Ett anförande om (i huvudsak) Arbetsförmedlingen

(Anförande från en riksdagsdebatt den 27 mars 2019, som kan ses/läsas i sin helhet här)

Fru talman!

Spännande att få hålla sitt anförande efter att två olika småbisarra högerfantasier om hur samhället hänger ihop har drabbat samman i ett replikskifte! Jag ska försöka återvända till verkligheten.

Vi diskuterar nu betänkandet AU6 Arbetsmarknad och arbetslöshetsförsäkringen, ett antal motioner från den allmänna motionstiden som vi har att ta ställning till. Det är inte något anslag i någon budget, inte heller något förslag som har lagts på riksdagens bord av regeringen.

Men det är ändå så att flera av de frågor som berörs i betänkandet befinner sig mitt i omvälvande politiska processer. Vi genomför till exempel den här debatten samtidigt som hela den svenska arbetsmarknadspolitiken såsom vi känner den och den myndighet som av riksdag och regering är satt att genomföra viktiga delar av den, alltså Arbetsförmedlingen, är på väg att föras in i ett omfattande kaos.

Ansvaret för den här påtvingade vandringen ut i kaos faller tungt både på det nybildade blåbruna blocket i svensk politik - Moderaterna, SD och KD - som drev igenom en servettskissbudget som om det inte funnes någon morgondag och på regeringen och dess nyliberalt färgade samarbetspartier C och L.

De partier som samsades om januariöverenskommelsens 73 punkter har nämligen inte gett några besked huruvida och på vilket sätt effekterna av den blåbruna budgeten ska mildras och hanteras på ett ansvarsfullt sätt när det gäller Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken. Tvärtom har den ideologiskt enkelspåriga skrivbordskonstruktionen som Centern och Liberalerna har viftat med tidigare i tid och otid nu kodifierats som själva grunden för detta samarbete. Det är trist, och det är ganska ovärdigt ett i många stycken modernt och välfungerande land som Sverige.

Fru talman! Jag och andra i Vänsterpartiet har under de senaste månaderna både kontaktats av och själva sett till att träffa några av de människor som dagligen arbetar med den svenska arbetsmarknadspolitiken på olika sätt. Inte minst har det funnits en väldig frustration hos de fackliga organisationerna på Arbetsförmedlingen över att vara föremål för påståenden utan grund i fakta och att bli syndabockar i processer, där de når mål som har satts upp för dem för att sedan inse att det är helt andra mål och andra syften som de kritiseras för i offentligheten.

Det har även genomgående funnits en genuin önskan att förstå hur de mest högljudda kritikerna - företrädesvis Centerpartiet och dess främsta företrädare i de här frågorna, Martin Ådahl - förhåller sig till de stora uppsägningarna och kontorsnedläggningarna som blir resultatet av politiken, samtidigt som Arbetsförmedlingen ska genomgå en stor men inte preciserad förändringsprocess.

Döm då om min förvåning, och jag gissar att förvåningen kanske är ännu större hos de anställda på Arbetsförmedlingen, när det häromdagen visade sig att en som säger sig vara chockad och bestört över effekterna av den politik som Centerpartiet och Martin Ådahl har drivit igenom är Martin Ådahl från Centerpartiet. I Dagens industri kunde vi nämligen i måndags läsa att "det här rimmar inte alls med Centerpartiets politik och det rimmar inte heller med Januariavtalet".

Det förefaller alltså som om Centerpartiet, eller åtminstone minst en ledande centerpartist, hade tänkt sig att privatisering av Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form skulle ske samtidigt som antalet anställda och antalet kontor skulle vara intakt!

Jag måste erkänna att jag inte på egen hand kan bedöma om detta är en fråga om naivitet, ett utslag av ett slags magiskt tänkande eller bara ett simpelt försök till politiskt spinn. Det jag däremot måste understryka är att så här bör man inte låta ansvariga partier komma undan ansvar.

Vi är rätt många som gång på gång under den förra mandatperioden, i valrörelsen, under regeringsbildningstumultet och efter tillkomsten av januariöverenskommelsen har försökt att seriöst diskutera de effekter som högerpolitiken skulle få för arbetsmarknadspolitiken och för Arbetsförmedlingen. Det har bemötts av hurtfriska pr-oneliners och av rosenkindade nyliberala floskler. Men nu när det börjar brännas vill inte de ansvariga, som också sitter här inne, kännas vid något ansvar. Det är ganska ynkligt.

Fru talman! Det är inte heller bara i den allmänna debatten som det här förhållningssättet har börjat utkristallisera sig. Det är också något som man kan se i texterna i det här betänkandet. När det gäller Arbetsförmedlingen kan vi till exempel läsa detta: "Utskottet noterar att frågan om hur Arbetsförmedlingens uppdrag bör utformas på framtidens svenska arbetsmarknad och hur matchningen överlag bör skötas har varit föremål för en grundlig genomgång av den nyligen avslutade Arbetsmarknadsutredningen."

Det här är rätt och riktigt. En enorm utredning har jobbat i flera år och presenterade sitt slutbetänkande just i januari i år.

Vi läser vidare: "Som utskottet nyligen har framhållit anser det att utredningens förslag kan vara ett viktigt kunskapsunderlag i den fortsatta diskussionen om reformeringen av Arbetsförmedlingens uppdrag."

Detta låter också rimligt. Problemet är att det inte är så januariöverenskommelsen har formulerats och presenterats. Där har de politiska intentionerna redan trumfat det som utredningen har jobbat med. Jag skulle förstås bli jätteglad om vi till exempel i dag kunde få höra de fyra partier som har skrivit på 73-punktsprogrammet säga att de har tänkt till och vill fundera ett varv till. Jag kommer inte att hålla andan i väntan på att detta ska ske, men det vore förstås bra för svensk arbetsmarknadspolitik och för Sverige om det blir så.

Fru talman! Jag tror att en seriös politisk debatt om ivern att plocka isär och skapa kaos i arbetsmarknadspolitiken kan bara föras om man också ser att detta handlar om mer än olika idéer om förvaltning och organisation. Här finns också starka systemiska krafter i rörelse. Det är ekonomiska intressen och drivkrafter som har att göra med en omvandling av den samtida kapitalismen och hur den tar sig uttryck i ett väl utbyggt välfärdsland som Sverige.

Vi ser nämligen denna utveckling på flera områden, till exempel när kapitalägarna och deras politiska grenar i de politiska församlingarna slåss hårt för att behålla sugrören ned i de offentliga pengakassorna för vård, omsorg, skola och assistans. Vi ser det när managementkonsulter går iväg med miljardvinster från bygget av Nya Karolinska sjukhuset samtidigt som det fattas pengar till att fixa personalens arbetsvillkor.

Det vi har att göra med är en sentida fas av rofferi, där politisk energi investeras i att tillskansa sig finansiella resurser som det offentliga samlar ihop.

Vi kan fortfarande i debatten höra de ideologiska amsagorna om entreprenören som trotsar världens alla medelmåttor och bygger en verksamhet som producerar tillväxt och välstånd där arbetarna är ansiktslösa statister. Men den som är uppmärksam kan se och höra att innovation i högerretoriken i allt tilltagande grad har kommit att stå för smarta grepp att rigga för bekväm överföring av medel genom det offentliga till kommersiella aktörer. Det är i det sammanhanget som ivern att privatisera arbetsmarknadspolitiken måste ses och därmed också vikten av att inte låta det ske utan politisk strid.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det viktigt att Sverige har en väl genomtänkt och väl fungerande arbetsmarknadspolitik. Det betyder att vi också har varit mycket starkt kritiska till många inslag i politiken och till delar av Arbetsförmedlingens verksamhet. Men vi vill att Arbetsförmedlingen ska gå i en helt annan riktning än den som nu aviserats av regeringen tillsammans med C och L.

Arbetsförmedlingen ska vara en grundpelare i en samhällstillvänd och aktiv arbetsmarknadspolitik, inte en myndighet som renodlas till att stå för kontroll och bestraffning - möjligen också upphandling. Personalen på Arbetsförmedlingen bör ges möjlighet att ägna det mesta av sin tid åt att ta kontakt med lokala arbetsgivare och arbetssökande, så att de kan hitta de öppningar och möjligheter som finns. Arbetsförmedlingen behöver samtidigt anordna mer av vissa utbildnings- och förberedelseinsatser och i högre utsträckning än i dag kunna anvisa till reguljär utbildning.

Över huvud taget skulle en uppryckning av arbetsmarknadspolitiken behöva utgå från den faktiska situationen bland den mångfasetterade gruppen arbetslösa som finns i dag och från en samhällelig idé om vad för slags arbetsmarknad och för slags samhälle som vi vill ha i Sverige.

Det finns ett omfattande behov av grundläggande utbildning för en stor del av dem som i dag är arbetslösa. Man behöver satsa på fungerande former för dem. Det är bättre med lite dyrare arbetsmarknadsutbildningar än de massåtgärder som i första hand syftar till att kontrollera de arbetslösa snarare än att förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden och därmed lägga om verksamheten på ett genomtänkt och strukturerat sätt.

Vad ser vi i stället? Jo, en kontroll- och lönesänkarfilosofi som får stiga fram igen i och med regeringens samarbete högerut. Om C och L får bestämma mer blir det mer av detta som väntar.

Hör till exempel hur det låter i den gemensamma reservationen av Centerpartiet och Liberalerna under punkt 4, som Martin Ådahl nyss yrkade bifall till, i dagens betänkande: "Vi anser att det visserligen är åtråvärt att arbetsgivare ger sina anställda bra anställningsvillkor. Det får dock inte leda till att vissa arbetsgivare sållas ut."

Det är fråga om två partier som ser till att ta strid för att göra fler former av subventionerade anställningar till vattenhål för mindre seriösa och lönedumpande arbetsgivare. Det är fråga om två partier som utgör den socialdemokratiskt ledda regeringens underlag.

Fru talman! Vänsterpartiet har i direkt kontrast till detta presenterat en rad förslag för att stärka kontrollen och det fackliga inflytandet när det gäller subventionerade anställningar så att de används effektivt och inte på ett sätt som tränger ut arbete med kollektivavtalsenliga villkor. Det finns i dag vissa branscher, till exempel taxi, buss, lager och detaljhandel, där det på sina håll förekommer ett systematiskt utnyttjande av subventionerade anställningar, på så sätt att arbetsgivaren i princip kräver att den som vill ha en tjänst ska ta med sig något slags subvention, fastän det finns ett behov av att tillsätta tjänsten. Så ska inte svensk arbetsmarknad fungera.

Vänsterpartiet föreslår bland annat att det ska införas en gräns för hur många eller hur stor andel anställda med subventionerad lön som en och samma arbetsgivare får ta emot. Vi vill förtydliga att Arbetsförmedlingen både ska höra och alltid noga överväga fackliga organisationers yttranden när man beslutar om arbetsplatsförlagd anvisning. Vi vill stärka sanktionsmöjligheterna mot arbetsgivare som inte uppfyller överenskomna kriterier eller som missbrukar anställningsstöden för att minska sina personalkostnader och skaffa sig konkurrensfördelar.

Detta är konkreta åtgärder som bör övervägas. Men det är klart att alla de åtgärderna blir svårare att genomföra när Arbetsförmedlingen själv har försatt sig i fritt fall.

Om inte regeringen förmår att rulla tillbaka den nationella förvaltningspolitiska katastrofen som är i vardande för Arbetsförmedlingen lär vi även få se negativa bieffekter av det slaget, det vill säga mer av fusk och bedrägerier och mer av urholkat förtroende för hela den svenska modellen.

Fru talman! Det finns mycket mer att säga, men jag har redan dragit över min talartid för anförandet. Jag avslutar med att säga att jag givetvis står bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande i dag yrkar jag bifall endast till reservation 8.