Talmannen gör rätt

Talmannen har alltså föreslagit en statsministeromröstning med Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist som kandidat, i ledningen för en av henne framfantiserad ”mitteregering” med C,S, KD, L och MP. Detta har av Magdalena Andersson stämplats som ”anmärkningsvärt”, samt lett till ångestladdat och principlöst men mycket energiskt vevande från främst socialdemokratiska taltrattar.

Det är synd. Talmannen har enligt min mening tvärtom begått aktningvärt konstitutionellt hantverk, givet både hur de formella förutsättningarna ser ut (fyra omröstningar och sedan extraval, dock utan att exakta tidsramar för voteringarna anges) och hur de konkreta partipolitiska piruetterna har sett ut.

1. Voteringen som ska hållas nu på tisdag (alltså statsministeromröstning två) kommer att innebära en formell bekräftelse på att C:s föredragna regeringsalternativ inte finns i verkligheten. Det blir en extra tydlig markering när sju av riksdagens åtta partier – och fyra av fem partier som av C föreslås ingå i regering! – av allt att döma kommer att rösta nej (rött) till att ingå i denna regering! Det går nästan inte att föreställa sig en tydligare illustration av vanföreställningen om ”den breda mitten”.
   
   
2. Det är också väldigt rimligt att det är Ulf Kristersson som får sonderingsuppdrag samt formellt prövas i den tredje omröstningen – givet att vi inte mirakulöst sitter med Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister på tisdag – och att detta annonseras som intention. Talmannen gör nu ännu tydligare konsitutionell verklighet av att låsningen i regeringsfrågan handlar om Centerpartiet. Centerpartiet är enig med de flesta andra om att valresultatet inntebär att Tidö-regeringen har förlorat valet. Ulf Kristersson har dragit slutsatsen av detta och avgått. Men om Centerpartiet inte accepterar att de rödgröna bildar regering, då har de dessvärre möjligheten att göra Ulf Kristersson till statsminister, baserad på SD-stöd förstås, eftersom det är så valresultatet ser ut. Nu tvingas Centerpartiet att också formellt ta ställning till detta – som är ett av endast tre egentliga alternativ – alltså att bryta med sitt viktigaste vallöfte och möjliggöra en högerregering. Det är ett alternativ som finns och därför måste prövas. Det vore förstås ödesdigert för Sverige, men det är också så en parlamentarisk demokrati fungerar.
   
   
3. Det är likaledes rimligt att de återstående två alternativen prövas allra sist. I den fjärde omröstningen måste alltså Centerpartiet välja – också i rikets högsta beslutande organ, riksdagen – mellan å ena sidan att göra Magdalena Andersson till statsmininster i spetsen för alla de fyra partier som behövs för att utgöra en styrande rödgrön majoritet, och å andra sidan att föra Sverige in i en regeringskris och det konstitutionellt bestämda resultatet av det; automatiskt utlöst extraval. Det talmannen gör, är alltså att rada upp Centerpartiets val – som följer av valresultatet – i en formell process.
   
   
4. Men den politiskt viktiga delen av detta är ju också att det parti som har störst ansvar för att föra processen i hamn, och också har mest att förlora på om det inte sker, nämligen Socialdemokraterna, så att säga får sista ordet. Allt ställs på sin spets i en fjärde och avgörande omröstning. Magdalena Andersson och socialdemokraterna har senast tills dess att göra det de förstås borde ha satt igång redan före valet, nämligen att hitta fram vägar att klargöra läget för Centerpartiet och driva fram den process som måste ske för att Magdalena Andersson ska kunna bli statsmininster och regera under hela mandatperioden.

Talmannen har enligt min mening alltså tagit sitt ansvar på ett mycket bra sätt givet det gällande läget. Nu gäller det att de partier som vann valet – om de fortsatt menar att de gjorde det – tar konsekvenserna av detta och bildar regering. Annars finns den konstitutionella nödutgången extraval. Att den är obekväm och usel är en del av själva poängen. Centerpartiet och Socialdemokraterna måste se till att den inte behövs.