"20 Funniest Newspaper Headlines Ever"
(via igonrance is blisk)
lördag, maj 31, 2008
Myrdal om Rice och regeringen
Jan Myrdal när han är som bäst. Läs hans tal vid demonstrationen mot Condoleezza Rice' besök:
Den nuvarande regeringspolitiken är landsförrädisk så som den gamla högerns aktivister när de år 1914 sökte en modig svensk uppslutning på Kaiserns sida. Den är mot landets intressen lika stridande som den, av Per Albin Hansson näpsta, generalers och aktivisters vilka år 1941 sökte få med svensk trupp i marschen mot Moskva.Läs hela.
[...]
Condolezza Rice är en alltigenom föraktlig och vidrig representant för mord och blod, tortyr och utplundring. Det är en skam för den svenska regeringen att den inbjudit henne.
fredag, maj 30, 2008
So love me, love me, love me, I'm a liberal
Bloggen Stuff White People Like är en glimrande pärla. Senaste inlägget hör till serien "White People in the News", och promotar en artikel i NY Times:
Jag bedömer för övrigt att man kommer att kunna pricka av hela miljöpartiets kommande valprogram mot sajtens innehåll.
Summary
Portland struggles to figure out how to create diversity without affecting property values. It is not easy. Fortunately, things are being solved through awareness.
Jag bedömer för övrigt att man kommer att kunna pricka av hela miljöpartiets kommande valprogram mot sajtens innehåll.
torsdag, maj 29, 2008
onsdag, maj 28, 2008
Stefan Jonsson - och rundgång
Det är två väldigt bra artiklar som Stefan Jonsson har skrivit i DN, igår och idag. Och viktiga, dels för att de påminner om förbigånga självklarheter, dels för att de sammanfattar läget:
Två små noteringar om de förskjutna referensramarna i den tid vi lever i:
I UNT skriver man en ledare som inleds med en rad osakligheter och ett bisarrt, uppenbart kontrafaktiskt påstående om att ”försvaret för liberala ideal om allas lika värde’” är ”starkare” inom borgerligheten, än inom vänstern. Efter att det hegemoniska struntpratet på så sätt reproducerats över några ytterligare spaltcentimeter, prövar sig skribenten Karl Rydå på en försiktig, försiktig kritik av den gallsprängde heltidshetsaren Dick Erixon. Dick Erixons urspårning som svar på detta – han anklagar bland annat UNT för att ”förmodligen” vilja se honom dödad ”i multikulturalismens namn” – har väl ett visst humorvärde. Ett av Erixons ”argument” mot UNT är särskilt intressanta:
I samma anda kommenterar Sakine Madon Stefan Jonssons artiklar på ett ofrivilligt skarpsynt sätt:
Well. Ja, det ligger mycket i det. I en tid när rasismen, strukturell diskriminering och nedåthets mot muslimer och araber blir mainstream – Sakine har själv bidragit som juniorspelare på den framgångsrika sidan – är det klart att bekymmer kring rasism, strukturell diskriminering och nedåthets, kan kännas lite gammaldags och pinsamt i en så modemedveten miljö som Expressens debattsidor.
För övrigt noterar jag att Sakine glatt hänvisar vidare till den poserande charlatanen Lars Vilks kommentarer kring Jonssons artikel. Floskeln ”opposites attract” förblir en floskel.
PS. Helena Duroj har en läsvärd kommentar till Jonsson.
Låt oss lägga ut brickorna. Det läggs förslag om att sända hem invandrare - och om att förbjuda deras anhöriga att komma hit. Konstnären Lars Vilks använder sin yttrandefrihet för att förnedra landets muslimska minoritet. Folkpartiet spelar ut idéer om svensk kanon, språkprov, klädkod och tuffare tag mot invandrare som sägs leva på bidrag. Folkgrupper pekas ut som farliga hederskulturer. Uppbragdheten är stor över rektorer som inte håller skolavslutningar i kyrkan.
Det främlingsfientliga partiet sverigedemokraterna deltar numera i det offentliga samtalet, såväl i SVT som på denna kultursida, medan vi andra håller andan.
Så har vi nedläggningen av Centrum mot rasism och Integrationsverket, kontroversen kring tidskriften Mana, beskyllningarna mot diskrimineringsombudsmannen, avvisandet av alla förslag på positiv särbehandling av etniska minoriteter samt allt vanligare antydningar om att landet överdriver skyddet av sexuella, etniska och andra minoriteter.
Två små noteringar om de förskjutna referensramarna i den tid vi lever i:
I UNT skriver man en ledare som inleds med en rad osakligheter och ett bisarrt, uppenbart kontrafaktiskt påstående om att ”försvaret för liberala ideal om allas lika värde’” är ”starkare” inom borgerligheten, än inom vänstern. Efter att det hegemoniska struntpratet på så sätt reproducerats över några ytterligare spaltcentimeter, prövar sig skribenten Karl Rydå på en försiktig, försiktig kritik av den gallsprängde heltidshetsaren Dick Erixon. Dick Erixons urspårning som svar på detta – han anklagar bland annat UNT för att ”förmodligen” vilja se honom dödad ”i multikulturalismens namn” – har väl ett visst humorvärde. Ett av Erixons ”argument” mot UNT är särskilt intressanta:
Man kan fråga sig om UNT aldrig tagit del av rapporteringen från Mellanöstern. Det är bara att öppna vilken tidning som helst, i stort sett vilken dag som helstSe där den medialiserade ideologiproduktionens kärna: att skapa ett självrefererande tankerum. Hetsen mot muslimer motiveras med och rättfärdigas av den ymniga förekomsten av – hets mot muslimer.
I samma anda kommenterar Sakine Madon Stefan Jonssons artiklar på ett ofrivilligt skarpsynt sätt:
Jag läste den märkligaste artikeln på länge i DN Kultur. Den känns väldigt 2003-2004
Well. Ja, det ligger mycket i det. I en tid när rasismen, strukturell diskriminering och nedåthets mot muslimer och araber blir mainstream – Sakine har själv bidragit som juniorspelare på den framgångsrika sidan – är det klart att bekymmer kring rasism, strukturell diskriminering och nedåthets, kan kännas lite gammaldags och pinsamt i en så modemedveten miljö som Expressens debattsidor.
För övrigt noterar jag att Sakine glatt hänvisar vidare till den poserande charlatanen Lars Vilks kommentarer kring Jonssons artikel. Floskeln ”opposites attract” förblir en floskel.
PS. Helena Duroj har en läsvärd kommentar till Jonsson.
Filter
I senaste numret av Filter har Mattias Göransson skrivit en artikel om dubbningen av barnfilmer till svenska, och de olika dialekter som figurerna får tala. Bonniga och lite småkorkade karaktärer talar ofta västgötska. Men det var annorlunda på 90-talet:
[Regissören] Peter Sjöquist minns däremot hur man förr i tiden brukade ge de tecknade skurkarna i barnserier röster med utländsk brytning.
- En kollega berättade en dag att hans son svarade i telefon när en invandrare ringde, och grabben sade: ”Pappa, det är en skurk i luren!” Det var en tankeställare.
Historiskt
Inte så att det kommer att vara frid och fröjd i Nepal nu. Men alldeles oavsett kommande problem: detta är fantastiskt! I Sverige har majoriteten i grundlagskommittén bestämt att man ska diskutera allt möjligt – utom den fundamentala frågan om huruvida rikets högsta ämbete också fortsättningsvis ska besättas genom avel.
Trist
Man ska generellt sett vara väldigt försiktig med att utifrån sätta sig till doms över fackliga kompromisser. Och förhandlingar är konkreta saker – om en strid är på väg att gå förlorad kan det mycket väl vara bäst att ge sig.
Men ändå. Det är inte särskilt svårt att förstå den starka besvikelse som nu kommer till uttryck från olika håll. Strejken har aktiverat ett medvetande
Jag tror också att LO-förbunden borde ta sig en funderare kring betydelsen av att Vårdförbundet når ett ganska dåligt resultat och får massa missnöjda medlemmar – i värsta fall före detta medlemmar. Det blir ytterligare en del av den allmänt negativa aura som omgärdar facklig organisering.
Hur som helst kommer de centrala frågeställningar som Vårdkonflikten aktualiserat, att återkomma i nya skepnader, i Sverige och i andra jämförbara länder: Ska offentlig välfärdsverksamhet marknadiseras och därmed göra successivt mer otillgänglig för allt bredare samhällsskikt? Och ska lönespridningen fortsätta att öka på det sätt som det har gjort under de senaste decennierna: genom att toppskikten i samhället tillgodogör sig mer av det mervärde som hårt pressade arbetare skapar på en otrygg och krass arbetsmarknad?
Vårdförbundets medlemmar är väl förtjänta av den förbättring som de uppnått genom den här konflikten. Men ingen av strider som pågår kring de här frågorna får någon nämnvärd push framåt. Arbetsgivarsidans kommentar till avtalet är förresten intressant – man gläder sig för att det inte blev så stor höjning av lägstalönerna, så att man inte riskerar ”den ökade lönespridning som båda parter eftersträvar”.
(Det här skrev jag om strejken för några veckor sedan i Flamman)
Men ändå. Det är inte särskilt svårt att förstå den starka besvikelse som nu kommer till uttryck från olika håll. Strejken har aktiverat ett medvetande
Jag tror också att LO-förbunden borde ta sig en funderare kring betydelsen av att Vårdförbundet når ett ganska dåligt resultat och får massa missnöjda medlemmar – i värsta fall före detta medlemmar. Det blir ytterligare en del av den allmänt negativa aura som omgärdar facklig organisering.
Hur som helst kommer de centrala frågeställningar som Vårdkonflikten aktualiserat, att återkomma i nya skepnader, i Sverige och i andra jämförbara länder: Ska offentlig välfärdsverksamhet marknadiseras och därmed göra successivt mer otillgänglig för allt bredare samhällsskikt? Och ska lönespridningen fortsätta att öka på det sätt som det har gjort under de senaste decennierna: genom att toppskikten i samhället tillgodogör sig mer av det mervärde som hårt pressade arbetare skapar på en otrygg och krass arbetsmarknad?
Vårdförbundets medlemmar är väl förtjänta av den förbättring som de uppnått genom den här konflikten. Men ingen av strider som pågår kring de här frågorna får någon nämnvärd push framåt. Arbetsgivarsidans kommentar till avtalet är förresten intressant – man gläder sig för att det inte blev så stor höjning av lägstalönerna, så att man inte riskerar ”den ökade lönespridning som båda parter eftersträvar”.
(Det här skrev jag om strejken för några veckor sedan i Flamman)
tisdag, maj 20, 2008
Bred allians för kringskuret folkstyre
Det finns väldigt mycket att säga att om den debattartikel som fem av de borgerliga partierna – högeralliansen i regering plus miljöpartiet – preseterar i DN, angående ny grundlag. Jag har inte tillräcklig tid och ork just nu.
Men det är bara att konstatera, att de är något viktigt på spåret, när så pass ”tråkig” fråga väcker ett sådant jubel hos den samlade aktivistiska högerkanten; från nyliberaler till nyfasicster, via nyparlamenterande centerpartister.
Jublet är berättigat. De utlovade grundlagsändringar som miljöpartiet nu lallar med i, utgör den formella bekräftelsen av den allt mer tydligt reaktionära borgerlighetens reella politiska instinkter: att begränsa folkstyrets räckvidd och djup, och i samsvar med det minska det politiska systemets förmåga att uttrycka kollektiva intressen, för att istället allt mer få karaktären av ett kommersialiserat sällsskapsspel med självreproducerande samhällseliter som samförstådda aktörer.
Den svenska grundlagen är på intet sätt perfekt. Men den är både principiellt och praktiskt sett progressiv, inte minst som ett resultat av arbetarrörelsens och vänsterns framstötar under efterkrigstiden. Det borgarna nu presenterar är ett frontalangrepp, som de inte tidigare varit förmögna att på allvar på till stånd. Vi får nu framskridna planer på författningsdomstol där borgerliga jurister ska överpröva riksdagsbeslut. Vad ”stärkt kommunalt självstyre” betyder för partier som har sin medlemsbas i Täby, Danderyd och Vellinge behöver vi inte tvivla så hårt om. Och så förslag om skilda valdagar: ett beprövat sätt att sänka genomslagskraften i de politiska valen och framför allt valdeltagandet; ett bekvämt sätt att öka den borgerliga röstandelen. Bland annat.
I ”utbyte” mot en demokratisk jättedevalvering får miljöpartiet tillslängt sig en skrivning om trängselavgifter. Det säger det mesta om det partiet.
Grundlagsfrågan ställer en mer allmän problematik som på ett konkret sätt bör intressera medlemmar och partiledning i vänsterpartiet – men också alla de socialdemokrater som kan tänka sig att åtminstone i tillspetsade lägen överväga att låta regeringsmakten underordnas politikens innehåll. Det vore naturligtvis otroligt illa med ytterligare år av högerregering. Vi måste vara beredda att slänga in – och ibland bort – både slit, stolthet och principer för att slippa den situationen. Men, det finns värre saker än en fortsatt högerregering efter en valförlust: exempelvis att vi får samma politik oavsett valresultat.
Det är viktigt att fundera över hur detta kan undvikas. Miljöpartiet kan kanske vara en del av ett alternativ till dagens regering. Men i nämnda politiska diskussion kan partiet inte vara en bidragsgivare, bara ett problem som måste förstås och hanteras.
Men det är bara att konstatera, att de är något viktigt på spåret, när så pass ”tråkig” fråga väcker ett sådant jubel hos den samlade aktivistiska högerkanten; från nyliberaler till nyfasicster, via nyparlamenterande centerpartister.
Jublet är berättigat. De utlovade grundlagsändringar som miljöpartiet nu lallar med i, utgör den formella bekräftelsen av den allt mer tydligt reaktionära borgerlighetens reella politiska instinkter: att begränsa folkstyrets räckvidd och djup, och i samsvar med det minska det politiska systemets förmåga att uttrycka kollektiva intressen, för att istället allt mer få karaktären av ett kommersialiserat sällsskapsspel med självreproducerande samhällseliter som samförstådda aktörer.
Den svenska grundlagen är på intet sätt perfekt. Men den är både principiellt och praktiskt sett progressiv, inte minst som ett resultat av arbetarrörelsens och vänsterns framstötar under efterkrigstiden. Det borgarna nu presenterar är ett frontalangrepp, som de inte tidigare varit förmögna att på allvar på till stånd. Vi får nu framskridna planer på författningsdomstol där borgerliga jurister ska överpröva riksdagsbeslut. Vad ”stärkt kommunalt självstyre” betyder för partier som har sin medlemsbas i Täby, Danderyd och Vellinge behöver vi inte tvivla så hårt om. Och så förslag om skilda valdagar: ett beprövat sätt att sänka genomslagskraften i de politiska valen och framför allt valdeltagandet; ett bekvämt sätt att öka den borgerliga röstandelen. Bland annat.
I ”utbyte” mot en demokratisk jättedevalvering får miljöpartiet tillslängt sig en skrivning om trängselavgifter. Det säger det mesta om det partiet.
Grundlagsfrågan ställer en mer allmän problematik som på ett konkret sätt bör intressera medlemmar och partiledning i vänsterpartiet – men också alla de socialdemokrater som kan tänka sig att åtminstone i tillspetsade lägen överväga att låta regeringsmakten underordnas politikens innehåll. Det vore naturligtvis otroligt illa med ytterligare år av högerregering. Vi måste vara beredda att slänga in – och ibland bort – både slit, stolthet och principer för att slippa den situationen. Men, det finns värre saker än en fortsatt högerregering efter en valförlust: exempelvis att vi får samma politik oavsett valresultat.
Det är viktigt att fundera över hur detta kan undvikas. Miljöpartiet kan kanske vara en del av ett alternativ till dagens regering. Men i nämnda politiska diskussion kan partiet inte vara en bidragsgivare, bara ett problem som måste förstås och hanteras.
måndag, maj 19, 2008
Man måste räknas som människa för att förtjäna att mördas
De israeliska ockupationsstyrkorna spränger rutinmässigt dörrar när de ska ta sig in i palestinska hem. Människor - eller rättare sagt: palestinier - som är på väg att öppna dörren dör rutinmässigt vid förfarandet.
På den israeliska människorättsorganisationen B'Tselems hemsida kan man läsa trettonåriga Samira a-Daghamehs redogörelse för hur hennes mor dödades av israeliska soldater när de sprängde upp dörren till deras hem, och hur den döda kroppen sedan lämnades kvar hos barnen.
Det är demokratin dumbom!
(Via Palestinagruppernas blogg)
På den israeliska människorättsorganisationen B'Tselems hemsida kan man läsa trettonåriga Samira a-Daghamehs redogörelse för hur hennes mor dödades av israeliska soldater när de sprängde upp dörren till deras hem, och hur den döda kroppen sedan lämnades kvar hos barnen.
Det är demokratin dumbom!
(Via Palestinagruppernas blogg)
Det gäller att leva i nuet och blicka framåt
Carl Bildt byggde en gång i tiden sin politiska och affärsmässiga karriär, på att sprida struntprat om ett påstått sovjetiskt u-båtshot mot Sverige och genom att på privat initiativ vid gemytliga chit-chats i Washington underminera den svenska regeringens diplomatiska ansträngningar.
Ännu en rapport visar nu att inspelningarna från Hårsfjärden i början av 80-talet inte kom från några sovjetiska u-båtar. Carl Bildt vill inte kommentera.
Men det där känns ändå som en bagatell, om man betänker att länder ockuperats, samhällen söndersmulats och hundratusentals människor mördats närmare i tiden, baserat på ännu mer uppenbara lögner, som avslöjats på längden och tvären.
De ”liberala” ledarskribenter blev alldeles till sig i flanellen när Colin Powell viftade med en magnecyltub i säkerhetsrådet – tog på sig tropikhatten och ylade koloniala oden i kör.
De vill inte heller kommentera det där.
Nu applåderar de istället en statlig historieomskrivningsmyndighet.
Det är kanske det som är företagsamhet.
Ännu en rapport visar nu att inspelningarna från Hårsfjärden i början av 80-talet inte kom från några sovjetiska u-båtar. Carl Bildt vill inte kommentera.
Men det där känns ändå som en bagatell, om man betänker att länder ockuperats, samhällen söndersmulats och hundratusentals människor mördats närmare i tiden, baserat på ännu mer uppenbara lögner, som avslöjats på längden och tvären.
De ”liberala” ledarskribenter blev alldeles till sig i flanellen när Colin Powell viftade med en magnecyltub i säkerhetsrådet – tog på sig tropikhatten och ylade koloniala oden i kör.
De vill inte heller kommentera det där.
Nu applåderar de istället en statlig historieomskrivningsmyndighet.
Det är kanske det som är företagsamhet.
torsdag, maj 15, 2008
"Fotografier av undergångens leende"
SvD:s chefredaktör berättar den skakande historien om hur tidningens server drabbades av kollaps häromdagen. Här finns en gripande känsla av utsatthet. Man återupplever det hjältemod generationer svenskar visat i försvaret av kung och fosterland, man lägger kinden mot livets förgänglighet, man tänker på Usama bin Ladin. Och kanske lite på de förlorade annonsintäkterna.
Hur som helst. Det viktiga är att det aldrig får hända igen – aldrig i vår tid!
Rykten gör gällande, att SvD kommer att förstärka sin stab i analogi med den tunga rekryteringen av Linda Skugge: Ulrica Schenström blir ny ansvarig för den övergripande krishanteringen, medan IT-säkerhetsfunktionen kommer att förstärkas med Lars Danielsson.
Hur som helst. Det viktiga är att det aldrig får hända igen – aldrig i vår tid!
Rykten gör gällande, att SvD kommer att förstärka sin stab i analogi med den tunga rekryteringen av Linda Skugge: Ulrica Schenström blir ny ansvarig för den övergripande krishanteringen, medan IT-säkerhetsfunktionen kommer att förstärkas med Lars Danielsson.
Upp med tändarna lönerna! Eh…yo?
Häromdagen var det tydligen en liten debatt på tv4 mellan Ung Vänsters Ida Gabrielsson och den mångförslagne och intellektuellt spänstige högerungdomsledaren Niklas Wykman. Debatten – som kan avnjutas här, gör det! – rör kvinnors löner. Som lösning på problemet med att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden – ett problem som de ljus-, mörk- och hästsvansblå partikamraterna säkert dagligen begråter – föreslår Niklas Wykman en ”självförtroenderörelse” bland nämnda kvinnor. Det är både djärvt och slugt. Dessvärre tillät inte den korta tiden Wykman att berätta så mycket om hur han själv ska bidra till denna självförtroenderörelse, men initierade källor menar att rap-musik kan vara ett viktig element.
Eller så är det som Ida Gabrielsson tror:
Bara apropå Niklas Wykman, ser jag förresten hur han modigt tar alla dessa viktiga strider som ingen – utom en handfull utsatta slitvargar på alla landets ledarredaktioner – vågar ta. Och han gör det så graciöst att en perserkatt skulle kunna lägga sig att dö av skam! När till exempel Expressen trycker en artikel om hur moderaterna i Täby går från att passivt skita i folkliga möjligheter till kulturellt utbyte till att aktivt och agressivt försöka knäcka exempelvis biblioteksverksamheten, då är Niklas framme med sin fett vassa penna mot kritikerna:
Eller så är det som Ida Gabrielsson tror:
Typ, härmed beslutar vi att en självförtroenderörelse ska startas bland Sveriges kvinnfolk, denna folkrörelse ska ha möte en gång i veckan och träffas på Östermalmstorg. Vi ska ha praktiska och teoretiska övningar i hur man blir bättre på att löneförhandla, samt diskutera kvinnligt entreprenörskap inom vården. Sedan går vi gemensamt ut och strålar ikapp med solen, stärkta av vårt nyvunna självförtroende. Förutom broschyren från Attendo Care får alla deltagare med sig boken ”Självkänsla nu”, lite rökelser som doftar vilt och kryddigt och en morotskaka bakat med GI- metoden.Läs hela Idas inlägg.
Bara apropå Niklas Wykman, ser jag förresten hur han modigt tar alla dessa viktiga strider som ingen – utom en handfull utsatta slitvargar på alla landets ledarredaktioner – vågar ta. Och han gör det så graciöst att en perserkatt skulle kunna lägga sig att dö av skam! När till exempel Expressen trycker en artikel om hur moderaterna i Täby går från att passivt skita i folkliga möjligheter till kulturellt utbyte till att aktivt och agressivt försöka knäcka exempelvis biblioteksverksamheten, då är Niklas framme med sin fett vassa penna mot kritikerna:
Elitisterna i kulturvänstern är det värsta avskum vid sidan av rasister det här samhället har.Det är faktisk ingen som har uttryckt det bättre (i alla fall inte efter 1944). Initierade källor berättar att Wykman i skrivande stund filar på ett blogginlägg om hur parkteatern är skapad med Gulagarkipelagen som direkt förebild.
onsdag, maj 14, 2008
Kolonialismens konjunktur
I Klassekampen idag, med anledning av Israels 60-årsdag. (Övers.: red.)
«For Europa skal vi (i Palestina) utgjøre en del av muren mot Asia. Vi skal fungere som en kulturens fortropp mot barbariet,» skrev Israels ideologiske forfar Theodor Herzl i 1896 om den tenkte staten.
Det ville vært altfor enkelt å redusere Israels i dag sekstiårige utvikling til dette. Men sitatet gir uttrykk for ett element i det sionistiske prosjektet. Ett element som i varierende grad kan anes i rettferdiggjøringen av kolonisering og okkupasjon - og den undertrykkingen som springer ut av den.
I de første decenniene etter grunnleggelsen av Israel var støtten sterk i progressive kretser i Vesten, ikke minst innen de nordiske sosialdemokratiene. Haakon Lie var brennende Israel-fantast. Einar Gerhardsens utrop om at «det er gjort mirakler i dette landet» finner et ekko i samtiden. «I Sverige har vi med respekt og beundring fulgt den jødiske statsdannelsens oppbygging til en moderne sosialistisk og demokratisk stat,» sa utenriksminister Östen Undén i 1955.
Her fantes moderniseringens fristelse, ideen om virkeliggjørelsen av sosialismens visjoner fra null, i et «land uten folk», og selvsagt solidaritet med et plaget folk som hadde vært utsatt for folkemord, under aktiv jubel eller passiv støtte fra Europas reaksjonære. Men dette var også en tid da bevisstheten om den europeiske kolonialismens offer ennå ikke hadde tvunget seg fram i de brede lag - før den koloniale rasismen rettet mot den tredje verdens folk ble utfordret.
På 1970-tallet var forholdene endret. Israel hadde okkupert nye landområder, samtidig som undertrykte folk rundt om i verden krevde rettferdighet og verdighet. «Den hvite mannens byrde» ble ikke lenger åpent beundret.
På denne tida ble også Israel og apartheidregimet i Sør-Afrika nære allierte, både politisk og militært. Da Sør-Afrikas statsminister Jon Vorster - aktiv nazist under andre verdenskrig - besøkte Israel i 1976, skålte han med Yitzak Rabin for «idealer vi deler». Sør-Afrikas regjering skrev at «Israel og Sør-Afrika har framfor alt en sak til felles: De befinner seg både i en fortrinnsvis fiendtlig verden, bebodd av mørke folk».
I dag har den USA-ledede verdensordenen rullet utviklingen baklengs. Det er nykolonial høykonjunktur. Overgrepet mot palestinerne er innlemmet i en regelløs, avhumaniserende «sivilisasjonskrig». Bildene av islam og arabere som truende horder er instrumentell i opprettholdelsen av denne verdensordenen. Det som skjer i Palestina får på den måten en betydning langt utover denne blodstenkte jordpletten. Mange av de forestillinger som populariseres i den islamofobiske hetsretorikken stemmer overens med israelsk statspropaganda - og har ofte sin konkrete opprinnelse der.
Mens man tidligere har anstrengt seg for å framstille PLO eller Arafat som voldelige galninger for et vestlig publikum, er det i dag arabere og muslimer generelt, også i europeisk eksil, som mistenkeliggjøres. Retorikken om en muslimsk «dødskult», eller om araberes irrasjonalitet, manglende interesse for framskritt og manglende evne til å holde sammen har gått fra litt pinlig ekstremisme til igjen å få hegemoni i Vesten.
Da Siv Jensen for noen måneder siden kom tilbake fra sin politiske pilegrimsreise og slo fast viktigheten av støtte til Israel - samtidig som en israelsk minister truet Gazas befolkning med «tilintetgjørelse» - var det knappest en støtte på tross av den vidstrakte volden. Jensen og hennes ideologiske vennekrets beundrer Israel og USA nettopp på grunn av forakten for folkeretten. De motbydelig urettferdige globale forholdene reflekterer og gir næring til den ordningen de vil skape på hjemmebane. Av motsatte årsaker er støtten for palestinernes sak sterk både i den tredje verden og i stigmatiserte forsteder i Vesten. I den monumentale urett palestinerne utsettes for, speiler millioner av mennesker sin egen historie og nåtid - av kolonial undertrykkelse, ødelagte utviklingsmuligheter og daglig fornedring.
«For Europa skal vi (i Palestina) utgjøre en del av muren mot Asia. Vi skal fungere som en kulturens fortropp mot barbariet,» skrev Israels ideologiske forfar Theodor Herzl i 1896 om den tenkte staten.
Det ville vært altfor enkelt å redusere Israels i dag sekstiårige utvikling til dette. Men sitatet gir uttrykk for ett element i det sionistiske prosjektet. Ett element som i varierende grad kan anes i rettferdiggjøringen av kolonisering og okkupasjon - og den undertrykkingen som springer ut av den.
I de første decenniene etter grunnleggelsen av Israel var støtten sterk i progressive kretser i Vesten, ikke minst innen de nordiske sosialdemokratiene. Haakon Lie var brennende Israel-fantast. Einar Gerhardsens utrop om at «det er gjort mirakler i dette landet» finner et ekko i samtiden. «I Sverige har vi med respekt og beundring fulgt den jødiske statsdannelsens oppbygging til en moderne sosialistisk og demokratisk stat,» sa utenriksminister Östen Undén i 1955.
Her fantes moderniseringens fristelse, ideen om virkeliggjørelsen av sosialismens visjoner fra null, i et «land uten folk», og selvsagt solidaritet med et plaget folk som hadde vært utsatt for folkemord, under aktiv jubel eller passiv støtte fra Europas reaksjonære. Men dette var også en tid da bevisstheten om den europeiske kolonialismens offer ennå ikke hadde tvunget seg fram i de brede lag - før den koloniale rasismen rettet mot den tredje verdens folk ble utfordret.
På 1970-tallet var forholdene endret. Israel hadde okkupert nye landområder, samtidig som undertrykte folk rundt om i verden krevde rettferdighet og verdighet. «Den hvite mannens byrde» ble ikke lenger åpent beundret.
På denne tida ble også Israel og apartheidregimet i Sør-Afrika nære allierte, både politisk og militært. Da Sør-Afrikas statsminister Jon Vorster - aktiv nazist under andre verdenskrig - besøkte Israel i 1976, skålte han med Yitzak Rabin for «idealer vi deler». Sør-Afrikas regjering skrev at «Israel og Sør-Afrika har framfor alt en sak til felles: De befinner seg både i en fortrinnsvis fiendtlig verden, bebodd av mørke folk».
I dag har den USA-ledede verdensordenen rullet utviklingen baklengs. Det er nykolonial høykonjunktur. Overgrepet mot palestinerne er innlemmet i en regelløs, avhumaniserende «sivilisasjonskrig». Bildene av islam og arabere som truende horder er instrumentell i opprettholdelsen av denne verdensordenen. Det som skjer i Palestina får på den måten en betydning langt utover denne blodstenkte jordpletten. Mange av de forestillinger som populariseres i den islamofobiske hetsretorikken stemmer overens med israelsk statspropaganda - og har ofte sin konkrete opprinnelse der.
Mens man tidligere har anstrengt seg for å framstille PLO eller Arafat som voldelige galninger for et vestlig publikum, er det i dag arabere og muslimer generelt, også i europeisk eksil, som mistenkeliggjøres. Retorikken om en muslimsk «dødskult», eller om araberes irrasjonalitet, manglende interesse for framskritt og manglende evne til å holde sammen har gått fra litt pinlig ekstremisme til igjen å få hegemoni i Vesten.
Da Siv Jensen for noen måneder siden kom tilbake fra sin politiske pilegrimsreise og slo fast viktigheten av støtte til Israel - samtidig som en israelsk minister truet Gazas befolkning med «tilintetgjørelse» - var det knappest en støtte på tross av den vidstrakte volden. Jensen og hennes ideologiske vennekrets beundrer Israel og USA nettopp på grunn av forakten for folkeretten. De motbydelig urettferdige globale forholdene reflekterer og gir næring til den ordningen de vil skape på hjemmebane. Av motsatte årsaker er støtten for palestinernes sak sterk både i den tredje verden og i stigmatiserte forsteder i Vesten. I den monumentale urett palestinerne utsettes for, speiler millioner av mennesker sin egen historie og nåtid - av kolonial undertrykkelse, ødelagte utviklingsmuligheter og daglig fornedring.
tisdag, maj 13, 2008
För er som är i Stockholm: Demonstration den 15 maj. 60 år av fördrivning - 40 år av ockupation. Det räcker!
60 år av fördrivning – 40 år av ockupation
Det räcker! Khalas! Ya basta! Chega! Simalah! Matkaro! Bêse!
Demonstration. 15:e maj.
Klockan 18.00 Sergels Torg i Stockholm
Till minne av Al Nakba, Katastrofen då 750 000 palestinier fördrevs från sitt hemland Palestina.
Talare:
Sheik Dr Ikrima Sabri, the head of the Higher Islamic Council in Palestine
Per Gahrton, Palestinagrupperna i Sverige
Dr Eyad Sarraj, GCMHP via länk från Gaza
Mattias Gardell, religionshistoriker
Emma Lindqvist, distriktsordförande SSU
Shora Esmilian, International Solidarity Movement
Lama Abu-Iseifan. Palestinska föreningen
Mohammed Kharraki, Sveriges unga muslimer
Seluah Alsaati, Ordförande Ung vänster Storstockholm
Det räcker! Khalas! Ya basta! Chega! Simalah! Matkaro! Bêse!
Demonstration. 15:e maj.
Klockan 18.00 Sergels Torg i Stockholm
Till minne av Al Nakba, Katastrofen då 750 000 palestinier fördrevs från sitt hemland Palestina.
Talare:
Sheik Dr Ikrima Sabri, the head of the Higher Islamic Council in Palestine
Per Gahrton, Palestinagrupperna i Sverige
Dr Eyad Sarraj, GCMHP via länk från Gaza
Mattias Gardell, religionshistoriker
Emma Lindqvist, distriktsordförande SSU
Shora Esmilian, International Solidarity Movement
Lama Abu-Iseifan. Palestinska föreningen
Mohammed Kharraki, Sveriges unga muslimer
Seluah Alsaati, Ordförande Ung vänster Storstockholm
2 x Nilsson
Det är ett nästan parodiskt tydligt tecken på rasismens rörelse in mot en hegemonisk position i den offentliga debatten: samhällstoppar firar rasistisk statsterror med drinkar och dans, medan ordningsmakten utan att blinka sätter lagen åt sidan och går loss på dem som protesterar mot kalaset.
Petter Nilsson skriver bra om det på sin blogg.
Relaterat, och mycket läsvärt, är samme Nilssons inlägg på SVT Opinion: Utan röda fanor får vi bruna skjortor.
Petter Nilsson skriver bra om det på sin blogg.
Relaterat, och mycket läsvärt, är samme Nilssons inlägg på SVT Opinion: Utan röda fanor får vi bruna skjortor.
måndag, maj 12, 2008
”Företagsklimatet” – om att skratta hela vägen till tänketanken
Idag har alla svenska medier med minimala variationer rapporterat om att Solna har ”det bästa företagsklimatet”. Detta är en årlig begivenhet. Vi får alltså veta att det finns en lista där landets kommuner rankas efter ”företagsklimat”. De flesta får intrycket av att detta är någon slags utfallsutvärdering av den ekonomiska politiken i kommunerna. Det är naturligtvis meningen. Men det har ingenting med verkligheten att göra.
Undersökningen är i själva verket ett av organisationen Svenskt näringslivs smartaste PR-trick. Detta blir uppenbart för den som orkar spendera lite extra tid och tankeverksamhet jämfört med journalisterna på landets redaktioner.
Rankingen bygger dels på ett antal noga utvalda statistiska faktorer. Bland annat kommunalskatt och entreprenader. Det betyder att om en kommun – som exempelvis Solna – privatiserar kommunal service och sänker skatten, så räknas det som ett ”bra företagsklimat”. I övrigt finns flera faktorer som säger samma sak: att man får bra siffror om folk är egenföretagare istället för anställda. En kommun med många advokater istället för industriarbetare, får alltså automatiskt ett ”bra företagsklimat”.
Den stora delen av undersökningen, bygger på enkätsvar. Här kan vi hitta allmänhetens, kommunpolitikernas och kommunala tjänstemäns ”attityder till företagande”. Det betyder i klartext, att om en kommun har många högerväljare, många högerpolitiker i kommunen samt många med högeråsikter inom den kommunala byråkratin, då får kommunen en bra rankning för sitt ”företagsklimat”. Också i denna del hittar vi för övrigt ”kommunal konkurrens” som en faktor. Återigen får vi alltså schyssta värden om kommunen privatiserar. Här räknas även ”vägnät, tåg- och flygförbindelser” in som en faktor. Detta är – till skillnad från flera andra variabler – ganska rimligt att titta på. Problemet är att kommuner kan göra ganska lite för att påverka sådant. Om staten till exempel – tack vare skattesänkningar och en trafikpolitik helt i linje med Svenskt näringslivs önskemål – satsar alltför lite på tågtrafiken och berövar glesbygdskommuner viktiga transportmöjligheter, är det svårt för kommunerna att själva starta egna tåglinjer.
Men summa summarum: vad ”rankingen” visar är i princip en kombination av hur mycket borgerlig politik en kommun för. Vad det får för resultat för medborgarnas välfärd, eller för all den faktiska ekonomiska utvecklingen i företagen i kommunen, får vi inte veta någonting om. Att beröva kommuninvånarna kommunala bolag och kommunalt skött service, gör däremot underverk för placeringen på listan.
Detta taskspeleri prackar alltså arbetsgivarkotteriet på upphetsade kommunpolitiker och en intet ont anande allmänhet, genom en okunnig, slapp och/eller tidspressad journalistkår. År efter år.
Undersökningen är i själva verket ett av organisationen Svenskt näringslivs smartaste PR-trick. Detta blir uppenbart för den som orkar spendera lite extra tid och tankeverksamhet jämfört med journalisterna på landets redaktioner.
Rankingen bygger dels på ett antal noga utvalda statistiska faktorer. Bland annat kommunalskatt och entreprenader. Det betyder att om en kommun – som exempelvis Solna – privatiserar kommunal service och sänker skatten, så räknas det som ett ”bra företagsklimat”. I övrigt finns flera faktorer som säger samma sak: att man får bra siffror om folk är egenföretagare istället för anställda. En kommun med många advokater istället för industriarbetare, får alltså automatiskt ett ”bra företagsklimat”.
Den stora delen av undersökningen, bygger på enkätsvar. Här kan vi hitta allmänhetens, kommunpolitikernas och kommunala tjänstemäns ”attityder till företagande”. Det betyder i klartext, att om en kommun har många högerväljare, många högerpolitiker i kommunen samt många med högeråsikter inom den kommunala byråkratin, då får kommunen en bra rankning för sitt ”företagsklimat”. Också i denna del hittar vi för övrigt ”kommunal konkurrens” som en faktor. Återigen får vi alltså schyssta värden om kommunen privatiserar. Här räknas även ”vägnät, tåg- och flygförbindelser” in som en faktor. Detta är – till skillnad från flera andra variabler – ganska rimligt att titta på. Problemet är att kommuner kan göra ganska lite för att påverka sådant. Om staten till exempel – tack vare skattesänkningar och en trafikpolitik helt i linje med Svenskt näringslivs önskemål – satsar alltför lite på tågtrafiken och berövar glesbygdskommuner viktiga transportmöjligheter, är det svårt för kommunerna att själva starta egna tåglinjer.
Men summa summarum: vad ”rankingen” visar är i princip en kombination av hur mycket borgerlig politik en kommun för. Vad det får för resultat för medborgarnas välfärd, eller för all den faktiska ekonomiska utvecklingen i företagen i kommunen, får vi inte veta någonting om. Att beröva kommuninvånarna kommunala bolag och kommunalt skött service, gör däremot underverk för placeringen på listan.
Detta taskspeleri prackar alltså arbetsgivarkotteriet på upphetsade kommunpolitiker och en intet ont anande allmänhet, genom en okunnig, slapp och/eller tidspressad journalistkår. År efter år.
McJournalism
Läs Mikael Nybergs text i Aftonbladet om journalistiken som fabriksprodukt!
Så industrialiseras ännu ett kvalificerat yrke. Nygren jämför med förändringarna inom sjukvården när vinstmaximerande koncerner tar över. Professionen med dess föreställning om att tjäna det allmännas bästa bryts ner av marknadens mekanismer. Arbetstempot ökar, anställda journalister utanför storstäderna ser sina löner släpa efter och alltfler unga fastnar i frilansande och tillfälliga påhugg.
Ur den devalverade journalistiken stiger samtidigt enstaka anslående reportrar och skribenter som med sin glans blir en del av mediekoncernens varumärke. De tjänar bra och får positioner i samhällsdebatten.
Vad bör göras?
Frågan är givetvis kontextberoende. Om du till exempel är student på Stockholms universitet, är det som ska göras, bland annat att du röstar på Vänsterns studentförbund, VSF, i kårvalet. Man kan göra det på nätet här.
Steg i rätt riktning med öppen källkod i det offentliga
Äntligen kanske det händer saker kring den offentliga upphandlingen av programvara med öppen källkod. Ung Vänster lyfte det här i 2001 och vänsterpartiet har motionerat om det i flera år.
V-P-V'
Enligt sajten "Bloggvärde" är denna blogg värd drygt tre miljoner kronor. Hugade spekulanter är välkomna att höra av sig. En förutsättning är att du delar arbetarrörelsens värderingar. Om tillräckligt goda erbjudanden saknas, kommer jag att använda summan som säkerhet för en hostile takeover på Carl Bildts blogg.
Grön profet
I tidningen Göteborgs fria skriver miljöpartisten László Gönczi, den aggressivt grönflummiga småborgerlighetens nestor, en ledare som på ett närmast övertydligt sätt visar kortslutningen av ”varken-höger-eller-vänster-ekologism” och gammal unken punschhöger.
Artikeln går ut på att de strejkande sjuksköterskorna har för hög lön. Ty,
Hans Linde skriver mer och bättre.
Artikeln går ut på att de strejkande sjuksköterskorna har för hög lön. Ty,
Världen behöver en mänsklighet som ägnar sig åt frid i stället för prylhysteri. Fred i stället för vapen och människor som väljer solidaritet i stället för gruppegoistisk kamp för högre löner.Jo. Låt oss bara fundera över om odla den mänskligheten ska kommenderas fram i Lászlos fantasi eller odlas i hans komposthög.
Hans Linde skriver mer och bättre.
söndag, maj 11, 2008
Rawia Morra om al-Nakba
Rawia Morra gör ett ohyggligt stort arbete för att belysa händelser och historia i Mellanöstern. Här är tre inlägg kring det israeliska firandet av 60 års folkfördrivning:• Så fördrevs mina föräldrar
• En 60-åring i existentiell kris
• En bön till en övergiven brunn
Sven-Erik Sjöberg
Det är verkligen en svensk pressepok som avslutas när DN:s fotograf Sven-Erik Sjöberg går i pension. Det är ett fint bildspel som DN har satt ihop med några av hans mest kända fotografier.
lördag, maj 10, 2008
fredag, maj 09, 2008
torsdag, maj 08, 2008
Liv i rörelse
Det är en väldigt läsvärd intervju i DN med Birgitta Dahl. Eller, tja, det är svaren som är läsvärda.
Hon vägrar att gå med på att hon skulle ha en statisk syn på världen bara för att hon har kvar sina grundvärderingar om solidaritet och alla människors lika värde.Det kan vila något frapperande hoppfullt och storartat över människor som har levt ett långt liv i rörelse och vuxit med kampens kriser och segrar, sorger och glädjeämnen. Den samhällskänsla som växer ur ett sådant liv gör världen bättre, vackrare. Och till den finns inga genvägar. De partier som distanserar sig från rörelsearbetet skrumpnar.
- Klassklyftor och förtryck på grund av kön och etnicitet gör människor rädda och förkrympta. Och även makthavare fastnar i sina roller. Jag har mött många förstelnade direktörer och politiker.
Det är jämlikheten och jämställdheten som ger oss alla chansen att utvecklas till öppna, unika varelser, hävdar hon.
- Det gamla folkrörelseidealet är det finaste vi har, för det motverkar risken att människor blir styvsinta och självtillräckliga.
tisdag, maj 06, 2008
Sånt som händer
Jag kom häromdagen att minnas en teckning av Lars Hillersberg – som jag tror att han gjorde med utgångspunkt i diskussionen om högerextremism och våldsfetischism inom polisen efter Palme-mordet. En intern utredning kom hur som helst fram till att det inte kunde beläggas sådana tendenser inom polisen, men att enskilda poliser kan tänkas ha visat dåligt omdöme. Hillersbergs teckning visar två hundra enskilda polismän som står och visar dåligt omdöme genom att göra Hitlerhälsning.
Det vore alltför insinuant att använda den teckningen för att att illustrera den här händelsen, tänker jag.
Det är trots allt helt andra saker än enskildas dåliga omdöme i fyllan, som karaktäriserar utvecklingen i folkpartiet den senaste tiden.
PS. Tips.
Det vore alltför insinuant att använda den teckningen för att att illustrera den här händelsen, tänker jag.
Det är trots allt helt andra saker än enskildas dåliga omdöme i fyllan, som karaktäriserar utvecklingen i folkpartiet den senaste tiden.
PS. Tips.
Några tips
* Flammans 1. maj-nummer hade 1968 som tema. Ett fint nummer som står sig länge. Alldeles särskilt vill jag rekommendera Jörn Svenssons ledarkrönika och Aron Etzlers lysande text här. I papperstidningen får man också se fotot som inledningsraden refererar till.
* Och så amerikanska planer på att bygga femstjärnigt lyxhotell i den belägrade ”Gröna zonen” i ockupationens och mördandets Baghdad. Det blir säkert en fängslande upplevelse.
När jag nu läser om den epok som – helt rättvist – fortfarande överskuggar min generations, har jag svårt att se någon täckning för allt förlöjligande och alla förkastelsedomar. Öppnar vi historieböckerna om hundra år kommer 1968-epoken finnas där som en tid av spännande förändring. Det är troligtvis inte sekteristiska tokerier, utan daghemsutbyggnaden och USA:s första nederlag i Vietnam och Sovjetunionens nederlag i Tjeckoslovakien, som kommer att finnas med.* Ann-Charloette Martéus skriver bra i Expressen om Sverigedemokraternas hetsdagordning, och om dem som ur sin bekväma, riskfria etablissemangsposition gör den dagordningen till sin egen, medan de koketterar med en förvriden bild av revolt och frispråk:
Janne Josefsson är förvisso inte ensam om att leasa sd:s problemformuleringar. Hans faiblesse för det onyanserade gör honom bara så sällsynt effektiv. Många politiker och journalister har halkat in i sd:s trolleriverkstad. Lätt hänt, men illa.
Då har man reducerat en stor grupp människor till en ansiktslös klump. En klump om vilken man avmätt kan ställa frågan: Är den till nytta för oss eller ska vi dumpa den?
Avhumaniseringen är påbörjad.
* Och så amerikanska planer på att bygga femstjärnigt lyxhotell i den belägrade ”Gröna zonen” i ockupationens och mördandets Baghdad. Det blir säkert en fängslande upplevelse.
söndag, maj 04, 2008
”Sen kan du stå där som ett jävla fån”
I London har alltså den bigotte estradören och rasisten Boris Johnson vunnit borgmästarvalet. Tory-politikern Johnson har tidigare jämfört homosexuella giftermål med att ”tre män och en hund” skulle vara tillsammans, och har, liksom andra samtida rasister, ägnat stor energi åt att skapa hetsstämning mot muslimer. Samtidigt blev BNP, den politiska arvtagaren till den brittiska nazirörelsen – också de idag framför allt inriktade på hets mot muslimer – invalda i London Assembly.
I måndags segrade Gianni Alemanno, tidigare fascistisk ungdomsledare, i borgmästarvalet i Rom efter hårda angrepp på invandrare och fattiga. Benito Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini – Berlusconis samarbetspartner i parlamentsvalet nyligen och eventuellt blivane minister – kunde glädjas över det faktum att valet fullföljdes på dagen 63 år efter det att antifascistiska partisaner avrättade hennes farfar. En mängd andra glada anhängare gjorde fascisthälsning framför stadshuset i Rom och ropade ”Duce, Duce”.
Man måste vara politiskt blind om man inte ser vartåt Europas höger barkar – hur gränserna mellan den etablerade borgerligheten och extremhögern eller den nyfascistiska högerpopulismen upplöses; ibland organisatoriskt, oftare retoriskt och politiskt-innehållsligt. Sverige finns inte i ett undantag för tendensen; för de krafter som är i rörelse. Skiftet i de borgerliga ledarskribenternas retorik kring islam och muslimer är uppenbar. Och nu blir också den försåtliga högerpopulistiska problemformuleringen kring invandringen och ”invandrarna” – ”de främmande” – normaliserad. Ivrigt påhejat på högerkanten.
Jag saknar allvarsinsikt hos många progressiva. Den till oigenkännlighet urvattnade parlamentariska politik som kallats socialdemokratisk eller vänster, bär genom den frustration den skapat, ett stort ansvar för den europeiska nyfascismens framväxt. Och det är vänstern som kan och måste möta den här utvecklingen. Möjligheterna finns där. Men motståndet måste organiseras. Det hastar. Och insatserna är mycket högá.
I måndags segrade Gianni Alemanno, tidigare fascistisk ungdomsledare, i borgmästarvalet i Rom efter hårda angrepp på invandrare och fattiga. Benito Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini – Berlusconis samarbetspartner i parlamentsvalet nyligen och eventuellt blivane minister – kunde glädjas över det faktum att valet fullföljdes på dagen 63 år efter det att antifascistiska partisaner avrättade hennes farfar. En mängd andra glada anhängare gjorde fascisthälsning framför stadshuset i Rom och ropade ”Duce, Duce”.
Man måste vara politiskt blind om man inte ser vartåt Europas höger barkar – hur gränserna mellan den etablerade borgerligheten och extremhögern eller den nyfascistiska högerpopulismen upplöses; ibland organisatoriskt, oftare retoriskt och politiskt-innehållsligt. Sverige finns inte i ett undantag för tendensen; för de krafter som är i rörelse. Skiftet i de borgerliga ledarskribenternas retorik kring islam och muslimer är uppenbar. Och nu blir också den försåtliga högerpopulistiska problemformuleringen kring invandringen och ”invandrarna” – ”de främmande” – normaliserad. Ivrigt påhejat på högerkanten.
Jag saknar allvarsinsikt hos många progressiva. Den till oigenkännlighet urvattnade parlamentariska politik som kallats socialdemokratisk eller vänster, bär genom den frustration den skapat, ett stort ansvar för den europeiska nyfascismens framväxt. Och det är vänstern som kan och måste möta den här utvecklingen. Möjligheterna finns där. Men motståndet måste organiseras. Det hastar. Och insatserna är mycket högá.
fredag, maj 02, 2008
Svenskarna (och en del andra) har blivit galna!
Låg social status, låg utbildningsnivå och låga inkomster bidrar till kliniskt fastställd depression, visar en forskningsgenomgång som Folkhälsoinstitutet tagit fram, rapporterar DN.
Detta är givetvis lögn och sossepropaganda, men bevisar samtidigt att svenskarna blivit galna och hjälplösa simulanter! Alla som läst nationalekonomi och/eller en bok/bloggpost av Johan Norberg, vet att det viktiga inte är vilken status eller inkomst man har i relation till andra i samhället (i sig ett totalitärt kommunistiskt påhitt, men det får vi ta en annan gång) utan hur många kronor man äger i absoluta tal. För ”om alla får det bättre, vad gör det då att vissa får et bättre snabbare än andra? Det viktiga är väl att ha det så bra som möjligt, inte att andra inte har det bättre än man själv?” (Norberg, Till världskapitalismens försvar). Detta synsätt har en stabil förankring i allmängiltig nationalekonomisk teori och är riktigt, eftersom det upprepats i många nationalekonomiska studier. I frågan om utbildning har vi också fått vägledning av Jan Björklund och Maud Olofsson, som slagit fast att alla inte kan bli akademiker, samt att vissa är duktiga med händerna istället för huvudet. Saken borde dock vara klar redan i och med att Folkälsoinstitutet refererar till problemet som en ”klassfråga”. Det faller på sin egen orimlighet, eftersom klassamhället som bekant avskaffades i och med införandet av jobbavdraget.
Det är alltså dags att upprepa kraven om att Folkhälsoinstitutet ska läggas ned (”begreppet folkhälsa är i sig daterat”), och att endast nationalekonomer ska tillåtas diskutera ekonomiska frågor.
Detta är givetvis lögn och sossepropaganda, men bevisar samtidigt att svenskarna blivit galna och hjälplösa simulanter! Alla som läst nationalekonomi och/eller en bok/bloggpost av Johan Norberg, vet att det viktiga inte är vilken status eller inkomst man har i relation till andra i samhället (i sig ett totalitärt kommunistiskt påhitt, men det får vi ta en annan gång) utan hur många kronor man äger i absoluta tal. För ”om alla får det bättre, vad gör det då att vissa får et bättre snabbare än andra? Det viktiga är väl att ha det så bra som möjligt, inte att andra inte har det bättre än man själv?” (Norberg, Till världskapitalismens försvar). Detta synsätt har en stabil förankring i allmängiltig nationalekonomisk teori och är riktigt, eftersom det upprepats i många nationalekonomiska studier. I frågan om utbildning har vi också fått vägledning av Jan Björklund och Maud Olofsson, som slagit fast att alla inte kan bli akademiker, samt att vissa är duktiga med händerna istället för huvudet. Saken borde dock vara klar redan i och med att Folkälsoinstitutet refererar till problemet som en ”klassfråga”. Det faller på sin egen orimlighet, eftersom klassamhället som bekant avskaffades i och med införandet av jobbavdraget.
Det är alltså dags att upprepa kraven om att Folkhälsoinstitutet ska läggas ned (”begreppet folkhälsa är i sig daterat”), och att endast nationalekonomer ska tillåtas diskutera ekonomiska frågor.
Trevligt, trevligt
Från en artikel i Expressen:
Alliansen är trevligare mot oss. Så är det nog över hela Sverige, säger sd-politikern Roger Hedlund i Gävle.På samma sätt alltså. Kul, kul. Nedan till vänster Hindenburg – en trevlig och väluppfostrad tysk.
Christian Holm [mannen som alltså ”leder moderaternas arbete för att plocka fram en strategi mot sverigedemokraterna”] tror att öppenheten från alliansen bara är ett uttryck för artighet.
- Det handlar om ett civiliserat beteende. Vi delar absolut inte sverigedemokraternas åsikter, men på samma sätt som att vi inte går runt och är otrevliga mot vänsterpartister, så ska vi heller inte vara otrevliga mot några andra, säger han.
torsdag, maj 01, 2008
Alla tillsammans: journalisterna tar sitt särskilda patriotiska ansvar för att reproducera den västerländska rasismen
Jag saxar detta rakt av från Angry Arab:When Israeli occupation soldiers kill Palestinian children you can always count on the New York Times to come to the rescue: "A Palestinian mother and her four young children were killed in northern Gaza on Monday during an Israeli operation against militants there, and a dispute quickly arose over exactly how they had died." Dispute? Oh, yes. Some people people believe they were hit by lightening.Ur den första kommentaren på inlägget:
you are niggers. nigger terrorists conduct operations in the midst of nigger children.Samma manus, nya stjärnor i rollerna.
in any case, fyi, firing directly upon palestinian children is okay, too.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
