnas spänningsförhållanden mellan olika typer av kulturyttringar och mellan människor med olika roller i skapande, förmedling och konsumtion av kultur och information. Men olika samhälleliga ordningar ger olika möjligheter att ge dessa motsättningar kreativa och framåtsyftande lösningar som kommer många till del. Fildelningsdiskussionen visar på ett konkret sätt kapitalismens begränsningar – utan att det för den sakens skull automatiskt dyker upp hållbara progressiva lösningar. Detta är dock en bra början.

Ung Vänster skrev redan i sitt kultur- och fritidspolitiska program 2002:

Piratkopiering är ett självklart svar på motsättningen mellan den framväxande tekniken och de rådande produktionsförhållandena. Ung Vänster uppmuntrar det direkt och arbetar för att fler ska ansluta sig till fildelningssystem för till exempel musik eller datorprogram.

Om jag förstått saken rätt är den motion som partistyrelsen föreslår kongressen att bifalla, författad av Mikael von Knorring, sammankallanden till just den grupp som tog fram förslag till nämnda program.

[DN][SvD]

[Ett längre inlägg från juni 2006]

Far out, man

Det är så skönt att vi är med EU, känner jag ofta. För då kan vi, har jag tänkt ut, vara med och påverka.

Nu har EG-domstolen bestämt att utländska företag som åker runt och betalar lägre löner än dem som finns i lokala kollektivavtal, inte ska vara bundna av dem, även om inhemska företag är det. Med andra ord hälsar domstolen att lönedumping inte bara är ok, utan en viktig del av EU-systemet.


Men vad gör det, mot glädjen att veta att vi kan vara med och påverka.

Vi kan i och för sig inte påverka de juridiska bunkerbesluten med demokratiska processer på nationell nivå. Men då kan vi ju istället, med pompa och ståt, men utan folkomröstning, göra hela det marknadsfundamentalistiska lagbygge som domarna dömt efter, till konstitution.

Tack till s- och LO-ledningen, för att ni på så sätt leder arbetarrörelsen in i en vackrare tillvaro, där vi varje dag kan titta på de fackliga rättigheternas illegalisering, och känna, att det var ju kanske synd, men vi kan i alla fall vara med och påverka.

Och kom ihåg: Det finns inget höger eller vänster - det finns bara dåliga kläder!

*


En som orkar skriva ordentligt om detta är som vanligt Josefin Brink. Läs, nu!

Kolla också Lag och avtal.

”Is it too late for us all?”

På 40-årsdagen av mordet på Martin Luther King slår jag upp Olof Lagercrantz artikel ”Efter Martin Luther King” i Dagens Nyheter den 6 april 1968, återgiven i den oerhört läsvärda samlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen (Karneval).

Martin Luther King representerade, som alla vet, en ickevåldslinje. Men han var, så sade man mig, under de sista månaderna av sitt liv starkt pessimistisk om möjligheterna att fortsätta på denna väg.

[…]

Till utgivaren av […] Negro Digest sade jag: Är det verkligen möjligt att [Stokey] Carmichael tror något så fasansfullt? Är talet om massmord, om utrotning av negrerna att betrakta som ett led i en taktik, ett polemiskt grepp avsett att varna och väcka?

Den svarte tidningsmannen krökte föraktfullt läpparna och svarade att exakt samma rasfilosofi som predikades av en viss hr Hitler sedan mer än hundra år frodades i Förenta staterna. Mördade inte nazisterna sex miljoner judar därför att de betecknades som tillhörande en underlägsen ras? Varför skulle man då hejda sig inför negrerna som också de sägs vara underlägsna? Carmichael är ingen demagog. Han är en realist.

Jag minns vad Malcolm X – mördad också han och för varje dag allt mera levande för de svarta i Förenta staterna – svarade Martin Luther King som kallat honom en extremist: ”Ja, en extremist. Den svarta rasen i USA lever under extremt usla villkor. Visa mig en svart som inte är en extremist och jag försäkrar er att han omedelbart borde tas om hand av en psykiater”

Fyrtio år senare påminner oss Lagercrantz skarpsynta och inkännande text om två saker. Att de svartas vidgade mänskliga rättigheter inte vanns utan hård och bitter kamp. Att rasismen genomsyrar det globala kapitalistiska systemet så grundligt, att när det, som nu, pressas, så rinner rashetsen över oss som en äcklig, kvävande sörja. Idag.

Nina Simone: Why (The King of Love Is Dead)