*

tisdag, februari 13, 2007

Alla hjärtans värld

För två år sedan på Alla hjärtans dag var det premiär för Riksteaterns föreställning Kärlek Extra Allt! Den byggde helt på specialskrivna texter av helt olika författare, nedkokta och iscensatta av regissören Farnaz Arbabi, nu aktuell med en hyllad uppsättning av Utvandrarna. Jag hade äran att vara en av författarna, tillsammans med Laleh, Sara Stridsberg, Timbuktu, Johanna Rytel, Nabila, Daniela Kullman, Johannes Anyuru och Anna Vnuk. Skådespelarna Isabel Reboia och Mikael Wranell stod för uppförandet, tillsammans med musikern Magnus Tingsek. Texterna publicerades också i oredigerad form i en liten bok i samband med föreställningen. Här är min text.
- - - - - - - - -

Jag vill skriva brev om kärleken, men måste samtidigt sätta en skalpell i min egen världsbild. Det är inget märkligt. Det är motsatsen som är lögnaktig. Jag tror att det är en myt att man skriver kärleksbrev i första hand för att meddela sig. Alla har vi ett behov av att skriva ned och titta på våra egna ord om kärlek, för vi vill fatta vad det är vi håller på med när vi älskar. Vi vill, vi försöker, vi lyckas eller misslyckas. Men vad är det vi gör, egentligen? Och vad betyder orden?

Nu skriver jag alltså brev om kärleken. Jag minns att jag en gång ringde dig sent på kvällen efter att ha sett en grej på TV. En grupp soldater stod på ett stenigt fält, lutade över några unga män. En av soldaterna plockade upp stenar, och lugnt, nästan metodiskt slog han på de unga männens armar tills de gick av. Armarna alltså. De andra soldaterna såg upprymda ut på håll. En av dem hyssjade, lite på skämt. Du hade också sett. Jag åkte hem till dig och vi höll om varandra. Grät. Sen tittade vi på nån komedi, älskade med varandra och åt glass nakna i sängen. Chokladglass.

Jag gillar verkligen chokladglass. Särskilt med hela chokladbitar i. Jag tänker att det skulle vara gott nu, samtidigt som jag funderar över vad som är kärlek, när världen kreverar runt omkring.

Hur ser kärleken ut när man arbetar på plantage för ingen lön och med parasiter i kroppen, för att plocka bananer så patron ska äta en ännu fetare middag nästa dag? Vem kan man älska, om man ägnat de senaste månaderna i livet åt att klara av elektrisk ström mot sin nakna kropp? Vart tar kärleken vägen när vardagen är fylld av förnedring; för att ens hud är svart, för att man tvättar underkläder åt den som betalar ens uppehälle, för att snubben som ockuperat ens gata pekar med ett vapen, för att världen är så förbannat jävla orättvis?

Visst kan man säga att det är just då kärleken får en att överleva. Men jag nöjer mig inte med det svaret.

Ahmad Banat är femton år. Han går ut på gatan i det smutsiga flyktingläger där han är född och där han ska dö. Hans brott är att han anser sig ha rätt till frihet och värdighet. Han och hans två vänner, 16 och 17 år gamla, försvinner, återfinns fyra dagar senare. De är skjutna. De som skjutit dem hävdar att de haft vapen och sprängämnen. Men det går inte att hitta några sådana. Däremot kan man snart konstatera att de har skär- och stickskador som tillfogats dem efter att de skjutits, men medan de ännu var i livet. Jag gissar att Ahmad Banat hade en mor i livet, nog också en far. Jag kan inte veta säkert. Men jag undrar ibland om de älskade sin son. Och jag undrar vad de gör med sin kärlek tre år senare, när de själva bara är en del av en statistik som ingen tycks bry sig om.

Visst kan man säga att kärleken övervinner allt. Men jag nöjer mig inte med det svaret.

Det är 1995 och jag är på tågluff. Vandrarhemmet ligger mitt i Red Light District. Jag kliver ut i kvällsljuset för att skaffa mat och jag får kvinnoförtryck och mänsklig förnedring nedkört i halsen. Jag ringde till dig och berättade nåt allmänt, om kropparna i skyltfönstren, om de kemiska leendena. Men jag berättade aldrig att det som slet sönder hårdast inuti, det var det välklädda medelålders paret som lätt berusade gick där vid kanalen, höll varandra om midjan, pekade ibland på något skyltfönster och kommenterade det de såg på fisförnäm lundaskånska. De talade uppskattande om frihet. Och om att det var en fin, molnfri kväll efter regnet. Jag kunde inte ta bort blicken från deras fingrar som ägnade sig åt en kärleksritual mitt i det där träcket. Och jag berättade heller aldrig om pappan som gick där med sina två tonårssöner och ropade olika saker till kvinnorna i gränderna, varpå de alla skrattade. Pappan och sönerna alltså. Faderskärlek.

Jag köpte en tonfiskmacka. Sen gick jag och la mig. Någon i sovsalen sa att så här har det varit i alla tider. Men nej, jag nöjer mig inte med det svaret.

Missförstå mig inte nu. Ibland måste man bara stänga av för att inte gå under. Och ensamma kan vi inget göra. Jag är inte ute efter det dåliga samvetet – jag avskyr välgörenhet, tycker det är frånstötande med människor som krafsar i sig kvällstidningarnas eländesreportage och säger ”ååå”.

Den desperata kyssen i källarbunkern – ge mig ett ögonblick av mänsklig värme mitt i detta kalla vansinne som påtvingats oss! – är något annat än den som vänder bort blicken, så att man kan stänga fönstret och slippa höra ropen, slippa se röken från skorstenarna, slippa känna lukten av bränt kött.

Det här är alltså mitt credo: Kärleken som koncept förlorar en del av sin mening om den inte handlar om att se sig själv i andra. Kärleken gör oss genuint mänskliga, starka och levande, men den är tom och unken den kärleksförklaring som inte rymmer medvetenheten om konkreta hinder för människors kärlek, överallt och hela tiden. I varje livets ögonblick bär vi med oss den motsättningen.

För kärleken lever i världen. Den är inte metafysisk, ingen svävande ande. Kärlek är mänsklig praktik. Vi gör kärlek. Sen talar vi om den. Ibland som evangelium, ibland som bruksanvisning, inte sällan som bedrägeri.

Nej, jag vill inte sätta upp definitioner och utnämna mig till domare. Det är inte ordlistan jag utmanar, det är världen.

Kärleken finns, för att det finns människor, som vi kan dela den världen med. Ett lerigt barn leker och skrattar en solig vårdag. En vibrerande diktrad ställer i några sekunder livet på huvud. En gammal tant berättar om sin vilda ungdom för skötaren på ålderdomshemmet. Du vänder dig i sömnen och kupar handen vid min hals.

Och samtidigt plågas människor, förnedras, förvägras sin mänskliga rätt att växa, skratta – och älska. Det ligger och skaver inuti – för det är också en del av världen.

Den mätta fåtöljfilosofen kommer då dragande med Yin och Yang, med axelryckningen som livshållning. Ber oss på sin höjd resa oss upp och sjunga We shall overcome. Men jag vill inte. Jag vill smutsa ned händerna, krossa och bygga upp, skrika och viska. Hata. Och pussas också. Från sin fängelsecell skrev Antonio Gramsci: ”Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor”. Det är kärlek för mig.

Så det är kärlek som trycker mot mitt bröst inifrån när jag fångar den lilla sarkastiska muskelrörelsen – en stöt som liksom vandrar runt din mun – när du reptilsnabbt punkterar sönder någon pösig besserwissergubbes lilla-du-attityd. Eller varje gång den där bottenlösa ömheten blommar ut i alla dina ansiktsdrag när du ser insnörda, lite hunsade människor ta ton, räta på ryggen, slå tillbaka. Eller när du säger till mig att jag måste lyfta min rock när jag ska lämna den till den runda tanten i garderoben på museet, för annars måste hon göra det där lyftet tusen gånger om dan i trettio år. Och visst var det många som stod mållösa och handlingsförlamade – jo, vi också – när kostymnissen i kön skällde ut kassörskan mitt under julruschen för att han gått till fel leksakshylla och presentpappret var slut och hon minsann borde ha varit lite vaknare på lektionerna i skolan om hon inte trivdes med att sitta där så nu var det väl bäst att hon skyndade sig lite för HAN hade FAKTISKT inte all tid i världen, ELLER HUR? Men jag minns det beckmörka hatet som blixtrade till i dina ögon då. Minns det med kärlek.

Jag vill att du ska komma hit, så vi kan greppa varandras händer och kramas till ett vi. Vill kunna stänga dörren om oss utan att vi blir ensamma. Vill att vi ska uppleva ögonblick av den mest intensiva kärleken, den när vi begriper hela världen som vår. Om inte annat, för att chokladglassen smakar så mycket godare då.

15 kommentarer:

Pumans dotter sa...

Kärleken har många ansikten.
Tog mig friheten att länka.

Anonym sa...

Så fantastiskt fin text.
/rörd zianne

Björn sa...

Fantastiskt vackert.

Johan Persson sa...

Oj, fan Ali! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... (förutom att jag är glad över att du kör med kommentarsmoderering på det här inlägget, låt inget smutsa ner det)

Alex sa...

Några tårar rinner sedan några minuter ner för mina kinder.
Dina ord, din kärlek. Du visar att det finns kälek och du ger kärlek.
Kollegorna får gärna undra och då kommer jag att svara med att peka på den utskrift fylld av dina ord som nu ligger här på mitt bord.
Tack!

Anonym sa...

Ali : you are a loser. Mer moraliserande text än denna finns inte.

Anonym sa...

Bra skrivet, Ali. Keep it up!

/Janne

Micke sa...

Gillar texten.Tung men bra.

Ia sa...

Jätte-jätte-jätte-fint.

ZeS sa...

Det gör ont på så många olika sätt när jag läser det där. Det är så förbannat komplicerat att leva.
Tack!

Ali Esbati sa...

Tack för fina kommentarer.

Simon Fors sa...

Jag förstår inte hur jag kunnat missa det här tidigare.

Tack för texten! Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner när jag läser den. Men den är vacker. Och viktig. Den syn jag själv har på kärlek, mänsklighet och kamp överensstämmer med det din text uttrycker. Och att se det nedskrivet på det sätt du skrivit det gör mig sorgsen, glad och upprymd på en och samma gång. I brist på bättre uttryck.

Tack än en gång! Dina ord verkar och berör. Från Stockholm till Pajala.

Felicia sa...

Det är texter som den här som bevisar att skrivande är den bästa konstformen.

Snyggt, tight och på pricken.

Jwan sa...

Gud va vackert skrivet!

My sa...

Skriv en roman - snälla.