lördag, april 02, 2005

Kirgizistan - ännu en bricka

I Flamman skriver Henning Süssner intressant om den senaste i raden av försök till exporterade revolutioner – Kirgizistan. Scenariot har likheter med det vi börjat vänja oss vid:
”Oppositionen, som leds av forna förtrogna till Akajev som på ett eller annat sätt fallit i onåd, anspelade från början tydligt på regimskiftena i Georgien och Ukraina”.
Jag var i Kirgizistan i en månad sommaren 2000. Det var en fascinerande upplevelse av konkret, komplex postsovjetisk vardag i Centralasien. (Det är nog förresten jag som tagit fotot som förekommer i tidningen. Basaren i Batken, en fattig stad i Ferganadalen där det strax innan förekommit väpnade strider mellan militären och wahabbiter).

Akbar Akajev betraktades som en god ledare av västmakterna. Dels för att han var den enda av de centralasiatiska presidenterna som inte kom direkt från partinomenklaturan (de andra var helt enkelt auktoritära partichefer som bytte fot och husbonde) – han är i botten fysiker. Dels för att han var snar att implementera IMF-direktiv och öppna upp för utländska investeringar, inte minst genom att använda den (av Stalin en gång ditkommenderade) koreanska minoritetens nya kontakter med Sydkorea. Kirgizistan var nog också, med flera mått mätt, den politiskt öppnaste och minst auktoritära av de fem centralasiatiska republikerna, med relativt lite av våld och angrepp mot regimkritiker.

Sen tycks Akajev blivit mindre instrumentell. USA har gjort stora framryckningar i de centralasiatiska republikerna, och har nu betydelsefulla militärbaser i Rysslands ”soft underbelly” (artikel från 2002). Bäst går det i Uzbekistan, där Islam Karimov leder en vanvettigt auktoritär regim, där såväl förföljelser mot etniska minoriteter som tortyr hårdnar (Amnesty om tortyren; DN, ”Centralasiens Saddam har USA:s stöd”, rejält vidrigt). I senaste valet ställde Karimov upp mot en motkandidat som han själv valt, och som på valdagen hyllade presidenten, samt meddelade att han själv röstat på Karimov! Även den tillika tidigare partichefen, personkulternas Turkembashi (”turkmenernas ledare/fader”) i Turkmenistan verkar nu ha blivit USA-vän, med belöningar som följd.

Akajev har inte varit oäven mot amerikanerna. Tvärtom har också han bredvilligt leasat ut plats till baser, och överlåtit Manas-flygplatsen i Bisjkek till amerikanska operationer i samband med Afghanistankriget. Men tycks ha velat satsa på andra hästar i destabiliseringen, vilket kanske inte funkade precis som man ville.

Det jag särskilt minns är den enorma roll som västfinansierade NGO:s spelade. Det skapades en slags välmående och välbetald parallell statsstruktur, som med ersättningsnivåer vanliga kirgizer inte kunde drömma om attraherade smarta stadsungdomar. Soros Foundation var troligen den absolut viktigaste samhällsaktören i stora delar av Kirgizistan. AUK – American University of Kyrgyzstan – spottade ut en ny ”manegerial class”, helt uppbunden till en viss sorts provästliga ”värderingar”, i praktiken stöd till USA:s imperialistiska dagordning (se även den här artikeln). Jag minns långa samtal med smarta, kunniga och progressiva ungdomar, med stor känsla för sitt lands oberoende, skepsis mot växande orättvisor och en djupare förståelse för den komplexa postsovjetiska vardagen än de flesta västerländska ”analytiker”. Men jag vet också att många av just de idag arbetar för Väst-NGO:s och svårligen kan ha behållit sin kritiska distans – eller i alla fall knappast kan agera därefter.

Nu är det nog en riktig bedömning som Süssner gör av läget:
”I Kirgizistan kom den iscensatta revolutionen dock av sig. Efter kuppen den 24 mars rådde först anarki i Bisjkek. Staden plundrades och minst fem människor dödades och flera hundra personer skadades på tre dygn. Snart utbröt dessutom en öppen maktkamp mellan de nya makthavarna. […] Det var inte bristen på parlamentarisk demokrati, utan oviljan att bekämpa fattigdomen i Kirgizistan och den epidemiska korruptionen i landet, som störtade den gamla regimen”.
Det är labilt i Kirgizistan, samtidigt som landets relativt positiva politiska kultur, plus att USA ännu hållit sig lite i bakgrunden, fortfarande håller landet borta från inbördeskrig. Vad som händer närmast är oklart. Också de nya ledarna kommer nog att försöka hålla både USA och Ryssland på gott humör ett tag framöver. På lite längre sikt är dock en sak klar: USA fortsätter sin geopolitiska destabiliseringspolitik, för en strategisk inringning av Ryssland och Kina. Det är ett av de verkligt stora hoten mot världsfreden, mot miljoner människors liv och välfärd, och mot möjligheterna till självständighet och utveckling av egen kraft i olycksaliga randstater.

8 kommentarer:

  1. Intressant analys. I utrikespolitiken har det tyvärr alltid varit svårt att lita på någons altruism - idealitet.
    Känner till landet dåligt. Ett bra resmål?

    SvaraRadera
  2. Påminner mig om samtal med unga Slovakiska intellektuella i mitten av 90-talet. De kom snart att arbeta för västliga företag och organisationer.

    Den interna väfärdens uppbyggnad - de politiska folkrörelserna i Slovakien hade behövt mer av deras kraft.

    SvaraRadera
  3. Anonym2:17 em

    Esbati,

    Ok för att du raderade den senaste posten. Sorry. Men allvarligt talat, jag är faktiskt nyfiken på hur du vill att politiken i Sverige ska se ut. Helt ärligt. Jag ser dina inlägg men jag greppar inte helheten. Jag tror många är intresserade av att få en uppfattning på hur du betraktar idealsamhället. Jag har förstått att du är kommunist i alla fall.

    Om du inte har något klart just nu kan du väl meddela detta.

    / Nick

    SvaraRadera
  4. Anonym11:42 em

    Nick men för fan mäniska du har skrikigt efter ett manifest av något slag från ali sen han började med den här bloggen. ali har väldigt interesanta kommentarer kring det mesta. Se det för vad det är en sida där en person skriver om sina åsikter i olika frågor. Man behöver inte ha ett komplett uppslag för ett nytt samhälle för att få ha en åsikt kring det som sker. Frågan är om det ens om det är önskvärt att upprätta en lista med säg de 4000 saker man vill förändra med samhället. Som jag ser det så är bloggen ett välkommet inslag i debatten mot den vanliga sörjan man får sig till livs från de stora åsiktsmaskinerna (DN svt osv)

    Mycket interesant läsning för övrigt heder till dig Ali.

    SvaraRadera
  5. Anonym2:47 em

    Peter, Nick, Beter G, Pasqualito mfl.

    Ni säger att ni efterfrågar hela beskrivningar av det alternativ som era meningsmotståndare förespråkar. Speciellt i fallet Ali E kan man ju läsa Vänsterpartiets program, och även UVs hemsida. Givetvis får man sålla och sovra med urskiljning bland allt som står där:

    Alltså, Vänstern skriver om allt bra de vill uppnå (konstigt vore väl annras) men det man skall ta fasta på när man läser deras program är vad de de facto tänker utföra. Alltså, vilka maktåtgärder de skulle genomföra om de besuttit makten.

    Därefter bör var och en av er ta ställning till om dessa maktåtgärder leder till de välsignelser som anförs som argument för dessa, och framför allt bör ni absolut reflektera över alla mindre önskvärda effekter som också följer av de olika ingripanden i samhället. (Dessa är man nämligen inte alls lika snar med att redovisa eller ens reflektera över).

    Till Pasqualito: Det är vänstern som gör anspråk på att kunna 'planera' och 'adminsitrera' samhället in i väldigt många enskildheter och detaljer och administrera 'val' av allt möjligt även åt enskilda. Den liberala sidan gör inga sådana anspråk. Därför blir det lite lustigt när du frågar om de liberala bara har en lösning (och menar att vänstern väl skulle få bestämma sig för en av eller många olika alternativ när den väl kommit i beslutsfattande ställning).

    Det lät lite lätt förvirrat (och konstigt vore väl annars :-)

    SvaraRadera
  6. Anonym9:29 em

    Peter,

    *skratt*

    Är det fel att önska en lista på de tio viktigaste punkterna som Esbati anser bör gälla i ett framtida samhälle? Vid det här laget bör Ali han en god uppfattning om var han står i åsikterna och kunna presentera de på ett lättöverskådligt sätt. På så sätt får jag - och även andra läsare - en större förståelse för hans politiska uppfattning. Alla korten på bordet kan väl aldrig vara fel?

    Esbati, jag fötstår inte din ovilja till att presentera tio viktiga punkter för framtiden. Kan ju ta max en vecka för dig att skriva ihop det.

    Vänligen lägg upp en sådan. Tack. (Vill du ha motsvarande från mig ställer jag givetvis upp, men jag frågade först :)

    / Nick

    SvaraRadera