Det har väckt uppmärksamhet att SD-politikern Martin Strid på partiets landsdagar pratade om en skala mellan "människor" och "muhammedaner". Kanske blir han till och med utesluten för att alltför öppet ha förklarat partiets politiska idéer. Men det är mycket lärorikt att lyssna på det korta inlägget, där Strid på en minut sammanfattar viktiga element i en islamofobisk världsbild som inte alls är någon egen skapelse, utan har utvecklats och kommunicerats i en aktiv miljö av bloggare, författare, nätkrigare och politiker. Jag tror att det är viktigt att lära sig känna igen terminologin och bilderna, också när de inte är fullt så klumpigt och rättframt presenterade. Nedanstående är ett utdrag från en föreläsning jag höll på universitetet i Oslo 2013, med utgångspunkt i terrordåden 2011. Den första delen handlar just om det som Martin Strid har "studerat". Den andra delen om den fortsatta utvecklingen, som, såhär fyra år senare dessvärre är gott igenkännlig också i svensk debatt.
- - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - -
Anders Behring Breiviks genomförde sitt
terrordåd ensamt. Men han har inte rört sig ensam i den tankevärld där
massmordet hämtade sin logik. Tvärtom är han en ganska passiv mottagare av ett
ideologiskt tankegods som en bredare krets, i Norge och i andra länder, bär på,
utvecklar och aktivt sprider.
Detta tankegods har knappast traderats i
hemlighet före den 22 juli 2011. Den så kallade Eurabia-litteraturen – den
samtida islamofobins pseudointellektuella ideologibas – levererar ett
samordnande innehåll till den världsbilden. Den vill jag uppehålla mig vid en
stund.
Bärbjälkarna
i världsbilden – som aktivt missioneras – kan sammanfattas ungefär så här:
1.
Islam ses som en antites till (idén om) den västerländska civilisationen. Och
islam ska här förstås som något mycket mer än en religion; snarare en kulturell
och etnisk monolit. Det betyder att man går vilse om man tror att islamofobi
kan ses som något slags religionskritik. Det är inte teologiska samtal vi har
att göra med. Det är till exempel – även om det också finns skillnader –
väldigt tydliga likheter mellan det här synsättet och den antisemitism som var
en vanlig del av europeisk offentlighet under mellankrigstiden och långt före
det. Också judendomens ”problem” ansågs ligga både i de religiösa texterna (som
man kunde läsa och misstolka illasinnat) och i den allmänna kulturella, etniska
gemenskap som man menade sprang ur religionen.
2.
Muslimer är därmed på ett visst sätt.
Man kan tala om dem som oföränderliga bärare av bestämda (negativa) egenskaper
och tankemönster. ”Det finns inga moderata muslimer”, är en återkommande fras.
Raphael Israeli, en av Eurabia-litteraturens storheter skriver till exempel om
muslimer, att de har en ”fallenhet för att överreagera mot minsta upplevda
förtret, verkligt eller inbillat, genom att högt och våldsamt demonstrera sin
’vrede’”, och att ”deras huvuden är så genomsyrade av nonsensteorier att de är
ogenomträngliga för rationell debatt”. Här vill jag citera den franske
filosofen och författaren Étienne Balibar, som skriver om den samtida rasismen,
särskilt post andra världskriget. En ”rasism utan raser”, vars ”dominerande
tema inte är det biologiska arvet utan de kulturella skillnadernas orubbliga
karaktär”. Utifrån den utgångspunkten kan varje socialt problem, ”alla
’socialpatologins’ dimensioner”, som Balibar kallar det, förenas, citat, ”under
en enda orsak, som begränsas med hjälp av en rad signifikanter hämtade från
rasen eller dess mer aktuella motsvarigheter”. I det här fallet det att ha sina
rötter i ett muslimskt land.
3.
I Det Muslimska ingår viljan att ”ta över”, erövra och underordna. Det är till
och med en plikt! Ibland sker det smygande, ibland mer öppet. Sett i ett sådant
perspektiv kan nästan vad som helst som muslimer gör i västerländska samhällen
där de lever uppfattas som en del av ett ”heligt krig”. När en muslimsk kvinna
väljer att bära huvudduk, eller när möjligheten att äta halalkött finns i skolmatsalen,
är detta strategiska handlingar i en större angreppsplan. ”Fjordman” skriver
att muslimer är ”filled with illusions of grandeur and superiority, yet the
harsh reality is that their societies are lagging behind those of other”. Den
här kontrasten skyller muslimer på demoniska handlingar och blir ofrånkomligen
våldsamma: ”As long as they remain in our countries, they will work to subvert
and destroy us. It is quite literally a religious duty for them to do
so.”
4.
Det är ett krig – eller rättare sagt ett ockupationsförsök – som är under
uppsegling eller redan pågår. När det högerpopulistiska schweiziska folkpartiet
SVP använder sig av ett bildspråk där minareter framställs som missiler, eller
när aktivister refererar till sig själva som ”korsriddare” och
”kontrajihadister”, är det en helt integrerad del av retoriken. I litteraturen,
och på nätet, kommer man tillbaka till beskrivningen av moskéer som baser,
eller platser för ”politisk motivering” i ett projekt vars mål är
världsherravälde
5. I detta
krig så är förrädare, quislingar, femtekolonnare, de allra farligaste. Det är
dessa – de ”politiskt korrekta”; triaden politiker, akademiker och journalister
– som försvagar den inre styrkan och motståndskraften i de västerländska
samhällena. De gör det genom att tillåta massinvandring, genom kulturellt
knäfall, genom att ”feminisera” samhället – om män inte får vara män och
kvinnor kvinnor så kan det gå väldigt illa. En vanlig idé är också att
välfärdsstaten som den fungerar idag bidrar till den här försvagningen. Den
kanadensisk-amerikanske författaren Mark Steyn, en väletablerad
premissleverantör i sammanhanget, menar till exempel att det finns ett ”samband
mellan den socialdemokratiska statens strukturella svaghet och uppstigandet av
en globaliserad islam. Staten har gradvis annekterat alla ansvarsområden i ett
vuxet liv – hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg – till den grad att medborgarna
har avskurits från mänsklighetens primära instinkter, inte minst
överlevnadsinstinkten.” Medborgaren har blivit en lurad ”statsnarkoman” – och
då kan den västerländska civilisationen gå under. Fjordman skriver om att
vänsterpartierna efter det kalla kriget har omvandlat sig själva till
”mulitkulturalistiska invandringspartier” och ”börjat importera röster
utifrån”. Enligt Fjordman – och alla de discipler som man dagligen kan läsa i
tidningarna kommentarfält – att partierna får röster mot att man ger muslimerna
privilegier och subsidier, samtidigt som man håller gränserna mer eller mindre
öppna för nya muslimer att komma in. Man väljer sig ett nytt folk, säger han,
med ett uttryck lånat från Bertholt Brecht. Och det är förstås här då som hatet
mot socialdemokratin, arbetarrörelsen och opinionsbildare mot rasism och
främlingsrädsla får en framskjuten plats. Anders Behring Breiviks definitioner
på detaljnivå, om vem som var förrädare av kategori ett eller två, var hans
eget påhitt, men idén om förräderiet
var det absolut inte – det är tvärtom en helt central del av den organiserade
islamofobin.
Breivik skriver i sitt manifest: ”We will deal with
the Muslims AFTER we have seized political and military control. At that point we will start deportation
campaigns”.
Följer
man tankekedjan i Eurabia-litteraturen, är denna idé om deportationer på intet
sätt apart – snarare fullt logisk; oundviklig. En annan ideolog i den
”kontrajihadistiska” rörelsen, signaturen El Ingles, har dragit ut linjerna mer
explicit. Han skisserar en trestegsmodell. Det första steget är systematisk
diskriminering eller underordning. Den muslimska befolkningen måste hållas
nere, hållas på plats, fås att inse att den inte är välkommen och heller inte
få möjligheten att leva ett likställt liv. Nästa steg, i det väntade fall där
detta inte accepteras eller får önskad effekt, är att genomföra
massdeportationer. Det tredje är folkmord. Detta behöver, påpekar han generöst,
inte betyda att alla muslimer i Europa faktiskt utrotas, men kan till exempel
betyda att de flesta av männen oskadliggörs.
El
Ingles skyndar sig att tillägga att han inte förespråkar folkmord. Han konstaterar
bara att folkmord har varit en ”allestädes närvarande faktor genom historien”.
Detta ”moln” blir nu ”allt mörkare” över Europa, i takt med ”islamiseringen”
fortgår, vilket det vore en ”intellektuell och moralisk underlåtenhet” att inte
nämna.
Man
måste vara politiskt helt tondöv om man inte snappar upp att insinuationerna
och hoten i sig själv påverkar tankeklimatet och därmed också klimatet för
handling, hos dem som abonnerar på den här världsbilden. Hatpropagandisten klär
ut sig inför offentligheten, till den tidstypiske figuren ”obekväm
sanningssägare”. Frågan för oss andra blir om typen obemärkt ska kunna glida in
där.
Tiden
omedelbart efter 22/7 2011 visade sig Norge från sin allra bästa och vackraste
sida. Roståg, ömhet och omtanke istället för rop på hämnd, ärliga ord om att
mångfald och öppenhet inte skulle rubbas. Allt det var viktigt, ohyggligt
viktigt. Men när orden har klingat ut och sökandet efter normalitet successivt
tar vid igen, blir ju frågan om vilken
normalitet allt viktigare. Har de politiska tankefigurer som spökar i Breiviks
manifest blivit mer eller mindre hemtama i norsk samhällsdebatt? Är det större
eller mindre känslighet för debattdagordningar som pekar i främlingsfientlig
eller rasistisk riktning?
Som
jag var inne på tidigare: Svaren är inte alls entydiga, men om jag skulle ange
en huvudtendens nu efter två år, så är det en negativ utveckling som dominerar.
En utveckling där det som är mainstream, det som är förgivettagna
utgångspunkter, förskjuts.
Ett
exempel är frågan om demografi. I den islamofobiska litteraturen oroar man sig
inte bara för ”massinvandringen” från muslimska länder. Problemen förökar sig
också! Mark Steyn, den ”konservative” författare som jag nämnde ovan, kommer
med sina dystra förutsägelser: ”I en demokratisk tidsålder kan man inte
övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det [han menar
alltså krigen på Balkan i början av 90-talet], liksom andra européer kommer att
förstå i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår
att skjuta av dem”.
Det
är ett ovanligt osminkat sätt att uttrycka sig, som fortfarande inte är
accepterad i de fina salongerna (och Steyn själv menar förstås att han inte vill att det ska bli så; han säger bara
att det kan bli). Men besattheten av den etniska
sammansättningen av befolkningen i framtiden, speciellt när det gäller
muslimer, har blivit mycket mer normaliserad, också efter 2011.
Under
våren 2012 kunde vi till exempel se alarmistiska uppslag i norska tidningar om
att Oslo om några decennier kanske kommer att ha en övervikt av invånare vars
föräldrar föddes i Sverige, Somalia eller Polen. Detta kan ledaren för
parlamentets näst största parti, Fremskrittspartiet, beteckna som en allvarlig
utveckling som ”borde ha stoppats för länge sedan”.
NRK
redovisade en stor undersökning om den norska befolkningens syn på muslimer. En
av frågorna som folk ställdes inför var helt enkelt ”Er det for mange muslimer
i Norge?”. Det kan naturligtvis vara intressant att veta hur stämningarna i
befolkningen är när det gäller en sådan fråga. Men det är något annat än att
det blir utgångspunkten för hetsig debatt på bästa sändningstid, där någon är
för och någon är mot, som det faktiskt blev. Kan man tänka sig motsvarande
diskussion runt frågan ”Är det för många judar i Norge?”, eller ”Vad sker med
Norge om det blir för många judar?”. Man kan inte riktigt det. Och jag menar
att det är bra att man inte kan det.
Under mellankrigstiden var den typen av ”debatter” däremot ganska vanliga. Och
det var inte särskilt lyckosamt.
Men
mest av allt har det demografiska elementet aktualiserats i debatter om
välfärdsstatens framtid. Flera stora debattrundor efter offentliga utredningar
har handlat om att invandrare, särskilt ”icke-västliga” inte ”lönar sig”.
Beräkningarna i sig bygger på att man tittar på förväntad skatteintäkt från en genomsnittlig person med en viss bakgrund och
så räknar man på förväntade offentliga utgifter, och så drar man ut det långt
ut i tiden. Beräkningar är väldigt känsliga för vad man antar för räntenivå,
sysselsättningsgrad och inte minst skattesatser i framtiden. Resultaten ser ut
som de gör, bland annat eftersom invandrarbefolkningen har lägre löner och för
att skattenivån som antas i framtiden är för låg för att anpassa fördelningen
mellan privat och offentlig konsumtion till de verkliga behoven. Men det är
naturligtvis inte den sortens debatt som har dominerat, utan en där man
diskuterar en del av den norska befolkningen som en börda, som ett problem.
En
sådan etnifierad debatt om välfärdsstaten etablerar också en del implicita
antaganden i problemformuleringen: Dels att invandrare är enhetliga och
oföränderliga. Dels att invandrarna själva är bärare av de samhällsproblem som
drabbar dem – det kan vara lägre sysselsättning eller högre fattigdom. Och dels
att detta är något ärftligt – alltså att ännu ofödda personer också är bärare
av problemen. Så sänder en sådan ständigt pågående ”debatt” signaler till en
del av samhällsmedlemmarna: Hur ska du som muslim bäst undgå att vara ett
problem – förutom att det inte ska vara för många av din sort. Jag tror att man
bör ställa sig själv frågan om detta bidrar positivt till möjligheten att bygga
ett inkluderande samhälle.
4 kommentarer:
Fint att se aktivitet här igen!
Bra skrivet som vanligt! Förutsättningen för ett bra samhälle måste vara att vi ser människor som tillgångar!
Kul med ett nytt inlägg! Mycket av det du återger är tokiga konspirationsteorier och rasistiska föreställningar, men det blir något av en halmgubbe av att återge allt det extrema. All skepsis mot islam och relaterad kultur är inte ogrundad. Jesus var en liten sektledare i opposition mot makten. Profeten var en härskare, slavägare och erövrare som designade religionen för att befästa sin makt och stödja sitt imperiebyggande. Det gör en stor skillnad i vilka värderingsgrunder som skapas av deras föredömen och för hur flexibla religionerna blir.
Hursomhelst, kan man inte problematisera ur ett vänsterperspektiv? Sverige är ganska rejält vänster och har starka välfärdssystem. Allt det bygger på en hög grad av "trust", en relativt jämn kompetensnivå och en gemensam historia. Invandringen späder ut detta och riskerar att rulla tillbaka utvecklingen genom ökande konservatism (både genom att "svenskarna" blir mer konservativa och obenägna att bidra, och genom att invandrarna är mer konservativa från början). Varför ville en moderatledare att vi skulle öppna våra hjärtan? Byggde det bara på humanism, eller fanns det ett element av "starve the beast" med i beräkningen?
Jag hör till de som tror att religioner inte har en chans på lång sikt, inklusive den muslimska, och att vägen svenskarna valt när det gäller sekulära värderingar, självförverkligande mm är en väg alla befolkningar vandrar i olika takt. Men frågan är om Sverige har några landvinningar att försvara i det medellånga perspektivet, ett par-tre generationer fram? Den frågan bör den svenska vänstern ställa sig, strategiskt, eller så får man leva med konsekvenserna för möjligheten att driva vänsterpolitik de kommande 50-100 år.
Hej Ali!
Gällande vad som faktiskt skedde 22/7-2011. Läs gärna t.ex. följande;
Another People Let Down by Its Elite. Norwegian Utøya 5 Years Later: Irrefutable Indications of a False Flag with Mossad Finger Prints on 77 Murders
Länk: https://new.euro-med.dk/20170222-another-people-let-down-by-its-elite-norwegian-utoya-5-years-later-irrefutable-indications-of-a-false-flag-with-mossad-finger-prints-on-77-murders.php
Därtill finns inga egentliga bilder/videor på den s.k. bombkratern i Oslo vilka är tagna av allmänheten. Detta trots att hundratals, kanske tusentals människor sprungit kors och tvärs i området.
Mvh, Lars
Skicka en kommentar