En ganska lustig grej har väckt upphetsning i delar av den högra bloggosfären. Såväl nyliberalen
Norberg som nyfascisten
Ingerö, liksom nygammalmoderata
SvD, finner det anmärkningsvärt att socialdemokratiska studentförbundet inte har massa fler troende nationalekonomer på den
helgkurs om ekonomi som förbundet ordnar.
Reaktionen är intressant. Ska det bli genusvetenskap utan genusvetare härnäst, undrar Johan Norberg. Liknelsen är maximalt förfelad. En ekonomikurs med en massa ”mainstream” nationalekonomer vore ungefär som att anordna ett litteraturvetenskapligt seminarium som bygger på att schamaner läser barnsagor.
Det finns många problem med dagens nationalekonomiska ortodoxi. Det mest framträdande är att den inte säger ett skit om ekonomin.
De flesta intelligenta människor inser detta mycket snabbt. Många slutar ägna sig åt glaspärlespelsidioti i sin dagliga gärning. Andra låter sig sugas med och omformar sitt tänkande efter modellerna; lär sig att behärska kraftfulla verktyg för att missförstå verkligheten. En liten grupp stannar kvar och arbetar i det smala och misshandlade landskap som ligger inom fältet men utanför ortodoxins befästa slottsmurar. Det blir ett karriärmässigt problem för dem förstås, men de gör ofta viktiga insatser.
Inom andra samhällsvetenskaper kan man tala om olika skolbildningar och det förs ofta en ganska livlig debatt både om forskningens innehåll och om metodfrågor. Situationen inom nationalekonomin skiljer sig fundamentalt i detta avseende. Här finns en ortodoxi som är aktivt negativt - många gånger aggressivt - inställd till vetenskapsteoretisk självreflektion och diskussion. Detta kan fortgå och förstärkas, eftersom nationalekonomin har en
funktion i dagens samhälle, som producent av pseudovetenskaplig hovpoesi.
Nationalekonomin (den helt dominerande, neoklassiska/nyliberala/positivistiska) opererar med en (implicit) social teori som gör den genuint oförmögen att förklara
sociala relationer – därmed
ekonomin. Detta är en styrka (elller konkurrensfördel) om man vill legitimera rådande orättvisor och absurditeter, men givetvis ett problem om man vill
förstå och
förändra världen.
Så här beskriver forskaren och författaren
Bent Sofus Tranøy en del av problematiken (i en artikel i Samtiden/Dagbladet, här
länkad via en mer lättläst återpublicering):
Hvorfor tenker konvensjonelle økonomer, likt, skjevt og høyrevridd? Jeg vil tro flere års hardt arbeid med å studere og modellere matematisk noe som ikke finnes – perfekte markeder befolket av rasjonelle aktører - etter vil påvirke den hardt arbeidende studentens oppfatning av hva som kan finnes (noe nær perfekte markeder), og hva man bør tilstrebe å realisere (det samme). Alle fag utstyrer sine utøvere med kognitive briller: måter å tenke på, innfallsvinkler som skaper orden i kaos som vi lett tyr til fordi vår utdanning har lært oss å tenke sånn. Vi kanskje si at problemet oppstår når et fag ikke bare gir sine utøvere kognitive briller (briller kan jo tas av), men også preger selve netthinna. På det sosiale plan får man en hybrid kultur, et nerdehiearki hvor evnen til å beherske det som for utenforstående fortoner seg som avansert matematikk erstatter tradisjonelle maskuline dyder som machokriterium. Slik smøres prosessen der man glir fra metodologisk motiverte forenklinger til virkelighetsforståelse og over mot (høyrevridde) normative holdninger.
Nationalekonomins stora inflytande på samhällsdebatten i allmänhet och på den ekonomiska politiken i synnerhet är ett extremt allvarligt samhällsproblem som progressiva krafter – och mer brett alla som intresserar sig för vetenskapligt tänkande och förnuftig samhällsdebatten – borde ägna tankekraft och energi åt. Om socialdemokratiska studentförbundet kan bidra till det med sin kurs, är det en välgärning.
(Och bara så det inte blir några missförstånd: Jag har inte haft någonting med programmet att göra. Och detta är mina åsikter. Vad arrangörerna tycker om nationalekonomer och nationalekonomisk ortodoxi, får man fråga dem om)
[Några saker jag skrivit tidigare på samma tema]: [
1] [
2] [
3] [
4]