söndag, januari 07, 2007

Några ord om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser

[Varning: Lång text där det viktigaste kanske kommer mot slutet]

Det har varit – och lär ett tag fortsätta vara – mycket populärt att citera konjunkturinstitutets decemberrapport (hela här), som är en prognos över utvecklingen 2006-2008. Den offentliggjordes på morgonen den 20 december, samma dag som regeringens förslag om försämringar i a-kassan debatterades i riksdagen, och de borgerliga ledamöterna var givetvis inte sena att tillgodoräkna sig beräkningarna och ge spridning åt dem från riksdagens talarstol. De kommande dagarna dök KI upp i riksdagsdebatten vid flera tillfällen, och det mediala genombrottet för slutsatserna var i övrigt mycket gott.

Förutom konstaterandena om att konjunkturen är stark och att ekonomin går förbluffande bra – fakta som det talades med små bokstäver om under valrörelsen – riktar rapporten fokus mot den nya regeringens politik, och prognostiserar vad denna kan få för effekter.

Regeringens politik lyfter arbetskraftsutbud och sysselsättning”, heter det i rapporten. Det låter som en nyhetsrubrik, men det är lätt att glömma att det är frågan om en prognos. Det intressanta är därför att titta lite på prognosens förutsättningar. KI skriver bland annat:
De i detta avseende mest betydelsefulla reformerna bedöms vara jobbavdraget och den sänkta ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen, vilka tillsammans förutses lyfta den potentiella arbetskraften med 1,2 procent på lång sikt. Dessutom ökar dessa båda reformer sökintensiteten hos de arbetssökande. Därmed förbättras matchningsprocessen på arbetsmarknaden och jämviktsarbetslösheten minskar något. […] Sammantaget bedöms reformerna på lång sikt lyfta den potentiella sysselsättningsnivån med 1,5 procent och den potentiella BNP-nivån med ungefär lika mycket.

SÖKINTENSITET
Begreppet ”sökintensitet” är inte vardagsprosa. Men det är populärt hos nationalekonomerna på konjunkturinstitutet – och Anders Borg. Om de som saknar arbete söker fler jobb så kommer fler att hitta fram, är tanken. Synsättet är (neo)klassiskt nationalekonomiskt: statiskt och befriat från sociala sammanhang. Det finns i verkligheten väldigt lite som tyder på att samhällsproblemet arbetslöshet beror på lathet i jobbsökande hos de arbetslösa, till exempel till följd av en dålig attityd till arbete, som behöver korrigeras med ”incitament”, alltså försämrade livsvillkor.

LO har i rapporten ”Vem ansvarar för arbetslösheten?”, en mycket mer realistisk modell över den arbetsmarknad som arbetssökande möter. Arbetslösa finns i olika grupper. Det bästa sättet att få ett nytt arbete är som bekant att redan ha ett. Sedan placerar man de öppet arbetslösa och därefter dem som kallas ”latent arbetslösa” i dagens statistik (men det ska enligt regeringen ändras), till exempel studenter som står utanför arbetskraften, men vill ha jobb om fler blir lediga. I snitt fanns 2003 – det är de AKU-siffrorna som används i rapporten – 13 arbetssökande per ledigt arbetstillfälle varje månad. Bakom den kön kommer de som varit långtidssjuka (mer än 90 dagar), och som skulle kunna komma tillbaka så småningom. Med de arbetslöshetssiffror som gällde 2003 konstaterar LO att om alla arbetssökande skulle söka 10 jobb per månad skulle varje arbetsgivare får 130 ansökningar per jobb. Arbetsgivarna skulle få över 5 miljoner ansökningshandlingar. Idag är arbetslösheten lägre, men principen är tydlig. Få arbetsgivare är betjänta av en sådan situation med kvantitativt CV-spridande, och skulle – som ju också i viss mån sker redan idag – dra sig för så öppna rekryteringar. LO skriver i rapporten:
Det elaka i denna process är att ju bättre de attraktiva arbetssökande är på att söka arbete, desto mer minskar sannolikheten för dem som har liten eller medelstor möjlighet att få arbete
Man kan också konstatera att synsättet inte alls tar hänsyn till varför vissa människor söker mycket få arbeten, och vad som händer med dem som söker väldigt många utan att varken få svar eller stöd. En nyligen genomförd svensk forskningsstudie som följde en stor grupp arbetslösas sökbeteende under ett år, kunde faktiskt inte alls belägga något samband mellan sökintensiteten i sig och chansen att få ett jobb. Däremot varierade jobbsökandet med situationen på den lokala arbetsmarknaden – människor i områden med låg arbetslöshet sökte fler jobb.

Allt detta betyder inte att folk borde sluta söka jobb. Däremot ger det anledning att ifrågasätta konjunkturinstitutets, och regeringens, modeller – som i KI-rapporten till och med är siffersatta; bättre matchning med si ger så många nya sysselsatta.

Framför allt – och man kan tycka att detta borde vara självklarheter – är arbetslösheten ett samhälleligt problem. Den som är besjälad av att göra något åt detta problem borde se till efterfrågan på arbetskraft, som ju uppenbart inte är en individuell fråga. Men det är en väg som är effektivt bortvald i modellerna.

ARBETSUTBUD
I citatet ovan från KI-rapporten ser man att den effekt som ”ökad sökintensitet” ska ha på matchningen, inte är det enda som ska sänka ”jämviktsarbetslösheten”. Tanken är att sänkta skatter och sämre trygghet i arbetslöshetsförsäkringen ska ge direkta effekter på nivån för ”potentiell arbetskraft” och ”potentiell sysselsättning” (potentiell arbetskraft minus jämviktsarbetslöshet). Utgångspunkten är med andra ord att arbete är en vanlig vara som kommer att säljas i högre utsträckning om det exempelvis blir dyrare att vara arbetslös. Utbytet mellan arbete och arbetslöshet, liksom mellan arbete och fritid, betraktas som ett utbyte mellan andra varor – med relativpriser mellan.

Det är förstås ett oerhört märkligt sätt att betrakta arbete. Arbetstider är i mycket hög utsträckning socialt bestämda. Ett alldeles övertydligt exempel torde utgöras av kvinnors arbetssituation. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden förklaras knappast av individuella beslut baserade på bedömningar av marginaleffekter. Och det faktum att kvinnor idag i hög utsträckning får dras med ofrivilliga deltider får förstås inte sin lösning av sänkta skatter, utan strukturella förändringar i könsarbetsdelningen.

Men ett platta, asocialt synsätt är alltså återigen fundamentalt för KI:s prognostisering.

JÄMVIKTSARBETSLÖSHET
Som framgått har begreppet jämviktsarbetslöshet en central plats i analysen. I KI-rapportens ”fördjupningsruta” om effekterna av regeringens ekonomiska politik, hänvisar man i en not vidare till en tidigare KI-rapport, för vidare läsning om jämviktsarbetslösheten. Denna rapport – Lönebildningen – samhällsekonomiska förutsättningar i Sverige 2004 erbjuder på många sätt en intressant läsning om de modeller och antaganden som KI använder sig av. På sidorna 18-19 kan man läsa om den modell som används av KI (KIMOD) för att bestämma den så kallade långsiktiga jämviktsarbetslösheten. KI skiljer på kortsiktig och långsiktig jämviktsarbetslöshet på följande sätt:
Kortsiktig jämviktsarbetslöshet är den arbetslöshet som på några års sikt är förenlig med en inflation på 2 procent, givet de störningar som för närvarande påverkar ekonomin, som t.ex. konjunkturellt hög arbetslöshet. Långsiktig jämviktsarbetslöshet är den arbetslöshet som ekonomin strävar mot på lång sikt, vid nu givna regler och institutioner, om inga nya störningar sker.
Den ”korrigering” som sker gentemot det som benämns kortsiktig jämviktsarbetslöshet sker genom inflationsmekanismen, och påverkan går genom lönebildningsprocessen:
Om faktisk arbetslöshet understiger kortsiktig jämviktarbetslöshet uppkommer brist på arbetskraft i vissa branscher och regioner som medför allt snabbare löne- och prisökningar. Detta leder till att Riksbanken höjer reporäntan för att dämpa efterfrågan och därmed inflationstrycket. Omvänt gäller att om faktisk arbetslöshet överstiger kortsiktig jämviktsarbetslöshet så finns det outnyttjad arbetskraft som kan sysselsättas utan att lönebildningen leder till en ohållbar inflationsutveckling.
I klartext betyder det att om Riksbanken bedömer att arbetslösheten är för låg så är detta att betrakta som ett problem som måste lösas. Det är i linje med vad banken aktivt har gjort vid flera tillfällen när sysselsättningen ökat. Och detta trots att Riksbanken systematiskt har misslyckats med att möta ens sitt eget inflationsmål, och därmed, också sett inom ramarna för teoribildningen, bidragit till ”onödigt” hög arbetslöshet, på ”kort sikt”.

Även för den som räknar bort det mänskliga slöseriet på grund av arbetslöshet, för att inte tala om förändrade maktförhållanden i den ständiga dragkampen mellan arbete och kapital, borde det kunna vara begripligt att den som ”kortsiktigt” offras på inflationsbekämpningens altare kanske ”långsiktigt” faller ur arbetsmarknaden helt – till viss samhällsekonomisk kostnad. Men i marknadsmodellen är sådant inga problem – det är då bara att justera priset på den egna arbetskraften.

Resonemangsramen är också helt renons på maktaspekt – dragkampen om mervärdet framstår här som en slags missuppfattning. Det finns ett ”marknadsmässigt” löneutrymme, och det gäller att se till att landa där. Detta är naturligtvis uppenbart befängt. Till och med Morgan Stanleys chefsekonom förstår detta när han i SvD siar om den globala ekonomins närmaste framtid:
Kapitalet har tagit hand om vinsterna på löntagarnas bekostnad. Och det kan skapa växande politiska spänningar framöver.

–Vinsternas andel av BNP är rekordhög, löneandelen rekordlåg, understryker Roach. […] Om regeringarna börjar driva igenom beslut som gynnar löntagarna kommer det att ske på företagsvinsternas bekostnad. Och det är en allvarlig varningssignal för aktiemarknader runt om i världen.
Risken för att den svenska regeringen på eget initiativ skulle börja driva igenom löntagarvänliga beslut är förstås minimal. Roach beskriver en allmän situation i Västvärlden, och är orolig för att löntagarna ska tycka att det gått för långt och rösta fram mer progressiva regeringar.

Den politiskt laddade bristen på maktperspektiv blir än tydligare när man ser på ”långsiktig jämviktsarbetslöshet” – alltså den nivå som ”ekonomin strävar mot på lång sikt”. Denna bestäms i KI:s modell
framför allt av strukturella faktorer på arbetsmarknaden, som institutioner och regelverk samt lönebildningens funktionssätt.
Det här låter kanske inte orimligt vid en första anblick. Man är inte bortskämd med nationalekonomer som talar om ”strukturella faktorer” eller om reellt existerande institutioner. Men det gäller att se vad det är för grundsyn som filtreras igenom rastret, och vad det är som egentligen avses med ”strukturella faktorer”. Figuren här intill – hämtad från nämnda fördjupningsruta – säger ganska mycket. [Av någon anledning går det inte att ladda upp bilder på bloggen. Figur 3, sid. 18 i lönebildningsrapporten är det som avses]. Arbetsmarknaden är i utgångspunkten en generisk, stiliserad marknad där utbud och efterfrågan ska mötas. Och då följer egentligen resten ganska ”intuitivt”, som med det mesta när neoklassisk nationalekonomi är i farten. Bäst blir allting vid ”perfekt konkurrens”. Avsteg gör att utfallet blir icke-optimalt
I verkligheten finns det en rad avvikelser från perfekt konkurrens. […] På arbetsmarknaden är det vanligt att lönerna bestäms i förhandlingar mellan fackliga organisationer och arbetsgivare. Fackföreningarna får därmed ett stort inflytande över lönerna, då de kan utnyttja sin kollektiva förhandlingsstyrka. […] Arbetslösheten är således högre och sysselsättningen lägre än vid perfekt konkurrens som en följd av imperfekt konkurrens på produkt- och arbetsmarknaderna.
Arbetslösheten blir alltså högre. Det ser man ju tydligt i figuren!

Detta är i själva verket fundamentalt för den neoklassiska nationalekonomins metod och samhälleliga funktion. Har man väl accepterat grundantagandena, kommer man alltid fram till i princip samma saker: att facket är dåligt, att löner ska hållas tillbaka, att offentlig verksamhet bör privatiseras. Och så vidare.

EN INTRESSANT DEBATT
Det här borde vara ett ämne i den så kallade allmänna debatten, men är det i alltför liten utsträckning. De politiskt tillrättalagda dogmer som idag går under beteckningen nationalekonomi och som i hög utsträckning påverkar utformningen av den ekonomiska politiken – och hur den motiveras – borde skärskådas betydligt mer. Det gäller särskilt de institutionella beslut som drevs igenom i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet under nyliberalismens glansdagar, och som fortfarande kastar skuggor över den ekonomiska politiken – utan att öppet diskuteras. Till detta bidrar en förkvävande konsensusmentalitet som upprätthållits av borgerliga och socialdemokratiska toppolitiker tillsammans.

På Aftonbladets kultursidor har journalisten Dan Josefsson i december, i samband med utdelningen av ”nobelpriset” i ekonomi, på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammat den teoribildning för vilken Edmund S Phelps belönades av Sveriges riksbank. Visst är det en populärvetenskaplig framställning som Josefsson gör, men en som påtalar en del väsentligheter. Det är inte, som Lars Calmfors m.fl. skriver i en replik, så att Phelps blott teoretiserat över ett ”trist men sant” faktum. Teoriformuleringen ska plocka upp förväntningarna om inflation, men huvudfrågan här är att man utgår från en problemformulering där arbetslöshet och inflation betraktas som likvärdiga problem – avvikelser från den absurda jämviktsvärld där ”marknaderna klarerar”. Calmfors och hans kollegor är naturligtvis inne på samma sorts resonemang som dagens nationalekonomer av gillet – inklusive de på KI – brukar föra upp.
En varaktig minskning av arbetslösheten kräver att jämviktsarbetslösheten minskas. Det behövs i första hand åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt.
Teoribildningen bestämmer själva synsättet på problemet – och anger en riktning för ”lösningar”. Det som är ”arbetsmarknadens funktionssätt” är som vi såg ovan i sig definierad utifrån en asocial, men för kapitalet politiskt ”nyttig” modell av världen.

I sin kontrareplik i Aftonbladet kommer Josefsson in på det verkligt intressanta: kritiken mot dagens nationalekonomi som sådan – de intressen som den tjänar. Och precis som Josefsson påpekar, så finns det också en mycket omfattande kritik mot den nationalekonomiska ortodoxin. Han citerar i artikeln Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom vid Världsbanken, som talar om dagens makroekonomiska teorier – de som också Sveriges riksbank arbetar efter och som också vårt lands socialdemokratiska parti sömngångaraktigt accepterar – som ”religiösa trosföreställningar” snarare än vetenskap.

Det ges ut böcker och tidskrifter med den skarpa kritiken mot den ortodoxa nationalekonomin. Den kritiken är mångfacetterad, men huvudsakligen just som Stiglitz säger vetenskaplig till sin karaktär.

Det blir i ljuset av detta nästan parodiskt att läsa Lars Calmfors arga drapa i DN Debatt den 2 januari. Den går ut på att man inte borde komma med kritik mot nationalekonomin utifrån andra intressen än dem som dagens nationalekonomiska nomenklatura tjänar, eftersom detta kan leda till att nationalekonomerna blir ledsna och kinkiga och drar sig tillbaka från samhällsdebatten.

I själva hör de neoklassiska nationalekonomernas stora påverkan på den ekonomisk-politiska debatten till våra främsta samhällsproblem idag. Och när Calmfors pratar om ”vedertagen forskning” så ”glömmer” han att resultaten blivit ”vedertagna” just på grund av den exceptionellt snäva – och vetenskapsfientliga – ortodoxi som råder inom nationalekonomins institutioner.

Inom andra samhällsvetenskapliga discipliner finns det pågående metoddiskussioner. Inom nationalekonomin finns det snarare en inställning av att ”those who can, do orthodox economics – those who can’t, do method!”. Den som är kritiskt inställd till den förhärskande ortodoxin får en mycket svår situation rent konkret. Studenter och forskare som är intresserade av ekonomi söker sig av ganska lätt insedda skäl till andra discipliner – som ekonomisk historia. Den företagsekonomiska forskningen, som studerar verkliga fenomen utifrån lite andra typer av sociala teoribildningar, är ofta överlägsen på att säga något vettigt och meningsfullt om varför världen ser ut som den gör.

Jag tror att det blir svårt att förstå denna situation inom nationalekonomin, om man inte beaktar denna disciplins sociala funktion: att legitimera en rådande maktordning; en resursfördelning där de som har mycket får mer. Alltså samma funktion som exempelvis astrologin, katolska kyrkan, eller ”socialdarwinismen” har haft under skilda epoker i historien. Det betyder förstås inte att all nationalekonomi är meningslös eller att all forskning som görs inom disciplinen går ut på att jävlas med arbetarklassen. Inte alls. Men det är givet att en teoribildning som alltid pekar ut de härskande som lämpliga härskare kommer att få ett annat bemötande än en som gör motsatsen.
Nu har nationalekonomins anspråk på överideologi kollapsat. Och för Calmfors generation verkar vardagen handla om självterapi. […] Artikeln är skriven av en kung som tvingats abdikera.
Skriver Per Wirtén i en kommentar till Calmfors artikel. Det är en bra analys av varför artikeln ser ut som den gör. Men jag tror tyvärr inte att den korrekt beskriver maktförhållandena. Calmfors kommer fortsatt att bli publicerad på DN Debatt. Och vi har en regering som agerar samma teorier. Men det är ett steg i riktning att debatten kanske är öppnad igen.

RUNDGÅNG
Till sist – det som egentligen var min huvudpoäng.

Anledningen till att KI:s analys ”räknar ut” att regeringens politik ger fler jobb, det är de antaganden som finns i KI:s modell. Det är förstås samma antaganden som regeringens politik utgår ifrån. Alltså: en nyliberal högerregering vill sänka skatter, öka inkomstklyftorna och göra livet jobbigt för arbetslösa. Den motiverar detta med nyliberal nationalekonomisk teori. Den nyliberala nationalekonomiska teorin säger att om man sänker skatter, ökar inkomstklyftorna och gör livet jobbigt för arbetslösa – då sjunker arbetslösheten och allting blir jättebra. KI:s modell utgår från nationalekonomisk teori. Modellen är uppbyggd så att den ger bäst resultat ju mindre man avviker från låga skatter, stora inkomstklyftor och ett jobbigt liv för arbetslösa. Efter att regeringen genomfört sina åtgärder stoppar KI in åtgärderna i sin modell och konstaterar att det blev ju bra det här. Då går regeringen ut och säger: aha, det var inte bara vi själva som kom fram till att vår politik ger bra resultat – utan också KI!

Konjunkturinstitutet är en statlig myndighet. Den har ägnat sig åt prognoser utifrån ungefär samma utgångspunkter under en längre period. Dess tidigare chef, Ingemar Hansson, är numera är statssekreterare på finansdepartementet.

Ordet vi söker är rundgång.

22 kommentarer:

Peter Björkman sa...

Lång, men bra analys. Nyliberal politik körd genom nyliberala modeller leder ju i teorin till ett "gott" utfall.

Jo, nationalekonomin har de sista 25 åren varit en politik för ökade klyftor och mot jämlikhet. Så är det, även om man använder ord som "jämviktsarbetslöshet" och "nivellering" istället för "massarbetslöshet" och "jämlikhet". Inget nyspråk i världen kan i längden stå emot verkligheten.

"Ananas järpe, frossa och njut...."
snart är nog det ohämmade kalaset slut. Vi lever trots allt i en demokrati (om än en kringskuren sådan).

Anonym sa...

Väl skrivet! Det är verkligen anmärkningsvärt att KI betraktas som politiskt oberoende när deras modeller mycket riktigt inte kan räknas som vetenskap utan just politik.

Neoliberal Agenda sa...

Skummade igenom texten och Ali har en del poänger, men många av dessa begrepp är också främmande för oss nyliberaler.

Vi är ju inte anhängare av en statlig centralbank eller statligt styrd ränta. Många nyliberaler tillhör inte heller den neoklassiska skolan utan den österriska

När det gäller sådant som tex. ersättningnivåer i a-kassan så är det precis sådant som vi nyliberaler inte tror politiker ska bestämma. Vi vill ju ha privatsierade system där konsumenterna kan välja försäkringsnivå. Vi är också starka motståndare till en obligatorisk a-kassa.

Raphael sa...

Grym bloggpost, Ali! Jävligt lång, men bra. Skönt att ha en utbildad ekonom på vår sida. Jag har faktiskt funderat på att gå handels bara för att lära mig dom här grejerna som man mest anar eller hör talas om nu. Kan det vara en bra idé?

The Scandimerican sa...

There is nothing new nor innovative in this. The same has been regurgitated by leftist "intellectuals" since the '70s. Esbati also fails to notice the devastating effects that double digit inflation has had on the Swedish economy, such as in the early '90s. Wealthy people can always pull their money out of a high inflation economy. Regular working families cannot.

It is also important to note, in this context, that Ali Esbati's own party contributed to high and persistent unemployment during the '90s with their support for enormous tax increases and budget cuts. Apparently, he has not yet read the chapter about the multiplier in his macroeconomics textbook.

Mika sa...

Underbart Ali!!!


Härlig läsning på söndagskvällen för oss som vill koppla av från skvalet och höra lite sanningar.

Grassmans ande flåsar dig i nacken och jag hoppas på mer av denna vara!

Tråkigt med formatet dock, att det inte går att illustrera med bilder och diagram, kanske ett byte av blogghotell?

Neoliberal agenda sa...

Vad är det för fel på Jämviktsarbetslöshet?

Det säger sig självt att bara de med vassast armbågar, fria från moraliska grubblerier är värdiga ett arbete!

StyleSucker sa...

I almost read it all.

Anonym sa...

Jag ser att en av vänsterns interlektuella giganter är framme med sin namnstöld igen. Tyngre argument än så är tydligen svårt att få fram.

Extra underligt i det här fallet när den bestulne håller med Ali.

Gruv.arb sa...

Helt fantastiskt bra!

The Scandimerican sa...

I worked with Sven Grassman. He was no Marxist. He was also a staunch opponent of the budget balancing politics that Ali Esbati's party supported in 1995-98.

The Scandimerican sa...

Correction: Sven Grassman was a staunch opponent of the KIND of budget balancing policies that Ali Esbati's party supported. Dr. Grassman saw enough of that during his most active years in the '80s before his cancer caught up with him in 1992.

Anonym sa...

"Det finns ett ”marknadsmässigt” löneutrymme, och det gäller att se till att landa där. Detta är naturligtvis uppenbart befängt."

Är det inte konstigt att så få håller med om något så uppenbart?

Problemet är att du tror att vi har en fri marknad i Sverige eller i världen i stort. Så är det inte. Alla parter försöker få staten att driva igenom lagar som gör sin egen del större än den marknadsmässiga. Ibland lyckas den ene bättre och bland den andre. Stora företag och fackföreningar gör allt för att hindra konkurrenter med statens hjälp. Då hindras marginalerna från att bli de marknadsmässiga.

false messiah sa...

Bra inlägg!

Jag tror det finns visst hopp om ekonomivetenskapen - kanske inte den neoklassiska grenen, men det pågår en hel del intressant forskning med inslag av psykologi och neurologi, där man tittar på faktiskt beteende och inte utgår från teoretiska idealmodeller.

I Frankrike har det dykt upp en rörelse som kallas "post-autistic economics": http://www.paecon.net/

Ekonomiprofessorn Mark Thoma har en bra blogg: http://economistsview.typepad.com/ - han är mer klassisk i sin inriktning, men länkar ofta till intressanta artiklar, och det är ofta bra kommentarer.

(Sen finns det också experiment som visat att ekonomistudenter blir mer själviska än de som läser andra ämnen. Hittar inte referensen just nu, men det säger kanske något om ämnets påverkan.)

Till sist: jag håller med The Scandimerican att du tar aningens lätt på inflation. Både arbetslöshet och inflation har negativa effekter, men eftersom det senare inte har lika tydliga personliga följder så är det lätt att underskatta det. Men att som Riksbanken bara se till inflationen (och dessutom missa sitt eget mål) är förstås inte önskvärt.

Oldtimern sa...

Konjuktursinstitutet KI

Är ju bara ett vertyg som skall bevisa hur verkligheten egentligen är och hur man kan göra den sämre för vanliga människor medans rikare för den där sk överklassen.

Det finns andra instanser som kan ta över efter KI, som får okritiskt mediautrymme.

Medlem är mer sofistikerade, men resultatet är den samma. Hålla befolkningen i dumhet och även lura dom att tro på av gud befästa sanningar.

För att sen slå oss på bröstet hur bra vi är. Tror att John Lennon sammanfattar det hela rätt bra:

"And you think you're so clever and class less and free
But you're still fucking peasants as far as I can see"

Annica Tiger sa...

Mycket välskrivet och lärorikt inlägg. Jag bugar och bockar.

Dock undrar jag lite över vad en som kommeterat skrev:

"Det säger sig självt att bara de med vassast armbågar, fria från moraliska grubblerier är värdiga ett arbete!"

Vad är det för skitsnack?

Annica

Anonym sa...

Annica, det är en av de så kallat "interlektuellt hederliga" på vänsterkanten som postar i andras namn när arumenten tryter. Vilket de gör rätt ofta...

Anonym sa...

"interlektuellt hederliga".... typisk liberal felstavning.

Staffan W sa...

Intressant!
Nationalekonomins lärosäten har fungerat som en skyddad verkstad för den unga borgerligheten så länge jag har varit politiskt intresserad. Nånstans dit de kan söka sig för att slippa påfrestande politiska debatter med meningsmotståndare, till skillnad från andra politiska och ekonomiska utbildningar på högskolorna. Det är därför inte förvånande att den svenska nationalekonomin blir så politiskt enfaldig. Men på lite längre sikt måste det undergräva förtroendet för nationalekonomi som fenomen. För i motsats till vad unga nyliberaler på Handels tror så utgör de knappast "the best and the brightest". Människor som fokuserar hela sitt väsen på att försvara sina egna privilegier medelst passande teorier gör sällan några nya intressanta landvinningar.

Sen är det ju förvånande att, som Ali konstaterar, vår regering och dess myndigheter fortfarande kan spotta fram påståenden om att arbetslöshetens orsak ska sökas hos de arbeslösa, som inte slänger iväg tillräckligt många digitaliserade CV. Jag och alla andra i vårt land (en rätt betydande del av valmanskåren skulle jag tro) som tillbringat en del av vårt liv i ams-helvetet kan nog berätta en annan historia. Allt jobbsökande genom formaliserade kanaler som jag gjort har varit ungefär lika ändamålsenligt som en fis i rymden. Mina anställningar har jag undantagslöst fått genom personliga kontakter. Jag tvivlar starkt på att de flesta arbetsgivare ens läst mina inskickade handlingar. När det går hundratals arbetslösa på varje ledigt jobb är det nog inte många personalchefer som orkar det.

Anonym sa...

""interlektuellt hederliga".... typisk liberal felstavning."

Ytterligar ett förkrossande argument från vänstern! Klockrent, skulle nog Ali sagt.

Egendom är stöld sa...

Mycket bra och lärorikt!

Konjukturinstitutet förklarar att kapitalism är bäst och myndigheten för korrekt historieskrivning att socialism är dåligt. Någon som behöver fler bevis på att staten och kapitalet sitter i samma båt?

Peter Björkman sa...

Staffan W
Jag läste nationalekonomi (på grundnivå) i Uppsala i slutet av 90-talet och de ansågs som vänster vad jag minns.

Rätt många som pluggade där var också vänster, sossar och även en del som röstade vänstern.

Problemet är ju att själva modellerna utgår från liberalt marknadsekonomiskt tänkande.