Hetsen mot (s) och SSU - Quo Bono?

Nyhetssändningarna igår angående (s)-raset i opinionen hörde till de mer kampanjartade på länge. (Jag har skrivit om den mediala skandaldramaturgin kring socialdemokratin förut, och det lär finnas anledning att återkomma).

När partisekreteraren Marita Ulvskog säger något som är helt sant – nämligen att raset naturligtvis har ett samband med den massiva mediala kampanjen mot socialdemokratin; den frammålade bilden av partiet snarare än rörelseri den politiska verkligheten – då måste det naturligtvis bestraffas av samma medier. Den konsekventa och enkelspåriga rapporteringen är därför att Ulvskog “skyller ifrån sig”. I Aktuellt kunde Mats Knutsson stå och “besvara” frågorna om varför (s) tappar i opinionen. Han avfärdade Ulvskog och nämnde istället förslagen om skattehöjningar och Tsunami-efterspelet – intressant nog två frågor som han och Aktuellt-redaktionen själva aktivt ägnat sig åt, ur en entydigt antisocialdemokratisk utgångspunkt. En härlig rundgång.

Som vanligt måste man enträget lyfta frågan om varför vissa saker blir nyheter i ett givet läge. Nu rapporteras till exempel om stora konflikter i SSU. Dessa konflikter har pågått sedan 1917, och i ungefär samma former – faktiskt med i princip samma distrikt som står till höger och vänster – åtminstone under efterkrigstiden. Nu passar det dock förstås att göra gigantiskt uppslagna reportage om konflikten. Det är jättekul att Sydsvenskan rapporterar om det politiska manifest som SSU Skåne antagit, eller om motsättningar i SSU:s Stockholmsdistrikt. Men exakt samma manifest, eller samma konflikter knappast hade rönt någon uppmärksamhet i ett annat läge.

Den mediala hetsen mot socialdemokratin skadar inte i första hand dem med maktapparaten sammanvuxna pamparna i facket eller SSU. Den lyfter bort de faktiska politiska frågorna från dagordningen, och går borgerlighetens ärenden i varje andetag. Också den SSU-vänster som nu tror att den har en historisk chans (liksom inför varenda kongress någonsin) borde möjligen betänka detta.

Välavlönade toppjournalister bestämmer att höjda skatter får man inte tala om, trots folkligt stöd. Ledarskribenter gnuggar händerna över att just arbetarrörelsens organisationer mals ned – vem som sitter på taburetterna är mindre intressant. Och kanske får vi ett regeringsskifte som öppnar för hejdlös högerpolitik, trots att folkmajoriteten i väsentliga frågor står långt till vänster om den “vänsterkoalition” som idag har majoritet i riksdagen.

Sådana är demokratins villkor under kapitalismen. Lösningen ligger inte bara i en fräsigare mediastrategi, utan i en folkrörelsebaserad motkanonad.