Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]