L'ancien régime - nu i Sverige

När hundratusentals – ja, en och en halv miljon – människor går ut på gatorna i Frankrike för att protestera mot förslag om avskaffade arbetsrättigheter – samma fräscha idé som Maud Olofsson vill importera till Sverige – då får svensk borgerlighet reaktionär surhicka.

Det är ett belysande och oroväckande förlopp – ett som ligger väl i linje med den allmänna samtidstrenden: en borgerlighet som blir förrevolutionär – blickar tillbaka ända bortom franska revolutionens borgerliga uppgörelse med aristokratins folkförakt.

Hos de mer ohämmat lysande stjärnorna på drift finner vi det öppnare uttryckt. Läs till exempel Fredrick Federley:

Jag tycker att de franska politikerna ska stå pall gentemot demonstrationerna och jag tänker inte låta dem påverka den politik jag för. Egentligen kan man se oroligheterna som ett rättesnöre. Fransmän är generellt oroliga själar med starka särintressen som ofta gör sig hörda.

Inlägget är väl värt att läsa i sin helhet och lägga på minnet. De särintressen Federley talar om, är alltså obetydliga grupper som organiserade arbetare, tjänstemän och studenter, vilka hotar det breda allmänintresse som den på specialskolor sammanvuxna franska politiska och ekonomiska eliten representerar.

Här finns den totala bristen på förståelse för själva essensen i en demokratisk process: att människor organiserar sig för sina intressen. Federley begriper inte heller att fåtalsvälde byggs genom motsatsen. De som inte behöver underkasta sitt inflytande samhällelig debatt och demokratiskt beslutsfattande – som styr genom sitt ägande och därmed förbunden strukturell makt – går inte ut och demonstrerar. Federleys klasståndpunkt gör honom över huvudtaget blind för en ständigt pågående samhällelig klasskamp – en som han själv med liv och lust lånat ut sig till.

Svenska Dagbladets Claes Arvidsson hanterar traumat mer insiktsfullt på ledarplats, med samma ohöljda folkförakt:

Ibland kan det i radio och tv låta som om protesterna som skakar Frankrike skulle vara en repris på 1968. Men 68 förenades revolutionsromantiker och hårdkokta moskvakommunister i strävan att välta systemet över ända och skapa ett nytt samhällsskick. Nu däremot står de som protesterar på barrikaden för bevarandet av en central systemsymbol för sprickfärdiga europeiska välfärdsstater: arbetsrätten. Det mest slående likheten är att man anser sig stå över demokratin. Det ställs ultimatum. Gör som vi vill annars... låter man hälsa från gatans parlament. Då var det "rätt att göra uppror" - nu är det arbetsrätt att göra det.

Det ställs ultimatum! Notera hur medborgarnas agerande för att ta tillvara sina rättigheter betraktas av borgerlighetens språkrör. Organiserade protester, demonstration, strejk – medborgerliga fri- och rättigheter – blir till kryptokommunistiskt pöbelvälde. Vad ställer förresten företag som hotar med produktionsnedläggning om inte löner sänks och villkor dumpas? Inte ultimatum?

Också hänvisningen till 1968 är signifikant.

1968 var det ännu guldålder för en efter andra världskriget nyväckt kapitalism, som räddats och utvecklats av offentliga investeringar och sociala förbättringar framtryckta av arbetarrörelsen. 1968 var det arbetarrörelsens radikalisering som utmanade gränserna för klasskompromissen. Nu är det omvända förtecken. Kapitalet misslyckas ekonomiskt, men pressar på politiskt. Eliterna roffar åt sig vinst, men förstör samtidigt grunden för framtida välgång. Då hade både spontan och mer välorganiserad social mobilisering syftet inställt på att revolutionera rådande strukturer. Nu kommer – och måste – den sociala mobiliseringen ägnas åt att försvara uppnådda civilisatoriska framsteg från tillbakarullning.

Det är förstås mycket mer komplext än så. Det finns tendenser och mottendenser. Det finns generella drag och specifika faktorer. Det finns skillnader och likheter mellan Maud Olofssons Sverige och de Villepins Frankrike. Det finns samband och spänningar mellan reaktionerna i periferin och i centrum. Men sammantaget blir allt detta till en bild av vår tid.

Just därför är det intressant att se hur dagens borgerlighet närmar sig detta 1968. Intressant också att en Johan Norberg med glädje snappar upp den gamla avdankade 68-kravallisten Daniel Cohn-Bendits läsning av situationen: ”rioting for status quo” med Norbergs rubriksättning. Så är det nu inte. Det blir inte status quo av att försvara rätt och värdighet. Det är förutsättningen för att komma vidare och framåt. De franska ungdomarnas spontana upplevelse av att det måste vara nog är samtidigt en öppning för att ta strid mot en allsidigare reaktionär utveckling. De som nu går ner sig i reaktionära positioner är liberaler av skilda snitt (och en trött elitvänster står för färdmusiken – läs gärna det jag skrev när när Cohn-Bendit kampanjade för det tillfälligt havererade konstitutionsförslaget och DN tog honom till sitt hjärta: ”’Röde Dany’ pickar vidare”).

De må komma med skilda företräden och frisyrer – men de skärpta motsättningarna sätter hos dem igång en slags politisk reptilhjärna: borgerligheten vänder sig mot sina en gång deklarerade ideal. Reflexerna är nedärvda sedan före 1789. Liberalerna slår över i sin motsats. Vi har sett det förut. Inte främst under det glada 60-talet, utan kring det bistrare 30-talet. Det är mer än arbetsrätten som står under hot. Men försvaret av de rättigheterna är en bra start.