Mer om nationalekonomin som "vetenskap"

Det har blivit lite hallå kring mina synpunkter om (den neoklassiska) nationalekonomin som sådan. Det är inte så konstigt att man reagerar så som halvbildad nyliberal. Nationalekonomins simplistiska modeller är lockande för att ge vetenskapligt skimmer åt vad som i slutändan blir usel politik, samtidigt som nationalekonomins självbild är att man är samhällsvetenskapernas ”top of the food chain”. Man kan säga att de sämsta delarna av västerländsk reduktionism förenas de mest unkna delar av borgerlig ideologi. Vetenskapligt är detta en intressant diskussion som inte låter sig föras så väl i det här formatet. Men många känner en frustration och har efterfrågat tips för vidare läsning.

Ett problem är att den neoklassiska skolans hegemoniska ställning gör att kritiska arbeten är akademiska och riktar sig till en publik som redan plågats med den akademiska nationalekonomin. (Vill man ha en lista med artikelreferenser för egen förkovran kan man mejla mig).

För de flesta som kommit i kontakt med nationalekonomi föreslår jag en titt på hemsidan för nätverket för Post-Autistic Economics. Ett fantastiskt välvalt namn. Nätverket växte fram som en studentreaktion på det absurda tillståndet i nationalekonomiundervisningen men har nu vuxit till en slags samlingsplats även för tunga kritiska forskare. De har en e-tidskrift som man kan prenumerera på gratis.

Lars Pålsson-Syll ger i boken Den dystra vetenskapen (Atlas Akademi, 2001) en enkel översikt över flera alternativa infallsvinklar. En mycket värdefull bok, som samlar en distinkt vetenskapsteoretisk kritik mot den ortodoxa nationalekonomin är Tony Lawsons Economics and Reality (Routledge, 1997). Ett lite äldre verk är Ben Fine, Economic Theory and Ideology (Edward Arnold, 1980). För den som är akademiskt intresserad och vill ha överblick över debatten rekommenderar jag till exempel New Directions in Economic Mehodology (Backhouse [red], Routledge 1994) eller Critical Realism in Economics – Developments and Debate (Fleetwood [red], Routledge, 1999).

Vill man läsa nationalekonomer som är väldigt tydliga med sin metod föreslår jag att man skaffar Milton Friedmans Essays in Positive Economics från 1953. Välskrivet och roligt. Behäftat med allvarliga problem, förstås.