fredag, september 16, 2011

Vänstern behöver Hans Linde

Jag har haft två politiska idoler. En av dem är Jenny Lindahl-Persson, som jag en gång i tiden hade äran att få efterträda som ordförande i Ung Vänster.

I veckans nummer av Flamman kommer hon med en påminnelse om varför hon är så speciell. Hon lyckas i en text om det förestående ordförandevalet i Vänsterpartiet skära igenom det obligatoriska fluffet om förnyelse, öppenhet och profilering, för att säga något helt väsentligt om vänsterpartiets verkliga problem och utmaningar:
Det största misslyckandet de senaste åren har inte varit minskningen av antalet mandat i parlamentariska församlingar, utan bristen på satsningar som kan göra Vänsterpartiet till en långsiktigt väl fungerande rörelse. Det finns idag ingen tillförlitlig och stabil organisation, ingen teoretisk, filosofisk, samhällsekonomisk (med vilket jag inte menar budgetarbete) eller ideologisk diskussion, och ingen stark ekonomi eller trygg central organisation att falla tillbaka på. Istället har hoppet satts till idén att eftersom folk i allmänhet tycker likadant som Vänsterpartiet, till exempel om ökade resurser till välfärden, så skulle, om bara politiken blev känd, framgångarna komma. Den analysen är fel.
Vänsterpartiet har förvisso ett behov av politisk förnyelse. Det betyder att med utgångspunkt i grundläggande analys och värderingar, hitta allmän retorik och konkreta förslag som slår an hos fler och som gör partiet trovärdigt och attraktivt. Men detta låter sig inte göra, utan den avgörande organisatoriska nytändning – och då menar jag organisatorisk i en mycket bredare bemärkelse än stadgar eller tjänstebeskrivningar – som Jenny beskriver.

Faktum är att Vänsterpartiet de senaste 3-4 åren har hamnat väldigt rätt i de flesta konkreta politiska ställningstaganden. Det finns massa goda idéer i program, motioner och utspel. Det har tänkts mycket gott både runt framtoning och runt utformning av goda politiska förslag – om allt från arbetsmarknadspolitik, till budgetreformer till nya gröna jobb.

Men partiet är fundamentalt svagt. Det hjälper inte att partistyrelsen fattar kloka beslut om det inte omvandlas till politik i partiorganisationen. Ett parti har till absolut funktion att omvandla de enskilda medlemmarnas tankar och aktiviteter till en summa som är större och mer samlat. Vänsterpartiet fungerar ibland som motsatsen – gnäll och förvirring dominerar; det blir liksom det normala sättet att förhålla sig till partiledningen, det eller andra kansliet, ja, varandra.

Jag tror att Jenny har väldigt rätt i sin bedömning av att Vänsterpartiet står inför ett ”definierande ögonblick” i det avseendet. Och jag menar också att hon har rätt när hon bedömer att Hans Linde är rätt person att stå i ledningen för en sådan process.

Jag menar det jag skrev i samband med att jag själv avböjde kandidatur: att alla de fyra kandidaterna är goda. Jonas Sjöstedt är en mycket stark och förtroendeingivande debattör, med uppenbart god politisk reflexionsförmåga. Rossana Dinamarca har jag suttit i Ung Vänsters förbundsstyrelse med. Hon har varit genuint engagerad hela livet, har ett vinnande personligt sätt och har varit mycket framgångsrik med att fronta vänsterpartiets skolpolitik (att jag personligen inte alltid har varit överens med den är en annan sak). Hon brinner för kampen mot rasismen och är allmänt svår att inte tycka om. Ulla Andersson är den av kandidaterna som jag har jobbat närmast, som tjänsteman på riksdagskansliet. Ulla är exceptionellt energisk och samvetsgrann. Hennes arbetskapacitet är djupt imponerande, också för den som sett många hårt arbetande politiker. Hon läste inte bara handlingarna till alla möten i detalj, utan också referenser och sidorapporter. Hon har genom sin pålästa envishet och direkta, hjärtliga stil fått riksbankschefer och finansministrar att svettas. Och hon har sett till att vänsterpartiets budgetmotioner har blivit en sammanhållen katalog för god vänsterpolitik.


Ändå menar jag att Hans Linde är snäppet vassare.
  • Hans är den som är mest allround. Under de år som han har suttit i riksdagen, har han varit Vänsterpartiets representant i utrikesutskottet. Det gör att det främst har varit i de frågorna han har synts mest. Och som han har skött det uppdraget! Men han behärskar verkligen de flesta politiska fält till fulla, med en förmåga att kombinera sakkunskap med politisk fingertoppskänsla för relevans och avvägningar. Han är idag en utmärkt gruppledare i riksdagen.

  • Egentligen har kanske det som Hans har brunnit mest för varit jobbpolitik och arbetsmarknadsfrågor. Det är ”fasta jobb med lön att leva på”, som han anger som den viktigaste politiska frågan idag. Det är Hans som i alla sammanhang där den ekonomiska politiken för fler jobb har varit uppe, har påmint om villkoren runt och på arbetet. De mångåriga erfarenheterna av springvikariat som behandlingsassistent spelar in där. Han är också intellektuellt nyfiken och mycket allmänbildad, utan att hamna i den akademikersjuka som dessvärre präglar mycket av vänsterns idédebatt och kommunikation.

  • Jag har också alltid sett Hans som en skarp antirasistisk aktivist. Dessvärre får man ju säga att den kampen har blivit allt viktigare de senaste åren, när rasismen har gått från att främst uttryckas av små, våldsamma grupper, till att också krypa in den västerländska dagspolitikens huvudfåra. De som hörde den långa, tv-sända utfrågningen av de fyra kandidaterna nyligen kunde konstatera att Hans gav de absolut tydligaste och mest välgrundade svaren i frågan om integrationspolitik och antirasistiskt arbetet. Det är inte fler integrationsprojekt vi behöver, det är en arbetsmarknads- och bostadspolitik som angriper den strukturella diskrimineringen. Läs gärna den utmärkta artikel som Hans och Christina Höj Larsen hade i Aftonbladet igår: ”Vi har inte råd med tio förlorade år som den danska arbetarrörelsen fick”. Det är en kärnfull analys av arbetarrörelsens och vänsterns centrala roll för att bekämpa rasismen på flera plan – inte minst genom en radikal ekonomisk politik.

  • Hans Linde är en briljant debattör. För ett litet parti som Vänsterpartiet, är det av stor betydelse. De chanser man får att komma ut brett i kraft av sin position måste utnyttjas maximalt. Den som representerar partiet måste ha ”star quality”; klara av att verkligen sticka ut, utan att för den skull framstå som en total kuriositet i allas ögon. Jenny nämner debatterna mellan Hans Linde och Carl Bildt som utsökta duster. Det är exempel på situationer där Hans från en outsiderposition har blivit respekterad, omöjlig att ignorera, utan att bli koopterad. Han påminner i det avseendet om min andra politiska idol, CH Hermansson, och hans framtoning i offentliga debatter. Olle Svenning konstaterade redan före valet: ”Å andra sidan har de rödgrönas riksdagsgrupp äntligen fått en stark och kompetent talesperson för utrikespolitiken. Hans Linde (V) har i praktiskt taget alla avseenden ett säkrare politiskt omdöme än krigsaktivisten och Lundinintressenten Carl Bildt (M)”. Apropå Danmark, är en viktig del av Enhedslistens formidabla framgång, att partiets mest synliga talesperson, Johanne Schmidt-Nilsen, har varit skarp, ovanlig och seriös. Det är Hans Linde som har absolut störst möjlighet att bli en svensk Schmidt-Nilsen. Det är en chans som Vänsterpartiet inte bör låta gå förlorad.

  • Hans Linde är enligt min uppfattning den av kandidaterna som bäst förstår vikten av rörelsebyggande. Han har sysslat med det både i Ung Vänster och i Vänsterpartiet, och han har upplevt både viktiga framgångar och lärorika nederlag. Om man lyssnar på Flammans kandidatutfrågning, märker man att det i princip bara är Hans som anlägger det perspektivet på flera av sina svar. Det är han som tydligast förstår att Vänsterpartiets utmaning är betydligt större än att presentera program och utspel. Jag menar att det också kommer fram när han resonerar om Vänsterpartiets förhållningssätt till socialdemokratin. Det är inte bara en endimensionell problematik som handlar om att stå nära eller långt ifrån i sakfrågor. Det är en fråga om att bygga en egen styrka. Målet måste vara att inte bara taktiskt förhålla sig till det stora partiet i riksdagen, men att bli ett stort parti som ändrar den strategiska politiska dynamiken i samhället. Vänsterpartiet måste, som Hans uttrycker det, bli en referenspunkt i människors vardag. Detta är processer som tar långt tid – och som måste ledas.

  • Hans är en lagspelare med en stark personlig lyskraft. Både jag och Jenny har sett det i Ung Vänster – Hans Linde var en period vice ordförande både på Jennys tid och på min. Det var en tid då vi byggde en stark och framgångsrik organisation, som självständigt kunde påverka den politiska verkligheten – extremt framgångsrika val bland förstagångsväljare 1998 och 2002 och ovärderliga bidrag till EMU-nejet 2003 är några frukter av det. Den processen genomfördes med en ganska stark central styrning, där vi som satt i ledningen ville föra ut ganska strömlinjeformade budskap. Hans skötte det utmärkt, men alltid, alltid med en personlig profil, en egen touch, en säregen glöd. Senare, i Vänsterpartiets riksdagsgrupp, har han gjort likadant. Han är förbluffande lojal, samtidigt som han har en självklar integritet.

Jag har redan skrivit ett alltför långt inlägg. Men jag vill ändå ta upp också några saker som brukar komma upp på Lindes minuskonto, särskilt i partiinterna samtal.

Det ena handlar om Libyen och Vänsterpartiets position i frågan om intervention. Det har varit en genuint svår frågeställning från start. För egen del kan jag säga att jag – med en stark obehagskänsla – tyckte att partiets ståndpunkt att stödja FN-resolutionen och därmed en insats var riktig. Men det har också blivit stegvis tydligare att Nato-länderna gått långt utöver resolutionen och i någon mån erövrat Libyen militärt. Hur mycket man än gläder sig över Ghaddafi-regimens fall, lämnar detta en bitter eftersmak. I sammanhanget måste man dock dels konstatera att den typen av invändningar har framförts av Vänsterpartiet från dag ett. Dels, och viktigare, att Hans Linde, oavsett vad man tycker i sakfrågan, har företrätt en linje för vilken en klar majoritet i riksdagsgruppen och partiledningen bär ansvar. Också de andra tre kandidaterna har stått för samma linje. Att då se ställningstagandet enbart som ett hinder för Linde, är orimligt.

Det andra handlar om Linde som alltför ung, gärna då med illa dolda antydningar om karriärism. Det är infamt och verklighetsfrånvänt. Hans är – som det också framkommer i Jennys artikel – en slitvarg av stora mått. När han satt i Ung Vänsters verkställande utskott under många år, så pusslade han in ofattbart många restimmar mellan studier och påhugg. Det var ett engagemang som han snarare betalade högt för, ekonomiskt och fysiskt. Också som riksdagsledamot har han gjort mycket mer än vad man kan förvänta sig. Samtidigt har han till exempel gett ekonomiskt stöd till ungdomsförbundet.

Det som spökar är – om jag får lov att sno ett uttryck från en kamrats analys av ett annat vänsterparti – ”marxismen-amatörismen”. Det är en slags sjuka som kan växa inom vänsterns organisationer, som en reaktion på det hårda motstånd man naturligt nog möts av i samhället. Istället för att skärpa och vässa sig, kan man då börja idyllisera medelmåttlighet och hafsverk. Och nej, det är inte ”jantelag” och ”kollektivism”, utan en specifik social och organisatorisk process som man kan och måste vända.

Ett parti som Vänsterpartiet – som just inte har en massa feta jobb och privilegier att sprida runt sig, går under om man inte lyckas med uppgiften att sätta rätt person på rätt plats. Och just nu vore Hans Linde just rätt person på den viktiga posten som partiordförande. Jag hoppas verkligen att Vänsterpartiet förmår ta det modiga beslutet.


PS. Fotot är taget av Kalle Larsson och hämtat härifrån

14 kommentarer:

Erik, Sthlm sa...

Jag är nog mer politiskt intresserad än 90 % av befolkningen, jag visste vem Juholt var innan han blev nominerad, men jag har aldrig sett Hans Linde, han är helt anonym.

Simsalablunder sa...

Då är Erik, Sthlm nog inte mer politiskt intresserad än 90 % av befolkningen, om du aldrig sett eller hört Hans Linde.

M. E. sa...

Det är konstigt hur olika det kan vara. Personligen får jag ingen förtroendeingivande känsla av Sjöstedt. Det skulle förvåna mig om det är annorlunda för det stora flertalet av befolkningen. Han känns lite för smal för mig, lite för "politik-nörd" (den såkallade "vänstertypen" som bara bryr sig om materialism och är ateist). Sedan kan det förstås vara annorlunda om man känner honom privat, men det spelar ju inte så stor roll med tanke på hur politiken fungerar - idealet är att kännas förtroendeingivande både privat och inte privat.

Men jag håller i alla fall med om att Hans Linde kanske är den bästa av dom. Han är ju mera känd än Rossana, samtidigt som han på bilden i alla fall kan verka mindre smal än sjöstedt och andersson. Och utstrålningen betyder som sagt MYCKET.

Dock tror jag faktiskt Hans Linde inte kommer förändra så mycket om han inte också arbetar med att förändra vad VÄNSTER associeras med i samhället. Oavsett vem som blir partiledare för V, har jag följande råd:

1. Var principfast, mer så än Ohly lyckades med (kanske särskilt genom att ingå det destruktiva "rödgröna" samarbetet fre valet).

2. kom inte med bröstpumpsuttalanden och tala inte om att uteliggare "är så obehagliga att se" och att det är därför man borde se till att alla lever ett drägligt liv.

3. Tala på samma sätt, var konsekvent, oavsett vilket sammanhang det rör sig om, undvik "målgruppstänkandet", försök inte flörta med "borgare".

4. Var självständig, kreativ, ha integritet, undvik konsulter och andra som bara utgår från historien och inte förmår tänka nytt. Var AUTENTISK, spännande.

Sen generellt: Att se till att VÄNSTER BARA associeras med ett jämlikt samhälle utan rasism och diskriminering, alltså att alla som skriver under på det är välkomna i V, oavsett om de är religiösa eller ateister, om de gillar att klä sig i slips eller bara i kalsonger, om de tycker om att spela golf eller fotboll - att vara VÄNSTER måste associeras med att vara FÖR LIVET, att vara HÖGER måste associeras med att vara för döden (kärnkraft, överutnytjande av jordens ressurser, global uppvärmning, sänkning av medellivslängden osv.) Alltså är det ÄVEN EN POÄNG att en framtida partiledare i V som vill att VÄNSTER når ut i bredare lager av befolkningen, inte använder sig av ordet "vänster", men typ hellre "liv", alltså kanske att man pratar om livspolitik hellre än vänsterpolitik, att man försöker vara kreativ för att prata om VAD man vill åstadkomma, för på så sätt förstår också folk bättre och bättre vad VÄNSTER BETYDER.

Det gäller att få folk att förstå att V röstar man inte på av "ideologisk övertygelse", men av sunt förnuft, av livsglädje osv.

Vänster-höger-argumentation kommer en framtida V-ledare knappast att nå så långt med om det rör sig om att använda sig av orden "vänster" och "höger" hela tiden. Folk har fel associationer i dag till dessa begrepp, de fungerar som psykologiska spärrar, så för att förändra folks bild av vänster måste faktiskt nästa V-ledare på kreativt sätt öppna upp folks vy för vad vänsterpolitik faktiskt innebär, alltså använda sig av andra ord och begrepp. Media kommer ändå att prata om vänster och höger hela tiden, det är viktigt att nästa V-ledare lyckas utmana dagens destruktiva dominerande medielogik om han/hon verkligen vill att vänsterpolitik ska nå fram till större delar av befolkningen.

Jan Wiklund sa...

Sen ska man förstås inte skapa större förväntningar än realistisk. Alla partier bygger i stor utsträckning på strömningar i samhället - och ju mer organiserade dessa är desto starkare står det/de parti/er som företräder dem.

Idag har vi tyvärr en situation där de systemkritiska krafterna är extremt topptunga. Det finns en massa små lokala mobiliseringar och så finns det politiska partier. Men förfärande lite däremellan. Löjligt små grupperingar som Jordens Vänner och Gemensam Välfärd kan framstå som mycket starkare än de är, och göra ganska stora avtryck, just för att allt annat är ännu mycket svagare. Lägg krafterna där istället för på partibygge - och det kommer att gå mycket lättare att bygga partier som vinner majoriteter om femton år!

Olof Rydström sa...

Jag ska inte kommentera olika kandidaters för- och nackdelar, eftersom jag inte längre tillhör V. Men jag reagerar på begreppet "marxism-amatörism". Jag tycker inte om det. Det antyder att t ex en politisk medveten LO-arbetare i 60-års åldern, som läst och varit politisk medveten under större delen av sitt liv, skulle vara mer amatör än en 25-åring som just doktorerat. Jag tror inte att Ali Esbati på allvar menar det - men begreppet är så löst att det kan användas för att trycka ned politiskt aktiva LO-arbetare. Med detta begrepp blir alla som inte är akademiker eller yrkespolitiker stämplade som amatörer och deras inlägg kan på sin höjd få en vänlig klapp på huvudet. Ett farligt begrepp, tycker jag...

Det organisatoriska problemet är att en person som kan ha rätt i 90 procent av frågorna - kan ha helt fel i 10 procent. Och det omvända är också sant: En person som inte har något särskilt intressant att säga i 90 procent av frågorna - kan plötsligt komma med ett helt lysande förslag! Därför leder begreppet "marxism-amatörism" fel. Det stämplar ut människor (främst LO-arbetare)ur debatten. Det handlar om den gamla vänsterfrågan om debattens villkor: Om vem som har rätt att vara med och formulera frågorna.

Ali Esbati sa...

Olof,

Måste säga att din tolkning är helt obegriplig. Det krävs ett ganska allvarligt klassförakt för att tolka "amatörism" som att "vara LO-arbetare". Det finns absolut ingenting, varken i ordet eller i det jag skriver i inlägget som pekar dit. Snarare tvärtom.

"Istället för att skärpa och vässa sig, kan man då börja idyllisera medelmåttlighet och hafsverk." Medelmåttighet och hafsverk är inget jag förknippar med yrkesarbetande inom LO-kollektivet generellt. Gör du?

Mvh
Ali

Anonym sa...

Hans blir aldrig vald, och tur är väl det för alla er som vill ha V kvar i riksdagen.

JB

Ulla Johansson sa...

Ali, du skrev:"Det ena handlar om Libyen och Vänsterpartiets position i frågan om intervention. Det har varit en genuint svår frågeställning från start. För egen del kan jag säga att jag – med en stark obehagskänsla – tyckte att partiets ståndpunkt att stödja FN-resolutionen och därmed en insats var riktig." - För mig däremot är det en fruktansvärd besvikelse att Vänsterpartiet ställde sig bakom NATO:s anfall på Libyen. Och Sveriges deltagande. Hänvisande till FN-resolutionen. Ett FN helt i händerna på USA. Att Vänsterpartiets politiker så okritiskt anammade USA:s propagandalögner. Vänstern internationellt insåg genast att angreppet på Libyen gällde olja och USA:s möjlighet att få grepp om Nordafrika. Och en återkolonisering av Afrika.Endast detta. Du har rätt i att Hans Linde inte var ensam vänsterpartist om beslutet. Dock är det skrämmande att Vänsterpartiets politiker så naivt och okunnigt tar till sig mainstream-medias propagandalögner.
Detta skapar oundvikligen misstro inför kommande politiska ställningstaganden. Men kanske var det i stället så att Vänsterpartiet helt enkelt inte VÅGADE reservera sig? Att man befarade en etikettering som "diktaturkramare" och medias vanliga hets? Man var "försiktig".
- Det var i detta sammanhang fel.
Ulla Johansson

M. E. sa...

Jag är nog inte lika optimistisk som Jan Wiklund i förhållande till den form för representativ demokrati vi lever i, jag tror den är urholkad. Vägen framåt som jag ser det är nog en väg vid sidan om, en parallell väg. Jag tror det behövs skapas nya rörelser och jag tror inte att dessa borde associeras med dagens "representativa demokrati", för vi lever mindre och mindre i en demokrati och mer och mer i ett toppstyrt samhälle. Jag tror detta har att göra med att det kapitalistiska systemet ej längre hålls i schack, vilket medfört en urholkning av det som trots allt fanns av representativ demokrati. Alltså har jag ingen tro på att man inom dagens system kan hitta fram till bra partier om femton år. Jag tror man måste tänka helt nytt och våga inse att om man kämpar för mycket inom systemet, lyckas man aldrig förändra det. Istället för att kämpa inom systemet, behövs nog att man skapar något parallellt som så småningom växer sig fram till reellt alternativ för människor. Detta får gärna bli något som pressar partier i en bättre riktning, men aldrig något som lierar sig med något parti och systemet, alltid något som är oberoende och slutar med att gå genomslag i samhället, transformerar det.

Som jag ser det, kan detta alltså bara ske som något som skapas vid sidan om. Som något som utmanar utifrån, inte fastnar i systemet.

Olof Rydström sa...

Svar till Ali Esbati om begreppet "marxism-amatörism".

Självklart ska man alltid sträva efter att lära sig mer och skärpa sina argument. Naturligtvis ska man inte idyllisera medelmåttighet.

Men begreppet ”marxism-amatörism” kan lätt bli ett alibi för att ställa upp kriterier för förtroendeposter som i praktiken (kanske inte i teorin) omöjliggör för LO-arbetare att inneha dem.

Visst spelar det en viss roll vilka som sitter i ledningen, men (och där är du nog överens) det avgörande är huruvida man bygger organisationer som både kan engagera, men också lyssna och snappa upp bra idéer från medlemmar.

Jag håller alltså fast vid att begreppet ”marxism-amatörism” är luddigt och (även om det säkert inte är din avsikt) riskerar slå just mot LO-medlemmar. Detta eftersom de inte har papper på sin administrativa kompetens. I detta konstaterande finns (behöver jag säga det?) givetvis inget klassförakt. Tvärtom, det är ju generellt sett LO-arbetares livserfarenheter vi saknar bland politiker.

M. E. sa...

Jag håller med Olof Rydström i att Esbati verkar missa lite andan i vad han skrivit. Elitismen är ju ett solklart problem. Och det är förstås också vad som kan uppfattas som ett ganska dåligt och manipulativt grepp genom att använda sig av något så luddigt som "marxism-amatörism". "idyllisera medelmåttlighet och hafsverk" kan förstås verka som ytterst självklart problematiskt, men det tycker jag nog inte att det är. som en som har asperger, tycker jag mig veta att socialt är det inte långt till elitism när man börjar ta ord som "medelmåttighet" i sin mun. Jag tycker det är en ganska konservativ vokabulär om jag ska vara ärlig. då måste man ju vara mycket "prickfri"/"övermänsklig" själv om man säger så. och kan esbati säga sig vara det? är inte han en del av den "vänster" som haft så stora problem på sistone? är det konstruktivt med en sorts konkurrens i vem som är "minst medelmåttig och minst hafsig"?

faktiskt tycker jag detta är alarmerande från esbatis sida. detta är hur jag känner, precis såsom han uttrycker hur han känner, men det känns lite som om Esbati ger uttryck för en attityd som är en del av systemet och problemet. Det anknyter till vad jag försökte säga i mitt svar till Wiklund: man kan inte förändra systemet genom att försöka excellera i det (alltså opponera sig mot systemet inom de ramar systemet erbjuder på ett "inte alls medelmåttigt eller hafsigt sätt"). för vart leder det? enligt mig: det leder till att man faktiskt försöker kopiera motståndarsidan (för det man tror "motsatt syfte") istället för att skapa och förverkliga något vid sidan om som skiljer sig åt.

det kan kännas som esbati verkar tro att problemet för vänstern är att den inte excellerar tillräckligt inom motståndarsystemet och de ramar det ger. jag vill hävda att problemet är just att gå in i den logiken. den leder ingen vart, när man kämpar för mycket inom systemets ramar, ödslar man bort energi som borde användas till att faktiskt börja skapa det samhälle man vill ha. som jag ser det måste en verklig vänster ha sin bas utanför systemet, ha en bas där man skapar mer och mer utrymme för människor att inte interpelleras av systemet man vill bekämpa, att skapa en logik där man inte är systemet svar skyldigt, utan tvärtom befinner sig utanför systemet och utvecklar det som behövs för att systemet ska försvinna.

M. E. sa...

Sedan är det väl kanske mera jag borde korrigera för att andan i vad jag säger ska komma fram kanske, men i alla fall "idyllisera medelmåttlighet och hafsverk" är inte något jag menar man borde göra, men jag menar alltså ej heller att man borde prata om medelmåttighet och hafsverk, man måste helt enkelt försöka undvika den formen av systemtänkande som jag ser det, komma bort från den sortens vokabulär och logik.

M. E. sa...

annars riskerar man en toppstyrd organisation med manipulation och där det finns en rädsla för att yttra sig eftersom man är rädd att bli stämplad som "medioker" eller "medelmåttig"

och frågan är om det är så stor skillnad på Sovjetunionen och det system de sade sig vilja bekämpa...

låt oss inte hamna i det där igen...

Järven sa...

Jag sekonderar Ulla Johansson här ovan. Hennes analys är klockren och skammen är vänsterpartiets.

Jag är inte partimedlem men önskar att vänsterpartiet åtminstone någon enstaka gång skulle välja en hedervärd och mänsklig ståndpunkt.

Hans Linde röstade ja till NATO:s terrorbombningar av Libyen i Riksdagen. Hur skulle han kunna leda ett svenskt vänsterparti?

Jag tycker att Linde ska söka medlemskap i SAP.

Lindes jaröst för krigsbrott var inte den enda från vänstern.

Ali, den svenska parlamentsvänstern går mot sin död. Har ingen av er läst Jordens fördömda? Manifestet?