måndag, augusti 01, 2005

Den gemensamma smärtan

Via Pelaseyed hamnade jag på en iransk fotoblog och den här bilden från högtidlighållandet av femårsdagen av den iranske poeten Ahmad Shamloos död.

Poetiskt ses Shamloo som en av världens främsta. Med sin säregna stil introducerade han, och utvecklade ständigt, under ett långt författarskap, på allvar den moderna orimmade poesin i persisk litteratur. Han var en språkförnyare av mått och en kulturell ikon. Hans poesi rör kärlek och frihet i mänsklig, samhällelig förening. Är uppfordrande utan att vara programmatisk, hisnande utan att vara världsfrånvänd. När Shamloo 1999 fick Stig Dagermanpriset skrev juryn i sin motivering att han ”i sin poesi och prosa rör vid Världens hjärta”.

Han rör i alla fall mitt. Tårarna reser sig på nolltid när ögonen oförberett sveper över det lilla diktfragment som finns under bilden. Raderna är från en längre dikt som heter ”Allmän kärlek”. I ett land där så många människor gett sina liv för en smula frihet, torterats och skändats i fängelsehålor, rispar de i det kollektiva medvetandet. Men det stora med Shamloos poesi är allmängiltigheten. Idag är de här raderna fräscha som dagg. I en nykolonial era, då människor avhumaniseras och förnedras, när vreden mitt framför oförstående ögon ackumuleras i miljoner, manar de till motstånd.

(Jag tror att den här dikten finns bland översättningarna av Shamloo på svenska, men har inte någon i min ägo. Tolkningen är min egen).

Är ingen saga för dig att berätta
Är ingen visa för dig att sjunga
Är inget ljud för dig att höra
Varken något som du kan se
Eller något som du kan veta

Jag är den gemensamma smärtan,
Skrik mig!



----------
- Den aktuella dikten, med delar översatta till engelska
- Tal vid en internationell författarkongress, på svenska i Ord & bild 1989
- En samling översättningar och artiklar

4 kommentarer:

  1. Anonym2:22 fm

    Friheten soldat

    Våra ögon är fyllda av sand,
    öronen av humlans buller.
    Våra älskade är bortom det största av hav,
    mina vänner har fått vila.

    Min hjärna känns liten,
    längtar till en strand,
    en strand bortom alla hav,
    längtar efter frid.

    När nattens kalla vind sveper våra gömslen,
    är fruktan min enda vän.
    Mina ögon är fyllda av tårar,
    mina öron av viskand fruktan.

    Morgon gryr med eldkraft och strid,
    mina trötta ögon ser hat och blod.
    Humlan min enda vän,
    kan inte lita på någon.

    Kas/050802

    SvaraRadera
  2. Anonym2:18 em

    Du skulle nog gilla Jeffersons tolkning också, här: http://www.jeffersonse.com/2005/08/dikter-esbati-och-andra-kommunister.html

    Enjoy!

    SvaraRadera
  3. Anonym3:33 em

    En bloggande nazist (han är väl nazist?) som inte gillar poesi. Skoj! Eller... Inte så jävla skoj egentligen. Skulle vara roligare med en nazist som gillar poesi. Lite mer oväntat, liksom...

    SvaraRadera
  4. Ralf Eriksson6:38 em

    I denna återvändsgränd av Ahmad Shamlou:


    i din mun vädrar de för att veta
    om du sagt "jag älskar dig"
    i ditt hjärta vädrar de
    det är en underlig tid, min kära
    det är en underlig tid, min kära
    den som bankar på dörren natteid
    har kommit för att dölja ljuset
    Ljuset måste man gömma
    i klädkammaren
    det är en underlig tid min kära
    och leendet opererar på läpparna
    och sången i munnen
    Glädjen måste man gömma
    i klädkammaren
    kanariefågelspett
    på linje- och jasmineld
    det är en underlig tid min kära
    den segerrusiga djävulen
    sitter festande vid vårt gravöl
    Gud måste man gömma
    i klädkammaren

    SvaraRadera