söndag, oktober 28, 2012

De långa arbetslinjerna

Jag vill gärna bidra till att sprida ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt, skrivet av 26-åriga Anna Berglund. Hon beskriver en verklighet som gäller många på dagens svenska arbetsmarknad – särskilt unga. En som kan handla om "tio olika lägenheter på fem år, 16 anställningar, ett liv utan fast punkt där jakten på bostad överskuggar allt".
Men hur menar du att det ska löna sig? För det är många saker arbetena inte har gett mig. De har inte gett mig en skälig lön. De har inte gett mig goda förutsättningar för utveckling på företagen. De har inte sett mig som en person, en människa utan en arbetskraft, ung och stark att suga musten ur. De har alltid tagit hänsyn till mig kön, på det sätt att jag alltid tjänat mindre än mina manliga arbetskamrater trots att jag många gånger haft mer ansvar och arbetat hårdare än dem. De har på alla sätt undvikit att ge mig en fast anställning vilket resulterat i att jag många gånger fått ha flera arbeten samtidigt för att få ihop en inkomst att mig leva på. Jag har arbetat 16-timmarspass för att sedan gå vidare till att arbeta vaken natt. Jag har rest genom hela stan för att få ihop timmar där de funnits. Och jag har, när det varit som minst arbete, i desperation gråtit framför min chef och bett om mer timmar.
Systemförändringarna som Reinfeldtregeringen har genomfört, har hårdast drabbat dem som hamnar utanför arbetsmarknaden – arbetslösa och långtidssjuka. Men det finns naturligtvis ett nära samband mellan utvecklingen för det som sker utanför arbetsmarknaden och det som sker i "ytterkanterna" på arbetsmarknaden – det som i allra högsta grad är arbetsmarknaden för allt fler. Och något som i sin tur undergräver de delar av arbetsmarknaden där det finns mer organiserade förhållanden sedan tidigare. Och osäkerheten gnager – som framgår av det välskrivna brevet – på människors hälsa, självkänsla och fotfäste i samhället. Läs!

1 kommentar:

Tankesmedjan Det sovande folket och Den konspiratoriske lille mannnen sa...

Detta brev och alla andra brev skickas till en postbox som befinner sig mil ifrån statsministern. Josef Stalin fick också brev från folket och han läste dem ofta och sedan brände han dem. Statsministern befinner sig aldrig i samma rum som dessa brev då han inte får förknippas med något negativt.