Esbatis kommentarer

Halvår efter Utøya

2012-01-22T13:22:00.003+01:00

Det har gått ett halvår sedan "kontrajihadisten" Anders Behring Breivik sprängde en bomb vi regeringshögkvarteret i Oslo och sedan massakrerade ungdomar på socialdemoratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøya. I morse diskuterade jag det kort i TV4:s Nyhetsmorgon, tillsammans med Magnus Linton och Jytte Guteland. Klippet kommer nedan.

Jag vill passa på att varmt rekommendera Magnus Lintons bok "De hatade – om radikalhögerns måltavlor". En effektiv och tankeväckande reportagebok som speglar den nya högern genom nedslag i Ungern, Holland och Norge.

Parasitism

2012-01-15T13:41:00.002+01:00

Bidrar gärna till att göra den här "viral". Jason Read är professor i filosofi vid University of Southern Maine.

Efter kongressen

2012-01-14T20:09:00.002+01:00

Jag har inte hunnit skriva något om Vänsterpartiets kongress, och gör det inte nu heller. Men jag tipsar om en liten text på Dagens Arena, skriven av Aron Etzler (som jag för övrigt tror skulle bli en utmärkt partisekreterare).

Moderater rapporterades gå bärsärk på nätet och tidningen Flamman twittrade ut att beslutet skapade ”chockvågor” i pressrummet, där riksmediernas journalister bevakade kongressen. Vänsterpartiet hade just beslutat om ”partiskatt” som betyder att en riksdagsledamot ska betala 8 500 kronor varje månad. Man ska inte bli rik på att arbeta för Vänsterpartiet – pengarna ska användas för att bygga ett starkare parti, var budskapet.

Läs hela.

Tro, håp og revolusjon

2012-01-14T18:55:00.003+01:00

Den här recensionen publicerades i Klassekampens Bokmagasin förra veckan.

Tove Skagestads fortelling om Sedegheh Ghargozalian begynner ikke særlig bra. Selve gjengivelsen, altså. Avsnittet heter «Tilslørt». Bare to setninger går før vi blir konfrontert med det skremmende «svarte skautet». Ordene «øye»/«øynene» gjentas fire ganger i løpet av en kort side. Det er som å ramle rett inn i en dårlig klisjé før det hele har kommet i gang.
Men det bedrer seg rimelig raskt. Hovedpersonen kommer inn og begynner å korrigere fortelleren. Hun påpeker at i 1981, når episoden utspiller seg, kjempet hun, den sekulære venstresideaktivisten, fremdeles for regimet. Og selv om påbudet om hodeplagg, som materialiserte seg rett etter revolusjonen i 1979, ikke var noe hun satte pris på, mener hun at «vi som var venstreradikale, hadde langt viktigere ting å bruke tid og krefter på enn å demonstrere mot det».

Sedegheh Gharagozalians spennende livshistorie er tett sammenvevd med Irans komplekse moderne historie. Hun har tilhørt en venstreside som spilte en viktig rolle i et av etterkrigstidas mest dramatiske politiske omveltninger, men som ikke var tilstrekkelig sterk for å også prege den i tida som fulgte.

Som så mange andre urbane ungdommer, blir hun radikalisert på slutten av 60-tallet og begynnelsen av 70-tallet. Det er en tid hvor Iran blir en stadig viktigere del av USAs interessesfære i Midtøsten. Shahens regime har stabilisert seg etter det CIA-ledete kuppet mot statsminister Mossadeq, som forsøkte seg på nasjonalisering av oljesektoren. Det endte blodig da et religiøst ledet opprør i 1963 ble slått ned, og en av de irriterende opprørske imamene, Khomeini, ble blitt deportert til Irak. Seinere har impulsene fra frigjøringsbevegelsene i den tredje verden for øvrig, men også 68-generasjonen i Vest, begynt å påvirke en ung generasjon i Iran. Radikaliseringen skjer i både religiøse og mer sekulære kretser.

Noen av de unge venstreradikale kommer fra familier som har hatt kontakt med det tradisjonelle, Moskvatro kommunistpartiet Tudeh. Andre, som Sedegheh, fra en mer tradisjonell bakgrunn, der kvinnene forventes å te seg og bli godt gift; mennene å tjene penger og finne seg en bra kone. Å nærme seg «det nye venstre» står for et brudd. Sosialt forlokkende, historisk sett drevet fram av geopolitiske og nasjonale krefter. Når Sedegheh gifter seg med sin kjære, som hun har truffet i den politiske kampen, hvisker naboene om at han sikkert er kommunist, siden bryllupet er så lite og han attpåtil kommer syklende på besøk.

Med Sedegheh får vi følge revolusjonens seier og maktkampen umiddelbart etterpå. Khomeini framtrer som en åndelig leder, men hans islamister er organisatorisk dyktige. De bygger en parallell statsstruktur som gradvis vendes mot motstanderne. Det tidlige 80-tallet er blodig og forvirret. Titusener av mennesker fengsles og henrettes. Kampen om makten står i gatene og på universitetet. Iraks angrep mot Iran får venstreopposisjonen i en enda vanskeligere knipe enn tidligere. De fleste ønsker å aktivt forsvare sitt land, men hindres av de regulære styrkene. Suksessivt forbys opposisjonen også formelt. I 1983 står Fadaian – som Sedegheh tilhører – for tur, og Tudeh.
Året etter bedriver de unge revolusjonære underjordisk arbeid, livet er bistert og barna vokser opp. Som for så mange andre omkranses livene deres av tragedier og skuffelser. Kjente og kjære sviker – eller er standhaftige og går under. Til sist blir situasjonen uutholdelig, og de må forlate det landet som de med livet som innsats har gått inn for å forandre.

Fluktruta er lang og krevende. Og det kalde Norge, der de til sist havner, er ingen udelt positiv opplevelse. Frustrasjonen i hverdagen, når ett slags press går over i et annet, pipler fram gjennom den enkle fortellingen. Flyktningparet er politisk aktive fra første stund, men endrer sakte sitt syn på både Iran og omverdenen, om enn med grunnvurderingene intakte.

Det er slående hvordan de står like hardt på fra første stund: Livet fortsetter å være en kamp, ambisjonene er fremdeles høye. Det er vanskelig å ikke bli rørt og imponert. I det lille gjennomføres bragder. Sedegheh, som har fått sine juristdrømmer knust i Iran, overstiger språkbarrieren og omskolerer seg til ernæringsfysiolog. Men selv om det er mange framganger, kvier hun seg ikke for å også fortelle om uro, om å mislykkes og om posttraumatisk stress.

Den iranske revolusjonshistorien blir godt belyst av Sedeghes kommentarer. Partisk, selvfølgelig, men med større dybde enn i de fleste andre populariserte analysene som når et vestlig publikum. Men også kommentarene om dagens komplekse virkelighet i Iran og om livet i eksil er ofte befriende kloke. Sedegheh, som hele livet har kjempet for kvinners rettigheter, forteller om hvordan hun etter kort tid i Norge ble intervjuet om situasjonen i Iran, som hun ville gjøre nordmenn oppmerksomme på: «men journalisten overdrev og tabloidiserte det jeg sa, i så stor grad at jeg følte jeg ble brukt som alibi for å stigmatisere iranske kvinner». Og når forfatteren gang på gang vender tilbake til spørsmålet om det muslimske hodeplagget, for hun svaret: «Kvinner blir ikke hjulpet av at hijaben blir revet av dem. Derfor ble jeg provosert da en eller annen Sara [Azmeh Rasmussen, min anm.] brente en hijab på Youngstorget 8. mars for et par år siden. Jeg følte hun tråkket på røttene mine».

Både holdningen til iransk historie og synspunktene på dagens situasjon bryter mot mye av det som kommer til uttrykk hos de mest høylytte i eksil, som ikke nødvendigvis er de mest representative eller innsiktsfulle.

«Tro, håp og revolusjon» kunne ha blitt en betydelig bedre bok. Det er nærmest frustrerende at det ikke har blitt gjort mer ut av en så fascinerende menneskeskjebne, når man først gjør det. Prosaen minner iblant om lettleste lærebøker på videregående. Og selv om de banale spørsmålene som stilles til Sedegheh kan være en del av det journalistiske og stilistiske grepet, er de tidvis irriterende å lese.

Men sett under ett er boka leseverdig. Som historieleksjon, som en fortelling om flukt og om å starte på ny, og som et fint korrektiv til mange av stereotypiene om Iran og iranere.

Plundringens tid

2011-12-28T12:52:00.002+01:00

I dagens Klassekampen skriver jag om samtida plundringståg och finanskapitalets dragning mot det auktoritära.

De kredittpapirene som finansaktørene sitter på, gir retten til – med statlig tvang om nødvendig – å kreve fruktene av noens arbeid i fremtiden. Når det blir større avstand mellom kreditten som krever renter på den ene siden og det levende arbeidet som skal betjene denne kreditten på den andre, ser vi tydeligere den krigerske karakteren hos finanskapitalen. For da skal altså staten brukes til å overføre ressurser fra det som kommer brede lag av befolkningen til del – helse, utdanning, infrastruktur – til dem som sitter på den finansielle makten. Dette øker naturligvis ikke muligheten, for de som rammes, for å øke sin produktivitet og framtidige betalingsevne. De synker tvert imot ned i dypere avhengighet. Dette er samtidens versjon av konfiskatorisk plyndring.

Läs gärna hela.

Hatet före och efter Breivik

2011-12-27T21:06:00.002+01:00

Idag har jag en längre artikel i SVT Debatt, om den politiska miljö som Anders Behring Breivik tillhörde och som är en del av vår samtid, både före och efter den 22 juli 2011.

De ideologiska hetskommentarerna är inte skrivna av den nu häktade Anders Behring Breivik. Och det faktum att många norrmän menade att det vore okej att trakassera vissa av sina landsmän, om nu gärningsmannen hade visat sig vara mörkhyad eller med bakgrund från ett muslimskt land – det är inte heller Anders Behring Breiviks verk. Det är något som hade fått samhällelig acceptens långt innan den 22 juli.

Läs gärna hela texten.

Bred front för tomteluvor

2011-12-22T12:31:00.003+01:00

Jag skriver i norska Dagsavisen om en hastigt uppblossande och snabbt försvinnande debatt om tomteluvor på skolavslutning. En typ av debatt som borde kännas välbekant för de flesta.

Men reaksjonene på (den kansellerte) nisseluebeslutningen sier oss noe viktig, og ubehagelig, om vår samtid. De viser aksepten for diskriminerende behandling og for den konsekvent problematiserende beskrivelsen av innvandrere, særlig muslimske. En beslutning som tas på bakgrunn av en «etnisk norsk minoritet» kan man kanskje mislike. Men bare mistanken om at en endring skulle skyldes et ønske om å respektere muslimer eller, gud forby, å imøtekomme krav fra muslimske samfunnsmedlemmer, dét utløser nasjonal panikk. Det skrives inn i en farlig fortelling om underkastelse og «snikislamisering».

Läs gärna!

Ida Gabrielsson om klass

2011-12-07T20:21:00.003+01:00

En av den svenska vänsterns främsta, Ida Gabrielsson (bland annat Ung Vänsters ordförande fram till i somras, och ordförande i vänsterpartiets Framtidskommission), har börjat blogga.

Och det med två välskrivna, tankeväckande och provocerande inlägg om klass, kultur och centrum-periferi. Det är svårt att sammanfatta, så läs bara!

"Jag vill tala om klass, men hittar ingen att tala med", börjar den första texten, Vi äro tusenden.

Och så kompletterar hon och svarar på en del av kritiken i nästa text: "Vi har klassfest och du är inte bjuden".

Jag har mina invändningar (även om flera av dem blir bemötta i den andra texten), men tycker sammantaget att detta är bland det bästa och mest intressanta som har skrivits på ett tag, om och för dagens vänster, den som intresserar sig för verkligheten som den ser ut och de konkreta spänningar och motsättningar som man måste förhålla sig till när man organiserar för förändring. Läs!

"Den late greken"

2011-12-07T19:29:00.002+01:00

Jag har skrivit om mytbildningen runt Greklands ekonomiska kris flera gånger tidigare. Se till exempel Greklands nota (maj 2010) och Støtt en greker (juli 2011).

Nu har Manifest Analyse (där jag jobbar, dock för tillfället tjänstledig) gett ut ett PM om de myter som sprids om Grekland och hur de lägger argumentationsgrunden för katastrofala förslag på "lösningar".

Bland annat har den brutala sparpolitiken lett till att den grekiska statsskulden idag är större än för två år sedan.

Bara mellan 2009 och 2011 fördubblades den officiella arbetslösheten från 9 till 19 procent.
Ungdomsarbetslösheten är över 40 procent.
Lönenivån för offentligt anställda har minskat med 30 procent.
Självmordsration har fördubblats, och många flyr landet.

Läs rapporten (författad av Lars Gunnesdal) här.
En artikel om rapporten, i Klassekampen.

Ett trött system

2011-11-30T16:00:00.001+01:00

Skriver i dagens Klassekampen om kapitalism, innovation och stagnation:

Det finansielle perspektivet har dominert stort sett hele verdensøkonomien. Dopet med billig kreditt har investorer vært på jakt etter nye kick etter oljekrisen. Det har bidratt til en prosess der man har forsert avkastning gjennom oppstykking og outsourcing. Det har gått ut over arbeidsforhold, men også teknisk og industriell innovasjonsevne. Det finansielle perspektivet står ofte i motsetning til spesifikk bransjekunnskap, og til en investeringstakt tilpasset denne kunnskapen. Samme inntektsmål brukes overalt, og det er bare tallet på slutten på regnearket som teller.

Läs gärna!

Diagnos

2011-11-30T15:50:00.003+01:00

Angående det psyikatriska utlåtandet om Anders Behring Breivik, om att han inte bör kunna dömas till fängelse, utan till tvångsvård.

Jag var med i NRK:s program Dagsnytt18 med en kort kommentar

Kommenterar också i Klassekampen idag. Bland annat:

Det er bekvemt å betrakte Breivik som gal, og på et banalt plan er det alltid galskap å ta livet av mange mennesker. Men det er ingenting som endrer at hans handlinger er forankret i et verdensbilde som ikke bare han har. Det speiler en politisk strømning som har eksistert i lang tid, og som har veldig aktive promotører også i den breiere offentlighet. Samfunnsmessige prosesser påvirker sannsynligheten for at i utgangspunktet psykisk ustabile personer skal begå ulike typer politiske handlinger

Och här en intervju i Sveriges Radio.

Rasismen och det personliga

2011-11-25T12:07:00.003+01:00

Det blir bara sporadiskt bloggat här. Som jag har skrivit här förr, får man gärna följa mig på twitter, där jag skriver kortare men oftare.

Livet i Norge rör sig annars till stor del i skuggorna av attentatet på Utøya. Jag har fått ett stipendium för att skriva en bok med utgångspunkt i händelserna, och sliter mig framåt med det. När man ser vartåt debatten och det politiska klimatet barkar efter den första tidens chock känns det allt viktigare att få något sagt. Samtidigt finns där en trötthet och frustration som tynger; riskerar att paralysera.

Det är kanske väntat, men ändå frånstötande fräckt, att Fremskrittspartiet nu med full kraft framställer sig själva som det stora offret för 22 juli! Varje försiktigt försök att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus över den islamofobiska hatideologi som fanns där före 22/7 finns där efteråt – stämplas nu av Frp och andra kolportörer av hets samt mästare på surrealistisk debattföring, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Igår satt jag och glodde på en debatt på norsk tv, där kommentariatets huvudbudskap tycktes vara att ”bägge sidor” nu behöver ”lugna ner sig”. Finn en position skönt parkerad mellan tokrasism och antirasism, mellan att begripa vad hetsretoriken gör med ett samhälle och att stå för mer av denna hetsretorik! Den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur av flinka högerpopulistiska fingrar.

Som en strålkastare i det tilltagande debattmörkret idag är dock en debattartikel av Stortingsledamoten från Socialistisk Venstreparti Snorre Valen. Han påpekar det självklara: att Behring Breivik ensam är ansvarig för sina handlingar, men att hans världsbild varken är skapad av eller begränsad till honom själv.

När jag skriver om livet efter 22/7 kan jag heller inte låta bli att nämna uppgifter som nyligen läckte från förhörsprotokollen med Anders Behring Breivik. Det visar sig att den i invandrings- och rasismdebatten mångårigt profilerade kommentatorn i Dagbladet Marte Michelet, som också råkar vara min sambo och mor till vår snart två månader gamla dotter, var ett konkret mål som massmördaren övervägde. Han visste att Marte skulle vara på Utøya två dagar tidigare och såg henne som ett attraktivt mål, om hans bombplaner i Oslo hade kunnat förverkligas redan den dagen. Det har förstås varit obehagligt att konfronteras med detta.

Det är svårt att inte känna stolthet över Martes idoga arbete, och de svar hon ger i intervjuerna ovan. Det var nog heller inte många som lämnades oberörda av hennes varma och tydliga svar i den här intervjun i radio/tv.

Knappt två månader före 22/7 skrev Marte en uppmärksammad artikel med rubriken ”Heretter er det personlig”. Det känns förstås ännu starkare att läsa den igen, med det rasistiska terrordådet i åtanke. Artikeln avslutades för övrigt så här:

Jeg kan ikke verne min ufødte datter mot det syke, innvandrerfiendtlige klimaet hun skal fødes inn i. Men jeg kan si til henne at jeg ikke sto og så på når de prøvde å gjøre henne til B-borger. Jeg håper du vil kunne si det samme.

Nu är hon född, Leila. Det har inte blivit mindre viktigt att göra det man förmår mot rasismen och dess förmedlare.

UPPDATERING. 2009 skrev jag essän «Vi må våge å ikke 'ta debatten'» (på norska här, på svenska här). Den handlar naturligtvis inte om att det är dåligt med debatt, utan om en uppgörelse med mantrat "vi måste våga ta debatten". Jag analyserar i artikeln hur den allmänna debattens utgångspunkter förskjuts i högerpopulistisk och rasistisk riktning. Genom upprepade hänvisningar till olika mer eller mindre explicita "problem" som vi "måste våga debattera" har man i själva verket redan kommit långt med att etablera ett offentligt samtal där fundamentala samhällsproblem som reproducerar rasism, och den strukturella rasismen i sig själv, just inte debatteras. Det är en situation där själv innehållet i och utfallet av "debatterna" är nära nog ointressant – det är skapandet av stämningen som omgärdar dem, som är själva det önskade resultatet.

Nåväl. I artikeln citerar jag forskaren Teun van Dijk, apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens utformning:

”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”

Eller, för att precisera med mina egna ord från essän:

Det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden

Sällan har väl detta fenomen illustrerats så tydligt som i dagens bisarra svar på den artikel av Snorre Valen som jag nämnde ovan. Med samma argumentation som Fremskrittspartiets Siv Jensen, slår man ifrån sig. Det att efterlysa innehållsligt ansvar för sina yttranden och politisk analys av den islamofobiska retoriken, skälls för att vara "direkt oanständigt" och rop på "halv yttrandefrihet".

Det är ännu ett fall där det är trist att få så rätt.

Eurokrisen som den europeiska socialdemokratins kris

2011-11-10T10:56:00.004+01:00

I min krönika i norska Dagsavisen skriver jag om hur marknadsfundamentalisterna styr vidare i EU – utan parlamentarisk opposition:

Finansherrene må samtidig være fornøyde med at så mange europeere nå er blitt forledet til å se på grekerne som utakknemlige og bråkete, i stedet for å legge skylden der den hører hjemme. Faktum tåler å gjentas: Grekerne jobber mer enn alle andre i Europa. Samtidig har de lave lønner. Det gjelder også i offentlig sektor, hvis størrelse er mindre enn EU-gjennomsnittet. Allerede før krisen lå grekerne på topp i EU når det gjelder arbeidende fattige. Arbeidsledighetstrygden ligger under fattigdomsgrensen. Nå har også den nye grunnpensjonen havnet der, og den kommer trolig til å senkes ytterligere. Det er altså i denne situasjonen at grekerne – de av dem som savner fete utenlandske kontoer og politiske kontakter – skal skvises ytterligere, i tiår framover, for at bankene skal gli unna riskene ved sin egen långivning.

Läs gärna hela.

Berlusconi uttömd

2011-11-09T11:26:00.004+01:00

En av Europas främsta högerförnyare verkar nu vara på väg att avgå, efter att ha dominerat och omvandlat italiensk politik i nästan 20 år. Han sätt att samarbeta med och legitimera nyfascistiska rörelser, använda staten till att berika privata företag (företrädesvis sina egna) och inte minst använda medier till att skapa en surrealistisk politisk debatt tömd på faktainnehåll, har varit ett föredöme för borgerliga politiker runt om i hela Europa, även om få har lyckats kopiera hans recept fullt ut. Att han nu måste gå, beror i huvudsak på att han blivit mer av ett problem än en tillgång för det italienska kapitalet och för den marknadsfundamentalistiska EU-byråkratin. Nu måste teknokrater in för att garantera att nedskärningarna genomförs och vanliga italienare pungslås under mer ordnade och hårdhänta former.

Men äras bör den som äras skall. Vi minns nu med värme vad moderaternas Gunilla Carlsson, idag biståndsavvecklingsminister, sade om Berlusconi 2001:

- Vi samarbetar bra med Forza Italia i parlamentet. Jag är glad att det gick bra för Berlusconi i valet, säger hon.

Gunilla Carlsson är imponerad över Berlusconis sätt att föra ut sitt budskap på ett enkelt sätt.

Och likheterna mellan hans Forza Italia och moderaterna är stora, menar hon:

- Båda förespråkar kraftigt sänkta skatter, bättre företagarklimat och kamp mot brottsligheten. Där är vi väldigt lika, säger hon.

Men skarpast var som vanligt Carl Bildt, idag utrikesminister och fristående nätdebattör, som med sedvanlig expertis slog fast att Berlusconi nu skulle styra med ett "förstklassigt ekonomiskt team" bakom sig. Leve det!

100 dagar efter Utøya

2011-11-02T17:01:00.001+01:00

Deltog i morse i Gomorron Sverige, tillsammans med Mona Sahlin och Anna-Lena Lodenius. Temat var Utøya och vad som har hänt efteråt. (Jag vill passa på att ta avstånd från den slarviga skjortkragen. Man ser inte sig själv när man står i ett kontorslandskap och pratar ut i en kamera)

4 +2 x Sverige (och lite Norge och ca. alla andra länder)

2011-11-02T16:54:00.003+01:00

Jag ska framför allt tipsa om några artiklar här. Men de hänger ihop.

Idag berättar Dagens Nyheter om ännu ett privat drivet äldreboende (av vårdjätten Carema) där profitimperativet ger helt väntade resultat. Personalen har äntligen tagit bladet från mun och berättar om hur ”allt som kostar ifrågasätts”. Och pratar vi till exempel om fungerande lampor och sängar.

I våras gick en äldre mans säng sönder vilket löstes genom att man tog en annan patients säng och lät denne ligga på golvet i flera månader. En tredje patient var alldeles för lång för sin säng, men det tog sex månader innan han fick en ny, trots krav från personal som tvingades binda ihop sängen provisoriskt.

Vid inköp måste Caremas nyckeltal följas, oavsett storleken på de boendes behov, berättar anställda.

– Var det slut så var det slut. Oavsett om det fattades blöjor, mat eller toalettpapper.

Så ser marknadiserade välfärdstjänster ut. Vinsten plockas ut genom att pressa de anställda, undergräva kvaliteten på tjänsten, eller, som oftast, bägge.

Häromdagen skrev Mikael Nyberg om en annan del av välfärden – tågtrafiken. Nyberg, som kommer med en bok i ämnet, berättar om hur uppstyckning och marknadsutsättning av svensk tågtrafik får – återigen systemiskt väntade – kontracivilisatoriska effekter. Också här är det ”riskkapitalister”, ofta med placering i skatteparadis, som äter sig in på ett område som borde ha tagit det definitiva steget förbi den blinda marknadshysterin. De kalasar på tidigare investeringar och bidrar till att det blir för lite av nya.

Det yrkeskunnande som höll vagnarna rena och tåg och bana i skick sätts på undantag i vinstjäktet. Bemanningsföretag skickar ut oerfarna i livsfarlig spårmiljö, duktiga hantverkare tvingas utföra fuskjobb och de kunskaper som självständiga arbetslag genom åren samlat på sig skingras i upphandlingar och företagsaffärer.

Jan Nygren och hans kollegor i karriären ser ”upplysta, ekonomiskt fria människor … öka sina valmöjligheter”.

Jag ser något annat: en kapitalism som förgör förutsättningarna för fortsatt social utveckling.

Ett inlägg som förklarar en viktig del av varför de här företeelserna hänger ihop har skrivit av professorn i statsvetenskap Marie Demker. Det bär den rimliga titeln: ”Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?”. Demker skriver bland annat:

När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.

Läs inlägget!

Och läs gärna också min krönika i norska Dagsavisen om "politisk risk", från mars i år.

I mørket er alle katter grå. Og for finansielle investorer er alle virksomheter reduserbare til den prosentvise avkastning de gir. Den «effektiviteten» man er «eksperter» på å drive fram er uavhengig av om det er snakk om jordbruksproduksjon, gruvedrift eller barnehager. Men i virkeligheten er det forskjell på hvordan avkastningen kan oppstå. En annen talsmann for bransjen formulerer i samme artikkelserie dette som at man fremmer «en mer effektiv bruk av personalet» gjennom at de «er tilgjengelige når de trengs».

Och så något annat, men ändå inte. Den massiva tillbakarullning av välfärden som nu genomförs i Sverige, hänger också nära samman med skärpt exploatering av breda lager av arbetarklassen. Och där går staten och kapitalet verkligen hand i hand. Ett flagrant exempel ges av två artiklar som kommer ungefär samtidigt.

Medan Dagens Arbete berättar om hur vinsten per anställd mer än fördubblats i de största industriföretagen de senaste tio åren, så kan vi läsa i Dagens Arena om Fas3-eländet och hur det pågår en aggressiv jakt på gratisarbete.

Så länge man orkar, pressas man hårt på mervärde, av vilken en fallande andel går till den egna plånboken och till den skattefinansierade, gemensamma välfärden. När man är slut pressas man av staten för att fortsatt ”stå till arbetsmarknadens förfogande” – att antingen genomföra vinstgivande sysslor utan att få betalt, och/eller göra meningslösa ting för att bidra till att hålla de andra knegarna på alerten, så att de inte kommer på tanken att kräva högre löner, bättre villkor och gud förbjude en annan samhällsmodell.

Det är arbetslinjen, det.

Under den nyliberala byråkratins förmyndarskap

2011-10-27T20:36:00.002+02:00

”Vi lyder nu under det tyska fjärde riket”, citerar Ekot en grekisk ekonom efter EU-ledarnas senaste deal. Det ligger en hel del i det. Det handlar inte om att just Tyskland tar över Greklands ekonomi dock, utan mer, som jag skrev om häromdagen, att EU- och IMF-byråkratin, med nyliberala dogmer som religiöst rättesnöre, sätter den grekiska ekonomin under starkare förmyndarskap och skjuter över kostnaderna för de europeiska bankernas spekulation på många generationer greker framöver. Eller, de försöker i alla fall. Det här slutar inte här. Sociala strider väntar över hela Europa.

Jag hoppas få tid att återkomma till överenskommelsen någon gång längre fram. Nu passar jag på att tipsa om två äldre texter om Grekland och krisen: ”Greklands nota” (maj 2010) och ”Støtt en greker” (juli 2011).

Och på samma tema, en mycket bra text av Stellan Hermansson i dagens Flamman: ”Grekerna arbetar mer än svenskarna”

Så varför har då den grekiska ekonomin havererat? De största problem är korrupta politiker och klientelismen. Ett system som tillåtit att en stor del av ekonomin är svart. Dessutom betalar de rika knappt alls några skatter. Skatteintaget i Grekland har varit betydligt lägre än EU-genomsnittet. Särskilt låg har bolagsbeskattningen varit. Vinstandelen av BNP i Grekland 2009 var 54,2 procent att jämföra med EU-genomsnittet på 38,9.

Läs hela!

Krisen bakom krisen

2011-10-26T22:44:00.002+02:00

Jag har skrivit om "den demokratiska kapitalismens kris" (termen kommer från Wolfgang Streeck) i dagens Klassekampen.

Staten har alltid spilt en nøkkelrolle for kapitalismens konkrete utforming. I dag ser vi hvordan mange regjeringer har tatt over den voldsomme kreditten som har vært tilgjengelig for privat sektor – den som har holdt forbruket oppe på akseptable nivåer for de brede lag av befolkningen, samtidig som den har generert svært god profitt til den finansøkonomiske eliten. På verdensbasis vokste statlig gjeld som andel av BNP med tre prosentenheter mellom 1990 og 2000. I perioden 2000–2010 var den veksten 23 prosentenheter.

Läs gärna.

Hur klara härlig stämning utan slaveri?

2011-10-24T18:57:00.001+02:00

Idag skriver Paulina Neuding, chefredaktör för högerradikala Neo och kolumist på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför det vore bra om invandrare fick ännu lägre löner än idag. Som argument anförs följande rörande exempel från en kämpande akademiker:

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England.

Neuding understryker att detta förfärliga förtryck också förekommer i Sverige:

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker

Det är kul att just exemplet biltvätt tas upp just i SvD just idag. Där kan vi nämligen även läsa artikeln ”Slavlika förhållanden på biltvättar”, som handlar om att ”många biltvättar har börjat utnyttja personer som vistas illegalt i Sverige som svart arbetskraft”. Dynamiken är igång alltså.

Intressant också att just Schweiz, England och USA nämns. Arbetslösheten i Schweiz är (OECD-siffror för 2010; 25-64 år) 3,9 procent. I Storbritannien 5,9 procent och i superduperlandet USA med låga ingångslöner 8,3 procent.

Men vad är väl lite siffror mot avsaknaden av fler invandrare på nagelsalonger?

För den som vill läsa lite mer om denna problemställning, rekommenderar jag LO:s några år gamla rapport: ”Vem vinner på lägre löner?”.

Eller, lite kortare, min krönika ”Etnisk lønn” i Dagsavisen förra året. Till exempel:

Gjennom slik etnifisert lønnsdannelse, er tanken, kan innvandrere få inn ”en fot” og eventuelt heve sine inntekter senere. Men atter en gang har tanken svak empirisk støtte. OECD- statistikk viser at inntektsbevegeligheten for lavtlønte er negativt korrelert med hvor mange som har lave lønner. Det betyr at i land med en stor lavtlønnssektor, som USA og Storbritannia, er risikoen for å bli værende i en lavtlønnsjobb større. Andelen fattige blant dem som bor i husholdninger der minst en jobber er dessuten over 12 % i USA – under 2 % i Norge. Risikoen er altså svært stor for at man blir stående med foten presset i en dør, i stedet for å komme inn.

Fortsatt ordväxling med Miljöpartiet om flyktingpolitiken

2011-10-15T21:22:00.002+02:00

Jag lade tidigare upp Kalle Larssons öppna brev till Miljöpartiet, om den migrationspolitiska uppgörelsen mellan partiet och regeringen. Brev fick ett svar av Maria Ferm (Mp). Nedan följer Kalle Larssons replik (jag lägger upp det här, eftersom det nu bara ligger på Facebook. Sprid gärna).

- - - - -

Hej Maria,

Tack för ditt brev. Jag har valt att vänta ett par veckor med att ge dig svar, eftersom jag ville fundera på vad det egentligen är du skriver. Jag har nu läst flera gånger och funderat. Det känns inte bättre.

Låt mig börja med det du inte nämner alls. Du säger inget om det ni ofta talat om tidigare – att alla andra partier borde göra upp om flyktingpolitiken för att stänga SD ute från inflytande. Gott så, kanske har du slutligen förstått att det vore förödande om SD fick vara ensam opposition i de här frågorna? Men varför inte i så fall erkänna att en förutsättning för att ni skall kunna göra upp med regeringen är att vi kritiserar er och välkomna det?

Jag kanske borde vara glad över att du nu istället byter argumentation beträffande hur detta är tänkt att stoppa SD från att få inflytande. Tidigare var det ju för att regeringen inte skulle göra upp med rasisterna i flyktingfrågor i riksdagen. Men när vi avslöjat detta argument som grundfalskt och kunnat konstatera att det istället är ni som låter SD få inflytande genom att nu ställa er bakom en politik ni kritiserade skarpt till dagen före valet heter det nu istället att den politiska debatten nu fokuserar på ”det väsentliga – att lagstiftningen är alldeles för restriktiv och borde förändras”. Men vad har det med överenskommelsen att göra? Och är inte risken stor att just kritiken mot den alltför restriktiva politiken kommer i skymundan när ni nu ställer er bakom den i alla dess bärande delar?

Du avstår också från att kommentera det faktum att ni numera står bakom regeringens restriktiva linje i EU och därmed i stort sett varenda byggsten i fästningsmurarna runt Europa också är graverade med ert namn. Ni har genom överenskommelsen ställt er bakom Dublinförordningen som gör att människor skickas tillbaka till bland annat Grekland trots att man där inte får sin sak prövad och kanske blir misshandlad i fängelse. Ni står bakom EUs gränsövervakningsbyrå Frontex, vars uttalade syfte är att med polis och militär hålla flyktingar borta från möjligheten att söka skydd i EU. Ni ställer er helt okritiskt i överenskommelsen bakom det så kallade Stockholmsprogrammet – som handlar just om att öka kontrollen av flyktingar och som riskerar att kränka den personliga integriteten för alla i EU. Men detta förbigår du utan ett ord, utan en stavelse av förklaring. Tänkte du att ingen skulle se eller förstå det?

Så till det som faktiskt står. På sex ställen. Att ni vill förändra medan vi inget vill göra. Att ni handlar medan vi står vid sidan av och säger ”behjärtansvärda saker som sedan aldrig blir verklighet”. Du formulerar det lite olika, men det är strängt taget det enda som står i hela ditt brev.

Detta är tveklöst det allra mest tragiska med ditt svar. För det du säger är att förändring sker i uppgörelser med högerregeringen i slutna sammanträdesrum. Hade inte du och Tobias Billström druckit kaffe och pratat ihop er lite så hade förändring aldrig kunnat äga rum. Men inget kunde ju vara mer felaktigt. Det är ju precis tvärtom. Förändring har alltid börjat och kommer alltid att börja utanför parlamenten.

Har ni inte lärt detta av hur vi – tidigare gemensamt – agerat för att försöka vrida flyktingpolitiken åt rätt håll tidigare? Utan stöd och rörelse utanför parlamenten hade inget hänt som dragit politiken åt rätt håll. Utlämningsnämnden hade inte lagts ner. Den tillfälliga asyllagen som gav många tusen flyktingar rätt att stanna hade aldrig genomförts. Hade ni och vi bara satt oss i ett slutet rum med Socialdemokraterna och inte haft stöd av en bred rörelse utanför det rummet som krävde att de apatiska barnen inte skulle avvisas hade vi inte räddat ett enda barn från avvisning.

Nej, jag är inte maximalist och inte mitt parti heller. Vi skulle aldrig hävda att det bara är om man får igenom allt man vill som man skall samarbeta med andra för konkret förändring. Det gör vi inte nu heller. Men ni har valt att göra en helhetsöverenskommelse med regeringen och de små stegen åt rätt håll som sker måste då vägas mot den samlade utvisningspolitik ni ställer er bakom. Jag tror du skall vara försiktigt med att ta eventuella samtal från somaliska föräldrar som drivits till sammanbrottets gräns av den politik ni ställer er bakom eller enstaka positiva ord från en på framgångar svältfödd asylrörelse som intäkt för att ni är på rätt väg.

Du skall nog också vara lite mer noga med hur du formulerar vad ni fått igenom. Du skriver att ni är överens ”om att personer från Somalia nu skall kunna återförenas med sina familjer” men verkligheten är ju att de kommer att få vänta minst nio månader till. Du skriver att ”papperslösa barn ska få rätt till skolgång”, men det har vi inte sett några konkreta förslag till ännu. Och du skriver att ”papperslösa skall få rätt till hälso- och sjukvård”, men i överenskommelsen står: ”Regeringen och Miljöpartiet noterar att: /…/ Ambitionen är att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård ska utvidgas för vissa grupper som idag saknar tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård.” Just det. Noterar. Ambitionen. Utvidgas. Vissa grupper. Så kan grundläggande mänskliga rättigheter tydligen förvanskas. Med ert aktiva stöd.

En sak har du helt rätt i. Du skriver att vi valt olika strategi. Jag är böjd att hålla med. Så länge ni står bakom massavvisningar och bidrar till byggandet av Fästning Europa kommer vi inte att ge er eller några av regeringspartierna en lugn stund. Vi vägrar acceptera att människor utvisas till krig, förföljelse och tortyr. Vi tar strid mot utvisningspolitiken och alla dess försvarare.

Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010

En ny människa

2011-10-07T13:39:00.007+02:00

Det finns händelser i livet som trumfar bloggdeviser och betydligt mer därtill. Här är en definitiv sådan. Leila Esbati Michelet, född den 4 oktober 2011 på Rikshospitalet i Oslo. Hjärtat nästan sprängs av kärlek. Jag ska göra det jag förmår för att hon ska växa upp i en bättre värld än den hon föds in i.

Folk och rövare i Förenta staterna

2011-09-29T20:04:00.002+02:00

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om USA:s roll i världsekonomin, modern fattigdom och klassiskt rofferi:

Høyresiden i USA, som overalt ellers, stiller spørsmål ved om de fattige «egentlig» er fattige. Det har vært populært med statistikk om at også visse fattige har råd til kjøleskap og DVD-spiller. I all sin empatiløshet avslører det et grunnleggende problem. Det er nettopp annet enn elektriske apparater som koster mer i industrialiserte land; sånt som utdannelse og helsetjenester. 50 millioner amerikanere er i dag uten helseforsikring. Forsikringer via arbeidsgiverne har stupt. Kapitaleierne øker utsugingsgraden både ved å betale lavere lønner, bidra mindre til velferden gjennom skatter og kutte i sosiale goder knyttet til ansettelsesforholdet. Resultatet blir en moderne fattigdom – manglende tilgang til høykvalitative sosiale tjenester for en voksende andel av befolkningen.

Läs gärna hela!

Bakom jubeln

2011-09-21T12:06:00.002+02:00

I Klassekampen idag har jag skrivit om den sega ideologiska myten att privatisering och konkurrensutsättning av välfärdstjänster leder till kostnadseffektivitet.

Velferdstjenester av høy kvalitet, som leveres etter en annen logikk enn den kommersielle, er et sivilisatorisk framskritt. Å forsvare og utvikle disse tjenestene vil innebære konflikt med sterke kapitalinteresser, som gjerne lar profittinstinktene gå foran kunnskaper og fakta.

Läs gärna.

Jakten på fantasierna om medelklassen – exemplet Norge

2011-09-20T12:26:00.002+02:00

Det har varit kommunalval i Norge. Moderaternas systerparti, Høyre, gjorde ett mycket bra val. Det gjorde också socialdemokraterna, Arbeiderpartiet. Av väldigt olika skäl blev valet ett bakslag för Fremskrittspartiet och Sosialistisk Venstreparti. I Oslo lyckades de borgerliga behålla makten, som de har haft i fjorton år nu. (Den senaste perioden har Høyre och Frp styrt tillsammans, med ”parlamentariskt” stöd huvudsakligen från liberala Venstre). Samtidigt behöll de rödgröna makten i ”utställningsfönstret” Trondheim, där man 2003 tog makten efter ett bejublat fackligt basarbete, och omvaldes 2007 på samma sätt (beskrivet bland annat av Aron Etzler i boken Trondheimsmodellen). Och i Fredrikstad blev ett sådant fackligt-politiskt samarbete basen för en storseger som krossade det styrande Fremskrittspartiet.

Ändå är det i Norge, liksom det har varit i Sverige, vanligt att det politiska kommentariatet utifrån sin bekväma mellanskiktsposition ordinerar den platta och beprövat misslyckade lösningen att socialdemokratin måste ”gå åt höger” för att vinna ”medelklassen”. Här är ett exempel från VG. På detta skriver Julie Lødrup och Magnus Marsdal från (min arbetsplats) Manifest Analyse ett svar som är mycket väl värt att läsa.

Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.

I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.

Läs gärna!

(För den svenske läsaren av ovanstående. I Norge är utformningen av fastighetsskatt en möjlighet för kommuner, inom vissa lagligen fastställda gränser)

Kalle Larsson: Öppet brev till Miljöpartiet

2011-09-19T13:53:00.002+02:00

Miljöpartiet fortsätter sitt uppgående i Högerregeringens parlamentariska underlag. Nu handlar det om en särdeles delikat fråga, nämligen migrationspolitiken. Från Miljöpartiets sida försöker man sälja in överenskommelsen som en framgång, men i praktiken handlar det om att dålig politik cementeras för att partiet ska få komma närmare köttgrytornas värme och få glädjas över sänkt restaurangmoms. På Flyktingbloggen skriver Alex Bengtsson (till vardags på Expo) om det problematiska i att låta den konkreta flyktingpolitiken bli ett offer i det politiska spelet.

Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -

Hej Miljöpartiet.

Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.

Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.

Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.

Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.

Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.

Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.

Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?

Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.

Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.

Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010

Vänstern behöver Hans Linde

2011-09-16T16:44:00.005+02:00

Jag har haft två politiska idoler. En av dem är Jenny Lindahl-Persson, som jag en gång i tiden hade äran att få efterträda som ordförande i Ung Vänster.

I veckans nummer av Flamman kommer hon med en påminnelse om varför hon är så speciell. Hon lyckas i en text om det förestående ordförandevalet i Vänsterpartiet skära igenom det obligatoriska fluffet om förnyelse, öppenhet och profilering, för att säga något helt väsentligt om vänsterpartiets verkliga problem och utmaningar:

Det största misslyckandet de senaste åren har inte varit minskningen av antalet mandat i parlamentariska församlingar, utan bristen på satsningar som kan göra Vänsterpartiet till en långsiktigt väl fungerande rörelse. Det finns idag ingen tillförlitlig och stabil organisation, ingen teoretisk, filosofisk, samhällsekonomisk (med vilket jag inte menar budgetarbete) eller ideologisk diskussion, och ingen stark ekonomi eller trygg central organisation att falla tillbaka på. Istället har hoppet satts till idén att eftersom folk i allmänhet tycker likadant som Vänsterpartiet, till exempel om ökade resurser till välfärden, så skulle, om bara politiken blev känd, framgångarna komma. Den analysen är fel.

Vänsterpartiet har förvisso ett behov av politisk förnyelse. Det betyder att med utgångspunkt i grundläggande analys och värderingar, hitta allmän retorik och konkreta förslag som slår an hos fler och som gör partiet trovärdigt och attraktivt. Men detta låter sig inte göra, utan den avgörande organisatoriska nytändning – och då menar jag organisatorisk i en mycket bredare bemärkelse än stadgar eller tjänstebeskrivningar – som Jenny beskriver.

Faktum är att Vänsterpartiet de senaste 3-4 åren har hamnat väldigt rätt i de flesta konkreta politiska ställningstaganden. Det finns massa goda idéer i program, motioner och utspel. Det har tänkts mycket gott både runt framtoning och runt utformning av goda politiska förslag – om allt från arbetsmarknadspolitik, till budgetreformer till nya gröna jobb.

Men partiet är fundamentalt svagt. Det hjälper inte att partistyrelsen fattar kloka beslut om det inte omvandlas till politik i partiorganisationen. Ett parti har till absolut funktion att omvandla de enskilda medlemmarnas tankar och aktiviteter till en summa som är större och mer samlat. Vänsterpartiet fungerar ibland som motsatsen – gnäll och förvirring dominerar; det blir liksom det normala sättet att förhålla sig till partiledningen, det eller andra kansliet, ja, varandra.

Jag tror att Jenny har väldigt rätt i sin bedömning av att Vänsterpartiet står inför ett ”definierande ögonblick” i det avseendet. Och jag menar också att hon har rätt när hon bedömer att Hans Linde är rätt person att stå i ledningen för en sådan process.

Jag menar det jag skrev i samband med att jag själv avböjde kandidatur: att alla de fyra kandidaterna är goda. Jonas Sjöstedt är en mycket stark och förtroendeingivande debattör, med uppenbart god politisk reflexionsförmåga. Rossana Dinamarca har jag suttit i Ung Vänsters förbundsstyrelse med. Hon har varit genuint engagerad hela livet, har ett vinnande personligt sätt och har varit mycket framgångsrik med att fronta vänsterpartiets skolpolitik (att jag personligen inte alltid har varit överens med den är en annan sak). Hon brinner för kampen mot rasismen och är allmänt svår att inte tycka om. Ulla Andersson är den av kandidaterna som jag har jobbat närmast, som tjänsteman på riksdagskansliet. Ulla är exceptionellt energisk och samvetsgrann. Hennes arbetskapacitet är djupt imponerande, också för den som sett många hårt arbetande politiker. Hon läste inte bara handlingarna till alla möten i detalj, utan också referenser och sidorapporter. Hon har genom sin pålästa envishet och direkta, hjärtliga stil fått riksbankschefer och finansministrar att svettas. Och hon har sett till att vänsterpartiets budgetmotioner har blivit en sammanhållen katalog för god vänsterpolitik.

Ändå menar jag att Hans Linde är snäppet vassare.

Hans är den som är mest allround. Under de år som han har suttit i riksdagen, har han varit Vänsterpartiets representant i utrikesutskottet. Det gör att det främst har varit i de frågorna han har synts mest. Och som han har skött det uppdraget! Men han behärskar verkligen de flesta politiska fält till fulla, med en förmåga att kombinera sakkunskap med politisk fingertoppskänsla för relevans och avvägningar. Han är idag en utmärkt gruppledare i riksdagen.
Egentligen har kanske det som Hans har brunnit mest för varit jobbpolitik och arbetsmarknadsfrågor. Det är ”fasta jobb med lön att leva på”, som han anger som den viktigaste politiska frågan idag. Det är Hans som i alla sammanhang där den ekonomiska politiken för fler jobb har varit uppe, har påmint om villkoren runt och på arbetet. De mångåriga erfarenheterna av springvikariat som behandlingsassistent spelar in där. Han är också intellektuellt nyfiken och mycket allmänbildad, utan att hamna i den akademikersjuka som dessvärre präglar mycket av vänsterns idédebatt och kommunikation.
Jag har också alltid sett Hans som en skarp antirasistisk aktivist. Dessvärre får man ju säga att den kampen har blivit allt viktigare de senaste åren, när rasismen har gått från att främst uttryckas av små, våldsamma grupper, till att också krypa in den västerländska dagspolitikens huvudfåra. De som hörde den långa, tv-sända utfrågningen av de fyra kandidaterna nyligen kunde konstatera att Hans gav de absolut tydligaste och mest välgrundade svaren i frågan om integrationspolitik och antirasistiskt arbetet. Det är inte fler integrationsprojekt vi behöver, det är en arbetsmarknads- och bostadspolitik som angriper den strukturella diskrimineringen. Läs gärna den utmärkta artikel som Hans och Christina Höj Larsen hade i Aftonbladet igår: ”Vi har inte råd med tio förlorade år som den danska arbetarrörelsen fick”. Det är en kärnfull analys av arbetarrörelsens och vänsterns centrala roll för att bekämpa rasismen på flera plan – inte minst genom en radikal ekonomisk politik.
Hans Linde är en briljant debattör. För ett litet parti som Vänsterpartiet, är det av stor betydelse. De chanser man får att komma ut brett i kraft av sin position måste utnyttjas maximalt. Den som representerar partiet måste ha ”star quality”; klara av att verkligen sticka ut, utan att för den skull framstå som en total kuriositet i allas ögon. Jenny nämner debatterna mellan Hans Linde och Carl Bildt som utsökta duster. Det är exempel på situationer där Hans från en outsiderposition har blivit respekterad, omöjlig att ignorera, utan att bli koopterad. Han påminner i det avseendet om min andra politiska idol, CH Hermansson, och hans framtoning i offentliga debatter. Olle Svenning konstaterade redan före valet: ”Å andra sidan har de rödgrönas riksdagsgrupp äntligen fått en stark och kompetent talesperson för utrikespolitiken. Hans Linde (V) har i praktiskt taget alla avseenden ett säkrare politiskt omdöme än krigsaktivisten och Lundinintressenten Carl Bildt (M)”. Apropå Danmark, är en viktig del av Enhedslistens formidabla framgång, att partiets mest synliga talesperson, Johanne Schmidt-Nilsen, har varit skarp, ovanlig och seriös. Det är Hans Linde som har absolut störst möjlighet att bli en svensk Schmidt-Nilsen. Det är en chans som Vänsterpartiet inte bör låta gå förlorad.
Hans Linde är enligt min uppfattning den av kandidaterna som bäst förstår vikten av rörelsebyggande. Han har sysslat med det både i Ung Vänster och i Vänsterpartiet, och han har upplevt både viktiga framgångar och lärorika nederlag. Om man lyssnar på Flammans kandidatutfrågning, märker man att det i princip bara är Hans som anlägger det perspektivet på flera av sina svar. Det är han som tydligast förstår att Vänsterpartiets utmaning är betydligt större än att presentera program och utspel. Jag menar att det också kommer fram när han resonerar om Vänsterpartiets förhållningssätt till socialdemokratin. Det är inte bara en endimensionell problematik som handlar om att stå nära eller långt ifrån i sakfrågor. Det är en fråga om att bygga en egen styrka. Målet måste vara att inte bara taktiskt förhålla sig till det stora partiet i riksdagen, men att bli ett stort parti som ändrar den strategiska politiska dynamiken i samhället. Vänsterpartiet måste, som Hans uttrycker det, bli en referenspunkt i människors vardag. Detta är processer som tar långt tid – och som måste ledas.
Hans är en lagspelare med en stark personlig lyskraft. Både jag och Jenny har sett det i Ung Vänster – Hans Linde var en period vice ordförande både på Jennys tid och på min. Det var en tid då vi byggde en stark och framgångsrik organisation, som självständigt kunde påverka den politiska verkligheten – extremt framgångsrika val bland förstagångsväljare 1998 och 2002 och ovärderliga bidrag till EMU-nejet 2003 är några frukter av det. Den processen genomfördes med en ganska stark central styrning, där vi som satt i ledningen ville föra ut ganska strömlinjeformade budskap. Hans skötte det utmärkt, men alltid, alltid med en personlig profil, en egen touch, en säregen glöd. Senare, i Vänsterpartiets riksdagsgrupp, har han gjort likadant. Han är förbluffande lojal, samtidigt som han har en självklar integritet.

Jag har redan skrivit ett alltför långt inlägg. Men jag vill ändå ta upp också några saker som brukar komma upp på Lindes minuskonto, särskilt i partiinterna samtal.

Det ena handlar om Libyen och Vänsterpartiets position i frågan om intervention. Det har varit en genuint svår frågeställning från start. För egen del kan jag säga att jag – med en stark obehagskänsla – tyckte att partiets ståndpunkt att stödja FN-resolutionen och därmed en insats var riktig. Men det har också blivit stegvis tydligare att Nato-länderna gått långt utöver resolutionen och i någon mån erövrat Libyen militärt. Hur mycket man än gläder sig över Ghaddafi-regimens fall, lämnar detta en bitter eftersmak. I sammanhanget måste man dock dels konstatera att den typen av invändningar har framförts av Vänsterpartiet från dag ett. Dels, och viktigare, att Hans Linde, oavsett vad man tycker i sakfrågan, har företrätt en linje för vilken en klar majoritet i riksdagsgruppen och partiledningen bär ansvar. Också de andra tre kandidaterna har stått för samma linje. Att då se ställningstagandet enbart som ett hinder för Linde, är orimligt.

Det andra handlar om Linde som alltför ung, gärna då med illa dolda antydningar om karriärism. Det är infamt och verklighetsfrånvänt. Hans är – som det också framkommer i Jennys artikel – en slitvarg av stora mått. När han satt i Ung Vänsters verkställande utskott under många år, så pusslade han in ofattbart många restimmar mellan studier och påhugg. Det var ett engagemang som han snarare betalade högt för, ekonomiskt och fysiskt. Också som riksdagsledamot har han gjort mycket mer än vad man kan förvänta sig. Samtidigt har han till exempel gett ekonomiskt stöd till ungdomsförbundet.

Det som spökar är – om jag får lov att sno ett uttryck från en kamrats analys av ett annat vänsterparti – ”marxismen-amatörismen”. Det är en slags sjuka som kan växa inom vänsterns organisationer, som en reaktion på det hårda motstånd man naturligt nog möts av i samhället. Istället för att skärpa och vässa sig, kan man då börja idyllisera medelmåttlighet och hafsverk. Och nej, det är inte ”jantelag” och ”kollektivism”, utan en specifik social och organisatorisk process som man kan och måste vända.

Ett parti som Vänsterpartiet – som just inte har en massa feta jobb och privilegier att sprida runt sig, går under om man inte lyckas med uppgiften att sätta rätt person på rätt plats. Och just nu vore Hans Linde just rätt person på den viktiga posten som partiordförande. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet förmår ta det modiga beslutet.

PS. Fotot är taget av Kalle Larsson och hämtat härifrån

Tony Judt om staten Israel

2011-09-15T11:44:00.004+02:00

Tony Judt var en briljant judisk-brittisk historiker som förra året avled efter en nervsjukdom som förlamade honom från nacken om neråt (ALS). Judts två sista böcker, heroiskt dikterade i förtvivlat, förtvinande tillstånd, är utgivna på svenska av Karneval förlag. Daniel Suhonen skrev fint om dem i Aftonbladet när det begav sig.

Nu publicerar The Atlantic en intervju med honom, genomförd bara en månad innan han gick bort. Den handlar om staten Israel och dess framtid i Mellanöstern. Det är en knivskarp och realitetsbaserad analys som borde läsas noga.

Can you see or understand why Israelis are afraid?

Yes, but only in the sense that someone who has been brought up to fear and hate his neighbors will have good reason to be frightened at the thought of living in the same house with them. Israelis have created a generation of young Palestinians who hate them and will never forgive them and that does make a real problem for any future agreement, single- or two-state.

But Israel should be much, much more afraid of the Israel it's creating for itself: a semi-democratic, demagogic, far-right warrior state dominated by racist Russians and crazed rabbis. In this perspective, an internationally policed and guaranteed federal state of Israel, with the same rights and resources for Jews and Arabs, looks a lot less frightening to me.

Läs hela!

Två kloka röster om tiden efter 11/9-2001

2011-09-11T11:53:00.002+02:00

Lars Ohly om hur världen hänger ihop och om behovet av minskade klyftor för att bekämpa terrorfaran:

När muslimer beskrivs som det största hotet mot väst så blir också de som kan uppfattas som försvarare av muslimers människovärde en fiende. Därför riktades attentatet mot arbetarrörelsens unga. Det så kallade kriget mot terrorismen har bidragit till det hat som utgjorde grogrund för terrorattentaten i Norge.

Dåden den 22 juli är en extrem form av högerextremism – en politisk riktning som de senaste tio åren har byggt upp ett allt starkare stöd i Europa. Detta har kunnat ske sedan politiken under lång tid misslyckats med att bryta klassklyftor och diskriminering.

Läs hela!

Åsa Linderborg sammanfattar och briljerar:

Världen efter 11/9 har avintellektualiserats. Liberalerna – de verkliga liberalerna, de med patos för mänskliga värden och rättigheter – har aldrig varit så svaga som nu. De tvingar inte längre makthavarna att vara ens ett uns känsliga för förnuftsargument och humanism. De nykoloniala maktstrukturerna tillåter bara ett enda perspektiv: Håll med eller håll käft.

Missa inte!

Marika Lindgren Åsbrink: Högern och vetenskapen

2011-09-08T18:03:00.003+02:00

Högerns ansträngda förhållande till fakta och forskning om samhälleliga förhållanden är väl känt. Det visar sig i stort och smått, från det ilskna avfärdandet av tre decenniers socialmedicinsk forskning om ojämlikhet, sammanställd i boken The spirit level, till allmänt felaktiga och märkliga påståenden om tillstånden i socialförsäkringssystemen eller effekterna av jobbpolitiken.

Detta är, som jag har skrivit om flera gånger tidigare, en anledning till att nationalekonomin i sin mest sterila, verklighetsfrånvända tappning, gärna uppskattas i nämnda kretsar.

Detta i ordets sämsta bemärkelse ideologiska förhållningssätt har sällan kommit så gott till uttryck som i den samlade högerkommentariatets reaktioner på SNS' mycket försiktigt hållna rapport om privatiseringarnas effekter. Det är chock och hån och ursinne.

I ett lysande inlägg går Marika Lindgren Åsbrink, som deltog på det seminarium där rapporten lades fram, igenom flera av kommentarerna. Det är mycket intressant läsning.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt, denna kompakta ovilja att ta till sig forskningsresultat som inte stämmer helt överens med den egna ideologiska övertygelsen. Särskilt obehagligt blir det när Peje Emilsson [grundare av "Kunskapsskolan"] börjar ropa på att SNS ska korrigera vad han menar är felaktigheter, det vill säga: rätta till forskningen så att den bättre passar Peje Emilssons smak.

Rekommenderar starkt!

Om image och sånt i Morgonpasset

2011-09-08T10:02:00.002+02:00

Morgonpasset i P3 diskuterade vänstern, pr och image en stund i dagens sändning. Jag är med några minuter, 1h56 in.

Ett ofärdigt document.no

2011-09-05T23:33:00.007+02:00

För lite mer än tre år sedan, närmare bestämt den 31 juli 2008, hade jag på tryck en artikel i Aftonbladet Kultur, om högerpopulismen i Norge. Även om artikeln tog sin utgångspunkt i Fremskrittspartiet, försökte jag beskriva den bredare politiska och debattmässiga kontext i vilken partiets framgångar skulle förstås. Bland annat skrev jag detta:

Partiet verkar i ett växelspel med en allmän samhällsdebatt, som i tilltagande grad ”danmarkiseras”. Ett antal nyrasistiska fora har etablerat sig som referenspunkter i varje diskussion om invandring, islam eller integration. På sajter som document.no, HonestThinking och Human Rights Service (HRS) pumpas dagligen ut dubiösa siffror och försåtliga ”kopplingar”. Urval och tonfall påminner starkt om till exempel svenska Nationaldemokraternas eller andra aktiva rasistpartiers ”nyhetsservice”. HRS, som vill förbjuda bärande av muslimsk huvudduk och försvåra familjeåterförening, erhöll förra året närmare två miljoner kronor av den norska statens medel för att främja integration. Redaktören för HonestThinking har skaffat sig plats i den offentliga debatten genom att monomant återkomma till ”demografins” betydelse för ”islamiseringen” av Norge: Muslimerna är inte bara många – de får också barn! På senare tid har han börjat intressera sig för sambandet mellan ”ras” och intelligens. Denna smörja – vars intentioner torde vara uppenbara för varje normalbegåvad samhällsmedborgare – kan man få sig till livs i vanliga norska dagstidningar. När ytterkanterna rör på sig, förskjuts också tyngdpunkten i debatten.

Kommentaren utlöste tydligen ett helt kapitel – ”Demokrati på svenska” – i boken ”Selvmordsparadigmet” av mannen bakom HonestThinking. På den med tiden betydligt mer respekterade sajten document.no blev det också en arg kommentar, ”Samfunnsdebatt på svensk”. Kontentan är att Sverige är ett märkligt land där jag får skriva på ”barnehagesvensk” och hålla på med ”Jan Guillou-sosialisme”, och att document.no inte kan vara rasistisk eftersom de själva inte skriver om raser. Redaktören själv, Hans Rustad, nämnde inte artikeln då, men tycktes inte ha glömt undertecknade. I en upprymd artikel om Sverige efter valet 2010 gläds han åt att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen – ”et sunnhetstegn snarare enn et sykdomstegn, som gjort att ”Sverige er blitt et annet land”.

För den som vill få en glimt av symbiosen mellan fora som document.no och etablerade politiska aktörer kan jag för övrigt rekommendera en titt på det här föredraget som Stortingsledamoten och ledaren för Oslo Frp, Christian Tybring-Gjedde, höll för nämnda sällskap den 20 oktober 2010.

Nåväl. Document.no fick en del extra uppmärksamhet under sensommaren, eftersom det visade sig att Anders Behring Breivik rört sig i kretsen runt sajten och skrivit ett antal glada tillrop där. Dagen efter att han genomfört terrorangreppet, fann sig redaktörerna nödgade att samla samtliga hans kommentarer. Den sista, skriven i mars 2011 inleds så här:

Hei Hans, Nina, Christian, Rubb og til dere andre jeg kjenner:-)
For det første; meget bra innsats det siste året:-) Tusen takk til alle i redaksjonen/hovedbidragsytere; Hans, Nina, Christian, Rubb og alle andre som har bidratt! Dere har blitt en politisk maktfaktor i Norge enten dere liker det eller ikke:) Vel fortjent. (og vi liker det!<3) :D

Efter den 22 juli var Hans Rustad snabbt ute med ett litet spinn-försök om att Breiviks manifest skulle vara huvudsakligen kopierat från den så kallade Una-bombaren. Senare har han gett vissa indikationer om mild självrannsakelse och löften om bättre moderering av kommentarfälten på document.no, även om han samtidigt utbrutit i upprörd kritik mot dem som försökt diskutera islamofobins uppenbara roll i formandet av Breiviks världsbild.

Men idag är Hans Rustad tillbaka i högform igen. I en artikel i Newsweek (i vilken jag också är intervjuad) kommer han med följande uttalanden om situationen i Norge efter 22/7:

Rustad, for his part, is dismayed by official Norway’s reaction to the attacks. “Meeting terror with roses and love ...” he says, bitingly. “Crown Prince Haakon announced that the streets of Oslo were filled with love. What is this? Woodstock? Flower Power? Feel my pain! We go through the same pile of victims’ stories over and over again. How many memorial ceremonies can we handle?” He knocks his glass of water onto the table, when I mention the debate over what has been described as covert Islamization. “It is not even covert! There are demands for prayer calls, no pork in kindergartens, nurses in veils, halal meals in prisons, and Muslims in elderly homes demanding to be ritually washed five times a day. It’s all in the open!”

Välkomna ska ni vara till den stora empatiefterfesten. Här är vi alltså tillbaka till de verkligt stora hoten mot det norska samhället: att fångar får halalkött! Och Rustad och hans vänner är ju faktiskt de som har blivit offer för övergrepp:

“A witch hunt against dissenting opinions has started. Hatred is bound to explode if people can’t speak out against this utopia of multiculturalism.”

Alltså: om han och hans polare inte får ägna sig åt hets dagligen, då hotar de att ”explodera” av hat. Okej.

On whether he somehow helped create Breivik’s mindset, he adds without prompting: “No, I don’t want to play the game of mea culpa.”

Nä. För det är ingen lek. Det är europeisk verklighet här och nu. Som måste ses, förstås och bemötas.

En historia från Utøya

2011-09-04T21:31:00.002+02:00

I dagens Aftenposten finns det en stark intervju med AUFaren Bjørn Ihler. För mig är den extra stark att läsa. Mellan markeringarna (3) och (5) på kartan var jag med på färden nästan hela tiden. Vi låg ned och höll utkik i skogen i närheten av varandra och låg sedan i vattnet nära varandra och evakuerades i samma båt. Jag är glad att familjerna till de två pojkarna som nämns i artikeln gett godkänt till att historien publiceras. Bjørn tog verkligen ett minst så avgörande ansvar som det framkommer där. Det var många sådana fina och hjältemodiga draman som utspelade sig på Utøya.

Att försöka formulera

2011-09-04T01:53:00.003+02:00

Jag har (vid sidan av flera andra) tilldelats ett litet stipendium för att underlätta skrivandet av en liten bok med utgångspunkt i händelserna på Utøya.

Intervjuas i norska Dagbladet med anledning av detta

Hvis vi skal forstå samfunnet bedre etter dette, må vi se nærmere på problemer som islamofobi og rasisme. Det er bare Breivik som har moralsk og juridisk ansvar for det som skjedde, men det kan ikke være sånn at hvis islamofobi og rasisme ikke fører til massemord, så er det uproblematisk.

Läs gärna.

Fortsatt kamp mot fascismen

2011-09-02T18:21:00.001+02:00

LO-tidningen har en intervju med mig i veckans nummer. Läs gärna.

Från förvirring till förändring?

2011-09-01T01:33:00.002+02:00

Ritualer har en viktig roll i mänsklig samvaro, bland annat för att markera begynnelsen av processer. Till exempel är det en del av den olympiska processen att man tänder OS-elden en stund i förväg. På ungefär motsvarande sätt har det de senaste 10-12 åren varit en del av vänsterpartiets kongressprocess att Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje, återpublicerar en sur debattartikel i DN där han med hjälp av insinuationer och nedsättande etiketteringar uppmanar vänsterpartiet att sluta vara ett vänsterparti.

Här föreslår Norberg bland annat att vänsterpartiet ska stå för samma ekonomiska politik som alla andra partier, stödja israelisk ockupationspolitik, och ställa sig på samma sida som högern när det gäller att skylla fallande sysselsättningsnivåer på de utslitna och arbetslösa.

Nåväl. Inget ont som inte har något gott med sig. Artikeln påminde mig om att jag hade tänkt lägga upp mitt bidrag till antologin ”Från förvirring till förändring” (2005). Trots att antologin är sammanställd före den första borgerliga valsegern 2006 är nog flera av texterna, skrivna av Ung Vänster-medlemmar och unga vänsterpartister, ännu mer aktuella idag. De borde i alla fall vara intressanta för den som vill förhålla sig till vänsterpartiets förnyelsediskussion.

I min text, som också tar upp det numera kraschlandade ”Vägval vänster”, förekommer Staffan Norberg i denna passage:

Och ännu tydligare är kommunalrådet Staffan Norberg:
En ansvarstagande vänster måste […] frigöra sig från den attityd som ofta gör att människor tillåts göra sig till offer för det moderna samhällets avigsidor eller i vissa fall utnyttja välfärdssystemen.
Ty trygghetssystemen
har steg för steg omvandlats till något som används för att hantera allmän otrivsel med livet, relationsproblem, stress eller tidsbrist .
Folk gnäller i onödan när exploateringen av dem skärps, hälsar kommunalrådet från sitt kontor.

Den vite mannens börda och den allvarsamme kommunalpolitikerns. Se där en allians i tiden. Eller ur.

Men texten – som är lång – är egentligen en samtidsanalys. Ett försök att beskriva de sammanhängande krafter i kapitalismens utveckling som en relevant vänster behöver förhålla sig till, både politiskt och organisatoriskt. Ta gärna en stund att läsa den.

Stänger en dörr

2011-08-30T15:43:00.004+02:00

Som bloggens motto antyder har jag undvikit att skriva om mina privata förehavanden här. Men goda principerna kan till skillnad från stela dogmer brytas i särskilda lägen. Detta är ett sådant.

Mycket av min gårdag gick i Utøya-attentatets tecken – bortsett från några samtal med medier, bland annat TT och Klassekampen, där jag bekräftade att jag fortfarande var i funderingsfasen när det gäller kandidatur till ordförandeuppdraget i Vänsterpartiet, och att jag skulle delta i Flammans utfrågning på ABF-huset i Stockholm torsdag den 1 september.

På förmiddagen var jag hos Kripos (norska rikskriminalen) för att läsa igenom, komplettera och underteckna protokollet från det förhör som jag tidigare avlagt där.
På eftermiddagen var det dags att åka ut till den plats en bit bortom Utøya, där man förvarar de föremål som insamlats och efter bästa förmåga identifierats på ön. Jag skjutsades dit av min sambo Martes mamma. Marte själv – gravid i sjunde månaden – stannade hemma.

Det var en märklig upplevelse att komma till den tomma industrilokal där kläder, väskor, skor stod prydligt utställda i olika sektioner, omgivna av en doft av skog och fukt. Jag hittade relativt snabbt min ryggsäck. Den hade rimligen varit enkel att identifiera, eftersom jag bland annat hade id-kort i den. Det viktigaste i ryggsäcken – dator och usb-minnen – hade plockats ut och överförts till Kripos som all annan elektronisk utrustning på ön. Men det var ändå fint att få tillbaka almanackan (som fungerar som ett slags minnesbok över saker jag gjort under året) och en del papper. Jackan som jag gav bort under flykten och skorna som var kvar i huset orkade jag inte leta mer än översiktligt efter. Jag fann dem inte.

I bilen på väg tillbaka tog jag en titt på den tag som satts fast på väskan. Upptäckte den kusliga markeringen på baksidan: ”Levende”. Jag tog ett foto av det och sände till Marte med MMS. Så stannade vi en kort stund vid minnesstenen mitt emot Utøya för att ta en titt på blommor och flaggor som lagts ut där.

Precis då kom det besked från Marte. Hon hade fått en kraftig blödning och ringt till ambulans. Hennes syster var skyndsamt på väg hem för att hinna komma med ambulansen. Även om det inte är helt ovanligt med blödningar sent i graviditeten, var det förstås förfärligt att inte veta säkert. Och att vara en bit bort. Vi hastade tillbaka mot Oslo. Trafiken flöt sakta, på grund av en del översvämningar på vägen. Vi körde av huvudvägen och ledsagades telefonledes genom småvägar, av en kollega till Martes mamma, som kände väl till området. Under tiden fick vi veta att ambulansen anlänt tidigt och att de var på väg till Rikshospitalet.

Medan vi närmade oss, kom det ett sms från Martes telefon: ”God Hkw”. Jag ringde upp. Det visade sig att Martes syster försökt sända det glada meddelandet ”God hjertelyd”.
Marte mådde alltså bra. Och det gjorde också det lilla hjärtat inne i hennes mage.
Under natten och på morgonen har det tagits prover och lyssnats på hjärtljud. Allt ser helt fint ut. Marte har det bra och den lilla krabaten har antagligen inte ens märkt något. Hon sparkar och sprätter för fullt och verkar stortrivas.

Men Marte ska för säkerhets skull vara kvar på Rikshospitalet i ett dygn för observation. Och där är jag också. Vi har fått väldigt fin uppföljning och jag har kunnat sova på en madrass i samma rum i natt. Nu sitter jag bredvid och skriver detta medan hon sover en smula.

Och så är det då detta med kandidaturen.

Jag har sett fram mot processen – inte bara, men i huvudsak. Jag har bokat flygbiljetter till Stockholm för torsdagens utfrågning (med egna pengar, bara så ingen får några idéer) och även bokat in en del annat att göra de dagarna. Jag har skrivit stolpar till det som skulle bli en artikel eller ett blogginlägg med en lägesanalys och ”programförklaring”. Jag har längtat efter att besvara skarpsinta frågor från den svenska ledarskribentkåren; som denna.

Jag har förstås också börjat tänka mer seriöst på problem och svårigheter. Den process som nu genomförs med kandidaterna i Vänsterpartiet är av den karaktären att jag inte skulle ha möjlighet att delta fullt ut i den. Den kräver i princip att man är heltidspolitiker idag. Och det hade ändå varit otänkbart för mig att vara i Sverige veckorna före och efter förväntat födelsedatum (20:e oktober). Jag har också börjat reflektera mer seriöst över problemen med avsaknad av riksdagsplats, vad det skulle betyda att vara pappa till ett nyfött barn, flytta från Norge med allt vad det innebär, lämna det oerhört spännande arbetet på Manifest. Och en extra omgång på Vänsterpartiets problem och utmaningar. Vad bör göras? Vad kan göras? Vem förmår göra det?

Mitt hjärta klappar hårt för Vänsterpartiet. Det är idag ett parti i en krissituation. Inte entydigt. Nya medlemmar har strömmat till. De interna politiska konflikterna är färre än på ett tag. Samtidigt pågår en av kapitalismens absolut djupaste kriser. Hegemonen USA vacklar ekonomiskt och socialt. De ekonomiska och politiska eliterna i europeiska välfärdsstater samsas om finansiell självmordspolitik, civilisatorisk nedmontering och utsvältning av den arbetande befolkningen. Och Sverige genomgår ett av de mer dramatiska systemskiftena i det avseendet. Då är det förstås allvarligt att ett parti som Vänsterpartiet inte har lyckats omvandla det skriande behovet av socialistisk och feministisk politik – med en radikal ekonomisk välfärdspolitik och glasklar antirasism – till parlamentariska opinionsframgångar eller utomparlamentarisk mobilisering.

Jag tror att det både har politiska och organisatoriska grunder. Det senare är kraftigt underkommunicerat i den ganska tydligt mediedominerande interna debatt som Vänsterpartiet har navigerat sig in i före och efter Lars Ohlys – i mina ögon beklagliga – besked att inte kandidera till omval.

Men mitt bidrag till vänsterns kamp kommer att behöva ta sig andra former än partiledarskap i Vänsterpartiet. För mig har politik alltid varit något annat än en heltidssyssla – det har varit en livstidsuppgift. Och det betyder att man får göra det man förmår i det specifika politiska och personliga läge man befinner sig i.

För min del innebär det senaste dygnets händelser att beslutet i kandidatfrågan – som i utgångspunkten har försenats på grund av händelserna på Utøya – har mognat fram snabbare än jag hade tänkt. Det är inte möjligt för mig att delta på ett meningsfullt sätt i processen. Jag vill vara närmare det lilla hjärtat som slår inne i Martes mage. Med tanke på komplikationerna har Marte fått rådet att inte åka så långt bort från sjukhuset. Då vill inte heller jag göra det.

Jag tackar alla dem som har kommit med såväl kritiska som uppmuntrande synpunkter. Jag ber också om ursäkt för eventuella problem som den här hattiga processen har skapat (till exempel Klassekampen som i dagens tidningen har en helsida om att jag är aktuell som kandidat).

Men sådant är livet.

Vänsterpartiets kandidatprocess oroar jag mig inte så mycket för på personnivå. Alla de fyra nuvarande kandidaterna är mycket bra. Däremot skulle processen behöva bli mer innehållsrik. Folk måste våga formulera visioner och prioriteringar – det vill säga även säga saker som inte ska ske, peka ut vägar som inte ska beträdas.

Jag återkommer nog i den diskussionen. Men först ska jag sova lite. Och kramas mycket.

Det farliga muslimhatet

2011-08-26T10:57:00.001+02:00

En krönika i norska Magasinet for fagorganiserte. Här är slutklämmen:

En virksom antirasistisk linje må, slik jeg ser det, gå framover på to bein. Det ene er å skjønne at islamofobien, hatet mot muslimer, er et virkelig og farlig problem i dagens Norge. Det er ikke spørsmål om «religionskritikk». Det har egentlig ikke særlig mye å gjøre med religion. Det er en form for rasisme som på lik linje med andre former for rasisme splitter, ydmyker og undertrykker folk. Det andre beinet, må være å ikke «etnifisere» viktige samfunnsproblemer, men å gjøre en økonomisk politikk for økt likhet og sterkere velferdsordninger til toppsak i den politiske debatten. Hvis kampene om rettferdighet, solidaritet og fellesskap kan trenge ut litt av synseriet om innvandrerne, vil mye være tapt for høyrepopulister og hatprodusenter.

Ingen annen samfunnsaktør kan bidra til dette bedre enn fagbevegelsen.

Läs gärna hela.

Joker?

2011-08-22T23:30:00.002+02:00

Tidningen Flamman meddelar idag att undertecknad kan bli en "joker i leken" i partiledarfrågan i Vänsterpartiet. Mitt besked är det som står där: att jag ska fundera seriöst om jag skulle nomineras.

Utøya – att gå vidare

2011-08-22T22:49:00.002+02:00

Det har varit en mentalt utmattande helg. I lördags fick vi som överlevde terrorangreppet mot AUFs sommarläger på Utøya återvända till ön. Det var något som jag har sett fram emot och det blev i verkligheten ännu bättre än jag hade föreställt mig. Vi fick möjlighet att fritt se oss runt på ön. Det kändes tillfredsställande att kunna jämföra minnesbilderna med verkligheten, och kunna komplettera dem med andras berättelser på plats. För mig var det också viktigt att få reda på vem som var den förste som jag såg svårt skottskadad på ön – en av hennes kamrater kom bärande på henne uppifrån huvudbyggnaden och det var flera personer som började ge henne första hjälpen – och att hon faktiskt har klarat sig och nu var utskriven från sjukhuset.

Det var också en stark upplevelse att se att flera ungdomar skjutits till döds exakt på den plats där jag hade stått och hållit föredrag bara en dryg timme innan skjutningen på ön började. Och att många förlorat livet på platser där jag och andra under flykten hade befunnit oss strax innan massmördaren kom dit.

Igår var det dags för ännu ett steg vidare och framåt: den nationella minnesceremonin på Oslo Spektrum. Det var en fantastiskt fint sammansatt ceremoni med tal, musik och den ohyggliga men nödvändiga uppläsningen av namn på alla som dödades vid regeringskansliet i Oslo och på Utøya. Gråten kändes förlösande. Idag har jag varit slutkörd i kroppen. Men imorgon går livet vidare, lite lättare. Framåt, och aldrig glömma.

Jag blev förresten telefonintervjuad av SVT efter besöket på Utøya. Och av TV4 på söndagsmorgonen:

Israel och «Eurabia»-fantasterna

2011-08-18T23:07:00.003+02:00

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om den organiserade islamofobin och uppfattningen om Israel som frontlinje i ett civilisationskrig:

I ukene etterpå [Utøya] var også min innboks fylt av kjærlighet. Gjennom alle kanaler strømmet det inn meldinger med støtte og omtanke fra venner, bekjente og ukjente. Men jeg fikk også en del andre meldinger, oftest varianter av budskapet: «Håper du har lært deg en lekse nå og slutter å støtte palestinsk terror mot Israel».

Både taktløsheten og assosiasjonen kan virke absurde. Men om man har fulgt det politiske miljøet som har markedsført hatet mot muslimer, er verken koblingen eller tonen overraskende. Den islamofobe politiske scenen i Europa har nære og dype forbindelser med den israelske høyresiden og med den pro-israelske heiagjengen i USA.

Läs gärna!

Islamofobi, antisemitism och fascism

2011-08-12T14:15:00.000+02:00

Cecilia Verdinelli skriver fint och skarpt i GP idag, om debatten efter terrorn på Utøya, och etablerade högerradikalers önskan om att misstänkliggöra politisk analys, eller, ”tillskriva den någon slags ideologiskt neutral extremism”. Att kalla det respektfullt är i ärlighetens namn inte särskilt finkänsligt. Som Verdinelli skriver: ”Avpolitisering är inte det rätta sättet att buga för de döda, avpolitisering är att böja sig för döden”.

I det sammanhanget vill jag tipsa om två mycket intressanta norska artiklar som fördjupar förståelsen för de politiska strömningar som Utøya-mördaren hörde till.

Torgeir Salih Holgersen går i en artikel noga igenom viktiga likheter mellan antisemitism och islamofobi som politiskt verksamma, rasistiska konspirationsteorier. Självklart finns det skillnader mellan mellankrigstidens hets mot judar och dagens hets mot muslimer. Men att studera de förbluffande likheterna förstår vi bägge former av rasismen bättre. Till exempel skriver Holgersen:

Et hovedargument mot å sammenstille islamofobi og antisemittisme, er forestillinga om at ”islamkritikken” kun retter seg mot en ide, en religion, mens antisemittismen retter seg mot en folkegruppe. Noe slikt klart skille finns imidlertid ikke når man studerer antisemittismens historie. Også antisemittismen har sitt utgangspunkt i spesifikk kritikk av den jødiske religionen. Kritikken av jødene som folk har i stor grad vært en oppfølging av kritikk av jødedommen i det at jødene er bærere av jødedommen akkurat som muslimer er bærere av islam. Den moderne rasebiologiske forestillingsverdenen om jødene som var viktig for Hitler personlig er et mye yngre historisk fenomen enn antisemittismen, og også mye mindre viktig enn ”jødedomskritikken” for å forstå omfanget av, og oppslutninga rundt, antisemittiske konspirasjonsteorier i Europa fram mot 2. verdenskrig.

Ta dig tid att läsa hela!

Läs gärna också artikeln «Fascistenes hat mot kvinner» av Rannveig L Molven, om en av de röda trådarna i den historiskt ombytliga men funktionellt sammamnhängde fascismen.

Innvandrermenn, synonymt med muslimer, framstilles konsekvent som onde, barbariske, og blir kollektivt tildelt skyld for alle overgrep som måtte bli begått, det er de som kollektivt representerer all kvinneundertrykking og mishandling i verden. De har ett felles mål; å innføre sharia. Slik kan Jensen [Peder Jensen, aka Fjordman] og Breivik selv fremstå som gode, som de virkelige mennene, som ridderne. De skal redde vestlig kultur (sic), og de kvinnene som innser sine feiltrinn, og innordner seg det nye patriarkatet. For kvinner har nå kun to valg; enten å fortsette å kreve likeverd og frihet, og dermed underkaste seg sharia som en endelig følge av den pågående invasjonen dette fører til, eller å akseptere sine svakheter, og la den nye europeiske mannen ta over kontrollen over livet sitt. Alt annet er i følge nyfascistene en illusjon; kvinnen er bare så fri som mannen tillater.

Läs!

Efter Utøya

2011-07-27T21:30:00.003+02:00

Det är mycket man inte kan göra efter tragedin. Framför allt att få de kamrater som mördats av fascistiskt våld tillbaka till livet. Då får man försöka göra mer av det man kan, orkar. Jag har ställt upp på massor av intervjuer, för att berätta vad jag upplevde, när jag vet att många som drabbats mycket hårdare inte förmår. Och för att säga något mer om den sociala och politiska kontext i vilken detta terrorattentat har genomförts.

Här pratar jag lite med AlJazeera, här är intervju i Aktuellt (ca 6:20 in), och här video på Aftonbladets hemsida.

En av de intervjuer som kändes viktigast att göra är denna i danska Politiken. Den blev kanske också den mest personliga.

I samtal med Democracy Now (video och transkription) försöker jag utveckla den politiska dimensionen lite mer.

UPPDATERING: Den mest fylliga intervjun finns på tyska, gjord av österrikiska Der Standard.

Det jag inte har funnit tid och ork till, det är skriva längre texter. Men jag vill gärna tipsa om flera mycket goda analyser:

Petter Larsson skriver i Aftonbladet om ”Högern, hotet och hatet”, där han betonar att mördaren Breviks idéer är långt ifrån unika.

Politiska brott utförs aldrig i ett ideologiskt tomrum. Det finns alltid ett ramverk av idéer som riktar och göder hatet, föder fiendebilderna och motiverar våldet.

Samma tråd spinner Andreas Malm på i en utmärkt artikel i norska Dagbladet:

For det som slår den som leser Breiviks verk, er først og fremst hvor fryktelig normalt det er. De første 650 sidene, før det dveles ved militærtaktikk og logistikk for massedeportasjon, likner til forveksling innholdet i blogger, bøker og borgerlige tidsskrifter med stor utbredelse i Europa.

[...]

Derfor bør massakrene fredag 22. juli være en vekker ikke bare for Norge. Faktisk er synspunktene og tekstuniverset i Behring Breiviks traktat langt fra særnorske, noe som peker mot en urovekkende konklusjon: Dette kunne ha skjedd hvor som helst i Europa, i Sverige like gjerne som i Spania.

Bloggern Enmansutredningen reder också ut ett och annat om ”Terrorn och den europeiska nyfascismen”

I Västeuropa växer en ny fascistisk rörelse fram, en rörelse som inte bara är en försupen nostalgiförening för beundrare av den tyska hitlerismen. Den är sällan antisemitisk, ofta Israelvänlig och alltid islamofob. Dess företrädare identifierar sig snarare som konservativa, liberaler eller traditionalister än som fascister. Den har sin politiska gren i delar av de högerpopulistiska partierna som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti och sin militanta gatugren i till exempel English Defence League, en grupp som den gripne norrmannen varit i kontakt med. Den saknar vattentäta skott mot den etablerade högern.

Detta utreds också i den analytiska artikeln ”Kommentarfältens bödel” av Mathias Wåg.

Terrordådet kom ur den etablerade högerpopulismen, den extremhöger som idag räknas som rumsren, som förskönande kallas ”invandringskritiker”, ”islamkritiska”, ”främlingsfientliga”. Den har betydligt närmare kopplingar till Sverigedemokraterna än till Svenska motståndsrörelsen eller Fria nationalister, ”vitmaktmiljöns” arvtagare. Researchgruppen har i flera artiklar försökt beskriva hur denna nya strömning tagit form, en extremhöger som agerar på ett europeiskt plan snarare än nationellt, är pro-israelisk och pro-sionistisk snarare än antisemitisk, är islamofob och kulturrasistisk i högre grad än rasideologisk, som ser kulturkampen som en betydande arena och hellre förklär sin retorik i förment ”antirasistisk” språkdräkt snarare än en betungande och stigmatiserad extremhögerretorik.

Läs dessa artiklar. Vi måste lära oss saker av det här terrordådet, inte lämna den bakom oss som ett utslag av obegriplig ondska.

Utøya

2011-07-23T09:00:00.005+02:00

Jag var på Utøya när den fruktansvärda massakern på AUF:s (norska SSU:s) sommarläger ägde rum. Orken räcker inte till att skriva om saken här. Men här finns en längre intervju med Ekot och här i TV4 Nyhetsmorgon.

Mina tankar går till alla de fina ungdomarna som hjälpte varandra, alla skadade och de anhöriga till de drabbade.

UPPDATERING. Denna redogörelse från Prableen Kaur, ordförande i Oslo AUF, är så fruktansvärt stark.

En vanlig morgon i Gaza

2011-07-20T10:12:00.001+02:00

Nu på morgonen har israelisk militär med sina krigsbåtar och vattenkanoner åter angripit palestinska fiskare utanför Gazas kust. Guardians Jerusalemkorrespondent Harriet Sherwood bevittnade denna rutinmässiga terror mot en fattig befolkning som försöker klara sig. Man kan kolla in hennes twitterflöde här. Antar att det kommer en artikel senare också.

Israel angriper alltså fiskare som vill ta sig lite längre ut för att hitta mer fisk till sina belägrade familjer. Här verkar de för övrigt fortfarande ha befunnit sig inom den illegalt upprättade belägringszon som Israel bevakar militärt. Men till och med dessa vardagliga försök att lätta på nöden och lätta lite på det kvävande greppet från Israels militär möts alltså med våld. Bland annat åker IDF:s båtar runt fiskebåtarna för att skapa höga vågor som gör att de inte kan fiska, och riskerar att kapsejsa.

I denna process var man idag nära att sänka båten Olivia som hör till en NGO – Civil Peace Service Gaza – som just övervakar Israels rutinmässiga övergrepp. Båtens motor och växlar är nu skadade. Också i torsdags angreps båten och höll på att sänkas. Detta beskrivs här av organisationen.

Vardagsförtrycket – det systematiska skapandet av osäkerhet, stillastående och förnedring – är ockupationens essens. Det förklarar mer än flygräder och storpolitik.

Det här skrev jag för flera år sen: Livet och döden i Palestina.

Støtt en greker!

2011-07-13T22:49:00.002+02:00

Idag har jag skrivit i Klassekampen om "räddningspaketen" till Grekland och den mytbildning kring grekisk ekonomi som föregått dem.

Ser man nærmere på Hellas, framtrer et helt annet bilde enn gnålende, ouzodrikkende latsabber. Andelen husholdninger som har problemer med å få endene til å møtes, er en av de høyeste. På listen over tunge boligkostnader ligger Hellas helt på toppen. Nesten en fjerdedel av husholdningene må betale over 40 prosent av disponibel inntekt til bolig.

Hellas topper også en sammensatt indeks over arbeidspress. Grekere jobber ofte i helger og om netter, de har liten mulighet å tilpasse arbeidstiden, de opplever svært mye stress på jobben, og de sliter med å kombinere jobb og familiekrav. Det sistnevnte kan ses i forbindelse med at det i Europa er grekere, nest etter irlenderne, som bruker mest tid på å ta hånd om eldre eller funksjonshemmede slektinger. Vanlige grekere har med andre ord levd med små marginer.

Läs gärna hela!

Den nyliberala icke-människan

2011-07-08T17:58:00.001+02:00

Har skrivit om Grekland och om nyliberalismen i norska Dagsavisen:

I det nyliberale verdensbildet er fantasien om markedets effektivitet alt – hundretusenvis av grekere som krever økonomisk rettferdighet og menneskelig verdighet intet. Slik gjør nyliberalismen noe med oss, med vår plass i verden, med våre relasjoner til våre medmennesker. Den gjør oss til ikke-mennesker i forhold til det samfunnet vi hver dag gjenskaper.

Läs gärna.

Me, myself and I

2011-07-08T17:54:00.000+02:00

- Här är en intervju med mig om Almedalen och annat, gjord av Meltwater Buzz.

- Här är en intervju med mig i Nyheter 24, om läget i Vänsterpartiet: «Vänsterpopulism är vägen framåt»

- Här skriver Dagens Arena från ett samtal som jag och Ida Gabrielsson hade om Vänsterpartiets framtid: «Vi ses både som flummare och Bror duktig»

- Och här pratar jag och Daniel Suhonen (mest jag) om välfärdens framtida finansiering:

Plötsligt händer det

2011-07-08T16:27:00.004+02:00

Kort men hett

2011-07-04T21:12:00.004+02:00

Jag deltog idag i seminariet «Opinionsbildare på egna ben». Sessionen avbröts dessvärre halvvägs av att moderatorn Martina Lind svimmade i det varma tältet. Som tur var gick det bra med henne.

Almedalsprogram 2011

2011-07-03T21:27:00.003+02:00

Jodå, jag ska en sväng till ”politikerveckan” i Visby i år. Här är grejerna jag ska vara med på:

MÅNDAG 4. JULI

* 15-16, Hästgatan 12;
”Opinionsbildare på egna ben”
(arr: Bloggplats H12/Almega)

Hur sätter de skickligaste opinionsbildarna agendan på och utanför nätet? Exempel från verkligheten och tips från proffsen.

Martina Lind modererar: Jocke Jardenberg, Ali Esbati, Stina Morian, Tokmoderaten, Sakine Madon.

Sänds här

TISDAG 5. JULI

* 10-11:15, Visby arbetareförening, Kinbergs plats 8;
”Facklig tankesmedja – facken väg till makten över politiken”
(arr: Agenda PR)

Hur kan en facklig tankesmedja bli ett sätt att stärka löntagarnas röst i samhällsdebatten, och hur kan en sådan smedja skapas? Välkomna till ett seminarium där fackliga företrädare diskuterar framtidens fackliga påverkansarbete.

Läs mer här.

* 14:30-15, Hästgatan 12;
”På pallen”
(arr: Bloggplats H12/Almega)

På pallen är Bloggplats H12s informella intervjuer med politiker.Vi anordnar dessa träffar eftersom vi tycker att bloggare också ska få chansen att träffa politikerna och ställa frågor till dem!

Läs mer här.

* 16-16:45, Hamnplan 5 (hos LO);
”Några påstår att vi inte har råd med välfärden – men är det sant?
(arr: Tvärdrag)

Det pågår en dragkamp om välfärdspolitiken. Grundfrågan är om vi har råd med en generös välfärdsstat eller om vi på grund av demografiska förändringar måste betala mer själva. Vad är sant i vår tids stora berättelse om den dyra välfärden? Vilka tjänar på den och vilka förlorar? Har vi råd eller inte - och vilka är alternativen för en arbetarrörelse som vill ha något uppdrag kvar?

Medverkande: Ali Esbati, ekonom vid Manifest Analys i Oslo och Lena Sommestad, professor vid Uppsala universitet.
Moderator: Daniel Suhonen, chefredaktör Tvärdrag

Om du inte är på plats i Almedalen, kan du följa seminariet via ABF Live! www.abflive.se

* 17-18, Vänsterpartiets tält framför stora Scenen i Almedalen;
Vänstern och framtiden
(arr: Vänsterpartiet)

Jag och Ida Gabrielsson, ordförande i Vänsterpartiets framtidskommission, diskuterar om och vilken framtid det finns för Vänsterpartiet.

Ship to Gaza – Stay Human!

2011-06-29T10:39:00.004+02:00

Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.

Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?

Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.

Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.

Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.

Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.

I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?

Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.

Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)

3 x lästips

2011-06-23T17:50:00.001+02:00

Tre grejer på nätet som inte bör missas:

1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.

Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet “människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där “människor” inte kan spärras in mellan murar, där “människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.

2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:

Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.

3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:

Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?

Capitalism – connecting people

2011-06-18T23:06:00.002+02:00

Fremskrittspartiets svenskesug

2011-06-11T17:08:00.003+02:00

Inlägg i Klassekampen 11:e juni

Frps svenskesug

I et forunderlig innlegg (10. juni) skriver Christian Tybring-Gjedde (Frp) om Sverige som et eksempel på store skattekutt som en framgangsvei, blant annet for å skape flere arbeidsplasser. «Det svenske finansdepartementet bekrefter nå at de er godt fornøyd med resultatene,» skriver Tybring-Gjedde fornøyd, og konkluderer dermed med at skattekutt «beviselig» gir «flere arbeidsplasser som igjen fører til økt skatteinntekt»

I virkeligheten er det vanskelig å finne slike «beviser». Arbeidsløsheten i Sverige er på åtte prosent; dramatisk større enn i Norge. Svensk arbeidsløshet er høyere enn hva den var i 2006 da høyreregjeringen tok over. I det siste har særlig langtidsarbeidsløsheten økt. Sysselsettingsnivået er fortsatt lavere enn i 2006.

Sverige er egentlig et meget godt eksempel på at teorien «lavere skatt gir bedre ’insentiver’ gir flere jobb», ikke fungerer i praksis. Når det svenske finansdepartementet regner inn positive effekter på sysselsettingen er dette teoretiske effekter. Disse teoriene bygger på at flere skal komme i jobb fordi det settes et press nedover på lønningene. Og de tar ikke hensyn til hvordan arbeidsmarkedet fungerer i virkeligheten. De er så å si verdiløse.

Skattekuttene på nærmere 100 milliarder, og andre grep med formålet å «styrke insentivene» til arbeid, har derimot gitt flere andre merkbare effekter. I dag er det bare en av tre arbeidsløse som overhodet har rett til arbeidsløshetstrygd. På to år med Reinfeldt-regjeringen økte andelen under fattigdomsgrensen blant de arbeidsløse fra 24 til 38 prosent. Sverige gikk fra å ligge under EU-gjennomsnittet til et nivå høyere enn gjennomsnittet (Norge klarer seg best i denne statistikken). Dette er en direkte følge av dramatiske innstramminger i ordningene for arbeidsløshet, sykdom og uførhet. Disse har, sammen med skattekutt for de som er i jobb, alle blitt gjennomført for å «gjøre det mer lønnsomt å arbeide».

Politikken har ført til at utbetalingene av sosialstøtte har økt og økt siden 2007, med over 30 prosent. De har altså fortsatt å stige til tross for at det nå er erklært høykonjunktur. Andelen barn som lever i familier med langvarig behov for sosialhjelp har økt fem år på rad.

Mens Tybring-Gjedde skriver om «tusenvis av nye arbeidsplasser rundt hjørnet» viser statistikken at rundt 20.000 jobber forsvant i velferdssektoren bare i årene 2008-2009. Sysselsettingen i offentlig sektor har gått ned med cirka 90.000 årene 2006-2010.

Den fattigste tiendedelens disponible inntekt gikk ned 6,6 prosent i årene 2006-2009. Den rikeste tiendedelens disponible inntekt økte derimot mest, også i prosent – 16,7 prosent. Skattekuttene har innebåret en enorm overføring av ressurser fra syke, arbeidsløse og uføre, til fortrinnsvis rike menn som bor i store villaer. Samtidig forfaller den offentlige tjenesteytingen og den fellesfinansierte infrastrukturen. Dette er ikke «skremselspropaganda» – det er fakta fra Norges naboland.

Manifest Analyse har tatt seg for Frps voodoo-økonomiske teser og situasjonen i Sverige i to rapporter, henholdsvis «Skattepolitikk i det blå – Det faglige grunnlaget for Fremskrittspartiets skattekutt» og «Lanseringen av ’utenforskapet’ – Hvordan høyresiden svekker tilliten til trygdeordningene». Rapportene kan lastes ned på vår hjemmeside.

Ali Esbati
Økonom, Manifest Analyse

Det personliga

2011-05-31T00:06:00.002+02:00

"Varför blir det inga rubriker om Norge?" frågade sig SvD:s ledarskribent Per Gudmundson nyligen. Han hade fått nys om en stor norsk utredning, genomfört det så kallade Brochmann-utvalget. Där diskuteras bland annat, utifrån en välbekant blandning av nationalekonomisk enögdhet och klassföraktande främlingsalarmism, sambanden mellan välfärdsstat och invandring. Denna planterade oro, som låter sig väl brukas för mer generell avlövning av välfärden, vill Gudmundson gärna importera mer av också till Sverige. Jag antar att han än mer skulle föredra den destillerade form i vilken miljardären Jens Ulltveit-Moe uttryckte det: «Ikke-vestlige innvandrere er et rent netto-tap».

Om detta skriver Marte Michelet en personligt hållen text i Dagbladet, med ingressen «Hei, jeg heter Marte Michelet, og jeg er svanger med velferdsstatens undergang», och där slutsatsen är denna:

Det er ikke «innvandrerne» som truer den norske modellen, men økonomer og politikere som bruker «innvandrerne» som syndebukker for å plukke den fra hverandre. De maner fram dine verste fordommer om trygdesnyltende, khattyggende somaliere, for at du skal la deg lure tilå gå med på å ribbe velferdsordningene til alle uføre, allearbeidsledige, alle som for øyeblikket ikke presterer på topp.

Läs texten. Den har i skrivande stund delats närmare 10.000 gånger på Facebook och är hett omdiskuterad lite överallt. Och för läsare av denna blogg innehåller den också en särskild personlig twist.

Täpp till sugrören

2011-05-27T17:19:00.002+02:00

Häromdagen kunde facktidningen ST Press berätta att stora bemanningskoncerner dominerar i den nyskapade jobbcoachingbranschen (som har blivit ett eldorado för bedragare och som har gett oss rubriker som ”DÅ: VD för sekt, NU: jobbcoach”). Störst är Adecco, som här i Norge har varit väldigt i ropet under våren. Företaget har nämligen varit inblandat i en rad skandaler inom offentligfinansierade verksamheter, i första hand äldreomsorgen. Företaget tjänar gott på sin verksamhet. 2009 lämnade det 1,4 miljarder norska kronor i utdelning.

Nåväl. Detta kom bara upp i huvudet när jag egentligen skulle tipsa om min ledare i veckans nummer av Flamman:

”Så lyckades brottslingar ta sig in i en ny miljardindustri: den svenska skolan”. En ingress i Aftonbladets granskningsserie häromveckan säger något viktigt om svensk offentlig sektor idag. På område efter område pumpas skattemedel in i privata fickor. Ibland är profitörerna så ivriga att de passerar lagens gråzoner, men det mesta sker genom att lagar och regler läggs till rätta just för att denna dränering ska kunna ske. Profitörerna har inte sällan själva varit med och öppnat upp för dessa färdigpackade affärsmöjligheter.

Läs gärna hela!

Perspektivmakt

2011-05-20T09:24:00.001+02:00

I norska Dagsavisen har jag skrivit om ”evidensbaserad” politik och makten att definiera vad som räknas som ett giltigt perspektiv.

Visse beretninger er dog så innarbeidede at evidens egentlig synes overflødig. Et eksempel er fra kriminalomsorgen, der britiske myndigheter nå skal kjøpe og selge tjenester fra seg selv. En nærmere undersøkelse viser at den vitenskapelige litteraturen som dette begrunnes med inneholder lite hard empiri, bare vage referanser til antatte fordeler med slike kvasimarkeder. En av byråkratene svarer at «det føles bare intuitivt riktig at innføring av konkurranse vil føre til mer fokus på kostnader og kvalitet».

Läs gärna hela.

Stefan Lindborg föreslås till ny ordförande i Ung Vänster

2011-05-20T09:03:00.004+02:00

I går föreslog Ung Vänsters valberedning att Stefan Lindborg väljs till det finaste uppdrag man kan ha som ung revolutionär i Sverige – ny förbundsordförande efter Ida Gabrielsson, när förbundet har kongress i början av juni. Jag känner Stefan som distriktsaktivist från min tid. En påfallande klok, skarp och jordnära kille med stora organisatoriska talanger redan då.

I en artikel (ursprungligen publicerad på Newsmill, där kommentarerna ger relief åt det samtida politiska läget) skriver han mer om bland annat dagens situation på arbetsmarknaden, som det är avgörande för alla progressiva krafter att ta tag i:

Regeringen ryggar för begrepp som skitjobb, men den politik som de för har inget annat syfte än att skapa en arbetsmarknad som är skit för oss som jobbar. Den som inte står ut med att provjobba gratis, stämpla ut när det är lite att göra eller sätta livet och vardagen på undantag när chefen kallar, har dåliga odds på svensk arbetsmarknad. Yrkesutbildningarna måste stärkas så att den som tillhör LO-kollektivet blir mindre utbytbar, alltså friare och starkare, på arbetsmarknaden. Detta har tidigare även vänstern misslyckats med. Med Björklunds politik får vi en yrkesutbildning där man saknar möjligheten att lära sig engelska eller matte. Det blir allt svårare att välja om senare i livet, att höra till arbetarklassen blir att sitta fast, medan resten åker på klassresa till högskolan.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att för de yrken, som knappast är skitjobb, men som ofta omges av skitvillkor, finns det inget av förstärkning eller upprustning. Jag vill att de som går Barn- och fritidsprogrammet ska få en bra utbildning med vettig praktik som stärker deras ställning på arbetsmarknaden. För samhället viktiga yrkesgrupper som byggjobbare och vårdbiträden ska få de bästa möjliga utbildningarna inom sitt yrke. Det är så man stärker unga på arbetsmarknaden, ger dem de utvecklingsmöjligheter de är värda och gör dem mindre utbytbara.

På kongressen avgår alltså Ida Gabrielsson, som har lett förbundet i nästan sex år. Det är svårt att överskatta den betydelse hennes hårda arbete har haft för organisationen. Hennes sista fina ledare i interntidningen Rak Vänster finns att läsa här:

Tills vi möts igen

Kamrater, det här är min sista ledare till er. Till det förbund som jag tycker så oändligt mycket om. När man skriver sin sista ledare, till det förbundet som man gett så mycket, men som alltid, och det menar jag, har gett mig mer, vill man att det ska bli perfekt. Man vill sammanfatta alla händelser som vi tillsammans upplevt genom åren, man vill att raderna ska andas av den värme och den tacksamhet jag känner inför er. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Någon annan kanske skulle kunna beskriva bättre, med andra ord, men jag kan det inte. För det är så det är. Varken mer eller mindre.

Läs hela.

Själv önskar jag världens bästa ungdomsförbund som gett också mig livsavgörande lärdomar och erfarenheter all framgång. Jag ska vara på plats på kongressen som mötesfunktionär. Det är en ära.

RUT-avdrag på norsk

2011-05-12T09:35:00.000+02:00

Norsk höger tittar lystet på Sverige igen. Det går ju så bra där, med arbetsmarknaden och allt... Nu är det skattesubventioner av överklassnära tjänster, det som i folkmun kallas RUT-avdrag, som lockar. De norska kristdemokraterna vill ha det för att "familjer" ska ha "mer tid tillsammans". Högerpartiets representant luftade möjligheten att ge skattesubventioner för att lösa ett allmänt upplevt problem: eftersatt underhåll av gamla silverbestick. Och högerns tankesmedja, Timbros lillasyster Civita, har till och med gett ut en liten rapport, som man i huvudsak bygger på Almegas ohållbara sifferakrobatik.

Om detta har jag skrivit i Klassekampen, under rubriken Subsidiehøyre. Läs gärna!

Susan George: Den trefaldiga Krisen

2011-05-06T21:59:00.002+02:00

Imorgon (lördag 7 maj) 10.00-16.15 i Z-salen, ABF-huset i Stockholm.

Susan George (forskare vid Transnational Institute och hederspresident för Attac) deltar i ett heldagsseminarium med utgångspunkt i sin nya bok "Whose Crisis? Whose Future?".

Utöver Susan George, samt samtalsledare Ernst Hollander, ser panelerna ut som följer:

Ekologisk hållbarhet (självklart inkl. klimat): Kenneth Hermele (ekonom och humanekolog), Annika Lillemets (riksdagsledamot), Daniel Suhonen (journalist), Rikard Warlenius (journalist).

Social hållbarhet: Gunilla Andersson (folkhögskolelärare), Håkan A. Bengtsson (ekonomhistoriker), Agneta Stark (företagsekonom)

Ekonomisk hållbarhet: Kajsa Borgnäs (analytiker på Arbetarrörelsens Tankesmedja), Ali Esbati (ekonom), Håkan Sundberg (koordinator Attac – Sverige), Stefan de Vylder (nationalekonom).

Kolla in programmet här.

Ett tack till Bemanningsföretagen

2011-05-03T17:15:00.000+02:00

Till en kamrat

2011-05-01T10:25:00.002+02:00

Läs Jenny Wrangborgs fina text i Kristianstadsbladet!

Jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, genom ett arbetsliv som tar sönder och sen kastar bort, genom utförsäkringar och en framtid som tagit oss tillbaka till allt vi kämpade för att lägga bakom oss. För tjugo år sen var idag omätbart långt ifrån, nu är då fruktansvärt nära.

Läs!

1 maj 2011

2011-04-30T18:07:00.002+02:00

Här ska jag vara imorgon på årets finaste dag:

Stockholm
9.30-10.30 Förstamajmöte vid La Mano, John Hörnquist (v) och Carolina Köhler de Castro, Ung Vänster, talar.
12.00 Samling vid Medborgarplatsen. Tal av Ann-Margerethe Livh, Håkan Jörnhed (v), Sandra Lindqvist, VSF och Johanna Granbom från Ung Vänster. Konferencier är Christel Westerberg. Boris and the Jeltsins spelar.
13.00 Avmarsch mot Kungsträdgården
14.00 Tal av Josefin Brink (v), Jenny Bengtsson, Hotell och restaurangfacket, Elin Melander, VSF, Tove Liljeholm, Ung Vänster. Marit Bergman och Rebecca och Fiona spelar.'

Här finns en lista med vänsterns 1 maj-arrangemang runt om i Sverige.

I Norge firas 1 maj som sig egentligen bör i gemensamma tåg under LO:s ledning. 1 mai-aksjonen som ordnas av arbetarrörelsens bidståndsorganisation Norsk Folkehjelp går till palestinska flyktingar i Gaza, Västbanken och Libanon.

Har vi inte råd att ta hand om varandra?

2011-04-30T10:45:00.002+02:00

Min text i senaste numret av Tvärdrag ligger uppe här. Bland annat påpekar jag att finansieringsdebatten förs på riggade premisser som inte görs explicita, och att den förhindrar viktiga diskussioner om faktiska utmaningar.

Numret innehåller många intressanta artiklar om välfärdsfinansieringstemat. Det borde läsas av många.

Igår deltog jag på ett välbesökt seminarium i ABF-huset med anledning av utgivningen. En del av den längre inledning som jag höll där baserade sig på en rapport som Manifest Analyse har gett ut med utgångspunkt av de norska långtidsprognoserna. Problemställningen och vägvalen är desamma. Kolla gärna in rapporten.

Möten i Stockholm med Leila Khaled

2011-04-30T10:22:00.004+02:00

Leila Khaled är tidigare ikonisk militant aktivist för palestinsk befrielse. Hon blev känd vid deltagande i flygplanskapningar med PFLP (PFLP har sedan länge bytt ståndpunkt och stödjer inte flygplanskapningar som legitim kampmetod). Idag sitter hon i det palestinska nationalrådet, PLO:s styrande församling (vars funktion devalverats efter Oslo-avtalet). Khaled kommer till Sverige. Jag lägger upp hennes program här (via Palestinagrupperna i Stockholm)

* 30 april 18.00 Leila Khaled med Annika Eriksson, Celie Costanza Eklund
och MFK- Konsthall C, Hökarängen

* 1 maj 13.00 talar vid SAC/LS demouppsamling, Stortorget- Gamla stan.
14.00 talar vid KP/RKU's demouppsamling- Sergelstorg

* 3 maj 18.00 Samtal/seminarium med Leila Khaled på Södertörns högskola

* 4 maj 18.00 en helkväll med Leila Khaled, samtal där ni även möter
bla konstnären Dror Feiler, tal och visning av den nyproducerade filmen
"Things will change - an afternoon with Leila Khaled" av Eklund och
Rundberg på ABFhuset Sveavägen.

Leila Khaled - ett liv i väpnat motstånd och politisk aktivism

Leila Khaled deltog i slutet på 60-talet och början på 70-talet i en serie flygkapningar och hamnade i världspolitikens centrum. Hon är idag ännu aktiv i den Palestinska kampen för ett ockupationsfritt Palestina och engagerad i kvinnofrågor.

Välkommen att lyssna på Leila Khaled och se den nyproducerade filmen “Things will change”-an afternoon with Leila Khaled av Eklund och Rundberg, med efterföljande samtal. Samtalet är på engelska.

Kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr

Alla event kommer att hållas i Stockholm och vara på engelska.

Läs också liten notiskommentar i City: «Leila Khaled pratar klasskamp»

Även Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har uppmärksammat besöket, med inte mindre än sex blogginlägg (hittills): [1][2][3][4][5][6]

Några påstår att vi inte har råd med välfärden

2011-04-26T22:46:00.002+02:00

Ska vara med på detta lanseringsseminarium för nästa nummer av Tvärdrag, där jag också har bidragit med en text:

Fredag 29/4
Klockan 13-15
ABF-huset, Stockholm (Sveavägen 41)

Vår tids ödesfråga är hur vi ska bekosta framtidens välfärd. I debatten – bland annat den hyllade Borg-kommissionen i samarbete mellan Arena och Timbro – hävdas att välfärden måste privatiseras. Men det är ett i högsta grad ideologiskt vägval vi står inför. Vilka tjänar på en sådan utveckling – och vilka är alternativen?

Medverkande:
Marta Szebehely, professor i socialt arbete
Ali Esbati, ekonom vid norska Manifest Analyse
Daniel Suhonen, chefredaktör Tvärdrag
Irene Wennemo, huvudsekreterare Socialförsäkringsutredningen
Kjell Rautio, LO-ekonom – kommenterar

Fri entré

Här är Facebook-eventet.

"Eva". Ännu ett enskilt fall.

2011-04-26T22:24:00.004+02:00

Det här är från ett av de tal som hölls i samband med Påskupproret igår. Jag tycker verkligen, verkligen att du ska ta och läsa hela:

Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.

[...]

I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel.

Och så när ni gjort det, kan ni ta del av några högerkommentarer till de landsomfattande protesterna. Utöver dem som tas upp under länken kan man också läsa Gunnar Hökmarks höjdare till reaktion, där han undrar varför de präster som idag reagerar mot att fattiga och sjuka söker hjälp i kyrkorna, inte istället manifesterade mot "1980-talets gränslösa expansion av offentliga utgifter".

[DN][SvD][SvD][GP][GP]

Högerproblem med jämställdhetsplan i Malmö

2011-04-23T15:38:00.004+02:00

Tidigare i veckan riktade Malmömoderaten Stefan Lindhe kritik mot förslaget till jämställdhetsplan för kommunen. Att man aktivt ska arbeta för likvärdig service till medborgarna och planera kollektivtrafiken med hänsyn till bägge könens erfarenheter, tyckte Lindhe kändes ”väldigt feministiskt”, vilket i hans värld alltså är något dåligt.

Nu har högern och extremhögern i Malmö kommunfullmäktige tillsammans återremitterat jämställdhetsplanen. Sydsvenskan korta nyhetsartikel om mötet är intressant och skrämmande läsning. Medan moderaternas representant avvisade statistik som skulle göra det möjligt att bättre följa upp könsdiskriminering genom att hänvisa till jämställdhetssträvanden som ”vänsterns nya överideologi efter klasskampen”, följde Sverigedemokraternas representant upp med att slå fast följande:

Pojkar ska fostras till män, flickor ska fostras till kvinnor. Det står jag för. Jag föredrar en man i blåställ framför en man i förkläde.

Högerpopulistiska krafter runt om i Västvärlden är spretiga på många sätt. Men det som går igen hos nästan alla är, förutom främlingsfientlighet, idag främst i form av islamofobi, dels skepsis eller fientlighet mot fackliga organisationer, dels just manschauvinism och antifeminism.

Det senare är särskilt intressant i en tid när en förment jämställdhetsretorik är en av de absolut viktigaste komponenterna i dagens islamofobiska diskurs. Det går inte en enda dag utan att man får höra om det oföränderliga kvinnoförtrycket bland muslimer och om de stackars muslimska kvinnorna, som med måste räddas från sin underordning genom statliga tvångsmedel.

Den här retoriken kan ibland förefalla feministisk (eller till och med framföras av folk som kallar sig feminister) men är i grund och botten det motsatta. En fungerande feministisk förståelse måste naturligtvis ta sin utgångspunkt i att könsmaktsordningen skär genom olika kulturer och situationer. Det är just förmågan att se denna över- och underordning manifestera sig på olika sätt i olika (kulturella, klassmässiga osv.) sammanhang som är en avgörande poäng i feministisk analys.

Ingen ska förstås anklaga Sverigedemokrater för feministisk analys. Det är inte paradoxalt att man ogillar både muslimer och jämställdhetsplaner. Det är konsekvent politik.

Men högerpopulismens framgångar är bredare än valframgångar för partier som Sverigedemokraterna. Det är själva det politiska fältet som förändras. Och en av de tydligaste effekterna av den rasistiskt präglade könsdiskursen, det är ju just en allmän backlash för feminismen och för strävanden efter jämställdhet. Vi har sett det ske till exempel i den allmänna debatten i Danmark och Holland.

Diskussionen om jämställdhetsplanen i Malmö är bara ett litet exempel på hur framgångar för rasism och främlingsfientlighet också öppnar upp för en mer allmän reaktionär utveckling. Antifeminism är en komponent som man nästan alltid kan finna i en sådan utvecklingstendens. Och då är det gärna den traditionella borgerligheten som först börjar gilla läget.

- - - - -
Relaterade, tidigare blogginlägg: [De andras kön][Det brinner][De andras kön – repris]

Surrealismens seger

2011-04-21T14:36:00.002+02:00

Jag har skrivit ledare i veckans Flamman. Den handlar om regeringens vårbudget. Texten finns här. Här lägger jag upp en dubbelt så lång version av samma text, för den som skulle vilja utsätta sig för den.

Surrealismens seger

I en av Jan Stenmarks geniala teckningar svarar liemannen på frågan ”Ska jag dö nu?”: ”Nej, jag har hittat en semantisk lösning. Jag killar dig istället”. Teckningen skulle med fördel ha kunnat illustrera regeringens vårbudget.

Verket har fått titeln ”ansvar för jobben”. Ett stort antal gånger kan man läsa att ”regeringens politik sänker jämviktsarbetslösheten”. Som ett resultat av ”strukturreformer” menar man att den blir cirka fem procent 2015.

Nu är den verkliga sysselsättningsnivån fortfarande lägre än 2006. Och arbetslösheten fortfarande högre än det moderaterna vid den tiden kallade ”massarbetslöshet”. Men jämviktsarbetslösheten är en teoretisk konstruktion – det visar sig till exempel att den var cirka sju procent i mitten av 90-talet, medan den faktiska arbetslösheten envisades med att ligga på elva. Och beräkningen av den råkar vila tungt på just de ”strukturer” som regeringen ”reformerat”. regeringen tror på att skattesatser och ”incitament” att vara arbetslös och sjuk är det som bestämmer ”jämviktsarbetslösheten”. Man förutsätter då helt enkelt att sänkt skatt för dem som jobbar, lägre a-kassa och sämre sjukförsäkring ökar sysselsättningen. Med 215 000 personer. I teorin. Trots att många inte ens känner till jobbskatteavdraget och trots att bevisen för att det har fått folk att jobba fler timmar är obefintliga. Trots att det bara är några få procent av dem som kastats ut ur sjukförsäkringen – så att det alltså ”lönar sig mer” att vara frisk – som har fått jobb utan stöd.

Reformerna har alltså ”förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt”. Som en indikation på denna förträfflighet nämns bland annat ”den ökade sökintensiteten” som ”minskar jämviktsarbetslösheten genom att lediga platser tillsätts snabbare”. Det betyder att arbetslösa söker fler jobb som de inte får. Samtidigt rapporteras att antalet obesatta jobb nu är rekordhögt. Matchningen på arbetsmarknaden har med andra ord försämrats, men bara i verkligheten, inte i teorin. Och det är det senare som rapporteras i budgeten.

Lite i skymundan konstaterar regeringen också att långtidsarbetslösheten skjutit uppåt. Det erkänns vara illavarslande. Hur analyserar man detta? Jo: ”Det finns i dag indikationer på att kontrollen av att arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande inte fungerar ändamålsenligt”. De arbetslösa var med andra ord kanske bara inte på plats när marknadens osynliga hand slängde runt jobben och sänkte jämviktsarbetslösheten.

Än har dock reformatorerna lång väg att gå. ”Trots regeringens reformer är det fortfarande inte tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete för många av dem som står utanför arbetsmarknaden”. Läs meningen igen. Trots att bara var tredje arbetslös över huvudtaget får a-kassa, trots att utförsäkrade och nedslitna pressas ned i fattigdom, menar regeringen alltså att de ännu har det för bra och att det bidrar till deras ”utanförskap”.

Men utanförskapet ”hänger [också] samman med lönestrukturen och hur flexibel den är”, ty ”en alltför sammanpressad lönestruktur innebär att personer med relativt låga kvalifikationer eller som inte jobbat under lång tid kan ha svårt att hitta ett jobb”. Att detta inte utmärker reellt existerande samhällen är inget bekymmer. Den världsfrånvända teorins triumf över verkligheten börjar fullbordas.

Samtidigt med propositionen kom ny sysselsättningsstatistik från USA, där skatterna är låga, lönestrukturen allt annat än ”sammanpressad” och minimilönerna är lägre i reala termer än på 70-talet. Siffrorna är de lägsta på 30 år. Sverige har högre andel personer med ”låga kvalifikationer” i arbete.

Detta diskuteras inte av regeringen. Däremot är USA med i ett diagram över ”marginaleffekter” för ensamstående låginkomsttagare, alltså hur stor andel dessa måste betala i skatt för en ytterligare intjänad krona. Marginaleffekter antas vara skadliga för sysselsättningen. I diagrammet ser man att USA har varit framgångsrik i att minska detta problem de senaste åren. I Sverige har vi varit ännu mer effektiva, men nivåerna är fortfarande höga. Till de länder som har kommit längst och har marginaleffekter under OECD-genomsnitt hög Spanien, Portugal och Irland, alla med en extremt besvärlig arbetsmarknadssituation idag. Högst är marginaleffekterna i Danmark och Norge. Där är sysselsättningen högre än i Sverige och arbetslösheten lägre. Detta kommenteras inte. Istället dras slutsatsen att ”ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget skulle sänka trösklarna för dem som inte arbetar och öka arbetsutbudet bland dem som redan har ett arbete”.

Internationella jämförelser kommer också väl till pass i faktarutan ”därför sjunker jämviktsarbetslösheten i Sverige”. Där kan man se att arbetslösheten var mycket lägre än fler jämförbara länder, men efter 90-talskrisen inte återhämtat sig och nu ligger högre. Är slutsatsen att man bör titta på vad som gjordes rätt tidigare? Nej, jämförelsen tyder istället på ”att det finns goda möjligheter att med strukturreformer ytterligare sänka jämviktsarbetslösheten”.

Det kanske allra mest absurda i propositionen är regeringens skrivningar om att ”fler i arbete minskar klyftorna” och att jobbskatteavdraget har ”fördelningsmässiga fördelar”. De egna diagrammen visar nämligen att inkomstspridningen har ökat och beräknas fortsätta öka. Även andelen med låg ekonomisk standard har ökat kraftigt. Även i regeringens egna beräkningar framgår att de direkta effekterna av politiken är att de högsta inkomstgrupperna för den största procentuella ändringen av disponibel inkomst. Man har då funnit den finurliga lösningen att införa en ”långsiktig effekt” i samma diagram, där det plötsligt är jättebra för dem lägst inkomster. Denna ”långsiktiga effekt” är inte verklig, utan teoretiskt uttänkt. Den genereras av att man ”skapar drivkrafter för arbete” som gör att låginkomsttagare övergår från ”bidrag” till ”arbete”. Diagrammet illustrerar att effekten är kraftig i Anders Borgs huvud.

Man kan inte kräva att alla medborgare ska närläsa regeringens propositioner. Massmedia har ett ansvar. Så vad rapporterade de stora? DN och SVT återgav lydigt regeringens missvisande tabeller om hur mycket ett vårdbiträde skulle tjäna. ”Så mycket mer får du av Borg idag” och ”Så bra blir din nya ekonomi” skrev Aftonbladet och Expressen på sina löpsedlar.

För progressiva krafter är det en viktig demokratisk uppgift att återföra den ekonomisk-politiska debatten till verkligheten. En politik för full sysselsättning och minskade klyftor kräver en uppgörelse med den ekonomiska ortodoxin. Konkret, ideologiskt och för all del semantiskt.

Du är inte fri om inte Khaled är det

2011-04-21T12:47:00.002+02:00

Reserapporten nedan är skriven av Isabel Lundin som är i Palestina med ett kyrkligt följeslagarprogram (se längst ned för mer info) och återpubliceras oförändrad med hennes godkännande. Den är ett enkelt och tydligt exempel på något helt centralt för att förstå ockupationen: att det är förstörelsen av palestinskt vardagsliv; av möjligheterna till försörjning, utveckling och förströelse, som är det stora, systematiskt och ständigt pågående brottet mot det palestinska folket.

Du är inte fri om inte Khaled är det

De lever i hettan av en av världens mest bevakade och uppmärksammade konflikter, men långt bort från tidningsrubriker och nyhetssändningar. I deras blickar syns ockupationens effekter som klarast och i deras rop hörs frustrationen.

Betlehem sover djupt men i den stora militära vägspärren i stadens utkant råder full aktivitet. Klockan är 03.45 när vi anländer, det är becksvart och isande kallt denna morgon i Checkpoint 300. Hundratals palestinska arbetare köar redan för att ta sig till jobbet i Israel. Eldar av pappkartonger värmer tillfälligt de frusna kropparna. Njutningen är kort och kylan kommer snabbt ifatt. Männen står tätt i mörkret. Omringade av galler i väntan på att klockan ska slå fyra och att soldaten ska öppna slussen som ska ta dem till andra sidan, till Jerusalem och vidare in i Israel. Det är en kuslig syn.

”God morning Isabel”, jag känner igen den brutna engelskan och det breda leendet. Det är Khaled, min vän sedan några veckor. Hans ögon är snälla men sårbara som ett barns, de grå tinningarna avslöjar hans ålder. Varje dag tar han sig från sitt hem i Hebron genom vägspärren till arbetet i keramikfabriken i Israel. Khaled har redan rest i närmare en timme när jag möter honom i kön strax efter att klockan slagit fyra. Han har tre timmar på sig innan han måste vara framme vid jobbet, han måste ha god tid på sig för han vet inte hur lång tid det tar. Det är helt upp till de tjänstgörande soldaterna om han hinner dit i tid.

Fullproppade minibussar släpper av arbetare på löpande band. Fler män strömmar till och kön fylls snabbt på. Soldaten håller snurrgrinden stängd, ingen kommer igenom. Frustrationen stiger. Det knuffas, ropas och skriks. Män klättrar upp på det uppbrutna taket för att tränga sig fram i kön. Några ber stilla i kaoset. Få är de som passerar. Vi vet att det är ganska precis 2 400 personer som passerar en vanlig morgon, det kommer ta timmar innan de är igenom. Tiden rinner i väg i väntan. Skolbarn, kvinnor och sjukhusbesökare trängs nu tillsammans med arbetarna. Det är en desperat morgon, en vanlig dag i vägspärren.

”Detta är omänskligt. Varför öppnar du inte för alla de hundratals människor som ska till jobbet?” Jag försöker tala med den unga soldaten. ”Jag förstår inte vad du säger” kommer som svar på mina gestikuleringar. Jag är strategiskt placerad utanför gallerkön för att kunna kommunicera med soldaten i sitt bås och ha uppsikt över situationen. Jag ser Khaled igen, det var nästan två timmar sedan vi hälsade god morgon när han kommer fram till den första kontrollstationen. Det råder ett fullständigt kaos i kön, det skriks, trängs och knuffas. Just när Khaled knuffas in i den snurrande gallergrinden stänger soldaten av den så att den stannar med en stöt. Khaled slår huvudet i järnbalken, den 19-åriga kvinnliga soldaten skrattar. Hela situationen är ovärdig och grym, det skär i mitt hjärta. Jag vill gå fram till honom och lägga handen på hans axel men taggtråd och galler skiljer oss åt. Han tittar istället på mig med nedslagen blick. Jag hittar inga ord att säga honom, det stockar sig i halsen på mig. I’m so sorry! viskar jag för mig själv.

Khaled är, vad man säger här, lyckligt lottad. Arbetslösheten på Västbanken är skyhög och ett arbetstillstånd i Israel innebär en säkrare inkomst. Det innebär 200 kronor i daglön, det innebär mat på bordet den dagen. Men de är få som har ett tillstånd. Livet som palestinsk arbetare i Israel är dock långt ifrån oproblematiskt. Arbetstillståndet är knutet till arbetsgivaren som har makten att ta det ifrån dig efter eget tycke, framförallt om du inte kommer i tid. Varje dag ska de ta sig genom förödmjukelsen i den militära vägspärren utan vetskap om det kommer ta en halvtimme eller en halvdag. Systemet fungerar så, otrygghet skapar maktlösa individer.

Checkpoint 300 benämns som en vägspärr. I själva verket är det ett betongmonster där du slussas genom otaliga gallergrindar och där tusentals människor trycks fram i fållor och där dina papper undersöks vid ett flertal kontrollstationer. Överallt vakar automatvapnen, privat säkerhetstjänst och unga israeliska soldater beväpnade till tänderna skällandes order. För att passera ska du kunna uppvisa ditt ID-kort, ditt arbetstillstånd, dra ditt magnetiska kort med lagrad information, gå genom metalldetektorer och ditt fingeravtryck ska lämnas. Du vet aldrig hur lång tid det kommer att ta eller om du är tillåten att gå igenom. Ovetskapen skapar osäkerhet.

Khaled passerar nu den första tillståndskontrollen. Jag ser hans ryggtavla när han springer över till byggnaden med metalldetektorn, till ännu en kö, till ännu en kontroll. Khaled springer snabbt men det hjälper inte för han kommer inte att komma till jobbet i tid denna dag. Det vet han. Frågan är hur det är imorgon?

Isabel Lundin, Betlehem mars 2011
isabel_lundin[at]hotmail.com

Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten, och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

Rasstatens inre logik

2011-04-18T23:07:00.002+02:00

Se de här 17 minuterna. Det är skrämmande och belysande. Videon är från KABOBfest som också har skrivit kort om den.

När rasism och kolonialism är den bärande principen för den israeliska staten, är det naturligt att en del också spiller tillbaka och påverkar relationer och uppfattningar inne i landet. Här sätts också den intima kopplingen mellan klasskillnader och rasism. Det är sällan möjligt att analysera rasistiska föreställningar, utan att se deras reproduktion genom klassmässiga hierarkier.

Förresten en egen krönika på detta tema, från förra året: «Reaksjonær bumerang – den israelske rasismen kommer hjem»

Den auktoritära nyliberalismen

2011-04-18T22:49:00.003+02:00

Det norska förlaget ResPublica har kommit ut med antologin Troen på markedet. Den innehåller texter om nyliberalismens intellektuella fixstjärnor som Friedrich Hayek och Ludwig von Mises, men också David Ricardo och Adam Smith, som författarna menar har blivit lite orättvist utnyttjade i uppbyggandet av den nyliberala tankevärlden.

Tidningen Klassekampen körde i lördags i sitt bokmagasin två olika recensioner av boken. En från högerns tankesmedja Civita (Timbros lillasyster) och en från Manifest Analyse. Den sistnämnda recensionen är skriven av undertecknad och kan läsas här. Jag skriver om den röda tråden i den reellt existerande nyliberalismen: närheten till det auktoritära.

I dette tankeuniverset oppfattes det som en spesielt farlig trussel at de forfordelte forsøker å forandre samfunnet, og gjennom det sine egne livsvilkår, kollektivt. Det som hos nyliberalerne presenteres som et abstrakt ideal om den ypperste frihet, er i virkeligheten en svært konkret situasjon, der den som i dag er rikt og mektig skal få beholde nettopp sin rikdom og sin makt, uten å forstyrres. Og for å nå og bevare denne tilstanden, er det nærliggende å sikte mot en reindyrket autoritær statsmakt.

Läs gärna hela.

Mer om antologin här. Ett utdrag från texten om Hayek finns här.

There can be only one huggsexa

2011-04-15T11:41:00.005+02:00

Q. Vad kan man kalla ett socialt experiment som går ut på att se hur långt det går att driva ett oförskämt skämt som inte är ett skämt?

A. Klasskamp uppifrån

Idag skriver ett gäng direktörer en rolig debattartikel på DN Debatt. Den förkunnar att facket inte borde kräva högre löner, för det vore oansvarigt. Hur skulle det se ut om arbetstagarna försökte motverka något av tendensen till ökande vinstandelar på lönernas bekostnad och till vidagade inkomstklyftor, liksom?

Direktörerna skriver bland annat: «Det sämsta vore om avtalsförhandlingarna kommer att präglas av en facklig revanschlusta präglad av en attityd att nu 'ska man ta ut allt som går'».

Tyvärr har efterföljande mening i artikeln fallit bort:

«Denna lusta och denna attityd har vi själva framgångsrikt utvecklat, upprätthållit och operationaliserat i cirka trettio år, dock med särskild intensitet de senaste åren, med en ansvarsfull kompisregering. Detta anser vi sammantaget ger oss intellektuell upphovsrätt.»

Hoppas DN tar in rättelsen i morgondagens tidning.

Sagolika steg i jobbskatteavdraget

2011-04-12T23:38:00.009+02:00

Idag har regeringen berättat att man ska riva ett ytterligare 15 miljarder djupt sår i svensk välfärd. De som tjänar över cirka 35 000 kronor i månaden får dock ytterligare drygt 600 spänn att kalasa på.

Statsministern har fått stå i tv och upprepa sitt kindergardennyliberala budskap om att skatt på arbete leder till färre jobb. Han försöker låta som att det är en faktauppgift. Och som vanligt är det inga journalister som säger det som borde vara utgångspunkten för en kritisk granskning: "Nu är ju det inte sant. Varför säger du då så?"

Det finns naturligtvis starkt teoretiskt stöd för att skatt på arbete leder till lägre sysselsättning. Problemet är att det är en teori som bara gäller i en fantasivärld utan likheter med den vi lever i.

Det är till exempel ett faktum i Monopol att man ska köpa Norrmalmstorg så fort man får möjligheten och att man då troligen blir rik. Detta är dock ingen vägledning för bostads-, budget- eller investeringspolitik i andra, mer verkliga situationer.

Så här ser det ut om man plottar sysselsättningsnivå och skatteuttag i OECD-länderna. Varje punkt är alltså ett land:

Ju högre skattenivå, desto högre sysselsättning. Nej, jag hävdar inte att detta är ett starkt statistiskt samband (jag tror i och för sig att det faktiskt är statistiskt signifikant på 5%-nivån, jag har dock inte gjort körningen själv). Jag hävdar heller inte att man utifrån bilden kan dra några slutsatser om kausalitet. Poängen här är bara att utgångspunkten om att högre skatter gör att sysselsättningen sjunker är en mycket dålig utgångspunkt, i strid med hur verkliga ekonomier ser ut idag och hur de har utvecklat sig. Sverige hade för övrigt sina högsta sysselsättningsnivåer ungefär när skattenivån var som högst, och den starka sysselsättningsutvecklingen i Sverige under efterkrigstiden sammanföll med stigande, inte sjunkande skatter.

Alltså återigen: man kan inte därmed säga att om man höjer skatten så blir sysselsättningen automatiskt högre (eller vice versa för den delen). Man kan dock föreslå ganska många skäl till att det sambandet kan finnas. Till exempel att man med skattepengar kan anställa människor i viktiga välfärdstjänster som annars blir alltför lite utförda om de ska skötas marknadsmässigt. Eller att länder med högre skatteuttag har större möjligheter till att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör matchningen på arbetsmarknaden bättre. Eller att skatter leder till en jämnare inkomstfördelning, vilket är allmänt sunt för den ekonomiska utvecklingen. Det kan man analysera på olika sätt om man är intresserad av det.

Det är förstås inget man kan kräva av journalisterna. Att ställa någon enda kritisk fråga när statsministern hävdar saker som saknar stöd i empiri borde dock ligga närmare den journalistiska kärnuppgiften. Men det är ju bara i teorivärlden det.

PS. Här är en gammal post som är relevant i sammanhanget: Några ord om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser.

PPS. Läs också Marika Åsbrink Lindgrens utmärkta inlägg.

Klart besked idag: Sjukförsäkringen schlingmanniseras

2011-04-11T10:44:00.005+02:00

Högerregeringens försämringar i sjukförsäkringssystemet har varit omfattande och gett katastrofala resultat. Regeländringarna har gett upphov till ett otal fall med en fullständigt ovärdig behandling av människor som är sjuka. Det är ett genuint, skapat systemproblem. Det är så reglerna är utformade. Sverige har i flera avseenden fått de hårdaste reglerna av alla OECD-länder. Man har gett sitt system det aktivt missvisande namnet ”rehabiliteringskedjan”. Det är som med ”det nya arbetarpartiet”. Här förekommer inte mycket av rehabilitering. Det är opersonliga, byråkratiska tidsgränser istället, där folk kastas ut från systemet utan hänsyn till deras faktiska sjukdomstillstånd.

Vad är effekten förutom att enskilda drabbats hårt? Arbetslösheten är fortfarande högre än när högern tog över. Sysselsättningen är fortfarande lägre. Av dem som blivit ”utförsäkrade” och alltså har betalat en enorm personlig kostnad, är det 2-3 procent som fått jobb utan stöd. De flesta måste tillbaka in i systemet efter ett halvår av statsorganiserad skärseld.

Däremot har regeringen lyckats med att få fram betydligt fler socialbidragstagare, som en direkt följd av ändringarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Detta är en fundamental ändring. Försäkringssystemens syfte är att folk inte ska drabbas av fattigdom om sjukdom eller arbetslöshet slår till. Socialbidraget är behovsprövat och ska vara en sista hjälp om många saker har gått fel och personen i princip redan har blivit fattig. Nu har alltså regeringen medvetet skjutit över tiotusentals människor från det ena till det andra systemet. Det är något som påverkar fler än dem som drabbas direkt – det river djupa, infektionsbenägna sår i hela den svenska samhällsmodellen.

Mot bakgrund av detta är det lätt surrealistiskt att högeralliansens företrädare idag inleder en artikel på DN Debatt så här:

Sjukförsäkringsreformen har i huvudsak varit framgångsrik. Men allt har inte blivit bra och enskilda personer har kommit i kläm. Vi föreslår därför nu flera viktiga justeringar som ska ligga till grund för beslut i riksdagen i höst.

Det är fantastiskt att man kan få in så mycket strunt på så litet utrymme. Nej, reformen har inte ”i huvudsak varit framgångsrik”. Nej det är inte ”enskilda personer” som har kommit i kläm. Och nej, det är inte ”viktiga justeringar” som föreslås!

Justeringarna är i marginella eller medvetet otydliga. Man smyger in löften om lite extra hjälp – exempelvis bostadsstöd – till några av dem drabbats hårt och "nollklassats". Men det är lite oklart vilka det egentligen ska gälla framöver och det är frågan om att hamna strax över existensminimum. Det stora problemet finns i att folk som är sjuka tvingas ut från sjukförsäkringssystemet och in i meningslöst och nedbrytande arbetssökande eller ”arbetslivsintroduktion” som inte är någon introduktion till arbetslivet. Med detta sker nu in-gen-ting.

Forskaren Björn Johnson, som skrivit den utmärkta boken ”Kampen om sjukfrånvaron”, går idag igenom förslagen på sin blogg. Läs inlägget! Slutsatsen är:

Nej, alliansen, det här är bara löjligt. Alla systemfelen i försäkringen kvarstår.

Läs gärna också vad Kjell Rautio skriver på LO-bloggen.

Men som vanlig när det är ”nya moderaterna” som är igång är övertrumfas innehållet av pr-trixande. Regeringen ger sken av att ändra i systemet och får ett gäng nyhetsinslag på det.

Det är för övrigt mycket talande att det som upptar mest utrymme i debattartikeln är löften om ”ett brett upplagt arbete”, läs kampanj dirigerad av propagandaminister Per Schlingmann, ”inriktat på att stärka förtroendet för hela kedjan av beslut i sjukförsäkringen”. Istället för att göra något åt ett system som är ovärdigt ett välfärdssamhälle – tätare rökridåer.

PS. Det är egentligen fantastiskt att detta ska vara ett radikalt förslag, men det är det. Vänsterpartiet: Låt läkarna avgöra vem som är sjuk.

[SVT][GP][SvD][DN][Exp][Exp][AB][Sydsv][TCO]

Förnyelse vs. förkunnelse

2011-04-07T11:01:00.003+02:00

Har skrivit veckans ledare i Flamman. Den handlar om att socialdemokraterna fortfarande inte verkar ha tänkt sig att skaffa en ordentlig jobbpolitik.

Allra mest oroväckande är S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.

Läs gärna!

Översteprästen predikar igen

2011-04-06T23:54:00.003+02:00

Den tidigare amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan, riddare av marknadsfundamentalism och avregleringar, verkade en kort stund efter finanskrisen uppriktigt förvånad över kollapsen. Nu verkar han ha återhämtat sig, och skriver surrealistiska varningar mot till och med milda regleringsförsök på finansmarknaderna. Om detta skriver jag i Klassekampen:

Når Greenspan børster støv av det gamle evangeliet, er det en slags innrømmelse. Den herskende klassen sitter ikke på noen alternativ utviklingsstrategi som inkluderer en realøkonomisk nyorientering. Det ville kreve en helt annen organisering av produksjons- og forbruksmønster, offentlige investeringer, utbygging av kollektive velferdsløsninger og en radikal omfordeling av dagens ressurser. Interessen for den veien er imidlertid svak hos de som sitter tungt på makten i dag.

Läs gärna!

Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen

2011-04-05T17:30:00.005+02:00

Fem år i rad har antalet barn som lever i familjer beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Också Rädda Barnen har slagit larm om att barnfattigdomen i Sverige ökar och att det är ett trendbrott vi har fått se.

Därför var det lite överraskande att den moderate riksdagsmannen Jan Ericson i dag i Svenska Dagbladet gick ut med uppgiften att ”sänkta skatter har gjort att färre barn är fattiga”. Han lutar sig där på ett PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som handlar om jobbskatteavdragets effekter. Under dagen har detta spridits ut på en mängd olika sätt. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver exempelvis på twitter:

Andelen barn i familjer som räknas som fattiga har minskat med 13 procent mellan 2007 och 2010, tack vare jobbskatteavdraget! Säger RUT.

Och TT har gått ut med uppgifterna som en nyhet!

Problemet är att det inte alls är vad RUT har visat. Artikeln och påståendena är grovt missvisande.

RUT:s underlag jämför över huvudtaget inte barnfattigdomen 2007 med barnfattigdomen 2010, som Arkelsten ger sken av. Det ser på fattigdomstalen vid en tidpunkt, nämligen inkomståret. Det man gör är en hypotetisk jämförelse mellan verkligheten 2008 och hur inkomsterna hade sett ut om man inte hade haft jobbskatteavdag. RUT skriver uttryckligen:

I detta PM jämförs dagens system med jobbskatteavdrag med en parallell värld med dagens system men utan jobbskatteavdrag. Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.

Men låt oss ändå kolla lite närmare på PM:et. Den som tittar noga ser att det bara är i kolumnen som handlar om ”absolut” fattigdom som denna statiska analys säger att 7,7 % hade varit fattiga istället för 6,6 % (därav siffran 13 % "minskad" fattigdom). Tittar på man de mer vedertagna, relativa fattigdomsbegreppen, exempelvis det som används av OECD, ser vi att samma PM säger att fattigdomen hade varit lägre utan jobbskatteavdraget.

Jag upprepar. Riksdagens utredningstjänst visar alltså i ett PM att barnfattigdomen har blivit högre som en direkt effekt av jobbskatteavdraget.

Det är naturligtvis så att upplevelsen av fattigdom beror på om man har råd att göra sådant som andra i omgivningen uppfattar som självklara. Det är därför det är det relativa måttet som normalt används för rika länder, där behoven av mat och husrum är tillgodsedda. Om detta har jag skrivit bland annat här. Lena Sommerstad har skrivit om det i den här artikeln: ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Men RUT:s PM är alltså en statisk analys där man jämför verkligheten med en hypotetisk situation där det enda som ändras är jobbskatteavdragets vara eller icke vara. Som vi alla känner till är dock avdraget inte ett plötsligt inträffande naturfenomen, men del av en samlad regeringspolitik.

En bärande del av samma politik har varit att skärpa reglerna för bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är också dessa försämringar som har finansierat delar av jobbskatteavdraget. Dessa försämringar har haft en direkt effekt på socialbidragsnivåer och på fattigdom. Där behöver vi inte jämföra med någon hypotetisk värld. Det är bara att följa siffrorna. Så här ser exempelvis socialbidragssiffrorna från socialstyrelsen ut:

Och så här ser ändringen i disponibel inkomst ut enligt SCB:s siffror:

Diagrammet är taget från Marika Lindgren Åsbrink som har belyst problematiken föredömligt med riktiga siffror från denna värld och inte en parallell. Se här, här, här och här.

Moderaterna har sammanfattningsvis inte bara fel. De är också ohyggligt fräcka. Det borde vara ett minimalt krav på den politiska journalistiken att avslöja åtminstone deras allra mest våghalsiga faktaakrobatik. Men det förefaller i dagsläget mer utopiskt än att Moderaterna själva ska börja föra en politik som minskar fattigdomen.

Varför "tillväxthämmande regleringar" när man har rytmen/entreprenörskapet i blodet

2011-04-05T13:02:00.002+02:00

Tankesmedjan Timbro har idag smidit tankar om "ekonomiska frizoner". Som föredöme lyfter man fram Kina:

Det räcker dock inte bara med skattelättnader. Onödiga regler och byråkrati måste avskaffas. Ett exempel är den kinesiska staden Shenzhen som vuxit från 10000 till 30 miljoner invånare på 30 år till följd av att det har saknats tillväxthämmande regleringar.

Shenzhen har på senare tid uppmärksammats för att många pressade arbetare tar livet sig. Men även tidigare har regionen utmärkt sig för bland annat barnarbete.

Much of the proof that child labor exists in China is taken from data from the large economic zone of Shenzhen. Children between the ages of 10 to 16 are working up to 14 hours a day in factories in Shenzhen. It was also recorded that girls work in awful conditions for 13 to 14 hours a day from 7 a.m.- 10 p.m. with two one-hour breaks. The China Youth News said that 44 of the 206 foreign-owned companies or joint ventures in Shenzhen employ children less than 16 years of age.

Vilket härligt företagsklimat, tänker man ju, om man är Timbro, och föreslår därför att dessa zoner av frihet från "tillväxthämmande regleringar" ska prövas i invandrartäta områden.

Men se upp! Framstegets fiender – facket – försöker nu introducera tillväxthämmande regleringar till och med i Shenzhen. Desto viktigare då att Det Nya Arbetarpartiet kan befria områden som Rinkeby och Rosengård från sådant som kommunal service och kollektivavtalstäckta arbetsplatser. Föregångslandet Kina kan gå under i kommunistiskt regleringsiver. Leve föregångslandet Sverige!

Politisk risk

2011-03-31T21:40:00.003+02:00

Min krönika i Dagsavisen handlar den här gången om välfärdskapitalisternas lukrativa verksamhet. Och vikten av att skapa politisk risk för dem.

I mørket er alle katter grå. Og for finansielle investorer er alle virksomheter reduserbare til den prosentvise avkastning de gir. Den «effektiviteten» man er «eksperter» på å drive fram er uavhengig av om det er snakk om jordbruksproduksjon, gruvedrift eller barnehager. Men i virkeligheten er det forskjell på hvordan avkastningen kan oppstå.

Läs gärna.

Segway to heaven

2011-03-31T21:29:00.003+02:00

Drar mitt strå till stacken för att sprida denna instant classic.

Klassmedia

2011-03-31T11:16:00.003+02:00

Redigeraren Bertil Fransson skriver i tidningen Journalisten om ett av vår tids stora samhällsproblem – som av lätt insedda skäl inte diskuteras särskilt mycket i media:

Av feghet har jag väntat med att skriva detta tills jag, efter 29 år, i praktiken har slutat på Dagens Nyheter.

[...]

DN, och många andra tidningar, har helt enkelt mer och mer förvandlats till organ främst för den välbeställda medelklassen. I DN ser jag alls inte längre någon ambition att vara en tidning för alla.

In a bold move after achieving cultural & political hegemony, Sweden's young conservatives decided to abolish the use of humour in their use of humour

2011-03-30T18:11:00.011+02:00

I Göteborg ikväll: «Politikens behov av politisk teori»

2011-03-25T13:30:00.000+01:00

Detta ska jag ägna mig åt ikväll:

Politikens behov av politisk teori
– om saknaden efter teori, bortom tabloidbudskap om slipsfärg och musikpreferenser.

Medverkande:
– Ali Esbati (Manifest Norge, fd. ordförande Ung vänster)
– Anna Hellgren (kulturjournalist, fd. redaktör för den feministiska
tidskriften Bang)
– Samtalsledare Olav Fumarola Unsgaard (ordförande i tidskriftsföreningen Fronesis)

Fredagen den 25 mars kl 18.00-19.30
Fri entré.
Linnéstadens bibliotek, Tredje Långgatan 16, Göteborg

Arrangeras i samband med årets Textival i Göteborg, 25-27 mars.

Den stora dragkampen om välfärdstjänsterna

2011-03-13T13:27:00.004+01:00

Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson, har en väldigt bra artikel i SvD om överföringen av skattepengar till privata riskkapitalbolag. ”Vinster i välfärden går ut över personalen” heter den.

I ett system där privata företag bedriver vård för offentliga medel måste skattepengarna även räcka till den svällande byråkratin, till ständiga omförhandlingar och komplicerade vårdavtal, till vinst åt vårdbolagen och till marknadsföring. Men eftersom uppemot 90 procent av kostnaderna i de verksamheter som privatiserats består av löner är det personalen som måste effektiviseras för att vinsten ska maximeras. Personalkostnaderna sänks genom att bemanningen minskas, de privata företagen omvandlar fasta tjänster till timanställningar, förlänger arbetstiden, sänker jourersättningen eller sänker lönerna.

Det är ett nytt Sverige som växer fram. Där riskkapitalbolag skär guld med täljknivar – eller rättare sagt skär våra skattepengar med guldkniv.

Debattartikeln drar några självklara politiska slutsatser av den utmärkta artikelserie som SvD/e24 har presterat de senaste dagarna.

1. Skattepengar lockar riskkapitaljättar
2. Miljardklipp på skattepengar
3. Blir rika på skattepengar utan att skatta

Till skillnad från merparten av samtida ekonomijournalistik har artikelserien intresserat sig för faktiska förhållanden i ekonomin. Det vill säga exempelvis hur politiska beslut hänger samman med konkreta ekonomiska intressen och hur ekonomiska strukturer påverkar verkligheten i välfärdstjänsteproduktionen.

Artikelserien innehåller uppgifter som journalisten och författaren Kent Werme systematiskt har arbetat med. Rekommenderar varmt ett besök här för såväl mer bredd som djup.

Vinstmöjligheter genom välfärden är och kommer under överskådlig tid att vara en central arena för klasskamp. Nyliberalismen har segrat ihjäl sig. Den enkelspåriga marknadiseringen av samhällslivets alla möjliga delar har fört till underinvestering i fysisk och social infrastruktur och till sjunkande, inte växande tillväxtpotential. Att äta sig in allt djupare in i tidigare uppbyggda och någorlunda fredade områden blir därför livsviktigt från det profitknarkande kapitalets sida. Det kommer väl till uttryck i en av intervjuerna i nämnda SvD-serie:

– Anledningen är bland annat att det finns en given marknad med en given kundmassa, säger Marie Reinius, vd på Svenska Riskkapitalföreningen.

Verksamheterna är heller inte speciellt kapitalintensiva, det behövs inte en stor produktionsapparat. Investeringarna är redan gjorda och det handlar mer om att driva verksamheterna effektivt. Det är riskkapitalbolagen experter på, enligt Marie Reinius.

”Expertisen” i att ”driva verksamheterna” handlar då om att underkasta dem enkla lagar om att pressa tjänsteinnehållet och ännu hellre de anställda. Det är en systematisk tillbakarullning som vi genom att garantera vinsterna med skattemedel alltså betalar för.

När den socialdemokratiska kriskommissionen vågade så mycket som antyda behovet av att se över den egna politiken på detta område, möttes det av brummande brösttoner från kapitalets företrädare, företrädesvis på tidningarnas ledarsidor och inom den av arbetsköparorganisationen finansierade PR-högern inom socialdemokratin. Nervositeten är nu påtaglig sedan Håkan Juholt föreslagits till ny S-ledare. Honom vet man ju inte riktigt var man har i denna fråga – till skillnad från Mona Sahlin.

Det är en bra början.

Läs i sammanhanget Marika Lindgren Åsbrinks polemik mot SvD:s PJ Anders Linder: ”Dina skttepengar”.

Läs gärna också min bokessä från förra året: ”I rovstatens garn”. Den handlar mest om USA, men temat är högst relevant också för denna diskussion.

Fredagspepp: Löftet

2011-03-11T16:36:00.002+01:00

Fackliga Triabloggen fredagspeppar med Jenny "Kallskänkan" Wrangborgs Löftet. Grymt bra.

Libyen och latinamerikansk vänster

2011-03-11T16:28:00.001+01:00

I veckans nummer av Flamman finns också en utmärkt artikel av Johan Sommansson:

Libyendeblacet borde bli startskottet för en självkritisk diskussion inom latinamerikansk vänster. När ALBA lanserades var tanken att det skulle vara mer än ett mellanstatligt samarbete. Det skulle vara ett alliansbygge mellan folk med särskilt fokus på folkrörelsernas deltagande. Men när man lämnar den egna kontinenten tillämpas en annan logik, då råder vänskap regeringar emellan och krassa handelsintressen förses med ideologisk fasad. (...) [D]et går inte att avstå från att stödja det libyiska folkets kamp utifrån spekulationer om vilket politiskt resultat upproret kan komma att få.

Läs hela!

Ingen kommer undan jobbpolitiken

2011-03-10T23:45:00.002+01:00

Jag har skrivit ledare i veckans Flamman:

En ideologiskt fastlåst ekonomisk politik satte Sverige på kurs mot evig massarbetslöshet. Än i dag, snart tjugo år efter 90-talskrisen har vi inte återhämtat oss.

... är ingressen. Läs gärna!

Milliardærfellen

2011-03-09T16:50:00.002+01:00

Min krönika i Klassekampen idag handlar om Norges superrikas framgångar när det gäller intäkter och förmögenheter. Och den klassiska frågan om det egentligen spelar någon roll att de rika blir rikare:

Intet menneske er en øy – heller ikke den som eier en. Dette gjelder ikke minst næringsvirksomhet under den moderne kapitalismen. Det superrike sjiktets styrkede posisjon henger sammen med at en synkende andel av verdiskapningen i bedriftene har gått til lønninger. Uten fungerende fysisk infrastruktur, utdanningssystemer og helsevesen hadde det imidlertid ikke skjedd særlig mye. Det er ikke John Fredriksens personlige sjarme eller Stein Erik Hagens skarpe intellekt som har bygget opp alt det som er forutsetningen for lønnsomhet. Det har skjedd i fellesskap. Og i en stadig mer komplekst sammenvevd økonomi blir betydningen av denne samfunnsmessige organiseringen stadig større. At de superrike stikker av gårde med gigantiske inntekter mens de betaler ekstremt lave skattesatser på sin totale inntjening, er urettferdig og umoderne.

Läs gärna.

De andras kön (repris)

2011-03-08T21:32:00.002+01:00

Rasistiska Dansk Folkeparti, den danska högerrgeringens stödparti i parlamentet, skickade igår pressmeddelande om att man borde lägga ned internationella kvinnodagen. Motiveringen är given:

For mig at se har vi et altoverskyggende ligestillingsproblem, nemlig de indhyllede kvinder fra muslimske lande, som skal have samme rettigheder som vi vestlige kvinder har.

Og lad os så bare være ærlige: Kvinder i den vestlige verden er jo blevet det stærke køn.

Det här är inte något unikt danskt. Förmenta jämställdhetsbekymmer är numera en bärande del av den högerpopulistiska och muslimhatande retoriken, samtidigt som det är just i de kretsarna där motståndet, för att inte säga hatet, mot jämställdhetspolitik och feministisk kamp har varit som starkast. (Se för övrigt Niklas Orrenius i Sydsvenskan, om SD och jämställdheten)

Tendensen är naturligtvis väsentligt bredare än explicit högerpopulistiska eller högerradikala partier. Den islamofobiska vändningen i den västerländska jämlikhetsdiskursen fräter hål i solidariteten mellan kvinnor och blir ett vapen i händerna på reaktionära krafter som önskar avfärda eller rulla tillbaka kampen för alla kvinnors lika rättigheter.

Om det ämnet skrev jag för tre år sedan en liten krönika med rubriken «De andras kön». Den skulle jag i sammanhanget vilja tipsa om igen.

Ytterligare en gammal text på samma tema: «Det brinner»

«A joke for our times»

2011-03-08T21:02:00.002+01:00

Från bloggen Decline of the Empire:

A joke is making the rounds which perfectly captures the spirit of America's decline.
An undocumented worker, a unionized public employee, a member of the Tea Party and a CEO are sitting at a table. In the middle of the table is a plate with a dozen cookies on it. The CEO reaches across and takes 11 cookies, looks at the Tea Party member and says, "Look out for those two... They want a piece of your cookie."
Yes, it's true—the victory of the obscenely wealthy owners of this country is nearly complete, and now they want you to fight over the table scraps.

Gaddafi på svenska

2011-03-04T10:49:00.003+01:00

Välfärdskvävning

2011-03-03T21:13:00.002+01:00

Kommunalarbetarens artikel om sysselsättningsutvecklingen inom vården, skolan och omsorgssektorn säger så väldigt mycket mer om svensk ekonomi än regeringens triumfatoriska tillväxtprognoser (som för övrigt kommer ungefär samtidigt med rapporter om fortsatt växande klyftor och fortsatt ökning av socialbidrag)

Svensk BNP är väsentligt högre idag än 1990. Det bor ca 750.000 fler i landet, ca 500.000 fler i arbetsför ålder. Bemanningsbehovet i välfärdssektorn växer snabbare än andra sektorer eftersom arbetets karaktär gör det svårare med rationaliseringar än i exempelvis industrin. Ändå är det färre som arbetar inom välfärdssektorn idag än 1990 – i absoluta tal! Då har man ändå räknat in alla som jobbar inom dessa sektorer i privat regi.

Detta är en civilisatorisk tillbakarullning. Den innebär kronisk tids- och resursbrist i välfärden samtidigt som det privata konsumtionsutrymmet har vuxit, särskilt för dem som redan har mycket från förr.

Varje progressivt politiskt alternativ värd namnet måste ta tag i det här och vända utvecklingen.

Jag har skrivit utförligt om den här problematiken förut. Till exempel i den här antologiartikeln «Världens bästa välfärd, någon?».

Men också i Flamman-ledaren «Subventionerad avmodernisering» och i eftervalsartikeln «Börja med att se världen i vitögat»

Flyktingblogg och flyktingflopp

2011-03-03T17:50:00.002+01:00

Flyktingbloggen är nu igång. Det är ett mycket välkommet initiativ: en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Artiklar kommer att publiceras på nordiska språk och engelska (flera av deltagarna är från Norge). Den här typen av kunskapsspridning och organiserat tryck har varit betydelsefullt för att svensk flyktingpolitik inte är väsentligt mer restriktiv än idag, och för att det faktiskt har tagits ett och annat beslut i riktig riktning också, som med nedläggning av Utlänningsnämnden och partiell flyktingamnesti flera år senare som en följd av det. Behovet är större än på länge, när främlingsfientlighet blir ett allt viktigare element i det politiska dagordningssättandet i Europa och rätten till asyl allt mer sätts på undantag. Sprid adressen!

Idag har det också tillkommit en migrationspolitisk överenskommelse mellan de fem borgerliga partierna, alltså högerregeringen plus Miljöpartiet. Överenskommelsen säljs in som ett steg framåt för de papperslösas rätt till sjukvård och skola – och att det är Miljöpartiet som har ”drivit igenom” detta. Det är ett spinnande som verkar ha gått hem. Men faktum är att överenskommelsen endast hänvisar till pågående utredningar där det redan har varit klart att man ska finna sådana lösningar. Inget mer precist än detta.

Miljöpartiet har alltså fått igenom – ingenting. Vad har man då sålt ut för att få igenom detta ingenting? Jo, man legitimerar regeringens restriktiva massavvisningspolitik och bryter ett rödgrönt samarbete som på ett historiskt sätt transformerade partilandskapet i migrationsfrågorna och pekade fram mot möjligheten att skifta riktning i politiken. Nu blir det svårare också att bedriva god parlamentarisk oppositionspolitik mot regeringens hårda linje. Överenskommelsen utlovar mest ”samråd” och ”återkommande möten”, där MP ska bindas till den förda politiken. Asylinstitutet urholkas ytterligare, medan fokus riktas mot arbetskraftsinvandring, utan att man ens tar tag i villkoren för människor i denna utsatta position. Sammantaget ett högt pris för Miljöpartiets önskemål att mysa i regeringsvärmen. Extra bra då med initiativ som Flyktingbloggen.

UPPDATERING: Läs också Lars Ohly i Aftonbladet om uppgörelsen.

Den endimensionella vetenskapen

2011-02-27T13:47:00.000+01:00

Katrine Kielos skriver en utmärkt krönika med rubriken «Sex är ingen bra morot» i veckans nummer av Fokus. Den handlar om den förhärskande världsbild som vägleder och förfäktas av ekonomer:

Förr i tiden brukade man vid hoven anställa rådgivare som gav kungen politiska rekommendationer utifrån att avläsa mönster i inälvor från döda fåglar. Mer eller mindre korrekt försökte de genom att titta på planeternas rörelser, djurs inre organ, eller tecken i skyn – avläsa hur Gud kunde tänkas reagera på de beslut som härskaren fattade. Nuförtiden har denna roll övertagits av ekonomer.

Läs hela!

Huvudpoängen i krönikan är ekonomivetenskapens endimensionalitet. Bland annat uttryckt med att «Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur». Men kopplingen mellan denna endimensionalitet, de politiska lösningar den pekar fram mot och den roll som teorierna har i reproduktion av social makt, såsom det antyds i det inledande citatet, är avgörande om vi ska fatta sakernas tillstånd och bidra till ändring av dem.

Jag passar på att lägga upp några länkar till grejer jag själv skrivit på det temat. För att upprepa några rader från ett av inläggen: Nationalekonomins stora inflytande på samhällsdebatten i allmänhet och på den ekonomiska politiken i synnerhet är ett extremt allvarligt samhällsproblem som progressiva krafter – och mer brett alla som intresserar sig för vetenskapligt tänkande och förnuftig samhällsdebatten – borde ägna tankekraft och energi åt.

- Agenda och prästerskapet
- Saknaden efter sagorna
- Strengere dogmer enn pavekirka
- Monkey Business

«I welcome their hatred»

2011-02-20T10:34:00.003+01:00

Bloggen Teckentydaren funderar över Obamas approach när det så småningom vankas omvalskampanj mitt i ekonomisk kollaps och aggressivt överklassrofferi i USA, genom att påminna om Franklin D. Roosevelts tal dagen före valet 1936, alltså då FDR suttit sin första period och drivit igenom en rad New Deal-reformer. Det är ett fantastiskt tal som påminner om hårda klasstrider i USA.

We have not come this far without a struggle and I assure you we cannot go further without a struggle.

[...]

For nearly four years you have had an Administration which instead of twirling its thumbs has rolled up its sleeves. We will keep our sleeves rolled up.

We had to struggle with the old enemies of peace—business and financial monopoly, speculation, reckless banking, class antagonism, sectionalism, war profiteering.

They had begun to consider the Government of the United States as a mere appendage to their own affairs. We know now that Government by organized money is just as dangerous as Government by organized mob.

Never before in all our history have these forces been so united against one candidate as they stand today. They are unanimous in their hate for me—and I welcome their hatred.

FDR blev omvald i en rejäl valseger. Till historien hör dock att de reaktionära krafterna mobiliserade hårt, vann och köpte över kongressledamöter också på den Demokratiska sidan, och inte minst med stöd av Högsta domstolen obstruerade många av Roosevelts förslag. Men det blev ändå en period av politisk handling i USA. Inrikespolitiskt lade det grunden till en väldig välståndsökning för arbetarklassen, en industriell modernisering i stor skala och genomslag för rudimentära välfärdsordningar.

Vänner och fiender i Mellanöstern

2011-02-20T10:27:00.004+01:00

Se de två korta svenska klipp som bloggen Gaza Peace n' Freedom har lagt upp – «Att göra upp med det förflutna».

«Den förtvivlade liberalen»

2011-02-17T21:40:00.001+01:00

Jag ogillar mycket av det Lisa Bjurwald står för, i synen på ekonomisk politik till exempel och på många utrikespolitiska frågor. Men när det gäller den allt mer dominerande rasistiska dagordningen i Europa, hör hon till en tyvärr allt mindre skara av liberaler som ser, förstår och med mod talar ut mot det som pågår: att islamofobi har blivit den dominerande formen av rasism i Västvärlden och att traditionella borgerliga partier tar över rasisternas dagordning.

Om detta talar hon i en intervju gjord för Flamman av Petter Larsson. Läs den! Det är ett viktigt och tankeväckande tidsdokument.

Intressant att notera, är att en av de mer inflytelserika (blå)bruna opinionsbildarna, Johan Ingerö angriper Bjurwald i ett inlägg som är tänkt att torpedera hennes trovärdighet. Men när man läser det som handlar om själva intervjun, visar det sig att Ingerö egentligen hängt upp hela sin kritik på en enda mening i den långa intervjun.

”Invandring och integration är ju inget område Timbro utmärkt sig på tidigare, utan de tar chansen nu.”, säger Bjurwald. Och det menar Ingerö vara felaktigt. Och visst är det sant att Timbro även tidigare har velat försämra invandrares situation – där kunde kanske Bjurwald varit tydligare. Men som man kan se också på de exempel som Ingerö radar upp, har det varit större fokus på EU-regler och annat som rör arbetskraftsimport i syfte att dumpa löner och arbetsvillkor i Sverige. Men det är på senare tid som Timbrohögern – och då menar jag en lite större skara än dem som vid varje givet tillfälle är anställda på Timbro – i likhet med likasinnade i andra länder, har börjat utforska den politiska potentialen i kulturella och demografiska hotbilder.

Ingerö avslutar sitt blogginlägg med en minimalt kamouflerad uppmaning till DN att säga upp Bjurwald. Så irriterande är det med en tydligt antirasistisk liberal nuförtiden. Vi får väl se hur det går. Den andra högertidningen i Stockholm har ju Per Gudmundson. Kanske DN anställer just Ingerö så småningom för att inte hamna på efterkälken när det gäller muslimhets och repressionsentusiasm.

Bananer och fattigdom

2011-02-17T21:20:00.002+01:00

Min ledare i veckans nummer av Flamman tar utgångspunkt i förra veckans Uppdrag Granskning om de bananskalande svenska ungdomarna i Norge.

Men också på vänsterkanten hör man ofta arga antydningar om svek mot ”de svagaste”. Behovet av att slåss för dem som hamnar utanför välfärdssystemen kan framställas som stående i motsättning till, eller i alla fall viktigare än, att försvara villkoren i själva systemet. Facklig lönekamp kan antydas vara en lyxstrid – för vad med dem som inte alls har jobb. Detta är en återvändsgränd

Läs gärna hela!

PS. Som jag nämner i ledaren har företaget Adecco varit under mediegranskning i Norge för lönedumpning i offentlig sektor. Idag avslöjade de norska tv-nyheter hur Adecco tjänar mångmiljonbelopp på att driva äldreomsorg i Oslo med arbetsvillkor som bryter mot norsk lag. I Oslo är det Høyre och Fremskrittspartiet som styr, med parlamentariskt stöd av Venstre och Kristlig Folkeparti. Staden är ett "skyltfönster" för tydlig, kommunal högerpolitik, där privatisering och konkurrensutsättning är ledstjärnor.

Vår vän Mubarak

2011-02-17T21:13:00.002+01:00

Idag har jag skrivit i norska Dagsavisen om Egypten och Västvärldens ansvar:

Vi vet ikke hvordan stridene om faglige rettigheter og den økonomiske politikkens innretning kommer til å ende. Vi vet ikke hva den egyptiske hæren er forberedt på å gjøre for de 1,5 milliarder dollarene som den årlig får fra USA. Vi vet ikke hvordan det blir med fredsavtalen med Israel eller med blokaden av Gaza. Det vi vet er at de arabiske landenes hjemlige politiske bevegelser – islamistiske eller ikke – kommer til å prøves i sine svar på disse spørsmålene. Vi vet også at Vestens geopolitiske stor- og småspillere har forsøkt å formulere sine egne spørsmål og presse fram svar som tjener dem. De har stått til stryk på den arabiske verdens største torg – befridd under noen historieomskapende øyeblikk. Dette faktum er en manifestasjon av håp og besluttsomhet som det ikke er mulig å gjøre ugjort.

Läs gärna.