Kamrater, vänner, mötesdeltagare
Det är så fint
att kunna ses så här igen, att göra vår högtidsdag till en folkfest. Och
vänner, det är viktigt att också kunna fira – att i en tid som på så många sätt
är mörk och förstämmande, kunna se löftet om en möjlig, ljusare framtid i
varandras glädje och beslutsamhet. Så, välkommen. Välkommen till den gemenskap
som burit fram så gott som varje socialt framsteg i det här landet. Och tack
för att du känner och förstår, att det är allvar nu.
Vänner,
I
slutdeklarationen efter Nürnbergrättegångarna, de som hölls efter det andra
världskrigets fasor, kan man läsa, att kriget konsekvenser inte är ”begränsade
till de krigförande länderna, utan påverkar hela världen.” ”Att inleda ett
angreppskrig är därför inte bara ett internationellt brott”, slår man fast där,
”det är det främsta av internationella brott, därför att den i sig inbegriper
den samlade ondskan av andra krigsbrott”.
Detta är vad
Putin och hans nationalchauvinistiska, högerauktoritära anhang nu har gjort sig
skyldiga till.
Och vänner, det
är just den internationella rättsordning som har värkts fram – långt ifrån
felfri och oproblematisk, men likväl exceptionellt viktig för envar som vill
kämpa för fred och humanism – det är den som vi tydligt och entydigt står bakom.
Det som nu sker
i Ukraina är också en påminnelse om vad försvaret av vårt lands trygghet och
självbestämmande ytterst vilar på. Å ena sidan vår egen förmåga till
totalförsvar, som nu behöver stärkas betydligt. Å andra sidan respekten för
folkrätten – viljan, handlingskraften i andra länder och hos andra folk, att
samla sig i avsky när den trampas på.
Sverige ska vara
en stark och självständig röst för folkrätten. Så värnar vi bäst vår egen
trygghet och frihet. Och det kan vi bäst vara om vi står utanför militära
allianser, om vi förbehåller oss rätten att agera mot övergrepp begångna av
stormakter och av allierade till dessa, om vi fortsätter att se kärnvapen som
ett hot mot mänskligheten snarare än ett paraply att söka illusoriskt skydd
under, om vi värnar vår territoriella integritet istället för att riskera att
bli juniorpartners till nykoloniala äventyr. Vänsterpartiet säger nej till
svenskt medlemskap i Nato – och vi kräver att de partier som hastigt har bytt
fot, har anständigheten och den demokratiska ryggraden, att underställa frågan
en folkomröstning.
Mötesdeltagare,
Hur vi vänder
oss mot världen bestäms också av vad vi skapar i vårt eget samhälle. Sverige är
på många sätt ett bra att land att leva i för många människor. Men just det som
en gång gjorde Sverige starkare och bättre, ja, till ett internationellt
föredöme i många avseenden, har varit under angrepp i flera decennier. Inkomst-
och förmögenhetsklyftorna har exploderat. Under regeringar av skiftande
politisk färg har Sverige blivit något av ett skatteparadis för kapitalägare.
Ingen förmögenhetsskatt, ingen arvs- och gåvoskatt, ingen fastighetsskatt. Vi
har fått en skola som är unik, ja närmast bisarr, i sin långtgående
marknadisering. Som ger växande segregation och fallande kunskapsresultat, men
som garanterar pengarullning till hedgefonder och ex-politiker. Vi har gett
fastighetsspekulanter och finansakrobater fri tillgång till våra
samhällsfastigheter och pensionspengar. Allt det här har gett oss en
koncentration av förmögenheter som idag knappt har någon motsvarighet bland
demokratiska industriländer.
Det här drar
isär samhället. Det göder korruption och misstro. Det gör demokratin tunnare
och svagare. Men vänner, vi kan inte och vi tänker inte låta högern ostört göra
Sverige till en lekstuga för fastighetsbaroner och välfärdsprofitörer. Det är
dags att ta tillbaka kontrollen. Det är dags för de som byggt och bygger
landet, de som sliter och de som slitits ut, att ha politiken på sin sida,
göras synliga, spela roll. Det är vårt löfte som parti, det är vår uppgift som
rörelse.
Vänner,
Om man ska utgå
från verkligheten som den är, om man ska ta vår tids stora uppgifter på allvar,
då duger det inte att som nuvarande regering fortsätta göra allt för att vara
högern till lags.
Vi är inte
imponerade av förslag om försämrad anställningstrygghet och marknadshyror. Det
är inte så vi tar tillbaka kontrollen över det som samhället har lämnat över åt
marknaden. Det är inte så människor som bor i det här landet kan få det bättre.
När vi firade
första maj – förvisso utan fanor och fest – förra året ville regeringen inte
dra tillbaka förslaget om marknadshyror.
Trots att det är
hyresgästerna som har betalat de senaste årens avsaknad av bostadspolitik,
skulle de återigen få stå för notan. Politikens misslyckande och ansvarslöshet
skulle läggas i knät på medborgarna.
Budskapet från
regeringen – den socialdemokratiskt ledda – var att detta blott skulle ses som
ett steg i världens oundgängliga gång. Trots tydliga löften och trots att
väljarna inte ville ha höjda hyror gick de fram med det. Som vore Fastighetsägarna
ödets mystiska väsen och Annie Lööf dess budskapsbärare på jorden.
Men så styr ju inte
den som vill förändra. Så agerar inte den som tar på allvar sitt mandat från
väljarna.
Och kamrater,
också i denna fråga blev det så tydligt att det är skillnad på vilka som
räknas, vilka som syns, när politiken vänder sig bort från sitt folkliga
ansvar. Då blir du osynlig, du som redan använde en stor del av inkomsten till
hyran. Du som ser högen med räkningar växa snabbare än de osäkra arbetspassen,
du som känner stressen gripa tag inifrån när du funderar över vart du och
barnen ska ta vägen om hyran rusar iväg.
Därför tog de
inte oss på allvar. Därför ville de skrämma oss till tystnad istället för att
mötas i ett respektfullt, jämlikt samtal.
Men människors
trygghet är politikens ansvar. Därför stoppade Vänsterpartiet marknadshyrorna.
Och vi är inte
imponerade av att arbetslösa och långtidssjuka blir som osynliga när det ska utformas
stöd. Vi bär frustrationen hos den som pressas hos arbetsförmedlingen,
försäkringskassan eller socialtjänsten efter att de politiska makthavarna i
omgångar har fått för sig att just de arbetslösa, sjuka och fattiggjorda
behöver tryckas ned med urholkade stöd och systematiskt misstänkliggörande. Människor
som gjort allting rätt och som gjort rätt för sig blir nekade när det väl
gäller. Det håller inte.
Vänsterpartiet
pratar inte bara, vi agerar. Därför såg vi till att genomföra dom största
förbättringarna i sjukförsäkringen på ett decennium.
Och nu, vänner,
står vi mitt i en ny strid som handlar om att göra människor synliga i
politiken.
Sveriges
löntagare ska ha pensioner att se fram emot. Och hur kan ett välfärdssamhälle
som vårt fortfarande inte kunna garantera det? Det svenska pensionssystemet är
trasigt. Vi behöver laga det.
Varannan
kvinnlig ålderspensionär i Sverige måste helt eller delvis förlita sig på
garantipension. Sju av tio kommunalare. Det här är människor som har byggt upp landet,
slitit långa år. Många har jobbat i princip hela livet, men under dåliga
förhållanden, låg lön, små deltider kombinerat med hemarbete och omsorg för
barn. Andra har slitits ut tidigt på grund av tunga arbeten och de bördor som
hårdast tynger i klassamhällets mest utsatta skikt.
Redan i år kan nu
en miljon pensionärer få en rejäl höjning. En halv miljon kommer att kunna få
1000 kr skattefritt i månaden i augusti. Det är den största höjningen av
pensionerna i modern tid. Tryggheten för pensionärer i Sverige är vårt ansvar.
Därför ställde Vänsterpartiet kravet om höjda pensioner i samband med
statsministeromröstningen. Nu ligger det förslaget på riksdagens bord, och det
är upp till bevis för de partier som annars tar till brösttoner för
pensionärerna, innan de skyndar sig iväg till att lyssna på
välfärdskapitalisterna och på den avdragsberoende överklassen.
Och vänner, nu
lovar vi även att ta nästa steg efter valet. Pensionerna ska höjas rejält för
alla pensionärer nästa mandatperiod. Nu på förmiddagen har Nooshi Dadgostar presenterat
ett förslag för att ge en höjning av den allmänna inkomstpensionen med ungefär tretton
procent. Och låt det här budskapet vara tydligt: Ingen styr på våra mandat utan
att pensionärer i Sverige får det bättre.
Mötesdeltagare
Sverige behöver
en annan ekonomisk politik. Och den röda tråden i den måste vara
klimatomställning.
Vi kan inte nöja
oss med en klimatpolitik som går ut på att berätta jobbiga fakta om läget för
planeten och sedan konstatera att de högstämda målen blir svåra att nå. Vi
behöver agera som samhälle, ställa om stora delar det vi gemensamt kan och
måste rå över. Det kräver politisk handlingskraft och brett folkligt stöd. Ska
vi komma någon vart så behövs det omfattande investeringar.
Kamrater, jag
vet inte om jag blir den första talaren på 1 maj att nämna överskottsmålet i
det finanspolitiska ramverket – jag lovar i alla fall att jag inte ska föreslå
några sådana talkörer. Men det är så, att vi idag har ett system som kräver att
staten lägger pengar på hög istället för att använda reella resurser för att
möta reella behov. Ett seriöst offentligt investeringsprogram kräver ett ramverk
som underlättar, inte försvårar eller förhindrar nödvändiga satsningar. Som är
anpassat till att hantera dagens och morgondagens problem utifrån de faktiska
förutsättningarna, inte utifrån föreställningar och farhågor från tjugo, trettio
år sedan.
Vänsterpartiet
har presenterat förändringar i det nuvarande överskottsmålet, för att staten de
kommande tio åren ska kunna investera runt 700 miljarder kronor mer i
omställningen till ett klimatneutralt Sverige. Det handlar om ett omfattande offentligt
åtagande inom transportinfrastruktur, elöverföring, klimatanpassning av nya och
befintliga bostäder. Det här är sådant som inte låter sig göra genom privata
konsumtionsbeslut. Det går inte att shoppa räls mellan två orter, eller smälla
upp en vindkraftspark genom att applådera något företags eko-märkning.
Vänner, på många
sätt måste och kommer livet att bli annorlunda i ett Sverige som ställer om.
Men investerar vi för framtiden, så kan det också bli bättre. Nya jobb,
tillgänglig och tillförlitlig kollektivtrafik, förnybar energi som dessutom
frigör oss från beroendet av auktoritära oljeregimers nycker.
Runt den stora
uppgiften att ställa om Sverige kan vi samlas som samhälle. Genom politikens
och folkrörelsernas målmedvetna mödor, inte genom en religiös tro på marknadsmekanismernas
underverk.
Det är
att ta ansvar för framtiden. Där kommer vänstern att stå i första ledet.
Vänner,
Det är inte
rimligt att Sverige på pappret blir rikare för varje år, samtidigt som vår
gemensamma välfärd pressas och stressas. Inom äldreomsorgen räcker tiden inte
till för några extra minuter av värme och omtanke. Personalen slits ut, många
anhöriga förtvivlar. På sjukhus och vårdcentraler är tidspressen enorm.
Sjuksköterskor och barnmorskor slutar för att de inte orkar. Lärare och
socialsekreterare bryts ned av oro.
Det här är
resultatet av politiska beslut. Åratal av skattesänkningar och marknadisering
har inneburit en gigantisk förskjutning av resurser bort från det som är vår
gemensamma välfärd, vår gemensamma rikedom. Ansvaret ligger på såväl borgerliga
som socialdemokratiska regeringar. Och effekterna, de är större än vad som
enkelt kan mätas i pengar. Det handlar på sätt och vis om essensen i vad
samhällelig välfärd är. Att vi bjuder varandra på det allra bästa som vi
tillsammans kan uppbåda.
Men det här är
inget som vi bara måste acceptera. Vi kan och vi måste ta tillbaka kontrollen
över utvecklingen. De som bär upp välfärden i Sverige behöver mer än applåder
och fina ord. De behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor.
Det kräver en
stark och stabil vänsterpolitik. Vänsterpartiet söker stöd för att vända den
här dystra, tillbakasträvande utvecklingen. Det är att ta ansvar för
framtiden. Där kommer vänstern att stå i första ledet.
Vänner,
demonstranter, första maj-firare,
Det är allvar
nu. Hela det politiska landskapet i vår del av världen har skyfflats om. Rasismens
gift blir till bränsle i de schaktmaskiner som flyttar gränserna för hat och
nedrighet, skrapar bort rättsstatliga principer och kväser humanistiska impulser.
Jag tror att
många av oss står här med en gnagande oro. Vi ser, läser, känner på vår hud,
med våra kroppar, hur alltför många i våra politiska och ekonomiska eliter
anammar retoriska grepp och ingår politiska allianser, som för bara åtta-tio år
sedan var reserverade för marginaliserade, högerextrema galenpannor.
Många inom den
svenska borgerligheten anar instinktivt att de inte längre kan bli särskilt
populära på mer av glättig, nyliberal tjo-och-tjim-optimism. Då utövar
högerpopulismen, med sin reaktionära etnopanik och sina uppskruvade rasistiska
undertoner, en väldig lockelse. Och nu beter sig många av de ledande företrädarna
för denna borgerlighet som nyfrälsta fanatiker – ett blåbrunt block av hetsare
utan gränser.
Vänner, mot
denna utveckling behöver vi resa värn tillsammans.
För ingen
människa är en ö. Det som sker i de små och stora offentliga rummen, bestämmer
hur vi ser på varandra, och därmed också hur vi agerar. Arbetsgivare ser på tv.
Poliser hör partiledarutspel där de uppmanas skjuta in i folkmassor. Grannar
snappar upp löpsedlar. Och om det inte finns ett motstånd mot att ständigt
beskriva vissa människor i negativa sammanhang, ja, som problem genom sin
blotta existens, då återskapas och förstärks allt detta, omvandlas till
medvetna och omedvetna handlingar som exkluderar och trycker ner.
Och rasismen tär
på människors liv och drömmar. Den förvrider något inuti det barn som möter
ilska istället för förstående blickar när hon leker lika högljutt som sina
jämnåriga blonda kamrater. Den berövar något från den som skickar in hundratals
jobbansökningar utan att få ett enda svar, väl medveten om att namnet är den
avgörande faktorn. Den planterar något förtärande i den som vet att hon oftare
stoppas av polis och väktare.
När samhället
skiktas och dras isär på det här sättet, då kan det politiska samtalet hoppa från
skendebatt till skendebatt, medan revorna i våra gemensamma sociala skyddsnät
blir större, tryggheten på arbetsmarknaden mindre, och de som gör jobbet inom
välfärden tvingas springa fortare.
Men kamrater, vi
har ett vapen mot detta. Vi har solidariteten. Att se sig själv i andra.
Gemensam kamp för gemensamma intressen. Inte som fritt svävande ord under
smattrande fanor en gång om året, utan som levt liv, som mellanmänskliga
relationer i det samhälle som vi bär upp tillsammans.
Och låt mig vara
tydlig: Vi ska glädjas över de marknadsliberaler som förfäras av
utvecklingen inom borgerligheten. Men om det ska bli ett stopp för denna
vindkantring, så behövs det en politik som på riktigt binder samman människor,
inte genom pepptalks, hurrarop och förfärade moraliska utrop, utan med bostäder,
arbete, skola, socialförsäkringar.
Det bästa
skyddet mot rasismens gift, det är att bygga samhällen som håller ihop;
samhällen präglade av jämlikhet och av rättvisa. En bostadspolitik för att
bygga bort trångboddhet och bygga in utrymme för icke-kommersiell gemenskap.
För att det är så vi skapar ett starkare samhälle för alla – men också med
insikten om att det fungerar som antirasistisk politik. En sjukförsäkring
värdig ett rikt välfärdsland. För att det är så vi skapar ett tryggare samhälle
– men också med vetskapen om att människor med utländsk bakgrund är
överrepsenterade bland dem som har slitit ut sig på tunga, osäkra arbeten. Ett
bättre pensionssystem, för att den respekten ska de som byggt landet ha i ett
modernt välfärdsland. Men också för att syndabockstänkande och nedåtriktat
fingerpekande har svårare att få grepp då
Genom att vägra acceptera olika
lön och arbetsvillkor för människor som jobbar med samma uppgifter, bredvid
varandra, så slammar man också igen en av de viktigaste kanalerna för
återskapandet av rasistiska strukturer. Därför är arbetet för kollektivavtal,
mot utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare och av papperslösa, en av vår
samtids viktigaste, mest konkreta antirasistiska handlingar.
Det är
att ta ansvar för framtiden. Där kommer vänstern fortsatt att stå i
första ledet.
Vänner,
I höst är det
val i Sverige.
En moderatledd
regering med bokbålsentusiastiskt sverigedemokratiskt understöd kommer att vara
en löntagarfientlig regering, ja, fientlig mot det mesta som pekar fram mot
välfärd och sociala framsteg. Vänsterpartiet kommer aldrig att stödja en
högernationalistisk regering.
Vi vill styra
tillsammans med en bred vänstersida som vi är övertygade om kommer att vara
bäst för de allra flesta i Sverige. Men vi kommer aldrig att ge upp
våra mandat gratis. Komplicerade parlamentariska lägen utifrån olika utfall i
valen, kräver samtal och kompromisser bland dem som utgör en regering eller ett
regeringsunderlag. I sådana samtal ska vi ha inflytande för våra väljares
räkning. Vänsterpartiet är ingen dörrmatta.
Så du som har
röstat på Vänsterpartiet tidigare, du som funderat men aldrig tagit steget,
eller du som aldrig riktigt tänkt tanken, men kanske har blivit hitsläpad av
någon engagerad vän med god övertalningsförmåga, du ska veta detta: att du är
välkommen, att vi tillsammans ska stå upp för din röst, kräva inflytande, bygga
Sverige starkare, bättre, friare.
Vi vill att din
röst ska spela roll, i valet och varje dag efter valet. Du ska inte vara
utlämnad till en ansiktslös, tröstlös, nådelös marknad. Ditt arbete är
värdefullt. Vi vill ta ett gemensamt ansvar för att ställa om samhället och
klara klimatkrisen.
Och återigen:
Det är allvar nu.
Det vi har att
ställa upp i kampen mot det historiska mörker som hotar att gripa allt tätare
omkring sig, det är det som manifesteras här idag, vår gemenskap, vår
beslutsamhet, vår insikt om att ingen är den andre helt lik, att ingen klarar
sig själv, att alla behövs.
För vet ni vad,
vänner och kamrater. Vi behöver varandra, för att resa den som snubblat över
livets kullerstenar på fötter igen. Vi behöver varandra för att skydda den som
flytt och vårda den som sårats, eftersom vi i våra bästa stunder begriper att
vi alla någon gång, någonstans kan vara den som är sårad, den som har något att
fly från.
Var och en av
oss: jag, du, din granne, behöver veta att vi kan räkna med den andre, när det
finns dem som vill ta detta vårt land ifrån några av oss och oss från detta
land. Vi behöver varandra för att finna tryggheten och tända ljusen i mörkret. Och
för att i det ljuset bygga ett bättre samhälle, ett där vi oftare kan slippa
vara konsumenter och istället upphöjs till medborgare, starka i all vår
skörhet.
Ingen av oss kan
göra allt, men alla kan göra något. Vi räknar med dig. Kampen i den här
valrörelsen och bortom den pågår i vartenda fikarum på varenda arbetsplats i
det här landet – för där står en av er vid kaffemaskinen. De som vill splittra
oss måste passera varje föräldramöte i skolan och det ska de inte få lov att
göra utan motstånd – också från dig. När rasister med och utan ledarsidor
sprider sin dynga på sociala medier ska de veta att runt hörnet bygger vi våra
baser, står vi upp för våra ideal, agerar medmänniskor. Varje skolsal, varje
föreningslokal, varenda fredagsöl med kompisgänget är en liten del av den
frontlinje där vi gör motstånd, tänder hopp, firar segar.
Så tack för att du är här idag. Nu har vi både ett val och en hel värld att vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar