”Företagsklimatet” – om att skratta hela vägen till tänketanken

Idag har alla svenska medier med minimala variationer rapporterat om att Solna har ”det bästa företagsklimatet”. Detta är en årlig begivenhet. Vi får alltså veta att det finns en lista där landets kommuner rankas efter ”företagsklimat”. De flesta får intrycket av att detta är någon slags utfallsutvärdering av den ekonomiska politiken i kommunerna. Det är naturligtvis meningen. Men det har ingenting med verkligheten att göra.

Undersökningen är i själva verket ett av organisationen Svenskt näringslivs smartaste PR-trick. Detta blir uppenbart för den som orkar spendera lite extra tid och tankeverksamhet jämfört med journalisterna på landets redaktioner.

Rankingen bygger dels på ett antal noga utvalda statistiska faktorer. Bland annat kommunalskatt och entreprenader. Det betyder att om en kommun – som exempelvis Solna – privatiserar kommunal service och sänker skatten, så räknas det som ett ”bra företagsklimat”. I övrigt finns flera faktorer som säger samma sak: att man får bra siffror om folk är egenföretagare istället för anställda. En kommun med många advokater istället för industriarbetare, får alltså automatiskt ett ”bra företagsklimat”.

Den stora delen av undersökningen, bygger på enkätsvar. Här kan vi hitta allmänhetens, kommunpolitikernas och kommunala tjänstemäns ”attityder till företagande”. Det betyder i klartext, att om en kommun har många högerväljare, många högerpolitiker i kommunen samt många med högeråsikter inom den kommunala byråkratin, då får kommunen en bra rankning för sitt ”företagsklimat”. Också i denna del hittar vi för övrigt ”kommunal konkurrens” som en faktor. Återigen får vi alltså schyssta värden om kommunen privatiserar. Här räknas även ”vägnät, tåg- och flygförbindelser” in som en faktor. Detta är – till skillnad från flera andra variabler – ganska rimligt att titta på. Problemet är att kommuner kan göra ganska lite för att påverka sådant. Om staten till exempel – tack vare skattesänkningar och en trafikpolitik helt i linje med Svenskt näringslivs önskemål – satsar alltför lite på tågtrafiken och berövar glesbygdskommuner viktiga transportmöjligheter, är det svårt för kommunerna att själva starta egna tåglinjer.

Men summa summarum: vad ”rankingen” visar är i princip en kombination av hur mycket borgerlig politik en kommun för. Vad det får för resultat för medborgarnas välfärd, eller för all den faktiska ekonomiska utvecklingen i företagen i kommunen, får vi inte veta någonting om. Att beröva kommuninvånarna kommunala bolag och kommunalt skött service, gör däremot underverk för placeringen på listan.

Detta taskspeleri prackar alltså arbetsgivarkotteriet på upphetsade kommunpolitiker en intet ont anande allmänhet, genom en okunnig, slapp och/eller tidspressad journalistkår. År efter år.

Timbro spanar

Det är sommar och semesterslappt också på mången tidningsredaktion. Gott så; alla förtjänar lite lugn och ro ibland. SvD:s huvudledare består idag i att Claes Arvidsson ”samtalar” med Erik Zsiga, tidigare pressekreterare hos Muf, och nu aktuell med boken Hejdå Östeuropa på Timbro, där Claes Arvidsson själv tidigare gett ut en bok med argument mot antidiskrimineringslagar. Detta är för övrigt Zsigas andra bok. Debutboken Popvänstern, även den utgiven på Timbro, är ett intellektuellt praktverk där författaren avslöjar att musiker och författare inte är vänster egentligen, då de kan tänka sig att tjäna pengar och till och med använda dessa för att konsumera varor och tjänster. Den nya boken skulle, enligt Claes Arvidsson, ”också ha kunnat heta En framgångssaga”

Zsiga förklarar varför:

Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.

Jamen då så! Det visar ju verkligen vägen. Visserligen kan vi konstatera att Sverige skulle kunna vara på rätt väg med att folk ”går till jobbet i ur och skur”, till exempel när de är sjuka, men det kan alltid bli bättre. Det framstegsvänliga Nya Arbetarpartiet har som bekant genom historien visat ett heroiskt motstånd mot exempelvis semester för arbetare. Hade partiet varit mer framgångsrikt med sitt motstånd mot 5, 4, 3… veckors lagstadgad semester, skulle det kanske varit Sverige som visade vägen för östeuropéerna, istället för tvärtom. Nu tvingas Svenskt näringsliv rycka in. Man bjuder lärare på resor och ger ut läroböcker som talar om hur bra det kan bli om man inte är med i facket. Vi hoppas förstås alla, att även Zsigas bok kan bli ett läromedel i svenska skolor.

Samtalet går vidare, och Erik Zsiga fortsätter med ett fantastiskt uttalande:

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

För några månader sedan publicerade EBRD – den utvecklingsbank som 1991 sattes upp av Världsbanken för att understödja införande av marknadsekonomi och stöld av transitionsekonomiernas tillgångar – en stor egen undersökning (29000 tillfrågade i 29 länder) om femton års övergång. Studien geggar på sedvanligt sätt ofta ihop demokrati och marknadsekonomi samtidigt som den vrider och vänder på resultaten. Men det hela är ändå oerhört slående.

Femton år efter det att exalterade nationalekonomer – likt Friedmans grabbar en gång i Pinochets Chile – gavs fria händer, och med sin nyliberala ”chockterapi” lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid, är det alltså en majoritet som inte anser sig ha fått det bättre ekonomiskt. Vidare är det mindre än hälften som uppvisar ett starkt stöd för marknadsekonomi. Stödet för demokrati som politiskt system är något starkare. När det gäller synen på de bägge fenomenen – frågorna är lite märkligt ställda – är det påfallande många som svarar att det ”inte spelar någon roll för sådana som jag”. När det gäller olika institutioner finns det ett starkt negativt förtroende för politiska partier, parlamenten, domstolar och regeringen. Däremot har människor en positiv tilltro till militären.

Det är onekligen imponerande resultat för den attackhöger i vilken Zsiga tjänstgör som fotsoldat. För visst krävs det en hel del av den som lyckas få många människor att föredra det auktoritära, stagnerade, förljugna, korrupta och förtryckande systemet i den krackelerande Sovjetunionen och dess satellitstater. Det förklarar väl åtminstone varför de nyliberala profeterna måste få så höga löner.


I Världsbankens undersökning är människor dock optimistiska inför framtiden. Visst är det rätt att vara det. Folk strävar efter att få det bättre. Det ställs krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. I de auktoritära enpartisystemen fanns i princip inga självständiga fackföreningar. För detta har folken i transitionsekonomierna fått betala ett särskilt högt pris när den råa kapitalismen släpptes lös. Men det händer saker också på detta område, även om det går långsamt och självklart motarbetas av de kapitalägare som sitter i sadeln idag. Erik Zsiga och hans Timbrovänner kan fortsätta spana efter den tid som kommer. Hur den ser ut bestämmer de som tur är inte ensamma.



[Läs gärna ett tidigare inlägg: Arbetarrörelse i Ryssland]

En "rapport" om "myter" kring diskriminering

Storföretagarnas intresseorganisation, Svenskt näringsliv, har idag släppt en ”rapport”, som har till syfte att ifrågasätta den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden. Ur detta följer också ett allmänt ifrågasättande av lagar och andra åtgärder mot diskriminering. Som med alla andra utspel från Svenskt näringsliv, har rapporten, som lanserades via en artikel i SvD, fått stort genomslag i medierna.

Rapporten finns tillgänglig på Svenskt näringslivs hemsida. Den är tio sidor lång och innehåller ett antal diagram med siffror från SCB. En person – det skulle till exempel vara en journalist eller nyhetsredaktör – som bemödar sig att med ett minimum av kritiskt tänkande ta sig igenom materialet, kan relativt enkelt konstatera att rapporten är milt sagt bristfällig (och knappt korrekturläst). Man skulle utan vidare kunna säga värdelös. Här är några saker som kan utläsas ur rapporten:

• På 50-, 60- och 70-talen fanns det arbetskraftsinvandring till Sverige. Senare har det varit mer flyktinginvandring. [Möjlig fråga: hur motbevisar detta diskriminering?]

• Fler människor har fått jobb mellan 1993 (då ekonomin körts i botten, inte minst tack vare insatser av den dåvarande borgerliga regeringen) och 2003. En del av dessa är invandrare. [Möjlig fråga: hur motbevisar detta diskriminering?]

• ”I den senaste utredningen om diskriminering påstår utredarna att Sverige har en segregerade arbetsmarknad där invandrare bara får okvalificerat arbete. Detta påstående har inget stöd i statistiken heller”. [Möjlig fråga: vem har påstått att segregation innebär att invandrare BARA får okvalificerat arbete?] ”Statistiken visar tvärtom att en mycket positiv utveckling har skett sedan början på 90-talet”. [Möjlig fråga: är ”positiv utveckling” lika med ”ingen diskriminering”?]

• Förklaringen till att invandrare är tydligt underrepresenterade i vissa yrken är ”invandrarnas intresse och efterfrågan. Invandrare är förmodligen mer benägna att utbilda sig till globalt gångbara utbildningar och yrken.” [Möjlig fråga: om man skriver att förklaringen ÄR intresse och efterfrågan, bör man inte presentera åtminstone en ansats till empiri? Hur uppstår förresten ”intresse och efterfrågan”?]

• ”Faktum är att sysselsättningsgraden varierar ganska mycket mellan olika invandrargrupper”. [Möjlig fråga: Vem har ifrågasatt detta faktum? Hur motbevisar detta diskriminering?]

• Invandrare får jobb i högre utsträckning efter att de levt i Sverige ett tag jämfört med när de är nyanlända. [Möjlig fråga: Vem har ifrågasatt detta faktum? Hur motbevisar detta diskriminering?]

• Invandrare bor oftare i storstäder. [Möjlig fråga: jaha?]

Det sista lilla avsnittet ”Skillnader mellan invandrargrupper” kräver alldeles jättesärskilda omnämnanden:

Att arbetsgivare skulle ha en negativ attityd till folk från Afrika och mellanöstern har förts fram av en del forskare och även myndigheter som den självklara förklaringen till situationen. En jämförelse mellan invandrare från Afrika och Sydamerika som kommit till Sverige sedan 1990 visar något helt annat. Jämförelsen visar att förvärvsfrekvensen hela tiden har varit högre bland sydamerikaner.

Så håll i hatten nu: eftersom afrikaner hela tiden har haft svårare att komma in på arbetsmarknaden, så finns ingen diskriminering av afrikaner. Bra tänkt va?
Men det bästa kommer ändå sen:

Vad gäller företagens och arbetsgivarnas attityd, så har de i själva verket anställt långt fler afrikaner än Sydamerikaner. År 2003 fanns cirka 14000 afrikaner som förvärvsarbetande jämfört med knappt 8000 sydamerikaner. Vi ser samma sak om vi jämför invandrare från Iran och Polen. Förvärvsfrekvensen är högre för invandrare från Polen men antalet förvärvsarbetande från Iran är tusentals fler än förvärvsarbetande från Polen.

Läs nu det där flera gånger för att riktigt ta in det: arbetsgivarna har inte en diskriminerande attityd till afrikaner eller iranier, trots att man ser en tydlig ”rasifieringsskala” i förvärvsgraden, eftersom antalet anställda iranier är större än antalet polacker. Det är faktiskt ett revolutionerande sätt att se på statistik.

---

Mot dessa statistiska stordåd, kan den som vill vara träig och obstinat ställa en exceptionellt omfattande empirisk och teoretisk forskning, som visar flagrant och systematisk diskriminering; utsortering och underordning.

Jag vill bara nämna några exempel som jag har omedelbart tillgängliga. Arbetslivsforskaren Anders Neergaard, som länge studerat den etniska uppdelning på svensk arbetsmarknad, skriver sammanfattande i en artikel i tidskriften Clarté (artikeln är en förkortad version av ett bokkapitel):

Statistiken ger en tydlig bild av att utlandsfödda som grupp, men även barn till utlandsfödda, har en betydligt sämre position på arbetsmarknaden än ”svenskar”. Flera studier visar en ökande andel tidsbegränsade anställningar under 90-talet och början av 2000-talet, inte bara i Sverige utan också i andra EU-stater. […] Tabell 1 [finns tyvärr inte i den elektroniska versionen] visar situationen för olika LO-grupper med tidsbegränsad anställning. Rasifiering är som synes inte bara kopplad till eget födelseland. Den lever kvar i andra generationen. Tabellen visar också att utländsk bakgrund slår hårdare än kön: rasifierade grupper av män har en mer utsatt situation än svenska kvinnor. Tydligast syns den rasifierade segmenteringen när man ser till dem som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar och till dem som är födda i övriga världen men vistats i Sverige under minst tio år. Rasifieringen visar sig också om man undersöker vilka grupper som är överkvalificerade för sina arbeten. Här är invandrarna överrepresenterade. Många av dem befinner sig inom rätt näringsgren och ofta till och med hos rätt arbetsgivare, men på fel plats i organisationen.

Den LO-rapport om anställningsformer och arbetstider som Neergaard bygger delar av sitt ovanstående resonemang på, har uppdaterats flera gånger. I den senaste versionen, med siffror från 2005 kan man läsa:

Av tablå 7 framgår att bland kvinnorna inom LO är andelen med tidsbegränsad anställning så hög som 35 procent bland kvinnor som är födda utanför Norden och har en vistelsetid på mindre än tio år i Sverige. Också bland de kvinnor födda utanför Norden som har en vistelsetid på minst tio år i Sverige är andelen med tidsbegränsad anställning högre än genomsnittet för LO-kvinnor. Man kan å andra konstatera att bland kvinnor som är födda i andra nordiska länder ligger andelen med tidsbegränsad anställning lägre än genomsnittet för hela gruppen LO-kvinnor. Det finns alltså utomordentligt stora skillnader inom gruppen kvinnliga LO-medlemmar med utländsk bakgrund.

Förutom den väsentligt lägre förvärvsarbetsfrekvensen bland utlandsfödda har vi alltså problematiken med sämre villkor för dem som är anställda. När det gäller osäkra anställningar vet vi att detta får allvarliga effekter för människor, på en rad olika sätt. Till exempel visar en rad undersökningar (bland annat LO:s Ohälsans trappa) att det finns ett starkt samband med sämre hälsa, ständig värk, osv. Regeringen har nu som bekant vidtagit kraftfulla åtgärder för att ytterligare fördjupa detta problem.

Ytterligare ett exempel ses här, där man kan konstatera hur andelen invandrare sjunker i grupper med högre positioner på arbetsmarknaden. (Källa)

(Det kan för övrigt vara av intresse att konstatera att mycket av forskningen om diskrimineringen på arbetsmarknaden har genomförts på eller med stöd av Arbetslivsinstitutet. Nu läggs ALI ner och vi kan turligt nog i större utsträckning förlita oss på ”rapporter” från Svenskt näringsliv).

- - -

Men spelar det någon roll att man enkelt kan vederlägga allt i Svenskt näringslivs ”rapport”? Mycket lite. Rapportens funktion är strikt PR-mässig. Och vi har sett gång på gång att det fungerar. Man släpper en rapport som mest innehåller smörja – men får tungt genomslag i medierna. Sedan, när någon hunnit läsa själv innehållet så kommer på sin höjd något genmäle eller en debatt någonstans. De som hör nyhetsinslagen är tio-hundra gånger fler än dem som får reda på att innehållet är ruttet. Så går det till när reaktionära intressen och papegojmedia skrider fram hand i hand.


- - -
Några andra inlägg om SN-rapporter av samma typ:
• SN hävdade att kvinnor har låga löner utan bara råkar jobba på ställen där lönerna är låga.
• SN hade en omfattande kampanj byggd på medvetna lögner om säsongsanställningar.

Ett tidigare blogginlägg om invandrare på arbetsmarknaden:
• Folkpartiet, LAS och mer rasism