Svenskt näringsliv: Vi fattar ingenting

För några dagar sedan kom Svenskt Näringsliv med rapporten ”Lika eller inte – om män i lönestatistiken”, som väckte viss uppmärksamhet (som allt annat SN företar sig). En närmare genomläsning avslöjar en monumental blindhet (och ointresse) för könsstrukturer i samhället.

Budskapet är detta: ”Vi har inte hittat något som ger belägg för att det förekommer en omfattande, strukturell lönediskriminering i denna undersökning”. Det skulle ju ha varit en intressant och förvånande upptäckt. Men faktum är att rapporten visar precis motsatsen.

De stora skillnader som finns i genomsnittslön mellan män och kvinnor ”förklaras” i rapporten på olika sätt. I en så kallad ”förklaringstrappa” visar man att mycket av glappet beror på strukturella skillnader i undersökningsmaterialet. Lysande. En stor del av skillnaden beror så på vilken utbildning man har och vilket yrke man väljer! Well…

Till exempel, konstaterar man, har kvinnor utbildningar som inriktar sig på samhällsvetenskap, juridik, handel och administration, sjukvård och social omsorg. Män har i högre utsträckning utbildning som riktar sig mot teknik och tillverkning. På vilket sätt menar Svenskt näringsliv att detta förklarar löneskillnaderna? Mer än att konstatera att det är så det är. I själva verket är det ju precis detta som är den strukturella nedvärdering av kvinnor som sker på arbetsmarknaden. Att utbildning och senare anställning inom tekniksektorn ger mer pay-off än inom sjukvård hänger förstås samman med att det är många kvinnor i den senare sektorn. Det är ett både lätt konstaterat och väl undersökt faktum att yrken som byter ”könsmärkning” också byter relativt löneläge. När kvinnorna blir fler sjunker lönen. Men det är sånt som inte kan begripas med SN:s utgångspunkter.

Ganska lustigt blir det när SN skriver så här:

”I debatten förekommer ofta påståendet att kvinnor återfinns bland de lägst betalda yrkena, och att detta skulle vara ett bevis för en strukturell könsdiskriminering”.

Men, detta är enligt SN överdrivet; ”en sanning med modifikation”. Men deras egen uppradning av de 25 yrkesgrupper som har de lägsta lönerna visar att 13 av dem är kvinnodominerade, medan 4 är mansdominerade. Slumpmässigt? Ännu tydligare blir det om man noterar (vilket SN förstås inte gör) att de ”jämlika yrkesgrupperna” (8) är marginella i storlek (trädgårdsskötare, privatbokbindare, fjäderfäuppfödare), medan framför allt de kvinnodominerade är mycket stora yrkesgrupper som barnsöktare, köks- och restaurangbiträde, hotell- och kontorsstädare. (Man kan förresten också notera att bland de 4 mansdominerade låglöneyrkena finns tydliga ”invandrartäta” yrkesgrupper som handpaketerare, fönsterputsare och taxiförare).

Ett stort steg i ”förklaringstrappan” tas av skillnader mellan företag, ”eftersom det bara är inom en och samma arbetsplats som det enligt lagen kan förekomma lönediskriminering”. Här bekräftar SN återigen att man helt enkelt inte fattar vad strukturell lönediskriminering handlar om. Den diskriminering som är olaglig för det enskilda företaget är bara en mycket liten del av den diskriminering som ändå förekommer. Det är det som ”bara händer”.

Det går från klarhet till klarhet. SN konstaterar att en viktig faktor som ”förklarar” varför kvinnor inte diskrimineras, är att mycket av löneskillnaderna beror på att fler män är chefer! Och att de riktigt högavlönade nästan alltid är män. De som har löner som avviker nedåt skiljer sig från dem som har löner som avviker uppåt ”genom att de har annan bakgrund, andra arbetsuppgifter och annat ansvar. De är exempelvis i mindre utsträckning chefer och har kortare utbildning”. Det är briljant. SN har helt lyckats missa själva problemet – att kvinnor inte blir chefer, trots att de är minst lika kompetenta – blir bortplockade i processen, för ledarskap och manlighet betraktas som synonyma. Män väljer män. Män belönar män. SN konstaterar liksom bara att ”det är som det är för det blev som det blev”.

När man ”förklarat” en del av löneskillnaderna på så sätt konstaterar man att det återstår ca fem procent. Då skriver man:

”Kvarstående skillnader beror på andra faktorer som inte fångas upp i vår undersökning, men som är väl kända från andra undersökningar som viktiga förklaringsfaktorer. Det är bland annat antalet år i yrket, antalet år i företaget, en mer finfördelad gradering av arbetets svårighetsgrad och mångsidighet”

De sistnämnda faktorerna är tämligen exakt sådant där den strukturella diskrimineringen av kvinnor yttrar sig i verkliga, dagliga värderingar. Det män gör anses vara svårt och mångsidigt – det kvinnor görs, tvärtom. SN fattar helt enkelt ingenting.

Det blir också lite lustigt när SN noterar att det skett förändringar i svenskt arbetsliv – fler kvinnor är ingenjörer och ekonomer än förut – och att löneskillnaderna därför skulle kunna minska. Men det är ju precis aktiva åtgärder för att åstadkomma den typen av förändringar som arbetsgivarna och deras politiska fränder har motverkat genom hela historien. På samma sätt konstateras att ”Sverige tillhör de länder i världen som har högst förvärvsfrekvens bland kvinnor”. Jovars. Men varför? Jo, på grund av den nordiska välfärdsmodellen – för att det finns en familjepolitik och offentliga jämställdhetssträvanden, som gör det möjligt i större utsträckning än andra länder att vara förvärvsarbetande och ha barn. Precis de sakerna har SN:s politiska fränder alltid bekämpat och vill ännu dramatiskt försämra (sänkta ersättningar i föräldraförsäkringen, avskaffad eller försämrad maxtaxa, nedmonterad offentlig barnomsorg, nej till utökad individualisering av föräldraförsäkringen.

SN konstaterar vidare att löneskillnaden mellan kvinnor och män är mycket mindre bland arbetare jämfört med tjänstemän. Och det beror på vadå? Jo, att kollektivavtalen är mer omfattande och individuell lönesättning ännu förekommer i mycket mindre utsträckning bland arbetare. SN:s position kring de frågorna torde vara känd.

Av SN:s rapport kan man alltså dra några tydliga slutsatser:

* Det förekommer en omfattande lönediskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden
* SN begriper inte alls detta
* SN:s lösning på problemet är att ”det grejar sig”, när historisk erfarenhet visar motsatsen
* De politiska förslag som SN normalt sympatiserar med leder till ökade löneskillnader mellan män och kvinnor
* Arbetsgivarnas syn på arbetsmarknaden går stick i stäv med konkreta feministiska strävanden.

Eller allra tydligast, med ett citat från SN:s egen rapport: ”De skillnader som finns har i stor utsträckning naturliga förklaringar”.