Två snabba år och slutet på efterkrigstiden

Igår var det den 9 maj. En dag att fira. Årsdagen av segern över Hitlerfascismen. Här hemma belyst genom statykrisen i Estland.

Jag går tillbaka och tittar på det jag skrev, ganska utförligt, på sextioårsdagen, alltså för två år sedan. Läs gärna. ”Ännu går det inte riktigt för sig att skriva om krigshistorien, men försök pågår”, skrev jag då. Nu två år senare, med statyflytten som blott en indikation bland flera, ser vi en process på väg att fullbordas. Från texten för två år sedan:

Sanningen är dock att det inte var menige Ryan som räddade Europa och världens från nazismens vidrigheter – det var sovjetiska stridsvagnar. Detta måste man kunna begripa, oavsett berättigad kritik mot det sovjetiska systemets förtryck av de egna medborgarna. Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog i kriget. Östfronten avgjorde kriget, även om det naturligtvis var frågan om en i genuin bemärkelse historisk allians – en som alltså ännu påverkar vår samtid – som fällde Hitlertyskland och räddade de överlevande från ett kanske sekellångt barbari.

Vad vi nu ser är alltså hur denna påverkan på vår samtid löses upp, hur ”liberalerna” byter sida i den historiska alliansen. Kallt krig, kommunistjakt och inhemsk repression i vågor till trots, har den maktbärande borgerligheten på hemmaplan dragit en mer eller mindre klar gräns mot fascismen; en kvardröjande återspegling av den demokratiska folkfronten. Men allt mer tränger nu de naturliga, obehindrade impulserna från förkrigstiden igenom i borgerlighetens agerande. Återigen blir hoten mot den rådande och allt skevare egendomsfördelningen viktigare än till och med basala folkstyrelsefunktioner.

Den europeiska borgerligheten var inte nödvändigtvis entusiastisk över massmord på judar (undantag fanns, inte minst i Baltikum), inte ens på arbetarrörelseaktiva. Men så fick det bli. Läget var sådant. Som SAF skrev till sina ombudsmän:

Det finns många som tror, att vi står inför en nyordning i Europa efter tyskt mönster. Skulle så bli fallet, torde det ej finnas någon anledning att öka vår stridsberedskap. En förutsättning härför är emellertid att Tyskland vinner kriget. Skulle Tyskland ej vinna kriget, innebure detta en enorm framgång för arbetarna, varvid arbetsgivarna skulle få svårt att göra sig gällande.

Det var när Tyskland besegrats som en större del av borgerligheten kunde kosta på sig att bli liberal (igen). Det var bra. Och nu kunde folkliga krafter flytta fram positionerna i krigsruinerna. Så kunde ett nytt hopp fylla Västerlandet, och ”morgondagarna sjunga”. Kampen flyttades till delvis andra spelplaner, med andra tabun och regler.

Men nu sneglar borgerligheten åter mot fascismen. Historien förändras i takt med detta. Och det är den fond mot vilken man måste begripa exempelvis gårdagens högerextrema historiepajaseri på DN Debatt, med efterföljande applåder på DN:s ledarsida.

Reaktionärerna i ”Föreningen för upplysning om kommunismen” varnar för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”.

Visst är det allvarligt att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga. (Kvinnor är dock kunnigare än män). Den bisarra idén att ”västerländsk marknadsdemokrati” för det första skulle vara ett styrelseskick (!) och för det andra att det skulle finnas något ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad, är tyvärr, men av lätt insedda skäl, vida spridd i kapitalistiska samhällen. Den nya nivå på vilken borgerlighetens antidemokratiska reflexer får fritt utlopp innebär dock en mer oförställd önskan att använda statlig repression och indoktrinering för att kväsa ungdomens ställningstagande för rättvisa och gemensamhet.

Arbetarrörelsen är svagare, sämre organiserad idag än på 30-talet.. Facken blir ändå – som alltid under vågor av fascistisering – måltavlor. Den globala världsordning där mer kramas ut ur arbetskraften medan sociala protester kan hållas nere, måste samtidigt försvaras med massivt våld mot dem som rister i imperialismens bojor.

Världen hänger ihop. Efterkrigstiden går mot sitt definitiva slut. Det kommer mera. Mörka tider. Där ljus som tänds i ensamhet inte har en chans att överleva.