Det går så där. Trots att man tidigarelagt omröstningen, trots att hela etablissemang enligt känt mönster tok-kampanjar för ett ja, trots att presidenten går ut i hotfyllt direktsänt TV-tal till folket, trots allt, så verkar det finnas en god möjlighet till att franska folket förkastar förslaget till ny konstitution. Nej-sidan har lett med 55-45 i några opinionsundersökningar.
Cohn-Bendit kampanjar med etablissemanget. Folk är korkade, är ”Röde Danys” slutsats. Inte ens när han försöker taktisera kan han dölja sitt folkförakt. Det är ”Asterixkomplex” och det är rädsla för det främmande, och franska fackföreningar kan inte läsa. Men det är förstås både enklare och svårare än så. Folk fattar mycket väl att detta är ett elitprojekt som tar våra rättigheter ifrån oss, även om reaktionerna kan spreta.
Det är inte ett dugg konstigt att Cohn-Bendit hamnat där. Liksom andra i ett rätt tunt, men mycket högljutt och inflytelserikt skikt i Europa, gjorde han ”uppror” 1968 genom att röka på och slåss lite med polisen. Idag har han slutat göra det senare och bekvämt graviterat tillbaka till sin klasståndpunkt. Fenomenet har varit en karaktäristisk del av den nya politiska landskapet i västvärlden under senare tid, och viktigt att studera.
I Sverige blev det tydligast under EMU-folkomröstningen. På ja-sidan dök det upp en välrenommerad, ofta ”fristående” eller ”frihetlig” chic-vänster. Latte-radikaler och avdankade ex-sextioåttor i skön förening. Människor som samhälleligt lösgjort sig från breda folklagers vardagsbekymmer, som på många sätt delar konkreta livsvillkor eller –sammanhang medandra eliter. När det väl gäller blir därför utgångspunkterna desamma. Och det blir hurra i etablissemanget. Det är skönt med ett gäng som är pittoreskt jätteradikala i för tillfället ofarliga frågor, men bekvämt parkerade hos makteliten i de viktiga frågorna. ”Liberala högern och frihetliga vänstern i gemensam aktion för att rädda en seger i folkomröstningen”, var rubriken på en kuriös debattartikel i DN den 23 augusti 2003. Nätverket ”radikaler för euro” ville ”öppna Sverige för förändringar och nya influenser” som skulle ”rädda oss från tillbakagång och inskränkthet”. Det gick åt helvete. Magnus Linton (Arena) skrev att ”som internationalist [Tjoho! min anm.] kan man bara glädja sig åt att lika lite som att svenska arbetare är viktigare att bry sig om än portugisiska, är svenska väljare det”.
Nu är Cohn-Bendits chic-radikalism instrumentell. DN jublar. Men deppar också lite över att det ändå går så dåligt just bland de unga. Hoppet sätts istället till
”unga mbitiösa elever i det relativt fattiga öst, ungdomar som till en del ser sig som européer på den ena kanten [samt] människor ur en äldre generation som i likhet med Daniel Cohn-Bendit personligen bär minnena av de europeiska krigen”.Också detta minns vi från EMU-folkomröstningen. Freeeden. Som argument för ett militariserat superstatsbygge. Jättebra. Och miljonerna som plöjdes ned i att vinna ungdomen. Svenskt näringsliv anställde informatörer som skulle se hippa ut, samt gjorde en ungdomssajt där man bland annat fick vara en dalahäst som åkte runt i Europa och blev itutad massa goja. Moderata ungdomsförbundet toppade genom att lansera ett strutsliknande kampanjdjur, en ”emu”. Efter en TV-debatt i Göteborg som jag deltog i var det en stackare som sprang upp och ned för Avenyn iklädd en sådan dräkt. Ja-sidan förlorade som bekant störst bland de unga.
Möjligen kommer Röde Dany att vara iklädd något annat än kycklingdräkt vid kvällens möte. Men han fyller samma politiska funktion. Så bevare oss för kacklande kvasiradikaler som äter ur kapitalets ömsom fasta, ömsom mycket generösa hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar