Utanförskapet

Regeringens ekonomiska politik börjar nu ge resultat.

(Och SR följer upp...)

Tips: Kompassnålen verkar rotera vilt

Rekommenderar varmt en artikel av Klas Sandberg, gästbloggare hos Rawia Morra.

Sandberg bloggar annars på Vindskupan.

När Irak befrias och demokratiseras passar man på att göra upp med flumpedagogiken

(via Angry Arab)

Frihetsfronten

Den katolska kyrkan på Kuba protesterar mot regeringens arbete för homosexuellas rättigheter.

Uppsnappad överskottsinformation

Hej Bullen,

Ibland känner jag att mina argument inte räcker till och då blir jag ledsen. Men på sistone har jag också känt att hela min identitet är i gungning. Jag har lärt mig att det inte är fult att vara liberal och samtidigt vilja inskränka andras frihet, om de bor långt bort, eller har skägg, eller vill höja skatten, så det är lugnt. Men när det blir de som jag alltid har tyckt illa om som tycker och gör de grejer som jag har sagt till folk att man säga och göra när man är liberal, då blir jag inte bara ledsen, utan också arg.

Då känner jag ibland ett starkt behov av att skapa rykten och kanske ge upphov till en konspirationsteori som kan skada dem, eller egentligen helst få dem registrerade och kanske förföljda av någon myndighet.

Är jag normal?

/Lillebror liberal


Kära LL,

Du behöver inte oroa dig. Du är helt normal. Liberaler kan se ut och låta på jättemånga olika sätt. Det är upp till dig själv att bestämma på vilket sätt du vill liberal. Det du beskriver är inte bara vanligt, utan också allt vanligare.

Jag föreslår att du slappnar av och går på fest. Du kan träffa många som är jätteduktiga på precis det du grubblar över.

Sen skulle du kunna ta ett sommarjobb på en tidnings ledarredaktion och se till att få skriva fantasifulla och bisarra grejer bara för att se vad som händer.

Lycka till!

/Storebror

Lär av Norge!

Min krönika i veckans Flamman.

Vad den rödgröna regeringen för tillfället misslyckas med att skapa är en känsla av riktning; därmed också upplevelsen av allvar och entusiasm.

FRA-Debatt

Jag måste erkänna att jag haft en del problem med att sköta mitt jobb på ett tillfredsställande sätt efter lunch idag, eftersom jag suttit och parallellyssnat på FRA-debatten.

Det har varit en på många sätt chockerande debatt, där de borgerliga ledamöterna sprider häpnadsväckande okunniga och lömskt sliriga ting omkring sig. Jag har inte tid och ork att gå in på detaljer, men läs till exempel Rick Falkvinges livebloggande. Det kommer säkert att komma initierade analyser på annat håll också.

Och så blir jag väldigt stolt över att tillhöra samma parti som Alice Åström, som dels har en gedigen sakkunskap och har följt ärendet noga från start – hon är för övrigt den som ska ha den allra största personliga äran för att det blev en minoritetsbordläggning förra året – men som också ständigt återkommer till frågans principiella kärnområden. Detta är inte bara en fråga om ett tekniskt och juridiskt långtgående förslag; det är också en fråga om förhållandet mellan medborgarna och statsmakten, och om synen på frihet som som sådan. Åström påpekade till exempel i debatten, att det faktum att medborgarna vet att deras privata samtal kan bli avlyssnade, i sig är en kränkning som påverkar samhällsklimat. Det är ett centralt påpekande och ett sociologiskt relevant grundskott mot hela ”rent-mjöl-i-påsen”-jiddret.

Vidare lyfter Alice Åström fram en annan principiell aspekt, som vänsterpartiet framhållit under hela processen: den här typen av lagar kan aldrig stiftas med presumtionen att statsmakten och myndigheterna kommer att tolka den välvilligt. Tvärtom! Integritetsskydd handlar just om att värna medborgarnas rätt att slippa vara beroende av myndigheternas välvilja och allmänna klokskap.

I en debatt som haft ett lite besynnerligt fokus på några enskilda borgares iscensättelse av sig själva som potentiella dissidenter, kan det vara värt att konstatera att det faktiskt finns en grundläggande politiskt konflikt kring dessa frågor, som sträcker sig betydligt längre än till detta lagförslag – även om det givetvis är oerhört glädjande att det nu blivit ett brett folkligt tryck kring integritetsfrågorna, tack vare mobiliseringen i detta fall. Det kan förhoppningsvis vara smittsamt.

Vänsterpartiets ståndpunkt har som sagt varit tydlig hela vägen – och inte bara i denna specifika fråga. Sedan senaste kongressen har partiet också tydliga skrivningar i partiprogrammet. Jag lägger upp hela avsnittet, eftersom frågorna däri hänger nära samman (vilket också förtjänstfull lyfts upp i Ung Vänsters pressmeddelande: Vill ni ha det som i Sovjet?)

Försvara grundläggande fri- och rättigheter!

Särskild terroristlagstiftning skall avvisas – våldsbrott skall lagföras inom ordinarie rättsramar. Principen om att människor skall anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad måste lyftas fram som avgörande för ett fungerande rättsväsende. Politiskt motiverade organisationsförbud avvisas bestämt. Tortyrförbudet skall vara absolut och Sverige under inga omständigheter medverka till att människor riskerar att avvisas till tortyr eller annan omänsklig behandling. Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Växande övervakning och registrering skall motverkas. Utgångspunkten vid krav på nya register eller övervakningsmöjligheter måste vara att informationen riskerar att användas på ett felaktigt sätt. Onödiga eller föråldrade register bör upplösas och de registrerade underrättas. Det ska finnas ett effektivt, oberoende system för att kontrollera polis och militär, det vill säga de yrkesgrupper som har rätt att utöva våld.

För övrigt vill jag tipsa om några obetalbara kommentarer:
- Ida Gabrielsson sätter in en kontaktannons.
- Röd Press passar på att FRA-anpassa bloggen.
- Bloggaren banal sätter in polsk riksdag i ett sammanhang.
- Badlands Hyena skriver om hur regeringen ökar vår trygghet obegränsat + gör en irländsk koppling.

Det demokratiska undertrycket

Ekot: "Villrådigheten är stor om vad EU ska göra nu och huvudlinjen verkar vara att ligga lågt".


In case of loss of referendum or election, talking points will drop down from the EU commission. Put your own head in the sand, before assisting others. The exit doors are located in the media hegemony. You will be guided by journalists and “experts” from the upper middle classes.

Rent mjöl i huvudet

Medan Fredrick Federley nu våndas även hos TT/Expressen, närmar sig dagen då ledamöterna i den borgerliga alliansen ska rösta fram omfattande rättigheter för statsmakten att bland annat skamlöst läsa medborgarnas e-post. I Aftonbladet talar en av de andra 177 borgarna i riksdagen ut om varför vi ska genomför massövervakning:

I grund och botten handlar det om i vilken utsträckning vi ska kunna upptäcka hot mot svensk säkerhet i bred bemärkelse. Ett exempel kan hämtas från den 25 november 2005 då den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan råkade ut för ett attentat där två dog. Sådana attentat föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation.

Okidoki. För att säkra svensk säkerhet i bred bemärkelse – alltså även för soldater skickade ut på nykoloniala äventyer för att vara juniormedhjälpare till USA:s geopolitiska oljejihad – så måste vi ta och spionera på alla svenskar hela tiden. Logiskt. Vi noterar även att riksdagsman Widman – din liberal i terrorlogikens eldorado – laborerar med preemptiv brottsbekämpning i jävligt bred bemärkelse.

Om man betänker med alla möjliga attentat som kan ske någonstans i världen och sedan räknar med att dessa ”med största säkerhet” föregås av ”någon form av kommunikation”, bleknar man inombords och utanpå, och inser visdomen i FRA-förslaget, men också det faktum att det är långt ifrån tillräckligt. Ty nog är det ännu mer säkert att attentat mot folk och egendom både här och där, även föregås av någon form av tanke? Här finns det tekniska utmaningar att ta sig an, i bred bemärkelse.

Inget kan heller rimligen gå fel, ty samtidsliberalen Allan Widman kommer kanske att kunna ha ”insyn” tillsammans med andra fantasifulla allvarsmän, och även tillsätta ett integritetsråd, som säkerligen kommer att säga stopp och belägg, när FRA berättar att de ”med största säkerhet” avvärjt hundratusentals bombkavalkader och tankebrott i bred bemärkelse.

Har det förresten någonsin varit tydligare, att de amerikanska soldaterna – hjälpligt hjälpta av våra egna – är i Irak och Afghanistan och you name it, för att slåss för vår trygghet? Tack till dem.



PS. Badlands hyena.

Hanin Shakrah: Trip to Freedom

När Israel drog igång sitt anfallskrig mot Libanon 2006 och alla fria Västmedier började rabbla upp den israeliska militärens pressmeddelanden som nyheter, åkte Hanin Shakrah iställlet till Libanon för att ge se och berätta. Och förra året åkte hon till Gaza – och la upp sina personligt hållna rapporter här.


Nu är Hanin i Palestina igen, och skriver på bloggen Trip to Freedom. Se till att läsa allt som hunnit skrivas där, och följa fortsättningen. Det ger en verkligare, mänskligare bild av det som sker i Palestina, än hundra TT-meddelanden.



[Två gamla grejer från Hanin]:
Vilka är fångarna – egentligen? Aftonbladet, juli 2006
Tårar över Libanon, SvD, augusti 2006

Det där lilla extra

Zlatan var grym igår. Men bäst är ändå den här killen. En slags folkhemsvirtous med tyst kunskap.

Nytt sällskapsspel: brottsnotis eller nationell säkerhetskris

Låt oss göra tankeexperimentet att det här istället var två muslimska ungdomar som ibland tänkt på hur det är i Mellanöstern nu för tiden:

MALMÖ. Två män med kopplingar till det kriminella mc-gänget Hells Angels greps i torsdags när de lastade in 70 kilo dynamit i ett förvaringsskåp på Malmö centralstation.

Aftonbladet.

Sälen ägd

Fraktionsstrider skakar moderaterna i Bohuslän. Moderpartiet arbetar för att fler sälar ska dödas, medan en del av de moderata ungdomarna inte tycker att frågan hör till partiets kärnverksamhet – att göra livet surt för arbetslösa och sjukskrivna (eller, eventuellt, att åka båt). Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman skriver om att utomparlamentariska kampgrupper – hagelbösselobbyn – flyttat fram positionerna.

Bäst är kommentarerna på Wykmans inlägg. Notera särskilt nummer 2.





Det måste löna sig att arbeta.

Fina foton

från kongressen

Nytt program. Gamla bekantheter.

Då har vänsterpartiet fått ett uppdaterat partiprogram efter en lång interndemokratisk process. Därmed lämnar jag också nöjt uppdraget som ordförande i partiets programkommission.

Vi har från programkommissionens sida haft som ambition att skärpa och fördjupa skrivningarna som rör vänsterpartiets ekologiska förhållningssätt; rasism- och antirasism samt strategiska huvudlinjer. På alla områden har det varit väldigt bra diskussioner, och förslagen har gått igenom med marginella ändringar.

Min inledning till partiprogramsdebatten, ligger uppe här. Det kan man med fördel läsa själv, eftersom mediereferat från vänsterpartiets kongress tenderar att kunna vara, well, ”självständiga”.

En stor debatt har det som väntat varit kring sextimmarsdagen. Det har aldrig funnits något förslag om att stryka målet om sextimmarsdagen. Programkommissionens förslag har gått ut på att omformulera kravet, när det upprepas under avsnittet ”Strategiska huvudlinjer”, till meningen: ”Normalarbetstiden ska kortas”. Som vi framhöll i debatten var målet med den ändringen, att få igång en konkretiserande debatt i partiet där kravet om arbetstidsförkortning aktiveras och problematiseras. Man måste börja fundera konkret över hur förslaget – som vi alla har velat driva – ska ställas mot andra problem på arbetsmarknaden, hur avvägningen mellan lag och avtal ska bedömas, hur vi ska skapa allianser för våra krav.

Detta primära mål har vi kunnat uppnå över förväntan. Kongressen beslutade om en viss omformulering av själva texten, där det skrivs just att normalarbetstiden ska kortas och att målet är sex timmars arbetsdag. Med andra ord det som har varit programkommissionens intention och en lösning som vi tycker var jättebra.

Inte bara jag och programkommissionen var mycket nöjda med det beslut som fattades. Det var också exempelvis Lars Ohly, som hade tagit upp diskussionen redan i sitt öppningstal på kongress:

Visionen om sex timmars arbetsdag är vi överens om att behålla. Det finns inget förslag om att ta bort målet om sex timmars arbetsdag på den här kongressen. Men några stora framgånga har vi inte nått, trots att många försök har genomförts som visat att en daglig arbetstidsförkortning ger många positiva resultat. […] Det viktiga är att vi inser att vi som verkligen vill att vi i framtiden skapar ett arbetsliv med väsentligt kortare arbetstider än idag inte kan nöja oss med att ställa parollen om sex timmars arbetsdag.

Det blir därför ganska märkligt när SvD tidigare slog till med rubriken: "Ohly mot sex timmars arbetsdag". Inte minst för att det är fel.

I en egen genre befinner sig ändå analysmannen Henrik Brors. Det karaktäristiska litterära greppet är att alltid omnämna det som man själv sysslar med och det som man innerligt önskar ska ske, i spekulativt pseudo-analytiska termer av att ”det kan bli så…”

Så här skriver han till exempel om sin egen rapportering:

Risken är då att rapporteringen främst handlar om hur partiet tagit flera steg åt vänster efter att flera inflytelserika realpolitiker försvunnit ur riksdagen.

Vem som upplever en ”risk” med att vänsterpartiet eventuellt framstår som ett parti som står till vänster är något oklart, liksom vilka ”inflytelserika realpolitiker” som ”försvunnit”. Och så fortsätter det:

Medan miljöpartiets kongress handlade om hur partiet banar väg för en röd-grön regering har vänsterpartiet framstått som bromsklossen som säger nej till kompromisser före valet.

Det verkar som om v-strategerna sent omsider upptäckt risken att kongressrapporteringen befäster bilden av ett stelbent och dogmatiskt parti.

Det är naturligtvis möjligt att det finns mediekonsumenter som uppfattar exempelvis Henrik Brors politiska prosa på det sätt som det är hans mening att de ska uppfattas. Men det är som det är.

Även om anslaget är välkänt utgör artikeln ändå en tydlig innovation. När Brors hänvisar till ”dubbla budskap” om skatterna, handlar det om inkongruensen mellan dels vänsterpartiets budskap, dels Henriks Brors missuppfattning om detsamma. Med en sådan omtolkning av begreppet ”dubbla budskap” öppnas hisnande möjligheter.


För övrigt har kongressen fortsatt med bland annat ett fantastiskt fint tal av Ida Gabrielsson, och med valet av Lars Ohly till partiordförande, med röstsiffrorna 203-14.


PS: Kalle Larsson har tagit några jättefina bilder från kongressen.

Traditionstungt

Vänsterpartiet inleder sin kongress imorgon vilket traditionsenligt betyder att det skrivs bisarra artiklar i tidningarna. Dagens Nyheter sätter standarden idag med en ledarartikel som bland annat vevar begreppet ”grumlig demokratisyn”. DN skriver:

I Ekots lördagsintervju hette det nyligen att den borgerliga regeringen är "odemokratisk" därför att den vill se mer privat ägande i Sverige. På frågan om Venezuelas maktfullkomlige ledare Hugo Chávez är demokrat svarade däremot Ohly "ja, absolut".

Dagens Nyheter – som inte vill att svenska folket ska få folkomrösta om sin egen nya konstitution – menar alltså att Venezuelas folk- och omvalde president, som med folkligt tryck utlyste en folkomröstning om landets grundlag, förde öppen kampanj, förlorade omröstningen och omedelbart accepterade resultatet, ska fördömas. Likaså ska strävan efter att utvidga den sfär över vilken vanligt folk kan utöva demokratiskt inflytande, fördömas. Överföring av resurser och beslut till dem som bestämmer utan att ställa upp till val, är dock hurra.

Det är förstås inte lätt att veta vad Dagens Nyheters ledarsida menar med ”grumlig” demokratisyn. Klart är dock att tidningen själv ansluter sig till en glasklar tradition: sammanhållet och aktivt propagerat demokratiförakt.

* * * * *

Apropå partikongressen så missade jag ju sist det begav sig tillfället att lova äta upp min ryska pälsmössa, om inte den likaledes traditionella påhopp-artiklen skulle dyka upp, eftersom den kom några dagar för tidigt. Sedan dess har pälsmössan dessvärre förkommit. Men jag kan slå vad om flera fina propagandaaffischer från Sovjettiden (reproduktioner – original är inte att tänka på för proletariatet och dess representanter) med den som så önskar – att en sådan artikel kommer att ligga på en och annan hallmatta i landet imorgon.

Och ja, den traditionalistiska traditionen trogen – att kontrasteras mot ”förnyare” som i de här sammanhangen betyder att vilja ha det som förr – får jag helt enkelt lov att länka till några inlägg från förra kongressen, så man i förväg ska veta hur det kommer att kunna vara: här och här.

Själva kongressen kommer dock som vanligt att röra sig i en mer verklig verklighet än medierapporteringen. Därför ser jag med glädje fram emot den. Och den kommer att kunna följas på en superfin sida, här.

Jag ska inleda på programdebatten, som jag skrev lite om när förslaget skickades ut i november, här.

Den nya dansmusiken

”Så rätt hon har, Rankka”, skriver Fredrick Federley, och länkar till Maria Rankka, som skrivit en text som går ut på att Fredrick Federley har rätt.

Det hela handlar om den djupt bisarra och exceptionellt farliga lag som regeringen nu driver igenom och som ska ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla i Sverige hej vilt.

Federley har skaffat sig massa medietid genom att snacka aynrandskt tomt och högstämt om individuella friheter. Nu ska han troligen rösta för förslaget, så att det går igenom och den individuella friheten att slippa avlyssnas av staten blir åtgärdad.

Vilken slutsats drar nu Federley-Rankka av detta? Jo: Eftersom Fredrick Federley inte orkar utnyttja sin grundlagsfästa rätt att rösta mot Stasi-lagen, så bör vi införa mer personval, så att vi får ännu fler jippoister i parlamenten, en valdebatt där de stora inriktningsbesluten torktumlas väck, och en syn på politiken där ingen egentligen kan ställas till svars för något viktigt.

Under tiden vi väntar på detta, ska vi undvika att diskutera varför vi har en regering som vill ge repressiva myndigheter extraordinära befogenheter att kontrollera medborgarnas kommunikation, och istället tända ett ljus i våra hjärtan för Fredrick Federleys välbloggade inre kval.

Vilt och fräscht, typ

“Just in case someone accidentally gets killed”

Inte så att det är oväntat eller egentligen genuint okänt – men det behöver påminnas om.

Amerikanska soldater berättar om hur deras överordnade rekommenderar dem att ha med ”drop weapons” – alltså AK47:or som tas med i deras fordon och som planteras bredvid civila irakier som mördas ”av misstag”.

Det är ett hårt jobb att införa demokrati och – inte minst – mänskliga rättigheter.

Låt oss även påminna om att Irak inte är ockuperat. Det säger Carl Bildt, och han borde ju veta.


[Tipstack Matti]

“Just in case someone accidentally gets killed”

Inte så att det är oväntat eller egentligen genuint okänt – men det behöver påminnas om.

Amerikanska soldater berättar om hur deras överordnade rekommenderar dem att ha med ”drop weapons” – alltså AK47:or som tas med i deras fordon och som planteras bredvid civila irakier som mördas ”av misstag”.

Det är ett hårt jobb att införa demokrati och – inte minst – mänskliga rättigheter.

Låt oss även påminna om att Irak inte är ockuperat. Det säger Carl Bildt, och han borde ju veta.

Vi lever i den tillsammans, samtidigt - världen

För några veckor sedan mördade israeliska soldater Fahmi Abd al-Jawaad al-Darduk, vid checkpointen i Huwara, i Nablus. Han blev femton år gammal.

Har man upplevt den tunga, kväljande doften av förnedring vid en israelisk checkpoint – det räcker med en kvart – kan man inte vara oberörd i sin syn på vad som pågår i Mellanöstern. Det är som Anna Wester skriver:

Alla vägspärrar är hemska, några är värre än andra. Huwara checkpoint vid Nablus på Västbanken är en av de värsta. Jag har hört så många hemska berättelser om saker som hänt där och jag har vid flera tillfällen själv upplevt otäcka incidenter där.

Senast jag passerade Huwara (på väg ut från Nablus) var det mycket spänt och hundratals palestinier hade väntat i timmar i solen och plötsligt börjar två soldater slåss med varandra och en annan går ner på knä och börjar öva prickskytte mot några burkar.

Denna gång, 19. maj, var det alltså den femtonårige Fahmi som blev skjuten istället för burkarna. Hans död följer ett välkänt mönster. Det framgår av samstämmiga vittnesuppgifter, att han mördades på grund av att han hade ett headset till sin mobiltelefon. Soldaterna såg en sladd och sköt honom. Och fortsatte att skjuta. Sex skott. Hål i burken.

Fortsättningen följer också mönstret – det mönster som är palestinskt vardagsliv, men som våra fega, usla medier aldrig låter framträda i all sin vidriga, systematiska lögnaktighet: Den israeliska armén förhindrar först den pinade palestinska ambulanspersonalen från att komma fram. Framför hundratals palestinier ligger en kropp och blöder. Burken läcker. Om just Fahmis femtonåriga liv hade gått att rädda får vi aldrig veta. Troligen inte – han sköts bland annat i huvudet. Men det viktigaste för de israeliska soldaterna är att de under denna tid med ockupantens suveränitet kan vidta åtgärder för att frisera mordet. Med samma rutinmässiga självklarhet som vid hundratals liknande ”incidenter” släpps ett pressmeddelande som meddelar att en terrorist med explosivt material på sig nedkämpats. Och med samma rutinmässiga självklarhet som palestinierna kan rabbla bättre än koranens trosbekännelse, kommer nu uppgifterna att ändras tre, fem, tio gånger. Och inga bomber kan hittas. Att Fahmis föräldrar inte kommer att se sin son fylla sexton år är dock ett ovedersägligt faktum. Men de skickar inga pressmeddelanden.

Det finns en malande röst i mitt huvud när jag läser om Fahmis död. En som ängsligt ställer frågor om här och nu. Den undrar vad de andra ser – de som inte bara liknöjt acceptera Israels rasistiska politik, utan som entusiastiskt skålar till dess ära, som gör dess grundförutsättningar till utgångspunkter i sin förståelse och beskrivning av världen. Jag måste ändå undra. Vad händer i dem, om de ser vägspärrarnas verklighet. Om de ser hur palestiner tvingas kapa stora sjok av sitt enda liv och låta det dunsta bort utanför vägspärrar utanför sitt eget hem, måste utstå en palett av förnedring från flinande soldater, varit med om att människor förblött framför ögonen på dem med ambulanserna aktivt hindrade från att komma fram, gång på gång har upplevt att dödandet slutar med axelryckningar och nytt dödande.

Vad händer i dem? Kan de se att något måste hända i palestinierna?

Och det är det som skrämmer mig. Jag tror inte det. Inte bara att de inte känner smärtan – de ser inget fel, inga samband, inga människor.

Ja, det skrämmer mig faktiskt. Och skär små sår i själen. Små sår som dras isär med varje nyhetssändning, med varje vindpust som doftar surt av kolonialt idisslande.

Vi måste tänka på barnen

Tidigare idag dundrade det till två gånger över Oslos luftrum och många undrade vad det var för kraftiga flygplansljud. Lutftförsvarsstabens informationsofficer förklarar:

- F-16-flyene flyr over byen i forbindelse med en barnefestival på Akershus festning. [...] Forsvaret bidrar fordi vi ønsker å synliggjøre vår virksomhet for barn og unge.