–We're all different –Well, I'm not.

Idag är Sanna Rayman på den smala men vassa svenska undergroundpublikationen SvD Ledare upprörd över att bland annat socialdemokrater försöker hjälpa varandra att sprida politiska budskap även på nätet.

Det blir så tråkigt och sänker kvaliteten på nätsamtalet, vilket ju kan förstöra kaffet för vilken fristående begåvad borgerlig debattör som helst, liksom.

Rayman tar också upp ”en av de mest intressanta bloggarna” på S-nätverket Netroots, Erik Laakso, som nu uppenbarligen har blivit extra intressant för att han deklarerat sitt utträde ut detta nätverk. Själv har jag i och för sig aldrig lyckats uppfatta att Erik Laakso skrivit något intressant, men jag har uppfattat att han har väckt intresse för att han är socialdemokrat men ogillar många av de saker som socialdemokrater gör. Själv gör jag detsamma utan att vara socialdemokrat, men jag gör också en del annat. Alla lika – alla olika.

Anyway. Rayman har rätt i att det finns massa tråkiga bloggar och att de har blivit fler i takt med att fler har börjat blogga. Och i takt med att kommunikationskonsulterna har blivit fler. ”Lokalpolitiker krystar fram bloggposter eftersom någon i partiet har sagt åt dem att kommunicera med medborgarna”. Sant. (Julia Skott skrev bra om fenomenet häromdagen).

Men det är inte budskapet jag sitter kvar med när artikeln är färdigläst. Det är misstron och föraktet mot vardagligt politiskt tyckande som kombineras med viljan att åstadkomma något kollektivt.

”Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng”, skriver Rayman om det där hemska.

Utgångspunkten är dels att någon som inte tillhör ett ”gäng” självklart skriver mer intressant, dels att partilösa rundtyckare med mer eller mindre upphöjda positioner i mediesfären inte tillhör något gäng.

Bägge premisserna är förstås felaktiga, men samtidigt grundläggande för det självutnämnt ”liberala” och ”oberoende” kommentariatets självförståelse. Den självförståelsen – och det ohyggligt starka inflytande över samhällsdebattens utformning som utövas utifrån den – är ett väsentligt större problem för ett intressant demokratiskt offentligt samtal, än 100 coppypejstande socialdemokratiska kommunalpolitiker som inte riktigt har hajat vad som för tillfället är inne och ute på cybercocktailpartyn. De senare kan man ju utan större problem bara låta bli att läsa. Sanna Raymans irritation, nu gängapplåderad i tillbörliga kanaler, kommer nog mest av att partianknutet nätverksbloggande liksom kontaminerar den egna ankdammen. Ungefär som om någon devalverar en bättre picknick genom att ta med sig kusinen från landet eller bära fula brallor.

Skrivande utan egen lust och på snäva direktiv – från Partiet eller inte – blir lätt trist och platt. Men å andra sidan. Både tryckta och digitala medier är översållade av folk som egentligen inte tänkt så mycket, eller vill något mer än att fylla ett utrymme och twista till ett ämne så att det framstår som en originell vinkel. Hur kul är det? Ja, jag dristar mig till att säga att uppfattningen om det också påverkas av samhällelig klassposition.

Någon gång kanske jag hinner utveckla det där. Till dess vill jag bara, utan egentligen koppling till Sanna Raymans artikel, meddela en helt personlig åsikt, utan stöd i några parti- eller gängbeslut: Oberoende från organiserade kapitalintressen är minst lika skoj som oberoende från verkligheten.


PS. Och så lite urskillningslöst länkande: [1][2][3][4]