Politik - ett lätt sätt att umgås

På senare tid har Liberala ungdomsförbundet utmärkt sig som en extremistisk organisation, där de viktigaste profilfrågorna är att propagera för bombningar och statskupper i olika länder, samt ge helhjärtat stöd till Israels raspolitik i Mellanöstern. Men det finns också en annan sida, som alltid funnits närvarande och som förenar de borgerliga ungdomsförbunden i sin samhälleliga funktion. Ibland kommer det till härligt klarsynt uttryck, bortom pressmeddelanden som mediatränade unga liberaler skickar till sina farsor på de ledarsidor där de själva snart skall anställas. I Sydsvenska dagbladet säger ordföranden i Luf Lund sålunda "med ett generat leende":

"Det handlar mycket om att träffas och umgås. Vi spelar mycket TP, det är en grej hos Luf [...] Vi är ett debattforum som förenas av den liberala ideologin. Fast egentligen är vi ett kompisgäng som leker politik".

Själv minns jag med särskild värme en rad dueller på min gamla skola Tensta gymnasium tillsammans med två från Luf i valrörelsen 2002. Upplägget var alltså att man tog in två ungdomsförbund i taget. Man kan väl säga att det inte gick så bra för våra liberala vänner. De började till exempel alla sina inledningar med att kliva upp på katedern och säga ”OK, nu är jag staten, och nu ska jag bestämma över er”. Poängen var att visualilsera svensk skolpolitik. Efter en hel dag så satt de här två stackarna, som nästan hade blivit sönderslitna av oss och eleverna i samverkan, och glodde med tomma blickar framför sig. Så tittade en av dem på mig med nåt sorgset i blicken, och så sa han: ”Ni är ena hårda jävlar”.

Och jag kan inte heller låta bli att citera Fredrik Malm – numera förbundsordförande i just Luf:

”Likt duracellkaniner upprepade Ung Vänsters debattörer samma mantra i varenda skoldebatt under valrörelsen. (...) Ung Vänsters debattörer tränas likt kamphundar och hetsas mot sina politiska motståndare. De ser politik som en kamp på liv och död”.

Och man kan ju inte låta bli att tycka att det är lite rörande. För när världen är mysig och fin så när som på onda sagodiktatorer som man kan bussa Per Ahlmark och amerikanska TV-spelsbombplan på; och när det så tryggt, så fint och så ombonat i vardagen, förutom att det är för hög skatt på föräldrarnas lön; och när det är trevligt att prata Hayek med varandra på kvällskvisten, utan att nån stör; då kan det bli som Kalle Larsson beskriver i boken Utan Heder; en CUF:are som plötsligt utbrister:

"Vad håller du på med? Kan du inte sluta? Det är faktiskt inte roligt längre".