"Världs"banken

Paul Wolfowitz föreslås bli ny chef för Världsbanken (av USA, vilket betyder att han nog är vald). Wolfowitz är hökarnas hök. Han är den främste promotorn för angreppen mot Afghanistan och Irak – angrepp som han propagerat för i tio år – och anses lite väl bombgalen, till och med i neocon-kretsar. I Washington går han under benämningen ”Wolfowitz of Arabia”. Efter kriget kunde han till och med kosta på sig att öppet erkänna, att USA

”valde skälet massförstörelsevapen för det var det som gick hem” (DN030529).

Världsbanken har i decennier varit en effektiv förlängd arm för amerikanska ekonomiska intressen. Samtliga chefer har också varit amerikaner, och USA bestämmer i praktiken enväldigt i såväl Världsbanken som systerorganisationen IMF.

”Därmed är det ju inte särskilt överraskande att den ekonomiska politik som dessa institutioner propagerar för ligger mindre i de fattiga utvecklingsländernas intresse än i den marknadsekonomiska ideologins intresse och de länder som företräder den”

sade till och med banken egen före detta chefsekonom Joseph Stiglitz, när han lämnade.

Världsbankens privatiseringspolicy har sedan tidigt 80-talet på ett mycket effektivt sätt förstört utvecklingsvillkoren för fattiga länder, särskilt i Afrika. Bankens ledande ekonomer, som i stor utsträckning rekryterades från Milton Friedmans Chicago-universitet, och ofta gjort ”praktik” i Pinochets Chile, designade program som ödelade den minimala sjukvård och utbildning som staterna satsade på, medan man föreslog omvandling av produktion för inhemsk konsumtion till exportvaror som omöjliggjorde industriell utveckling, och lämnade länderna oerhört sårbara för prisfluktuationer.

Bankens stora paradnummer var det ”asiatiska miraklet” som man ansåg sig ha bidragit till. Sanningen var att den modell med fria kapitalrörelser och fasta växelkurser som banken föreslog var bra för utländska investerare, men mycket farlig för de asiatiska länderna. Mycket riktigt drabbades de också hårt av valutakriserna 1997-1998. Miljoner gick ned i fattigdom. När Världsbanken och IMF hade årsmöte 1999 vägrade man ta fasta på de massiva invändningarna mot fria kapitalrörelser. Kritiken växte, och man medgav lite senare att

”en snabb avreglering av kapitalflödena, om den är dåligt skött, kan öka ett lands sårbarhet för finanskriser. [Men samtidigt att] kapitalreglering inte kan ersätta en sund ekonomisk politik” (SvD 000117).

Det ironiska är att en snabb avreglering var just vad man drivit fram, och att den dessutom var skött just av IMF och världsbanken. Den ”sunda” ekonomiska politik man talar om var just mer av avregleringar och privatiseringar! Intressant är också att Kina och Indien, som till stor del vägrade följa bankens ”råd”, klarade sig från krisen.

Analytikerna på Goldman Sachs kunde då konstatera (rapporterat i Wall Street Journal):

”So far, countries whose currencies have not been freely convertible have done best. This raises the risk that at some point, other countries decide to impose capital controls. The exact consequences for the US outlook are not clear, but they would certainly be negative”.

Notera detta! Ska man förstå Världsbankens faiblesse för avregleringar måste man också bättre förstå USA:s globala behov. USA är världens mest skuldsatta nation, med en katastrofalt dålig handelsbalans. För att kunna upprätthålla en hög konsumtionsnivå måste man använda pengar som andra sparar. Dessutom vill amerikanska företag gärna göra affärer i resten av världen genom att använda resten av världens pengar. Det kan de göra genom att dollarn är världens reservvaluta. Det ger USA ett unikt privilegium. För att det ska fungera måste alla länder vara öppna för amerikanskt kapital, och det är just detta som Världsbanken och IMF tillgodoser. Och det är detta som leder USA ut i krig runt om i världen. Wolfowitz har stora erfarenheter av att tillse det senare. Nu får han också jobba lite med det första. Gränsen är ändå allt tunnare i dagens värld.

(Här kan den som vill skriva under en protest mot Wolfowitz’ nominering)