Efter terrorattentaten i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011, bestämde jag mig för att skriva en bok. En essä med både egna minnesbilder från händelserna på Utøya och ett försök att säga något om det politiska sammanhang i vilket detta politiska dåd, det värsta i Norden i modern tid, måste förstås. Annat har kommit i vägen och jag vet inte hur det till sist blir. Jag har känt ett behov av att gå igenom mina anteckningar och fragment. Ett utdrag från den tänkta "analysdelen" ligger ute här. Det följande är några mer personliga fragment.
[…]
[På Utøya]
Jag kliver nu ut till vattenkanten. Den glesa vegetationen öppnar sig mot en liten strand av stora, platta stenhällar. Solen skiner lite mer generöst. Det är nästan som att vara framme vid ett mål man inte riktigt visste var där. En känsla av lättnad och lugn sprider sig i kroppen. Det går på några få sekunder.
[På Utøya]
Jag kliver nu ut till vattenkanten. Den glesa vegetationen öppnar sig mot en liten strand av stora, platta stenhällar. Solen skiner lite mer generöst. Det är nästan som att vara framme vid ett mål man inte riktigt visste var där. En känsla av lättnad och lugn sprider sig i kroppen. Det går på några få sekunder.
Till höger om mig står och sitter
en grupp ungdomar. De verkar däremot rädda och trötta. Jag minns det som att en
eller två personer befinner sig några meter ut i vattnet, men inte simmande på
väg bort, utan bara stilla flytande, i ögonkontakt med dem som står vid
stranden.
De blinkande ljusen på andra sidan
vattnet har en nästan hypnotisk effekt. Bredvid mig pågår lågmälda samtal. Det
är bara att vänta på upplösningen, räddningen.
Sen går allting väldigt fort och
oändligt långsamt. En liten tidsrymd på några sekunder som plötsligt, likt en
krockkudde, expanderar av bilder, ljud och tankar.
Jag vet inte om jag vänder mig om
för att jag hör ljudet, eller om det är andras reaktioner i min närhet som gör
att jag snurrar runt och tittar tillbaka in mot ön. Det är det frasande ljudet
av kropp som rör sig i vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den
punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden.
Där står en stor man. Bred och
lång. Det är tio meter dit, kanske femton. Han är klädd i svart. En
väktaruniform? I de där bråkdelarna av en sekund är detta kanske en av de saker
som föranleder min omedelbara reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform
är en väktares, inte en polismans. Och håret. Som ljuset faller, verkar det
nästan som att han har en blond tuppkam. Inte en sådan lång, upprest
punkarvariant, men en platt och kortklippt. Den ser i alla fall farlig ut.
Och så bär han ett vapen. Ett
långt, svart gevär som pekar nedåt. Jag hinner undra om han har tejpat
handtaget för bättre grepp – det ser lite ljusare ut där.
Ansiktet uttrycker inga känslor.
Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget
jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man ute på jobb i skogen.
Nu händer allt samtidigt.
Tvivlet som plötsligt släpps loss i
min kropp – det är nästan så jag kan känna nervtrådarna bära budskapet ned
till hjärtat, upp till huvudet igen och ut i armar och ben. Något är fel. Det här
kan väl inte vara polisen? Hans klara, lugna rop – jag är inte helt säker på
vad han säger, men tycker mig se munnen formas till ett ”O”; ”det er politiet”
tror jag. Eventuellt ”ta det med ro”.
Rörelsen med vapnet – armen som
lyfts och med den mynningen på geväret.
Ljudet av skott. Flera. Vassa.
Definitiva.
Plötsligt har jag vänt mig om igen,
utan att riktigt veta när och hur. Ljuden har ändrats. Det är som när man
sätter in öronproppar. Bruset försvinner, jag hör det egna blodet bulta och
väsa, verkligen väsa, i ådrorna, starka ljud blir till dova smällar. Också
synfältet begränsas, fokuseras. Jag ser en kort bit framför mig.
Kroppen vill bort. Jag springer
snett vänsterut, sett från ön – sett från mannen med vapnet. Jag rör mig alltså
längs vattenkanten, men lite grann ut i vattnet. Havet griper tag om benen. Jag
ramlar, reser mig upp, ramlar, tar några halvstående simtag, känner stenhällen
under fötterna och vattnet som slår upp i ansiktet.
När medvetandet kopplas på igen, är
jag övertygad om att jag troligen kommer att dö. Det är ett snabbt omslag från
den utdragna timme där jag visserligen allt mer insett att vi befinner oss i en
farlig situation, men ändå varit säker på att det ska gå bra, att jag ska klara
mig, likaså alla som jag möter. Nu är det tvärtom. Ordlöst artikuleras denna mening
i huvudet: Det är kört.
Det är inte actionfilm, det är skräckfilm
tagen med handkamera.
Det sägs ibland att man ska se sitt
liv passera revy i nära-döden-situationer. Så är det inte nu. Min upplevelse är
fysisk. Musklerna spänner sig. Jag försöker förvänta känslan av en kula som
spränger sin väg genom ryggen. Tanken leder till att jag instinktivt böjer ned
huvudet – kroppen föredrar ett skott i ryggen framför hjärnan. För mitt inre
öga ser jag mig själv falla framåt i vattnet, som färgas rött i anslutning till
kroppen. Jag hinner mentalt bearbeta möjligheten att undkomma drunkning i
skottskadat tillstånd.
[…]
[Efteråt]
Pappa är i Iran när allt händer.
När han får veta att det är över, vet han samtidigt att jag har klarat mig. Jag
minns inte exakt vilken dag jag pratar med honom i telefon, men jag minns
flodvågen av känslor som hans röst släpper fram.
Han är hos släktingar. Några korta
artighetsfraser först. Men när han säger ”baba joon, så fint att verkligen höra
din röst” så går hans egen plötsligt och okaraktäristiskt upp i falsett,
spricker i tusen bitar.
Pappa, så tystlåten och stabil, men
så känslig och öm, oändligt kärleksfull och generös. Jag ser plötsligt framför
mig den där dagen i slutet av december 2007, när jag med en alltför tungt
packad, röd resväska gick på tåget till Oslo för att flytta till Norge. Hur
mina föräldrar trots att jag sade att det inte behövdes, följde med ända till
perrongen, och hur det var just pappa som började gråta. ”Jag har ju blivit en
gammal man, hjärtat är skört”, skrattade han nästan förläget när jag kramade om
honom.
Men så slungas jag tillbaka längre.
Det är 1987. Jag är tio år gammal. Vi är på ’Merc Hotell’ i Alvik, omgjort till
flyktingförläggning. Jag har varit borta från pappa i ett år. Nu har vi
uppehållstillstånd och han har kommit till Sverige. Jag och mamma och lillebror
behöver inte bo i ett rum nu, vi har fått två – med varsin dörr längs en
korridor.
Det har kommit besked från Iran.
Farbror Abdolreza har dödats i kriget. I en av alla dessa meningslösa
gränsoffensiver i ett krig som är det utlösande skälet till att vi nu är i
Alvik och inte i Tehran. Utåt har pappa tagit beskedet med fattning. Abdolreza,
genomsnäll och chosefri, med sina vackra, intelligenta ögon, har ju varit så
mycket ute vid fronten; varit en av alla dessa materiellt anspråkslösa,
religiöst devota män som haft kort väg från knapra villkor till att finna gemenskap
och värdighet i den nya statens frivilliga styrkor. Har på ett sätt längtat
efter ”martyrskapet”. Men långt borta från huset i de fattiga, södra delarna av
Tehran, dit beskedet har kommit och tippat en chockad mor över en
depressionsgräns som hon aldrig ska komma att retirera bak, ligger nu pappa och
halvsover. Han är väldigt förkyld och har feber. Jag tror inte att jag någonsin
har sett honom sängliggande med feber och rinnande näsa. Något drar mig in till
rummet. Jag sätter mig bredvid, nära fotänden. Det är en klump som växer i
magen. Som slukar alla orden innan de har hunnit bildas. Jag kryper halvt upp
bredvid pappa i sängen. Kom baba, säger han, medan tårar bildas i de
rödsprängda ögonen. Är du också ledsen för amo,
frågar han. Och det brister för mig. Jag borrar huvudet in i pappas bröst,
nickar ett ja och bara gråter och gråter.
Men det är inte helt sant att jag
gråter över min farbror, över amo.
Där och då gråter jag framför allt för att jag ser att pappa är så ledsen. Det
är det som lägger en tung, mörk hand över mitt bröst. Jag gråter för att jag
begriper hans uppoffring. För att jag ser att han är en främling i detta rum, i
detta land som jag nu redan har gjort till mitt men som aldrig helt kan bli
hans. Jag gråter för att jag inte kan sätta ord på det, och definitivt inte
gottgöra; inte då, inte sen.
Så är jag tillbaka i Oslo. Levande.
Jag vet att pappas spruckna röst är
märkt av historia. Av maktlösheten på en flyktingmottagning i Stockholm. Av det
outplånliga minnet av att ett år tidigare ha sett sin systerson – den livlige
Reza för vilken han i uppväxtåren var som en extrapappa – på bårhus, också det
på grund av detta malande människokvarn till krig. Av det land som han ville
att vi skulle lämna, men där han lämnade kvar sitt språk, sitt yrke, sina
systrar, bröder, alla systersöner och brorsdöttrar, på andra sidan staden och
ute på landet, under ännu knappare villkor, som alltid sken upp, klättrade på
honom, tjöt av skratt, när vi kom på besök.
Det är några sekunder i telefon som
tecknar en stor cirkel i hjärtat.
Jag är här nu. Om jag någon gång
längtar hem i Oslo är det till Stockholm. Jag är här som en reaktion på krigets
slaktande och på en ordning där människoliv också annars gjorts billiga.
Jag ska vara här nu. Det är
Breiviks fascism – det förakt för ömhet och jämlikhet som matat hans hat – som
ska göras främmande; överallt.
För detta ska jag leva och strida
var jag än finns, månde det bli en kort stund eller länge.
[…]
[Tillbaka på Utøya i augusti]
På Utøya står bland andra ministrarna
Trond Giske, Anniken Huitfeldt och partisekreterare Raymond Johansen och tar
emot anländande grupper. Det ges kort information om situationen. Det har
städats på ön, några nya stigar är skapade, det har satts upp tält som inte var
där förut. Man ska inte använda de ursprungliga toaletterna, men nyuppsatta
provisoriska. Det sägs inget om att skräckslagna ungdomar gömde sig inne i de
förstnämnda när skjutningen pågick. Men alla vet ändå.
Jag är glad över att vi får gå runt
på egen hand. Det är nog precis det de flesta av oss som är där har önskat sig:
att gå i sina egna fotspår, peka och jämföra.
Jag går uppför backen, förbi
Informationshuset, det lilla vita huset där det med träbokstäver står ”Utøya”.
Den 22 juli gick jag in där för att anmäla min ankomst och för att få med den
projektor som jag använde under föredraget.
Jag går in genom huvudingången,
till höger om den lilla kioskluckan. Minnesbilder av regnvåta ungdomar som
uppenbarligen inte sovit så många timmar dyker upp i huvudet. Och den lite
oroliga tanken jag tänkte då: att de var så unga – folk i ungdomsorganisationer
blir ju på något sätt yngre för varje år som går av ens eget liv. Jag hälsar på
folk jag känner igen. Ställer samma frågor som alla till varandra: Var var du?
Hur klarade du dig? Hur har det gått sen?
Så kliver jag in i lilla salen,
rummet där jag höll mitt föredrag. Det är då döden gör sig påmind på riktigt.
På väggarna ser man spåren av skott. På golvet finns blommor och ljus utlagda.
Precis i den ände av rummet där jag stod och pratade har flera personer mist
livet. Försökt komma undan. Mördats. Det är en mycket märklig insikt.
Där står också en kille som blev
skjuten i ansiktet men som överlevde. Jag har någon dag tidigare sett honom i
tidningen. Nu står han där och pratar med en kamrat om hur det var – att de
hade gjort allt för att hålla honom vaken och på så sätt vid liv. Om andra som
var skjutna i närheten, vilka som skrek och vilka som låg stilla. Det hade
varit en vanvettig historia också från fronten i ett blodigt krig. Nu återberättas
den av gymnasieelever.
Den skottskadade pojkens mamma står
bredvid. Hon ser plågad ut, obekväm med att höra berättelsen igen. Jag tänker
själv på hur det hade varit att ha min mor i samma situation; stå och höra om
ett mordförsök på sin son, ett som var kanske millimeter och minuter från att
lyckas. Det är nästan outhärdligt.
Innan vi går därifrån visar det sig
att bägge killarna var på mitt föredrag. De vill gärna berätta att de tyckte
det var ett bra föredrag. Jag tackar tafatt. Ger en försiktig klapp på ryggen.
Hittar inte riktigt orden.
Vi kikar också in i det stora
rummet, som var proppfullt under informationsmötet om bomben i Oslo, när det
slogs fast att Utøya var det tryggaste stället i världen att vara på just då.
Två dagar före skotten hade Marte hållit föredrag i Storsalen. Det var en slump
att inte hon också var på Utøya på fredagen, med magen bara fyra veckor mindre.
Onsdagen passade bara lite bättre. Programmet lades upp i juni, medan vi var på
semester i Grekland. Från hotellet kunde vi konstatera att vi en kort stund
sågs samtidigt på toppen av AUF:s hemsida. ”Vi er glade for å få en så markant
samfunnsdebattant til å innlede for oss på Utøya. Hun har vært en viktig røst
gjennom sine kommentarer i Dagbladet ved å se integeringsdebatten fra ett annet
perspektiv enn det som har vært det rådende i samfunnet de siste åra,” skrev
AUF om Martes föredrag på hemsidan. Inlägget är lagt upp av ”Edvin S”. Edvin
Søvik lämnade regeringskvarteret tjugo minuter innan bomben exploderade – och
åkte mot Utøya. Han såg ”polismannen” Behring Breivik gå på MS Thorbjørn, men
kom i sista stund inte med för att han väntade på kompisens bagage.
På AUF:s hemsida är det också lagt
upp ett referat: ”Michelet innledet til en fullsatt storsal om integrering- og
innvandringspolitikk. Hun brukte sin egen svigerfamilie som eksempel på hvordan
det er å være asylsøker å komme til et nytt land. Hun uttrykte bekymring for
den stadig mer stuerene islamofobien som får dominere den offentlige
innvandringsdebatten”.
Ett annat referat av Martes
föredrag skulle ha varit med i sommarlägertidningen, som var under produktion
på fredagen. Referatförfattaren var också på mitt föredrag. Gjorde anteckningar
i samma syfte. Han mördades av Anders Behring Breivik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar