Ignorans och manegekrattare

En annan debatt som jag var med i under Almedalsveckan var det Aftonbladet som anordnade. Temat var rasismen i Sverige, med anledning av att flera borgerliga opinionsbildare på sistone verkar ha lackat ur över den antirasistiska rörelsens framgångar med att belysa hur rasistiska strukturer påverkar människors liv på alla möjliga samhällsområden, också i Sverige. Det känns förstås mer obehagligt än att reducera frågan till, på sin höjd, avståndsdebatter om Sverigedemokraterna. 

Denna gång var det Timbro/SvD-högerns Alice Teodorescu, som med frenesi försökte trolla bort rasismen. Det är ett bekymrande tecken i tiden, när den etablerade borgerligheten drar iväg åt detta håll, med användandet av samma tankefigurer som de Sverigedemokrater och andra organiserade rasistiska krafter lever på att reproducera – till exempel det förvirra(n)de talet om "rasism mot vita". 

De starka politiska gravitationskrafter som över hela Europa verkar för att rasistiskt färgad högerpopulism ska inlemmas i högern – med omhuldandet av olikheter och privilegier som överordnad princip. Sverige är inget undantag i grunden, men motståndet i Sverige har varit starkare och borgerligheten här hittills mer anständig än i många andra länder. (Det räcker med att titta över gränsen både söderut och västerut för att se hur den processen kan gå längre). 

Men det är just ditåt som delar av borgerlighetens opinionsbildare siktar nu – de krattar manegen. Den rasistiska trollsvärmen på och utanför nätet begriper detta, och mobiliseras instinktivt när ramarna kommer på glid. Som till exempel i den aktuella debatten, dit pro-rasistiska aktivister sökt sig (ja, det var obehagligt). Samtidigt är det tydligt att argumentationen från det hållet har en klangbotten – återigen både live och senare på nätet – bland en mer städad och etablerad borgerlighet (många i publiken utgörs i debatten av folk som har kommit för att se Reinfeldt utfrågas efteråt), som kan finna en ingång i att en klart uttryckt antirasism blir "aggressiv" och "oförskämd".

*

UPPDATERING: Bara några timmar efter att jag lade upp det här inlägget kom lustigt nog en ledarkommentar i SvD, signerad Ivar Arpi, den andre av de två sommarvikarierna på ledarrekationen, vid sidan av Teodorescu.

Det är en närmast uttrycklig rekommendation att göra just det ovan skisserade: alltså att utnyttja (och därmed underblåsa) existerande reaktionära och rasistiska strömningar i samhället, för att vinna kampen mot vänstern. Detta göra genom en falsk appell till en den mycket starkt firade och likaledes världsfrånvända föreställningen om den liberala yttrandefriheten. Insinuationen är att "etablissemanget" inte "vågar" höra på "folkets" åsikter – just när det kommer till frågor som den etablerade talaren händelsevis skulle vilja dra i reaktionär riktning, men helst utan att behöva stå ut med jobbig kritik.

Jag har skrivit mycket och långt om detta förut, bland annat i essän "Våga vägra debatten". Jag klipper in två avsnitt nedan.

”Vi”:et är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den upp verkligheten i ett oss som inte har, eller viktigare, inte är ett problem, som diskuterar ett dem som har och egentligen är ett problem. ”Våga” förhåller sig till allt annat än den verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem. Den uppenbara indikationen är att allt fler med positioner i offentligheten gör det, nästan jämt. ”Ta debatten” då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna. Den ”debatt” som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte ”ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga”, som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra med en diskussion eller dialog som istället siktar mot ”sökandet efter kunskap eller konsensus”. Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen innebär. För det är inte några beslut i sak som är viktiga här, det är själva ”debatten”.

Det meningsbärande är det medvetet insinuanta ”det där”, som ”måste debatteras”. I den konkret manifesterade offentligheten är ”problemen” inte menade att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.


Men tillbaka igen till Arpis efterlysning att (åter) göra vardagsrasism och antifeminism till mer bekväma delar i den etablerade politikens politiska appell (en efterlysning som de facto i första hand riktar sig främst till den reellt existerande partipolitiska borgerligheten, för vilken SvD:s ledarsida drar lans i valtider). Här ska alltså Folkets rasistiska impluser mot tiggare bejakas (se, i Norge har man ju klarat det!). Och så motviljan mot individualiserad föräldraförsäkring. Men lustigt nog nämns i den plötsligt uppflammande ömheten för statistiska majoritetsståndpunkter, ingenting om, säg, det mycket starka stödet för att förbjuda vinster i välfärdssektorn, eller den utbredda motviljan mot att skära ned i de offentliga tjänsterna. Den folkliga vreden mot bonusar och höga VD-löner? Det faktum att det finns ett utbrett och långvarigt stöd i hela Västvärlden för att staten ska ha ett större ansvar för att minska inkomstklyftorna? Nä, då gills det inte.

Här finns det alltså en nyckel till att förstå varför högerns ideologiproducenter och riktkarlar som Teodorescu eller Arpi, instinktivt dras till det socialt reaktionära – där finns potential för att ge nytt bränsle till det allt mer impopulära regeringsprojektet för ökade ekonomiska klyftor och överföring av ekonomisk makt och konsumtionsutrymme uppåt i inkomstdecilerna. Men här finns samtidigt också en lärdom för vänstern – vill vi stå emot högerpopulismens reaktionära lockelse, måste vi envisas med att så mycket som möjligt välja kampen om de ekonomiska resurserna som stridsfält. För att åter klippa in ett avsnitt från min tidigare essä (som jag i dagens bidrag till att bekämpa Jantelagen uppmanar att du läser i sin helhet):  

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

*

Aftonbladet rapporterade för övrigt efter debatten att jag skulle ha "vägrat" att skaka hand om Teodorescu, något som nu lever ett alldeles eget liv och tycks uppröra mången vett-och-etikett-intresserad. Nu var det inte så. Vi skildes bara åt när debatten var slut. Men det är ändå en ganska anmärkningsvärd prioritering att se en påstådd handskakningsvägran efter en debatt som ett större hot mot demokrati och frihet, än ett ursäktande och underblåsande av rasistiska underströmmar i Sverige idag.

Se alltså gärna debatten!

Läs också gärna den här några år gamla texten jag skrev – apropå den redan inledningsvis synliga skillnaden mellan att se om det finns rasism i Sverige eller bara en och annan rasist: "Du är inte rasist, men...".

Och så den här personligt hållna och mycket viktiga texten av Soraya Hashim, om rasism, identitet och den skrämmande men samtidigt mobiliserande känslan som bubblade i Almedalen i år.