tisdag, april 05, 2011

Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen

Fem år i rad har antalet barn som lever i familjer beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Också Rädda Barnen har slagit larm om att barnfattigdomen i Sverige ökar och att det är ett trendbrott vi har fått se.

Därför var det lite överraskande att den moderate riksdagsmannen Jan Ericson i dag i Svenska Dagbladet gick ut med uppgiften att ”sänkta skatter har gjort att färre barn är fattiga”. Han lutar sig där på ett PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som handlar om jobbskatteavdragets effekter. Under dagen har detta spridits ut på en mängd olika sätt. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver exempelvis på twitter:
Andelen barn i familjer som räknas som fattiga har minskat med 13 procent mellan 2007 och 2010, tack vare jobbskatteavdraget! Säger RUT.
Och TT har gått ut med uppgifterna som en nyhet!

Problemet är att det inte alls är vad RUT har visat. Artikeln och påståendena är grovt missvisande.

RUT:s underlag jämför över huvudtaget inte barnfattigdomen 2007 med barnfattigdomen 2010, som Arkelsten ger sken av. Det ser på fattigdomstalen vid en tidpunkt, nämligen inkomståret. Det man gör är en hypotetisk jämförelse mellan verkligheten 2008 och hur inkomsterna hade sett ut om man inte hade haft jobbskatteavdag. RUT skriver uttryckligen:
I detta PM jämförs dagens system med jobbskatteavdrag med en parallell värld med dagens system men utan jobbskatteavdrag. Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.
Men låt oss ändå kolla lite närmare på PM:et. Den som tittar noga ser att det bara är i kolumnen som handlar om ”absolut” fattigdom som denna statiska analys säger att 7,7 % hade varit fattiga istället för 6,6 % (därav siffran 13 % "minskad" fattigdom). Tittar på man de mer vedertagna, relativa fattigdomsbegreppen, exempelvis det som används av OECD, ser vi att samma PM säger att fattigdomen hade varit lägre utan jobbskatteavdraget.

Jag upprepar. Riksdagens utredningstjänst visar alltså i ett PM att barnfattigdomen har blivit högre som en direkt effekt av jobbskatteavdraget.

Det är naturligtvis så att upplevelsen av fattigdom beror på om man har råd att göra sådant som andra i omgivningen uppfattar som självklara. Det är därför det är det relativa måttet som normalt används för rika länder, där behoven av mat och husrum är tillgodsedda. Om detta har jag skrivit bland annat här. Lena Sommerstad har skrivit om det i den här artikeln: ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Men RUT:s PM är alltså en statisk analys där man jämför verkligheten med en hypotetisk situation där det enda som ändras är jobbskatteavdragets vara eller icke vara. Som vi alla känner till är dock avdraget inte ett plötsligt inträffande naturfenomen, men del av en samlad regeringspolitik.

En bärande del av samma politik har varit att skärpa reglerna för bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är också dessa försämringar som har finansierat delar av jobbskatteavdraget. Dessa försämringar har haft en direkt effekt på socialbidragsnivåer och på fattigdom. Där behöver vi inte jämföra med någon hypotetisk värld. Det är bara att följa siffrorna. Så här ser exempelvis socialbidragssiffrorna från socialstyrelsen ut:



Och så här ser ändringen i disponibel inkomst ut enligt SCB:s siffror:



Diagrammet är taget från Marika Lindgren Åsbrink som har belyst problematiken föredömligt med riktiga siffror från denna värld och inte en parallell. Se här, här, här och här.

Moderaterna har sammanfattningsvis inte bara fel. De är också ohyggligt fräcka. Det borde vara ett minimalt krav på den politiska journalistiken att avslöja åtminstone deras allra mest våghalsiga faktaakrobatik. Men det förefaller i dagsläget mer utopiskt än att Moderaterna själva ska börja föra en politik som minskar fattigdomen.

9 kommentarer:

Örjan sa...

Svårt att greppa den fulla dumheten i detta. Om man som moderaterna använder ett absolut fattigdomsbegrepp och räknar på effekten utan att ha med hur skattesänkningarna finansieras, så får man slutsatsen att barnfattigdomen skulle minska ännu mer om vi tog bort hela skattesystemet...

Christian sa...

Har aldrig förstått mig på hur fattigdom kan ses som ett relativt mått. Jag får det ju inte det sämre bara för att någon annan får det bättre.

Anonym sa...

Christian:

Konstigt, tycker själv att ett absolut fattigdomsbegrepp känns betydligt mer abstrakt. Begreppet fattig är trots allt inte nytt för vår tidsålder. Man kan då fråga sig vad dess intuitiva innebörd har varit under alla år innan $1/dag-måttet tillkom? Givetvis betyder fattigdom innehav i förhållande till samhällets genomsnitt.

Med ett absolut fattigdomsmått är det även svårt problematiskt att förklara hur definitionsmässigt fattiga i vissa samhällen av sin omgivning kan uppfattas som rika och vice versa.

Att någon skulle få det sämre bara för att någon annan får det bättre är samtidigt är högst märkligt sätt att se på begreppet fattig: det är trots allt den genomsnittliga levnadstandarden på aggregerad nivå i omgivningen som utgör den relevanta referenspunkten, inte enskilda individer.

FMP sa...

Och ännu en gång har väl moderaterna visat vad deras politik leder till...

laban sa...

@Christian
Fråga de barn som inte längre kan följa med på skolresan pga de andra familjerna vill åka till dyra resmål. Så funkar rätt många grejer i samhället.

Men kärnan i moderaternas lögner här handlar inte om det, utan om att de a) inte ser på vad som hänt i verkligheten, b) räknar på konsekvenser av en skattereform utan att ta in konsekvenserna av finansieringen.

Anonym sa...

Christian: Du menar att vi då ska utgå från 2 dollar om dagen som fattigdomsgräns?

Fattigdom i sig själv är antingen ett relativt begrepp - eller helt godtyckligt absolut begrepp. Vad ska räknas in? Vatten, mat, värme, grotta, skjul, 1,10,100,1000 kvadrat att bo på, bil, flygplan, häst, sjukvård, skola, spa?

Svar ja. Du mår sämre av att andra får det bättre.

Jeanette Johansson sa...

Örjan, svar ja. De skulle tycka att barnen blev rikare utan skattesystem, om föräldrarna själva kunde disponera inkomsten och välja skolform, vård med mera... Att de barn som räknas i kalkylen samtliga bor i Danderyd och Östermalm är en annan sak...

Jan Ericson sa...

Jag tror problemet är just detta, att man använder olika fattigdomsbegrepp. Läs gärna min argumentation om varför jag tycker relativ fattigdom är synnerligen missvisande.

Jag har inte feltolkat rut-rapporten, utan jobbskatteavdraget hade fattidomen i Sverige varit värre.

I övrigt - läs min slutreplik i debatten på min blogg idag, http://www.ericsoniubbhult.se

Hälsningar
Jan Ericson
riksdagsledamot (M)

Ali Esbati sa...

Hej Jan,

Det är möjligt att du inte har feltolkat rut-rapporten, utan bara inte förstått alternativt förstått men ger en helt missvisande bild av innehållet. Jag kan inte avgöra detta på rak arm.

Om du tycker att det relativa fattigdomsbegreppet är "synnerligen missvisande" - en vanlig ståndpunkt långt ut på högerkanten - så kan du förstås skriva om det. Men då bör det framgå att det är detta du gör; alltså att du önskar ersätta en fattigdomsförståelse som är socialt relevant och som också används av exempelvis OECD, med en som i sig är ganska intetsägande (men förstås kan komplettera förståelsen av den ekonomiska utveckligen). Men det står ingenting om detta i din debattartikel. Ej heller i det som din partisekreterare pumpat ut.

Uppenbarligen tycker exempelvis RUT också att det är relevant att se på relativa mått i sin hypotetiska modell. Och då står det alltså, i samma underlag som du bygger din artikel på, att fattigdomen har ökat som ett resultat av jobbskatteavdraget.

Som Örjan påpekar i den första kommentaren blir det dessutom oerhört märkligt att se på ett absolut fattigdomsbegrepp, räkna in skattesänkningarna, men inte vad som har hänt i övrigt, för att finansiera dem! Det enda ditt resonemang säger är ju att man blir "rikare" ju lägre skatten är, jämfört med en hypotetisk situation där DET ENDA som ändras är att skatten blir högre. Fattigdomen blir då lägst om skatten är noll. Men nästan alla fattar att det inte funkar så. Om man exempelvis finansierar skattesänkningen med att ta bort alla välfärdsordningar, blir de flesta mycket fattigare.

I verkligheten är det ju exakt åt det hållet er politik har fört Sverige. Skatten har sänkts för dem som har jobb och de har blivit rikare på kort sikt. Samtidigt har man tagit resurser från dem som har det sämst - alltså just dem som riskerar att bli fattiga. Och fler har alltså mycket riktigt blivit fattigare.

På längre sikt är det också uppenbart att samhällen med nedmonterade välfärdssystem får fler fattiga.

Hälsningar
Ali Esbati