Lundkvist var en komplex och engagerad människa. Hans produktion var banbrytande för svensk modernism. Hans reseskildringar betydde mycket för att öppna upp den svenska kultur- och samhällsdebatten mot världens larm. Idag vet vi att Lundkvist – akademiledamot 1968-1991 – och hans livskamrat Maria Wine (deras relation är i sig en mångbottnad historia) övervakades av svensk hemlig polis i trettiofem år. Engagemanget ansågs samhällsfarligt.
Jag tycker att Lundkvists poesi är fascinerande, en slags extatisk modernism som griper tag i och vidgar livet. Det slår mig att jag faktiskt använde ett litet utdrag i avslutningen på mitt första maj-tal förra året. Det är samtidigt en hyllning till Lundkvist:
Kamrater, mötesdeltagare. Vi genomlever mörka dagar, när vi inte kan undgå att bli uppsökta av kampen. När reaktionära eliter vill rulla tillbaka våra civilisatoriska framsteg, ställer vi oss i vägen med insikten om att världen kan vara annorlunda. I det ögonblick vi tar det personliga ansvaret att delta, hyllar vi också människans möjligheter. Så för vi vidare det glödande credo som Arthur Lundkvist en gång uttryckte så här:Diktutdraget är från Samlingen Korsväg, 1942
[…] Utan hat till dig själv
är du utan lust att mörda din nästa
Försaka, hata, förinta! ljuder klyftornas rop.
Lev, älska, skapa! kommer svaret ur fjärran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar