Feministiskt initiativ - vad gör det med feminismen?

Den erkänt medieskickliga gruppen kring Feministiskt initiativ har nu lanserat sin plattform och bekräftat sina planer på att delta i riksdagsvalet. Nu kan diskussionen förhoppningsvis bli konkret och politisk istället för hypotetisk och medietaktisk. Det är bra. Behövs ett feministiskt initiativ? Det rätta svaret torde vara: det behövs feministiska initiativ. Samma dag publicerar till exempel DN Debatt ett magsurt och stockreaktionärt inlägg av “statsvetarnestorn” (han presenteras faktiskt så) Nils Elvander som skriver att feministers “manshat” strider mot demokratin, bland annat genom sitt konfliktperspektiv. Kvinnor ska vara väna och tålmodiga, så ska det nog bli bra ska de se. Hotar kvinnor professorernas borna snoppmakt skall det brännmärkas. Detta är bara en av miljoner händelser. Lönegapen kvarstår och vidgas. Våldet mot kvinnor uppmärksammas fortfarande inte som ett strukturellt problem. Kvinnor har som grupp väsentligt mycket mindre makt över samhällslivets alla områden. Frustrationen och upprördheten är självklar och kräver sina initiativ.

Feministiskt initiativ kommer att kritiseras från olika håll. Som professorn ovan; för att vara en “enfrågerörelse”; eller för att inte ta hänsyn till klassfrågor. Till exempel. Sådana reaktioner kommer att variera mellan det vansinniga och det förståeliga men otillräckliga. Min fundering är dock denna: kommer Feministiskt initiativ att vara bra för feminismen? Jag är långt ifrån säker. Kanske blir det till och med en stor otjänst.

1) Den svenska feministiska rörelsen är vital, brokig och bred. Det är självklart, eftersom feministiska frågeställningar genomsyrar samhällets alla arenor. Det finns en överhängande risk för att den feministiska rörelsen nu – i en bredare allmänhets ögon – ska identifieras med och reduceras till den trots allt lilla grupp som står bakom Feministiskt initiativ. I rådande politiska läge gör det rörelsen sårbar. Och vad händer om ett sådant initiativ nu får till exempel fem eller tre procent i valet. Hur ska det tolkas? Att stödet för feminismen är tre procent? Den mycket uppenbara risken finns också, att alla som kämpat för “mainstreaming” av feminismen i såväl politiska partier som andra fora, nu begåvas med en björntjänst. För alla de som alltid varit mot en feministisk dagordning blir det möjligt att explicit eller underförstått hänvisa till att det ju finns ett feministiskt parti. De sköter feminismen.

2) Den här problematiken kommer sig av att man nu helt fokuserar på den parlamentariska processen. Den feministiska rörelsen har uppnått resultat genom utomparlamentariskt tryck. Dels direkt i samhället, dels genom att driva fram parlamentariska beslut. Men när man nu ställer upp i riksdagsval är det just besluten i riksdagen som är avgörande. Och där kan resultat bli paradoxalt. Feministiska offensiver som driver en allmän dagordning utan att ta hänsyn till partier – inte binder upp sig och inte bryr sig om vilka som ”drabbas” – kan vara oerhört effektiva. Men ställer man upp i riksdagsval kan man knappast strunta i att förhålla sig till existerande partier och var de står – i just feministiska frågor, inte minst. Feministiskt initiativ har inte formulerat sin politik kring krav att driva just i riksdagen. När man gör det ska man finna två saker. När det gäller sådant som man kan komma överens om ”bortom höger-vänsterskalan”, så kommer det att vara frågor som länge drivits just av vänstern, med motstånd högerifrån (delad föräldraförsäkring, arbete mot sexualisering av offentliga rummet, stöd till relevant forskning osv.). Andra viktiga frågor kommer att direkt röra nerven i höger-vänsterdebatten. Mer stöd till kommunerna har en klassdimension, men en ännu viktigare könsdimension idag. Samma sak med ”pigdebatten”. Det är kvinnoförtrycket som fördjupas om ”hushållsnära tjänster” subventioneras. Var hamnar Feministiskt initiativ? Patriarkatet finns och måste bekämpas oavsett vilken regering vi har. Men det är uppenbart att en borgerlig regering – som Feministiskt initiativ hjälper fram – i alla fall skulle stå väsentligt mycket längre bort från bra beslut i riksdagen – och det är nu vad vi kommer att få diskutera.

3) Och så är vi med nödvändighet tillbaka till diskussionen om hur en sådan partibildning förhåller sig till existerande partier. De flesta som kan tänkas rösta på initiativet är vänsterväljare. Det är inte konstigt. Feminismen har ojämförligt starkare stöd i och rötter inom vänstern – av bland annat det enkla skälet att det är vänstern som varit feministisk och fört feministisk politik på senare tid. Men för att vinna väljare bland borgerliga feminister – där ett sådant initiativ egentligen är som mest akut – kommer initiativet möjligen att akta sig för att profilera sig för mycket som vänster. Det kommer kanske, som antyddes på presskonferensen, att innebära icke-ställningstagande för behovet av satsningar på offentlig sektor, till och med en flört med privatiseringsförespråkare – en utveckling som i så fall entydigt missgynnar en stor majoritet av Sveriges kvinnor.

Vi kan alltså få en situation där de alla som röstar på Feministiskt initiativ vill ha mer feministisk politik och nästan alla också vill ha mer vänsterpolitik. Men resultatet kan mycket väl bli att det blir både mindre feministisk politik i riksdagen och mindre vänsterpolitik.

En annan viktig aspekt måste också lyftas här. Feministiskt initiativ inte bara saknar en partistruktur, utan lyfter fram detta som en fördel, rentav ett “antipatriarkalt ställningstagande”. Det är uselt. Här ansluter man sig till en tröttsam postmodern ”diskurs” som har tydliga politiska konsekvenser.

Organisationer som överger formella hierarkier får informella hierarkier som är mycket svårare att ifrågasätta. Så kallade ”platta” strukturer är normalt väsentligt mycket mindre demokratiska. Hur ställer man någon till svars som inte är vald till ett uppdrag? Hur hanterar man målkonflikter om det inte finns formella kanaler? Nu beror i och för sig mycket på vad man vill göra. Vill man bedriva en intensiv och kort lobbykampanj för en enskild sakfråga, med folk som redan vet vad de tycker och hur man gör, då kan man gott ha ett löst sammansatt nätverk som hittar på en massa saker. För en lista som pretenderar på långsiktighet är bristen på demokratiska strukturer djupt problematisk. Inom en ganska snar förlängning kommer man att behöva fatta avvägningsbeslut. Antingen blir sådana helt urvattnade, eller så måste osynliga strukturer träda i kraft. Ännu mer centralt är att veta vem som ska bestämma vad efter att man eventuellt valts in i riksdagen. Här är Feministiskt initiativs prat om såväl ”öppna strukturer” aktivt stöd till en problematisk – i sin anti-kollektivism i grunden borgerlig – världsuppfattning. Ett demokratiskt problem.

I bästa fall kan Feministiskt initiativ bidra till att etablera radikala utgångspunkter för en tydlig feministisk debatt. I sämsta fall jippoiseras och privatiseras feminismen och råkar ut för ett rejält bakslag den närmaste tiden. En hel rörelse som kidnappas, stajlas och utnyttjas. ”En feministisk backlash på feministiskt initiativ”, som Åsa Linderborg klockrent uttryckte det.

Uppgiften för vänstern bör vara uppenbar: 1) Att vara kritisk men inte fientlig mot feministiskt initiativ, främst på feministisk grund. 2) Att vara vaksam mot och slå ned tendenser till att rulla tillbaka feminismen inom vänsterrörelsen, med Feministiskt initiativ som hävarm. 3) Inte glömma bort att den faktiska feministiska politiken åtminstone de senaste tjugo åren förts ifrån vänstern, och att utmaningar ännu måste bäras just där – mer pengar till kommunerna, individualiserad föräldraförsäkring, kamp mot sexualiserat våld; och mycket, mycket mer. Det där är till exempel vänsterpartiets frågor. Inte sedan igår, utan sedan åratal tillbaka. Det är bara att köra hårt.