tisdag, april 18, 2006

Vanliga människor som lyfter sig tillsammans

Tora Breitholtz skrev för några dagar sedan ännu en av årets viktigaste bloggposter. Den tar sin utgångspunkt i ett av otaliga borgerliga smutsangrepp på arbetarrörelsen – raddan är snart oöverblickbar. Denna gång om folkpartiets kritik – givetvis uppslagen på nyhetsplats – mot att några av de LO-medlemmar som finns på LO:s reklam inte är ”vanliga människor” (!) för att de har politiska uppdrag för socialdemokraterna (!!). Tora sätter fingret på huvudfrågan – som är vidare än den tröttsamma och ovärdiga dyngspridartaktiken från borgarhåll:
Egentligen är det ju lätt att förstå vad det handlar om. Förändring av samhällets grundläggande strukturer skulle missgynna de rika och mäktiga. Ifrågasättande, insatta, engagerande och sammanslutna medborgare är ett hot mot dem som idag sitter på maktpositioner och direktörslöner. Därför har överklassen allt att vinna på att politiskt arbete beskrivs som suspekt. Eller i vart fall gammaldags, verkningslöst och tråkig.

Politiska företrädare från alla håll talar om att valdeltagandet måste öka. Men få tycks vara särskilt intresserade av att det politiska engagemanget eller organiseringsgraden ska öka. För högern fungerar ett amerikaniserat politiskt system med feta kampanjbudgetar, mängder av ballonger, annonstavlor, tv-reklam och avlönade flygbladsutdelare lika bra. Ett propagandamaskineri byggt på pengar som kan sättas igång vart fjärde år. "Politiker" får feta arvoden - "vanligt folk" avlägger sin röst och ska sen hålla käften."
Just så. Högerns affärsidé är som bekant en inskränkning av demokratins räckvidd. Viktiga delar av samhällslivet – den privatägda produktionen – är redan ”fredade” från till och med det formella folkstyret. Men högerns förhållningssätt till de politiska processerna i övrigt är också en av åderlåtning, avorganisering och ytifiering. Det är precis som Tora skriver, att detta är fullständigt centralt:
Jag blir så jäkla trött på den här hetsen, det känns ända in på kroppen. För det de angriper är den politiska kampens kärna: människors rätt och möjlighet att organisera sig och i konkret handlig själva försöka förändra sina liv till det bättre.
För oss som vill något annat än kapitalets makt och ”historiens slut” ges inga genvägar till politisk förändring: Organisering är det vapen vi har för att fylla de demokratiska formerna med innehåll, för att hävda vår rätt och värdighet, för att förstå verkligheten i det att vi är i färd med att förändra den, för att bemäktiga oss den mänskliga förmågan att ta sats i historien för att bygga framtiden.

Jag har talat och skrivit mycket om detta, också i kritik mot dem som kallar sig vänster men ser organisation som något förlegat eller umbärligt. (På bloggen här. En artikel i skriftserien Vänsterns programfrågor här). Men både för att det är en lite speciell dag idag, och för att Toras inlägg slår an en särskild ton med sin upprördhet och skärpa, känner jag för att publicera en längre text, som innehåller mycket jag vill ha sagt, och som samtidigt rör sig kring en hyllning till organiserad rörelse för rättvisa och frigörelse. Det blir lite otympligt på en blogg, men läsning är ju frivilligt.

Det är det tal jag höll på Ung Vänsters 100-årsjubileumsfest i Uppsala 2003.

----------

En dag vaknar du och upptäcker till din förvåning att du blivit gammal. Dina fingrar lyder inte riktigt – rör sig inte lika rappt som förr. Dina minnen är fler än dina framtidsplaner. Men du ler, för ännu finns mycket att uträtta.

Kamrater, vårt förbund – den gemensakap som fört oss samman idag – fyller hundra detta år. Det finns något särskilt med det ungdomsförbund som fyller hundra år. Den enskilde människan ges ett liv, med bestämda faser. Men förbundet lever ett annat slags liv. Förbundets styrka är inte en avspegling av dess ålder utan ett resultat av vad vi själva mäktar organisera fram.

Vårt förbund föds i en tid då det arbetande folket saknar rösträtt. I förbundets ungdom är det till och med förbjudet att lyfta slagord som ifrågasätter monarki, militär och polismakt. Parollen ”Inte en man – ej ett öre åt militarismen” förbjuds 1909. Till och med det femte budordet ”du skall icke dräpa” anses för farligt för att få användas första maj samma år. Och när man 1911 går med banderollen ”Polisen har tagit vår fana” förbjuds även denna.

Du är kamrat med dem som går till storms mot den tidens förtryck och elände. När du läser i borgarnas sytematiskt glömska historieböcker att vi ”fick” allmän rösträtt så vet du att det är lögn. Vi har inte fått ett dyft gratis och ingenting förändras av sig själv. Vad som är vårt har vi tagit.

Du är kamrat med Kata Dahlstöm som går sina oförtröttliga agitationsturnéer och med dem som åker runt i ”Röda bilen” och sprider budskapet att en annan värld är möjlig. Så blir det trettiotal och fascismen sprider sig i Europa. Du är kamrat med dem som griper in i historiens gång. Femhundra svenskar åker till Spanien för att slåss för demokratin. De flesta är medlemmar i vårt förbund. En tredjedel ger sina liv i den kampen. Kapitalet fortsätter driva de bruna krafterna framför sig för att rädda sitt ekonomiska system. Företrädare för samma borgerlighet som idag blåser i trumpet för demokratin sätter sig och väntar med förtjusning på att Hitler ska ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat. Du är kamrat med dem som interneras i Sverige för att de är antifascister, eller som dör på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att vi andra ska kunna leva i en värld befriad från nazismen.

Det blir femtiotal och reaktionen slår tillbaka. Du är kamrat med dem som trotsar förföljelser och smädelser. Förbundet deltar i kampen mot atomvapen. Vardagligt slitgöra ställs mot det militära och politiska etablissemangets våta dröm att skaffa svenska kärnvapen. Du ser dig omkring och konstaterar att kampen lyckas. De mäktiga bringas på knä. Det blir ingen atombomb.

Nu är det sextiotal och de förtryckta folken spottar imperialismen i ansiktet. Världen kryper in i vardagsrummen. Göran Sonnevi ser snön falla i Lund och skriver sin dikt Om kriget i Vietnam. Dina ögon vandrar över raderna – 1965 eller decennier senare: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig” skriver han. Du är kamrat med dem som tar strid mot detta vidriga, rasistiska krig. Och stormakten besegras, både i Indokinas djungler och utanför systembolagen i mellanstora svenska städer.

Nu är det sjuttiotal och trycket från den folkliga kampen flyttar fram arbetarklassens positioner, lyfter horisonten lite grann. Du är kamrat med dem som driver kravet på lika lön för lika arbete, dem som söker omforma ett skolsystem som deformerar ungdomars kunskapstörst, dem som sakta börjar se de strukturer som systematiskt begränsar och ibland slår sönder kvinnors livsmöjligheter. Och du hör samman med dem som står emot på åttiotalet, när högern erövrar problemformuleringsinitiativet. Med dem som i handling visar att talet om historiens slut är samma trista visa som de mäktiga sjunger på när det snarare är deras tid som snart ska vara ute.

Och så vaknar du en dag, nu eller sen, och upptäcker till din förvåning att du har blivit gammal. Men du ler, för ännu finns mycket att uträtta.

Du vandrar runt bland dina minnen, bland bilder och dokument, program och propaganda. Och du ser framtiden skymta fram där. För det är ju så, att man kan titta på våra krav och ställningstaganden, och ana den framtid som ligger och bultar i vårt kollektiva medvetande.

Du läser kraven på åtta timmars arbetsdag på en sliten banderoll. Kommunistiska riksdagsmän motionerar för avskaffandet av barnagan i en tid då ett kok stryk anses självklart karaktärsdanande. 1925 reser förbundet i sin alternativa soldatinstruktion kravet att ”manskapet i armé och flotta [ska] tillförsäkras rätten att organisera sig i soldatråd eller manskapsklubbar för tillvaratagandet av sina intressen”. I 1948 års valbroschyr från SKU citeras en annan riksdagsmotion: ”I en verklig demokrati diskuteras inte kvinnornas rätt till lika lön som männen för samma arbete. Där är denna rätt självklar”. Och visst skrattar man nervöst och hånar. Men där ligger ändå framtiden och lever, bultar vidare och växer sig starkare. Det är den du bär i klubbpärmen och buntarna av flygblad, den du förnimmer i den ogripbara känsla som uppstår på en riktigt bra studiecirkelträff.

En dag vaknar du likväl och upptäcker till din förvåning att du blivit gammal. Dina fingrar lyder inte riktigt – rör sig inte lika rappt som förr. Men du ler, för ännu finns mycket att uträtta.

Du tittar dig omkring och ser en värld som står och väger. Kapitalismen koketterar åter med sina allra fulaste sidor. Kriget kommer krypande. Dina medmänniskor slaktas för att börserna ska ges konstgjord andning. Kolonialherrarna du läst om i historieböckerna börjar uppträda i din TV-apparat. Och än en gång börjar borgerligheten vända sig mot de ideal som den en gång kunde pränta på revolutionära banderoller. Det skjuts skarpt på dina gator, det upprättas nya interneringsläger på andra sidan havet, det registreras och kontrolleras.

Då kan du gå tillbaka, se mönstren och begripa bättre. Att titta på vår hundraåriga historia är att genomskåda motståndarna. De byter bara skepnad. Vi har bevisen på förbundsexpeditioner, i arkiven och i företrädarnas självupplevda berättelser. Vi ser likheterna och olikheterna. Vi lär oss av misstagen och kliver upp på tidigare generationers axlar.

Du ler, för du vet att du är farlig, att du vässat dina klor mot kampens slipsten. Liksom man lär sig cykla eller dansa genom att just göra det, lär man sig det revolutionära hantverket i praxis. Det ges inga genvägar.

När du läst böckerna som en kamrat i klubben rekommenderade, skrivit artiklarna i distriktets internbulletin och gått på kurserna med förbundet så har du gjort det med samma insikt som Marx en gång tecknade ned i sina teser om Feuerbach: att filosoferna bara förklarat världen, men det gäller att förändra den. Och då begriper du också exakt varför Marx svarade som han gjorde när han spelade sällskapsspelet Bekännelser med sina döttrar: ”Din föreställning om lycka: Att kämpa. Din föreställning om olycka: Underkastelse. Din favoritmaxim: Nihil humani a me alienum puto. [Intet mänskligt är mig främmande].”

En dag vaknar du och upptäcker till din förvåning att du blivit gammal. Dina fingrar lyder inte riktigt – rör sig inte lika rappt som förr Men du ler, för du har haft det förbannat roligt. Du har retat gallfeber på korkade lärare och uppblåsta borgarbrackor. Du har spelat fotboll på en socialistisk festival. Du har åkt på cykelturné genom Bohuslän, ajournerat en distriktsårskonferens för att gå ut i snöbollskrig, sålt korv för att finansiera klubbverksamheten, blivit tokförälskad, fått vänner för livet, åkt i livsfarliga bussar för att ropa dig hes på demonstrationer.

Du har vuxit och sett andra omkring dig växa. Samma förbund som en gång skänkte mod och verktyg till hunsade statare och arbetarungar att resa sig upp, gripa ordet och behålla det, att istället för att ta order fatta egna beslut och ta ansvar för dem, samma förbund har fått dig att hålla föredraget du annars aldrig skulle ha hållit, gå från skoltrötthet till en tvådagarskurs, från panisk rädsla för varje offentlighet till att hålla första majtal på stadens torg.

Det handlar helt enkelt om att vi tar vår mänsklighet på allvar. Vi vet att världen är skapt för mänsklig hand och därför också kan begripas och förändras av just oss. Och vi vägrar köpa att historien skulle vara slut just nu, just när vi ska genomleva våra liv. Så vi säger att det här inte är bra nog. Att vi inte accepterar att man jävlas med oss. Att störtas skall det gamla snart i gruset.

Och detta, kamrat, är inte metafysik. Det är inget väckelsemöte vi håller idag, utan en fest där vi firar hundra år av kamp för konkreta förändringar. Det är inget bibilskt paradis vi eftersträvar. Inget stillastående tusenårigt rike. Också i det samhälle vi vill ha kommer det att finnas tandvärk, produktionskriser och olycklig kärlek. Det kommer att finnas gott om problem och konfllikter. En del gamla, en hel del nya. Men det blir annorlunda. Och det blir bättre. Det räcker långt.

Och det är klart att det inte alltid är roligt. Det är lätt att misströsta, lätt att känna sig frustrerad, att inte se vad det man gör leder till. Det är jobbigt att vara missförstådd och misstolkad, slitsamt att driva en klubb som börjat gå på tomgång, kallt att dela flygblad, trist att ha onödiga konflikter, bittert att se andra ge upp.

Men alternativet är trots allt så mycket sämre. Så man finner styrka i varandra. Man ser det vackra i en rörelse: att ingen är oumbärlig, men att alla behövs. Du spinner av vardagslivets slit den förnämsta av trådar: den som förbinder århundraden av mänsklig kamp för en drägligare tillvaro, för socialism och människovärde.

Så visst lär du vakna och kanske till din förvåning upptäcka att du blivit gammal. Men du bär samtidigt vidare på en allvarlig, kollektiv insikt: att vi blott har våra bojor att förlora, men en hel värld att vinna.

Så du ler – för ännu finns mycket att uträtta.

28 kommentarer:

Johan Persson sa...

Det där var, för att citera byrådirektör H.K.K Bergdahl : "förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig!"

Jag var med på jubileumsfesten och då som nu sitter jag med en svårbeskrivbar känsla i bröstet. För att citera mer: "en längtan efter att få va/ en liten del av något bra". Och det kan man verkligen vara i vår rörelse. Borgarna har haft sin tid, vi kallar den 1800-talet. Framtiden tillhör oss.

Anonym sa...

Sett per capita så är det redan mera cash i svenska val än i amerikanska. LO drar ett stort lass där.

Sen förstår jag inte självändamålet i att rösta. Jag är med i en massa olika föreningar och jag äger också aktier i ett par bolag men inte går jag på alla årsmöten och röstar.

Är jag inte insatt så avstår jag. Skulle den oinsatta massan avstå från att rösta så skulle valrörelserna mer handla om sakfrågor och bra argument istället för vem som är mest medial.

daglönare sa...

Ledsen Ali, men ditt tal gav inte lika mycket magkänsla som Jennys tal på jubileumsfesten. Bannar mig själv för att jag inte hittar det på datorn.

Funderar dock i mitt stilla sinne hur liberaler, och andra med psykiska åkommor som brukar kommentera din blogg, tolkar ett tal som ditt. Förstår de möjligen vad det handlar om?

jb sa...

Det var ett välskrivet tal Ali. Lite för pompöst för min smak kanske men det gjorde sig säkert bättre i tal än i skrift.

Du har naturligtvis rätt. Vi behöver fler som engagerar sig politiskt oavsett om det är finansiellt partistöd eller arbete på gräsrotsnivå, tid är som bekant också pengar.

Folkpartiets utspel får du nog se som ett tafatt försök att plocka billiga poänger. En taktik de nu till fullo bemästrar och som uppenbarligen blivit deras nya signum. Populism, om än i varierande skala, finns emellertid i båda politiska läger. På den negativa delen av denna skala finner vi även där ett hopkok av indignerade floskler och löften a la Bert Karlsson. Konspirationsteorier, unken patriotism och 200 000 nya jobb i offentlig sektor för att nämna några.

Här får man väl säga att din blogg, trots ett litet guldkorn här och där, drar sitt strå till stacken.

Ett lite sent glad påsk föresten.

mika sa...

Det där skall du ha en eloge för Ali, jag är glad att du finns och är med oss.

Anna sa...

Det har sagts förut, och det måste sägas igen. Det är det vackraste, mest välformulerade och mest underbara tal som vi antagligen kommer att få höra. Och då har jag ändå inte tagit i allt vad jag kan med mitt omdömme. Detta tal har fått mig att stanna kvar, och inte gå ett antal gånger. Tack Ali!

Anonym sa...

Det var ett fantastiskt tal, och är det fortfarande. Helt rätt för det tillfälle det faktiskt var. Jag kan höra din röst när jag läser. Du är en väldigt bra talare Ali. Och vilken stämning det var i rummet!

Tora sa...

Jag hittar inte orden. Men jag tror att du vet ungefär vad jag vill säga. Det var vackert.

Anonym sa...

Ett härligt "vi mot dom"-tal. Känner att retoriken från Knutna Nävar är tillbaka på allvar :)

Anonym sa...

Ett härligt "vi mot dom"-tal. Känner att retoriken från Knutna Nävar är tillbaka på allvar :)

Det är inte retorik - det är ett materiellt faktum.

Men naturligtvis har de som har pengarna och makten ett intresse av att framställa samhället som en diskussionsklubb där de bästa argumenten vinner, att vi alla sitter i samma båt, att det här skulle vara "demokrati" i betydelsen folkstyre, eller någon snarlik barnsaga.

Den härskande klassen har nämligen i alla tider motiverat sina privilegier med allmänintresset (eller med sagor i form av religion eller ideologi).

De som utsugs och förnedras och inte tjänar på status quo har däremot ett intresse av att visa på den inbyggda konflikten i systemet. Med andra ord: Vi mot dem.

Hallå! sa...

Visst är det ett vackert tal.
Och som talesättet går "Den som inte har varit socialist som ung har inget hjärta".
Det är just det här som är styrkan hos er, socialister och kommunister. Ni tillfredsställer de behov som hängivet religiösa finner i sina samfund. Känslan av gemenskap och övertygelsen om att man kämpar för något gott och att man har rätt.
Det tragiska är bara att verkligheten inte riktigt är som ni beskriver den. Det Ali berättar om är till stora delar egentligen socialdemokraternas historia. Och vi vet ju att de innehaft makten nästan 70 av de 100 år Ali redogör för. Så kritisera dem som kritiseras bör.
Och förresten så var det liberalerna som först drev kravet på allmän rösträtt i Sverige.

Simon Fors sa...

Så vackert att jag inte hittar ord.

Jag var på jubeleumsfesten. Och orden från Alis tal kommer eka inom mig länge än. Kommer hjälpa mig i den dagliga kampen i Pajala kommunfullmäktige, på öppna möten ute i byarna och på Haparandabladets insändarsida. Samt på de tusentals andra ställen jag kommer föra kampen vidare. Och jag vet att jag inte är ensam. Borgarna får spotta på oss hur mycket de vill. Vi kommer ändå inte ge upp det vardagliga politiska slitgörat.

Vi ses i kampen, kamrater!

Anonym sa...

those where the days...

roligt att folkpartisterna hallucinerar när de ser LO-reklamen. kanske såg de sig själva på affischerna. riktigt bisarra och onyktra människor.

Erik sa...

Jaha, friskt med cencur märker jag.

Vad är det som är så stötande med att säga att jag tycker att det är dåligt att utnyttja den dåliga mänskliga egenskapen att gärna tänka i "vi och dem"? Det är ju just det som de vid makten (likt vänsterpolitiker som har haft makten de senaste 100 åren i sverige) brukar utnyttja med väldigt tragiska följder. Jag nämner inga exempel då så kanske kommentaren får vara kvar.

Anonym sa...

Majsan:

Högern i Sverige var till en början emot allmän och lika rösträtt, precis som den varit det i en rad andra länder. Och än i dag ser vi att högern är emot en demokratisering av den privata sfären. Arbetare har snart inget att säga till om på företagen, medbestämmandelagen attackeras från höger. Arbetare ska inte få käfta emot, inte säga vad de tycker. De ska bara hålla käften och arbeta så att direktören blir nöjd och rik. Ingen anställningstrygghet, ingen demokrati i näringslivet. Det är vad ni högermänniskor kämpar för i dag. Så kom inte och prata om att högern driver på för ökad demokrati.

Och det där med att vänstern fyller ett behov av gemenskap. Onekligen ett intressant ämne. Personligen tycker jag att nationalismen, som är borgerlighetens gemenskap, är ganska skrämmande. Inte minst med tanke på allt ont den åsamkat, och fortfarande åsamkar, vår värld.

Erik sa...

Då det begav sig kunde man se "högern" som konservativa (förutom liberalerna då som ville ha allmän rösträtt). Nuförtiden kan man snarare säga att det är socialdemokraterna som är det främsta konservativa partiet.

Jonas Ryberg sa...

Även om jag i viss mån ifrågasätter om det verkligen var erat 100-årsjubileum (splittringen 1917 nån?) så var det ett förbaskat bra tal. Sen så är det ju intressant att folkpartiet inte riktigt fattar att det är just vanliga människor som sitter på politiska uppdrag, konstigt vorde det väl annars... men de brukar ju ha en liten lustig syn på demokrati på den flanken ;)

Anonym sa...

Oj, oj, superlativen rasar. Visst var det ett vackert tal men av att bara läsa kommentarerna skulle man kunna tro att det var Jesus bergspredikan.

Så det är det som är demokrati nu? Avskaffandet av äganderätten och införande av en kommandoekonomi. Ledsen men planekonomi ger ingen gemenskap, välstånd eller bättre värld, förutom för en liten klick vänsterelit förstås. Lagen om kommunism är snarare nattsvart.

Chivaz sa...

Det är det komiska! Vänsterpartisterna kommunisterna vill köra samma lösningar som alltid gått åt helvete. (Ni har dem i partiprogrammet, t ex den om 200,000 offentliga jobb) Men denna gång går det bättre för ni är ju så snälla egentligen. Och vill så väl...... Komiskt för att de är så få, annars vore det självfallet tragiskt. Iofs är ju sossarna rätt många men i deras stat finns det ju viss möjlighet att lyckas trots systemet.

Simon Fors sa...

Till Jonas Ryberg:

Visst var det Ung Vänsters hundraårsjubileum! Ung Vänster grundades 1903 under namnet Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF). Vänsterpartiet däremot grundades inte förän partisplittringen 1917 (då under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti). Ungdomsförbundet gick mer eller mindre intakt med det nya vänsterpartiet. Sedan dess har såväl parti som ungdomsförbund bytt namn ett flertal gånger.

Så alltså har Ung Vänster i år funnits i 103 år medan vänsterpartiet funnits i 89 år. Så var det med det.

Björn sa...

Det är så roligt med historierevision. Det var ju faktiskt Karl Staaf och Nils Edén, båda liberala statsministrar, som införde demokrati i Sverige.

Nils Edén satt nu i koalition med socialdemokraterna, men med tanke på att sossarna så sent som 1917 hade splittrats i två delar så var motståndet stort inom socialdemokratin mot parlamentarism och demokrati. Här skulle det vara revolution och inget annat.

Och så ser vi nu hur dagens vänsterfolk höljer sig i historiens lagerkransar och utropar sig som införare av demokratin. Det är lite lustigt, faktiskt.

Anonym sa...

Björn

Lustigare ändå, är att det fortfarande finns människor som tror att demokrati införs uppifrån, som en gåva till folket, och inte som ett organiserat arbete underifrån.

Ali Esbati sa...

Amiral Dönitz införde freden efter andra världskriget.

coldchef sa...

varmt blir mitt hjärta. fina minnen från jubileumsfesten också minsann.

inkimar sa...

Björn:

allt som vi har fått har vi fått till skänks från ovan, då och då dyker det upp liberaler som vet vad folk innerst inne vill ha och inför det.
liksom som telepati, fast ännu bättre.
har ni sånna där telepati-kurser samtidigt som ni läser friedman och adam smith ? lite intresserad blir jag juh, måste jag juh erkänna

- i, lite mindre grälsjuk än vanligt

ps.
tack för bloggen Ali, är just inte aktiv men borde vara det, förståss.
ds

Jonas Ryberg sa...

Till Simon Fors:

Det hela handlar ju om att innan 1917 så stod revulotionära och reformister någorlunda eniga men 1917, men ungdomsförbundet stod alltid på vänsterflygeln inom partiet. Det ledde till att de tillsammans med några partister bröt sig ur och bildade Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti. Visserligen var det många från ungdomsförbundet som följde med men själva förbundet valde inte att gå ur. Rätta mig om jag har fel här.

Men till sist och syende så är det skit samma, grattis till 103-årsjublileet.

Tora sa...

Jo, själva förbundet SDUF gick med det nya partiet SSV. Det var därför de kvarvarande socialdemokraterna fick bilda sig ett nytt ungdomsförbund, SSU. Kolla SSU:s hemsida, de säger själva att de bildades 1917. Om det nu spelar så stor roll.

Torun sa...

Talet finns under fliken "övrigt" i valrörelsepärm. Ett sätt att hämta kraft efter timmeslånga debatter med bomb- och betongalliansen.