Livet och döden i Palestina

Fångade del 2 av SVT:s dokumentärprogram ”Fiendens ansikte”. Denna gång om konflikten i Mellanöstern. Några livsöden blixtbelyses. En 20-årig palestinsk tjej har sprängt sig själv till döds och tagit med sex israeler i döden. En ung israelisk tjej har överlevt fem självmordsattentat. Hennes bror är förlamad efter ett av dem. Det kan tyckas som rätt mycket av den vanliga rapporteringen från ockupationen, men inte riktigt. Här får vi några mycket små, men i sin vardagliga absurditet intensiva glimtar av livet – kontrasterna i det civila livet på ockupanternas och de ockuperades respektive sida. På israelisk sida en välbärgad normalitet som smärtsamt och våldsamt kan perforeras av terrorattacker. På palestinsk sida ingen normalitet – fattigdom, förnedring, förtryck; en vardag så fullständigt söndertrasad i varje detalj, så genomgående kontrollerad av ockupanternas våldsmakt. Den danske journalistens naturliga chockreaktion är sevärd – men smärtsam när man betänker att detta är vad som är palestinsk vardag.

Det väckte minnen. Efter bara några timmar i Palestina var det något som förändrades i synen på hur man måste förstå konflikten: I våra mediers rapportering, och i den politiska debatten om konflikten ligger fokus på döden. Militära operationer, dödsoffer på bägge sidor. Det är förstås viktigt, och det är inte svårt att se vem det är som kan döda vem, och också gör det ofta och obehindrat, när man har en högteknologisk militärmakt som står mot en värnlös befolkning. Men det är ändå inte det centrala. Vill man förstå konflikten måste man fokusera på livet. På den oerhörda, ofattbara nedmalningen av palestinsk vardag. Det är då det händer.

Det är när palestinierna förvägras möjligheten att bygga ut sina hus och därför blir allt mer desperat trångbodda; inte får anlägga nya sjukhus eller skolor. Det är de fullkomligt vanvettiga utegångsförbuden – medvetet godtyckligt variabla, så att man inte ens ska kunna få mönster i det helvetiska. Tänk dig själv; att inte veta när du får gå ut nästa gång, och sedan bara få gå ut i någon timme för att handla mat. Det är israeliska soldater som skjuter hål i den vattenbil som byborna samlat pengar till. Det är kontrasten mot att tio minuters bilresa därifrån se israeler ledigt tvätta bilen med friskt vatten ur en slang. Det är den unga kvinnan som berättar att hon ställs inför valet att dra up blusen eller vända i en checkpoint, på väg till skolan. Det är den unga mannen som med tårar i blicken berättar hur tonåriga israeler just förnedrat en äldre man vid en annan vägspärr, tvingat av honom sandalerna och skrattat åt honom. Det är stanken från soporna vid vägkanten, i den flyktingförläggning där tjugotusen människor bor på en liten yta, och Israel just konfiskerat en sopbil och skjutit sönder den andra. Åter kontrasten mot att stå där och blicka bort mot välmående, toppmoderna, olagliga bosättningar, belägrade, försörjda av specialvägar på vilka palestinier inte får åka.

Och så utanpå detta den kvinna vars syster och dennes man blivit sönderpepprade av israeliska kulor vid en vägspärr, på väg hem från jobbet, en ”vanlig dag”, utan skäl, utan att någon soldat fällts för misstag. Eller den unga kvinna med fyra barn vars man israelerna skjutit i benet vid återockupationen av Betlehem, och sedan lät förblöda framför ögonen på henne och andra palestinier, när de förvägrade ambulanser att komma igenom.

Men som sagt, det är utanpå ”vardagen”. Det är livet som inte finns, som föder döden. Den som inte begriper hur vanliga palestinier lever, kan aldrig begripa varför de dör i självmordsattacker. Det handlar inte om att stödja eller ursäkta – det handlar om att förstå och förändra.

Och aldrig ska jag glömma juristen som satt på sitt kontor i Jerusalem och försökte hjälpa palestinier med rådgivning, kontoret dit han för övrigt drivits efter att israelerna trakasserat honom i åratal och till sist förstört hans affär, hur han vältaligt analyserade situationen, argumenterade skarpt mot självmordsbombningar och till och med uttryckte skepsis mot den väpnade intifadan. Och så hans tillägg: ”Men ibland när jag står vid en vägspärr, när hettan ligger på och jag ser gamla och unga förnedras av flinande soldater, då känner jag att jag också är en självmordsbombare; att jag inte behöver några bomber – att jag sprängs av mig själv”.

Det är nyckeln till att förstå ockupationens dynamik.