[Veckans ledare i Flamman]
Sveriges huvudstad ska i december få det tvivelaktiga nöjet att ge namn åt EU:s femårsplan för skärpt och samordnad övervakning, repression och flyktingjakt. Kommissionens arbetsdokument i frågan vill bland annat att skapa en ordning för ”intern omplacering” av flyktingar inom EU, och ett system för ”elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas resenärer”.
Justitieminister Beatrice Ask (M) menar att de som framfört kritik mot det planerade programmet, inte kan finna fog för oro i dokumenten. Detta bortser från fakta som Ask inte kan vara ovetande om. Hon har nämligen själv suttit i unionens så kallade ”framtidsgrupp”, som handfast dragit upp de strategiska riktlinjerna för politiken på dessa områden.
Gruppens rapport, som läckte ut för en tid sedan, är skrämmande läsning. Man talar om operativt informationsutbyte med USA:s säkerhetsorgan, pekar ut kontroll av internettrafiken som en avgörande uppgift, och siktar fram mot interneringsläger i ”tredje land” för flyktingar.
Man efterlyser ”tärare kopplingar mellan europeisk polis, utrikes- och försvarspolitik”, ett ”utökat och mer samstämmigt samarbete mellan civila och militära element” samt en ”europeisk gendarmeristyrka”.
Genom att så tydligt sammanfläta migrationsfrågorna med terror- och utrikespolitik, slås flera flugor i en smäll. De utvidgar den växande övervaknings- och säkerhetsindustrins statsfinansierade betesfält, de skapar en politisk diskurs där sociala problem kan ”kulturaliseras”, och de bidrar till att skapa en desperat reservarmé av legal och illegal invandrad arbetskraft.
De senaste åren har myndigheternas angrepp på friheten på nätet, och införandet av alltfler system där uppgifter registreras för alla i samhället, fått fler att reagera. Reaktionerna har ofta uttryckts genom nätbaserad mobilisering och med en mer eller mindre uttalad skepsis mot både samhällsinstitutioner och politiska partier. Många av dem som engagerat sig, är oeniga om analysen av orsakerna till dagens utveckling mot ”Storebrorsamhället”, och ointresserade av många av dess sociala implikationer. Likafullt är det förstås glädjande och exceptionellt viktigt med ett brett försvar för en minimiplattform av grundläggande friheter. Där finns en akut intressegemenskap mellan vänstern och varenda liberal som tar liberala principer på allvar.
Samtidigt är det tydligt – som vid de mycket omtalade men dåligt besökta manifestationerna mot Stockholmsprogrammet förra veckan – att frågorna, i människors medvetande, behöver haka i annat för att väcka engagemang i kretsar som är större än de tekniskt insatta och ideologiskt aktiva. Om försvaret för de liberala värdena, för vilka vänstern och arbetarrörelsen har ett avgörande ansvar, ska fungera i verkligheten, måste det inskrivas i en större politisk mobilisering, utifrån en vision om samhällsförändring. Såsom arbetarrörelsens stora välfärds- och demokratiseringsprojekt under delar av 1900-talet blev avgörande för stärkt rättssäkerhet, respekt för individuella rättigheter och en öppnare offentlig kultur.
Det politiska livet i Västvärlden, som den utspelar sig i parlament och mainstream-medier, har länge präglats av en kvävande konsensus kring samhällets rörelseriktning. När människor tappar tron på att förändring är möjlig genom att stödja politiska partier och deras program, växer också möjligheterna att genomdriva alltmer av övervakning och registrering, utan att en bred folkmajoritet säger stopp. Inte bara för att makthavarna kan skrämmas med tickande terrorism och farliga flyktingar, utan också för att många ser utvecklingen som oundviklig.
- - - - -
Apropå Stockholms-programmet: Alliansfritt Sverige har samlat länkar till ett stort antal bakgrundsdokument.
torsdag, juli 23, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En klockren analys och jag kan nästan skriva under på varenda rad. För att vi ska kunna skydda vår grundläggande fri och rättigheter så krävs det att dessa också får förbli trumf i den politiska debatten, begrepp som yttrandefrihet får inte urvattnas. En gemensam miniplattform behövs.
Tänk att man skulle bli överens med Ali, fast vi kommer från olika utgångspunkter.
Jag vill se en maxiplattform där den enskildes rättigheter ställs i förgrunden. Vi behöver maktdelning och ett totalrenoverat rättssamhälle med införande av en författningsdomstol likt Supreme Court. Politiker måste hållas på mattan annars går det åt helvete.
Dessvärre med facit i hand kan historiskt dokumenteras att ingenstans annat än i renodlade diktaturer och socialistiska drömsamhällen likt forna öst har begränsningarn varit större. Behjärtansvärt att du Ali bejakar, men vad att göra när kollektiva intressen står mot enskildas. Är du lika stridlysten då?
Skicka en kommentar