Opposition

Exakt nu börjar en ny era av mobilisering mot den nyliberalism som borde ha varit begraven för länge sedan, men som den politiskt usla överenskommelsen mellan S-MP-C-L ger andningshjälp.

Vänsterpartiets partistyrelse har beslutat att vi i riksdagen kommer att avstå vid statsministeromröstningen, när Stefan Löfven nomineras av talmannen. Det betyder att Löfven kan tillträda som statsminister.

Vi är samtidigt extremt tydliga med att den överenskommelse som S har gjort högerut som grund för budgetsamarbete, är chockerade dålig för alla dem som vill se mer av jämlikhet och rättvisa. Vänsterpartiet kommer därför att rösta mot nästan allt i den överenskommelsen, i den mån den materialiseras i faktiska förslag. Men vi kan och måste göra mycket mer än så: det behövs mobilisering överallt i det svenska samhället för att motverka en vridning högerut och där kommer Vänsterpartiet att stå i första ledet.

Jag har förstås även sett kritik mot Vänsterpartiets beslut. Vissa anser att det hade varit bättre att rösta rött på fredag. Låt mig säga några ord om varför det hade varit dåligt, och varför vi landade i ett annat beslut idag än i söndags kväll.

1. Det har för varje timme blivit tydligare att alternativet till en Löfven-regering INTE hade varit en omförhandling eller ett extraval. Alternativet hade varit en blåbrun regering ledd av Ulf Kristersson och med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Självklart kan inte Vänsterpartiet ta ansvar för hur C och L skulle rösta i en fjärde omröstning MEN det har blivit uppenbart att vi INTE har kunnat lita på att C och L skulle hålla fast vid sitt SD-motstånd.
2. En blåbrun regering hade inte bara sämre för att den stöder sig på SD utan för att DESSUTOM den hade fört en ännu sämre ekonomisk politik än den som en Löfven-regering med bas i sin politiskt usla överenskommelse med C och L (och MP) skulle göra.
3. Detta skulle då ge en dramatiskt sämre utgångspunkt för en vänsteropposition i och utanför parlamentet. Varför? Jo, för att en blåbrun regering närmast maniskt skulle spotta ur sig symboliskt och reellt reaktionär politik; tänk återkommande rasistiska utspel i förorterna, angrepp mot kulturarbetare och public service, fläsktvång i skolmaten, utrikespolitiska piruetter, you name it. Det skulle kanalisera väsentligt mer av progressiv energi dit, istället för striderna om arbetsrätt, skattepolitik, bostadspolitik etc.

Utöver detta spelar det förstås också stor roll att Vänsterpartiet i samtal med Stefan Löfven och S har klargjort att det kommer att finnas ett samarbete utöver den oppositionsroll som vi kommer att ha i budgetsammanhang. Vi har också skapat ett motstånd mot högerpolitiken redan genom att värna de reformer som genomfördes under förra mandatperioden.

Jag tror att socialdemokraternas uppgörelse med C och L kommer att ses som ett historiskt misstag i framtiden. Nyliberalismen borde vara en avskräckande kontrapunkt, inte något som blir budgetunderlag. Den politiken går nu vänsterpartiet i stenhård opposition mot. Från en position som under nuvarande omständigheter blir väsentligt starkare genom en gul röst jämfört med en röd röst.

Det är mobiliseringen utanför parlamentet som blir avgörande för hur verksam den oppositionspolitiken blir. Men i parlamentet förbehåller vi oss samtidigt möjligheten att även fälla regeringen under mandatperioden.

Idag är jag stolt över Vänsterpartiet, dess medlemmar och aktivister, dess kollektiva ledning och vår partiordförande.