Tal vid
manifestationen Stockholm mot rasism.
Jag tror att många av oss står här med en gnagande oro. Jo, vi vet att rasismen alltid har varit närvarande i vårt land och runt omkring oss. Men det som ökar allvaret i dagens kamp, är att rasistiska partier över hela Europa gör större anspråk på att bestämma den politiska dagordningen. Och, det är de alltför många tecknen på att politiska och ekonomiska eliter sneglar i den riktningen för att bevara eller stärka sina positioner. Då är det hög tid för handling.
Vänner, den antirasistiska kampen i vår tid måste gå framåt på två ben.
Det ena är att alltid, överallt ta strid mot normaliseringen av rasistiska stereotypier och utspel.
Rasismen tär på människor liv och drömmar. Den förvrider något inuti det svarthåriga barn som möter ilska istället för förstående blickar när hon leker lika högljutt som sina jämnåriga blonda kamrater. Den berövar något från en som skickar in hundratals jobbansökningar utan att få ett enda svar, väl medveten om att namnet är den avgörande faktorn. Den planterar något förtärande i en som vet att hon oftare stoppas eller förföljs av polisen.
Vänner, ingen människa är en ö. Det som sker i de små och stora offentliga rummen, bestämmer hur vi ser på varandra, och därmed också hur vi agerar. Arbetsgivare ser på tv. Poliser läser ledarsidor. Grannar snappar upp löpsedlar. Och om det inte finns ett motstånd mot att ständigt beskriva vissa människor i negativa sammanhang, som bärare av problem, då återskapas och förstärks allt detta.
Och vet ni vad, vänner. Det är inte okej – och det är vi som måste vara det motståndet.
Det andra benet i kampen mot rasismen, det är att ta strid för gemensam välfärd och social rättvisa. Utan det benet haltar antirasismen. När välfärden monteras ned, skapas grogrund för rasismen. När vårt samhälle dras isär ekonomiskt, då blir det också svårare attse sig själv i andra. Antirasister, det bästa värnet mot rasismens framsteg är att bygga samhällen som bygger ihop, samhällen präglade av jämlikhet och av rättvisa. Låt oss lova varandra att vi deltar i byggandet av de värnen.
Vänner och antirasister, jag är så glad och stolt över att den här manifestationen ordnas av LO i Stockholm. Arbetarrörelsen har varit, är, och förblir central i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Och det är inte konstigt. Solidariteten – alltså gemensam kamp för gemensamma intressen – är fackföreningsrörelsens grundbult. Rasismen angriper själva kärnan i solidariteten.
Det finns en gammal facklig paroll som den Sydafrikanska landsorganisationen Costau gjorde till sin egen när Apartheid-rasismen var som värst: An injury to one is an injury to all. Här och nu, på andra sidan jorden, går vi under fanor som bär samma löfte.
Ett arbetarkollektiv där man ser varandra som främlingar istället för arbetskamrater, försvagas i varje strävan att lyfta sig. Och tvärtom: Genom att vägra acceptera olika lön och arbetsvillkor för människor som jobbar med samma uppgifter, bredvid varandra, så slammar man också igen en av de viktigaste kanalerna för återskapandet av rasistiska strukturer. Därför är arbetet för kollektivavtal, mot utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare och papperslösa, en av vår samtids viktigaste, mest konkreta antirasistiska handlingar. Jag är glad och stolt att vara en del av arbetarrörelsen, som står i första ledet där.
Antirasister, kamrater, vänner. När kampen mot fascismen – kanske vi ska säga gammelfascismen – rasade i det spanska inbördeskriget på 30-talet, så föddes den odödliga parollen No Pasarán – ni kommer inte förbi. Idag måste vårt stridsrop mot rasister och fascister ha samma innebörd, anpassad till dagens verklighet.
Den 22 mars nästa år, kan vi se till att dra en tydligare gräns i Sveriges riksdag. Vi är skyldiga varandra att dra vårt strå till den stacken.
Men det blir varken den första eller enda linjen.
De ska tvingas möta motstånd i vartenda fikarum på varenda arbetsplats i det här landet – för där står en av er vid kaffemaskinen.
De måste passera varje föräldramöte i skolan – och det ska de inte få lov att göra utan kamp.
När de sprider sin dynga på sociala medier ska de veta att runt hörnet bygger vi våra baser, står vi upp för våra ideal, våra medmänniskor.
Varje skolsal, varje föreningslokal, varenda fredagsöl med kompisgänget är en liten del av den frontlinje där rasismen och fascismen inte ska kunna glida motståndslöst förbi.
För vet ni vad, vänner och kamrater. Var och en av oss: jag, du, din granne, behöver veta att vi kan räkna med den andre, när det finns dem som vill ta detta vårt land ifrån oss och oss från detta land. Vi behöver varandra för att vinna det här. Vi behöver varandra för att finna tryggheten och tända ljusen i mörkret. No Pasarán. Och tack för ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar