Ny bok: En osynlig hand som stjäl våra liv

Jag har skrivit en bok. En samling texter från 2008-2024 med fokus på ekonomisk politik, samt en nyskriven essä som förord. Utgiven på Verbal förlag. Det fina omslaget är gjort av Jesper Weithz (Revoluform).

 

De senaste decennierna har världen förändrats snabbt takt. Det ekonomiska systemet och den dominerande ekonomiska politiken har gjort våra samhällen mer sårbara och mindre jämlika. Mänsklig potential har hindrats från att blomma ut. Istället har en fertil grogrund bildats för en alltmer auktoritär och rasistisk samhällsutveckling. 

I Sverige har den här omkastningen varit exceptionellt dramatisk. I ett urval av texter och krönikor skrivna under åren 2008-2024 synliggör Ali Esbati den nyliberala marknadsfundamentalismens effekter och dess nära koppling till en  reaktionär människosyn, där arbetslöshet och andra sociala problem är utslag av individuella val eller kulturella defekter. 

Tillsammans utgör texterna ett tidsdokument, men framförallt en inbjudan till att se samhället och ekonomin ur ett helt annat perspektiv – för att med utgångspunkt i det gemensamma finna vägar ut ur mörkret.  

 

Mittårsrapport om 90-talet

 

I somras spelade jag in ett slags "sommarprat" med snack och musik hos Teater Tribunalen. Det finns att lyssna på här (men också på andra ställen där poddar finns, som till exempel Spotify). Lyssna gärna!

"Alis MittÅrsrapport tar – med Ny Demokrati och Lasermannen som fond – avstamp i 90-talets Sverige, och letar sig via nyliberalismens 2000-tal fram till nutidens krackelerande välfärd, där samhällsutvecklingen präglas av en auktoritär vändning och av politisk underkastelse inför den Sverigedemokratiska diskursen."

1 maj. En anmälan till Granskningsnämnden.

 Den 1 maj sände Aktuellt i SVT ett inslag om ursprunget till första majfirandet. I ett inslag av redaktionen beskrevs ursprunget som ”Strejkerna och demonstrationerna vid Haymarket på 1880-talet som slutade i ett blodbad där åtta poliser dödades och ett okänt antal arbetare”. Det var lätt av inslaget att tolka det som att huvudsaken var de dödade poliserna och att detta var direkt kopplat till demonstrationstraditionens etablerande. Efter inslaget bereddes Mattias Karlsson (SD) utrymme att ge sin syn på första majfirandet. Karlsson konstaterade då att ”Det är problematiskt att vi har en nationell högtidsdag som instiftades för att hylla terrorister som dödade poliser i ett terroristattentat.”. Detta fick stå oemotsagt. Det framstod i kombination med redaktionens inslag som att detta var ett historiskt faktum.

För det första är ursprunget till första maj-firandet inte oomstritt. Enbart genom att vända sig till wikipedia hade redaktionen kunnat finna ”Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890. Initiativet till demonstrationen 1890 togs av Andra internationalen, som genom en internationell manifestation ville kräva åtta timmars arbetsdag. Första maj har också kommit att firas till åminnelse av Haymarketmassakern 1886.” samt att ”Det är en utbredd uppfattning att det var till minnet av Haymarketmassakern som första maj antogs som arbetarrörelsens internationella kampdag. Denna historieskrivning är emellertid omdiskuterad. På Andra internationalens första kongress i Paris 1889 enades man om en resolution där man krävde lagstiftning om åtta timmars arbetsdag och att för att driva detta krav organisera en internationell kampdag den 1 maj året efter. Haymarket nämndes inte i resolutionen och det saknas evidens för att Haymarketmassakern nämndes under diskussionerna som ledde fram till beslutet. Däremot har olika grupper i efterhand lyft minnet av Haymarketmassakern på första maj.”

För det andra nämns inte att det var en fredlig massdemonstration för åtta timmars arbetsdag och att det finns inga bevis för att den bomb som ledde till att poliser och demonstranter dödades, hade någon som helst koppling till demonstrationen. Det som är klarlagt är dock att åtta anarkister arresterades och fälldes för Haymarketmassakern. Några år senare togs dock ärendet upp igen av domstol och det blev redan då klarlagt att ett justitiemord hade skett. Vi den tidpunkten hade dock fyra av de anklagade avrättats och en begått självmord i fängelset. De tre fortfarande levande försattes på fri fot.

Det är sålunda djupt osakligt att påstå att första maj firas för att hylla terrorister och denna kunskap hade redaktionen möjlighet att tillgodogöra sig med en rimlig kontroll före sändning. Det borde ha framgått av inslaget hur kontexten kring händelsen de facto såg ut och Mattias Karlsson påstående skulle ha korrigerats och inte stått oemotsagt. I inslaget blev den historiska kontexten ytterligare förvriden genom ett inslängt påstående om att demonstrationerna "fram till 1990" skulle ha varit "en stor sak runt om i världen, bland annat i forna Sovjet", något som blir märkligt både med hänsyn till startpunkten för traditionen, till dess internationella genomslag och mångfald, och till dess konkreta utformning i Sverige. Kombinationen av inslaget gjorde och Mattias Karlssons påstående gjorde att dennes framställning av historien istället framstod som ett okontroversiellt faktapåstående.

Jag anser därför att SVT har brustit mot sändningstillståndets krav på:

1. Opartiskhet. Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar.

2. Saklighet. Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.

Jag begär därför att Granskningsnämnden granskar inslaget.

Gaza och efterkrigstidens slut

Publicerat i norsk översättning Klassekampen den 2 april. Illustrationen som syns på fotot: Knut Løvås.

 

Idealens kollaps

I Gaza angrips efterkrigstidens framsteg

 

“Fasornas djup övergår vår förmåga att beskriva dem”. Det är James Elder, talesperson för FN:s barnfond Unicef, som säger detta, efter att ha färdats igenom Gaza (Guardian den 22 mars). 

Det våld som nu utövas mot de instängda människorna i Gaza, är av en sådan omfattning att det spiller ut över språkets gränser. De som försöker förmedla fakta om det som sker, tvingas retirera bakom rekordnoteringar. En så snabb försämring av en befolknings tillgång på näring – med andra ord svält – har inte registrerats tidigare. Andelen förstörda byggnader saknar motstycke. Erfarna hjälparbetare, kirurger och psykologer landar – efter historier om förbrända barnansikten, blodpölar på smutsiga golv, kollapsande, desperata föräldrar – ständigt i samma fras: det värsta de någonsin sett.

Folkmordet i Gaza griper in i och driver på en större politisk utvecklingstendens. Vi kan kalla det slutet på efterkrigstiden. En aspekt av den är att starka krafter bland Västvärldens politiska och ekonomiska eliter strävar ut ur de demokratiska och humanistiska begränsningar som krigsslutet pålade dem: Folkrätt, asylrätt, deklarationer om mänskliga rättigheter. “Vi bevittnar någon slags kollaps i den fria världen”, som Pankaj Mishra skriver i essän Förintelsen efter Gaza.

Det är i det ljuset helt följdriktigt att de mest entusiastiska påhejarna av Israels framfart idag återfinns inom politiska strömningar med djupa och aktiva rötter i antisemitismen (USA:s högerkristna, Sverigedemokraterna, Le Pens parti i Frankrike – listan kan göras lång). Det som instinktivt framstår som lockande för dem, är den ohämmade, militariserade etnonationalismen i dagens Israel, och den hierarkiska samhällsordning som den bär fram. Utvecklingen i israelisk inrikespolitik är instruktiv. Där sätter allt mer radikalt rasistiska högerkrafter dagordningen, medan det exceptionellt progressiva, humanistiska arv som utvecklats i judiskt samhällsliv i generationer och som satt outplånliga avtryck i världens intellektuella, kulturella och politiska rikedom, i praktiken hånas, hotas och marginaliseras. På sociala medier men även i mainstream tv-kanaler myllrar det istället av grovt avhumaniserande beskrivningar, explicit rasistiskt jubel över död och förnedring och oreserverad hyllning av bestraffande övervåld.     

När västerländska ledare och tyckare upprepar sina mantran om “Israels rätt att försvara sig”, medan deras språk blir stumt inför det oerhörda, gränsöverskridande som dagligen utspelar sig i Gaza, sipprar det ut i politiska och sociala relationer på hemmaplan. 

För de många av oss som lever i den vitare och mäktigare delen av världen, med rötter i det som kallas det globala Syd upplevs detta gärna närmare själens innersta kärna. Vi hanterar dagligen den strukturella rasismen, med olika medvetna och omedvetna reaktioner och strategier. Vi är vana vid – accepterar de facto – att människoliv värderas olika beroende på avstånd och färgnyans. Men det är omskakande på ett nytt sätt, när palestinska liv värderas till så nära noll, att tio, femton tusen staplade barnlik inte når upp till entydiga fördömanden. När uppenbart och återkommande lögnaktig statspropaganda så ofta trumfar synliga vittnesmål om otaliga sönderrivna människoliv. Att leva i denna verklighet med sina sinnesintryck misstänkliggjorda, genererar en djup otrygghet, jag vill säga en existentiell yrsel, en “fight or flight”-impuls som man undertrycker men som fortsätter skrapa på ens inre. 

Det finns ingen väg ut ur denna nedbrytande ensamhet än politisk gemenskap. En gemenskap som ytterst handlar om att hedra, försvara och utveckla det som vanns efter oerhörda mänskliga lidanden under andra världskriget. De som runt om i världen reagerar mot förstörelsen av Gaza drivs, för att åter citera Pankaj Mishra, “av den enkla önskan att upprätthålla de ideal som verkade allmänt eftersträvansvärda efter 1945: respekt för frihet, tolerans för andra trosuppfattningar och levnadssätt, solidaritet med mänskligt lidande och en känsla av moraliskt ansvar för de svaga och förföljda.”. Djupet i de fasor som följer där dessa ideal fördrivs, är inget som bara kommer att märkas för “De andra”. Världen hänger ihop vare sig vi vill det eller ej. Vad det gäller är att förändra den.

1 maj 2022, tal i Malmö

Kamrater, vänner, mötesdeltagare

 

Det är så fint att kunna ses så här igen, att göra vår högtidsdag till en folkfest. Och vänner, det är viktigt att också kunna fira – att i en tid som på så många sätt är mörk och förstämmande, kunna se löftet om en möjlig, ljusare framtid i varandras glädje och beslutsamhet. Så, välkommen. Välkommen till den gemenskap som burit fram så gott som varje socialt framsteg i det här landet. Och tack för att du känner och förstår, att det är allvar nu.

 

Vänner,

I slutdeklarationen efter Nürnbergrättegångarna, de som hölls efter det andra världskrigets fasor, kan man läsa, att kriget konsekvenser inte är ”begränsade till de krigförande länderna, utan påverkar hela världen.” ”Att inleda ett angreppskrig är därför inte bara ett internationellt brott”, slår man fast där, ”det är det främsta av internationella brott, därför att den i sig inbegriper den samlade ondskan av andra krigsbrott”.

 

Detta är vad Putin och hans nationalchauvinistiska, högerauktoritära anhang nu har gjort sig skyldiga till.

 

Och vänner, det är just den internationella rättsordning som har värkts fram – långt ifrån felfri och oproblematisk, men likväl exceptionellt viktig för envar som vill kämpa för fred och humanism – det är den som vi tydligt och entydigt står bakom. 

 

Det som nu sker i Ukraina är också en påminnelse om vad försvaret av vårt lands trygghet och självbestämmande ytterst vilar på. Å ena sidan vår egen förmåga till totalförsvar, som nu behöver stärkas betydligt. Å andra sidan respekten för folkrätten – viljan, handlingskraften i andra länder och hos andra folk, att samla sig i avsky när den trampas på.

 

Sverige ska vara en stark och självständig röst för folkrätten. Så värnar vi bäst vår egen trygghet och frihet. Och det kan vi bäst vara om vi står utanför militära allianser, om vi förbehåller oss rätten att agera mot övergrepp begångna av stormakter och av allierade till dessa, om vi fortsätter att se kärnvapen som ett hot mot mänskligheten snarare än ett paraply att söka illusoriskt skydd under, om vi värnar vår territoriella integritet istället för att riskera att bli juniorpartners till nykoloniala äventyr. Vänsterpartiet säger nej till svenskt medlemskap i Nato – och vi kräver att de partier som hastigt har bytt fot, har anständigheten och den demokratiska ryggraden, att underställa frågan en folkomröstning.

 

Mötesdeltagare,

 

Hur vi vänder oss mot världen bestäms också av vad vi skapar i vårt eget samhälle. Sverige är på många sätt ett bra att land att leva i för många människor. Men just det som en gång gjorde Sverige starkare och bättre, ja, till ett internationellt föredöme i många avseenden, har varit under angrepp i flera decennier. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har exploderat. Under regeringar av skiftande politisk färg har Sverige blivit något av ett skatteparadis för kapitalägare. Ingen förmögenhetsskatt, ingen arvs- och gåvoskatt, ingen fastighetsskatt. Vi har fått en skola som är unik, ja närmast bisarr, i sin långtgående marknadisering. Som ger växande segregation och fallande kunskapsresultat, men som garanterar pengarullning till hedgefonder och ex-politiker. Vi har gett fastighetsspekulanter och finansakrobater fri tillgång till våra samhällsfastigheter och pensionspengar. Allt det här har gett oss en koncentration av förmögenheter som idag knappt har någon motsvarighet bland demokratiska industriländer.

 

Det här drar isär samhället. Det göder korruption och misstro. Det gör demokratin tunnare och svagare. Men vänner, vi kan inte och vi tänker inte låta högern ostört göra Sverige till en lekstuga för fastighetsbaroner och välfärdsprofitörer. Det är dags att ta tillbaka kontrollen. Det är dags för de som byggt och bygger landet, de som sliter och de som slitits ut, att ha politiken på sin sida, göras synliga, spela roll. Det är vårt löfte som parti, det är vår uppgift som rörelse.

 

Vänner,

 

Om man ska utgå från verkligheten som den är, om man ska ta vår tids stora uppgifter på allvar, då duger det inte att som nuvarande regering fortsätta göra allt för att vara högern till lags.

 

Vi är inte imponerade av förslag om försämrad anställningstrygghet och marknadshyror. Det är inte så vi tar tillbaka kontrollen över det som samhället har lämnat över åt marknaden. Det är inte så människor som bor i det här landet kan få det bättre.

 

När vi firade första maj – förvisso utan fanor och fest – förra året ville regeringen inte dra tillbaka förslaget om marknadshyror.

 

Trots att det är hyresgästerna som har betalat de senaste årens avsaknad av bostadspolitik, skulle de återigen få stå för notan. Politikens misslyckande och ansvarslöshet skulle läggas i knät på medborgarna.

 

Budskapet från regeringen – den socialdemokratiskt ledda – var att detta blott skulle ses som ett steg i världens oundgängliga gång. Trots tydliga löften och trots att väljarna inte ville ha höjda hyror gick de fram med det. Som vore Fastighetsägarna ödets mystiska väsen och Annie Lööf dess budskapsbärare på jorden.

 

Men så styr ju inte den som vill förändra. Så agerar inte den som tar på allvar sitt mandat från väljarna.

 

Och kamrater, också i denna fråga blev det så tydligt att det är skillnad på vilka som räknas, vilka som syns, när politiken vänder sig bort från sitt folkliga ansvar. Då blir du osynlig, du som redan använde en stor del av inkomsten till hyran. Du som ser högen med räkningar växa snabbare än de osäkra arbetspassen, du som känner stressen gripa tag inifrån när du funderar över vart du och barnen ska ta vägen om hyran rusar iväg.

 

Därför tog de inte oss på allvar. Därför ville de skrämma oss till tystnad istället för att mötas i ett respektfullt, jämlikt samtal.

 

Men människors trygghet är politikens ansvar. Därför stoppade Vänsterpartiet marknadshyrorna.

 

Och vi är inte imponerade av att arbetslösa och långtidssjuka blir som osynliga när det ska utformas stöd. Vi bär frustrationen hos den som pressas hos arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller socialtjänsten efter att de politiska makthavarna i omgångar har fått för sig att just de arbetslösa, sjuka och fattiggjorda behöver tryckas ned med urholkade stöd och systematiskt misstänkliggörande. Människor som gjort allting rätt och som gjort rätt för sig blir nekade när det väl gäller. Det håller inte.

 

Vänsterpartiet pratar inte bara, vi agerar. Därför såg vi till att genomföra dom största förbättringarna i sjukförsäkringen på ett decennium.

 

Och nu, vänner, står vi mitt i en ny strid som handlar om att göra människor synliga i politiken.

 

Sveriges löntagare ska ha pensioner att se fram emot. Och hur kan ett välfärdssamhälle som vårt fortfarande inte kunna garantera det? Det svenska pensionssystemet är trasigt. Vi behöver laga det.

 

Varannan kvinnlig ålderspensionär i Sverige måste helt eller delvis förlita sig på garantipension. Sju av tio kommunalare. Det här är människor som har byggt upp landet, slitit långa år. Många har jobbat i princip hela livet, men under dåliga förhållanden, låg lön, små deltider kombinerat med hemarbete och omsorg för barn. Andra har slitits ut tidigt på grund av tunga arbeten och de bördor som hårdast tynger i klassamhällets mest utsatta skikt.

 

Redan i år kan nu en miljon pensionärer få en rejäl höjning. En halv miljon kommer att kunna få 1000 kr skattefritt i månaden i augusti. Det är den största höjningen av pensionerna i modern tid. Tryggheten för pensionärer i Sverige är vårt ansvar. Därför ställde Vänsterpartiet kravet om höjda pensioner i samband med statsministeromröstningen. Nu ligger det förslaget på riksdagens bord, och det är upp till bevis för de partier som annars tar till brösttoner för pensionärerna, innan de skyndar sig iväg till att lyssna på välfärdskapitalisterna och på den avdragsberoende överklassen.

 

Och vänner, nu lovar vi även att ta nästa steg efter valet. Pensionerna ska höjas rejält för alla pensionärer nästa mandatperiod. Nu på förmiddagen har Nooshi Dadgostar presenterat ett förslag för att ge en höjning av den allmänna inkomstpensionen med ungefär tretton procent. Och låt det här budskapet vara tydligt: Ingen styr på våra mandat utan att pensionärer i Sverige får det bättre.

 

Mötesdeltagare

 

Sverige behöver en annan ekonomisk politik. Och den röda tråden i den måste vara klimatomställning.

 

Vi kan inte nöja oss med en klimatpolitik som går ut på att berätta jobbiga fakta om läget för planeten och sedan konstatera att de högstämda målen blir svåra att nå. Vi behöver agera som samhälle, ställa om stora delar det vi gemensamt kan och måste rå över. Det kräver politisk handlingskraft och brett folkligt stöd. Ska vi komma någon vart så behövs det omfattande investeringar.

 

Kamrater, jag vet inte om jag blir den första talaren på 1 maj att nämna överskottsmålet i det finanspolitiska ramverket – jag lovar i alla fall att jag inte ska föreslå några sådana talkörer. Men det är så, att vi idag har ett system som kräver att staten lägger pengar på hög istället för att använda reella resurser för att möta reella behov. Ett seriöst offentligt investeringsprogram kräver ett ramverk som underlättar, inte försvårar eller förhindrar nödvändiga satsningar. Som är anpassat till att hantera dagens och morgondagens problem utifrån de faktiska förutsättningarna, inte utifrån föreställningar och farhågor från tjugo, trettio år sedan.

 

Vänsterpartiet har presenterat förändringar i det nuvarande överskottsmålet, för att staten de kommande tio åren ska kunna investera runt 700 miljarder kronor mer i omställningen till ett klimatneutralt Sverige. Det handlar om ett omfattande offentligt åtagande inom transportinfrastruktur, elöverföring, klimatanpassning av nya och befintliga bostäder. Det här är sådant som inte låter sig göra genom privata konsumtionsbeslut. Det går inte att shoppa räls mellan två orter, eller smälla upp en vindkraftspark genom att applådera något företags eko-märkning. 

 

Vänner, på många sätt måste och kommer livet att bli annorlunda i ett Sverige som ställer om. Men investerar vi för framtiden, så kan det också bli bättre. Nya jobb, tillgänglig och tillförlitlig kollektivtrafik, förnybar energi som dessutom frigör oss från beroendet av auktoritära oljeregimers nycker.

 

Runt den stora uppgiften att ställa om Sverige kan vi samlas som samhälle. Genom politikens och folkrörelsernas målmedvetna mödor, inte genom en religiös tro på marknadsmekanismernas underverk.

 

Det är att ta ansvar för framtiden. Där kommer vänstern att stå i första ledet.

 

Vänner,

 

Det är inte rimligt att Sverige på pappret blir rikare för varje år, samtidigt som vår gemensamma välfärd pressas och stressas. Inom äldreomsorgen räcker tiden inte till för några extra minuter av värme och omtanke. Personalen slits ut, många anhöriga förtvivlar. På sjukhus och vårdcentraler är tidspressen enorm. Sjuksköterskor och barnmorskor slutar för att de inte orkar. Lärare och socialsekreterare bryts ned av oro.

 

Det här är resultatet av politiska beslut. Åratal av skattesänkningar och marknadisering har inneburit en gigantisk förskjutning av resurser bort från det som är vår gemensamma välfärd, vår gemensamma rikedom. Ansvaret ligger på såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Och effekterna, de är större än vad som enkelt kan mätas i pengar. Det handlar på sätt och vis om essensen i vad samhällelig välfärd är. Att vi bjuder varandra på det allra bästa som vi tillsammans kan uppbåda.

 

Men det här är inget som vi bara måste acceptera. Vi kan och vi måste ta tillbaka kontrollen över utvecklingen. De som bär upp välfärden i Sverige behöver mer än applåder och fina ord. De behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor.

 

Det kräver en stark och stabil vänsterpolitik. Vänsterpartiet söker stöd för att vända den här dystra, tillbakasträvande utvecklingen. Det är att ta ansvar för framtiden. Där kommer vänstern att stå i första ledet.

 

 

Vänner, demonstranter, första maj-firare,

 

Det är allvar nu. Hela det politiska landskapet i vår del av världen har skyfflats om. Rasismens gift blir till bränsle i de schaktmaskiner som flyttar gränserna för hat och nedrighet, skrapar bort rättsstatliga principer och kväser humanistiska impulser.

 

Jag tror att många av oss står här med en gnagande oro. Vi ser, läser, känner på vår hud, med våra kroppar, hur alltför många i våra politiska och ekonomiska eliter anammar retoriska grepp och ingår politiska allianser, som för bara åtta-tio år sedan var reserverade för marginaliserade, högerextrema galenpannor.

 

Många inom den svenska borgerligheten anar instinktivt att de inte längre kan bli särskilt populära på mer av glättig, nyliberal tjo-och-tjim-optimism. Då utövar högerpopulismen, med sin reaktionära etnopanik och sina uppskruvade rasistiska undertoner, en väldig lockelse. Och nu beter sig många av de ledande företrädarna för denna borgerlighet som nyfrälsta fanatiker – ett blåbrunt block av hetsare utan gränser.

 

Vänner, mot denna utveckling behöver vi resa värn tillsammans.

 

För ingen människa är en ö. Det som sker i de små och stora offentliga rummen, bestämmer hur vi ser på varandra, och därmed också hur vi agerar. Arbetsgivare ser på tv. Poliser hör partiledarutspel där de uppmanas skjuta in i folkmassor. Grannar snappar upp löpsedlar. Och om det inte finns ett motstånd mot att ständigt beskriva vissa människor i negativa sammanhang, ja, som problem genom sin blotta existens, då återskapas och förstärks allt detta, omvandlas till medvetna och omedvetna handlingar som exkluderar och trycker ner.

 

Och rasismen tär på människors liv och drömmar. Den förvrider något inuti det barn som möter ilska istället för förstående blickar när hon leker lika högljutt som sina jämnåriga blonda kamrater. Den berövar något från den som skickar in hundratals jobbansökningar utan att få ett enda svar, väl medveten om att namnet är den avgörande faktorn. Den planterar något förtärande i den som vet att hon oftare stoppas av polis och väktare.

 

När samhället skiktas och dras isär på det här sättet, då kan det politiska samtalet hoppa från skendebatt till skendebatt, medan revorna i våra gemensamma sociala skyddsnät blir större, tryggheten på arbetsmarknaden mindre, och de som gör jobbet inom välfärden tvingas springa fortare.

 

Men kamrater, vi har ett vapen mot detta. Vi har solidariteten. Att se sig själv i andra. Gemensam kamp för gemensamma intressen. Inte som fritt svävande ord under smattrande fanor en gång om året, utan som levt liv, som mellanmänskliga relationer i det samhälle som vi bär upp tillsammans.

 

Och låt mig vara tydlig: Vi ska glädjas över de marknadsliberaler som förfäras av utvecklingen inom borgerligheten. Men om det ska bli ett stopp för denna vindkantring, så behövs det en politik som på riktigt binder samman människor, inte genom pepptalks, hurrarop och förfärade moraliska utrop, utan med bostäder, arbete, skola, socialförsäkringar.

 

Det bästa skyddet mot rasismens gift, det är att bygga samhällen som håller ihop; samhällen präglade av jämlikhet och av rättvisa. En bostadspolitik för att bygga bort trångboddhet och bygga in utrymme för icke-kommersiell gemenskap. För att det är så vi skapar ett starkare samhälle för alla – men också med insikten om att det fungerar som antirasistisk politik. En sjukförsäkring värdig ett rikt välfärdsland. För att det är så vi skapar ett tryggare samhälle – men också med vetskapen om att människor med utländsk bakgrund är överrepsenterade bland dem som har slitit ut sig på tunga, osäkra arbeten. Ett bättre pensionssystem, för att den respekten ska de som byggt landet ha i ett modernt välfärdsland. Men också för att syndabockstänkande och nedåtriktat fingerpekande har svårare att få grepp då

 

Genom att vägra acceptera olika lön och arbetsvillkor för människor som jobbar med samma uppgifter, bredvid varandra, så slammar man också igen en av de viktigaste kanalerna för återskapandet av rasistiska strukturer. Därför är arbetet för kollektivavtal, mot utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare och av papperslösa, en av vår samtids viktigaste, mest konkreta antirasistiska handlingar.

 

Det är att ta ansvar för framtiden. Där kommer vänstern fortsatt att stå i första ledet.

 

Vänner,

 

I höst är det val i Sverige.

 

En moderatledd regering med bokbålsentusiastiskt sverigedemokratiskt understöd kommer att vara en löntagarfientlig regering, ja, fientlig mot det mesta som pekar fram mot välfärd och sociala framsteg. Vänsterpartiet kommer aldrig att stödja en högernationalistisk regering.

 

Vi vill styra tillsammans med en bred vänstersida som vi är övertygade om kommer att vara bäst för de allra flesta i Sverige. Men vi kommer aldrig att ge upp våra mandat gratis. Komplicerade parlamentariska lägen utifrån olika utfall i valen, kräver samtal och kompromisser bland dem som utgör en regering eller ett regeringsunderlag. I sådana samtal ska vi ha inflytande för våra väljares räkning. Vänsterpartiet är ingen dörrmatta.

 

Så du som har röstat på Vänsterpartiet tidigare, du som funderat men aldrig tagit steget, eller du som aldrig riktigt tänkt tanken, men kanske har blivit hitsläpad av någon engagerad vän med god övertalningsförmåga, du ska veta detta: att du är välkommen, att vi tillsammans ska stå upp för din röst, kräva inflytande, bygga Sverige starkare, bättre, friare.

 

Vi vill att din röst ska spela roll, i valet och varje dag efter valet. Du ska inte vara utlämnad till en ansiktslös, tröstlös, nådelös marknad. Ditt arbete är värdefullt. Vi vill ta ett gemensamt ansvar för att ställa om samhället och klara klimatkrisen.

 

Och återigen: Det är allvar nu.

 

Det vi har att ställa upp i kampen mot det historiska mörker som hotar att gripa allt tätare omkring sig, det är det som manifesteras här idag, vår gemenskap, vår beslutsamhet, vår insikt om att ingen är den andre helt lik, att ingen klarar sig själv, att alla behövs.

 

För vet ni vad, vänner och kamrater. Vi behöver varandra, för att resa den som snubblat över livets kullerstenar på fötter igen. Vi behöver varandra för att skydda den som flytt och vårda den som sårats, eftersom vi i våra bästa stunder begriper att vi alla någon gång, någonstans kan vara den som är sårad, den som har något att fly från.

 

Var och en av oss: jag, du, din granne, behöver veta att vi kan räkna med den andre, när det finns dem som vill ta detta vårt land ifrån några av oss och oss från detta land. Vi behöver varandra för att finna tryggheten och tända ljusen i mörkret. Och för att i det ljuset bygga ett bättre samhälle, ett där vi oftare kan slippa vara konsumenter och istället upphöjs till medborgare, starka i all vår skörhet.

 

Ingen av oss kan göra allt, men alla kan göra något. Vi räknar med dig. Kampen i den här valrörelsen och bortom den pågår i vartenda fikarum på varenda arbetsplats i det här landet – för där står en av er vid kaffemaskinen. De som vill splittra oss måste passera varje föräldramöte i skolan och det ska de inte få lov att göra utan motstånd – också från dig. När rasister med och utan ledarsidor sprider sin dynga på sociala medier ska de veta att runt hörnet bygger vi våra baser, står vi upp för våra ideal, agerar medmänniskor. Varje skolsal, varje föreningslokal, varenda fredagsöl med kompisgänget är en liten del av den frontlinje där vi gör motstånd, tänder hopp, firar segar.

 

Så tack för att du är här idag. Nu har vi både ett val och en hel värld att vinna. 

Ett anförande om (i huvudsak) Arbetsförmedlingen

(Anförande från en riksdagsdebatt den 27 mars 2019, som kan ses/läsas i sin helhet här)

Fru talman!

Spännande att få hålla sitt anförande efter att två olika småbisarra högerfantasier om hur samhället hänger ihop har drabbat samman i ett replikskifte! Jag ska försöka återvända till verkligheten.

Vi diskuterar nu betänkandet AU6 Arbetsmarknad och arbetslöshetsförsäkringen, ett antal motioner från den allmänna motionstiden som vi har att ta ställning till. Det är inte något anslag i någon budget, inte heller något förslag som har lagts på riksdagens bord av regeringen.

Men det är ändå så att flera av de frågor som berörs i betänkandet befinner sig mitt i omvälvande politiska processer. Vi genomför till exempel den här debatten samtidigt som hela den svenska arbetsmarknadspolitiken såsom vi känner den och den myndighet som av riksdag och regering är satt att genomföra viktiga delar av den, alltså Arbetsförmedlingen, är på väg att föras in i ett omfattande kaos.

Ansvaret för den här påtvingade vandringen ut i kaos faller tungt både på det nybildade blåbruna blocket i svensk politik - Moderaterna, SD och KD - som drev igenom en servettskissbudget som om det inte funnes någon morgondag och på regeringen och dess nyliberalt färgade samarbetspartier C och L.

De partier som samsades om januariöverenskommelsens 73 punkter har nämligen inte gett några besked huruvida och på vilket sätt effekterna av den blåbruna budgeten ska mildras och hanteras på ett ansvarsfullt sätt när det gäller Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken. Tvärtom har den ideologiskt enkelspåriga skrivbordskonstruktionen som Centern och Liberalerna har viftat med tidigare i tid och otid nu kodifierats som själva grunden för detta samarbete. Det är trist, och det är ganska ovärdigt ett i många stycken modernt och välfungerande land som Sverige.

Fru talman! Jag och andra i Vänsterpartiet har under de senaste månaderna både kontaktats av och själva sett till att träffa några av de människor som dagligen arbetar med den svenska arbetsmarknadspolitiken på olika sätt. Inte minst har det funnits en väldig frustration hos de fackliga organisationerna på Arbetsförmedlingen över att vara föremål för påståenden utan grund i fakta och att bli syndabockar i processer, där de når mål som har satts upp för dem för att sedan inse att det är helt andra mål och andra syften som de kritiseras för i offentligheten.

Det har även genomgående funnits en genuin önskan att förstå hur de mest högljudda kritikerna - företrädesvis Centerpartiet och dess främsta företrädare i de här frågorna, Martin Ådahl - förhåller sig till de stora uppsägningarna och kontorsnedläggningarna som blir resultatet av politiken, samtidigt som Arbetsförmedlingen ska genomgå en stor men inte preciserad förändringsprocess.

Döm då om min förvåning, och jag gissar att förvåningen kanske är ännu större hos de anställda på Arbetsförmedlingen, när det häromdagen visade sig att en som säger sig vara chockad och bestört över effekterna av den politik som Centerpartiet och Martin Ådahl har drivit igenom är Martin Ådahl från Centerpartiet. I Dagens industri kunde vi nämligen i måndags läsa att "det här rimmar inte alls med Centerpartiets politik och det rimmar inte heller med Januariavtalet".

Det förefaller alltså som om Centerpartiet, eller åtminstone minst en ledande centerpartist, hade tänkt sig att privatisering av Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form skulle ske samtidigt som antalet anställda och antalet kontor skulle vara intakt!

Jag måste erkänna att jag inte på egen hand kan bedöma om detta är en fråga om naivitet, ett utslag av ett slags magiskt tänkande eller bara ett simpelt försök till politiskt spinn. Det jag däremot måste understryka är att så här bör man inte låta ansvariga partier komma undan ansvar.

Vi är rätt många som gång på gång under den förra mandatperioden, i valrörelsen, under regeringsbildningstumultet och efter tillkomsten av januariöverenskommelsen har försökt att seriöst diskutera de effekter som högerpolitiken skulle få för arbetsmarknadspolitiken och för Arbetsförmedlingen. Det har bemötts av hurtfriska pr-oneliners och av rosenkindade nyliberala floskler. Men nu när det börjar brännas vill inte de ansvariga, som också sitter här inne, kännas vid något ansvar. Det är ganska ynkligt.

Fru talman! Det är inte heller bara i den allmänna debatten som det här förhållningssättet har börjat utkristallisera sig. Det är också något som man kan se i texterna i det här betänkandet. När det gäller Arbetsförmedlingen kan vi till exempel läsa detta: "Utskottet noterar att frågan om hur Arbetsförmedlingens uppdrag bör utformas på framtidens svenska arbetsmarknad och hur matchningen överlag bör skötas har varit föremål för en grundlig genomgång av den nyligen avslutade Arbetsmarknadsutredningen."

Det här är rätt och riktigt. En enorm utredning har jobbat i flera år och presenterade sitt slutbetänkande just i januari i år.

Vi läser vidare: "Som utskottet nyligen har framhållit anser det att utredningens förslag kan vara ett viktigt kunskapsunderlag i den fortsatta diskussionen om reformeringen av Arbetsförmedlingens uppdrag."

Detta låter också rimligt. Problemet är att det inte är så januariöverenskommelsen har formulerats och presenterats. Där har de politiska intentionerna redan trumfat det som utredningen har jobbat med. Jag skulle förstås bli jätteglad om vi till exempel i dag kunde få höra de fyra partier som har skrivit på 73-punktsprogrammet säga att de har tänkt till och vill fundera ett varv till. Jag kommer inte att hålla andan i väntan på att detta ska ske, men det vore förstås bra för svensk arbetsmarknadspolitik och för Sverige om det blir så.

Fru talman! Jag tror att en seriös politisk debatt om ivern att plocka isär och skapa kaos i arbetsmarknadspolitiken kan bara föras om man också ser att detta handlar om mer än olika idéer om förvaltning och organisation. Här finns också starka systemiska krafter i rörelse. Det är ekonomiska intressen och drivkrafter som har att göra med en omvandling av den samtida kapitalismen och hur den tar sig uttryck i ett väl utbyggt välfärdsland som Sverige.

Vi ser nämligen denna utveckling på flera områden, till exempel när kapitalägarna och deras politiska grenar i de politiska församlingarna slåss hårt för att behålla sugrören ned i de offentliga pengakassorna för vård, omsorg, skola och assistans. Vi ser det när managementkonsulter går iväg med miljardvinster från bygget av Nya Karolinska sjukhuset samtidigt som det fattas pengar till att fixa personalens arbetsvillkor.

Det vi har att göra med är en sentida fas av rofferi, där politisk energi investeras i att tillskansa sig finansiella resurser som det offentliga samlar ihop.

Vi kan fortfarande i debatten höra de ideologiska amsagorna om entreprenören som trotsar världens alla medelmåttor och bygger en verksamhet som producerar tillväxt och välstånd där arbetarna är ansiktslösa statister. Men den som är uppmärksam kan se och höra att innovation i högerretoriken i allt tilltagande grad har kommit att stå för smarta grepp att rigga för bekväm överföring av medel genom det offentliga till kommersiella aktörer. Det är i det sammanhanget som ivern att privatisera arbetsmarknadspolitiken måste ses och därmed också vikten av att inte låta det ske utan politisk strid.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det viktigt att Sverige har en väl genomtänkt och väl fungerande arbetsmarknadspolitik. Det betyder att vi också har varit mycket starkt kritiska till många inslag i politiken och till delar av Arbetsförmedlingens verksamhet. Men vi vill att Arbetsförmedlingen ska gå i en helt annan riktning än den som nu aviserats av regeringen tillsammans med C och L.

Arbetsförmedlingen ska vara en grundpelare i en samhällstillvänd och aktiv arbetsmarknadspolitik, inte en myndighet som renodlas till att stå för kontroll och bestraffning - möjligen också upphandling. Personalen på Arbetsförmedlingen bör ges möjlighet att ägna det mesta av sin tid åt att ta kontakt med lokala arbetsgivare och arbetssökande, så att de kan hitta de öppningar och möjligheter som finns. Arbetsförmedlingen behöver samtidigt anordna mer av vissa utbildnings- och förberedelseinsatser och i högre utsträckning än i dag kunna anvisa till reguljär utbildning.

Över huvud taget skulle en uppryckning av arbetsmarknadspolitiken behöva utgå från den faktiska situationen bland den mångfasetterade gruppen arbetslösa som finns i dag och från en samhällelig idé om vad för slags arbetsmarknad och för slags samhälle som vi vill ha i Sverige.

Det finns ett omfattande behov av grundläggande utbildning för en stor del av dem som i dag är arbetslösa. Man behöver satsa på fungerande former för dem. Det är bättre med lite dyrare arbetsmarknadsutbildningar än de massåtgärder som i första hand syftar till att kontrollera de arbetslösa snarare än att förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden och därmed lägga om verksamheten på ett genomtänkt och strukturerat sätt.

Vad ser vi i stället? Jo, en kontroll- och lönesänkarfilosofi som får stiga fram igen i och med regeringens samarbete högerut. Om C och L får bestämma mer blir det mer av detta som väntar.

Hör till exempel hur det låter i den gemensamma reservationen av Centerpartiet och Liberalerna under punkt 4, som Martin Ådahl nyss yrkade bifall till, i dagens betänkande: "Vi anser att det visserligen är åtråvärt att arbetsgivare ger sina anställda bra anställningsvillkor. Det får dock inte leda till att vissa arbetsgivare sållas ut."

Det är fråga om två partier som ser till att ta strid för att göra fler former av subventionerade anställningar till vattenhål för mindre seriösa och lönedumpande arbetsgivare. Det är fråga om två partier som utgör den socialdemokratiskt ledda regeringens underlag.

Fru talman! Vänsterpartiet har i direkt kontrast till detta presenterat en rad förslag för att stärka kontrollen och det fackliga inflytandet när det gäller subventionerade anställningar så att de används effektivt och inte på ett sätt som tränger ut arbete med kollektivavtalsenliga villkor. Det finns i dag vissa branscher, till exempel taxi, buss, lager och detaljhandel, där det på sina håll förekommer ett systematiskt utnyttjande av subventionerade anställningar, på så sätt att arbetsgivaren i princip kräver att den som vill ha en tjänst ska ta med sig något slags subvention, fastän det finns ett behov av att tillsätta tjänsten. Så ska inte svensk arbetsmarknad fungera.

Vänsterpartiet föreslår bland annat att det ska införas en gräns för hur många eller hur stor andel anställda med subventionerad lön som en och samma arbetsgivare får ta emot. Vi vill förtydliga att Arbetsförmedlingen både ska höra och alltid noga överväga fackliga organisationers yttranden när man beslutar om arbetsplatsförlagd anvisning. Vi vill stärka sanktionsmöjligheterna mot arbetsgivare som inte uppfyller överenskomna kriterier eller som missbrukar anställningsstöden för att minska sina personalkostnader och skaffa sig konkurrensfördelar.

Detta är konkreta åtgärder som bör övervägas. Men det är klart att alla de åtgärderna blir svårare att genomföra när Arbetsförmedlingen själv har försatt sig i fritt fall.

Om inte regeringen förmår att rulla tillbaka den nationella förvaltningspolitiska katastrofen som är i vardande för Arbetsförmedlingen lär vi även få se negativa bieffekter av det slaget, det vill säga mer av fusk och bedrägerier och mer av urholkat förtroende för hela den svenska modellen.

Fru talman! Det finns mycket mer att säga, men jag har redan dragit över min talartid för anförandet. Jag avslutar med att säga att jag givetvis står bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande i dag yrkar jag bifall endast till reservation 8.

Opposition

Exakt nu börjar en ny era av mobilisering mot den nyliberalism som borde ha varit begraven för länge sedan, men som den politiskt usla överenskommelsen mellan S-MP-C-L ger andningshjälp.

Vänsterpartiets partistyrelse har beslutat att vi i riksdagen kommer att avstå vid statsministeromröstningen, när Stefan Löfven nomineras av talmannen. Det betyder att Löfven kan tillträda som statsminister.

Vi är samtidigt extremt tydliga med att den överenskommelse som S har gjort högerut som grund för budgetsamarbete, är chockerade dålig för alla dem som vill se mer av jämlikhet och rättvisa. Vänsterpartiet kommer därför att rösta mot nästan allt i den överenskommelsen, i den mån den materialiseras i faktiska förslag. Men vi kan och måste göra mycket mer än så: det behövs mobilisering överallt i det svenska samhället för att motverka en vridning högerut och där kommer Vänsterpartiet att stå i första ledet.

Jag har förstås även sett kritik mot Vänsterpartiets beslut. Vissa anser att det hade varit bättre att rösta rött på fredag. Låt mig säga några ord om varför det hade varit dåligt, och varför vi landade i ett annat beslut idag än i söndags kväll.

1. Det har för varje timme blivit tydligare att alternativet till en Löfven-regering INTE hade varit en omförhandling eller ett extraval. Alternativet hade varit en blåbrun regering ledd av Ulf Kristersson och med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Självklart kan inte Vänsterpartiet ta ansvar för hur C och L skulle rösta i en fjärde omröstning MEN det har blivit uppenbart att vi INTE har kunnat lita på att C och L skulle hålla fast vid sitt SD-motstånd.
2. En blåbrun regering hade inte bara sämre för att den stöder sig på SD utan för att DESSUTOM den hade fört en ännu sämre ekonomisk politik än den som en Löfven-regering med bas i sin politiskt usla överenskommelse med C och L (och MP) skulle göra.
3. Detta skulle då ge en dramatiskt sämre utgångspunkt för en vänsteropposition i och utanför parlamentet. Varför? Jo, för att en blåbrun regering närmast maniskt skulle spotta ur sig symboliskt och reellt reaktionär politik; tänk återkommande rasistiska utspel i förorterna, angrepp mot kulturarbetare och public service, fläsktvång i skolmaten, utrikespolitiska piruetter, you name it. Det skulle kanalisera väsentligt mer av progressiv energi dit, istället för striderna om arbetsrätt, skattepolitik, bostadspolitik etc.

Utöver detta spelar det förstås också stor roll att Vänsterpartiet i samtal med Stefan Löfven och S har klargjort att det kommer att finnas ett samarbete utöver den oppositionsroll som vi kommer att ha i budgetsammanhang. Vi har också skapat ett motstånd mot högerpolitiken redan genom att värna de reformer som genomfördes under förra mandatperioden.

Jag tror att socialdemokraternas uppgörelse med C och L kommer att ses som ett historiskt misstag i framtiden. Nyliberalismen borde vara en avskräckande kontrapunkt, inte något som blir budgetunderlag. Den politiken går nu vänsterpartiet i stenhård opposition mot. Från en position som under nuvarande omständigheter blir väsentligt starkare genom en gul röst jämfört med en röd röst.

Det är mobiliseringen utanför parlamentet som blir avgörande för hur verksam den oppositionspolitiken blir. Men i parlamentet förbehåller vi oss samtidigt möjligheten att även fälla regeringen under mandatperioden.

Idag är jag stolt över Vänsterpartiet, dess medlemmar och aktivister, dess kollektiva ledning och vår partiordförande.

 

 

"Inte fullt ut människor"

Det har väckt uppmärksamhet att SD-politikern Martin Strid på partiets landsdagar pratade om en skala mellan "människor" och "muhammedaner". Kanske blir han till och med utesluten för att alltför öppet ha förklarat partiets politiska idéer. Men det är mycket lärorikt att lyssna på det korta inlägget, där Strid på en minut sammanfattar viktiga element i en islamofobisk världsbild som inte alls är någon egen skapelse, utan har utvecklats och kommunicerats i en aktiv miljö av bloggare, författare, nätkrigare och politiker. Jag tror att det är viktigt att lära sig känna igen terminologin och bilderna, också när de inte är fullt så klumpigt och rättframt presenterade. Nedanstående är ett utdrag från en föreläsning jag höll på universitetet i Oslo 2013, med utgångspunkt i terrordåden 2011. Den första delen handlar just om det som Martin Strid har "studerat". Den andra delen om den fortsatta utvecklingen, som, såhär fyra år senare dessvärre är gott igenkännlig också i svensk debatt.

- - - - - - - - - - -

Anders Behring Breiviks genomförde sitt terrordåd ensamt. Men han har inte rört sig ensam i den tankevärld där massmordet hämtade sin logik. Tvärtom är han en ganska passiv mottagare av ett ideologiskt tankegods som en bredare krets, i Norge och i andra länder, bär på, utvecklar och aktivt sprider.

Detta tankegods har knappast traderats i hemlighet före den 22 juli 2011. Den så kallade Eurabia-litteraturen – den samtida islamofobins pseudointellektuella ideologibas – levererar ett samordnande innehåll till den världsbilden. Den vill jag uppehålla mig vid en stund.

Bärbjälkarna i världsbilden – som aktivt missioneras – kan sammanfattas ungefär så här:

1. Islam ses som en antites till (idén om) den västerländska civilisationen. Och islam ska här förstås som något mycket mer än en religion; snarare en kulturell och etnisk monolit. Det betyder att man går vilse om man tror att islamofobi kan ses som något slags religionskritik. Det är inte teologiska samtal vi har att göra med. Det är till exempel – även om det också finns skillnader – väldigt tydliga likheter mellan det här synsättet och den antisemitism som var en vanlig del av europeisk offentlighet under mellankrigstiden och långt före det. Också judendomens ”problem” ansågs ligga både i de religiösa texterna (som man kunde läsa och misstolka illasinnat) och i den allmänna kulturella, etniska gemenskap som man menade sprang ur religionen.

2. Muslimer är därmed på ett visst sätt. Man kan tala om dem som oföränderliga bärare av bestämda (negativa) egenskaper och tankemönster. ”Det finns inga moderata muslimer”, är en återkommande fras. Raphael Israeli, en av Eurabia-litteraturens storheter skriver till exempel om muslimer, att de har en ”fallenhet för att överreagera mot minsta upplevda förtret, verkligt eller inbillat, genom att högt och våldsamt demonstrera sin ’vrede’”, och att ”deras huvuden är så genomsyrade av nonsensteorier att de är ogenomträngliga för rationell debatt”. Här vill jag citera den franske filosofen och författaren Étienne Balibar, som skriver om den samtida rasismen, särskilt post andra världskriget. En ”rasism utan raser”, vars ”dominerande tema inte är det biologiska arvet utan de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär”. Utifrån den utgångspunkten kan varje socialt problem, ”alla ’socialpatologins’ dimensioner”, som Balibar kallar det, förenas, citat, ”under en enda orsak, som begränsas med hjälp av en rad signifikanter hämtade från rasen eller dess mer aktuella motsvarigheter”. I det här fallet det att ha sina rötter i ett muslimskt land.

3. I Det Muslimska ingår viljan att ”ta över”, erövra och underordna. Det är till och med en plikt! Ibland sker det smygande, ibland mer öppet. Sett i ett sådant perspektiv kan nästan vad som helst som muslimer gör i västerländska samhällen där de lever uppfattas som en del av ett ”heligt krig”. När en muslimsk kvinna väljer att bära huvudduk, eller när möjligheten att äta halalkött finns i skolmatsalen, är detta strategiska handlingar i en större angreppsplan. ”Fjordman” skriver att muslimer är ”filled with illusions of grandeur and superiority, yet the harsh reality is that their societies are lagging behind those of other”. Den här kontrasten skyller muslimer på demoniska handlingar och blir ofrånkomligen våldsamma: ”As long as they remain in our countries, they will work to subvert and destroy us. It is quite literally a religious duty for them to do so.”

4. Det är ett krig – eller rättare sagt ett ockupationsförsök – som är under uppsegling eller redan pågår. När det högerpopulistiska schweiziska folkpartiet SVP använder sig av ett bildspråk där minareter framställs som missiler, eller när aktivister refererar till sig själva som ”korsriddare” och ”kontrajihadister”, är det en helt integrerad del av retoriken. I litteraturen, och på nätet, kommer man tillbaka till beskrivningen av moskéer som baser, eller platser för ”politisk motivering” i ett projekt vars mål är världsherravälde

5. I detta krig så är förrädare, quislingar, femtekolonnare, de allra farligaste. Det är dessa – de ”politiskt korrekta”; triaden politiker, akademiker och journalister – som försvagar den inre styrkan och motståndskraften i de västerländska samhällena. De gör det genom att tillåta massinvandring, genom kulturellt knäfall, genom att ”feminisera” samhället – om män inte får vara män och kvinnor kvinnor så kan det gå väldigt illa. En vanlig idé är också att välfärdsstaten som den fungerar idag bidrar till den här försvagningen. Den kanadensisk-amerikanske författaren Mark Steyn, en väletablerad premissleverantör i sammanhanget, menar till exempel att det finns ett ”samband mellan den socialdemokratiska statens strukturella svaghet och uppstigandet av en globaliserad islam. Staten har gradvis annekterat alla ansvarsområden i ett vuxet liv – hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg – till den grad att medborgarna har avskurits från mänsklighetens primära instinkter, inte minst överlevnadsinstinkten.” Medborgaren har blivit en lurad ”statsnarkoman” – och då kan den västerländska civilisationen gå under. Fjordman skriver om att vänsterpartierna efter det kalla kriget har omvandlat sig själva till ”mulitkulturalistiska invandringspartier” och ”börjat importera röster utifrån”. Enligt Fjordman – och alla de discipler som man dagligen kan läsa i tidningarna kommentarfält – att partierna får röster mot att man ger muslimerna privilegier och subsidier, samtidigt som man håller gränserna mer eller mindre öppna för nya muslimer att komma in. Man väljer sig ett nytt folk, säger han, med ett uttryck lånat från Bertholt Brecht. Och det är förstås här då som hatet mot socialdemokratin, arbetarrörelsen och opinionsbildare mot rasism och främlingsrädsla får en framskjuten plats. Anders Behring Breiviks definitioner på detaljnivå, om vem som var förrädare av kategori ett eller två, var hans eget påhitt, men idén om förräderiet var det absolut inte – det är tvärtom en helt central del av den organiserade islamofobin.

Breivik skriver i sitt manifest: ”We will deal with the Muslims AFTER we have seized political and military control. At that point we will start deportation campaigns”.

Följer man tankekedjan i Eurabia-litteraturen, är denna idé om deportationer på intet sätt apart – snarare fullt logisk; oundviklig. En annan ideolog i den ”kontrajihadistiska” rörelsen, signaturen El Ingles, har dragit ut linjerna mer explicit. Han skisserar en trestegsmodell. Det första steget är systematisk diskriminering eller underordning. Den muslimska befolkningen måste hållas nere, hållas på plats, fås att inse att den inte är välkommen och heller inte få möjligheten att leva ett likställt liv. Nästa steg, i det väntade fall där detta inte accepteras eller får önskad effekt, är att genomföra massdeportationer. Det tredje är folkmord. Detta behöver, påpekar han generöst, inte betyda att alla muslimer i Europa faktiskt utrotas, men kan till exempel betyda att de flesta av männen oskadliggörs.

El Ingles skyndar sig att tillägga att han inte förespråkar  folkmord. Han konstaterar bara att folkmord har varit en ”allestädes närvarande faktor genom historien”. Detta ”moln” blir nu ”allt mörkare” över Europa, i takt med ”islamiseringen” fortgår, vilket det vore en ”intellektuell och moralisk underlåtenhet” att inte nämna.

Man måste vara politiskt helt tondöv om man inte snappar upp att insinuationerna och hoten i sig själv påverkar tankeklimatet och därmed också klimatet för handling, hos dem som abonnerar på den här världsbilden. Hatpropagandisten klär ut sig inför offentligheten, till den tidstypiske figuren ”obekväm sanningssägare”. Frågan för oss andra blir om typen obemärkt ska kunna glida in där.

- - - - - - - - - - - 

Tiden omedelbart efter 22/7 2011 visade sig Norge från sin allra bästa och vackraste sida. Roståg, ömhet och omtanke istället för rop på hämnd, ärliga ord om att mångfald och öppenhet inte skulle rubbas. Allt det var viktigt, ohyggligt viktigt. Men när orden har klingat ut och sökandet efter normalitet successivt tar vid igen, blir ju frågan om vilken normalitet allt viktigare. Har de politiska tankefigurer som spökar i Breiviks manifest blivit mer eller mindre hemtama i norsk samhällsdebatt? Är det större eller mindre känslighet för debattdagordningar som pekar i främlingsfientlig eller rasistisk riktning?

Som jag var inne på tidigare: Svaren är inte alls entydiga, men om jag skulle ange en huvudtendens nu efter två år, så är det en negativ utveckling som dominerar. En utveckling där det som är mainstream, det som är förgivettagna utgångspunkter, förskjuts.

Ett exempel är frågan om demografi. I den islamofobiska litteraturen oroar man sig inte bara för ”massinvandringen” från muslimska länder. Problemen förökar sig också! Mark Steyn, den ”konservative” författare som jag nämnde ovan, kommer med sina dystra förutsägelser: ”I en demokratisk tidsålder kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det [han menar alltså krigen på Balkan i början av 90-talet], liksom andra européer kommer att förstå i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem”.

Det är ett ovanligt osminkat sätt att uttrycka sig, som fortfarande inte är accepterad i de fina salongerna (och Steyn själv menar förstås att han inte vill att det ska bli så; han säger bara att det kan bli). Men besattheten av den etniska sammansättningen av befolkningen i framtiden, speciellt när det gäller muslimer, har blivit mycket mer normaliserad, också efter 2011.

Under våren 2012 kunde vi till exempel se alarmistiska uppslag i norska tidningar om att Oslo om några decennier kanske kommer att ha en övervikt av invånare vars föräldrar föddes i Sverige, Somalia eller Polen. Detta kan ledaren för parlamentets näst största parti, Fremskrittspartiet, beteckna som en allvarlig utveckling som ”borde ha stoppats för länge sedan”.

NRK redovisade en stor undersökning om den norska befolkningens syn på muslimer. En av frågorna som folk ställdes inför var helt enkelt ”Er det for mange muslimer i Norge?”. Det kan naturligtvis vara intressant att veta hur stämningarna i befolkningen är när det gäller en sådan fråga. Men det är något annat än att det blir utgångspunkten för hetsig debatt på bästa sändningstid, där någon är för och någon är mot, som det faktiskt blev. Kan man tänka sig motsvarande diskussion runt frågan ”Är det för många judar i Norge?”, eller ”Vad sker med Norge om det blir för många judar?”. Man kan inte riktigt det. Och jag menar att det är bra att man inte kan det. Under mellankrigstiden var den typen av ”debatter” däremot ganska vanliga. Och det var inte särskilt lyckosamt.

Men mest av allt har det demografiska elementet aktualiserats i debatter om välfärdsstatens framtid. Flera stora debattrundor efter offentliga utredningar har handlat om att invandrare, särskilt ”icke-västliga” inte ”lönar sig”. Beräkningarna i sig bygger på att man tittar på förväntad skatteintäkt från en genomsnittlig person med en viss bakgrund och så räknar man på förväntade offentliga utgifter, och så drar man ut det långt ut i tiden. Beräkningar är väldigt känsliga för vad man antar för räntenivå, sysselsättningsgrad och inte minst skattesatser i framtiden. Resultaten ser ut som de gör, bland annat eftersom invandrarbefolkningen har lägre löner och för att skattenivån som antas i framtiden är för låg för att anpassa fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion till de verkliga behoven. Men det är naturligtvis inte den sortens debatt som har dominerat, utan en där man diskuterar en del av den norska befolkningen som en börda, som ett problem.

En sådan etnifierad debatt om välfärdsstaten etablerar också en del implicita antaganden i problemformuleringen: Dels att invandrare är enhetliga och oföränderliga. Dels att invandrarna själva är bärare av de samhällsproblem som drabbar dem – det kan vara lägre sysselsättning eller högre fattigdom. Och dels att detta är något ärftligt – alltså att ännu ofödda personer också är bärare av problemen. Så sänder en sådan ständigt pågående ”debatt” signaler till en del av samhällsmedlemmarna: Hur ska du som muslim bäst undgå att vara ett problem – förutom att det inte ska vara för många av din sort. Jag tror att man bör ställa sig själv frågan om detta bidrar positivt till möjligheten att bygga ett inkluderande samhälle.

Produktivitet, realism, solidaritet

Anförande på Manifest Årskonferanse 2016, Oslo

 

Tack för möjligheten att vara här.

Idag tänkte jag ta några minuter av er tid för att påminna om att det vi kan kalla den nordiska modellen inte går under för att några av dem som jobbar i den råkar se ut som jag, men att den kan göra det om det är alltför många som lägger sin energi på att oroa sig för just det, och därmed missar en massa verkliga hot.

Just nu är det till exempel väldigt populärt i debatten med olika förslag under rubriken ”sänkta trösklar”. Idén är att det som hindrar människor som nyligen eller tidigare har kommit från andra länder, från att komma in på arbetsmarknaden – det är alltför goda arbetsvillkor, alltför hög lön. Sånt som skapas av arbetsmiljölagar och tariffavtaler. Därför behövs det, som Svenskt Näringsliv, alltså NHO i Sverige, har kört en kampanj om, fler så kallade ”enkla jobb”. Man måste ”sänka tröskeln” så att människor får jobb istället för pengar från det offentliga. Bättre att ha låg lön än ingen lön. Och så vidare. Jag är säker på att ni känner igen detta.

Det är ett enkelt och tydligt resonemang. Men det är ett resonemang med många problem. Framför allt att det är fel.

Det är fel att lägre löner i regel ger fler jobb.

I den kampanjen som jag nämnde, av Svenskt Näringsliv, så pratar man till exempel om det stora problemet med att Sverige har lägst andel så kallade ”enkla jobb” i hela EU. Det har snappats upp av ledarskribenter och politiska partier på högerkanten, som säger saker som att Sverige är sämst på ”enkla jobb”.

Ja, enligt den statistik de använder så finns det länder som har större andel ”enkla” jobb. Det är till exempel Cypern, Lettland, Spanien. Är det så att de här länderna har väldigt låg arbetslöshet, hög sysselsättningsnivå och en allmänt tipp-topp ekonomisk utveckling? Inte helt. Tvärtom har ju just Sverige en hög sysselsättningsnivå. I genomsnitt och faktiskt också bland utlandsfödda. Samma gäller för Norge. 

Ser man ytterligare lite närmare på den statistiken, visar det sig förresten att de ”enkla jobb” som Sverige är sämst på, det är jobb som toalettföreståndare eller en sån som trycker på knappen i hissen. Ser man snarare på jobb som inte kräver formell utbildning – vilket är mer rimligt om man tänker i termer av att någon snabbt skulle kunna börja på det jobbet – till exempel butikspersonal och städning, då finns det många sådana i Sverige också. Det är tunga arbeten som ingen blir rik på. Men, om man har kollektivavtal så tjänar man i alla fall en anständig timlön i relation till genomsnittet.

Här har högerdebattörerna identifierat en sådan här tröskel; ett hinder. Vi måste sänka det första trappsteget för att de stackars utlänningarna ska kunna ta sig upp. Men igen: det stämmer ju inte heller. Jämför man svenskar med låg formell utbildning med samma grupp i säg USA, där ingångslönerna kan vara extremt låga, då ser man att det är faktiskt högre sysselsättningsgrad också för den gruppen i Sverige. Dessutom är hela den här idén att man kan klättra mer för att man börjar i källaren och det finns fler trappsteg, också det just en idé. Det är inte så. Social rörlighet, om man är intresserad av det, är större i länder som Sverige och Norge, än i USA – precis som ni har hört flera peka på tidigare idag.

Så det blir alltså lite grann som en nordisk högerkampanj för vikten av att bli bättre på att vara dålig.

Det tycker jag inte att man ska köpa.

Jag skulle istället vilja resonera kring frågan om arbetsmarknad och integrering, med utgångspunkt i tre ord eller begrepp. Det är produktivitet, realism och solidaritet.

Ok, först produktivitet då. Både domedagsprofeter som vill kalla sig ”invandringskritiska” och mer nyliberala låglönentusiaster – ja, de grupperna sammanfaller delvis men inte helt – brukar komma in på det här med produktivitet. Invandrare, flyktingar antas vara lågproduktiva. Då måste man antingen stoppa dem eller möta dem med ”enkla” jobb och låga löner. Är tanken. 

Men… inte en särskilt bra tanke. Produktivitet är nämligen framför allt ett socialt förhållande, snarare än en individuell egenskap. Det är i kombinationen av arbetsorganisering, infrastruktur samt skicklighet som någon har skaffat sig genom formell utbildning och konkret erfarenhet som produktionen av varor och tjänster blir mer eller mindre effektiv. Det är inte en amulett som man får vid födseln och sedan bär runt på.

Om man till exempel placerar högproduktiva svenska eller norska industriarbetare på den indiska landsbygden, kommer deras produktivitet att sjunka drastiskt. Men det är också så att om järnvägstrafiken, utbildningssystemet eller vårdapparaten havererar, så kommer det att ha negativa effekter på produktiviteten inom detaljhandel och verkstadsindustri.

Också produktiviteten hos de människor som idag kommer till Sverige eller Norge kommer att vara beroende av den relation de får till arbetsmarknaden. Tas tidigare yrkeserfarenhet tillvara? Ges möjligheter till att komma in i en upparbetad arbetsgemenskap? Finns det möjlighet till kompletterande yrkesutbildning och arbetsplatsbaserad praktik?

Den höga produktiviteten i nordisk ekonomi är något komplext som har byggts upp i gemenskap. Frågan blir om vi klarar att utvidga den gemenskapen på ett bra sätt.

Det som krävs då är samhällsorganisation och investeringar. Självklart betyder alla investeringar en kostnad i början. Det kan handla om språkupplärning. Det kan handla om att få in fler som efterlängtade kollegor i tidspressad offentlig verklighet. Det kan handla om att se till att det byggs tillräckligt när befolkningen ökar.

Men det är inget som kan lämnas över till fria marknadskrafter. För då blir det minsta motståndets väg. Och då får vi, som i den norska byggbranschen till exempel, att man får oseriösa firmor som har många väldigt billiga korttidsanställda, istället för att öka sin produktivitet.

Jag vill tillägga en sak här. I svensk debatt används ibland skräcksiffran – det tar åtta år innan flyktingar kommer in på arbetsmarknaden. I Norge såg jag att det gjordes stor poäng av att hälften inte är i arbete efter tio år. Det här är alltför långa tider. Jag såg vad åtta, tio år av arbetslöshet, meningslösa jobbsökarkurser och tillbakasända jobbansökningar gjorde med mina föräldrars självförtroende och livskvalitet, innan de till sist fick jobb i Sverige en gång i tiden. Och jag ser idag med viss smärta på vad det har gjort med deras pensioner, efter ett långt och slitsamt arbetsliv.

Vi vet att det finns omfattande diskriminering. Vi vet att utlandsfödda betydligt oftare jobbar inom yrken som de är formellt överkvalificerade för. Vi vet att det finns massa andra problem. Men när någon tar upp det här med åtta år som antydan om att invandrare är en börda och inget mer, då behöver man inte bara påminna om människorna bakom de siffrorna, utan också om att för en blond och blåögd unge som föds nu i dagarna, så tar det inte några åtta eller tio år att komma in på arbetsmarknaden;  det tar arton, tjugo.

Hur som helst, poängen är: Det handlar inte om att göra något okänt i ett laboratorium – det handlar om att anpassa ett välfungerande samhälle till att det bor fler människor i det. Och till skillnad från en del andra länder så finns det gott om pengar i våra nordiska länder. Investeringarna kan göras. Frågan är om vi vill det och om vi förmår det politiskt.

Och det för oss på sätt och vis till det andra begreppet jag ville prata om – nämligen realism.

Ni vet hur det har låtit.

En flyktingpolitik som förhåller sig till andan i internationella konventioner; konventioner som kom till som ett svar på att tiotals miljoner människor miste livet? Inte realistisk!

Men det realistiska – om ordet ska ha någon mening – är ju att ha verkligheten som utgångspunkt. Verkligheten är att tiotals miljoner människor är på flykt; fler än någon gång sedan andra världskriget. Och många rör sig på grund av extrema orättvisor. Ett fåtal kommer hit. Det är helt orealistiskt att tänka att det inte ska ske. En realistisk politik är att förhålla sig till det, istället för att tänka sig en situation där det inte sker – att ha fokus på hur istället för om.

 

Frågan blir då: vad ska vi göra för att en del saker som vi tycker är bra ska kunna bevaras och utvecklas, när det kommer nya människor. Välstånd, välfärd, trygghet, relativt stor jämlikhet, också jämställdhet, likestilling. Då är mitt budskap detta: både svaret: ”stäng och barrikadera gränsen” och svaret ”sänk löner och arbetsvillkor och låt marknadens osynliga hand fixa till det”, båda de är just orealistiska. I alla fall om tanken är att vi ska slå vakt om 'svenska värderingar' eller ’norske verdier’.

Om några av världens mest utsatta knackar på din port och ditt svar är att stänga dörren hårt och säga att de har säkert ’blitt båret inn på gullstol’, då är det nåt som händer med dig. Då är det någonting som förändras och går sönder innanför den där porten. Det är orealistiskt att tro annat.

Lika orealistiskt är att tänka sig att man kan ha ett parallellt system där det finns vissa arbetsuppgifter, vissa arbetsplatser, vissa sektorer där det är usla villkor och rå marknadsmakt som gäller, men tro att det inte kommer att undergräva den nordiska modellen på resten av arbetsmarknaden, eller snarare i hela samhället. Orealistiskt.

Och det för mig till det tredje begreppet jag vill tala om, nämligen solidaritet.

För när vi pratar om det som är värt att slå vakt om, värt att utveckla i den nordiska modellen – så är solidaritet en absolut kärna. Det är med solidariteten som grundidé som välfärdsordningarna stegvis byggdes ut. Alltså: varför ska jag vara med när någon annan är sjuk. Jo, för att alla andra är med och betalar om jag blir sjuk. Varför ska du betala för barnbidrag även om du inte har barn. Jo, för att du har nog gamla föräldrar, och då hjälper också barnfamiljerna till, när de inte klarar sig. Och i den här processen vinner vi bägge mycket mer än bara den där eventuella utbetalningen. Vi vinner trygghet och gemenskap.

Solidariteten har också alltid funnits med som avgörande för att streta emot tendenser till växande skillnader i inkomster och möjligheter.

Vad betyder kollektivavtal, jo, att vi som gör just det här jobbet tillsammans behöver inte hela tiden tävla med varandra, och vi behöver inte pressa varandra med sänkt lön.

Inget av det där har någonsin varit självklart eller enkelt. Det har varit resultatet av tjat och av dragkamp – och när man inte tjatar och inte drar, då blir det andra krafter som flyttar fram positionerna.

Det farligaste giftet mot solidariteten har alltid varit utpekandet av någon grupp, gärna en som är extra synlig och som har en redan utsatt position, och säga, de där, de kan man väl inte lita på, de kan väl inte vara med.

Om de som gör samma jobb kan spelas ut mot varandra av arbetsgivaren, då är det lätt hänt att allas rättigheter snart blir ifrågasatta. Det är också precis det som sker nu.

Å ena sidan blir invandrare och flyktingar stigmatiserade från det att de sätter sin fot i Norge, å andra sidan blir den underordnade positionen ett sätt att utnyttja den gruppen till att angripa löner och rättigheter som har vunnits av tidigare generationer arbetande i Norge eller Sverige.

Jag har pratat om utmaningar runt produktivitet, realism och solidaritet. Vad är svaret? Jo, fackföreningsrörelsen -- fagbevegelsen, fagbevegelsen, fagbevegelsen.

För det första. I välfärdsekonomier som Norge har fackföreningsrörelsen spelat en avgörande roll för modernisering av produktionsapparaten och arbetslivet. Det att hålla uppe anständiga lönenivåer och få med så många som möjligt under kollektiva avtal, och även att aktivt bekämpa arbetsvillkor som är farliga eller förnedrande, det har gjort de nordiska länderna till mer välmående länder. Det finns inget skäl till att kompromissa med den utgångspunkten.

För det andra. En realistisk, fungerande integreringspolitik måste inbegripa facket och fackföreningsrörelsens ideal. Det är ingen som ”går med” i den nordiska modellen genom att klara av ett skriftligt test. Däremot byggs gemenskapen genom tusentals små händelser. Det byggs genom att man gör samma saker. Människor knyter ihop små bitar av sina liv med varandra, skapar felles minnen, saker att vara stolta över eller arga på. Det finns inget bättre sätt att få till just den processen, än att bli välkomnad till en arbetsgemenskap och samtidigt ta ansvar för det, alltså för sig själv och andra.

Och då är jag egentligen inne på det tredje. Alltså solidariteten. 

Vi såg tidigare här, i den korta filmen, vad som karaktäriserar utlandsfödda arbetares situation. Längre arbetsdagar, sämre lön, farligare jobb. Det är både ett resultat av och ett hinder för en större organiseringsgrad.

Här menar jag att norsk och svensk fagbevegelse har ett jobb att göra – också för sin egen skull. Det är det som poängen med solidaritet – det är ett upplyst egenintresse, felles kamp för felles interesser. När det gäller de som är allra längst ned så har nog fagbevegelsen inte helt hängt med.

Om vi ser att det är olika välgörenhetsorganisationer eller kyrkor som ger ett stöd till arbetande människor som är där nere, då är det ett dåligt tecken, en varningssignal. För då är vi tillbaka 100 eller 150 år i tiden. Då får vi en utveckling som inte är baserad på arbetarrörelsens värderingar och då får vi något annat än den nordiska modellen. Och då blir också väldigt många av er, av oss, som är här inne förlorare.

Det finns gediget faktastöd för det: Försvagad fagbevegelse betyder överallt detsamma: större löneskillnader, mindre stöd för generella välfärdsordningar, mer till dem som tillhör de allra översta procenten. Alltså ett kallare, mer orättvist, mindre modernt samfunn.

Alternativet till det är en progressiv rörelse som bygger arenor där det blir mindre viktigt vad du har på dig, vad du äter, vilken gud du tror eller inte tror på; och mer viktigt vad du gör för att försörja dig, med vem, och under vilka villkor. En rörelse som förstår, att den som behandlas som en jämlike, också kan bli en medkämpe, för ett rikare och mer rättfärdigt samhälle.

Det mina vänner, är också vår tids frihetskamp.