Riksbanken in i valdebatten

SvD Näringsliv rapporterar att Riksbanken ”kräver åtgärder för jobben”. Vice riksbankschefen Kristina Persson talade igår om att det ”måste finnas incitament för att starta nya företag och för människor att utbilda sig” (läs: skatterna måste sänkas och löneklyftorna vidgas) ty ”mycket talar för att dagens arbetslöshet till stor del är av strukturell karaktär” (läs: det finns kollektivavtal, A-kassa och andra ’stelheter’). Detta för att vi måste ta hänsyn till de ”krav på förändringar som globaliseringen medför” (läs: bludder).

Det är inte särskilt svårt att placera in detta i den allmänna debatten. Ännu intressantare blir det om man påminner sig att Riksbanken själv vid upprepade tillfällen de senaste åren vidtagit aktiva åtgärder för att höja arbetslösheten. Precis som bland annat många fackföreningsekonomer påpekat, har riksbanken höjt räntan när tecken på vikande arbetslöshet börjat synas, eller när facken signalerar lönekrav i avtalsrörelsen. Som till exempel motiveringen av räntehöjningen i december 2000:

”Till de faktorer som skulle kunna leda till att inflationen blir högre än i huvudscenariot måste också löneutvecklingen räknas. Skälet är en allt starkare arbetsmarknad med stigande sysselsättning, allt lägre arbetslöshet och en ökad brist på arbetskraft.”

I själva verket är det inte särskilt förvånande. Den nyliberala våg som drog genom Europa i slutet av 80-talet och början av 90-talet förde förutom nyfattigdom och höjd arbetslöshet med sig ett antal bisarra institutioner, ämnade att sätta den demokratiska kontrollen över ekonomin ur spel och låsa fast den ekonomiska politiken till höger, oavsett valresultat. ”Fristående” riksbanker, alltså riksbanker som ställs utanför politisk kontroll och ”självständigt” motarbetar en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det var bland annat den grundlagsmässiga bidningen till en sådan politik som vi röstade ned i folkomröstningen om EMU.

Under den borgerliga regeringsperioden i början av 90-talet initierades en utredning med syfte att ”anpassa” svenska riksbanken till nyliberal EG-standard. Då reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna, Anita Gradin och Jan Bergqvist mot de av borgarna föreslagna ändringarna. De sammanfattade:

"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20, s. 215).

Kristina Persson är för övrigt också "socialdemokrat". En ”förnyare”, noterar vi. Som sagt: låga odds på att det kommer mera.