Gaza och efterkrigstidens slut

Publicerat i norsk översättning Klassekampen den 2 april. Illustrationen som syns på fotot: Knut Løvås.

 

Idealens kollaps

I Gaza angrips efterkrigstidens framsteg

 

“Fasornas djup övergår vår förmåga att beskriva dem”. Det är James Elder, talesperson för FN:s barnfond Unicef, som säger detta, efter att ha färdats igenom Gaza (Guardian den 22 mars). 

Det våld som nu utövas mot de instängda människorna i Gaza, är av en sådan omfattning att det spiller ut över språkets gränser. De som försöker förmedla fakta om det som sker, tvingas retirera bakom rekordnoteringar. En så snabb försämring av en befolknings tillgång på näring – med andra ord svält – har inte registrerats tidigare. Andelen förstörda byggnader saknar motstycke. Erfarna hjälparbetare, kirurger och psykologer landar – efter historier om förbrända barnansikten, blodpölar på smutsiga golv, kollapsande, desperata föräldrar – ständigt i samma fras: det värsta de någonsin sett.

Folkmordet i Gaza griper in i och driver på en större politisk utvecklingstendens. Vi kan kalla det slutet på efterkrigstiden. En aspekt av den är att starka krafter bland Västvärldens politiska och ekonomiska eliter strävar ut ur de demokratiska och humanistiska begränsningar som krigsslutet pålade dem: Folkrätt, asylrätt, deklarationer om mänskliga rättigheter. “Vi bevittnar någon slags kollaps i den fria världen”, som Pankaj Mishra skriver i essän Förintelsen efter Gaza.

Det är i det ljuset helt följdriktigt att de mest entusiastiska påhejarna av Israels framfart idag återfinns inom politiska strömningar med djupa och aktiva rötter i antisemitismen (USA:s högerkristna, Sverigedemokraterna, Le Pens parti i Frankrike – listan kan göras lång). Det som instinktivt framstår som lockande för dem, är den ohämmade, militariserade etnonationalismen i dagens Israel, och den hierarkiska samhällsordning som den bär fram. Utvecklingen i israelisk inrikespolitik är instruktiv. Där sätter allt mer radikalt rasistiska högerkrafter dagordningen, medan det exceptionellt progressiva, humanistiska arv som utvecklats i judiskt samhällsliv i generationer och som satt outplånliga avtryck i världens intellektuella, kulturella och politiska rikedom, i praktiken hånas, hotas och marginaliseras. På sociala medier men även i mainstream tv-kanaler myllrar det istället av grovt avhumaniserande beskrivningar, explicit rasistiskt jubel över död och förnedring och oreserverad hyllning av bestraffande övervåld.     

När västerländska ledare och tyckare upprepar sina mantran om “Israels rätt att försvara sig”, medan deras språk blir stumt inför det oerhörda, gränsöverskridande som dagligen utspelar sig i Gaza, sipprar det ut i politiska och sociala relationer på hemmaplan. 

För de många av oss som lever i den vitare och mäktigare delen av världen, med rötter i det som kallas det globala Syd upplevs detta gärna närmare själens innersta kärna. Vi hanterar dagligen den strukturella rasismen, med olika medvetna och omedvetna reaktioner och strategier. Vi är vana vid – accepterar de facto – att människoliv värderas olika beroende på avstånd och färgnyans. Men det är omskakande på ett nytt sätt, när palestinska liv värderas till så nära noll, att tio, femton tusen staplade barnlik inte når upp till entydiga fördömanden. När uppenbart och återkommande lögnaktig statspropaganda så ofta trumfar synliga vittnesmål om otaliga sönderrivna människoliv. Att leva i denna verklighet med sina sinnesintryck misstänkliggjorda, genererar en djup otrygghet, jag vill säga en existentiell yrsel, en “fight or flight”-impuls som man undertrycker men som fortsätter skrapa på ens inre. 

Det finns ingen väg ut ur denna nedbrytande ensamhet än politisk gemenskap. En gemenskap som ytterst handlar om att hedra, försvara och utveckla det som vanns efter oerhörda mänskliga lidanden under andra världskriget. De som runt om i världen reagerar mot förstörelsen av Gaza drivs, för att åter citera Pankaj Mishra, “av den enkla önskan att upprätthålla de ideal som verkade allmänt eftersträvansvärda efter 1945: respekt för frihet, tolerans för andra trosuppfattningar och levnadssätt, solidaritet med mänskligt lidande och en känsla av moraliskt ansvar för de svaga och förföljda.”. Djupet i de fasor som följer där dessa ideal fördrivs, är inget som bara kommer att märkas för “De andra”. Världen hänger ihop vare sig vi vill det eller ej. Vad det gäller är att förändra den.