"Köttben" och "röda linjer"

Ok, först en väldigt tydlig deklaration här: Jag är är varken direkt eller indirekt med i någon av de instanser i Vänsterpartiet som har att behandla eller besluta om partiets agerande efter valet. Jag deltar inte och kommer inte att delta i några konkreta förhandlingar. Detta är alltså inte ett utspel, testballong eller något annat fräsigt i den stilen.

MEN. Jag blir både förundrad och förbannad över det fakta- och sammanhangssvaga kommenterande, analyserande och propagandiserande som nu för fullt pågår i svenska medier. Och något brast med Stefan Löfvens utkommendering i Altinget.

Det är nämligen just på grund av den uppfattning som Stefan Löfven illustrerar här, som Vänsterpartiets krav på att ingå i en svensk regering som man utgör det parlamentariska underlaget för – det som lustigt nog nästan bara i V:s fall kallas ”ministerposter” – har uppstått och fått stöd av en partikongress för nämnda parti.

Historiskt har Vänstpartiets (under olika namn) gett ett aktivt eller passivt stöd till socialdemokratiska statsmininstrar i samband med sådana voteringar i riksdagen. Detta har varit en följd av det politiska läget. En socialdemokratiska statsmininster har varit det enda rimliga alternativet för ett Vänsterparti. Och – nota bene – man har då kunnat räkna med en socialdemokratisk regering som för socialdemokratisk politik. En politik som vänsterpartiet då har förhållit sig till beroende på sakpolitiskt innehåll.

Senast 2014-2018 så gick Vänsterpartiet med på att istället för regeringsmedverkan ha ett budgetsamarbete med regeringen Löfven (S-mp). Detta ledde till viktiga erfarenheter. Sverige har sedan 1990-talet en budgetlag som ger stor makt till regeringen på bekostnad av riksdagen. Det är en väldigt begränsad möjlighet i praktiken att ändra saker med omröstningar i riksdagen, om det inte kan förankras i en helhetlig statsbudget.

Det finns också stora skillnader mellan politiska beslut som får direkt effekt i en budget – som att höja eller sänka ett anslag – och sådant som kräver processer över tid. De flesta större politiska förändringar hör till den senare kategorin. Och över dem har en regering dramatiskt mycket större kontroll än en budgetpartner. Särskilt om det finns en politisk oenighet i grunden. Detta fick Vänsterpartiet erfara. Det krävdes mycket energi för att försöka övervaka och konkretisera överenskomna politiska beslut.  

Dessa politiska förutsättningar har därefter ytterligare förändrats drastiskt. Sverigedemokraterna bröt som någon kanske minns parlamentarisk praxis och röstade på de så kallade allianspartiernas budget, vilket ledde till kris, decemberöverenskommelse och samtidigt färden på borgerlig sida med att ompositionera sig i förhållande till SD.

Efter valet 2018 hade konvulsionerna inom borgerligheten kommit till den punkten att M och KD var fullt beredda att regera i koalition med SD. C och L var det inte. Socialdemokraterna (med Mp i passivt släptåg) förhandlade då fram Januariavtalet med C och L. Här förväntade sig Stefan Löfven att Vänsterpartiet skulle släppa fram honom som statsminister, även om V inte bara var uteslutet från Januariavtalet, utan Januariavtalet uttryckligen och vanföreställningsvis stipulerade att Vänsterpartiet inte skulle ha något politiskt inflytande.

Vänsterpartiet avvisade detta i en första runda. Men eftersom det politiska läget var sådant att det var helt öppet om C och/eller L i det läget skulle gå in i ”Tidö-konstellation” så accepterade V att släppa fram Stefan Löfven. Det som Stefan Löfven verkar ha uppfattat som ett ”köttben” (av olika skäl var jag med i rummet på Sagerska tillsammans med Jonas Sjöstedt).var några röda linjer mot katastrofal högervridning av systemisk karaktär. Detta i ett läge när Socialdemokraterna (med Mp i passivt släptåg) hade förhandlat bort det mesta av viktiga politiska frågor för socialdemokratin till nyliberalismens representanter i C och L.

Som bekant var Stefan Löfvens regering till och med beredd att köra över dessa röda linjer. Först agerade och trixade man för att leverera fackföreningsrörelsens stöd till försämringar i LAS, vilket gjorde det omöjligt för Vänsterpartiet att stoppa dessa försämringar. Så försökte man också passera den röda linjen om marknadshyror. Där fick Vänsterpartiet – med en enorm insats och höga insatser – till sist fälla regeringen Löfven för att få stopp på planerna.

Notera nu detta: Kravet som ställs på Vänsterpartiet att ”släppa kravet på minsterposter” handlar om MYCKET MER än detta. Nu skulle alltså Vänsterpartiet med berått mod och i en situation som är mycket mer avklarad i allmänna val än de ovan beskrivna, gå med på att regeringsmakten utformas med Centerpartiet – vars politik i viktiga frågor är precis det som inte minst socialdemokratiska väljare har velat rösta bort – utan att agera för att representera sina egna drygt halv milion väljare på mest effektiva sätt! Detta då i utbyte mot ett ”köttben” – som historiskt har visat sig vara helt upp till givaren att i praktiken dimensionera och preparera.

I kontrast till detta är alltså Vänsterpartiets krav – till skillnad från Centerpartiets, som handlar om Vänsterpartiet – att de egna mandaten vunna genom framgångar i allmänna val, ska respekteras och ge plats vid förhandlingar om styrningen av Sverige under alla de kommande fyra åren. När företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet korrekt konstaterar att de ser ut att ha vunnit valet i betydelsen att Tidö-regimen har fått rött kort, så är alltså detta helt och hållit beroende på Vänsterpartiets väljare.

Det är det mandatet som nu Vänsterpartiets ledning har att förvalta in i reella förhandlingar – om politik, som rör människor liv och vardag – och omvandla till reella politiska kompromisser. Man får ju ta och parafrasa Palmes fråga till Fälldin i valdebatten 1982: Men vad är egentligen Stefan Löfvens mandat?